George MacDonald
Phantastes, 1858: 4

Handling: Anodos ärver på sin tjugoettårsdag vetskapen om sitt släktskap på mödernet med älvorna. Nästa dag påbörjar han en vandring genom älvornas sagorike där det vankas mörker och förräderi såväl som ljus och salubritet.

Här kan man läsa episoder och stämningar som lämnat spår i många andra skildringar av sagoland och älvriken. Vissa stycken är också härligt söta eller melankoliska, medan andra blir lite väl svävande, med påklistrat kamaraderi eller filosofiska resonemang med bristande logik. Måhända är den fragmentariska strukturen tidsenlig; här och var dyker det upp dikter eller fristående småberättelser, och i mitten av boken kommer man plötsligt till en 34 sidor lång inbakad novell som inte har något att göra med något. Bäst är det alldeles i början och framåt slutet.

En sak som slog mig särskilt med Phantastes är att det är en mycket ljus historia, det är i alla fall det intryck man får när "kärlek" är ett av de vanligaste orden och hjälten får erfara fler glada stunder än deppiga. Det är inte vad man är van vid från modern fantasy, där världen oftast är kaotisk och hotfull och unga huvudpersoner måste lära sig misstänksamhet och världsvana. Utöver kärlek berör MacDonald andra djupa och klara känslor som längtan, lycka och melankolisk sorg, varpå det kan tyckas bli lite högtravande; men då författaren själv tar det han skriver om på största allvar, kan jag inte se något skäl till varför inte läsaren skulle kunna försöka detsamma. Det betyder inte att man måste hålla med om allt.

English summary: Phantastes, subtitled A Faerie Romance for Men and Women, is indeed a romance in every sense of the word, credited with starting off the whole genre of fantasy. In comparison with the dark tales of Hoffmann, Dickens and Poe, firmly rooted in our own world, Phantastes is regular high fantasy with its fairy kingdom of enchanted forests and goblin caves. Indeed it could have been something of an ultimate fairy land itinerary, but it's not, what with some longueurs and silly bits. Still rather classic, I suppose.



George R.R. Martin
I vargens tid/Kampen om järntronen (A Game of Thrones), 1996: 4

Handling: Omkring en miljon adelspersoner och deras nästkusiner konspirerar mot varandra av ohejdad vana, allt medan vintern närmar sig. Man kan inte lita på någon, och folk som man hade trott sig kunna räkna med visar sig vara jordens psychon.

"Äventyr och hjältedåd, vänskap, kärlek och förräderi i en magisk medeltida värld." Så säger baksidestexten, och upprätthåller därmed förlagstraditionen att beskriva all fantasy med samma klyschor oavsett hur den faktiskt ser ut. A Game of Thrones, som det ouppstyckade originalet heter, är en av de böcker som förlorar på denna likformning, eftersom det inte alls framgår hur bra den är.

Intrigerna utspelar sig i en värld där mystiska astronomiska omständigheter föreligger, så att årstiderna är mycket långa och dessutom av oförutsägbar längd. Hur djur- och växtliv anpassat sig till detta får man inte riktigt veta, inte heller hur invånarna definierar den tidsrymd de kallar "år". Man får anta att de av en kosmisk slump menar jordiska år, så att läsaren ska kunna förstå hur gamla de olika figurerna faktiskt är.

Inledningen för med sig de problem som är att vänta för ett romanbygge av den här storleken. Sjuhundra personer ska introduceras och en stor mängd bakgrundsinformation ska delges läsaren. Martin klarar dock av detta väl. (Namnlistorna är välkomna och välstrukturerade.) En del dialog i början blir kanske lite konstruerad, men det blir aldrig trist utan snarare involverande. Karaktärsteckningen fördjupas efterhand.

Sägas kan att Martin är en mycket god berättare. Hans stil uppvisar på många punkter stora likheter med mina egna skribblingar, så där har jag förstås inte så mycket att klaga på. Han vet att variera berättarperspektivet med god disciplin och kontroll; på så sätt slår han ner på de intressanta samtalen och händelserna och undviker att binda upp sig i transportsträckor. Han ryggar inte för sex, brutalitet eller skymtar av smutsig realism, men undviker rutinerat tendenser till "äventyr och hjältedåd", baksidestexten till trots.

Det finns mycket annat att vara glad för. Till exempel en sådan enkel sak som att magin spelar en bakgrundsroll (inga trollisar!) och att det (än så länge) är magert med övernaturliga talanger bland huvudpersonerna. Dialogen är bra och karaktärstrogen, med väl inpassad humor som aldrig sticker ut eller blir påträngande. Världsbygget skymtar fram i intressanta anekdoter och trevliga detaljer. Huvudpersoner får kroppsskador och viftar inte bort dem med en magisk formel!

Rimligtvis borde det också finnas någonting att klaga på. Personerna i boken har en tendens att dra långtgående slutsatser på grundval av vaga ledtrådar, eller tvärtom, beroende på hur det passar handlingen. En av sidointrigerna slår knut på sig själv istället för att löpa ihop med huvudhandlingen på det sätt som profetiorna antytt (där ser man vilken nytta man har av profetior), men lovar ändå att komma igen. Ett par av de mest begagnade fantasygreppen tas i bruk, såsom #8 ("Alla drömmar är betydelsemättade") och #22 ("Djur, småbarn och idioter är synska").

Om man vill vara elak kan man säga att Martins serie är ytterligare en i raden med tronföljdsstrider, manbarhetsriter, egensinniga och rödhåriga (dock inte på samma gång) adelsfröknar, vargar och drakar. Men det är i vilket fall som helst en snygg och effektiv berättelse, tidvis infernaliskt spännande och med en utsökt blandning av oförutsägbarhet och inslängda ledtrådar. Jag lyfter på hatten.

Lustiga meningar: "Cersei tystnade, rasande av ilska", samt: "Ser Rodrik fick en grön nyans i ansiktet, men han lyckades ändå låta bli att rysa." Och så favoriten: "Där var far."

English summary: We are the Rangers. We walk in the dark places no others will enter. We stand on the bridge and no one may pass. Bla bla bla. Oh, sorry... where am I? Ah, the review. Well. Mostly familiar ingredients, but the execution is remarkable. For once, truly human interactions come first, with world information as a detailed bonus, and magic and high adventure coming (so far) a distant third. (In a cryptic mood, one might say that A Game of Thrones is to run-of-the-mill wish-fulfilment soap-opera fantasy what Babylon 5 is to the technobabble variety of Star Trek. In case you're wondering, coming from me that's a big compliment. In fact, I found more than one Babylon 5 parallel...) Martin does a great job of coming up with interesting and dramatic situations, skipping the boring parts and suspending disbelief. All in all, a solid piece of work from Mr GRR, falling just short of true excellence. "I Just Can't Wait to Be King" and "Be Prepared" from The Lion King are part of the soundtrack, but there was no one to sing "Hakuna Matata".


A Clash of Kings, 1998: 5

Handling: Hodor. Hodor hodor. Hodor!

När jag började läsa den första tjocka boken i Martins serie visste jag att det fanns en till, men jag har för mig att jag hoppades att det inte skulle behövas fler än så. Inte ens den bästa grundhistoria tjänar på att spädas ut för mycket - det är i alla fall min teori. Bara en kort bit in i del två märks det att Martin använder mer energi till att skapa nya intriger och introducera nya personer än till att ta kål på de gamla. Som det ser ut nu behöver han nog minst två böcker till för att knyta ihop alla disparata trådar på ett meningsfullt sätt. Lite jobbigt känns det att älska en serie vars fullbordan ligger flera år in i framtiden. Ett givet orosmoln är förstås frågan ifall Martin kommer att kunna prestera ett slut på hela serien som rättfärdigar mastodontformatet, men för en gångs skull är jag faktiskt optimistisk.

Två problem ser jag i denna volym. Det första är det jag redan nämnt, att historien fylls ut alltför mycket med sidointriger, och att alltför få av dessa når en definitiv brytpunkt vid bokens slut. Det andra är mer en smaksak: jag fruktar att magi och oknytt kommer att få en allt större betydelse för händelseförloppet efterhand, vilket förvisso inte är så himla främmande i den fantastiska genren, men bryter av markant från den första delen, som fick sin fräschör bland annat tack vare denna frånvaro. Martin har nu visat att han inte drar sig för att låta magiska knep forma handlingen på ett påtagligt sätt, och dessutom tagit sig för att använda magiska visioner och drömmar för att slänga in glimtar av vad som komma skall. Effektivt, men kanske inte så originellt.

Resten, det vill säga det allra mesta, är lysande. På det hela taget är serien A Song of Ice and Fire utan tvekan bland den bästa episka fantasy som finns. Martins värld är på många sätt mer levande och trovärdig än Tolkiens. Det som saknas är just det som brukar skapa lite andrum i lättsammare fantasy: solbelysta gläntor, söta romanser och alvkex. Här finns inget sådant. Gillar man däremot våld, elakhet, vulgariteter och saker som brinner upp - då är Martin det självklara valet.

English summary: Having just finished A Clash of Kings, one of my principal impressions is that for a book of seven hundred pages, very little has happened. Now, this isn't exactly true. As before, Martin makes great use of perspective, and each scene brings some outburst of violence or information. It's just that there are so many independent plotlines, and so few of them clearly moving towards conclusive resolution. Armies march, but never seem to engage in any decisive battles. For each character of any importance who kicks the bucket, another turns up in their stead. Seemingly crucial events often end up feeling like mere transitions into another status quo rather than truly plot-wrenching turning points. Also the ending feels like "see you in the next part" in a way that the first book of the series nicely managed to avoid. For all that, Martin's work must be admired. His world building is monumental, his attention to detail amazing, his plotting impressive and his storytelling all but flawless. I think the reason why Martin will probably never be as popular as some of his competitors is because he's chosen to portray a grim, dirty world where the dark moments far outnumber the happy ones, and there are no free elven lunches. So much for tossing escapism overboard.


A Storm of Swords (also Steel and Snow/Blood and Gold), 2000: 4

Handling: Nya A Song of Ice and Fire: nu med ännu mer vulgariteter, magi och viktiga personer som ligger i vägkanten och blöder.

En stor fet volym på 950 tätpackade sidor är inte en roman. Det är mer som en följeslagare man lever med i flera månader och betar av några kapitel i taget, till exempel medan man pendlar till Stockholm, och som man sedan tvingas lämna tillbaka till biblioteket, går omkring och väntar på att kunna lägga vantarna på igen och lyckas låna ett halvår senare, bara för att inför julen återigen tvingas lämna ifrån sig oavslutad och först ytterligare ett år senare slutgiltigt lyckas kämpa ner.

Den första tredjedelen av ASoS imponerade inte värst mycket på mig jämfört med tvåan. Det kändes som om nya personer och målsättningar lagts till bara för att fylla ut de stora skeendena, och det förekommer intrigmässiga återvändsgränder som skulle vara oacceptabla i en "normal" bok. I ett sådant här maffigt (och oavslutat) verk får man kanske stå ut med att en mängd sidor används för att ge allmän bakgrundsinformation och bana väg för senare händelser. Mindre tålamod hade jag med scenen där Daenerys köper alla soldaterna i Astapor; det är som en pinsam gestaltning av ett gammalt skämt eller något som skulle ha kunnat framställas som ett listigt knep i en Belgarionbok, men ingenting som anstår en seriös författare som Martin. Senare i boken finns det en möjlig manuslucka där tiden tycks gå i olika tempo på olika platser, med skumma konsekvenser.

Hur som helst hämtade sig boken avsevärt kring mitten, först med en av de bästa envigsscener jag läst (mellan Sandor Clegane och Lord Beric), och sedan på sidorna 701-705 med den mest intensiva och nervtrasande läsupplevelse jag kan erinra mig att jag haft på många år. Den senare visade sig i och för sig vara bokens absoluta höjdpunkt. Den rad med obligatoriska "avgörande" händelser som kom framåt slutet tog mig inte med storm, kanske för att jag fått en av överraskningarna spolierad. Den allra sista får poäng för att vara både logisk och svårförutsägbar, men hör kanske inte till det som jag helst ville se; om magi och andra yttringar av världens metafysiska natur får allt större betydelse och används för att bryta mot "reglerna" så är risken överhängande att det förminskar det feodala käbbel som fram till nu har varit seriens motor och främsta behållning.

När jag hade en handfull kapitel kvar började jag ana att Martin hade för avsikt att temporärt knyta ihop alla intrigtrådarna, kanske för att göra ett längre hopp i tiden och låta saker och ting stabilisera sig, folk utvecklas, drakar växa och så vidare inför seriens andra hälft. Tanken på en sådan symmetri var så tilltalande att jag bestämde mig för att utdela toppbetyg om det hela var planerat på det viset. Boken själv gav inga definitiva besked, så jag tog en titt på nätet och fann att Martin länge tänkt sig ett femårigt uppehåll mellan bok tre och fyra, men senare övergivit idén, och att det nu är oklart om det blir sex, sju eller ännu fler delar. Så kan det gå.

Ändå är det inte alla böcker som innehåller en scen som bokstavligt talat fått mig att vackla på fåtöljkanten och rysa, och just nu känns det som om jag ingenting hellre vill än att börja på nästa bok (som egentligen skulle ha kommit ut för mer än ett år sedan). Därför vill jag uppmana alla att även i fortsättningen kasta Martins namn i ansiktet på den som frågar efter bra episk fantasy.

English summary: ASoIaF is still fiendishly impressive and intriguing and all, displaying what could very well be the finest in fantasy world building, characterization and plot juggling. It's also very very long. The third instalment is very long in itself, and contains enough plot turns to keep the rabid fans happy, and the less rabid ones thoroughly satisfied at least. Most plot threads are brought to a kind of temporary closure (which would have made for a good opportunity to leap a few years ahead in time, cough). Still there are many unanswered questions, some of which we'll certainly get answers to, others which may get lost in time like tears in rain. Who is or was Jon Snow's mother? Will Hallis Mollen ever reach Winterfell with Lord Eddard's bones? Will Daenerys spend book four in Meereen, Valyria or Asshai (with a detour to Naath)? What's on the Isle of Faces, and will the children of the forest play a role in the fight against the Others? Are there cringeworthy surprises to be sprung regarding the world's metaphysical make-up? Was that Benjen Stark just now? Will anyone be characterized as "undead abomination" in the updated character roster? Did Davos get burned, and if so, will Melisandre hog his POV? A last word of warning: if you haven't read the book yet, let this be your last review, as I've seen those that include the single most damaging spoiler there is for this book. Hell, any mention of a character surviving to appear in the next book is a spoiler! Also beware bouncing midgets.



Anne McCaffrey
Drakryttarna (Dragonflight), 1968: 1

Handling: Till att börja med är Lessa en magisk trälninja som gör livet surt för allt och alla i sin fädernesborg utan att någon ställer henne till svars för det. Senare blir hon rekryterad till ett ärofullt och häftigt jobb som rör en massa söta drakar. De mesiga trådarna måste bekämpas, men det betyder inte att det inte finns tid till sex och inbördes beundran. När det verkar som om lite logik börjar samlas i ett hörn sätter man igång med tidsresor, vilket ger upphov till de sedvanliga paradoxerna, som sedan ignoreras på sedvanligt vis.

