Fem vanliga missuppfattningar om fantasy


1. Fantasy och rollspel är intimt sammankopplade.

Om några personer sitter och spelar ett Star Wars-rollspel, som använder platser och företeelser från filmerna, kan man slå fast att där finns en viss koppling. Däremot är det svårare att se kopplingen mellan å ena sidan några personer som spelar Star Wars-rollspel, och å andra sidan Ray Bradburys The Martian Chronicles eller Robert Heinleins The Door into Summer.

I Star Wars-fallet är det dessutom uppenbart att även om det förekommer påverkan från film till spel, gäller det knappast för det motsatta hållet. Inte heller påverkas Bondfilmer eller annan amerikansk actionfilm av att folk spelar agentrollspel.

På exakt samma sätt är det med fantasy.

Om man gillar fantasyrollspel så är det antagligen för att man gillar fantasy. Om man senare bestämmer sig för att skriva en fantasyroman, gör man det för att man, som alla andra författare, vill berätta en historia och göra det i en viss miljö och med en viss rekvisita. I det här fallet, det odefinierbara som kallas fantasy. Berättarlusten har knappast fötts ur det faktum att man i spelet slagit en viss tärning för att se hur ont det gör att få en knölpåk i huvudet.

Inte ens de beställningsverk som utspelar sig i världar specifikt skapade för rollspel visar nödvändigtvis något som helst spår av detta.

Om man verkligen sätter sig ner och överför en rollspelskrönika i någon sorts litterär form, utan att skära hårt och lägga tillrätta, kommer det att resultera i en sorts osammanhängande pikaresk utan intresse för någon annan än dem som var med från början. Inget vettigt förlag skulle heller ge ut något sådant.

Ingen försöker nedvärdera Napoleons militära segrar genom att förklara att han bara sökte finna ett utlopp för sitt brinnande intresse för Stratego. Ingen tycker sig kunna spåra i Carl Lewis löparbedrifter hetsiga, energiska fiasessioner från barndomen.

Det hela är absurt. Sir Walter Scott skrev också böcker om riddare i rustning. De dunkar på varandra sida upp och sida ner, och i pauserna stormar de borgar. Ingen kommer då in från höger med ett överseende flin, och förklarar som i en dokumentärfilm att den gode Scotty uppenbarligen har rullat för många tärningar och flyttat för många tennfigurer under ändlösa, glosögda rollspelssessioner.

Det finns inget skäl att anta att en bok är sprungen ur ett spelsystems regelstrukturer, mer än det finns skäl att tro att Steven Bochco har spelat en omgång Tjuv och polis för mycket. Att påstå det är bara att lyckas förolämpa en författare, en förläggare och sig själv.


2. Fantasy är sagor.

Det finns fler tänkbara definitioner av begreppet fantasy än man kan räkna till. Det finns ingen litterär genre eller subgenre som inte har eller vid behov kan ges en helt flytande gräns mot otaliga andra.

Om man med en alltför enkel och halvt rekursiv definition säger att fantasy är allt explicit icke-realistiskt berättande som inte är science fiction eller horror, så passar folksagorna in där. Fantasy skulle då stå för det mesta av mänskligt berättande sedan tiotusentals år tillbaka. Det låter ju imponerande.

Men så kan man förstås inte säga. I praktiken försöker man skilja på sagor och fantasy; ett sätt (av många tänkbara, och säkert tveksamt) kan vara att fantasy föresätter sig att vara realistisk inom sina noga fastslagna icke-realistiska premisser. Det är därför som Ronja rövardotter är fantasy, medan Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta är sagor. (Ronja rövardotter är också både vuxnare och bättre, men det kan vara en tillfällighet.)

Ändå finns det folk som likställer fantasy med sagor och hävdar att de inte kan rymma något djup, äkthet eller sanning.

Vad är då egentligen fantasy?

Fantasy kan, men behöver inte utspela sig i en uppdiktad värld.

Fantasy kan, men behöver inte innehålla magi eller motsvarande övernaturliga inslag.

Fantasy kan, men behöver inte innehålla gudar, fabeldjur eller humanoider.

Fantasy kan, men behöver inte innehålla teman och element från folksagor.

Fantasy kan, men behöver inte vara episkt och äventyrligt upplagd.

Fantasy kan, men behöver inte ha en kaotisk eller bisarr världsbild.

