Rapport från Nicaragua - Gunilla Rohlin

En resa till min syster Karin i Managua 12 - 28 december 1998. .

Första tankarna efter hemkomsten
När jag kom hem till min lägenhet i Luleå kl 8.00 den 30 december hade jag varit på resande fot i 47 timmar. Jag hade lämnat barnen hos deras pappa som mötte på Arlanda, där vi också sa hej då till Emil som möttes av sin kusin Ellinor. Dessförinnan skildes vi från Eva, Simeon och pappa i Madrid. Flygresan över Atlanten var den värsta jag varit med om. 9,5 timmar och egentligen varken dag eller natt, även om det var mörkt ute och vi förlorade de sju timmar vi vunnit på ditvägen. Det var luftgroparna som var värst. Matserveringen fick avbrytas för att återupptas när groparna var lite mindre. Säkerhetsbältesskylten var tänd största delen av resan. När deras butik öppnades gick Elin och jag dit för att handla men fick skynda oss tillbaka till våra säten på uppmaning av personalen. Då förstod vi hur stora luftgropar det rörde sig om. Plötsligt försvann golvet under fötterna och vi klamrade oss fast i vad vi fick tag på. När golvet återkom hukade vi oss, stapplade med jättekliv och höll oss fast i de säten vi passerade. Eva satt vaken och såg lika vettskrämd ut som jag kände mig. Elin knäppte snabbt fast sig och somnade. Jag var förkyld sedan julaftonen, kände mig som instängd i en burk och talade inte i onödan. Där jag satt i mörkret, omtumlad av skakningar, förkylning, illamående och skräck, var jag övertygad om att vi inte skulle överleva.
Ensam hemma i lägenheten kom all denna skräck tillbaka, förkylningen blev värre, den ostädade lägenheten och MÖRKRET fördystrade mina sista timmar på året. Först framåt den 2 januari började mina tankar klarna och jag kunde tänka framåt igen. Det var betydligt svårare att anpassa sig till mörkret än jag någonsin trott. Fortfarande har jag svårt att somna före klockan två - tre på natten och skulle gärna sova bort hela dagarna...
Usch, vad dystert det låter när jag läser igenom det jag skrivit!
Resan var definitivt inte dyster. Det var ett enda stort äventyr från början till slut. Vi hade några intensiva veckor med massor av skratt, äventyr och allvar. Upplevelser och reflektioner surrar omkring huller om buller i mitt huvud.
Nicaragua är ett kontrasternas land - ett av de fattigaste länderna i världen. Sitter på MacDonalds och äter Happy Meal som om det vore i Sverige. Ser tiggande gatubarn med limsniffarögon genom billfönstret. Karins hemhjälp Johanna som med stor värdighet och värme skämde bort oss. Barnen älskade henne från början och fick besöka i henne och dottern Lill Johanna i deras hem med nylagt cementgolv. Nattvakterna med sina visselpipor. Geckoödlor och rykande vulkaner. Slingrande stigar där Karin körde jeepen genom bäckar, uppför stup och genom sörja. Ödsliga, ljuvliga, palmkantade sandstränder med underbara magsurfingvågor. Häftiga ösregn - vädret har varit väldigt konstigt i år.

Eldflugor, kackerlackor, kolibris, jättefladdermöss vid svenska ambassadörens pool. Julafton med sillsallad, snaps och ris ala Malta tillsammans med Karins svenska vänner i nattvärmen. Smällarna och alla ljuden - hundskall, skrik, visselpipor, tuppar som gol och skrän dygnet runt. Bara en gång hörde jag ett barn som grät. Att se en pojke till häst var vanligare än på cykel. Överfulla bussar, jeepar med flaken fyllda av människor. Gatuförsäljare. CocaCola-bilar som tog sig fram i vilka branter och på vilka stigar som helst. Begravningar, processioner, flickor klädda till brudar. Ruckel, ruckel och åter ruckel. Tjusiga villor med beväpnade vakter. Supermercados. Solnedgång vid Stilla Havet. Victoriaöl släckte törsten bra och barnen tröttnade på CocaCola. Svettpärlor längs ryggrad och hårbotten. Luftkonditionering. Karins vackra hus som rymde oss alla och gav oss ro att reflektera och bearbeta våra intryck. Masayamarknaden med fantastiska hantverk.

