Neil Gaiman
The Dream Hunters, 1999: 4

Handling: Räven blir av icke förklarad anledning kär i munken, munken hotas till livet av en gangster, räven utarbetar en plan för att bli fixad i munkens ställe. Smaaaart.

Neil Gaiman skulle skriva en serie till tioårsjubileumet av sin nerlagda tidning The Sandman, men den tilltänkte konstnären, japanen Yoshitaka Amano, ville inte rita serier, och så fick det bli en illustrerad prosaberättelse istället. Handlingen är en japansk folksaga som Gaiman smyckat ut en aning. Prosan är således ytterligt stiliserad, men med en knorr här och var som för att påminna läsaren om att det är en berättelse för vuxna och inte bara en simpel saga. Handlingen visar sig annars vara väldigt enkel och avslutningen är aningen utdragen, men på det hela taget är det mysig läsning, inte minst tack vare Gaimans känsla för detaljer.

Något som jag tänker på medan jag läser är att något sådant här aldrig hade kunnat skapas eller få publiceras i Sverige; varken den mytologiska skapelsen The Sandman som helhet eller den här vuxensagan. Därtill är vår seriekultur för outvecklad och motståndet mot fantastik och vuxensagor för stort. Antingen det, eller också finns det helt enkelt ingen efterfrågan. Synd är det i alla fall.

English summary: The Dream Hunters adds up to an illustrated short story or novella, wrapped up in a comic trade paperback format (the target audience probably being fans of The Sandman). Anyway, I'll review it since it's a separately published prose narrative meant for a mature audience. Or something. The story is a retelling of a Japanese folk tale, refurnished to fit inside the The Sandman mythos, accompanied by Yoshitaka Amano's art which is both atmospheric and stylish. While Gaiman's fairy tale prose is almost ideal for the purpose, there is not nearly as much depth and content here as in a The Sandman volume of equivalent size (and price); nor did I seem to find any lasting impressions like those from Brief Lives or The Kindly Ones. The Dream Hunters earns a high rating for being good at what it is, unfortunately I think it's rather forgettable all the same.



Alan Garner
The Owl Service (De tre fördömda), 1967: 2

Handling: Tre barn, eller ungdomar, eller vad de nu är, hittar en uggleservis på vinden. Har de aldrig fått lära sig att inte leka med uggleserviser? Nej! Låt bli! Aaargh!

Den här har jag velat läsa ända sedan jag hittade en beskrivning av handlingen någonstans; jag fick intrycket att det rörde sig om ett metafysiskt Star Trek-avsnitt i fantasyform, ungefär. Det är inte så konstigt att jag blev vilseledd, för inte ens sammanfattningen på baksidan kan riktigt tala sanning om vad det handlar om. Enligt programmet ska huvudpersonerna tvingas spela upp ett historiskt svartsjukedrama, men det gör de bara på det mest abstrakta vis, utan minsta antydan till den blodiga upplösning som myten kräver (och vars avvärjande man antar ska utgöra bokens final). Allra minst finns det någon erotisk laddning någonstans.

Det är inte ofta jag tycker att böcker har för ord i sig, men här är det fallet. Ingen har ett ansikte eller en ålder. Handlingen förs fram främst genom talspråklig dialog, som för det mesta går ut på att folk står och pratar förbi varandra. Det är kanske realistiskt, men inte särskilt litterärt. Det centrala mysteriet utvecklas inte nämnvärt fram till de sista kapitlen. På slutet viftas det med ett trollspö, något verkar gå bra, och sedan får man inte veta mer. Jaså, jaha, adjö, tro inte att jag läser någon av dina böcker igen.

English summary: Plot: young 'uns in Wales find patterned plates in attic and thereby unleash all kinds of abstract mythological forces. "Brilliant, complex, eerie" says the cover blurb. I would hardly agree about any. The descriptive prose is so lean it's starving, while the confused and heavily idiomatic dialogue can't pull the weight on its own. The "complex" plot could have been "eerie" if it hadn't remained a jumble of puzzle pieces right up to the anticlimactic end. Neat concept, shame about the unrealized potential. At least we learn that Wales is a horrible place with horrible people.


Elidor, det gyllene landet (Elidor), 1970: 3

Handling: Fyra hobbitar trillar från Manchester in i fantasyvärlden Elidor, som tydligen inte klarar sig på egen hand utan behöver hjälp. Ungarna ställer upp, till priset av att element från Elidor börjar spilla över till deras egen värld.

Idén med världar som krockar har varierats på ganska många olika sätt. Här får fantasyvärlden rätt lite plats; det hela koncentreras på den kuslighet som uppstår när vanligt förortsliv naggas i kanten av oförklarliga intrång från bortom.

Boken är riktad mot en yngre publik, och fungerar på så sätt som en ungdomsthriller med fantasyövertoner. Själv tycker jag att det saknas lite substans. Elidor är så otydligt att man kan hålla med hobbiten som menade att landet inte var värt att riskera livet för, och slutet är abrupt och förklarar föga. Dialogen känns klumpig ibland, vilket antagligen beror på översättningen.

English summary: Another "kids from our world stumble into a fantasyish one" story, but this time, they stumble back pretty quickly only to find that the other world isn't finished with them. Basically for kids. Some of the suburban horror moments work, but on the whole there isn't enough substance or depth to hold your interest; the ending is pretty but dissatisfying.



Gary Gygax
Gord den listige/Dolkar i mörkret (Night Arrant), 1987: 2

Handling: Gord och Chert är en smidig, fäktande tjuv respektive en stor, stark barbar. Folk som har läst Fritz Leiber känner kanske igen sig. Tillsammans fäktas de mot och lurar folk i största allmänhet i staden Greyhawk.

Gary Gygax gjorde världen en tjänst genom att basa för framställandet av Dungeons & Dragons, det kanske första rollspelet. Olyckligtvis har spelet, i olika bearbetningar, behållit sin status som världens mest spelade rollspel, trots uppenbara brister. Gygax manövrerades senare ut från spelföretaget, men fortsatte skapa rollspelsprylar och romaner som liksom denna utspelas i spelvärlden.

Om man vill är boken en pastisch på Leibers noveller om Fafhrd och Gråkatt. Dialogen är ibland snabb och klurig. Gygax har en del trevliga idéer, men tyvärr sällan så fyndiga som författaren tycks tro. Rollspelsfanatiker kan kanske glädjas åt bekanta namn som slängts in här och var: Melf, Tenser, Flanaess...

English summary: Strongly reminiscent of Leibers stories of Fafhrd and the Gray Mouser. Not necessarily better or worse, but lacking in special qualities or lasting interest. Sword and sorcery with AD&D flavour which gives momentary enjoyment at best.



Barbara Hambly
Det svarta citadellet (The Ladies of Mandrigyn), 1984: 4

Handling: Legosoldaten Solvarg kidnappas för att tvingas lära staden Mandrigyns kvinnor att slåss, ity männen alla satts i saltgruvorna. Hans närmaste underhuggare, en bister kvinnlig soldat, sätter iväg efter honom. Ingen blir förvånad när de två upptäcker att de har älskat varandra hur länge som helst utan att säga något.

Barbara Hambly är en intressant författare. Tydligen skriver hon fristående böcker (som hon dock ordnar i sekvenser), och hon skriver dem dessutom mycket väl. Prosan är genomgående bra och där den fallerar väljer jag att tro att det är översättaren som har varit i farten.

Boken kan uppfattas som lång och bitvis lite seg, men det är inte en akut svaghet. Fantasyvärlden beskrivs bara så mycket som behövs, men världen, magin och intrigen som vävs kring denna är genomtänkta. Soldatträning och strid beskrivs som om författaren faktiskt vet vad hon talar om. Avståndet till den hurtiga tonårsfantasyn märks, och det är välkommen omväxling.

