Jag har sedan 70-talet läst "Hundra år av ensamhet" om och om igen. 1998 fick jag tillfälle att ta reda på mer om denne färgstarke författare. Jag delar gärna med mig:


Mer om Hundra år av ensamhet

Presentation av Gabriel Garcia Marquez
Boken Lukten av guayaba -  Samtal med Gabriel Garcia Márquez, som är ett samtal mellan Gabriel Garcia Márquez och en av hans vänner, Plinio A. Mendoza, har inspirerat mig till denna presentation.  Colombias historia spelar stor roll i Garcia Márquez författarskap Jag kommer därför att börja med att kort berätta om Colombias historia från mitten av 1800-talet. 
1820 blev Colombia självständigt efter att ha varit en spansk koloni. Simón Bolivár blev deras första president. 1849 bildades de två partier som finns än idag, liberaler och de konservativa. Partierna fungerade mer som klaner än partier, man föddes in i dem. Båda sidors historia är full av korruption och maktförtryck. Landet var uppdelat i två regioner, det liberala området, vid den karibiska kusten, som bestod av en mixad befolkningsgrupp som kallades costeños och det konservativa området, i det centrala höglandet, som bestod av formella spansktalande aristokrater och kallades cachacos. De båda grupperna/partierna betraktade varandra med förakt och under 1800-talet uppstod inbördeskrig både regionalt och nationellt. 1899 utbröt Tusen-dagarskriget som slutade med nederlag för liberalerna 1902. 
I början av 1900-talet blev bananodlingen viktig för Colombia och United Fruit Company hade monopol på produktionen. I costeñoområdet var bananplantagen oftast den enda försörjningsmöjligheten. Banankompaniet utnyttjade arbetarna skandalöst och 1928 gick 32 000 arbetare i strejk för att bl a få toaletter och betalning i kontanter i stället för kuponger. En demonstration slogs ner med brutalt våld av den konservativa regimens trupper. Hundratals fredliga arbetare dödades och händelsen kallades bananmassakern. Officiellt förnekades händelsen och ströks ur historieböckerna. 
La violencia kallas en annan blodig händelse som hade sitt ursprung i bananmassakern. Jorge Eliécer Gaitán, var en ung liberal kongressman som ville lyfta fram händelserna vid bananmassakern i ljuset. Han vann stort gehör och blev ett hot både mot sitt eget parti och de konservativa. 1946 splittrades liberalerna och förlorade därmed regeringsmakten som de hade haft sedan 1930. De konservativa kom till makten och deras militärpolis förföljde och dödade tusentals liberaler. 1947 lyckades liberalerna återta makten med Gaítan som partiledare. Den politiska spänningen i landet ökade och den fjärde april 1948 lönnmördades Gaítan i Bogotá. Ett upplopp startade och pågick i tre dagar och 2500 människor dog. Guerillagrupper organiserades av båda sidor och terrorn spred sig i landet. Över en miljon människor flydde till Venezuela.1949 sköt de konservativa ner en liberal kongressman i kongressalen. De upplöste därefter kongressen och landet blev en konservativ diktatur. 