Hängstolstillverkning. Casa Joxi i San Juan del Sur, som hade god Nicaraguansk hotellstandard, mycket rent men en välbehövlig överraskning för barnen.
En stor orm ringlande över vägen. Myggbett. Fattigdom. Orion låg ner på himlen och månen såg ut som en banan. Blommande träd, färgsprakande blommor överallt - deras tavlor ljuger inte. Blåsten, nerfallna cocosnötter i trädgården, limeträd med mogna gröna citroner, matbananer, fruktsallad varje morgon, underbar youghurt, jätteräkor. Montelimar - ett lyxhotell vid Stilla havet där vi tillbringade ett dygn. Regnens och översvämningens följder, den "nygamla" floden som hänsynslöst rinner genom byar och hus från Managuasjön till Nicaraguasjön (Den har varit uttorkad i 50 år). Fattigdom. Smutsiga och förfallna hus men rena och prydliga människor. Kvinna med handväska, kjol och högklackat som slänger sig upp i hästsadeln. Nyfödd baby på hästen framför pappan. Hundvalpar, fåglar, vatten och småpryttlar som är till salu i gathörnen. Landskapet var vackert och grönskande efter regnperioden och klimatet behagligt, 25-30 grader varmt.
Mitt i detta, min strålande syster Karin, som lyckligt visade oss runt i detta land där barnen i allmänhet verkar lyckligare än i Sverige. Nicaraguanerna är ett värdigt folk. Rakryggade mötte de min blick med vänlighet och jag behövde inte skämmas för den jag är. Däremot måste jag fundera över varthän vår europeiska kultur fört oss och om det är dit jag vill…

Resesällskapet

Barn är fantastiska att anpassa sig till nuet och de mötte alla nya situationer med stor hängivenhet. Vi hade två fjortonåriga pojkar, en tolvårig och en tioårig flicka som resesällskap.

Killarna, som är tremänningar, fann varandra i somras och delar intresset för golf. De pratade kolhydrater, muskeluppbyggnad och annat killsnack till långt in på nätterna. Vi lärde oss snart att om de fick mat i tid (och dessutom mycket), så var deras humör i topp. Simeon kommer jag att minnas med otaliga tallrikar av Johannas goda fruktsallad blandad med youghurt i näven. Emil åt fem portioner spagetti, trots att han var hängig och hade ont i örat. Han köpte en häftig halmhatt som han gick omkring i. Elin skrev flitigt i sin dagbok och funderade bl a över hur fint Johanna bodde efter Nicaraguamått mätt och hur bra Karin var som arbetsgivare. Åsa passade på att få fina stunder med oss alla, la patiens och spelade kort så fort hon kom åt och var den enda som höll sig helt frisk under resan.
Barnens glädje, nyfikenhet, vetgirighet och tankar förgyllde resan från början till slut. Inte en enda gång kändes det jobbigt att ha dem med, tvärt om!
72-åriga morfar Seved var outtröttlig i kortspel och samtal med barnen. Han delade rum med pojkarna när vi var ute och reste, fotograferade flitigt och hängde med på det mesta. Han har börjat höra sämre och det känns sorgligt. Jag hoppas att han gör något åt sin hörsel så att hans ungdomlighet kan hålla i sig länge än!
Jag kommer bl a att minnas Eva blundande i framsätet på jeepen när Karin körde utför stupet från fängelseborgen och när vi fnittrade hysteriskt för att Simeon såg ut som en clown efter en dag med solskyddsmedel ojämnt utsmetat i ansiktet. Vi delade många rädslor och höll tyst tillsammans när barnen klättrade nära stupen eller härjade i vågorna och jag tror att vi var de som blev gladast när segelturen på Stilla Havet blev inställd. Hennes resväska kom på villovägar på ditresan och dök upp hemma hos familjen i Glimåkra några dagar innan vi skulle resa hem. Hon klarade sig med lånade kläder och klagade aldrig.