Den svenska utgåvan är, även för Drakar och Demoner-serien, gediget katastrofusel. Översättningen är patetisk, och har kvarlämnat 2-3 korrekturfel per sida. Styckeuppdelningen gör att man ibland får gissa vem som säger vad. En intressant detalj är att översättaren har lämnat en del namn oöversatta på ett ställe så att man får en viss insikt i hur det har gått till. "Starhawk" har sålunda blivit "Silverhök", och "Amber" har blivit "Bärnstensöga". De geografiska namnen bryter av genom att förbli oförändrade: "Tchard-bergen" för "Tchard Mountains" och "Mellanrikena" för "Middle Kingdoms". "Peacock Inn" slår dock till och blir "Duvan", istället för "värdshuset Påfågeln" som man kunde ha väntat sig. Jag lastar dessutom översättaren för de anakronistiska "stearinljusen".

English summary: Shock! Horror! A self-contained fantasy novel is not a thing you find lying around anywhere. This one is well written to boot, containing action-packed combat scenes as well as slow, philosophical moments. The characters are actually believable, and the magic bits not merely bright displays of pyrotechnics and wish-fulfilment. Recommended.


Morkeleb den Svarte (Dragonsbane), 1986: 4

Handling: Drake ställer till massmord och terroriserar folk i största allmänhet. Drakdödare tillkallas, men en tredjedel in i boken står det klart att draken inte är bokens enda skurk. På slutet ökar antalet drakar i storyn med minst hundra procent.

Anmärkningsvärt många teman från The Ladies of Mandrigyn dyker här upp i snarlik form. Sökandet efter magi är hårt men oemotståndligt lockande. Makt korrumperar, om man inte har fått den på ett sätt som godkänts av Socialstyrelsen. Ideal och praktikaliteter krockar. Det som visar sig vara värt att leva för är det som man alltid haft nära inpå. Riktig kärlek grundar sig på långa vänskapsförhållanden.

Bokens första hälft målar upp en jordnära, smutsig, jobbig och ogästvänlig fantasyvärld (eller ett regnigt hörn av en dylik). Här är invändningarna bara att det vid ett eller ett par tillfällen blir utdraget, att en del dialoger låter för mycket som information till läsaren, och att en halvsprättig bifigur får bära rollen som aningslös hetsporre.

På en del sätt är detta den bättre hälften, särskilt språkmässigt. I mitten byter boken nästan karaktär, blir mer actionbetonad och brister ut i långa utläggningar om hur magi upplevs från insidan och vilken färg allt möjligt har (de kolgrå molnen, de purpurfärgade bergen, etc.). Tyvärr leder de impressionistiska beskrivningarna till ordrikhet och upprepningar, och en del klichéer ("kylans beniga fingrar"). Men hetsporren tas föredömligt snabbt till nåder och får inga återfall.

Som helhet känns boken självständig och väl uttänkt. Den har ett program och en understödjande handling, sympatiska karaktärer och viss känsla för detaljer. Slutet är sött och faktiskt rätt smakfullt. Om man tycker att magi och drakar är oemotståndliga ingredienser och inte potentiella fallgropar, är nog det här berättelsen man väntat på.

English summary: Dragonsbane starts out almost as a backlash against heroic fantasy: grim, solid and down-to-earth. Halfway into the book it shifts gears and goes on about how cool it is to be a dragon and how cool it is to be a magician (the two being almost synonymous). Although that's a bit annoying, it's still better than average, and the ending shines somewhat. I'd still say it's inferior to The Ladies of Mandrigyn, although I certainly didn't think so when I first read these books years ago.



Otake Hideo
Opening Theory Made Easy, 1992: 4

Handling: Gandalf spöar Frodo i tio raka handikappartier, varpå Frodo kräver att få veta Hemligheten. Gandalf gör honom till viljes, men kan Frodo verkligen hantera så mycket kunskap utan att bli galen?

Det här är en trevlig bok som lär ut lite grundprinciper rörande öppningsdragen i go. Den är lättläst och lättfattlig, kanske orsaken till att det nog går att lära sig en hel del av den. Åtminstone tror man det, tills det kommer någon mästare (som Gandalf) och förvirrar en så mycket att de till synes enkla råden inte längre kan omsättas i verklighet utan att katastrofen infinner sig.

English summary: Gandalf teaches twenty strategic principles to improve his opening game to Frodo, who then walks around repeating them like some Psi Corps lunatic. By chapter 12, Pippin realizes he will never make it beyond 5 kyu, and uses the palantír to call Sauron for help.



William Hope Hodgson
Huset vid avgrunden (The House on the Borderland), 1908: 3

Handling: En dagbok upphittas, som berättar om en gube som bott i ett konstigt hus och där anfallits av otäcka svinvarelser. I huset har guben också fått uppleva visioner av astronomisk och metafysisk natur som inte riktigt får någon förklaring.

Huset vid avgrunden består egentligen av två (eller två och ett halvt) mycket löst sammanhängande händelseförlopp. Det ena är ett skräcksammanhang, väldigt mysigt sådant också, med en kuslig uppbyggnad och en actionladdad anstormning av monster. I det andra får huvudpersonen uppleva ett par kroppslösa resor i tid och/eller rum, till en mystisk plats i en annan värld och till solsystemets yttersta framtid och undergång. (Den astronomiska biten är ren "hard sf" enligt dåtidens kunnande, även om den inte riktigt håller idag.)

Inom visionerna ryms det som man kan se som bokens fantasyinslag: dels ett besök i en mystisk amfiteater där jordens bortglömda gudar väntar på... någonting, dels en romantisk upplevelse i något som kan tolkas som paradiset. Intressant nog är just den sistnämnda biten i huvudsak utelämnad, med hänvisning till en oläslig sektion i det manuskript som romanen sägs återge. Vissa frågor uppstår härmed. Undvek författaren medvetet att skriva om detta, antingen för att han ansåg det irrelevant eller för att undanhålla viss information för läsaren? Eller visste han inte själv vad som egentligen skulle ha stått på de saknade sidorna? Hur pass mycket hänger egentligen bokens olika delar ihop? Jag är frestad att tolka saken så att Hodgson mest skrev vad han kände för och att de tunna sambanden finns där för syns skull.

Inte desto mindre gissar jag att romanen har varit gravt stilbildande i sin framställning av skräck som lurar under ytan på verkligheten, så att säga; i tanken på mörka, outgrundliga kosmiska krafter; och i sammansmältningen av metafysik och mörk fantasi till något som kunde ha varit en enhetlig världsbild om inte Hodgsons roman hade varit så halvhjärtat sammanfogad. Hans böcker ska ha blivit lästa av få när de kom ut, men ett par årtionden senare upptäcktes de av författare som Clark Ashton Smith och H.P. Lovecraft, som villigt klev in i den skräck- och fantasytradition som Hodgson hade varit med om att forma.

English summary: I'd like to point out that I don't really consider this fantasy, but more accurately an sf/horror hybrid. However, everyone else seems to classify it as fantasy, so... (Back then, there certainly was no such thing as genre fantasy or genre horror, these concepts having evolved much later as marketing categories and then being applied retroactively.) The horror part consists of a series of attacks on the protagonist's house by supernatural (or at least alien) creatures. The sf part comprises a narration of the future of the solar system, scientifically correct as far as late-19th-century physics is concerned, with a hint of spiritual eschatology thrown in for good measure. While I cannot say that either the physics or the casual world building has stood the test of time, the creepy atmosphere partly has. It's worth checking out if you're looking for classic horror rather than genre fantasy.



E.T.A. Hoffmann
Nötknäpparen (Nußknacker und Mausekönig), 1816: 3

Handling: Gandalf deponerar ringen i Fylke, vilket förstås ställer till med rabalder och tvingar honom att berätta dess bakgrundshistoria i en flashback. Efter detta blir det lite mer raffel under vilket Gandalf inte kan bestämma sig för om han är skurk eller hjälpare.