Gabriel Garcia Márquez föddes den 6 mars 1928, samma år som bananmassakern ägde rum. Han växte upp hos morföräldrarna i Aracataca, en by i costeño-området.Gabriels mamma, Luisa Santiaga Márquez Iguarán, sägs ha varit den vackraste flickan i byn och när hans pappa Briel Eligio García kom dit som telegrafist blev han förälskad i henne. Detta var inte populärt eftersom morfadern var liberal och den fattige unge mannen var konservativ. Luisa blev bortskickad på resa men Briel telegraferade kärleksbrev till henne. Gabriel säger att han ärvt sin litterära ådra efter honom. Till slut fick de tillstånd att gifta sig och bosatte sig mycket fattiga i morfaderns hemstad Rioacha. Föräldrarnas kärlekshistoria har Gabriel beskrivit i Kärlek i kolerans tid. 
Hans morfar, Överste Colonel Nicolás Ricardo Márquez Mejía, var liberalveteran från Tusendagarskriget och agerade mycket kraftfullt vid bananmassakern. Gabriel och morfadern, var de enda männen i det Gabriel kallar ”kvinnornas hus”. Morfadern lärde honom allt han kunde, berättade om sina upplevelser under krigen och talade till honom som om han vore vuxen. De gick på cirkus varje år och en gång tog han med Gabriel och visade honom den otroliga isen, vilket finns beskrivet i Hundra år av ensamhet. Gabriel sägs ha varit tyst och blyg och fick smeknamnet Gabito. Mormodern, Travquilina Igurán Cotes, var en fantastisk historieberättare och levde med både döda och levande vänner och släktingar i varje vrå. Hon och de andra kvinnorna fyllde hans uppväxt med övernaturliga berättelser och händelser. Många frön till hans böcker såddes under denna tid. 
Morfadern dog när han var 8 år och mormodern hade blivit blind. Gabriel flyttade då till sina föräldrar och småsyskon i Sucre, där pappan var apotekare. Han började på internatskola. 
1946 började han studerade juridik i Bogotá, där han levde ett bekymmerslöst studentliv med sina vänner och läste mycket litteratur. Han började skriva berättelser som publicerades i tid-ningen El Espectador. 
1950 beslutade han sig för att avbryta universitetsstudierna och skriva på heltid. Han flyttade till Barranquilla där han blev medlem i en litteraturcirkel. Hemmingway, Joyce, Woolf men framför allt Kafka och Faulkner inspirerade honom mycket. ”Hade jag vetat att man kunde skriva så här, skulle jag ha börjat skriva för länge sedan”, lär han ha sagt.La Casa var hans första försök att skriva om morföräldrarnas hus. Efter ett besök i Aracataca där han och modern ställde i ordning morföräldrarnas hus till försäljning, skrev han sin första roman Virvlande löv. I byn Macondo utspelar sig både Virvlande löv och senare genombrottsromanen Hundra år av ensamhet. Macondo betyder banan på bantuspråket och var en bananplantage nära Aracataca när Gabriel var barn.1952 blev Virvlande löv refuserad av förläggaren och hamnade i byrålådan. Gabriel hade då fast arbete på El Heraldo där han skrev kolumner och levde ett ganska bra liv.1953 sade upp sig och reste runt och sålde uppslagsverk och förlovade sig med Mercedes efter att ha känt henne i tio år. 1954 bosatte han sig i Bogotá igen och började arbeta på El Espectador där han skrev berättelser och filmrecensioner. Gabriel blev allt mer politiskt intresserad och förordade öppet socialismen. 
1955 tvingades Gabriel att fly från Colombia och sedan leva i påtvingad exil. Orsaken var att ett Colombianskt krigsfartyg hade förlist i hög sjö utanför kusten men en av besättningsmännen lyckades överleva. Han blev snabbt ett nationalhelgon och användes som förebild i Pinillas diktatorregims propaganda. Efter en tid beslutade sig mannen att berätta sanningen om förlisningen. Skeppet hade fört med sig illegal last och förliste p.g.a. slarv och inkompetens. El Espectador beslutade att publicera berättelsen och Gabriel agerade spökskrivare och skrev ner hans berättelse, ”Sanningen om mitt äventyr” av L A Velasco. Velasco avskedades omedelbart från flottan och tidningsledningen skickade iväg Gabriel till Italien för att rapportera om Påvens död. Därefter stannade han i Europa som korrespondent tills Pinillas regim lade ner El Espectador. 
Några av hans vänner hade hittat manuskriptet till Virvlande löv och skickade den till ett förlag som publicerade boken i Bogotá 1955. I Paris skrev han No One Writes to the Colonel och började på Den onda timmen. Utan arbete och pengar reste han tillbaka till Sydamerika och bosatte sig i Venezuela liksom de flesta andra politiska flyktingarna från Colombia. Här skrev han klart Den Onda timmen som handlade om La violencia. Boken hade arbetsnamnet ”This Time of Shit”. Gabriel var inte nöjd med sitt skrivande. Virvlande löv påminde för mycket om Faulkner och de andra två böckerna var långt ifrån hans idealberättande. Han visste att han skulle skriva vidare om Macondo men kunde inte hitta sin rätta stil. 
Tillsammans med Mendoza reste han 1957 till de Europeiska kommunistländerna för att hitta orsaken till Columbias misslyckande. Tillbaka i Venezuela började de båda arbeta på tidningen Momento. Samma år reste han tillbaka till Columbia för att gifta sig med Mercedes Bacha som väntat på honom i ytterligare 4 år. Mercedes och Gabriel flyttade till Havanna och startade en ny kubansk nyhetsbyrå, Prensa Latina. Han blev han nära vän till Fidel Castro och är det än idag.När den första sonen Rodrigo, hade fötts flyttade familjen till New York och öppnade den nordamerikanska nyhetsbyrån för Prensa Latina. Det blev en kort vistelse eftersom han blev både hotad och förföljd av antikommunister. Gabriel blev därefter nekad inresa till USA ända fram till 1971. 
Familjen bosatte sig i Mexico City. Han skrev filmmanuskript och teater och publicerade flera av sina arbeten. No One Writes to the Colonel 1961 och Mama Grandes begravning 1962. Hans andra son, Ganzalo, föddes samma år. Hans vänner övertalade honom att delta i en Colombiansk litteraturtävling med boken ”This Time of Shit” som fick byta titel till Den onda timmen. Gabriel vann. Trots detta följde en svårare tid. Hans böcker såldes inte mer än i 700 exemplar och han tjänade inga pengar. Boken om Macondo tycktes heller aldrig bli skriven… 
I januari 1965 skulle han och familjen på semester till Acapulco och då hände det. Helt plötsligt var han säker på hur han skulle skriva och skulle ha kunnat dikterat det första kapitlet direkt ur minnet. Han skulle berätta på samma sätt som hans mormor brukade berätta sina historier. Hon berättade saker som lät övernaturliga och fantastiska som om de varit helt naturliga och utan att hennes ansikte förändrades. Gabriel  förstod att han måstre tro på det han skrev och skriva med samma stenansikte som mormodern. Han vände bilen och for hem för att skriva. Det tog honom 18 månader, 6 paket cigaretter om dagen och mycket uppoffrande av både honom, familjen och omgivningen. Slutligen placerade han sig själv, sina vänner, släkt och fru romanen och gav den namnet Hundra år av Ensamhet.  
Boken publicerades i Buenos Aires i juni 1967 och alla åttatusen exemplaren blev slutsålda under den första veckan. På tre år hade boken sålts i över en halv miljon exemplar och över-sattes till över sjutton språk. Han var 37 år när han äntligen lyckades hitta rätt. 
Han vann priser för sitt skrivande världen över och ett tag bodde familjen i Spanien. I Patriarkens höst 1975 bröt han den stil han hittat i Hundra år av ensamhet och böckerna blev allt fler. Han fortsatte att vara politiskt engagerad. Under slutet av sjuttiotalet skrev han en bok om den Kubanska revolutionen och livet under Castros regim. Gabriel säger att denna bok ska publiceras först när relationen mellan USA och Kuba har normaliserats. 
Colombianerna anklagade 1981 Gabriel för samröre med M-19, en liberal guerillagrupp. 
När han 1982 fick Nobelpriset i Litteratur ångrade de sig och den nyvalde presidenten återtog generat anklagelserna. För första gången sedan 1955 var han åter välkommen till sitt hemland. 
Gabriel bor numera i Mexico City. 