Upplägget med de älskliga, telepatiska drakarna är originellt, men samtidigt äcklande sött och tillrättalagt. Människorna som omger drakarna är porträtterade med ungefär samma grad av trovärdighet och djup. De "dåliga" personerna är alla självgoda, dumma och inkompetenta djurplågare (och säkert pedofiler på helgerna). De "bra" personerna är unga och vackra, intelligenta och dugliga. Det är i alla fall vad författaren inte ett ögonblick försitter att hamra in i läsaren.

De goda ser hela tiden på varandra med "ökad respekt", "flämtar" över varandras goda idéer och "glittrar" i ögonen av förväntan inför någon dum plan eller trevlig stund tillsammans. De pyrotekniska synorganen dyker upp på var sida. När inte "hans blick flammade gyllenbrun" eller hon "blixtrade med ögonen", så "möttes de två kvinnornas blickar i en tidlös, feminin förnöjsamhet". En del saker kan jag inte ens föreställa mig, som när "ett uttryck av ilska, saknad och irritation passerade över F'nors ansikte" eller "hans vaksamma min var helt förvriden". Mesta tiden blixtrar man eller "spärrar upp" sin "stora, hungriga blick". Man väntar på att någons huvud ska explodera på riktigt men det händer aldrig.

Huvudfaran i boken, de fallande trådarna, är snarast en helt opersonlig naturkraft. Grundproblemet blir en sorts kamp mot tiden och mot dåliga omständigheter som inkompetenta personer skapat (och i vissa fall fortsätter att skapa). Tyvärr blir det inte så engagerande, eftersom det torde stå klart från början att vissa eller alla av de planer som smids kommer att fungera. Den mänskliga dimensionen är beklagligtvis helt ointressant. Att man vid slutet befinner sig i en bättre situation än i början är förstås snällt, eftersom boken då kan läsas fristående från de många fortsättningarna.

Den senaste svenska utgåvan (Target Games) är vidare full av anglicismer och så späckad med tryckfel att man omöjligt kan tro att utgivaren kände till begreppet korrekturläsning. Det finns en tidigare utgåva, som dock med den senare översättarens ord är "förenklad såväl som förkortad". Boken ska alltså läsas i original om alls.

English summary: Aims for the Pinnacle of Ultimate Cuteness, and ends up a quite poorly written soap opera involving dragons with the ability to magically move through plotholes. Unbelievable, one-dimensional characters engage in unbelievable dialogue, "flash" their eyes constantly and generally act like the adolescents they're not supposed to be. Their favourite activity - as well as the writer's - is pointing out how grossly clever, witty and sexy they all are. The bad guys are of course conceited and incompetent. The book's one substantial redeeming feature is the original set-up. Anyone with a desperate need for dragon-spiced escapism will likely lap it all up. Myself, I couldn't be bothered. In my opinion dragons should be like cats, anyway - not fawning, stupidly servile dogs.



Patricia McKillip
Gåtmästaren (The Riddle-Master of Hed), 1976: 3

Handling: Ung adelsman och gåtgissare ger sig ut på en lång resa till världens härskare, till synes enbart för att alla hans vänner hetsar honom till det utan uppenbar anledning. På vägen kastar folk magiska förmågor på honom hela tiden. Dessutom ansätts han av fanatiska lönnmördare, som säger sig vilja ha ihjäl honom men varje gång bevisar motsatsen genom att istället ha ihjäl sig själva!

Gåtmästaren tycks först vara ett lovvärt försök till någonting annorlunda, men förlorar i intresse alltmer efter den rätt trevliga inledningen. Gåtorna som ska spela en central roll lyser med sin frånvaro, och när man får se en blir man besviken; i McKillips värld är gåttävlan inte en prövning i skarpsinne utan en sorts historisk frågesport. Det är till att göra det lätt för sig.

Ingenting förklaras, och till och med huvudpersonens motiv förblir oförståeliga; till slut finns det ingen kvar att identifiera sig med. McKillip har gjort hela boken till en gåta och förlorar därmed läsarens intresse. Det jag gillade mest var flickan i de lägre tonåren som var världens skickligaste krigare, eftersom sådana figurer alltid har en viss tjuskraft även om de är groteskt orealistiska.

English summary: Promising attempt at something different gradually turns into confusion, as the writer hands the reader a lot of riddles and then walks away never to return. A voice on the net stated that the main character gets so powerful that it becomes impossible to retain any interest in what happens to him; I couldn't agree more.



Michael Moorcock
The Eternal Champion, 1957 (revised 1970): 3
The Jewel in the Skull (Den onda juvelen), 1967: 3
The Mad God's Amulet (prev. Sorcerer's Amulet) (Den röda amuletten), 1968: 3
The Sword of the Dawn (Gryningens svärd), 1968: 3
The Runestaff (prev. The Secret of the Runestaff) (Runstaven), 1969: 3
Phoenix in Obsidian (also The Silver Warriors), 1970: 3
The Knight of the Swords, 1971: 4
The Queen of the Swords, 1971: 4
The King of the Swords, 1971: 4
Elric av Melniboné (Elric of Melniboné (also The Dreaming City)), 1972: 3
Count Brass, 1973: 3
The Champion of Garathorm, 1973: 4
The Bull and the Spear, 1973: 3
The Oak and the Ram, 1973: 3
The Sword and the Stallion, 1974: 3
The Quest for Tanelorn, 1975: 3
Elric på ödets hav (The Sailor on the Seas of Fate), 1976: 2
Vita vargens öde (The Weird of the White Wolf), 1977: 2
The Dragon in the Sword, 1986: 3

Handling: The Eternal Champion kämpar sin väg fram och tillbaka i olika inkarnationer och olika böcker. Gudar, monster och annat otyg försöker stoppa honom.

Det finns författare som man beundrar, inte för deras idéer och intriger, utan för att de skriver så himla bra. Moorcock är en sådan personlig favorit. Han har en avskalad, avvägd prosa och ekonomisk berättarteknik som har inspirerat mig mycket.

Det kan inte förnekas att Moorcock har en oändlighet av infall och specialeffekter, eller att han vet hur man bäddar in en episk känsla i sina bokserier. Problemet är snarare att han går för långt och tar i för mycket. Det hoppas genom dimensionsluckor och mellan världar helt rutinmässigt; fartyg flyger fram mellan kontinenter, flygande städer, demoniska helveten eller hela universa, utan att den ena situationen framställs som konstigare än den andra. Aktivt ingripande gudar och andra varelser med ofattbar makt är regel snarare än undantag. Samma gudar kan sedan utplånas med en knäpp med fingret, alltmedan läsaren sitter och nickar med tom blick. Men det finns också lugna stycken och lakonisk dialog och om man gillar stilen kan det bitvis vara mycket njutbart.

Här tänkte jag uppdatera med några små kommentarer om varje enskild romansekvens:

Erekosë-sviten (Eternal, Phoenix, Dragon) består av tre fristående böcker där bara den första är Erekosë-specifik, om man säger så. I flera av de andra böckerna antyds det att Erekosë-gestalten är central för Eternal Champion-myten, men här ges inga speciella svar på hur det hela hänger ihop. I den sista delen som är skriven relativt sent märker man att Moorcock kan slänga ihop en habil fantasyhistoria med intressanta miljöer i sömnen; dess struktur och intrigmekanismer är bara så fördömt bekanta.

Den första Hawkmoon-sviten (Skull, Amulet, Dawn, Runestaff) är mer pojkboksäventyrlig och mindre bister än de flesta andra av Moorcocks fantasyböcker, men ändå karaktäristisk. Tyvärr är huvudpersonerna inte överdrivet intressanta, och Hawkmoons speciella gissel (att hans fiender kan övervaka hans göranden genom en ädelsten de tryckt in i pannan på honom) desarmerar författaren alldeles för snabbt. Ett par bra skurkar, dock.

Den första Corum-sviten (Knight, Queen, King) är som man kan se på betygen den som jag rekommenderar i första hand. Det är tämligen kosmiskt, men också genomgående bra kvalitet på påhitten. Corum finner jag också vara en av Moorcocks mest sympatiska hjältar, och Jhary-a-Conel den bästa sidekicken.

Den andra Corum-sviten (Bull, Ram, Stallion) är i jämförelse ganska blek, och inte bara för att den utspelar sig i vinterlandskap. Dess handling är mer begränsad i tid och rum och verkar först vara ett lovande försök att uppväcka en keltisk sagostämning, men Moorcock hänfaller snart åt rutinskrivande. Skurkarna är blekare, uppgörelserna mindre genomtänkta och slutet otillfredsställande.

Den andra Hawkmoon-sviten (Brass, Garathorm, Tanelorn) består av tre mer eller mindre fristående delar där den första är tämligen menlös, där den andra är minnesvärd eftersom hjälten för en gångs skull är kvinna, och där den tredje innehåller slutet på hela Eternal Champion-cykeln (vilket inte är spektakulärt på något sätt, men småtrevligt om man läst flera av de andra böckerna).

Till sist Elric-sviten (Elric, Sailor, Weird m.fl.) som rymmer Moorcocks mest kände och mest svårmodige hjälte. Det är mycket demoner, gamla hemligheter och mer eller mindre godtyckliga massakrer, med Elric som suckande åskådare. Själv tycker jag att det blir aningen för mycket frossande i övernaturligt våld och grymma och oundvikliga öden, även om någon annan säkert skulle hävda att det är just detta som är böckernas förtjänst. En not om de svenska utgåvorna av Elricböcker: förutom att ha gjort en taskig översättning och fyllt böckerna med korrekturfel har Äventyrsspel också roat sig med att ge ut böckerna i fel ordning. Dessa rekommenderas inte alls; möjligtvis är det orsaken till att jag känner att Elric är en av Moorcocks mindre intressanta hjältar (fastän de egentligen är en och samma).

English summary: One of my favourite writers, because of his style more than his stories. Moorcock weaves epic stories of revenge and anguish and gods. Worlds are shattered, dimensional barriers breached, demons fought. It's definitely not everyone's cup of tea, and some people will likely find it more special effects than substance. Still, Moorcock's wealth of ideas and feeling for epic drama has made him one of the giants of the genre.



William Morris
The Wood Beyond the World, 1894: 2

Handling: En köpmannason på avvägar kommer till ett ensligt hus där fyra säregna personer dväljs och intrigerar mot varandra. Speciellt svårt att välja sida tycks det i alla fall inte vara. Romantik uppstår, kungarike vinns.

Det finns ett parti halvvägs in i The Wood Beyond the World där man börjar undra om saker och ting kanske inte är så enkla som man först trott; om det kanske är så att både huvudpersonen och läsaren är vilseledda; om det kanske väntar några snygga vändningar i intrigen. Så är det dock inte, tyvärr. Boken förblir en tämligen rak och föga reflekterande äventyrsberättelse, bitvis stämningsfull men med ett påfrestande slut. Inte så att den är frånstötande eller ens trist, men det är den där lilla demonen som sitter på ens axel och ropar "Vad var det jag sa!" när man framåt slutet inser att historien blivit så banal som man hela tiden fruktade att den var. Inte för att vi direkt är förskonade från banal fantasy i modern tid...

English summary: In the early days of fantasy, it was apparently widely believed that the key to suspension of disbelief lay in the use of archaic language. This goes for most or all of the classics: MacDonald, Dunsany, Hodgson, Eddison... and Morris. Style notwithstanding, this kind of mock mediaeval romance has aged somewhat. On the one hand it's refreshing with a story that doesn't feel a need to bask in the cleverness of world building; on the other hand, oversimplified plotting and characterization gets on your nerves. A good example of intrinsic stupidity is the part where the lead female character explains that her cleverness and magic is "the wisdom of a wise maid, and not of a woman, and all the might thereof shall I lose with my maidenhead /../ on the day whereon I am made all happy. And it is thou that shall wield it all, my Master." I suppose conquering your anima comes easily when all you need to do to is have sex once and then your mate turns domestic.



Peter Morwood
Klanfursten (The Horse Lord), 1983: 3

Handling: Har allt en fantasybok ska ha: en skissartad karta med namn som Elthan, Dunrath och Cerdor; två onda trollisar som basar över en armé av zombier och som med jämna mellanrum skickar ut monster som överfaller hjälten; en god trollis som undervisar hjälten i fäktning, historia och knyppling; en biljon kursiverade ord (jag skämtar inte! Jag skämtar aldrig); en sådan där kvinna som lyckas vara bister och sårbart attraktiv samtidigt; ett svärd med ett namn; en drake.

Inte illa alls faktiskt. Huvudpersonen och hans miljö präglas av ett detaljerat feodalsystem som är kalkerat från det medeltida Japan, men som ändå ger världen liv och en ram. Stilen är mestadels saklig, boken är förhållandevis fri från vulgära specialeffekter, och känslor skildras med föredömlig återhållsamhet.

Man kan möjligtvis mena att själva storyn är lite tunn. Den unge hjältekrigaren upptäcker att hans familj mördats av ond magiker, träffar Obi-Belgalf och tränar upp sig, ger sig ut på resa, träffar vacker kvinnlig tjuv som slår följe med honom utan närmare angiven orsak, träffar kungen och en drake och återvänder för att hämnas. På den onde magikern, alltså, inte på kungen eller tjuven. Eller på Obi-Belgalf. Nej, inte på draken heller. Originaliteten sprudlar alltså inte, men det fanns ett par vändningar jag tyckte var snygga.

English summary: Anyone looking for a simple fantasy story containing all the usual ingredients of good and bad wizards, grim heroes with slain families and pretty female thieves who join up with them for no apparent reason (the heroes, not the families), need look no further. The story is somewhat too basic and unoriginal to make for a masterpiece, but what is there is quite well handled. Neatly written, and definitely better than average combat scenes.



Bertil Mårtensson
Vägen bort, 1979: 2

Handling: Gradvis uppdagas det att världen eller åtminstone en del av den är hotad av en ohelig allians, men att det också finns en motståndsrörelse som vill stoppa detta. Frodo blir förbannad på Gandalf eftersom Gandalf satsar Frodos liv i ett parti poker utan att berätta för Frodo att han fuskar, och det kan man ju förstå.

Vägen bort är första delen i en "trilogi" kallad Maktens vägar; de andra delarna är Vägen tillbaka och den relativt fristående Vägen ut. Dessa kan jag dock inte bedöma eftersom jag en bit in i den andra boken gav upp (och skummade igenom den för att ändå få se hur det gick). Detta låter ju inte som ett gott betyg.

Det måste ändå sägas att böckerna innehåller imponerande många originella och fängslande idéer och fantasymoment, till exempel snubben som aldrig förlorar i spel, könsbytarringen och den ruskiga hämnardraken. Intrigen är (visar det sig) genomtänkt och Mårtensson får till det på slutet.

Så varför är det här trots allt inte en bra bok? Problemet för mig är prosan. Mårtensson använder en konstig, upphackad stil som jag aldrig kom in i och aldrig kunde sluta reta mig på. Meningarna är korta och staplas på varandra, och får ofta var sin egen rad. Resultatet är att lästempot förstörs och att texten ofta framstår som en parodi på sig själv. Man undrar om detta är hur Mårtensson jämt skriver, eller om han försökte få till en stil som han såg som fantasyaktig. Synd i vilket fall att han misslyckades.

English summary: This book hasn't even been translated, as far as I know. So you can't read it. Nyah nyah! (Seriously, you're not missing much. There's a lot of good original fantasy ideas here, but the execution leaves something to be desired.)



Andre Norton
Huon of the Horn, 1951: 1

Handling: Huon är en ädel kristen riddare och hertig av Bordeaux, som råkar ut för allehanda mystiska äventyr i två episoder där han av olika anledningar måste ge sig ut på resa. Saracener är i allmänhet lömska (om de inte konverterar), de kristna mestadels rättfärdiga (och behöver inte konvertera, eftersom de redan står på den Rätta sidan).