Nötknäpparen, som lika ofta återfinns i antologier som i egen volym, är naturligtvis en klassiker men ändå känns det som om Hoffmanns språk åldrats med mindre behag än t.ex. H.C. Andersens. Trestegsberättelsen känns ofta obearbetad, hoppig, rentav slarvig. Det riktigt roliga och charmiga är alltför glest (den språkliga detalj som jag gillade allra bäst, fru Muserinks avslutande "Pip" med punkt istället för utropstecken, visade sig vara en typografisk avvikelse från originalet) och de insprängda verserna är i översättning usla. Nu kanske folk tycker att jag sitter och försöker pricka någon med slangbella över ett avstånd om cirka tvåhundra år, men spottar inte folk som Neil Gaiman ur sig mer njutbara moderna sagor än så här? Svar: förmodligen!

English summary: One of those old dark tales on the verge of evolving into fantasy, where the supernatural has more than just a symbolic or religious function. Although it is classic and readable it's also pretty aged and jumbled, and I'd say that Tchaikovsky's ballet score is a far more enjoyable work of art.



John-Henri Holmberg
Fantasy, 1995: 3

Handling: Fantasyförfattare och deras verk beskrivs sida upp och sida ner i mestadels fördelaktiga ordalag.

Vad nu? frågar sig säkert någon. Det här är ju inte ens fantasy. Nej, men det är Fantasy. Dessutom är det här min sida, jag kan recensera valnötter om jag vill, men det är inte så intressant, har man sett en valnöt har man sett alla1.

Visst är det trevligt att ha en fantasybibliografi på svenska, sammanställd av en person som onekligen är positivt inställd till genren. Det är riktigt kul att använda boken som ett referensverk, som man bläddrar igenom ibland och läser på måfå, snarare än något man plöjer igenom för att sedan kunna allt om fantasygenren. Det sista är nog också rätt omöjligt, eftersom det finns flera saker som gör att det är svårt att ta Holmbergs utlåtanden för sista ordet i frågan.

Det kanske mest störande är att han utnämner var och varannan bok eller bokserie till mästerverk inom genren. Han nämner förvisso i förordet att han tänker koncentrera sig på "läsvärd" fantasy, men om man inte tänker göra någon kvalitetsgradering av det presenterade materialet, varför då lägga fram det över huvud taget? Nu får man samma känsla av inflation bland stormästarna som infinner sig när man läser presscitaten på amerikanska bokomslag. Den personliga smaken sätter förstås också käppar i hjulet. Till exempel kan jag för mitt liv inte förstå hur Holmberg kan hylla böcker som The Innkeeper's Song och författare som David Eddings. Trovärdigheten hade tjänat på att kasta ut fler fördömanden i den genre som är omvittnat full av skräp.

Andra defekter finns. Det är omöjligt att tro att Holmberg har läst alla de böcker han skriver om, men det finns inga klara indikationer i texten som visar vad han själv har läst och vad han bara refererar andras åsikter om. Ibland verkar det framgå av handlingsreferat att Holmberg antingen inte läst boken eller inte kommer ihåg handlingen. Biografiska noter känns igen från bokomslag. En del omdömen kunde ha varit plockade från superlativfyllda amerikanska recensioner; det är lite för många författare som är "en av decenniets/samtidens/genrens mest betydelsefulla/originella/lovande".

Man kan säga att för den som verkligen är intresserad av fantasy, är Holmbergs bibliografi en godbit. Den är tyvärr inte alls vad den kunde ha varit, men om man bara tar de positiva omdömena med en nypa salt, är den full av trevlig information som är bra att ha till hands när man undrar över något känt namn. Möjligtvis saknas en uttömmande listförteckning över den rätt stora del av fantasylitteraturen (den icke läsvärda? Jag kan tänka mig hur t.ex. R.A. Salvatores många fans skriker i högan sky) som inte nämns i boken. I nästa upplaga får väl utrymmet för svensk fantasy fördubblas om man ska få med alla nya svenska debutanter...

1. Så är det inte riktigt. En del valnötter förvaras i mörka hålor i fjärran länder och chansen är rätt liten att man har sett dem.

English summary: Swedish bibliography of fantasy books. Sort of like The Encyclopedia of Fantasy but much less and written by only one person, although it's pretty obvious he didn't read all those books himself.



Robert E. Howard (L. Sprague de Camp & Lin Carter)
Conan krigaren (Conan the Warrior), 1967: 2
Conan (Conan), 1968: 1
Conan piraten (Conan the Freebooter), 1968: 2
Conan förgöraren (Conan the Wanderer), 1968: 1
Conan cimmeriern (Conan of Cimmeria), 1969: 2

Handling: En dag...

a) tänker Conan stjäla en värdefull juvel.
b) springer Conan på en vacker, villig dam på flykt i träsket.
c) är Conan befälhavare för en armé plundrare.
d) går Conan ombord på ett skepp, slänger den gamle kaptenen överbord och blir sålunda ny kapten.
e) dras Conan in i ränker på hög lokalpolitisk nivå.

Men plötsligt...

a) har fiendearmén hjälp av motbjudande svartkonst.
b) står det en slemmig magiker i ett fönster och skrattar.
c) börjar de döda vakna till liv.
d) dyker det upp en stor snigel. Jättestor alltså.
e) skriker en vacker, villig dam på hjälp i en gränd.

Conan reagerar genom att...

a) slänga sitt svärd genom magikern.
b) krossa den onda magiska artefakten.
c) låtsas snubbla, varvid hans fiende måste tillbringa en minut med att skratta vansinnigt så att Conan i lugn och ro kan genomborra honom med sitt svärd.
d) ta en vacker, villig kvinna över axeln och springa medan striden rasar runt omkring.
e) hugga svärdet i den stora demonen bara på pin kiv.

Till slut...

a) avlägsnar sig Conan mot solnedgången med en vacker, villig kvinna på sadeln.
b) avlägsnar sig Conan mot solnedgången med en vacker, villig kvinna på sadeln.
c) avlägsnar sig Conan mot solnedgången med en vacker, villig kvinna på sadeln.
d) avlägsnar sig Conan mot solnedgången med en vacker, villig kvinna på sadeln.
e) rider Conan iväg skrattande med en massa pengar samtidigt som folk blir slaktade av skelett bakom honom.

Genom att kombinera på olika sätt ovan kan man täcka in de flesta Conannoveller (och säkert en hel del romaner). Tyvärr blir det inte bara bekant utan också helt oengagerande efter ett tag. Ingenting skiljer egentligen den ena vackra, villiga kvinnan från den andra, eller den ena återuppväckta magikern från den andra. Det blir något av en gåta varför det finns så mycket material skrivet om denne driftige barbar. Varför vill folk hela tiden ha mer av samma sak? Och varför finns det folk som vill sitta och skriva för att de ska få det?

Det har framhållits att berättelserna har goda egenskaper såsom ett kraftfullt språk, ett akademiskt värde, och den rena, brutala livskraften (eller något i den stilen) som Conan representerar och som det tydligen finns för lite av i fantasy idag. Språket: för all del, det kanske är bra - i original, i så fall - men det får mig inte att dansa på bordet. Historiskt värde: för all del, men jag recenserar inte böcker på 1930-talet utan idag. Livskraft: för all del, men varför inte läsa George R.R. Martin och få lite hjärna också?

English summary: There are lots of Conan stories. They're all the same. The same sultry, silly women, the same clichés, the same old swordfighting tricks, the same old big demons. You know it's going to end with Conan spitting the odd foe, killing the giant spider and riding into the sunset with the silly woman on his saddle, so why bother? There is nothing else to be found here anyway. I bet the stories were exciting back in the 30's when they were published one by one, but these anthologies are not. Poor translation and editing don't help.



Steve Jackson
The Trolltooth Wars, 1989: 1

Handling: The onda trollisarna Balthus Dire och Zharradan Marr råkar i luven på varandra vilket innebär krig. Hjälten Chadda Darkmane får i uppdrag att göra kriget så kostsamt för dem båda att vinnaren inte kan göra alltför stora anspråk när det väl är över.

Den här boken bygger på innehållet i några av spelböckerna i Fighting Fantasy-serien, och de som inte känner igen namnen på trollisarna behöver inte sörja det faktum att de aldrig lär snubbla över den. Övriga kan läsa den engelska biten nedan som för omväxlings skull får utgöra den egentliga recensionen.