Inte heller innebär förekomsten av ett eller flera av ovanstående att det faktiskt rör sig om fantasy. Begreppet är mer intuitivt och flyktigt än så. Fantasy är ett område som i mycket saknar regler.

Det finns till exempel ingen regel som säger att fantasy måste sakna litterära kvaliteter som intressanta och kännande personporträtt, vardagsobservationer och livsvisdom, eller stark stilistisk känsla.

Fantasy är således inte en ram som en författare måste pressa sig in i. Man måste inte avhända sig några verktyg eller avsvära sig några konstnärliga eller förmedlande ambitioner. Fantasy begränsar inte, låser inte, fjärmar inte. Fantasy är i själva verket ett utmärkt verktyg när det gäller att skildra människor och deras villkor, att skriva något som är allmängiltigt och äkta.

Att alla inte gör så - i vilken genre de än må ha valt - är en annan sak.


C. Tolkien är ursprunget till och avgörande för genren.

Det hade skrivits mycket, mycket fantasy innan Tolkien kom med sitt viktigaste bidrag 1954. Om han av någon anledning hade kastat pennan i sjön innan det blev skrivet, så hade det ändå sedan dess fram till våra dagar skrivits, mycket, mycket fantasy. Kanske till och med mer varierad och originell sådan.

Nej, Tolkien uppfann inte fantasygenren. Om han omdefinierade den, var det på två sätt: genom att med sina försäljningssiffror göra förlagen pigga på att ge ut fantasy (vilket naturligtvis var värdefullt), och genom att ge upphov till en ström av efterapare (vilket man snarast vill glömma bort, men som möjligtvis var en förutsättning för det första i och med att förlagen sökte efter något snarlikt).

Vad han gjorde var att åstadkomma ett monumentalt och beundrat verk som sedan, i en något överdriven utsträckning, kommit att fungera som referensobjekt och avgudabild.

Det lustiga är att nästan alla svenskar vet vem Tolkien är och vad han har skrivit. Om man inte kan förklara fantasybegreppet på något annat sätt, kan man ändå nästan alltid nämna Tolkiens namn, så går det upp en talgdank. Många har läst böckerna, andra har åtminstone någon bekant eller något barn som läst dem, eller spelar "sådana där rollspel". Namnet Tolkien är vad man hänger upp associationerna på. Och inget ont i det.

Men när sedan så många kulturpersonligheter, litteraturvetare och kritiker, som faktiskt borde veta bättre men som i själva verket inte känner till något annat i genren, avslöjar sin okunskap genom att försöka döma allt med Härskarringen som mätsticka, blir det snarast pinsamt.

Hans betydelse kan inte förnekas, varken för fantasyns utbredning, dess tendenser, eller för massor av människors läsglädje. Däremot kan man ju förundras över, och kanske nedslås av, den enorma utsträckning i vilken fantasyförfattare har ägnat sig åt att efterlikna - i vissa fall närmast plagiera - Tolkiens berättelse, dess uppläggning, element och attityder.

Men det är inte ett tecken på att genren skulle vara begränsad eller andefattig. Dessa författare talar inte för några andra än sig själva.


4. Fantasy är eskapism

Fantasy har med tiden kommit att bli att rymligt begrepp. De varierande definitionerna omsluter en stor mängd av delvis väsensskild fantastisk litteratur. Denna vaghet har frestat många skribenter att skapa egna definitioner av vad fantasy är, vanligtvis utgående från sin egen begränsade erfarenhet.

Därför kan man i tidningar få läsa generaliseringar av typen: "Fantasygenren är i grunden sentimental, en längtan till ett förflutet då livet föreställs ha varit bättre." Eller: "Fantasy bygger på enkel, oföränderlig tematik och stelnade symboler." Generaliseringar som förstås är felaktiga, men blir sanningen för läsare utan egen ämneskunskap.

En vanlig sådan hemsnickrad etikett är att fantasy står för eskapism, verklighetsflykt.

På vilket man kan svara: Tack och lov! Eller: Ja, som i stort sett all skönlitteratur, i större eller mindre grad. Denna gradskillnad är ofrånkomlig och oberoende av motiv. Den realistiska litteraturen rymmer både flärdromaner och verk som skildrar människor i angelägna historiska och sociala sammanhang.