Andre Norton torde vara en av de mest produktiva fantasy- och science fiction-författarna, med mer än 180 böcker i bakfickan. Lustigt nog har hon inte vad jag vet ännu översatts till svenska, trots sin oerhörda popularitet och status som stormästare.

Huon of the Horn är nu knappast den bok som gjorde Norton känd och älskad. Det rör sig om en pastisch på en gammaldags riddarroman eller legend. I ett företal påstås att berättelsen är en obskyr del av legenderna om Karl den Stores riddare, men det är svårt att säga om det är en ramfiktion eller ett anspråk på autenticitet.

Det är dock inte bara det arkaiska språket (som förvisso är konsekvent) som gör boken till en blek upplevelse. Folk beter sig över huvud taget mycket konstigt. Moralen är bisarr, om än inte okänd i fantasysammanhang: när de onda planerar att ha ihjäl någon är det lumpet och svekfullt, när de goda planerar att ha ihjäl någon är det rättfärdigt och på tiden. Ett gott tecken på att författaren har prackat på hjälten för många magiska föremål är att hon inte kan komma på användningsområden för allihop. Och logiken i att åka till Persien för att leta efter en person som försvunnit under en sjöresa mellan Frankrike och Tunisien gäckar mig fortfarande.

English summary: This is hardly the book you think of when Andre Norton is mentioned. Consisting of divers brief heroic escapades involving bold Christian knights, treacherous Saracen infidels, griffins and Elf magic, and writ in a full archaicke prose, it might make a decent pastiche of a mediaeval romance but hardly a good read. We learn that if muslims eat of food that is meant only for righteous people, they die. Right-o.



Meredith Ann Pierce
Den fjortonde bruden (The Darkangel), 1982: 2

Handling: En brud (Aeriel) hamnar hos en vampyr (Sture) och får i uppdrag att döda honom. Till en början vill hon inte det för att hon är drabbad av hans tjuskraft, senare vill hon inte det för att hon älskar honom på något vagt sätt, och det verkar väl sympatiskt eller fullständigt vrickat eller någonting. Man kan undra om en man som till varje pris ville rädda en arrogant och seriemördande men våldsamt attraktiv succubus skulle uppfattas på samma sätt.

En intressant detalj är att även om boken definitivt är att räkna som fantasy så utspelar den sig på månen i en avlägsen framtid. Det leder till annorlunda dygnsväxlingar, och alldeles i början av boken förekommer miljöbeskrivningar som ger sf-vibbar genom sin kondenserade saklighet. Men det är alls ingen Dune vi har att göra med, och åtminstone ett ganska stort fel har slunkit igenom: även på månen går solen upp i öster och ner i väster. Jag undrar också om ens framtidens månmänniskor skulle må så bra i luft som är så tunn att den inte leder ljud.

Jag tror inte jag tagit mig igenom en så pass seg och upprepningstyngd prosa sedan Stephen Donaldson. Låt mig citera ett stycke: "'Vad för något?' utbrast Aeriel. Hon trodde inte sina öron. Vad menade han? Hon tappade plötsligt andan - inte kunde han väl mena henne? Onda aningar slog klorna i henne." Och ett stycke längre ner: "Aeriel gjorde halt i trappan och såg med uppspärrade ögon på honom. 'Jag förstår inte', hörde hon sig själv säga. Ekot viskade som fladdermusvingar tillbaka till henne. Hon ruskade på huvudet, desperat tänkte hon nej - nog är det bara som han retas med mig igen." Det går att skriva effektiv prosa och det är inte genom att säga saker fem gånger på olika sätt.

Boken är nu inte speciellt lång; om man läser fort och aldrig låter sig hejdas av snåriga upprepningar kan man säkert plöja igenom den på några timmar. Mig tog det betydligt längre tid att skaka den av mig. Den ska tydligen anses djup och bra eftersom den bygger på en passage hos psykologen C.G. Jung och handlar om myternas betydelse eller någonting. Själv undrar jag på vilket sätt den kan säga sig handla om myternas betydelse mer än vilken annan fantasybok som helst.

Veckans ninjainslag: Ryska elitsoldater lär vara tränade att döda med en spade på femtio stegs håll. Om det är något de skulle försöka sig på i praktiken vet jag inte, men Aeriel bräcker dem i vilket fall som helst: hon kan träffa och döda ett rörligt mål på nittio stegs avstånd med en träklubba som hon dessutom med hjälp av en speciell "snärt" kan få att bryta mot fysikens lagar. Go Aeriel.

English summary: The Darkangel is essentially a story about a girl who is carried away by a dashing rogue and is charmed at first, then comes to see through his facade, and eventually realizes she loves him all the same. About the only novel touch is that the story is set on the moon in the far future; the rest is Cryptic Prophecy, Powerful Guardian Creatures, Harmonious Nomadic Desert Peoples who know the secrets of True Living (and Non-Newtonian Mechanics), and Love Conquers Logic. The prose suffers from needless multiplication of information that sometimes borders on farce, along the lines of: "Aeriel ran. Aeriel felt herself running. Here I am running, Aeriel contemplated. She looked at her running legs." The attempt at psychological realism - underscored by dragging clusters of emotive descriptions - is drained of substance by the simplified world view where things like love, good and evil are measurable absolutes. All in all, mostly pointless and boring.



Richard Pini (red.) (Lynn Abbey & Robert Lynn Asprin)
The Blood of Ten Chiefs, 1986: 2

Handling: En stam alver kämpar mot elementen och odjur på den värld där de hamnat av misstag. Genom historien förekommer elva olika hövdingar varav de tio första får sig var sin novell här.

Jag kom i kontakt med den tecknade serien Elfquest (på svenska Alverfolket) i slutet av 80-talet, utan att veta att lejonparten av det läsbara materialet då redan publicerats i USA. Jag blev omedelbart störtförtjust. Serien var söt, romantisk, allmänt eskapistisk, spännande och mycket originell. På senare år har det tyvärr publicerats mängder av Elfquestmaterial av annat folk än de ursprungliga skaparna, i ett försök att mjölka konceptet på pengar. Redan 1986 kom man på idén att ge fansen mer material genom att svänga ihop prosaantologier med olika halvkända namn som dragplåster.

Kvaliteten på novellerna är varken imponerande eller katastrofal. De är rätt likformiga: huvudproblemet är oftast svält, orsakad eller förvärrad av hot från människor eller odjur. Berättarperspektivet är allvetande och i tredje person, handlingen rak och kronologisk. Man gör en utfärd av något slag och sedan löser sig problemen. Oftast.

Folk som inte är bekanta med Elfquest redan kommer nog att bli lite förvirrade här och var, och har antagligen inte mycket att hämta. Bara den som är desperat efter mer Elfquest, av vilken sort som helst, har anledning att gå och köpa boken rakt av. Och de andra fyra volymerna i serien.

English summary: Being a fan of the original graphic novel, I had hopes that this volume would bring back some of the old Elfquest magic, and somewhat bigger fears that it would feel mostly like more recent material (which, in my opinion, has had little or nothing in common with the work of Wendy Pini). Halfway through the book, I was almost surprised to find more of the first. Unfortunately, the overall impression was marred by a threesome of weak stories placed at the end. (Unstrategically, I would have said, if it weren't for the fact that the editors haven't been free to rearrange the stories.) The range of narrative style and themes is rather narrow, but then, the main purpose of this book is to bring Elfquest stuff to the masses, not to promote experimental writing. For devoted fans of the comic the grade increases to 3; still, mostly for completists.



Tim Powers
Anubisportarna (The Anubis Gates), 1983: 3

Handling: En trollis på 1800-talet försöker öppna en tidsport till den egyptiska guldåldern, men misslyckas, och skapar istället ett lappverk av tidsluckor som sträcker sig ända fram till slutet av 1900-talet. Folk använder dessa till att åka tillbaka i tiden till 1810, vilket tar ungefär 50 sidor. Där möter de allehanda ockulta otyg och tampas med dem i ca 400 sidor till. Gäsp.

Det är lustigt, för hade jag inte vetat bättre kunde jag ha svurit på att Anubisportarna var ett debutverk. Den präglas av just det man brukar kalla "berättarglädje" när det rör sig om någon debutant eller amatör som kanske skriver hellre än bra men med en energi och i bästa fall talang som skulle komma väl till sin rätt med större teknisk skicklighet. Den lappade intrigen, berättartempot, stilistiken och kanske värst av allt dialogen lider alla av en tafflighet som man inte förväntar sig hos en etablerad författare. Många referenser känns ytterligt påklistrade (inte minst en omåttligt osannolik och malplacerad sekvens där huvudpersonen klär ut sig till egyptisk mameluck), och repliker i allmänhet och svordomar i synnerhet ligger klumpigt i munnarna på bokens gestalter. Jag vet inte hur mycket översättningen bidrar till intrycket - säkert ganska mycket. (Att den svenska dialogen inte uppvisar ett uns av 1800-talstycke må vara hänt, eftersom det måste vara hur svårt som helst att översätta ett tidstypiskt idiom, men de otaliga och ofta rent pinsamma anglicismerna och uppenbara felöversättningarna är svårare att förlåta.)

Det hade kanske inte gjort så mycket om historien hade varit rolig, snärtigt berättad eller överdrivet spännande, men det är den inte, i alla fall inte så det räcker. 450 sidor känns långt den här gången. Man vet egentligen inte mer om huvudpersonerna än när man började. De enda intryck som stannar kvar är några av de fantastiska idéerna, och vissheten om att någon annan skulle ha kunnat använda dem mycket, mycket bättre. Hade jag varit en sådan läsare som överger böcker mitt i så skulle jag aldrig ha kommit igenom halva.

När det gäller tidsparadoxer undviks dessa genom att författaren tillämpar en sorts makrodeterminism; huvudpersonen upptäcker å ena sidan att alla händelseförlopp som han deltar i får en sådan utgång att de stämmer med historien som han känner den från framtiden, men å andra sidan är man skenbarligen fri att agera i det förflutna bara man gör något som inte "märks" i framtiden. Verkligheten vet på något sätt vad som kommer att stå i historieböckerna och hägnar in tillvaron efter det; den enda friheten är ovetskap, och huvudpersonen gör inga försök att pröva historiens töjbarhet fastän han får en del rätt goda tillfällen. Det fungerar hur som helst rent berättartekniskt, men börjar man analysera det hela faller metafysiken ihop, som alltid när det gäller tidsresor.

English summary: So this is universally regarded as the best work of a guy who won two World Fantasy Awards and a whole slew of other awards? Someone should explain to me how that could come about, because I sure don't get it. I have to assume that back in 1983 it broke some kind of new ground and did things which hadn't occurred to anyone but which I take for granted today (and expect to be done better). Sure, the plot is bizarre and mildly inventive, although the ideas themselves are not new. Sure, the story has a Clive Barkerish, lookit-me-I'm-a-badass-mofo casual wickedness to it. Sure, some horror fantasy writers of the 80's and 90's conceivably owe some kind of debt to Powers. But in and of itself, is this an outstanding novel? I would say no; or at least it does a pretty good job of hiding its qualities. The plot is convoluted, but never intricate, and rather gimmicky throughout. Characterization goes nowhere. The historical references are gratuitous. In all fairness, though, I'm curious about Powers' other novels, since there has to be more than this to his fame... doesn't it? Physical note: someone who wasn't affected by the Earth's gravity would not be drawn towards the Moon in any significant manner.



Terry Pratchett
Magins färg (The Colour of Magic), 1983: 4
Det fantastiska ljuset (The Light Fantastic), 1986: 4
Trollkarlens stav (Equal Rites), 1987: 3
Mort (Mort), 1987: 4

Handling: Skivvärlden är en osannolik plats som bebos av trollkarlar, häxor, troll och annat konstigt, där Döden rider på en häst som heter Binky och den legendariska åttonde färgen egentligen bara ser ut som en ful nyans av lila. De två första böckerna, som bildar en enhet, är ytterligt humoristiska och smått episodiska. De andra två är något lugnare och behandlar mestadels barn och ungdomar av olika kön och åldrar som möter världen och råkar ut för magiska äventyr, till ackompanjemang av fyndiga observationer och lustiga repliker.

Man kan inte undgå att drabbas av associationer till Douglas Adams' The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy, vad gäller stilen, humorn, det allmänna upplägget där en ovillig huvudperson tvingas ut på en odyssé mellan olika osannolika platser och situationer, samt vissa detaljer som t.ex. att huvudpersonen har en viktig hemlighet gömd i sin hjärna. Men det märks redan från början att Pratchett arbetar sig fram mot en mer egen stil, och det är tillräckligt roligt för att det inte ska finnas något att förlåta.

Pratchett är förmodligen den mest kände och bäst säljande fantasyhumoristen. Ryktet kan vara välförtjänt. De två första böckerna håller ett sådant tempo att man aldrig stannar upp och frågar sig ifall alla scener har något med handlingen att göra. I de senare böckerna slappnar Pratchett av och slutar försöka vara rolig varannan mening, vilket har fördelar och nackdelar. (När Adams gjorde detsamma i de två sista delarna i sin trilogi på fem böcker uteblev inte kritiken från dem som bara ville ha absurd humor och inte ville veta av handling eller personporträtt, men Pratchett verkar ha haft större tur.)

Fördelen är att han faktiskt får en mängd meningar över till att berätta en lite djupare historia. Nackdelen är att det ibland blir lite småsegt, åtminstone i den tredje boken. I Mort är humorn och handlingen integrerade på ett utmärkt sätt som antyder att Pratchett lärde sig en del av bok tre. Senare böcker om Skivvärlden borde hålla god kvalitet, men lär vara något likformiga.

English summary: The first two books contain humorous fantasy which, in more than one way, reads like The Hitch Hiker's Guide to the Galaxy. They're hilarious too. The other two are more laid back, as Pratchett cuts down a bit on the jokes in favour of some real storytelling. Mort at least is a really good result of this synthesis.



Fletcher Pratt
The Well of the Unicorn, 1948: 4

Handling: Det finns en samling provinser med fuskskandinaviska namn som Skogalang (en landsände) och Vällingsveden (en flod), som för tillfället behärskas av ett fuskromerskt folk medan fuskmuslimer och fuskgreker uppehåller sig på andra ställen i världen. Eftersom den välväxte ynglingen Airar tillhör fuskskandinaverna verkar det ju schysst att han dras in i en upprorskonspiration och finner att en Gandalf till varje pris vill göra honom till Aragorn. Om han nu inte bara gick omkring och tänkte på Arwen hela tiden...

Vill man läsa den här får man nog plocka upp Fantasy Masterworks-volymen och göra sig beredd på att traggla sig igenom en lätt ålderdomlig engelska, komplett med ord och stavningsvarianter som inte finns i ordboken. Om man är van vid fantasy av typen Jordan eller Eddings finns nog risken att man kastar Pratt ifrån sig rätt snart.

Håller man ut märker man att det artar sig till en berättelse som ska vara äventyrlig och samtidigt trovärdig i sina militära manövrer och politiska vändningar (författaren var en aktad militärhistoriker). Det är ett i huvudsak lyckat försök att föra in realism och eftertanke i den fantastiska äventyrsromanen. Det finns magi, men den styr inte de större skeendena. Det förekommer en politisk frågeställning rörande motsättningen mellan styrelseformerna (odemokratisk) republik respektive aristokrati, som försiggår i ett långsamt tempo med många avbrott och omtagningar. Jag hade gärna sett ungefär dubbelt så mycket dialog, men det brukar jag kanske vara ensam om.