English summary: Being a Fighting Fantasy reader and admirer of Steve Jackson's work on that series, I can only wonder how I might have perceived this if I'd known nothing of the gamebook connection. Vaguely interesting semi-crap, or unbelievable crap from beyond? I also wonder exactly who it was written for: On the one hand it seems unlikely that the publishers expected it to be picked up primarily by non-FF readers, or that they went ape over Jackson's mad literary skillz and thought it deserved publication purely on its own merits. On the other hand the book doesn't really pander to the fans by taking a closer look at the persons and places involved or attempting to create a deeper context for them; what little news there is is incidental, mentioned in passing or only hinted at. The Trolltooth Wars is said to be the best of the FF novels, but that mostly tells me to stay far away from the rest of them, because this is not good by any means. The writing is clumsy and unfocused, full of pointless multiplication of information (e.g. people thinking about what they're going to say and then saying it, or describing something as "deep green, emerald"), the telling of things in many different ways, tautologies, and the hammering home of obvious points. Did I mention the book tends to repeat itself? Perhaps its biggest and most unforgivable failure is in presenting nothing that I could care about, in the way of main characters or otherwise. The book's arguably most complex character is taken out of the picture as soon as you realize that he is. Probably the most entertaining parts for me were the relatively short reports on the progress of the war, but that might just have been because the alternating chapters forming a condensed walkthrough of The Warlock of Firetop Mountain were so interminably painful; it's not as if the military proceedings are interesting in their own right or anything. Some things don't make any sense at all. The POV flits where it will. The closest I got to being truly interested was when I briefly entertained the thought that the Chervah and Lissamina might be one and the same. I laughed once or twice, and a modest fraction of the Chervah's comic relief is actually mildly entertaining. Mind you, that's little reason to read a book which is above all dull. I can't recommend this to anyone as a read, and even FF completists and Titan fanatics should approach it with low expectations - especially if they have anything in the way of stylistic sensitivity.



Tove Jansson
Kometen kommer (tidigare Kometjakten/Mumintrollet på kometjakt) (Comet in Moominland), 1946 (reviderad 1968): 5
Trollkarlens hatt (The Finn Family Moomintroll/The Happy Moomins), 1949 (reviderad 1968): 5
Muminpappans memoarer (tidigare Muminpappans bravader) (Moominpappa's Memoirs/The Exploits of Moominpappa), 1950 (reviderad 1968): 5
Farlig midsommar (Moominsummer Madness), 1954 (reviderad 1968): 5
Trollvinter (Moominland Midwinter), 1957: 5
Det osynliga barnet och andra berättelser (Tales from Moominvalley), 1962: 5
Pappan och havet (Moominpappa at Sea), 1965: 5
Sent i november (Moominvalley in November), 1970: 5

Handling: i Mumindalen med omnejd bor en mängd originella väsen, med olika egenskaper och karaktärsdrag. De första fyra böckerna är mer eller mindre äventyrliga historier, där muminfamiljen och deras vänner på resa eller hemma stöter på olika naturfenomen, hotfulla eller gåtfulla varelser och mystiska skeenden. De fyra senare är mer stämningsfulla och filosofiska, men aldrig för den skull tråkiga.

Jag tänkte inte säga mycket om de här böckerna, eftersom de är mina favoritböcker och jag inte har någonting negativt att komma med hur som helst. Först hade jag inte tänkt recensera dem alls, eftersom det är tveksamt om man ska se dem som fantasy, men nu gör jag det i alla fall för att få tillfälle att tala om hur bra de är.

Muminböckerna är nämligen helt solida. De är skrivna med mästerlig känsla (åtminstone i reviderad form), och fungerar som alla genialiska barnböcker på flera plan: dels är de storslagna äventyr, spännande och romantiska, dels är de präglade av en observationsförmåga kapabel att ge varje händelse och knytt en mystisk, levande och tänkvärd dimension. Varelserna som passerar revy är makalöst originella, och samtidigt karikatyrer av mänskligt beteende; neurotiska, enkelspåriga och inte sällan lite tragiska. Men de skildras med kärlek, aldrig fördömande, och blir därmed alla på sitt sätt förståeliga och sympatiska.

Den lediga blandningen av det lilla, bekanta, känslosamma, och det stora, mytologiska, onämnbara, är vad som gör muminböckerna till det bästa jag läst. Och de är skrivna på svenska, men inte av en svensk. Där ser man. Men vad vet jag inte.

English summary: These are my favourite books. Nowhere else can you find such a combination of heart-lifting adventure, fantastic and loveable creatures, warm human observation, and melancholy. I used to read them over and over again when I was younger; nowadays, I don't have time for that, unfortunately, but they deserve to be read by everyone at least once.



Diana Wynne Jones
Witch Week (Häxkraft), 1982: 4

Handling: Chrestomanci har ett namn som betyder ungefär "spådomskonst med textfragment". Därför är han också en stor trollis, eller möjligen tvärtom. Han verkar fungera som något slags interdimensionell problemlösare, kanske lite som Moorcocks Eternal Champion fast utan ångest. Den här gången får han ge små häxungar pisk.

Bra bok. Genomtänkt. Äkta om barns tillvaro. Särskilt i skolmiljö. Först ett mysterium. Smygande på internatskola. Kvastflygning. Proto-Potter? Efter drygt två tredjedelar, ny viktig person introduceras. Hugo SLP. Känns som annan bok då. Lite. Snopet. Ändå bra slut utifrån förutsättningarna. Även om bygger på metafysisk/psykologisk premiss som jag inte köper. Har en gång skrivit novell mot. Vem bryr sig?

English summary: You could say this book consists of two parts: first the one which involves sneaking and strangeness in a boarding school, with popular kids and not so popular kids and emerging witchcraft; and then the one where Chrestomanci the Interdimensional Sorcery Police shows up and says, "Just the facts, ma'm." It does feel a little odd to realize you've been reading a Chrestomanci novel without having the slightest clue for two thirds of the book. He doesn't manage to ruin the ending, though. Rewarding, though not as good as Archer's Goon.


Archer's Goon (De sju makterna), 1984: 5

Handling: En engelsk stad styrs i hemlighet av sju mäktiga väsen eller trollkarlar. De skulle gärna styra även resten av världen, men någonting håller dem kvar i just denna stad och detta någonting tycks ha att göra med familjen Sykes på Upper Park Street 10.

Jaha, ska jag behöva säga positiva saker om en bok som omväxling? Jones' bok skiljer sig på många sätt från böcker av mindre talangfulla och/eller erfarna skribblare. När man kommer till en överraskning så reagerar man med ett "nä, vad häftigt", istället för "det där listade jag ut på sidan 17, gäsp". Familjeliv i ungdomsböcker framställs ofta med en saftig portion klichéer så att man ska veta var man befinner sig, men Jones har en sådan känsla för detaljer att hon lyckas skapa en familj som är både genuint skruvad och trovärdig (även om de båda barnen borde lägga ett par år till sin ålder för att få tänka och tala som de gör, vilket dock är ett normalt tillstånd i böcker). Humorn är helt i min smak, då Jones ofta lyckas vara rolig utan att använda sig av egentliga skämt. Slapstick, kallas det visst.

Dramaturgin är noggrant planerad och fungerar enligt modellen att man gömmer en väl tilltagen intrig bakom den ridå som kallas den minst informerades perspektiv, portionerar ut information i små duttar, sparar på de stora avslöjandena och låter en del av bakgrunden förbli ett mysterium. Receptet gör det gärna trevligt för läsaren, men skapar också en dramatisk kurva som kräver ett storslaget klimax. Här har många andra bra författare stupat, och i någon mån även Jones. Slutet är spännande, men hon gör det lite lätt för sig; i utförandet av Den Stora Planen är det mycket som ska sväljas på lite utrymme. Och så undrar jag varför de skickade iväg Fifi på slutet, tyckte de plötsligt så illa om henne, eller trodde de att hon skulle bli lyckligare med Archer?

