Hundra år av ensamhet
skrivet av Gunilla Rohlin våren 1998.

 
En poetisk berättelse för litterära läckergommar.
García Márquez kombinerar berättarteknik, språk och magi till en fantastisk läsupplevelse.Jag suger på berättelsen som en god karamell där man inte vet vad det är som gör smaken så fantastisk. Det är den obeskrivliga kombinationen som är njutningen. Jag kommer att ge exempel på de ingredienser jag lyckats identifiera. Först hans berättarteknik, sedan en mustig personbeskrivning och ett exempel på hur han lyckas krydda berättelsen med magin. De två sista ingredienserna, tiden och ensamheten, är märkbara men betydligt svårare att fånga.

Hundra år av ensamhet utspelar sig i Macondo, en liten isolerad by i Colombias träskmark. Vi får följa familjen Buendía som tillsammans med ett tjugotal andra familjer grundade och byggde upp byn med vita stenhus och egna lagar. Familjens urmoder Ursula, tycks aldrig åldras och hennes man José var byns grundare och ledare och slutar sina dagar fastbunden under en kastanj för att mumla latinska haranger, först i verkligheten och sedan som vålnad. Berättelsen lämnar sällan Ursulas vitmålade hus utan sidorna fylls med deras och deras ättlingars, som har förvillande lika namn, tankar och upplevelser. Idyllen förvandlas när politiken, banankompaniet och främlingarna kommer smygande in i gränderna och byn växer.

García Márquez har en unik berättarteknik. Han sökte i sjutton år innan han till slut hittade den rätta tonen i sin mormors muntliga berättarkonst. Redan i romanens första mening nämner han när Överste Aureliano Buendía, Ursulas och Josés ena son, står inför exekutionsplutonen. Han använder upprepningar på samma sätt som man i muntliga berättelser ofta gör, liksom gigantiska meningar som nästan blir omkväden. Det första citatet är från den episod när Översten bestämt sig för att ansluta  till ett liberaluppror mot de konservativa makthavarna. I några få meningar berättar han om Överstens dramatiska öde och liv.
 

”Överste Aureliano Buendía ledde trettiotvå väpnade resningar och förlorade dem alla. Han fick sjutton söner med sjutton olika kvinnor och de dödades på en enda natt, den ene efter den andre, innan den äldste hade fyllt trettiofem år. Han räddade sig undan fjorton attentat, sjuttiotre bakhåll och en exekutionspluton och överlevde en dos stryknin i kaffet som skulle ha räckt att döda en häst. Han avböjde en orden för förtjänstfull gärning som republikens president tilldelade honom, befordrades till de revolutionära styrkornas högste chef med jurisdiktion och befäl över hela landet, från den ena gränsen till den andra, och blev regeringens mest fruktade fiende men tillät aldrig att man fotograferade honom. Han avböjde den livstidspension han blev erbjuden efter krigets slut och levde sin ålderdom på de små guldfiskar han tillverkade i sin verkstad i Macondo. Fast han alltid kämpade i spetsen för sina män fick han inte ett enda sår, mer än det han själv gav sig efter att ha undertecknat kapitulationen i Neerlandia, som gjorde slut på ett nästan tjugoårigt inbördeskrig. Han avlossade ett pistolskott mot bröstet och kulan kom ut på ryggen utan att skada något vitalt organ. Det enda som blev kvar av allt detta var en gata med hans namn i Macondo. Men, förklarade han några år innan han dog av ålderdom, inte ens detta hade han väntat sig den morgonen då han drog ut med tjugoen man för att ansluta sig till general Victoro Medinas styrkor.”
García Márquez gigantiska meningar måste läsas långsamt och med eftertanke, som om det vore poesi. Språket är kompakt, mustigt och målande. När Ursulas och Josés andre son, José Arcadio Buendía, återvänder efter ett okänt antal år ute i världen beskrivs händelsen så här:
 
