En sorts presentation avsedd att upplysa men som mest förvirrar

Efter lägereldarna är en fantasyroman. För den som inte riktigt vet vad fantasy är brukar man nämna namnet som börjar på T, den där personen som skrev en lång och bra bok som i princip alla känner till. Inte lika ofta nämner man namn som Vance, Moorcock, Alexander eller Beagle, även om det egentligen vore bra mycket trevligare om man kunde det. Hur som helst. Det finns många definitioner av termen fantasy, men den kanske renaste formen utspelar sig i främmande, uppdiktade världar. Den genomsnittliga fantasyvärlden ligger på en medeltida teknologisk nivå, rymmer fenomen som gudar och magi, och bebos av konstiga varelser från sagor eller istiden eller författarens konstiga fantasi. Nu tror jag att alla är lagom förvirrade, så låt oss återgå till boken ifråga.

Berättelsen fokuserar på Tim, en av fyra föräldralösa eller bortsprungna ungdomar som lever någon sorts luffarliv tillsammans. De har inte alltid så mycket pengar, och tvingas sova bland myggor ibland, men åtminstone tycks de ha varandra. För Tim, som har haft en jobbig uppväxt, är det nog. Och vem kan klaga när man får se saker som mammutar och fyrverkerier helt gratis?

Så trevligt kan det dock inte vara jämt. (Ha ha!) För Tims del bryts den relativa friden när han halkar in i ett högt och farligt spel, centrerat kring en magisk artefakt (det är det alltid), som ingen verkar veta exakt vad den gör men som alla vill ha i alla fall.

Tim tvingas inleda en trevande bekantskap med den tjuv som stal artefakten från dess senaste viste, och åtar sig att hjälpa till att överlämna skatten i vad som verkar vara rätta händer. Men när det väl är gjort och Tim hoppas att boken kan sluta lyckligt, märker han att han verkar vara den enda av kamraterna som anser att deras gamla, ansvarslösa liv var höjden av frihet och lycka.

Inte ens intrigerna kring det magiska föremålet lämnar honom ifred, eftersom folk i gemen inte håller med honom om att han inte längre har med det att göra. Det tycks som om Tim kommer att jagas genom flera trånga utrymmen, brottas med sina egna neuroser och kläcka åtskilliga one-liners innan det kan bli tal om något lyckligt slut.


Efter lägereldarna är en fantasybok som bryr sig mer om vad som pågår i huvudpersonernas huvuden än vilka fantasyelement och specialeffekter som härjar runt omkring dem. Inte för att det inte har gjorts förut, men det händer inte jämt. Romanen har för säkerhets skull en del andra egenskaper som skiljer ut den från mängden, med resultatet att den ändå är något mer eller mindre unikt inom genren (om jag får säga det själv. Det får jag nog inte. Nu är det i alla fall gjort. Nyah nyah!).

Till exempel: efter att ha läst sammanfattningen ovan kan man lätt få uppfattningen att det här är en mycket allvarlig och torr bok. Så är det faktiskt inte! Romanen tar sig själv på allvar ena sekunden med några trevande resonemang eller observationer, för att i nästa genomsyras av giftig ironi riktad mot boken själv, genren och allt möjligt. Ibland sker det samtidigt med fruktansvärda stilbrott som följd. Hu!

Man talar om gnuer men får aldrig se dem. Papegojmagikerns fågel verkar aldrig vilja öppna näbben. Om man skulle stöta ihop med en flygödla, en enhörning eller en talande katt så är det absolut ingenting man har bett om. Gamla sagoelement och klichéer vrids om en smula. En del repliker och företeelser kanske känns lite väl bekanta... men det är nog bara inbillning. För som vi alla vet är fantasyböcker triviala ting, eskapistiska bagateller utan substans eller tanke som varken förmår skildra verkligheten, skapa funderingar eller nedkalla stämningar. I alla fall i Sverige.



"Efter lägereldarna för en otvungen trilateral dialog med Platons Staten och instruktionsmanualen till en Toyota Corolla ... De fjäderlätta bisatserna genljuder av litterära ekon från den sublima och fingertoppsexakta prosan. En subversiv bok som tycks vilja ropa: 'Kosmos är en papphelikopter!' ... Det är en bra bok, men sidan 113 gillar jag inte, och det verkar inte hända någonting i hela kapitel 1."

Nordgrönsvenska Finkbladet


"Jag gillade sidan 113, resten gav jag till mina tama kondorer Schopenhauer och Åke."