English summary: It's not flawless, using unspecified sorcery at a few points to get around internal logic (and especially to effect the "happy" end), but on the other hand there are slews of good humour, neat use of magic and time travel. The backplot is less complex than it initially appears, but is cleverly presented to make the most of a good mystery. If Alan Moore had been a novelist instead of a comics writer, this is exactly the kind of story he'd have turned out (only it would have been darker and more philosophical). One puzzle though: if the writer is English and the story set in England, why does the book use American spelling?


Howl's Moving Castle (Trollkarlens slott), 1986: 3

Handling: Frodo förvandlas av Sauron till Bilbo och måste därför gå och bosätta sig i Vattnadal. Gandalf ägnar mycket tid åt att färga håret varje morgon.

Av någon anledning verkar jag ha läst mest feta böcker på senare år - HP4 och HP5, A Storm of Swords, Salvatores Dark Elf Trilogy i en volym, China Miévilles The Scar, Philip Pullmans The Amber Spyglass och Steven Eriksons Gardens of the Moon har tillsammans ett genomsnitt inte långt under 800 sidor. En tunnis på 200 sidor borde alltså kännas som en munsbit och inte alls ta en och en halv månad att läsa ut. Skulle man kunna tro! Och nu en personlig betraktelse.

När jag var tämligen ung läste jag emellanåt böcker av Agatha Christie. Av naturliga anledningar var det en hel del i dem som jag inte uppfattade, inte förstod eller inte intresserade mig för. Bäst tyckte jag om titlar med ett utpräglat mysterieelement (Tio små negerpojkar) eller med klara begränsningar i tid och rum, gärna i form av det klassiska engelska herresätet (En dos stryknin). Andra uppfattade jag mest som långa transportsträckor fram till mysterielösarens efterlängtade genomgång. Av någon anledning påminde mig Howl's Moving Castle om den sortens läsupplevelse. Kanske är det bara det att den nästan helt saknar dramatisk kurva: större delen av boken från det fjärde kapitlet till det näst sista utspelas huvudsakligen i ett enda rum bebott av samma fyra personer och fortlöper i en blandning av dialog, vaga ledtrådar och små upptåg. Om jag upplever det som klaustrofobiskt kan man ju undra vad fantasyläsare uppfödda på äventyrliga resor under blåsiga himlar skulle tycka.

Här finns många finfina ingredienser: den magiska dörren, elddemonen, den arroganta skurkhäxan, Sophies förbannelse och hennes reaktion på den. När Howl kommenterar Sophies förehavanden är han otroligt cool. Ändå tyckte jag inte alls om slutet (med undantag för den sista sidan). Skurkhäxan får till exempel vara med totalt sju-åtta sidor och går ett aningen snöpligt öde till mötes. De flesta "ledtrådar" visar sig vara okomplicerade eller irrelevanta för upplösningen. Resten känns liksom stressat och suddigt, som om hela konstruktionen skulle falla isär om man tittade alltför skarpt på den. Kanske är det mitt eget fel om jag övertolkar som en galning baserat på mina minnen av DWJs andra böcker. Howl's Moving Castle får en halv rekommendation i en värld full av bra böcker som bara måste läsas. Se filmen istället?

English summary: HMC starts out great and after three or four chapters of greatness lulls into a routine which I took to be about setting up a convoluted mystery and a great resolution. The ending unfortunately isn't altogether decisive, set up, inevitable and surprising, as several plot points are skimmed over and other ingredients seemingly rendered inconsequential. Diana Wynne Jones' writing is very competent as usual but seems a bit choppier than before, so all in all it's probably not the best introduction to her work. For the record, here's another copy published and printed in Great Britain which employs American spelling.



Robert Jordan
Conan erövraren (Conan the Magnificent), 1984: 1

Handling: Conan blir indragen i en jakt på en drake som hotar den politiska stabiliteten och folk i allmänhet. Diverse vackra damer och onda trollkarlar kommer i hans väg. Vem är förvånad?

Problemet är kanske inte lika mycket att det är trist skrivet och planerat som att hela historien och dess detaljer är tagna från den stora Conanmallen. Allt är bekant. Inget känns trovärdigt. Klichéer slängs till höger och vänster. Man får höra (ur en kvinnas mun) att det inte finns någon kvinna som hellre skulle vara rik och ensam än slav till en kärleksfull karl. Jag är nu inte kvinna, men jag tvivlar.

English summary: Extremely boring. Full of the types of clichés you've come to expect from any Conan story, and which I got bored with already back when I was reading Howard's stories. I guess there's only one way to write a "real" Conan story, but I've read it many times already and don't want more of the same.


Farornas väg/Tidens hjul, (The Eye of the World), 1990: 3

Handling: Ung man jagas iväg från sitt hem av skuggvålnader, plockas upp av Gandalf och Aragorn, bla bla... ja, ni har hört det förut.

Eye of the World har lömskt delats upp i två volymer på svenska. Efter att ha läst den första var jag fullt beredd att döma ut Jordan totalt, men övertalades att åtminstone läsa del två; det är ju trots allt samma bok. Och saker och ting såg faktiskt bättre ut efter andra delen.

Historien är hyfsat skriven och korrekt berättad. Problemet är att allt som dyker upp är hemska klichéer, och ingenting förbättras av att Jordan har snott varenda namn från befintlig saga och myt. En del billiga knep får en att fradga, och det är svårt att svälja saker som att en bunt dumma ungdomar är bättre på att slåss än en tränad armé av ondskans hantlangare, medan andra passager (främst de lugna) är riktigt trevliga. Om man letar efter en oändlig fantasysåpa och inte har så höga krav på originalitet så är serien värd att ta en titt på.

English summary: Nothing new here. Well written fantasy soap, building epic drama from page one and accelerating from there. Still, while it's fun to watch soaps, afterwards you feel like you could have done something better with your time. Watched a good old movie, if nothing else.



Guy Gavriel Kay
Tigana del ett/Tigana del två (Tigana), 1990: 4

Handling: Två ondskefulla imperier sträcker ut sina klor och snor åt sig var sin halva av en halvö (en kvartsö vardera alltså. Förlåt). Halvöns invånare tänker dock inte alla böja sig för tyranniet. Problemet är hur man ska gå till väga för att få bort dem båda på samma gång... Tur då att det finns magi och stuff.

Det måste sägas: Tigana är en bok som lurar läsaren ganska skickligt flera gånger under de första kapitlen. Precis när man tror att man vet vilken sorts historia det ska bli - och har börjat gilla tanken - så styr det iväg åt ett helt annat håll. Både en historia om kringresande artister och en historia om iskalla palatsintriger skjuts i sank.

På sätt och vis är det synd att det till slut blir en fantasyberättelse av ganska vanligt slag. Många uppslag och mycket potential känns rätt bortkastad, eller åtminstone underutnyttjad. Det finns faktiskt rätt mycket att klaga på, om man försöker; många idéer känns gamla, många filosofiska utläggningar platta. Långa inre monologer förklarar huvudpersonernas känslor. Logiken - och särskilt det faktum att man om man är smart alltid kan förutse motståndarnas drag i minsta detalj - är av Agaton Sax-typ. Författaren lurar läsaren på sätt som inte alla är snygga, utan ibland bara upprörande. De två sexscenerna (kryddade med eufemismer) hade åtminstone inte jag bett om.

Men nu är det ändå, trots dessa ingredienser, en något annorlunda och (bitvis) rätt medryckande berättelse. Trots att huvudpersonerna och deras förhistorier svävar omkring i en melodramatisk dimma, är det ändå mycket mänskligt och levande på ett sätt som man inte finner så ofta i fantasy. Kronan på verket hade varit om författaren hade kunnat låta det sluta olyckligt för fler av de tungsinta karaktärerna, men så blir det förstås inte. Nästan alla får på slutet vad man kunde ha väntat sig, genom att dolda passioner trollas fram och folk paras ihop på ett lämpligt sätt. Slutstriden är i alla fall tillräckligt snygg för att man ska känna att det var värt resan.

English summary: Refreshingly different story of intrigue and revenge. The characters are all very human and very moody - pity almost all of them get to be happy in the end! This human aspect is combined cleverly with an epic, dramatic feeling. But there is also a lot to annoy, and a lot of unused potential. Several times it feels like the writer changes his mind about what kind of story he's going to write, and the one he settles for might not necessarily have been the best, but it's enjoyable enough.