I fantasy såväl som i realistisk litteratur konfronteras vi med främmande människor, på platser som vi aldrig besökt, med känslor och problem som inte är våra egna. Ändå kan vi identifiera oss med dem. Det är denna mänskliga aspekt som präglar goda berättelser, vare sig de utspelar sig bland stjärnorna eller i Birmingham. I böcker, i fiktiva skeenden, kan vi säga något och kanske ta till oss något om oss själva och vår tillvaro.

Fantasygenren rymmer bevisligen verk uppbyggda som flärdromaner, där idealiserade gestalter får agera ställföreträdare och leva ut läsarens önskedrömmar. Likt flärdromanerna, och av samma anledningar, säljer de väl. Uppenbarligen har de ett stort underhållningsvärde, om än inte ett överdrivet kulturellt värde.

Missuppfattningen ligger i att tro att de i kraft av sin stora spridning skulle utgöra en fullödig definition av den genre av vilken de blott är en aspekt. Medan alla gamar är fåglar, är inte alla fåglar gamar.


5. Fantasy är en modern och övergående företeelse.

En del påstår att fantasy och sagor är samma sak. Om det är så, har det funnits fantasy minst lika länge som människor har kunnat använda abstrakta begrepp i språket. Om grottperson A kan berätta för grottperson B om en buffel som inte är närvarande, kan grottperson A också berätta om Stålbuffeln, som de båda vet mycket väl att den inte finns. (Detta är osäkert. Man har hittat en dräkt.)

Men den definitionen av fantasy är otjänlig och retar bara upp folk helt i onödan. Med en lite mer konventionell definition har det funnits klart identifierbar fantasy sedan mitten av 1800-talet. Genren populariserades i och med de s.k. pulpmagasinen i början av 1900-talet, och sedan dess har det väl inte funnits någon period då man inte har skrivit fantasy. Tolkiens uppdykande på 50-talet innebar ett uppsving men inte något livsviktigt.

Däremot kan man möjligtvis prata om fantasy som något nytt i Sverige, men bara om man menar det faktum att förlagen sent omsider förstått att här finns något som man kan ge ut och tjäna pengar på.

Fantasy har förstås getts ut i Sverige länge, men utan att göra mycket väsen av sig. Tolkien känner förstås alla till (se ovan). Anne McCaffrey, Peter Beagle, Mervyn Peake, Stephen Donaldson och Jack Vance är några andra författare som givits ut sporadiskt under 70- och 80-talet. James Branch Cabell fick en av sina klassiker översatt redan 1949, men sedan dröjde det till 70-talet innan det blev fler. Spelförlaget Äventyrsspel utförde någon sorts underhållningsgärning genom att under 80-talet ge ut en pocketserie med främst "sword and sorcery"-fantasy riktad till ungdom, som då inte hade mycket annan fantasy att tillgå på svenska. En del erkända författare, som Michael Ende, C.S. Lewis, Ursula LeGuin och Lloyd Alexander, har setts som fantastiska barnböcker, inte som fantasy.

Nu ser det som bekant annorlunda ut. Förlagen översätter och öser ut amerikanska fantasyserier av högst varierande kvalitet. Man får anta att det i hög utsträckning är originalens försäljningssiffror man sneglar på, snarare än graden av originalitet och berättartalang. Men folk köper det mesta och gillar det tydligen. Vilket ju egentligen är det enda godkännande som behövs.

Så finns det förstås de som upprör sig över hela fenomenet. De använder skräpet till att leda i bevis att hela genren är murken, suspekt, barnslig, tom och dömd att gå en kvävningsdöd till mötes. Dess kommersiella existensvillkor sägs bygga på övergående eskapistiska tendenser.

Men fantasyn har haft flera chanser under 1900-talet att självdö och ersättas av något annat. Det har den inte.

Däremot kan man göra det självklara konstaterandet att fantasyns popularitet inte kan öka oavbrutet. Till slut måste den nå en någorlunda konstant nivå - och nu pratar jag om Sverige, i USA har det förstås sett ut så länge - kanske lägre än dagens, men ändå en platå. Inte en vändande kurva som sedan sjunker till ingenting.

Folk kommer alltid att vilja ha underhållningslitteratur. Om de sedan efterfrågar fortsättningsserier av såpakaraktär eller böcker med lite mer tanke bakom är deras ensak. Båda finns representerade inom fantasyn. Så länge ingen springer in i biblioteken och folks vardagsrum och idkar bokbål med fantasyklassikerna kommer det alltid att finnas en tråd för kommande generationers fantasirika författare att plocka upp.

Därför kommer fantasyn inte att dö ut.