Mästerverk? Nja. Jag var hyfsat nöjd med slutet, och visst finns det många trevliga detaljer man kan tänka tillbaka på. Samtidigt sitter jag med den vid det här laget välbekanta känslan av att ha väntat på en sammanbindande kläm som aldrig kom. Även när färden är resans mening vill jag åtminstone ha en mintkaramell på slutet.

English summary: The year is 1948. Fantasy role models go by the names of Dunsany and Morris rather than Tolkien and... and something. But wait a minute, the year isn't 1948 at all, it's 2002. Can we really take all this fake Olde English and cinematic melodrama ("You question my honour thus, you cur?" say he, furious, and: "Then two feet of my poignard shall I sink into your belly, nay, even rend your false throttle.")? Can we overlook the depiction of homosexuality as something inherently sleazy? In modest doses, I would say yes. In addition to all the swashbuckling and field combat (which is always planned explicitly and at length beforehand, which is perhaps not the most economical way to tell a story), there's a human angle, a discontinuous political argument, a cynical wizard, a kitten, and such stuff. Every thread may not run to complete satisfaction, but it's a good enough tapestry.



Philip Pullman
The Golden Compass (also Northern Lights) (Guldkompassen), 1995: 4

Handling: Bilbo försöker förgifta Gandalf på en gång, men hindras av Frodo. När Gandalf öppnar affär i Orthanc prackar Bilbo på Frodo Härskarringen och säljer honom till Sauron, men Frodo rymmer och alverna tar honom till Elronds rådslag. Vad ska Gandalf med Härskarringen till? Ska Frodo lyckas rädda Pippin ur orchlägret? Är det rent mjöl folk går omkring med i sina påsar? Vem äger zebran?

Denna bok utspelas i en alternativvärld där alla har en kroppslig fylgja eller daimon. Det är lite svårt att få koll på den teknologiska nivån, inte minst som det används alternativ terminologi. Man använder naftalampor och ånglok, men har samtidigt kärnkraftverk, snöskotrar och högenergifysik (som kallas "experimentell teologi", ty detta är en värld där religionen härskar, vilket är lite annorlunda, författare brukar ju annars gilla att utmåla vetenskap och modernisering som mänsklighetens förkvävare).

Det är inte det enda som förvirrar. Ska det till exempel föreställa en barnbok eller inte? Typografin antyder det, men innehållet är lite väl brutalt ibland. Kanske är tanken att ungdomen tål mer än man tror. Lika bra att visa upp lite sprutande blod, kannibalism och anstalter där man experimenterar på barn. Så lär de sig.

Det är en mycket kompetent bok, oräknat lite ologisk metafysik. Slutet är ganska häftigt, men inte av det slaget att man måste kasta sig på nästa bok. Det får bli någon annan gång.

English summary: "Girls and dæmons defending their own world, in Mortal Kombat... is not about death, but life." These words, handed down to us by personages no less illustrious than those of Bertrand Russell, Blaise Pascal or Oliver Cromwell, are just as true today as they were, well, yesterday. And here is proof: a steampunky tale of a girl and a bear who lie, massacre and barter their way across the far North. You'll have a hankering for some raw walrus blubber before you can say "steamworks and magick obscura".


The Subtle Knife (Den skarpa eggen), 1997: 4

Handling: In A.D. 1997, war was beginning.

Lyra: What happen?
Serafina Pekkala: Somebody set up us the bomb.
Will: We get signal.
Lyra: What!
Will: Main screen turn on.
Lyra: It's you!!
Lord Asriel: How are you gentlemen!! All your Dust are belong to us. You are on the way to destruction.
Lyra: What you say!!
Lord Asriel: You have no chance to survive make your time. Ha ha ha ha.
Will: Captain!!
Lyra: Take off every "witch"!! You know what you doing. Move "witch". For great justice.

Ibland känns det lite tungt att börja på del två i en trilogi, eftersom man vet att man inte kommer att få svar på de största frågorna, och inte ens kan vara helt säker på att författaren tänker få till någon maffig fristående dramaturgisk sväng. Här var det ganska lätt att komma in i berättelsen i och med att ett nytt perspektiv och nya målsättningar introduceras. Man behöver alltså inte förlita sig enbart på det engagemang man kan bära med sig från slutet av den första boken. Pullman skriver faktiskt himla bra och det hela flyter på.

Sedan till de obligatoriska klagomålen. Hum di dum di du. Det antyddes i del ett, och görs tämligen klart i del två, att slutmålet är att hjältarna ska knalla iväg till Gud och ge honom ordentligt på nöten (Pullmans ambition är väl att vara en sorts anti-C.S. Lewis). Öh, jaha, trevligt och så, men hur då liksom? Tror de att Gud är en gammal gube med skägg som sitter på en pinnstol någonstans, eller vet de något som vi inte vet om exakt hur det där ska gå till? Allt blir väl klart i del tre, men det känns ändå skumt. Ett annat klagomål är att det känns som om man skulle kunna hinna med mer på drygt 300 sidor, men det är mer en känsla jag brukar ha efter att ha läst klart böcker än något som irriterar medan man läser.

Om man ville vara elak skulle man också kunna insinuera att en sorts övermänniskoestetik smugit sig in i personteckningen, där de viktiga personerna på båda sidor hela tiden beskrivs som "kraftfulla", "intensiva" eller något liknande. Lyra beundrar t.ex. Will för att han är handlingskraftig och förmögen till våldsamheter, vilket gör honom allmänt användbar och pålitlig. Å andra sidan kan man se det som ett högst normalt berättargrepp: huvudpersoner är inte medelmåttor, utan mer ambitiösa och våghalsiga och, öh, kraftfulla och intensiva. Dessutom håller jag med Pullman om att det finns något sådant som en god strid; i en värld som inte är fri från ondska är inte frågan om det ska finnas våld utan om det är en god idé att ge ondskan monopol på det.

English summary: Pullman's tale goes on, technically brilliant (except for maybe a few POV glitches and the like) and reasonably paced. One problem is that I don't really feel for the main characters as much as perhaps I should: for all that the writer takes care to equip them with human frailties, they still feel like supermen rather than ordinary people (though one could argue that this kind of mythological, even eschatological scope calls for more than ordinary characters). Another is that the series' ultimate goal, bopping God on the head with a stick, seems a bit silly at this point because there hasn't really been any indication that it won't happen quite literally. But I guess that's for part three to sort out, and I'll be sure to find out eventually.


The Amber Spyglass (Bärnstenskikaren), 2000: 2

Handling: Gríma Ormstunga bygger ett ambert spyglas. När Aragorn kommer på besök blir de bums så där bästa vänner som man ju kan bli ibland när man är goda och kloka och vänliga. Ju!!!

Flera kommentarer till den tredje och avslutande delen som jag läst (bland annat av den förträfflige Farbror Fantasy) har uttryckt viss besvikelse, och jag kan bara följa deras exempel. Det känns rentav som om Pullman slarvar bort sin berättelse: världsbygget avslöjar obarmhärtiga skarvar, saker händer lite på slump precis som de måste göra för att intrigen ska gå ihop, alla har förmågan att hamna precis där de behöver vara vare sig de har en magisk kniv eller inte, vaga samband skyfflas under mattan, dialoger känns hackiga och lite konstruerade, upplösningen saknar helt underbyggnad. Änglarna är okroppsliga men har luktsinne och det går utmärkt bra att slå dem i huvudet med stekpannor. Den gode är inte dum, den onde är inte klok, och allt är en trasa (eller är det en bU11D0z3r?).

Pullman berättar gärna vilka enorma känslor hans huvudpersoner upplever, eftersom han är lika förtjust i dem som de själva är i varandra och bokens budskap hänger på att han demonstrerar hur lyckade de är som förebilder. Man kan t.ex. stanna upp mitt i en actionsekvens: "'I hate this,' said Will passionately, 'truly, truly, I hate this killing! When will it stop?'" Eller bara mysa över kvällsmaten: "[S]he smiled at him, a smile of such sweet knowledge that his senses felt confused. He smiled back, and Mary thought his expression showed more perfect trust than she'd ever seen on a human face." Argh? De onda är genomgående inskränkta, glädjelösa, kortsynta och, när det behövs, rejält korkade. Och ibland blir det bara skumt. "The golden monkey's expression was as subtle and complex as it had ever been in all their thirty-five years of life." Go'natt.

Pullmans böcker är inte speciellt bra som science fiction (de antydda vetenskapliga eller metafysiska sambanden är i bästa fall obestämda och i övrigt ologiska) eller som generalangrepp på religion (en nidbild av kristendomen ställs mot en gullig blandning av totemism och animism). I allt väsentligt är det fråga om fantasy med ett milt antiauktoritärt budskap, och det är ju inte så att kontroversbufflarna samlas vid vattenhålet direkt.

English summary: A bear there was, a bear, A BEAR! But that's as good as it gets, though. While Pullman takes some (several) short cuts and makes some (a lot of) oversimplifications to get his ends to meet, I grow increasingly annoyed by the ubiquitous Pushbutton Words ("power", "grace", "ferocity", "passion") and find myself quite indifferent to the fate of his precious heroes. A relatively weak ending to a series that doesn't become more than the sum of its parts.



Jennifer Roberson
I djurskepnad (Shapechangers), 1984: 2

Handling: Tantsnusk i fantasyskepnad. En profetia är på gång, men det är en sådan där profetia som får olika utgång beroende på vad som händer, det vill säga inte någon profetia alls, men alla envisas med att kalla det för profetia ändå och slita som djur för att få saker att gå deras väg. Det blir rent bestialiskt. Förlåt.

Lättförglömlig affär med några manusluckor och en rätt tafflig stil som hela tiden gränsar till kiosklitteratur. Sidorna glöder av den sorts talande kroppsspråk som man aldrig ser i verkliga livet: käkar är envisa, ögon lyser av beslutsamhet eller uttryckslöshet, och kindknotorna (eller om det nu var nackskinnet) signalerar övermod. Typisk kalkon: "Fastän ansiktet var en uttryckslös mask kunde han inte riktigt skyla den kalla vreden i sina gula rovdjursögon." Absolut ingenting överlåts till läsaren. En sensuell atmosfär måste genomsyra allt som sker: "Till Alix bestörtning lade han omilt armarna om henne och kysste henne som om han ville ta själen ifrån henne. /../ Alix längtade efter att få se samma dominanta handlingskraft som nyss /.../ Vid alla gudar, vad har han gjort med mig, denne man? Varför vill jag vara nära honom? /../ Det är ju Carillon jag håller av, inte någon cheysulikrigare som jag inte ens känner." Hjältinnan lyfter trotsigt på hakan vid alla de rätta ställena, för övrigt samma haka som männen hela tiden drivs till att gripa tag i så att de kan vrida hennes huvud åt olika håll. Är det författarinnans önskedröm att ständigt fösas, greppas och ruskas av allehanda män? Tur ändå att boken är snabbläst och åtminstone lite underhållande.

English summary: Ordinary story of prophecy and stuff, made banal by a contrived atmosphere of cheap romance. Entertaining enough not to be a disaster, but nor is it the least memorable.



Andreas Roman
När änglar dör, 2001: 2

Handling: En tvåenighet bestående av Iahvé/"Gud" och Isamael/"Satan" skapar världen. De är ute efter en ordnad och förutsägbar skapelse som passar deras estetiska sinnelag, men oenighet uppstår när Isamael efter den busige ärkeängeln Lucifers ingrepp vill förstöra alltihop och börja om. En kamp om inflytande och prestige tar vid vars yttre gestaltning sammanfaller med delar av Bibeln. Sedan kommer snubben som äger källaren och alla är tvungna att pallra sig iväg.

Kristendomsrevisionism är ingenting nytt, men har fått ett uppsving i populärkulturen på senare år med uppmärksammade ingrepp av bland andra Clive Barker och Neil Gaiman. Roman följer dem i spåren på ett lite annorlunda sätt. Väntar man sig ingående resonemang om moral och metafysik blir man snopen: i det avseendet stannar dialogen på en anmärkningsvärt banal nivå med tanke på vilka det är som för den. Begrepp som högmod och rättfärdighet bollas fram och tillbaka utan att definieras eller dekonstrueras. Gudarna och änglarna tecknas ofta som lite trögtänkta, bortkomna, barnsliga eller arroganta, uttrycker mer mänsklighet än vad de tolererar hos människorna själva.

Här tycker jag att de inblandade gott kunde ha fått en smula upprättelse utan att det hade behövt påverka berättelsens essens. Jag undrar till exempel varför Gabriel, den "enastående diplomaten", inte får en enda bra replik (om man undantar hans något speciella sista framträdande); varför det kommer som en överraskning för Iahvé och Isamael att människorna och änglarna kan fortplanta sig med varandra; varför gudarna låter som förargade småskolelärare när de ska tillrättavisa änglar och människor; varför Isamaels inbilskhet är så påtaglig när det verkar som att han egentligen vill framstå som distanserad och sardonisk.

Själva handlingen påminner lite om den sortens novell där dumma vetenskapsmän eller militärer försöker uträtta storslagna ting, men misslyckas gång på gång eftersom de missar de förödande detaljer som det krävs vanligt, klokt folk för att tänka på. Till viss del tror jag problemet bottnar i den filosofiska ytligheten, där frågorna hela tiden knuffas framåt istället för att leda till konfrontation och benas upp. När figurerna emellanåt påpekar att någon replik eller omständighet är intressant önskar jag att de istället kunde säga något som skulle få mig att tänka samma sak. Slutvändningen som är tänkt att kasta nytt ljus över tidigare händelser har begränsad retroaktiv verkan.

På sätt och vis kan man säga att När änglar dör är skalet till en idéroman som fortfarande väntar på att fyllas ut. Vad som finns är ett tunt gestaltat drama med episk spännvidd och psykologiska element som håller intresset uppe under läsningens gång. Förlaget kan lastas för att korrekturläsningen lämnar en hel del i övrigt att önska.

English summary: Gabriel before me, Raphael behind me, Michael to my right, Uriel on my left side, in the circle of fire. By which I mean to say untranslated Swedish fantasy.



J.K. Rowling
Harry Potter and the Philosopher's Stone (also Harry Potter and the Sorcerer's Stone) (Harry Potter och De vises sten), 1997: 4

Handling: Harry Potter är en god pojke som bor hos en ond fosterfamilj. Han är dock av magisk karaktär, och en dag kommer en god sälle för att hjälpa honom att skriva in sig på den magiska internatskolan Hogwarts. På skolan finns det onda och goda elever, och onda och goda lärare. Harry får goda kamrater och onda fiender. Tiden på skolan delas lika mellan kvastflygning och korridorsmygning.

All medieaktivitet har gjort det svårt att börja läsa om Harry Potter utan förväntningar av något slag. Jag hoppades närmast att de värsta hyllningarna skulle visa sig överdrivna; förmodligen dröjer det väl inte länge innan somliga av dem som verkligen tror att Tolkien är roten till all fantasy flyttar över den äran till Rowling.

Grundkonceptet är inställsamt, men blir aldrig odrägligt dels tack vare god humor och dels tack vare en riklig förekomst av häftiga och påhittiga detaljer. Att boken är riktad till yngre läsare märks på en del sätt. Persongalleriet är sålunda strikt uppdelat i rättrådiga och slemmiga. Intrigen förs ofta framåt genom att huvudpersonerna råkar höra eller bevittna någonting av en ren slump, och sedan måste ta saker och ting i egna händer eftersom de vuxna vägrar att lyssna. Världsbygget är helt anekdotiskt, utan tillstymmelsen till bakomliggande metafysik.