Det svåraste har varit att hitta uppgifter om de böcker Gabriel García Márquez har skrivit. Jag har gjort en förteckning över de titlar jag funnit och dess utgivningsår. Några av dem saknar svensk titel och några saknar uppgifter om utgivningsår. 
 

  • Virvlande löv (1955)
  • No one writes to Coronel (1961)
  • Mama Grandes begravning och andra berättelser (1962)

  • Hundra år av ensamhet (1967)

  • Den otroliga och sorgliga historien om den troskyldiga Eréndira och hennes hjärtlösa farmor (1972)

  • When i was happy and uninformed (1973)

  • Patriarkens höst (1975)

  • Krönika som förebådat dödsfall (1981)

  • Viva Sandino (1982)

  • Kärlek i kolerans tid (1986)

  • Generalen i sin labyrint (1990)
  • Den onda timmen (1991)
  • Strange Pilgrims (1992)
  • Om kärlek och andra demoner (1994)
  • Översten får inga brev
  • Rapport om en kidnappning
  • Tolv långväga berättelser
  • Tre sömngångares smärta och andra berättelser



  • Källförteckning:
  • Jöran Mjöberg (1988) Latinamerikanska författare
  • Artur Lundkvist (1979) Fantasi med realism
  • Plino A. Mendoza (1983) Lukten av guayaba  Samtal med Gabriel García     Márquez
  • Fyrtio miljoner människor äger en bok av Gabriel García Márquez
  • Månadsjournalen nov. 1982
  • Tiden har stannat i García Márquez hemby” Nyheter från Latinamerika 4/86
  • http://rpg.net/quail/libyrinth/gabo/gabo.bio.html
  • http://www.ollusa.edu/alumni/alumni/latino/ggm.htm
  • http://babelfish.altavista.digital.com/egi-bin
  • Skrivet av Gunilla Rohlin våren 1998.


    Gunillas sida

    INNEHÅLL | DAGBOK | 50-TALET | ORD | SKOLSIDA | LÄNKSIDA
    © Gunilla Rohlin 1999