Paul Kearney
Mörkret faller (The Way to Babylon), 1992: 2

Handling: Efter att ha återhämtat sig från den olycka som dödade hans fru och invalidiserade honom själv hamnar Michael Riven lite oväntat i den fantasyvärld som han själv trodde sig ha skapat. Och kan ni gissa? Den behöver hans hjälp.

Michael Riven har en del gemensamt med Thomas Covenant. Båda är författare som blivit berömda för sina debutromaner, som de skrivit mest på skoj. Båda har invalidiserats, båda har förlorat sin fru och lever ensamma i avsides hus. Båda sugs in i en fantasyvärld vars enda hopp de visar sig vara. Båda lägrar där en betydligt yngre kvinna; Riven har tur i det avseendet eftersom hans är villig. Båda tilldelas en livvakt från ett mytiskt krigarfolk. Båda ger sig ut på farofyllda uppdrag och triumferar till sist gentemot sin egen bitterhet. Båda får utrymme för onödig inre monolog och halvlyriska miljöbeskrivningar.

Författaren Riven och författaren Kearney verkar ha ungefär samma syn på vad som krävs för en bra berättelse; kan man skriva tillräckligt "levande" och "kraftfullt" om några hjältar som brottas med isjättar i snöstorm så har man åstadkommit en klassiker. Kearney gillar att påpeka hur välmålad Rivens fantasyvärld var, och hoppas förmodligen att det ska smitta av sig på läsarens uppfattning om hans egen bok. Tyvärr blir det aldrig särskilt involverande. Kearneys skotska fantasymiljö må vara "levande" (tja), men det räcker inte. Ingen katastrof, men inte heller någonting att anstränga sig för att hitta. För att citera boken själv: "'Allt i rättan tid', sa han, till synes oberörd, men hans ögon blixtrade."

English summary: At a first glance, this promises to be the most shameless clone of The Chronicles of Thomas Covenant imaginable; at a second, the suspicion is confirmed. It doesn't lose too badly in the comparison, though; less original, but also less wordy. While it may not be as dull as its way longer predecessor, it is likely much more easily forgettable.



Niklas Krog
En krigares hjärta, 1997: 2

Handling: Sayn är en stridbar ung man med en krigares hjärta. Sheeba är hans wyvern. Korgath har en drake. Nidoon Gard ser ut som en dödskalle. Milou heter Tintins hund.

Krog har en säregen, korthuggen, fragmentarisk stil. Intrycket blir att författaren har skrivit ner berättelsen i samma takt som orden har kommit till honom, att han har försökt efterlikna en tankekedja eller en muntlig berättares röst. (Fragmenteringen för tankarna till Bertil Mårtensson, och jag undrar varför det inte syns amerikaner med motsvarande anarkistiska stilar - utsätts de för hårdare redaktionell tvättning/likformning eller når de bara inte över Atlanten?) Stilen kommer bäst till sin rätt när Krog på ett rappt och kortfattat sätt ger bakgrundsinformation eller sammanfattar stora skeenden; man blir sugen på mer istället för att känna sig mättad. På vissa ställen används ett filmiskt varvande av perspektiv som fungerar väl.

Tyvärr ser texten genomgående ut som om den väntar på en eller flera redaktionella genomgångar. En del utsagor och beskrivningar verkar orimliga eller direkt självmotsägande. Pronomen och replikers upphovsmän är ofta oklara; det finns otaliga syftningsfel, grammatikmissar och anglicismer. Klichéartade beskrivningar hopas: bergstoppen reser sig som ett "anklagande" finger, huvudpersonens far dör av en "förlupen" pil, stenflisor yr som "ilskna getingar". Synorganen är pyrotekniska: "En eld flammade i djupet av hans blå ögon. Och slocknade." Eller: "Mannens blick brände honom i ryggen, men han såg sig inte om." Exemplen kan mångfaldigas. Berg är gjorda av gummi: "De våldsamma vindstötarna fick den höga klippan att gunga från sida till sida." Även mosade män har minspel: "Han log fortfarande när draken ... med sitt fjälliga bröst mosade hans kropp till oigenkännlighet. Först när döden tog honom stelnade leendet och försvann." "Det var bättre, men bara vid en jämförelse." Va?

Den första delen behandlar huvudsakligen en konflikt som utspelar sig vid Sayns garnison; dessa stycken präglas av milt obegripliga och lite tröttsamma taktiska manövrer. I jämförelse känns de mellanliggande skymtarna från andra håll i landet suggestiva och intressanta. Den andra delen behandlar en oskuldsfull, parentetisk kärlekshistoria. De inblandade följer standardformulär 7a, "Hur en ädelt sårad krigare och en rodnande fiskardotter skapar en romantisk atmosfär i fjorton enkla steg", men jag är inte mindre romantiker än att jag tyckte bättre om den biten än om stridandet som återupptas i del tre. En krigares hjärta har sina små ögonblick, men helheten är det svårt att känna något speciellt för. Förmodligen lämplig för betydligt yngre läsare utan krav på tuggmotstånd.

English summary: Swedish fantasy novel with a mild McCaffrey flavour (telepathic wyverns, incompetent leaders unable to prepare for invasions).



Katherine Kurtz
Camber av Culdi (Camber of Culdi), 1976: 2

Handling: Kungen i ett sorts alternativt Wales är ond och bör störtas. Den ende Frodo som kan komma på tal har gått i kloster och är dessutom högst ovillig att bli kung. Camber med släkt kommer fram till att de till varje pris måste ta på sig Gandalf-ansvaret, för ingen annan kommer att göra det. Mycket intrigerande följer. Munkar överallt.

Camber av Culdi, den fjärde boken av minst femton som utspelar sig i kungadömet Gwynedd, går till största delen ut på lågmälda samtal, intriger i hov och på kloster, samt en ytterst liten krydda våld. Den är till största delen seg och jordnära. Det enda fantasyinslaget är den magi som folkslaget deryni utövar mitt bland de fjantiga magilösa människorna; magin är oftast av det meditativa slaget, men blommar vid ett eller två tillfällen framåt slutet ut i rena eldstrider.

Dessa ögonblick är dock undantag. All action, förutom ett svärdsstick eller två, är koncentrerad till bokens sista sidor, när den knappt längre behövs. Och eftersom det inte finns några sidopoänger eller teman förutom bokens huvudhandling, känns det lite snopet att kämpa sig igenom 246 sidor fram till det brådstörtade slutet. Så himla spännande var det inte.

English summary: This is a pretty boring affair. There is a lot of plotting, backstabbing and skulking around for most part of the book, concerning the toppling of an unworthy king and replacing him with the legitimate one. Unfortunately I didn't find the preparations and stealth very engrossing, so when the end finally arrived, bringing with it almost all of the action the book can boast of, it didn't feel all that rewarding. The plotting and skulking seems to be what it's all about; I didn't find any underlying themes or interesting anecdotes.



Ursula K. Le Guin
Trollkarlen från Övärlden (A Wizard of Earthsea), 1968: 3

Handling: Frodo går i lära hos Gandalf. Men han är inte nöjd, så han byter ut henne mot en större Gandalf som kan säga kryptiska meningar, kännetecknet på en stor Gandalf. Till slut hamnar han på en skola full av stora och små Gandalfar, kapabla att säga sådana saker som: "Den som tänder ett ljus, skapar en skugga." När Frodo kungör sin avsikt att bli en större Gandalf än dem allihop kastar de ut honom. Otak är världens lön.

Ännu en bok med grundmurad klassikerstatus. Le Guin är en av de fantasyförfattare som lyckats höja sin aktning ovanför genren. Kan då klistret under klassikerstämpeln lösas upp med tiden? Numera känns historien ordinär: en vanlig pojke får till sin förtjusning trixa med magi, så småningom utbildas till respekterad och duglig magiker, skaffa sig en tillgiven, pälsklädd följeslagare, förvandla sig till drake/varg/hök/motsvarande, och så vidare. Fallgropar finns, men det som inte dödar en gör en starkare. Så verkar också övertrollisarna filosofera, eftersom de gärna står till tjänst med bistra blickar och kryptiska sensmoraler, men uppenbarligen hellre låter lärlingarna begå sina egna katastrofala misstag än ger dem lite rak och öppen andlig vägledning.