Men allt kan ju inte vara saftigt och djuplodande, och är det gemyt man är ute efter går det nästan inte att hitta bättre. Kort sagt en bok att stoppa i händerna på varje magitörstande unge som förmår att skilja på fantasi och verklighet. Och det kan nog de flesta. (Börjar de flyga på kvastar och skjuta gnistor från trollspön antar jag att det är en bonus.)

English summary: A miserable, black-haired, bespectacled English boy named [Timothy Hunter] Harry Potter turns out to be destined for magical greatness and is given an owl named [Yo-yo] Hedwig for a familiar. Sounds like a decent set-up for juicy wish-fulfilment, don't you think? Yup. That ingredient is however nicely balanced by a rich texture of magical detail, on- and offbeat humour, and a prevailing sense of thrilling adventure. Plus, there's danger, and who in their right minds would want to be someone who is constantly threatened by eeevil? Well, perhaps the residents of extant boarding-schools.


Harry Potter och Hemligheternas kammare (Harry Potter and the Chamber of Secrets), 1998: 4

Handling: Mer Potter.

Det mest beklämmande med hela Potterfenomenet är förmodligen den ansenliga mängd stora och små kultursnobbar som i snart sagt varje sorts publikation har försökt joxa ihop diverse pseudointellektuella eller pseudolitterära förslag på varför böckerna skulle vara skit (och därför oförtjänta av den kommersiella framgång som naturligtvis är den enda anledningen till protesterna). En vanlig metod är att hitta en handfull godtyckliga paralleller och skenbara likheter med andra böcker eller mytologiska mönster och sedan ropa plagiat; ett exempel som visar ungefär vilken grad av saklighet det rör sig om är påståendet att Pottersagan skulle vara kalkerad på Tolkiens Härskarringen. Andra använder sig av den gamla tvåstegsraketen att fantasy är enbart eskapism och eskapism är enbart någonting dåligt, två omotiverade och verklighetsfrämmande (eskapistiska?) påståenden vars felaktighet är i det närmaste axiomatisk. Till sist har vi dem som menar att böckerna helt enkelt är dåliga. Personliga smakdomar kan man inte angripa; däremot kan man visa att de är mer eller mindre välgrundade, och Rowlings böcker är minst lika välskrivna och infallsrika som, säg, Roald Dahls i hans mindre absurdistiska (tröttsamma) stunder.

Efter denna halvhjärtade refutation av Potterkritiken, vad finns att säga om denna del två i serien? Det är samma koncept, samma tema, i stort sett samma miljöer och så vidare. Dursleys är onda och odrägliga. Ungarna är mycket bättre än de vuxna på att luska ut saker, och inte delar de med sig av sina upptäckter heller. Det finns stygga och snälla. Fram till ungefär halva boken känns det som om inte mycket nytt alls har tillförts, men sedan blir det mer spännande. Jag kan nästan lova att lösningen på mysteriet med bovens identitet kommer som en överraskning, utan att för den skull vara antingen fräck eller långsökt.

En styrka hos dessa böcker är trots allt att de utgör fristående enheter samtidigt som de bildar en ofrånkomligt framåtriktad krönika över Harrys skoltid. Det för med sig mer av både sammanhang och mening än man kan hitta i nästan vilka ungdomsbokserier som helst. Om det är något jag saknar i den här delen är det nog ändå skolarbete, en känsla av att utbildning sker och att barnen lär sig nya ting. Eftersom varje bok tvunget (?) måste inrymma ett helt års händelser inom ramen för huvudhandlingen måste väldigt mycket dödtid och vardagsbestyr lämnas därhän. Säkert hade det kunnat betraktas som utfyllnad att ta med sådant, men jag hade velat ha lite för balansens skull. Hur som helst tycker jag tillräckligt mycket om Rowlings världsbygge för att vilja läsa mer om det.

English summary: Part two of the Potter saga delivers more of the same thing in a clever and enjoyable manner. There are standbys from book one as well as a few novelties, but the plot devices never come off as blunt, uninspired or easily predictable. The mystery plot does move a bit slowly, but the resolution is neat. I can't really understand why so many people are upset with the popularity of these books; I mean, they're good books. So what on earth is the problem?


Harry Potter och fången från Azkaban (Harry Potter and the Prisoner of Azkaban), 1999: 4

Handling: Mer Potter. Nu med kopparstick av Zeke R. Jönson. Jo, men allvarligt.

Det finns flera bra saker med den tredje Potterboken. Dursleyfrågan ställs till exempel tillfälligtvis på sin spets och det antyds att vi någon gång kan komma att bli av med den (innan de sju böckerna är slut, vill säga), även om jag helst hade sett att det hade skett på en gång. Skolarbetet som jag efterlyste i den förra recensionen finns med och är bättre integrerat med övriga händelser. Hermione får iscensätta seriens första genuina tonårsuppror, om än under inflytande av magisk stress.

Mindre bra är att handlingen följer samma formel som tidigare nästan till punkt och pricka. I början på läsåret introduceras ett hot eller mysterium, som sedan skymtar fram här och var utan att komma till några uppenbara brytpunkter. Under tiden blir det rum för quidditch, upptåg och enstaka nya magiska insikter. Magi kan användas till massor med saker - men absolut inte till någonting som skulle störa intrigen (borde t.ex. inte lärarna snabbt och enkelt kunna utröna om Malfoy ljuger om sin skadade arm eller inte? Borde inte Pomfrey vilja undersöka honom i detalj för att få reda på hur hon kunde misslyckas med sin (förmodat) maffiga läkemagi? Eller bara vilja försöka igen? Borde hon inte säga upp sig eller något? Borde inte någon förutom HP och kompani tycka att det är en fråga värd att gå till botten med?). Framåt slutet kommer det en final som i en fin balans mellan förutsägbarhet och oförutsägbarhet avslöjar poängen med hotet/mysteriet, varpå Dumbledore kommer med några kloka ord och Harry vinner lite kunskap om sina föräldrar. Och Snape blir arg.

Över huvud taget får jag allt svårare att svälja fenomenet Slytherin som det presenteras här. Som jag förstått saken från början var en del av poängen att "ha sina fiender nära", men när det praktiskt taget råder öppen fiendskap mellan Slytherin och de övriga tre grupperna undrar man varför trollkarlssamfundet alls bryr sig om att låtsas att de är en enda stor familj. Och vad förmedlar man för värderingar till de övriga barnen när man har överseende med dessa sociopater som tycks genetiskt eller socialt dömda att vara bortskämda, ohederliga och respektlösa? Personligen tycker jag att det hade varit både dramatiskt och logiskt fördelaktigt att göra Slytherineleverna obehagliga och smarta, istället för lismande klåpare som Draco Malfoy.

Trots en mild besvikelse sätter jag ändå samma betyg på den här boken som på den föregående, eftersom den på det hela taget knappast är sämre. Den som är såld på Potter behöver inte tveka (och har väl läst boken för länge sedan). Även den som börjar tröttna på formeln en aning har ju en god anledning att läsa: man måste läsa del tre om man vill vidare till del fyra och bortom. Och det här är en bokserie som lovar rätt mycket framåt slutet.

English summary: The third Potter instalment follows the established pattern rather closely. There's a threat lingering in the background, slowly uncovered by way of minor clues and discoveries as the school year progresses, and then there's a final showdown where the truth is revealed and people get to wave magic wands in each other's faces. While I was somewhat disappointed by this sameness and the reset button ending, quality remains good throughout and I'd be surprised if the later books in the series would turn out to offer less than exhilarating experiences.


Harry Potter och Den flammande bägaren (Harry Potter and the Goblet of Fire), 2000: 3

Handling: "Sparklypoo!"

För varje HP efter den första har jag frågat mig själv om de verkligen är värda de fortsatt höga betyg som jag tilldelat dem, och varje gång har svaret blivit ja, med aningen mer nöd än näppe. Den här gången är dock näppet slut hos leverantören och det känns inte som att jag kan försvara ett betyg på samma nivå som GRR Martin och bara ett steg under mina favoritböcker. Låt detta bli en varning till alla bästsäljande författare med vekhjärtade redaktörer, bwahahaha! (Obs. ironi.) Seså, baxa in era skrabbor i garaget igen.

Som man kanske kan gissa om man kastar en blick på boken tycker jag den är för lång. Inte bara för att den är avsevärt längre än de tidigare delarna utan också för att det märks mycket tydligare när den går på tomgång. Mycket plats går åt till att minnas händelser från tidigare böcker ("'Det minns du väl att vi byggde modelljärnvägen i andra boken för att besegra trippelgasten i sydtornet', inflikade Hermione hjälpsamt från ett mörkt hörn") och att älta ledtrådar och mysterier utan att någonting tillförs eller utvecklas ("Harry våndades repetitivt i ett mörkt hörn"). Två sidospår tar upp ungefär ett helt kapitel vardera men påverkar ändå inte huvudhandlingen på något påtagligt sätt, utan verkar bara finnas där som länkar till tidigare och kommande böcker. Två andra småmysterier visar sig vara villospår som inte har någon viktigare funktion än att sprida misstankarna. Ytterligare en berättelsetråd ser först ut att starkt anknyta till Harrys personutveckling men blir aldrig mer än en påklistrad extragrej. Flera gånger känns det som om två kapitel används till en episod som egentligen hade kunnat klaras av på ett; man kan misstänka att Rowling är fullt medveten om att hennes böcker vid det här laget kommer att bli lästa oavsett om hon anstränger sig för att förtäta eller inte.

Positiva saker inkluderar professor Moody, en häftig kille, och en riktigt bister sekvens där Harry är i fiendens våld som för tankarna till höjdpunkterna i bok två och tre. Rons reaktion på vilierna är rolig, liksom ett par skämt med anknytning till spådomsundervisningen (ett av dem förvånansvärt oanständigt, dock förlorat i översättningen). Listan på klagomål blir nog längre ändå. Det nämnda klimaxet avslutas till exempel på ett inte alltför smidigt sätt och följs av tre kapitel med mycket prat om vad som just hänt. De magiska tävlingsuppgifterna är inte så spännande som de borde ha varit, i alla fall inte de sista två (och någon förklaring till läktarna och publikens upphetsning vid dessa ges inte - intrigen hänger i själva verket på att ingen kan se ett dyft). Ingen ifrågasätter det faktum att quidditch i princip bannlysts från skolan i ett år utan annan kompensation än några dagars evenemang med tvivelaktigt underhållningsvärde. En skurk berömmer sig för att ha dolt någonting som läsaren förmodligen märkt och eventuellt stört sig på. De punktvisa påminnelserna om att Harry & Co. är på väg in i puberteten understryker mest det faktum att det inte skett någon nämnvärd karaktärsförändring eller mognad - de pratar och uppför sig i stort sett likadant som i den första boken. Det gäller också Draco Malfoy, som ifall han är menad som Harrys ärkefiende nr 2 (eller kanske 3) gör en väldigt blek (ha ha) figur i rollen. Reglerna för poängberäkning i quidditch avslöjas som så obarmhärtigt märkliga man alltid anat att de är. Återigen går det veckor och månader mellan viktiga händelser utan att vi får någon sammanfattning av vad eleverna studerar. Kanske orkar Rowling inte bestämma exakt vilken magi man lär sig på varje årskurs, kanske vill hon inte binda sig, kanske vill hon undvika frågor av typen "varför använde de inte den eller den magin vid det tillfället" - resultatet blir hur som helst en trist abstrahering av undervisningen.

När jag var klar med HPoDfb kände jag mig mycket hågad att fortsätta med femman, men jag tror att det har mer att göra med utvecklingen av den övergripande handlingen (som i slutet av boken är mer aktualiserad än någonsin tidigare) än att just den här delen i serien är extra maffig och välskriven. Formgivningen av den magiska världen är Rowlings starka sida och HP4 är läsvärd, men den är inte anmärkningsvärd. Man kan ju hoppas att HP5 utnyttjar sitt utrymme bättre, men sidantalet inger inte mycket förtroende...

English summary: Another year at Hogwarts, another checklist. The Dursleys are stupid and obnoxious - check! New Dark Arts teacher - check! Harry randomly overhears a number of conversations for expositional reasons - check! Draco Malfoy is stupid and obnoxious - check! Slytherins are evil and no one seems to care - check! Another glimpse of Harry's parents - check! Some overly contrived design of evil is thwarted by meddling kids - partly! Also new for this year: lack of condensation and subplots that go nowhere. Pity.



Fred Saberhagen
Gudarnas svärd (The First Book of Swords), 1983: 3

Handling: Vår egen värld har efter gudomligt ingripande förvandlats till en medeltida miljö med hertigar, monster och magi. (Oj!) Plötsligt dyker det upp en hord mystiska gudar, som för sin förströelses skull släpper tolv magiska svärd lösa lite hur som helst. En av skurkarna vinner en ljud-Oscar genom att stämma upp "ett halvkvävt skrik som lät som om det var riktat till en orm".

För att vara en lättläst äventyrsbok utan speciella ambitioner är Gudarnas svärd rätt trevlig ändå. Kanske beror det på antydan till humor som skymtar här och var, till exempel trollisens lätt ironiska hållning, kontrasten mellan den gode och den elake länsherren, att gudarna inte bara är antropomorfa utan tydligen också smått galna. Ibland ter sig huvudpersonernas bestyr och problem helt vardagliga och jordnära, och man vill lära känna dem lite bättre (men det får man inte).

Det är lite synd att handlingen egentligen bara kretsar kring svärden, eftersom gudarnas spel verkar helt godtyckligt och detta avspeglar sig i händelsernas gång. Svärd ges och tas och cirkulerar i största allmänhet. Det hade varit bra om åtminstone läsaren hade fått insikt i något system eller dolt skeende som förklarat de olika vändningarna. Vissa saker som har stor betydelse för handlingen förblir okända eller sparas kanske till senare böcker. Minus även för författarens tendens att utdraget beskriva helt ointressanta skeenden, vissa stilgrodor, samt det fuskiga slutet som skriker fortsättningsserie.

English summary: Definitely decent. No depth and little characterization, but some action and feudal rivalry. Mostly, people run around sticking important swords in each other. Then they arrive at a big sign saying: "If you want anything explained, read the other books in the series".


Tempelguldet (The Second Book of Swords), 1983: 2

Handling: Svärd igen, nu mest som tillbehör i en äventyrlig skattjakt som mestadels utspelar sig i ett underjordiskt komplex.

Frågorna som hängde i luften i slutet av första boken besvaras inte här. Istället har det gått ett par år, och handlingen är nästan helt fristående; bara ett par huvudpersoner och svärdens närvaro länkar samman böckerna. Huvudpersonerna och deras relationer har utvecklats en pyttegnutta.

Själva skattjakten är läsbar om än inte mästerlig. De olika momenten i skattjakten tas itu med ett efter ett, fram till det lite svaga slutet. Snyggare problem och lösningar hade behövts för att skänka liv och spänning till handlingen. Som det är nu infinner sig jaha-känslan rätt ofta.

English summary: The second volume abandons the epic feudal struggle in favour of an adventurous treasure hunt. Well written, but the various events aren't as smartly set up or resolved as would have been needed for a story of this simplicity. Jack Vance would have done it with a lot fewer words, to begin with.