Karin

Karin har bott och arbetat i Central- och Sydamerika största delen av de senaste tolv åren. Mamma och pappa har hälsat på henne två gånger, annars har vi släktingar bara träffat henne när hon varit i Sverige. Hon är mån om sin släkt och sina syskonbarn och skämmer bort oss med god mat och annan uppassning när hon under sin semester bor hos oss, en eller ett par veckor per år.

Barnens bild av henne var den snälla mostern som kom resande med exotiska presenter. Hon bjöd nu på härliga äventyr och jag kommer minnas hur alla fyra gick beundrande och småpratande runt omkring henne. De klättrade upp till Djävulskorset på Masayavulkanen och gick ner i fängelsehålorna i det gamla fortet där det suttit politiska fångar ända tills på 60-talet. Det gick upp för dem vilket spännande och dramatiskt liv Karin lever och vilka svårigheter hon tampas med dagligen. Att bjuda gatubarnen på kola, leja bilvaktare på parkeringen, vara arbetsgivare, ibland behöva bo under vidriga förhållanden och äta konstig mat, köra bil i den hetsiga trafiken, möta äckliga djur, se fattigdom, prata spanska flytande, arbeta på en ambassad, jordbävningar och naturkatastofer var vardagsmat...
Karin har valt att leva annorlunda än oss andra. Själv säger hon att det första året i Managua var kämpigt och det måste fortfarande periodvis vara oerhört ensamt att leva så långt hemifrån. Ändå lever hon ett rikt liv med meningsfullt arbete, fina arbetskamrater och vänner, sympatiskt klimat och härlig kultur.
Det sken om henne av tillfredsställelse och lycka över att få dela med sig av sitt liv och jag har aldrig sett henne må så bra som när vi var på besök. Jag hoppas att hon förstår hur bra hon tog hand om oss och hur mycker det betyder att hon ville dela med sig! Förutom alla fina och spännande stunder har vi ju alla fått med oss lärdomar för livet. Vi kommer aldrig att se på våra egna liv med samma ögon som tidigare.
TACK KARIN!

Djur och växter

Vi såg papegojor i de underbaraste färger och kolibris som vi knappt hann se i blommorna. En kväll ropade barnen ut mig i trädgården. De hade upptäckt eldflugor som blinkade blågrönt neonljus som små fyrar ute i gräsmattan. Det duggregnade och antagligen hade de därför slagit sig ner i gräset. Vi upptäckte fler och fler blinkande små fyrar. Åsa hämtade ficklampan och vi kunde konstatera att ljuset kom från deras magar.
Geckoödlorna ville inte visa sig de första dagarna, men eftersom de är så vanliga hade vi förberett barnen. Innan resans slut var vi vana att de kikade fram bakom tavlor och under taklister. De håller sig alltid borta från oss människor, men Emils första bekantskap var mindre trevlig. När vi satt och väntade på lunch, på restaurangen vid vulkansjön, damp det ner en ganska stor geckoödla från vasstaket precis bredvid honom. Fallet var högt och den satt omtumlad på hans ryggsäck en lång stund utan att bry sig om att vi skrek och skrattade.