Efter det katastrofala misstaget ändrar huvudpersonen karaktär, från hetsporre till vis man. Förvandlingen sker på ett fåtal sidor och skapar en sorts uppstyckning av boken i två delar med olika huvudpersoner. Tyvärr kunde jag inte riktigt identifiera mig med någon av dessa personligheter. Den hetsige ynglingen kändes mest jobbig, och den väderbitne, introverte magikern lite svår att bry sig om.

Framåt slutet tappar berättelsen fart, det blir lite väl mycket tjat om skuggor och skräck och vem som jagar vem och vad det innebär för alla inblandade. Här förekommer bokens starkaste inslag, de två skeppsbrutna gamlingarna, och ävenledes bokens enda skämt, men jag kunde inte uppamma någon fascination för händelseförloppet och upplösningen liknande den jag kanske kände som liten.

Boken passar bättre för barn än för vuxna, eftersom behållningen ligger mer i inlevelse än i analys. Historien är linjär och enkel. Samma teman återkommer: mognad genom missöden, kvinnan som förledare, tillvaron som outgrundlig och vördnadsbjudande. Av någon inte redovisad anledning är Övärldens alla riktiga trollisar män, kvinnorna hänvisas till att vara undermåliga häxor med fåfänga drömmar om storhet. Också elaka trollisar är det ont om, man får anta att de alla förgjort sig själva i ett hörn någonstans, i brist på vördnad för tillvaron, eller sitter i mörka torn och surar. Förresten: "Yarrow" översätts bäst till "Rölleka", inte "Jarrov". Sheesh.

English summary: Basically a wish-fulfilment story concerning magic and growth, with a dark underside to it. Some nice details, but the story itself has pretty much drowned in the flood of its successors. Not a juvenile masterpiece like Taran Wanderer or The Neverending Story; still a good read for any kid, and most likely a few adults as well.


Gravkamrarna i Atuan (The Tombs of Atuan), 1971: 3

Handling: Just när Luke har ställt in sig på ett liv som den mörka sidans tjänare kommer Darth Vader och frestar över honom till den ljusa sidan. Typiskt.

Som liten minns jag att jag retade mig på greppet att skifta perspektiv från den första bokens huvudperson, trollisen Sparvhök/Ged, till den unga prästinnan Arha/Tenar. Nu kan jag se det som en självklar förutsättning för den berättelse om förändring och uppvaknande som ska klaras av. Men också min syn på denna centrala omdaning av huvudpersonen har ändrats. Då var den självklar och godartad, nu känns den förenklad och besvärande. Varför måste Arha vara så totalt i händerna på Sparvhök från det ögonblick hon först ser honom? Varför måste slutet vara uppenbart från ruta ett? Varför måste Arhas nuvarande tillvaro tillskrivas noll och intet värde? Allt är så tillrättalagt att de stora frågorna inte får någon klangbotten.

Boken är ändå välskriven. De två sista kapitlen är njutbara, men inte i kraft av de tidigare kapitlen, utan just för att de stillsamt skildrar en människas osäkerhet och självömkan när hon ställs inför något stort och främmande. Det känns som om jag gärna hade läst mer om Tenars vidare öden. Något sådant ingick nu inte i programmet. Jag önskar istället att vi hade fått se hur boken ställde Arha inför ett verkligt val. Bu för korrekturläsaren.

English summary: The priestess of a religious cult loses her religion at the smile of a beautiful stranger, but it's okay, really, because the gods in question are evil and the other priestesses petty and mean, and the inherently good priestess realizes this because she takes the stranger's word for it. Okay, so it's a fantasy book for children, I know, but still... give us some credit here. The book pretends to present the main character with an important choice, but the choice lacks any complexity and therefore interest. "So, do you want to be a crooked, bitter old priestess, or a pretty young lady in a white dress?" Tough one, that.


The Farthest Shore (Den yttersta stranden), 1972: 4

Handling: Trollisarnas hemförsäkring har gått ut, och det brinner i knutarna. En slarver har nämligen råkat lämna en Nevinyrral's Disk påslagen någonstans. Gandalf ger sig ut på en quest och tar med sig Bifur som sidekick.

När jag började läsa den här boken kunde jag till sist sätta fingret på den enerverande känsla som plågat mig genom hela trilogin. Det är en känsla av att bli föreläst för, att författaren matar mig med gåtor som hon aldrig haft för avsikt att ge svaren på. Le Guin är bra på realistiska detaljer, t.ex. verkar hon ha läst på väl om segling, om hon nu inte seglat själv. Men denna småskaliga realism bryter av mot den outhärdligt vaga kosmologin, pratet om "jämvikt" och "kraft" och magikernas kryptiska uttalanden. Av detta flum blir varken trevliga sagoelement eller förmenta sanningar om vår egen värld, utan mest tom dekor till en berättelse som vägrar att deklarera sina egna spelregler.

Hårda ord så långt. Men Le Guin är en bra berättare; miljöskildringarna är goda och många av de mer stillsamma scenerna, när berättelsen inte binder upp sig i svårgripbar mystik, innehåller trevliga porträtt och fyndig dialog. Det finns också ett par vändningar med tydlig udd mot berättelsen själv. Slutet är varken särskilt rafflande eller överraskande, men fungerar som avslutning på en historia som trots allt bär sin egen vikt rakt igenom.

English summary: I've finally realized what I don't like about these books. I don't like the fact that they lean so heavily on internal cosmology, still refuse to even vaguely declare which terms (e.g. "equilibrium") are real entities and which are merely symbols. I don't like the high and mighty wizards who measure greatness in units of cryptic aphorisms. I don't like the way this greatness, wisdom and taciturnity is contrasted with the ignorance of the uninitiated and the rashness of youth. I don't like the way men monopolize wizardry while women spellcasters are reduced to babbling village witches who can't be trusted. At one point in this book, it almost looks like the writer starts picking on her own story, as the POV character muses: "that's wizard's talk, making things seem great by great words", and: "he was unable, or was not permitted, even to understand the nature of their quest. He was merely dragged along on it". That pretty much sums up my own reservations. For all that, I still enjoyed this episodical quest into the unknown; it is well told.


The Beginning Place (also Threshold) (Skymningslandet), 1980: 3

Handling: Ung man från vår egen värld finner öppning till ett medeltida land där det alltid är skymning. Öppningen har redan tidigare begagnats av en ung kvinna, och så småningom stöter de ihop, och bestämmer sig för att ta kål på monstret som alla är rädda för. Nå, det är lite mer komplicerat än så...

Boken står och stampar en del, tycks harva samma saker någon gång för mycket. Bitarna som utspelas i den "riktiga" världen tyckte jag inte mycket om, då var stämningen i "skymningslandet" mycket mer lockande och mystificerande.

Det är antagligen bokens mening att man aldrig får veta varför skymningslandet ser ut som det gör, och att sakernas tillstånd där lämnas åt sitt öde av ungdomarna i slutet av boken. Förmodligen ska man läsa boken allegoriskt; monstret är den unge mannens morsa, som han måste sticka svärdet i för att få ihop det med tjejen. Eller något. Men det räcker liksom inte.

English summary: Reality meets fantasy once again. Very atmospheric at times, but its fantastic potential remains untapped. The reader who really wants to see what lies beyond the forest, get an explanation of the perpetual twilight, or at least see the monster thoroughly slain, will come away disappointed. Le Guin herself even said she doesn't know what the book's about!


Tehanu (Tehanu), 1990: 4

Handling: Tenar grubblar över vilket värde hon har och vad hon har åstadkommit i sitt liv. Ged kan sin stora visdom till trots inte hantera förlusten av sina magiska krafter. Therru har blivit misshandlad och sluten. Låter det som smärtsam läsning? Det är det.