Det stora kriget (The Third Book of Swords), 1984: 3

Handling: Intrigen återvänder till olika härskares olika diplomatiska och krigiska manövrer. Samtliga planer blir dock lite meningslösa i och med att det är svärdens uppdykanden och försvinnanden som helt styr händelsernas gång.

Gåtor från de båda första böckerna får här sina svar. Flera lämnas obesvarade, och en del ämnen som behövde längre förklaringar förbigås. Men såpafaktorn sparkar igång (trots att karaktärsteckningen är fortsatt minimal) och skänker lite välbehövlig lyster till händelserna.

Jag har personligen flera invändningar mot intrigens fortlöpande. För det första skär gudarnas knäppa upptåg och svärdens ibland bisarra effekter mot den atmosfär av realism och hot som Saberhagen ofta söker mana fram, t.ex. genom att beskriva deltagare i en flyktingvåg. För det andra förtas all mening i skildringen av fälttåg och allianser genom att svärdens makt gör konfliktens utgång närmast godtycklig. Det enda som spelar någon roll är vilka som råkar använda rätt svärd vid rätt tillfällen.

Slutet är inte utan sina poänger, men känns otillfredsställande. Man får inte veta hur det gick för någon i ens en minut efter att kriget är över; man får för övrigt inte säkert veta att kriget är över. Onda arméer dräller fortfarande över halva kontinenten, liksom flera av de potentiellt dödsbringande magiska svärden. Av någon anledning används också det gamla tricket: "Ni vet alla de där goda personerna som dog eller lemlästades i tidigare böcker? Det var bara som ni trodde. Ha ha! De är alla i tryggt förvar i Fantomengrottan."

En lustig detalj är författarens kluvna inställning till sex, som han uppenbarligen vill ha med, men helst tala så tyst som möjligt om. Huvudpersonen, som man tidigare gissat vara oskuld, sägs ha "förstrött omfamnat" en prostituerad. Efter att han har räddat en kvinna (som, lämpligt nog, visar sig vara både jämnårig, kunglig, magisk, attraktiv och intresserad) från fiendens läger har de sex, men det får man bara veta genom en replik i förbigående dagen därpå. Senare, när "ömheten växer sig våldsammare" under en ridtur, sitter de av "bredvid ett buskage" för att rida iväg "efter en liten stund". En bifigur som framstått som en blyg drömmare påstås plötsligt ha "haft ett tjugotal kvinnor hittills".

English summary: This volume resumes and resolves the epic plot revolving around the Swords of Power, and events from books one and two are finally explained. Sadly, the plot is marred by its apparent arbitrariness. Anything significant that happens is the result of use of the divers magical swords, which is perhaps in keeping with the theme of the series, but tends to render everything else pointless. There are a few bits and pieces to enjoy if you're in the mood, but nothing to get overly excited about. Interestingly enough, the story corresponds roughly to the parable "Ragnarök" by Borges.



R.A. Salvatore
Homeland, 1990: 3

Handling: Drow är en variant av alver som lever i underjordiska städer omgivna av enorma tunnelsystem där skrymt och mårror bo. Drow är onda. Riktigt usla alltså. De har ett samhällssystem som bygger på att alla försöker mörda varandra mest hela tiden. Drizzt är en god drow. Ingen vet riktigt hur det gick till. Förmodligen dåliga gener. En dag när han skickats ut för att köpa äpplen hittar han ett magiskt paraply, men då... fel bok igen?

Ämnet rollspelsböcker/franchising kan man fortfarande säga mycket om men det ska jag inte här. Om det inte fanns ett rollspel som hette AD&D och Homeland såg precis likadan ut så tror jag inte att någon skulle komma på att kalla dess magi eller strider för fåniga eller tärningsbetingade - i högre utsträckning än all annan fantasy, i alla fall.

Hur som helst började det hela med att Salvatore skrev några böcker som med tiden kom att bli kända som den namnkunniga Icewind Dale-trilogin. Både författaren och läsarna upptäckte snart att den coolaste figuren i dessa böcker var drowen Drizzt. När det blev läge att tänka på vad som skulle följa därnäst föll det sig alltså naturligt att ägna några böcker åt hans bakgrundshistoria. (Salvatore har för all del hunnit med andra projekt också: en bibliografi ger vid handen att han har publicerat 44 romaner och en novellsamling på 15 år, så en trilogi har inte varit någon mördande investering.)

Jag måste erkänna att jag hade en personlig och något ovidkommande anledning att läsa den här boken, då en av mina mest fascinerande spelupplevelser någonsin härrörde från den sekvens i Baldur's Gate II där man infiltrerar en drowstad i förklädnad. Att få läsa om kallhjärtade typer som smyger på och förråder varandra i exotiska underjordsstäder verkade vara ett givet sätt att i någon mån återuppväcka denna "sense of wonder".

På den punkten blev jag till stor del besviken. Salvatore har inte varit ute efter att konstruera samhället Menzoberanzzan från grunden eller att måla upp det i en utsträckning och detaljrikedom som inte motiveras av bokens handling. Det luras och mördas en del, men inte därför att drowernas bedräglighet och samvetslöshet strömmar ohejdat från författarens penna utan mest därför att olika moment i intrigen ska betas av. Nu är det ju en väldigt Drizzt-centrerad berättelse, men det känns lite som slöseri med en sådan maffig miljö. Själva staden är något av en kuliss, med bara enstaka glimtar av gatumiljö och vardagsliv.

Och Drizzt då? Här väntar ännu en besvikelse, i och med att vi har att göra med en i det närmaste totalt endimensionell karaktär. Premissen är given: hur kan en god individ uppstå och överleva i en miljö som genomsyras av onda värderingar? Med godhet och ondska menar jag då vad vi vanligtvis syftar på i vår egen värld (den som tycker att orden är för metafysiskt laddade kan tänka "snällhet" och "elakhet" istället), och det visar det sig att Salvatore också gör. Problemet är att begreppen behandlas som fundamentala och självklara även i ett samhälle vars moral i grunden skiljer sig från vår. Drizzt tillbringar sexton år med att (gissar vi) skolas i drowsamhällets grundläggande "onda" värderingar, och ägnar sedan fyra år åt träning med sin far och förebild som (gissar vi) bibringar honom en uppsättning "goda" principer. Efter detta är Drizzt impregnerad mot ytterligare samhällelig indoktrination och social påverkan; hederligheten sitter i märgen på honom. En annan möjlig tolkning är att Drizzt redan från födseln haft en viss natur som helt enkelt inte kan förneka sig: är man god så har man en fördefinierad mentalitet som vi förknippar med godhet. Denna hypotes stöds av det faktum att det aldrig antyds att Drizzt på något sätt skulle ha präglats av sin tidiga auktoritära uppfostran, samt att hans nedriga släktingar aldrig - framför kameran, i alla fall - använder moraliska argument i sina försök att få över Drizzt på den onda sidan. Deras bästa argument är att det är så det ska vara om man är drow, liksom.

Eftersom Drizzt i princip delar läsarens upphöjda perspektiv ter sig hans uppväxtvillkor rentav fullständigt irrelevanta och hans anförvanters korrumperingsförsök lite korkade, och det är svårt att säga om det är meningsfullt att fundera vidare på sakernas tillstånd. Representerar Drizzt och hans far biologiska och/eller psykologiska anomalier som är irrelevanta för drowsläktet som helhet, eller finns det en större mängd drower som saknar Drizzts moraliska absolutism och anammar sin omgivnings kaotiska ideal utan att för den skull bli stereotypt onda? Och hade det i så fall inte varit mer intressant att följa någon av dessa i en svår och smärtsam utbrytningsprocedur, när det för Drizzt mest handlar om att vänta på rätt tillfälle att springa sin väg?

Någon tycker kanske att det här är fåniga frågor att ställa sig, men i en bildningsroman förväntar jag mig att bildningen ska ges ett visst fokus. Flera av de övriga figurerna i boken pratar för sig själva och ställer retoriska frågor om betydelsen av uppfostran och ideologi, men nöjer sig alltid därmed, som om det räckte att erkänna att frågeställningen existerar. Jag tror att boken hade fått en djupare klangbotten om Drizzts uppror hade gestaltats som ett mångsidigt val mellan längtan efter social integration och behovet av personlig integritet, mellan betingad moral och inre övertygelse, som en brytning och övergång mellan olika perspektiv istället för ett okomplicerat uppbrott från en ohållbar situation.

För att summera det mer tekniska så är berättandet helt OK och dialogen bra med undantag för ett par konsekventa stilgropar (Said-bookism och Laughtrack för dem som är intresserade). Att handlingen huvudsakligen utspelas i en enda stad och koncentrerar sig på en persons uppväxt är i sig lite annorlunda, och drowriket är ju trots allt inte vilken blek medeltidsmiljö som helst. Kompetent men alltför oambitiöst.

English summary: The prequel trilogy to Salvatore's Icewind Dale trilogy is set in the drow trilogy, er, I mean society, whose basic design as I understand it is credited to Gary Gygax with many particulars filled in by Salvatore. Now, what you might have expected to be the novel's main theme, the redemption and eventual salvation of the good drow Drizzt, is lessened by the simple fact that he never falls. Instead, the book seems content to inconsequently drop an inherently noble character into an inherently vicious society and see what happens. The answer isn't nearly as disturbing as it could have been: Drizzt excels at swordfighting; Drizzt is appalled; Drizzt gets by; Drizzt opts out. Personally I was frustrated by the fact that nothing really seems to affect or change him for all that his society is described as insidious and manipulative; there is no significant character progression simply because he doesn't ever need it. The story is written to be consistent with our moral standards, not that of its setting. Somehow this lack of perspective shift seems like a waste of an exotic premise. Still, I expect many readers will be able to connect with Drizzt's sense of alienation and perhaps derive some comfort or inspiration from there.


Exile, 1990: 3

Handling: Drizzt har lyssnat för mycket på Dido.

I den andra boken har miljön flyttats ut från Menzoberanzzan till de mörka och farliga tunnlarna i Underdark, och kanske är det just som en följd av det som den känns ett snäpp bättre. Istället för att kontrasteras mot sina moraliskt otillräckliga anförvanter hamnar Drizzt i ett sammanhang där han själv är det skumma och farliga elementet, eller i alla fall ett av flera sådana.

Själva handlingen är kanske inte så mycket att hänga i julgranen, men den har sina små poänger och olika element används för att understryka Drizzts egen personutveckling (eller regression). Jag tyckte det var lite kul med ett "äventyrargäng" som utgörs av en neurotisk mörkalv, en protesförsedd gnom och ett monster. En sak som Salvatore lyckas bra med är att ge olika uttrycksmönster till figurerna på ett osökt sätt - den galne trollkarlen är fantastisk och kunde gärna ha fått mer utrymme. Sedan vet jag inte om jag känner mig så mycket mer intresserad av Drizzt själv än tidigare, och upplösningen av parallellhandlingen i Menzoberanzzan är för bekväm.

English summary: A subterranean adventure or two, readable but not remarkable. One thing that's getting increasingly annoying is that every denizen of the Underdark suffers from "said-book syndrome", i.e. they're never content to simply say anything to each other, but instead take care to protest, offer, reply, reason, explain, assure, remark, remind, note, add or agree their lines. Apart from that there's little to get worked up over, good or bad. The remarkably short entry on Salvatore in The Encyclopedia of Fantasy states that he "handles conventional themes capably", to which might be added that he does so with some enthusiasm and vigour. The wizard is a blast!


Sojourn, 1991: 2

Handling: Drizzt slår ihjäl en gammal gubbe för att få tag på Montolio's Cloak. Cespenar gladly serve great one etc.

När Drizzt lämnar sina ursprungliga miljöer bakom sig dyker det upp människor, alver och liknande och rollspelsvärlden blir något mer påträngande, inte minst genom de många hänvisningarna till "äventyrarband" som den ena eller den andra varit med i (dock inte Drizzt själv i denna prequel). Historien fortsätter tämligen lugnt och betar av ett antal nödvändiga moment (fiender besegras med vänsterhanden, Drizzt ältar sina neuroser, de goda lyser med ett inre sken) som säkert är rimliga och logiska men kanske inte överdrivet intressanta i sig själva, om man inte redan är såld på Drizzt vill säga. Kan vara värt att notera att Salvatore delvis besvarar mina moraliska funderingar från den första boken: onda varelseslag är verkligen onda i grunden, får vi veta, däremot sägs det inte rakt ut att drowerna är ett sådant ont folk. Den sista tredjedelen, som jag hade hoppats skulle ta sig lite, blev istället sämre och sämre. Alldeles på slutet hittar Salvatore på att huvudskurken ovanpå alla sina övriga fel också ska vara pedofil, bara utifall att någon inte kommit på att man ska heja på dem vars ögon gnistrar av glädje och oskuldsfullhet och inte på dem som är dumma, högljudda och smutsiga. Zzzz.

English summary: A sentence like "Dove and Gabriel exchanged quick smiles, sharing their appreciation for the skilled elven archer, then continued their charge" is generally not a good sign, nor are the ubiquitous attributes of "the kindly elf" or "the burly mountain man", nor the recurring phonetic typos ("grizzly" for "grisly" and "principle" for "principal"). Salvatore's style really looks as if he was still working on the first book in the series, whether due to lack of reflection or lack of ambition. Someone who's already a Drizzt fan would hopefully find his first surface capers more interesting and exciting than I did. Not that I'm an authority on the Forgotten Realms or anything, but isn't silvery hair one of the characteristic traits of the Seven Sisters?



Robert Silverberg
Lord Valentine's Castle, 1980: 3

Handling: Valentine är en godlynt ung man som en solig dag dyker upp utan minnen utanför en stor stad. Eftersom han är slug har han läst baksidestexten och vet därför att han egentligen är härskare över sin planet, men har fått sin kropp och sin kungatitel stulen av onda intrigmakare. I brist på bättre förslag tar han anställning som resande jonglör och påbörjar en lång resa tillbaka till slottet i bokens titel.

Det händer mig ibland att jag börjar - med eller mot min vilja - att se det jag läser i ljuset av det som komma skall. Det som författaren håller på att bygga upp till; det som jag förväntar mig att författaren ska bygga upp till. Kan det finnas något tråkigare än en fullständigt linjär bok, som förklarar på en gång ungefär hur resvägen ser ut och sedan håller sig till den fullständigt, utan större överraskningar eller avvikelser, som löper linan ut och sedan slutar tvärt? Kan man alltid kräva att en författare ska tänka till ett extra varv, förse en berättelse med lite oanat djup? Jag vet inte, men jag brukar vilja ha snygga vändningar, planteringar som utnyttjas på ett smidigt och oväntat sätt, och utrymme för eftertanke.

Lord Valentine's Castle börjar med ett enkelt, klassiskt scenario som relativt snabbt får sin grundläggande förklaring. Vandraren Valentine saknar minnen och är därför lika mycket en främling i Silverbergs detaljerade miljöer som läsaren. Omvärlden lyser i starka färger, festivalscenerna är levande och medryckande, och det är med glädje man läser om Valentines nya bekantskaper och nya syssla, åtminstone om man gillar jonglering. I denna tappning får livet som kringresande artist precis det ljuvt romantiska skimmer som Valentine senare i boken begrundar i många nostalgiska tillbakablickar. Det är nästan så att man önskar att boken kunde ta slut där, eller rättare sagt, fortsätta i samma stil.