När vi sett en mycket lång brun orm ringla över vägen, precis framför bilen, dröjde det inte länge förrän Karin stannade jeepen och uppmanade oss att gå ut i vägkanten och äta matsäcken. Ingen av oss rörde sig ur fläcken och undrade vad hon menade. Gå ut till ormarna? Det slutade med att vi alla stod ute på den heta asfalten och åt vår matsäck - ingen ville ens tänka på vad som kunde finnas i dikesrenen.
Myggen var väldigt små men gav rejäla myggbett. Vi använde flitigt vårt medhavda "Mygga".
I Karins trädgård växte julrosor som buskar, bananplantor, ett limeträd, ett avocadoträd och ett papayaträd. En stor cocospalm stod mitt på gräsmattan. En bananstock trillade ner under en blåsig dag, liksom en cocosnöt. Karin och Johanna lät sedan någon ta ner resten av cocosnötterna så att vi inte skulle skada oss. De är förskräckligt hårda och fallet var mycket högt.

Vid Svenska Ambassaden fanns en fantastisk bougamville som täckte hela deras tak. Stora kaktusar växte överallt. Vid fängelseborgen hade de planterat en kaktushäck längs vägen, den måste vara effektivare än taggtråd.
Runt Managua är det savannmarker, men vid Stilla Havskusten åkte vi genom djungelliknande skogar. Männen gick med machetes och röjde vägkanterna. Så här i slutet/efter regntiden blommade träden med framförallt stora gula och röda blommor.

Sol och bad

Bad erbjöds nästan varje dag. I Managua lånade vi svenska skolans bassäng, den svenske ambassadören upplät sin bassäng en eftermiddag och på julaftonen badade barnen i Lailas bassäng till långt inpå natten.

I Stilla havet rullade härliga vågor, som nästan var otäckt stora, men var roliga att magsurfa i. I Montelimar fanns massor av småsniglar som kraschade under fötterna och smala, blålila maskar som krälade i vattenlinjen. Då var det skönt att det fanns en jättebassäng där vi kunde bada i stället.

Gatubarn och Fattigdom

Det starkaste och svåraste intrycket för oss alla var nog gatubarnen i Managua. De var mycket tärda och smutsiga, en del inte äldre än 3-4 år, med ögon som ofta var dimmiga av limsniffning. De tycktes bo i gathörn och på mittrefuger. När det blev rött ljus trängdes de kring bilarna tillsammans med bilrutetorkande barn, handikappade i alla åldrar och försäljare av tomtemössor, papegojor, skarvsladdar, bilmattor, telefoner, jättesmällare, hörlurar, vattenpåsar, apor, hundvalpar... Karin hade en påse karameller i bilen som hon erbjöd alla tiggande barn och de handikappade fick alltid en peng, vilket gladde mig särskilt. Vi låste alla bildörrar och kände oss mycket besvärade av deras påträngdhet. Fast Karin sa ifrån att hon inte ville ha fönstren putsade hann de ofta börja ändå. En del blev arga när de inte fick pengar eller inte fick putsa fönstren. Ingen av oss tog något foto från detta inferno, det var för starkt och svårt. Vi hade och har fortfarande diskussioner och samtal om gatubarnen. Karin berättade att det fanns särskilda hjälporganisationer för gatubarnen och att hon såg att de försvann från gatan efter en tid, men då strömmade alltid nya till.
Johanna sa:
- Alla är fattiga i Nicaragua. Barnen behöver inte gå och tigga på gatan, men de gör det för att deras föräldrar skickar ut dem eller inte bryr sig om dem.
Frukt och mat tycktes det finnas gott om. De enda vi såg som tycktes svälta, förutom gatubarnen som sniffade för pengarna i stället, var hundarna som såg skabbiga och eländiga ut.

En kväll när vi ätit middag på en strandrestaurang i San Juan del Sur, samlade barnen ihop sina matrester och gav till dem. Hundarna var så strykrädda att de inte vågade gå fram till barnen utan de fick lägga maten på stranden och gå därifrån innan hundarna vågade sig fram för att äta.
De flesta Nicaraguaner bodde i förskräckligt dåliga hus. Jag misstänker att många byggt sitt skjul på ledig mark och inte vet hur länge de kan eller får bo kvar. Dessutom behöver bostäderna inte vara robusta när man helst vistas utomhus.
Människorna såg välmående ut och var vanligtvis anmärkningsvärt rena och välklädda. Hur de lyckades behålla sina kläder rena, är för mig en gåta. Karin och jag mindes att vi reagerat likadant när vi reste runt i Mexico i slutet av 70-talet.