Sydgrönsvenska Finkbladet



Bokens förhistoria, ganska lång men ändå rätt kortfattad, för blivande författare och andra som kan vara intresserade, och en om möjligt ännu längre rubrik

Den första visionen av bokens allra mest övergripande tema fick jag under en vaktrunda vintern 94, som glad värnpliktig på I3 i Örebro. På något sätt kände jag att jag i det nya uppslaget hade någonting mycket mer bärande än de romanidéer jag haft tidigare, och dessutom någonting som jag skulle älska att få berätta. Under hela 1993 hade jag känt att saker och ting förändrades överallt utan mitt godkännande, och det var den känslan som skulle bli grunden till berättelsen. (På sätt och vis är romanen tillägnad min gymnasieklass, men berätta det inte för dem.)

Kapitel 1 skrevs sedan under våren 94 (skiftarbetet som vaktsoldat gav en hel del välkommen fritid), det mesta av kapitel 2 under sommaren, och början av kapitel 3 i början av hösten, då jag hade flyttat till Uppsala för att studera. Arbetet låg nere under de två följande terminerna, delvis på grund av studier men snarare på grund av flitiga aktiviteter på Internet. Sommaren 95 fick jag dock ett nytt ryck, och skrev kapitel 4, reviderade kapitel 1 och 2 samt skrev klart det senare. Under hösten 95 skrevs kapitel 6 och bitar av de återstående kapitlen, sedan följde under vintern och våren 96 kapitel 5, 3, 7 och 8, i ungefär den ordningen. Så blev det ju lite osammanhängande också.

Under våren hade man fäst min uppmärksamhet vid en manustävling med imponerande förstapris, och jag såg till att avsluta romanen lagom för att kunna skicka in den någon dag före sista anmälningsdatum. Naturligtvis vann jag inte och hade väl aldrig någon möjlighet att göra det, även om jag i min okunskap var så nöjd med romanen att jag inte ville förkasta möjligheten. Tävlingsformen gynnade inte direkt 600-sidiga manuskript med konstiga fantasyelement i sig.

När tävlingen var avslutad bad jag det aktuella förlaget att behålla manuskriptet och ge det en ordentlig genomläsning, vilket gick utmärkt. Några dagar senare fick jag det tillbaka med upplysningen att det inte var deras kopp te (nå, först skickade de hem någon annans manus till mig, men sådant händer).

Sedan gick manuskriptet fram och tillbaka till två andra stora förlag. Det första hade manuset mellan november 96 och januari 97; det negativa beskedet sammanföll med bland annat en punktering och ett (felaktigt, skulle det visa sig) avslag från CSN, och orsakade en rejäl men kortvarig depression. Refuseringsbrevet var kort och informationslöst.

Då blev jag gladare av att bli refuserad av det andra förlaget, som hade romanen mellan januari och juni. Deras brev förklarade att jag hade "talang, god språkkänsla, gott flyt i skrivandet", och att "bitvis är manuset oerhört roligt". Dessvärre fanns där "för mycket dialog", och de ville inte ge ut romanen. Ändå blev jag snarare uppiggad än nedslagen av brevet. En vän påpekade att det tydde på att jag skulle bli utgiven; kanske inte i första taget, men det skulle bli av.

Han skulle visa sig ha fullkomligt rätt eftersom nästa förlag jag slängde manuskriptet på var Norstedts. I ungefär samma veva fick jag tillbaka en bunt "trevliga" noveller som jag hade skickat till ytterligare ett förlag. Jag kontaktade nu också för första gången ett mindre förlag, eftersom jag hade börjat tvivla på att något av de riktigt stora skulle vara intresserade. Jag pratade med en förläggare i Örebro, men han lät måttligt entusiastisk och sa åt mig att återkomma om Norstedts tackade nej.

Logiken bakom det förfarandet fick jag inte helt klar för mig, men det blev inte heller aktuellt att genomföra. Norstedts hörde av sig i slutet av oktober och sedan igen i november och sa sig vilja ha romanen. Folk in min närhet blev märkbart glada. Det var kallt i botaniska trädgården, och det fanns inga löv på träden. Det hela var rätt trevligt, men inte världsomstörtande.

Så följde ett besök i Stockholm där jag fick träffa min gode redaktör, som slängde manuskriptet tillbaka på mig för revidering. Eftersom det mesta av texten var närapå två år gammalt, fann jag en hel del kanter att putsa. (Jag tog till och med bort lite dialog.) Sedan skickade jag in manuset igen, kontrakt skrevs i mars 98, och ytterligare några detaljer fixades. Ett omslag dök upp, presentationstexter skrevs, ett korrektur sneglades på...

... Och så blev det en bok av det hela. Fyra och ett halvt år efter att jag satt i en militärbil och såg ut över ett snötäckt fält, och tänkte mig en historia om en ung man vars vänner glider ifrån honom, och som tvingas utstå både det ena och det andra innan han till slut inser vad han kan och vill bli. Man kan känna sig nöjd för mindre.