Det gör den inte. Handlingen når en brytpunkt där resan mot det kungliga slottet blir den allt överskuggande faktorn, och då går även samspelet mellan rollfigurerna in i en ointressant rutin som bildar bakgrund till några hundra sidor av linjär geografisk framfart. Beskrivningar av miljöer, av geografiska och biologiska underverk, återkommer ständigt, men får alltmer karaktär av välbekanta utsmyckningar. Kommer någon att tro på Valentines historia? Ska han komma tillbaka till Castle Mount och återkräva sin tron? Alltmer av läsarens intresse kanaliseras till slutuppgörelsen och de avslöjanden som kan komma att göras fram till dess. För nog är Valentines framgångar lite för linjära, så enkelt kan det inte vara... eller?

Inga avslöjanden kommer. Författaren visar aldrig något intresse för att sätta knorr på intrigen. Det som verkar ha varit den avsedda "överraskningen" är alltför förutsägbart och ges varken resonans eller konsekvenser. På slutet kunde det gott och väl ha använts tjugo sidor för efterräkningar; Silverberg använder fyra och låter egentligen inte någon komma till tals om någonting.

Således: det där slutet som jag hoppades på medan jag tröskade mig fram mellan sidorna 240 och 480 lyser med sin frånvaro. De reste. De kom fram. De segrade. Slut. Om jag nu förstör spänningen för någon genom detta avslöjande, så ser jag i alla fall till att boken blir läst tack vare de goda egenskaper den besitter, och inte tack vare de goda egenskaper den visar sig inte besitta.

English summary: While I was reading the intriguing and very promising beginning, I thought Gene Wolfe would be the obvious comparison: amnesia, the "outcast heir to the throne", the journey through a painstakingly detailed world of wonders, science fantasy, weird encounters both significant and not so significant. As it happens, when it comes to intricacy Wolfe outshines Silverberg by a large factor. Arriving at the feeble, inconsequential and predictable end "twist" (yes, those are hyphens), I felt more disappointment than anything else. The plot in Lord Valentine's Castle is overly linear and plodding for the last few hundred pages, there's nothing in the way of character growth for anyone except Valentine himself, and there's no kind of aftermath whatsoever. I did enjoy the juggling (Silverberg's portrayal of juggling details is a lot more accurate than, say, Robert Jordan's), although I thought the metaphorical use of it became a tad wearying. A very readable book, close to brilliant for the first two hundred pages, but the wholly unsatisfying ending shoots this clay pigeon clear out of classic heaven.



Clark Ashton Smith
Zothique (also Tales of Zothique), 1970: 3

Handling: Kontinenten Zothique ligger i själva verket på vår egen värld någon gång långt in i framtiden. Av någon anledning är folket på denna kontinent särskilt hemfallna åt hedonistiska excesser och nekromantiska experiment, men tycks inte få ut särskilt mycket av någotdera. Folk är aldrig riktigt nöjda med vad de har.

Smith är föregångare till och förebild för Jack Vance, som broderat vidare på temat med mörka, fatalistiska fantasyepisoder i en avlägsen, dekadent framtid. Därför känns det också naturligt att jämföra de båda, eftersom de har mer gemensamt med varandra än med det senaste tillskottet i familjen, Gene Wolfe. Smith har en flödande, gotisk ordrikedom med vilken han mejslar ut gravlika stämningar och emellanåt manar fram makalösa scenerier, men når inte upp till Vance vad gäller språklig spänst och humor.

Intrycket att Smith liksom sina kolleger bland sword and sorcery-periodens novellskrivare (Howard, Leiber) har svårt att variera sina motiv är kanske delvis illusoriskt, då man läser en antologi med noveller från bara en av de olika miljöer som han använde sig av. Zothique-novellerna är den kategori där nästan varje novell handlar om döden, om nekromanti och levande döda, om vampyrism och elak trolldom. Gillar man inte sådant är det i det närmaste kört, då berättelsernas styrka ligger mest i deras makabra rekvisita och den dystra atmosfär i vilken den framställs. Själva intrigerna visar sig ofta vara rätt triviala, med enkla slut som ibland urartar till rena effekter och sällan stämmer till eftertanke. Kvar blir stämningen och visionerna, och det är väl inte fy skam. Vance rekommenderas dock högre.

English summary: Do you like short stories where decadent people visit ancient crypts and meet horrible lamias which suck their blood when suddenly a lot of dead people rise from their graves and go about fulfilling some crackpot prophecy? If so, Zothique is your very own cup of tea. On the other hand, if vampires and necromancers just don't stir your juices, maybe you shouldn't bother, except to sample Smith's florid language and evocative milieux. (Like many other older works whose copyright has expired, these stories can be found and freely downloaded from the net, if you want them quickly and easily.) It should perhaps be noted that the stories that make up the Zothique collection have also appeared in numerous anthology mixes along with stories from Smith's other fantasy settings. The 1970 anthology was the first to collect them all; the 1995 edition going by the name of Tales of Zothique is supposedly more faithful to Smith's original scripts and boasts some additional (and marginal) Zothique-related stuff, namely a few story fragments, a play, and a short poem.



J.R.R. Tolkien
The Hobbit (Bilbo (tidigare Hompen)), 1937: 5

Handling: Hoben Bilbo dras iväg på äventyrligheter av några dvärgar och en magiker som alla har fått sina namn från Eddan. Spindlar, alver och en drake är bara några av de varelser man måste undvika eller spöa upp ordentligt. Gästspel av Gollum!

Underbar barnbok som kan läsas av alla. Har till och med illustrerats av Tove Jansson. Innehåller allt en bra historia ska ha: gnabbande spindlar, stroppiga alver, förödande stolthet och så ett rejält slagsmål på slutet! Kritikernas fokusering på Härskarringen som "all fantasys ursprung" blir ännu märkligare i ljuset av att de flesta elementen i questfantasyn redan finns här i en bok som kom ut nästan tjugo år tidigare. En rad svårigheter måste övervinnas innan man kan nå resans slut, och det sker antingen genom huvudpersonens egen slughet eller tur, eller genom mäktigare varelsers ingripande. The Hobbit är detta till trots inget sorglöst och hjärnlöst äventyr. Läs och se.

English summary: Well, it's a great story, gotta love it. Here's a poem.
There was an old dragon who swallowed a dwarf
At the Dalemen's wharf, it swallowed a dwarf
It swallowed the dwarf to catch the orc
Gobbled it up with a knife and fork
It swallowed the orc to catch the spider
As for the spider, woe betide her
It swallowed the spider to catch the warg
That's one wolf who's fit for the morgue
It swallowed the warg to catch the elf
Right off the shelf, it swallowed an elf
It swallowed the elf to catch the wizard
Smoking his pipe in the dragon gizzard
It swallowed the wizard to catch the troll
Eaten all up like a sausage roll
It swallowed the troll to catch the hobbit
This poem is silly, let us stobbit.

Sagan om ringen/Sagan om de två tornen/Sagan om konungens återkomst/Ringens värld (The Lord of the Rings (also The Fellowship of the Ring/The Two Towers/The Return of the King)), 1954-1955: 5

Handling: Ung hob jagas iväg från hemmet av skuggvarelser, plockas upp av Gandalf och Aragorn, och sedan bär det iväg... vääänta lite. Jag har skrivit det här förut.

Nå. Man kan spekulera i om den här boken är den tyngsta, mest välunderbyggda, mest storslagna, och bästa av alla fantasyböcker. Personligen tror jag inte att den är allt det, men utan tvivel är det den mest betydelsefulla och mest uppskattade. (I en stor läsaromröstning i Storbritannien på senare år hamnade den på första plats, ovanför bland annat Bibeln och alla de "fina" klassikerna. Kulturskribenter rasade!)

Trots Åke Ohlmarks notoriska översättning är det inget fel på språket, som har hävdats. Atmosfären är alltid närvarande, alla fantasyelement känns äkta och genomtänkta, den stora konflikten så episk och dramatisk och involverande som man någonsin kan begära. Hjältens lidande är så stort, den återvändande kungen så kunglig, språket så arkaiskt, alvdrottningen så kyligt skön... o så svulstigt det är (i översättning i alla fall). Men så bra! Och avskedet på slutet kan man bli gråtfärdig av.

English summary: I don't really have to say much about this one, do I? The Lord of the Rings is probably the most solid and impressive fantasy book ever written, and there are enough people to say so that I don't have to. Pity the Swedish translation sucks so much. Even Tolkien despised it; after all Swedish was one of the billion languages he knew. And they made a laughable movie out of it too! Tolkien despised that as well. (Go here for a few good laughs!)


Silmarillion (The Silmarillion), 1977: 4

Handling: En samling legender och redogörelser från världens gryning, skrivna på ett högstämt sätt.

Silmarillion är inte lika populär, troligen för att den överdrivet uppstyltade, men också vackra, prosan gör den mer otillgänglig. Berättelserna bildar en mytologi som lätt kan uppfattas som bakgrunden till Härskarringen, men det är fel. Det har sagts att Tolkien själv såg Silmarillion som sitt viktigaste verk, och Härskarringen mest ett verktyg som skulle göra folk intresserade av hans värld. Vad som egentligen är sant kan vara oklart.

Som yngre läste jag den här boken på en knapp vecka trots sträckläsning, så det finns en hel del text att sätta tänderna i. Jag tvivlar faktiskt på att jag skulle bli lika imponerad och förtrollad idag som jag blev då, men på den tiden uppfattade jag det som en sådan där bok man aldrig vill ska ta slut.

English summary: A lot of people don't like The Silmarillion, because of its archaic, bombastic prose, or maybe just because it's a mythology, a history book more than an ordinary novel. I know I loved it as a kid, though I might not appreciate it as much if I read it today.


Tales from the Perilous Realm (Sagor från en farofylld värld), 1997: 4

Handling: "Gillis Bonde från Ham" är en sympatisk variant av sagan om den lille skräddaren. "Tom Bombadills äventyr" är en samling dikter. "Blad av Niggle" handlar om en prövad målare, och "Smith of Wootton Major" handlar om en mans förhållande till sagoriket. För att använda de översatta titlarna, i den mån de finns.

När jag snubblade över några av Tolkiens mindre lästa verk i en behändig samlingsvolym kändes det lämpligt att läsa om dem. Om inte annat får han här chansen att visa att han behärskar mer än den bombastiska prosa som något binder honom i hans stora verk. En höjdpunkt i den här samlingen är onekligen draken i "Farmer Giles of Ham" och dess sköna repliker, en annan "Leaf by Niggle", som handlar om skapandets villkor och värdet av konst. Om man förbigår dessa noveller så kommer man kanske inte att sakna dem, och en del kommer säkert att finna dem tråkiga, men de har sin egen kraft och visar att Tolkiens framgångar inte var något lyckokast. Detta är vad jag skulle kalla vackert språk. Obs! Undvik till varje pris översättningar av Åke Ohlmarks. Poesi är förvisso knepigt, men vissa vändningar kan få en att tro att hans engelska ordförråd, och hans förmåga att använda lexikon, tillsammans inte är större än en medelstor kratta.

English summary: This volume contains a novella, two short stories and one anthology of poems, which although together they amount to no more than 178 pages, all have previously been separately published. The titles are: "Farmes Giles of Ham" (1949), "The Adventures of Tom Bombadil" (1961), "Leaf by Niggle" (1945, first time in book form along with "On Faerie-Stories" as Tree and Leaf in 1964) and "Smith of Wootton Major" (1967). My favourite would be "Leaf by Niggle" which is a gem of sorts. The other two stories are good but not unmissable. The poems are OK, but if they hadn't had Tolkien's name tagged on them no one would care much. At any rate it's something different from The Lord of the Rings, and many readers coming from that direction are likely to be disappointed.



Jack Vance
Den döende jorden (The Dying Earth), 1950: 4

Handling: Långt in i Jordens framtid liknar världen mest av allt ett dekadent fantasyrike, där folk lurar varandra kors och tvärs eller handskas med urgamla gudar och demoner. Några fristående noveller beskriver detta.

Vance kan liksom Moorcock sägas lida av en idérikedom som han inte vet vad han ska göra av. Anslagen till de olika episoderna innehåller alla ett par mer eller mindre fascinerande inslag eller premisser, men sedan knyts det hela inte ihop på ett sätt som får läsaren att häpna, utan trådarna klipps istället av med den stora yxan för att få till ett slut.

Därmed inte sagt att Vance' fantasyberättelser inte är njutbara. Hans huvudpersoner är ofta självsäkra sprättar med en roande jargong, som oförskräckt går all världens elände till mötes. Hans olika fantasyelement samspelar ibland - men som sagt inte alltid - på ett snyggt sätt.

Stilen är åtminstone på svenska lättläst och simplistisk, med andra ord bra. Det sägs dock att översättningen inte förmår spegla Vance' riktiga stil, och han har anklagats för att vara omständig och använda svåra ord. Det senare löser sig ju automatiskt vid översättningen eftersom svenskan inte har så många svåra ord som engelskan.

English summary: I can't really comment on Vance's style, since I haven't read the original, and the translation is said to be rather liberal. But I can say that this classic is a very enjoyable book, full of mischief, double-crossing and ancient secrets. Everyone who ever played Dungeons & Dragons and used its spell system should read this to find out where it came from.


The Eyes of the Overworld, 1966: 5

Handling: Se Cugels saga nedan. Ungefär.

The Eyes of the Overworld utspelar sig alltså före Cugel's Saga, men har inte publicerats på svenska. Böckernas form är nästan identiska, men det är delvis en annan upplevelse att läsa på originalspråket, vilket rekommenderas - inte för att de svenska versionerna skulle vara direkt dåligt översatta (även om det gjorts en hel del förenklingar), utan för att det handlar om böcker som inte passar särskilt bra för översättning.

Så mycket mer vet jag inte om det finns att säga... boken följer samma mönster som de två böcker av Vance jag redan recenserat, och är bra, rolig, underhållande, svårförutsägbar och klassisk. Jag måste erkänna att jag var lite osäker på betyget, så det kan kanske ses som ett utslag av dåligt samvete för att jag inte förlänat Vance någon femma tidigare.

English summary: Reading Vance in English for the first time, a few things fell into place, such as why people have accused him of flaunting obscure words and why exactly Gene Wolfe (and pretty much everyone else) thinks he's a genius. Having to look up a word or so for every page is an impediment, but on the other hand, you only have to do that if (like me) you're fanatic about the use of words. Else you can just sit back and enjoy the picaresque, and you should - anyone claiming to be well versed in fantasy should have read at least a couple of Vance's Dying Earth novels. It doesn't get more classic than this.


Cugels saga (Cugel's Saga), 1983: 4

Handling: I ett enligt min uppfattning genialiskt anslag flyttas skälmen Cugel tvärs över ett hav av en irriterad trollkarl. Han har nu ett ganska giltigt skäl att ge sig ut på den obligatoriska, farofyllda äventyrsresan: han måste ta sig hem igen! Vi får sedan flera njutbara lektioner i konsten att göra sig en förmögenhet och göra sig av med den.

Jag föredrar Cugels saga framför Den döende jorden eftersom den förra, trots sin episodiska struktur, är en roman med en fortlöpande handling, en början och ett slut, och inte minst en beständig huvudperson.

Annars liknar de båda böckerna varandra mycket. Den värld man rör sig igenom är nästan helt kaotisk och full av vilda fantasyelement. I en liten stuga hittar man nästan säkert en mäktig magiker; lite senare överfalls man av horder av muterade odjur; och framåt lunch kommer man till ett samhälle där den sociala strukturen är lika märklig som livsfarlig. Alla är rappa i käften och förslagna, och den listige hjälten har ingen ensamrätt på dubbelspel eller ens framgångsrikt sådant.