. Vulkaner och jordbävningar

Masayavulkanen ligger någon mil utanför Managua. Vi reste dit en av de första dagarna och möttes av en mäktig syn. Att stå och titta ner i en rykande vulkankrater är en alldeles speciell upplevelse. Högst upp stod ett stort träkors, uppställt för att motverka de onda krafterna nere i det glödande helvetet.
Nicaragua har flera aktiva vulkaner som ligger i en rad tvärs över landet. Det är inte ovanligt med små jordbävningar.

Före Mitchorkanen hade det skakat mycket under en längre period. Under vår vistelse märkte jag ingenting. Elin vaknade en natt av att hela sängen skakade till ett ögonblick. Hon tänkte väcka mig, men somnade om eftersom det inte kom några mer skakningar. Karins hus var en enplansvilla, som klarat sig vid den stora jordbävningen i Managua på 70-talet och vi kände oss trygga där.
Före jordbävningen såg Managua ut som vilken storstad som helst. Bara ett av höghusen klarade sig och står fortfarande kvar, fast bara de nedersta våningarna används. Hela staden var som en stor by, med låga hus och trädkronor som dolde taken. Det fanns inget centrum med paradgator och affärshus. Några nya högre byggnader höll just på att byggas, ett hotell bl.a.

Detta land verkade så människovänligt, med behagligt klimat och goda förutsättningar till jordbruk och boskapsskötsel. Men skenet kan bedra, naturkrafterna är starka och landet var märkbart sårat av jordbävningar, vulkanutbrott och orkander. Vi åkte norrut och såg lite av Mitchorkanens verkningar. Den nygamla floden mellan Managuasjön och Nicaraguasjön hade obarmhärtigt letat sig rakt igenom en stad. Managuasjön stod fortfarande flera meter över sin tidigare nivå.

Slutord

Nicaraguaresan var en stimulerande upplevelse som startat många positiva processer hos både mig och barnen. Tre månader efter hemkomsten har solbrännan försvunnit och vardagen tagit tillbaka sin lunk.
För mig var upplevelsen av att alla tider var blandade, det mest anmärkningsvärda. Moderna bilar och hus, oxkärror och skjul, allt huller om buller. Nicaraguanerna lever i den gamla och nya tiden samtidigt. Vid ett besök på MacDonalds var jag i nutiden. Var jag än tittade var allt modernt och hemtamt och människorna såg ut som var som helst i västvärlden. En annan gång såg jag en man komma ridande på sin häst ute på landsbygden och allt jag såg kunde lika gärna ha utspelat sig för hundra år sedan. Jag kom naturligtvis att tänka på Hundra år av ensamhet, en av mina favoritböcker, där tidsbegreppen är suddiga och alla tider blandas. Boken utspelar sig i Columbia och är skriven av Gabriel García Marqués. Den fantasifulla värld han beskriver verkar vara mer verklighetsbaserad än jag trott.
Det är detta jag älskar med att resa - verkligheten är ofta inte sådan jag trott - det är bara min fantasi som sätter begränsningar. Mina uppfattningar rubbades och jag fick en välbehövlig spark i ändan. Min lilla värld, med mina små bekymmer, blev genast mer uthärdlig och lätthanterlig.
Att resa kommer alltid att stå högt på min önskalista och barnen och jag har börjat drömma om nästa resa. Hade det varit billigare, hade vi utan tvekan rest tillbaka till Nicaragua. Nu pratar vi om närmare resmål. Kanske båtluffa i den Grekiska övärlden...någongång...