”När sorgen hade varat så länge att man åter började samlas för att sy korsstygn, var det någon som klockan två på eftermiddan, mitt i hettans dödliga tystnad, plötsligt stötte upp dörren mot gatan, och pelarna ryckte till så häftigt på sina grundvalar att Amaranta och hennes väninnor som broderade på terassen, Rebecka som sög på tummen i sovrummet, Ursula i köket och Aureliano i sitt laboratorium och till och med José Arcadio Buendía under den ensliga kastanjen fick ett intryck att en jordbävning skakade huset. Med sina raka breda axlar kom han knappast in genom dörren. Han hade en medaljong av Botemedlens Madonna kring sin bisonhals, armarna och överkroppen var fullkomligt broderade med kryptiska tatueringar och på högra handleden hade han det tätt slutna koppararmband som bärs av los niños-en-cruz. Huden var barkad av luftens salt, håret kort och rakt uppstående som taglet på en mula, käkarna järnhårda och blicken svårmodig. Han hade ett bälte dubbelt så tjockt som bukgjorden på en häst, skor med damasker och sporrar och spikade klackar, och bara med sin närvaro gav han det skakande intrycket av en naturkatastrof.”
García Márquez berättar att mormodern kunde berätta om vardagliga händelser med samma stenansikte som de mest övernaturliga, eftersom hon var helt övertygad om att allt var sant.
Han får det mest otroliga att framstå som det vore helt naturligt genom att nämna det utan värderingar eller överdrivna beskrivningar. Ingenting är omöjligt eller underligt i Macondo. En flygande matta fladdrar förbi utanför fönstret, Memes stora kärlek går ständigt omkring med en svärm gula fjärilar runt sig, Remedios la Bella flyger till himlen tillsammans med det lakan hon höll på att hänga, Ursula sitter i knät på sin döda man under kastanjen och en säck med döda förfäder kluckar som värpsjuka hönor och är i vägen överallt.
Den ende som inte ser de döda som ständigt vandrar runt i huset är Översten. Här träffar vi honom tidigt på morgonen den dag han kommer att dö.
 
”Han drog på sig de snäva byxorna men knäppte dem inte och stack inte heller i skjortkragen den guldknapp som han alltid använde, för hans avsikt var att ta sig ett bad. Sedan drog han filten över huvudet som en kapuschong, kammade sina slokande mustascher med fingrarna och gick ut för att urinera på gården. Det dröjde så länge innan solen skulle gå upp att José Arcadio Buendía alltjämt slumrade under halmbladstaket som var uppluckrat av regnet. Han såg honom inte, han hade aldrig sett honom, och hörde inte heller de obegripliga ord som faderns vålnad riktade till honom när han häftigt vaknade upp av den strömmande varma urinen som piskade honom på skorna.”
García Márquez gav boken titeln Hundra år av ensamhet när den var färdigskriven. Man skulle kunna säga att de hundra åren är Colombias historia mellan 1850 och 1950. Det kan också vara en hundraårig släktkrönika. Fast egentligen existerar inte tiden alls i boken. Allt tycks ske samtidigt. ”Det är som tiden går runt”, upprepar Ursula i senare delen av boken.
Ensamheten är mycket påtaglig och gör att jag flera gånger tvingas lägga ifrån mig boken för att jag inte orkar läsa vidare. Huvudpersonerna lever ett kärlekslöst, många gånger meningslöst och olyckligt liv. Det finns ett undantag, Remedios la Bella, som betraktades som tokig. Översten däremot ansåg att hon var den klarsyntaste person han någonsin träffat. ”Hon bevisade det i varje ögonblick med sin häpnadsväckande skicklighet att sätta sig över allt och alla.” García Márquez säger att han känner ett ofantligt medlidande med sina stackars skapelser. Jag håller med honom.

Gabriel García Márquez har med Hundra år av ensamhet ”lämnat ett poetiskt avtryck av sin barndoms värld” och jag är tacksam över att jag har fått ta del av det.

Skrivet av Gunilla Rohlin våren 1998.
 
Gunillas sida

INNEHÅLL | DAGBOK | 50-TALET | ORD | SKOLSIDA | LÄNKSIDA
© Gunilla Rohlin 1999