Det här är inte någon fantasysåpa som målar upp en detaljerad, trovärdig värld och fokuserar på vackra och framgångsrika ungdomars känslor för varandra. Nej, det är mycket mer originellt och underhållande än så.

English summary: Wonderful story of Cugel the Clever, who sets out to deceive everyone he encounters as he makes his way home across a bizarre world. Unique dialogue and marvellously original and amusing ideas, even if they're not always used to their full potential. Previously, here followed a complaint about these books being out of print, but they're not any more. You can get all four Dying Earth novels in an omnibus edition by the name of Tales of the Dying Earth, great value for money if you like them.


Rhialto the Marvellous, 1984: 3

Handling: Boken är uppdelad i tre episoder, av vilka den mellersta (och längsta) i sig är episodisk. Den första delen avhandlar återkomsten av en häxa vars farligaste förmåga är att förvandla män till kvinnor (de återkommande trollisarna är alla män). Den andra avhandlar jakten på en lagsamling som behövs för att sätta dit en skurk i magikernas egen krets. Den tredje handlar återigen om en sorts återkomst av en trollis.

Rhialto the Marvellous är på de flesta sätt likadan som alla de andra böckerna om den döende jorden. Alla pratar likadant (med svåra ord). Alla män är krassa och bedrägliga. Alla kvinnor är till för att kurtiseras (vilket de finner sig i med olika grad av cynism). Förmodligen är det meningen att det ska vara så. Att läsa en fantasyroman av Vance är att få ytterligare en serie berättelser med samma grundstomme som i den första. Och fortfarande är huvudproblemet detsamma: tråkiga och ibland rent obegripligt platta slut. Roligt ibland fram till dess, javisst. Men jag undrar om det är tillräckligt roligt.

English summary: Short description: more Vance fantasy. More of the same devious, egotistic characters who speak in strings of archaic words. If you love that and think there doesn't have to be another reason for reading a book, everything is fine. If you don't, you may find yourself gnashing your teeth over the linearity of it all and especially the unrewarding endings. I'd say that you should get this only if you already read the previous three Dying Earth novels and need more, but since you'd most likely get them all at the same time in the Fantasy Masterworks volume anyway, that would seem a little pointless.



Tad Williams
Tronen av drakben del ett - Simon Månkalv/Tronen av drakben del två - Simon Pilgrim/Tronen av drakben del tre - Simon Snölock (The Dragonbone Chair), 1988: 3

Handling: 1) Simon är en kökspojke i ett stort slott. Överraskning! Simon är föräldralös. Överraskning! Simon visar sig vara oväntat betydelsefull. Överraskning! Simon tvingas fly från sitt hem. Överraskning! Aragorn gör en fläskgryta och kryddar med mejram och ingefära. 2) Simon plockar äpplen och morötter i ett kyligt maj. Imponerande! Simon träffar en färdkamrat som är mycket klok och visar det genom att säga saker som: "Hur skulle man kunna vara kunnig i något innan man upplevt denna verklighet?" Imponerande! Simon stöter ihop med ett potentiellt love interest. Imponerande! 3) Marya får sin hemlighet avslöjad. Suck. Låter barbarkvinnan Vorzheva som en spjutviftande amazon? Tyvärr, hon är ett tvättäkta våp. Suck. Vilket är det häftigaste sättet att döda en drake på? Uppenbarligen att ta ett magiskt svärd och slå till den rakt upp och ner.

Tankar kring den första svenska volymen: I förväg hade jag fått intrycket att Williams' serie skulle vara betydligt mindre självständig än jag fann den. Det blir den kanske senare, men det återstår att se. Än så länge tycker jag att den är både trevlig och välskriven och lovar att lägga sig i toppen av "high fantasy"-subgenren. Det finns någon sorts monumental fantasyhandling med ondaste ont (och kanske något enstaka gott) som sprakar i bakgrunden och skymtar fram genom vardagliga och ömsint beskrivna scener. Småtrevligt helt enkelt.

Tankar kring den andra svenska volymen: Känns lite seg i början, men är det egentligen inte, och blir mer suggestiv och engagerande längre fram. Världsbygget är lite standardmässigt med kulturer plockade från olika europeiska epoker: ett land som är keltiskt, ett land som är fornnordiskt, ett land som är det fallna romarriket, etc. Detta gamla grepp fungerar dock hyfsat hittills.

Tankar kring den tredje svenska volymen: En hel drös moment från Sagan om ringen exploderar plötsligt i ansiktet på läsaren, men på ett sätt som får det att verka mer utstuderat än plagiariskt. Handlingen expanderar i omfång och betydelse utan att det blir mer intressant, snarare tvärtom, därför att det storskaliga inte berör på samma sätt som det småskaliga. Under sista halvan fann jag att jag inte alls fick ut speciellt mycket av läsningen. Smått irriterande blev bland annat författarens vanor att ta till långsökta liknelser ("Hans hand på hennes axel blev tyngre, som ett djur som blint nosar sig fram i mörkret.") och att avsluta varje stycke med en överdramatisk mening. Jag noterade också en märkbart tilltagande frekvens av inkonsekvenser i översättningen, trots att jämförelser med Åke Ohlmarks förmodligen är det sista översättaren ifråga skulle vilja utstå.

English summary: For commercial reasons the Swedish edition has been split in three volumes, with interesting results. The moderate castle intrigue and Simon's adolescent escapades of part one contrast favourably against the full-blown epic conflict and quest which are to follow. By all means readable, but the intermittent remodelling of The Lord of the Rings doesn't really help arouse interest. When it comes to authenticity, characterization and attention to detail, Williams beats competitors like Brooks and Jordan nicely, but I'd still take Martin any day and twice on a Sunday.



Gene Wolfe
The Shadow of the Torturer (Torterarens skugga), 1980: 4

Handling: Ett: Severian (blivande torterare) beskriver scener från sin uppväxt i torterargillet. Två: Severian lär känna en adelsdam som sitter fängslad i väntan på tortyr. Tre: Severian vandrar fram och tillbaka genom en stor stad, eftersom han utmanats på duell och därför måste besöka Botaniska trädgården. Mystiska ting sker! Gandalf och Aragorn lyser med sin frånvaro! Panik!

Kanske ska man vara försiktig med sina omdömen, eftersom det här inte är en fristående bok utan en del av en bok som publicerats i fyra volymer. Men det ska inte hindra mig!

Historien i boken är (än så länge) inte särskilt komplicerad, om man sammanfattar den. Det stora antalet (skenbara) sidospår, filosofiska utläggningar, tillbakablickar och beskrivningar av omvärlden gör dock att man inte märker detta vid genomläsningen. Den optiska tjockleken hos boken är betydande. Många av de små sidoprylarna och observationerna är djupa, tänkvärda eller häftiga. Tyvärr finns det också en del som är ganska platta, och det förekommer uttalanden om universum och den mänskliga naturen som jag inte kan hålla med om eller bara står frågande inför.

Allt är berättat i jagform, vilket förstås leder till detta skrivsätts förbannelse: oändliga funderingar, utvikningar och anekdoter. Man kan misstänka att ordrikheten och det filosofiska tonfallet är vad som har tjusat kritiker överallt. Själv anser jag inte att en tung text är något självändamål. Det jag ser som bokens stora behållning är nog snarare den detaljerade beskrivningen av en främmande stad med ett främmande samhällssystem i en främmande tid.

Solen håller på att slockna (vilket är fel rent astronomiskt, men strunt i det), och den urgamla världen osar av dekadens och förfall. Wolfe lyckas bra med att måla upp denna mörka, smutsiga omgivning, men det är nog bäst det, så mycket text som han har till sitt förfogande. För att skapa den rätta stämningen tar han i med de mest obskyra ord man kan tänka sig. Jag kan inte tänka mig att det går att göra en trogen översättning, helt enkelt för att svenskan har många färre ord än engelskan, och stramare meningsbyggnad. En snabbgranskning av översättningen visar också att Wolfes ibland rätt omständliga språk på många ställen förenklats avsevärt.

Jag tyckte att del ett av boken (se uppdelning ovan) kändes rätt seg. Det blev mycket trevligare i del två, kanske för att det blev mer dialog, det kändes som om handlingen gick framåt, och det var mycket mer intressant. I början av del tre blev det först segt igen, men sedan kom det igång igen efter ett tag. När det väl var slut kunde jag konstatera att en hel del kändes rätt osannolikt, men en del element och själva läsupplevelsen (o så roligt att slå upp fem ord per sida!) gjorde det värt mödan. Jag kommer att fortsätta med de andra tre delarna.

English summary: It doesn't live up to the praise of the cover blurbs, but it's still good. Perhaps not because of the writing style, or the fact that there are at least one word per page which is not found in The Concise Oxford Dictionary, or the rather simple plot, but because of the vision of a dark, decadent world at the end of time, and some of the anecdotes and images. Quite readable, but be prepared to wear out a few dixionaries. Caveat: it might be unfair to judge this book on its own, since it's actually just a fourth of The Book of the New Sun.


The Claw of the Conciliator (Medlarens klo), 1981: 4

Handling: Det fortsätter. Robin Hood visar sig vara en kannibal med storhetsvansinne. Aragorn visar sig vara en trånsjuk mördarcyborg. Orcherna är svarta, flygande strypariglar från yttre rymden. Här vilar inga ledsna klichéer!

Del två i serien känns definitivt långsammare än den första, men när man väl ser tillbaka på vad som har hänt är det ganska mycket ändå. Problemet är att det mesta tiden är omöjligt att veta vart någonting är på väg. Det känns som om man väntar på att något ska hända; när det väl gör det, väntar man redan på något annat. När saker framåt bokens slut når ett slags nolläge är det bara temporärt.

Det är välskrivet, förstås. Skriande originellt och genomtänkt. Vissa utvikningar känns tradiga och sökta, men det är svårt att klaga på det när hela boken egentligen är en lång serie utvikningar och småepisoder. Jag hoppas på lite mer vänlighet mot läsaren i del tre.

English summary: Slower than part one, I found myself too often waiting for something relevant to happen, for the story to move forward in noticeable leaps. But it's difficult to complain when the story is so imaginatively handled and the setting so believable. I would have liked to read the ending of that play...


The Sword of the Lictor (Liktorns svärd), 1981: 5

Handling: Tre saker som man inte vill ha med på en öde ö: 1) en alzabo, 2) en till alzabo, och 3) en galning.

Det börjar bli svårt att säga någonting om handlingen utan att avslöja för mycket om den, eller rättare sagt utan att avslöja vad som inte händer i de olika delarna. Och alla borde få traggla igenom dessa fyra böcker utan att veta i förväg vad som är menat att avhandlas i vilken och vad som kommer att vänta till slutet.

Nu har jag till slut fallit för The Book of the New Sun så pass att det högsta betyget dras fram. Kanske beror det på att jag har kommit förbi mittguppet, att det plötsligt verkar ges fler svar än nya frågor (ett måhända illusoriskt intryck). Kanske beror det på att jag kommit in i Wolfes ibland omständliga prosa och mest tycker att den är trevlig istället för jobbig. Kanske beror det på att jag inte har behövt slå upp lika många ord som tidigare.

Sammanfattningsvis kan jag rekommendera alla som vill läsa lite intelligent, originell och i slutänden oerhört givande fantasy, att springa iväg och lägga vantarna på den engelska utgåvan av The Book of the New Sun. Inte i översättning. Hur bra den än är.

English summary: Wolfe finally gets his alzabo off the wagon. The story flows along much smoother than before, and we finally get some rewarding answers to the things we've been wondering (or suspecting) throughout parts 1-2. The Book of the New Sun in its entirety is a piece of classic and utterly recommendable fantasy.


The Citadel of the Autarch (Autarkens citadell), 1982: 4

Handling: Frodo handskas vårdslöst med den enda ringen, med påföljden att alverna inte ens tror på att han är Frodo. Istället förklarar han krig mot borgerna, som hela tiden kläcker ur sig klyftiga fraser som "Resistance is futile" och därför är lätta att reta sig på.

Den här volymen betyder slutet på den långa och redan tillräckligt prisade romanen. Knyts då alla trådarna ihop? Nja, kanske inte riktigt. Många frågor lämnas avsiktligt obesvarade, kanske därför att Severian aldrig får reda på svaren. Men jag tyckte att det fanns en hel del för huvudpersonerna att prata igenom, inte minst rörande de intressanta avslöjanden och förändringar som kom vid slutet. Det hade varit vänligt mot läsaren att slänga in detta utan extra kostnad; jag kan leva utan våldsamma slutstrider, men relationer bör vid en boks slut vara mindre och inte mer tilltrasslade än tidigare.

Bok fyra är tyvärr inte lika bra som bok tre. Det börjar lovande, men några av episoderna är smått oengagerande, och krigsskildringen är stundvis rentav tråkig. Såpafaktorn slår till mot slutet - naturligtvis - men borde ha kunnat utnyttjas bättre. Slutet känns skissartat, som om det i själva verket skulle komma en till del (vilket det i och för sig gjorde, men fem år senare). I efterhand känner jag mig lite besviken med det. Men resan dit var inte alls oläsbar.

En liten varning: om du funderar på att läsa Den nya solens bok, slå för allt i världen inte upp Wolfe i John-Henri Holmbergs bibliografi Fantasy. Holmberg begår nämligen det oförlåtliga och meningslösa brottet att först räkna upp några av handlingens nyckelpunkter, för att sedan berätta hur det slutar. Bäst är att inte veta någonting när man börjar läsa, så det räcker med att nämna att Holmberg rekommenderar serien med kraft. Det gör han förvisso med det mesta, men åtminstone den här gången med rätta.

English summary: This concludes The Book of the New Sun. Unfortunately, the ending is a bit vague, and some loose ends are left dangling. The Agia situation I can live with, but the fact that the Dorcas situation is never resolved is very dissatisfying (or are we to infer that Severian never saw her again, nor found out her reaction to the rather startling (if not wholly surprising) revelation at the end? Not that that would make me feel better). The stories, episodes and events leading up to the end are readable, if not as captivating as in the preceding volume. And of course, the final chapters are quite rewarding, I just feel that Wolfe should have been more generous towards the reader, after four books. In Wolfe's own words: "It is no easy road."



Patricia Wrede
Prinsessa söker drake (Dealing with Dragons), 1990: 2

Handling: Prinsessa söker och finner drake för att undkomma enerverande riddare. Sedan blir det lite strul. Vi får veta att trollkarlar är elaka.

Kvinnliga kulturskribenter har tävlat om att få utse den här boken till feministisk stridsskrift, och så kan man ju se saken. Prinsessan och den kvinnliga draken är rådiga och smarta, medan de manliga magikerna är onda, den unge riddaren tafatt och dum, och den manliga draken svekfull.

Men en sådan tolkning är knappast boken till nytta. Bäst är den nog som lätt parodisk barnbok; det finns en del hål i logiken och karaktäristiken som annars är svåra att överse med. Till exempel är detta ännu en bok där folk bara kan fås att verka intelligenta genom att a) författaren låter andra karaktärer säga att de är det eller b) de kontrasteras mot andra, häpnadsväckande dumma gestalter. Det blir snabbt tröttsamt i båda fallen.

English summary: Somewhat amusing tale with a slightly overdone feministic streak. Hopefully meant as a nice little parodic yarn for children; some parts get a little too naïve.