Ghia 56:an (1995-96):
Slöläsandes Fyndbörsen 1995 fixerades mina ögon på en Ghia 58:a för 8000 kr. Tankarna for genom huvudet. en Ghia var och är en drömbil som jag alltid velat äga. Dessutom var min 57:a färdig och det kändes inte stimulerande att lägga ner mer energi på den. Efter samtal med gubben som ägde bilen framkom att den saknade papper. En snabbkoll hos bilregistret visade emellertid att bilen existerade och således kunde väckas till liv med en ursprungskontroll. Vidare var det inte alls en 58:a utan en 56:a!

Ytterligare samtal med gubben (bonde var han också) övertygade mig att detta kunde vara något. Jag ville åka och titta på bilen men dom 100 milen resan innebar avskräckte. I princip handlade det ju om att köpa bilen per telefon och därför frågade jag gubben om bilen skick. "Inte mycket sämre än den andra Ghian jag gjort iordning till mig själv. Lite rost i golvet och trösklarna...", sa han med bred Östersundsdialekt. Därför for jag och en kompis intet ont anande upp till Östersund för att göra affär.

När jag till slut fick se bilen bröt jag nästan ihop. Rosthålet i golvet var lika stort som golvet självt, passagerarstolen stod på backen under bilen. Det var i princip bara färgen som höll ihop större delen av karossen och den var okomplett. Jag brukar vara ganska behärskad, men nu var jag nära kokpunkten. Jag lyckades lugna ner mig, gav gubben ett (i mitt tycke) skambud som accepterades, lastade liket och åkte hem. Notera den fräna dragbilen, en Datsun sportbil.

Väl hemma förbjöd farsan mig att parkera den på uppfarten och morsan skakade bara på huvudet, så bilen ställdes i en lada i 1.5 år innan jag lyckades med bedriften att "lura" på en kompis polare bilen (han hade gått plåtslagarkurs, köpt engelskt hjul mm och tänkte att bilen skulle vara det perfekta gesällprovet). Jag önskar att bilderna kan ge en antydan om hur råttig bilen var, men den måste nästan ha setts för att man skall begripa. Denna bil var endast en parentes i mitt liv, men en som så här i backspegeln var lärorik och lite lustig. Den är INTE sörjd och saknad.

Sensommaren 2001
Nu skulle allt kunnat vara historia om det inte vore för att jag sensommaren 2001 blev uppringd av en VW-kamrat (som får förbli anonym med hänsyn till hans familj), låt oss kalla honom A .
"-Jag har blivit ägare till din gamla Ghia" säger A, och genast väcktes alla tvivelaktiga minnen till liv igen.

Ghian hade hamnat i A:s ägor för en billig peng då den saknade mycket delar. Detta berodde på att Ghian tydligen hamnat i kläm i ett svartsjukedrama mellan han jag sålde den till (person C) och den kille vilken min VW-kamrat (A) köpte den av (person B).

Mitt under pågående bytesaffär, det var tydligen någon gammal Ford inblandad också, hade B "erövrat" C:s flickvän vilket fick till följd att förutom uppsagt bekantskap så blev de mesta av lösa delar kvar hos C.

Via ytterligare en bytesaffär hamnade så denna Ghia än en gång i min ägo, och ett samtal med C löste problemet med de saknade delarna. Dock insåg jag efter några månader att med redan ett projekt i garaget (67:an) och ett på tillväxt (50:an) fanns inte tiden för att även ta itu med Ghian. Sagt och gjort sattes den ut på annons och såldes igen.

Vi får hoppas att det var sista gången.... 


| Till startsidan | Inledning | VW:s historia | VW galleri | Reportage | Länkar | Uppdateringar |
| Gästbok | Vem är jag? | Mina VW's | Maila mig |