Tehanu känns tidvis nästan som en "vanlig" bok, med sitt stillsamma tempo och sina vardagliga betraktelser. Även om det i högsta grad är fråga om en fantasybok så är det förstås trevligt när böcker höjer sig lite ovanför genreskålens kanter då och då. (Det finns för många som aldrig bemödar sig att försöka.)

Små resonemang och observationer om kön och könsroller får en återkommande och sålunda framträdande roll. Vi får veta att "män" gör si och tänker så, "kvinnor" har den eller den mentaliteten. Nästan alla män som den kvinnliga huvudpersonen stöter på gör sig i större eller mindre grad förtjänta av hennes milda förakt; oavsett hur välmenande de är så snubblar de på någon sorts grundläggande otillräcklighet. Jag vill tro att det inte behöver vara så illa, men känner igen tillräckligt många beteendemönster för att inse att det är en verklighet som skildras, om än i litterär och komprimerad form.

En intressant aspekt av denna realism är att den tycks förminska de föregående delarna i serien något, genom att obarmhärtigt avslöja dem som de lite blåögda barnböcker de är. Men även slutet på den här boken är lite problematiskt, eftersom det inbegriper övernaturligheter som visserligen hör hemma i genren men kontrasterar mot den tidigare stämningen. Jag är inte heller så förtjust i användandet av en av de vanligaste fantasyschablonerna. Även om den signalerats så känns det som om man har blivit lite lurad, läst under falska förutsättningar. Det kändes bättre när det var depressivt.

English summary: I think that many readers of heroic fantasy wouldn't like this overmuch, if only because there is a general absence of fireworks and heroics, in favour of goats and spinning and worrying. My biggest gripe is that the resolution relies heavily on fantasy elements, shifting the focus somewhat from the more down-to-earth - and real - issues dealt with earlier and which feel more rewarding.



Kristoffer Leandoer
Änglar i hissen, 1998: 3

Handling: David hamnar liksom av en händelse på ett annat av existensens våningsplan där folk ligger och sover i en märklig skog, och träffar på hårt arbetande kosmiska vaktmästare och en skogvaktare med drag av fallen ängel. Här sköts saker och ting enligt viktiga regler, som naturligtvis inte är mer strikt implementerade än att man kan trassla till saker riktigt ordentligt utan att egentligen försöka. Nästan som om det vore meningen.

Änglar i hissen kan kanske beskrivas som en Narnia-variant med hisschakt istället för klädskåp, som undviker världsbyggande av det traditionella slaget men istället lägger grunden till en öppen kosmologi där man kan knyta ihop lite vad som helst (skrev han fullt medveten om att det fanns tre fristående delar till i samma serie). Av stilen att döma riktar den sig främst till barn och ungdomar. Tyvärr tar sig strävan efter enkelhet ibland uttryck i övertydlighet eller omständlighet istället för stramhet. Huvudpersonen framstår som lite långsam när han först ska fundera över, sedan inse, sedan häpna över och till sist kanske även få förklarat för sig något som läsaren redan har koll på. Men handlingen med sina ingredienser och vändningar är hyggligt komponerad och slutet är sympatiskt, även om den logik enligt vilken huvudpersonen kan besegra sina fiender kanske är lite tam.

English summary: Untranslated Swedish, umm, fantasy.


Fjädrar på vinden, 1999: 2

Handling: Frodo är frustrerad och bitter över tonårshobbitens alla våndor och förpliktelser. Bilbo föreslår att han ska ge sig ut på äventyr. Sedan åker Frodo och hälsar på farmor. Och sedan letar Bilbo igenom Frodos skrivbord. Och sedan måste Frodo byta blöja på sin lillasyster. Och sedan hjälper Bilbo honom med matteläxan. Och sedan får Frodo en ny kille i klassen. Och sedan...

Fjädrar på vinden är en fristående fortsättning på Änglar i hissen och spinner vidare på vånings- och änglatemat. Än en gång måste David sätta stopp för någon som vill rucka på världsordningen genom att trixa med änglarnas regelverk (eller om det nu är änglarna som trixar). Det finns också skillnader: medan den första delen omedelbart kastade sig in i allehanda konstigheter nöjer sig Fjädrar på vinden med en prolog där en skurka introduceras och går sedan in i en ganska lång uppladdningsfas med enstaka inslag av fantastik eller antydningar därom.

Dock blev jag aldrig gripen vare sig förr eller senare. Det fanns ingen som jag kunde sympatisera överdrivet med eller intressera mig för, ingen gåta som jag absolut måste veta svaret på, inga speciella insikter i livets mysterier (trots försök av olika figurer att formulera sådana, flera på formen "skomakare bliv vid din läst"). Själva upplösningen känns mest som den oinspirerade konsekvensen av godtyckliga planteringar. När berättaren på slutet försöker höja insatserna genom att plötsligt deklarera att skurkan hotar hela universum får det liksom ingen effekt.

Det mer omedelbara äventyret ger säkert berättelsen kvaliteter som barnbok, och språket är det inget speciellt fel på (utom att jag oftast fann att jag var resistent mot den dramatik det försökte förmedla, och att dialogen inte riktigt är optimerad), men nog kunde det ha varit lite mer stil och substans i handlingen. Inte riktigt en allåldersbok.

English summary: Tranunslated Wesshid tnasafy.



Tanith Lee
Law of the Wolf Tower, 1998: 4

Handling: Slavflickan Claidi får i uppdrag att hjälpa en tillfångatagen ädling att rymma från det klaustrofobiska palats där hon bor, ut i den ödemark mot vilken palatset för länge sedan slutit sig. Där finns folk och fä som vill ont och som vill illa, och någon enstaka som vill väl, men bara för att kemikalierna säger det.

Tanith Lee är av allt att döma mycket produktiv och har tid med både vuxenböcker, ungdomsböcker (som den här) och novellsamlingar. Av allt att döma vet hon också hur man sätter ihop ord och meningar. Stilen förmedlar ett intryck av spontanitet som förmodligen är helt på den dagboksskrivande huvudpersonens sida, medan författarens eget hantverk är hårt tyglat. Det är närmast avundsväckande snyggt.

Den enkla historien kunde säkert ha varit bortkastad i händerna på en mindre kompetent skribent. Där finns en nödvändig romantisk aspekt, och så en sorts historia om ansvar, eller om det är frihet. Nå, sensmoralen är hur som helst att man ska leva med snälla människor med vagnar och hästar istället för trista typer i mörka torn. Jag köper det, var skriver man upp sig?

English summary: Fantasy, according to the profusely featured imprint label; science fiction, if you ask me, or to be precise: a fantasy-ish story set in a post-apocalyptic world where everything odd and wonderful can be identified as science (or weird science, at any rate). Shades of Gene Wolfe; or rather Michael Moorcock, who'd always toss in a clockwork beast or a "flame-lance" without missing a beat. Anyhow. The story is about a slave girl who escapes from her enclave palace into the Waste and experiences some new facets of life, good and bad. Eventually she reaches a city where they set her to work on running the Lottery in Babylon. The point (I hesitate to call it a moral, it's not very controversial) is that laws are bad when there's no point to them. On the whole the book's probably not worth picking up for the story as much as Lee's absolutely delightful mock-diary style, but obviously it can't hurt to enjoy both while you're at it!



Fritz Leiber
Svärd och svartkonst (Swords and Deviltry), 1970: 3
Svärd mot döden (Swords against Death), 1970: 4
Svärd i dimman (Swords in the Mist), 1968: 3

Handling: De smått amoraliska tjuvarna och äventyrarna Fafhrd och Gråkatt är i farten. En radda noveller handlar om hur de utmanar ödet och gör sig av med onda magiker. På vägen skymtar rikedomar - lätt fångna och lätt förgångna -, ibland vackra damer, och stor fäktkonst.

Fritz Leiber räknas som en av de riktigt stora inom fantasy, med åtskilliga utmärkelser av högsta klass. Böckerna om Fafhrd och Gråkatt är bara en del av hans produktion, men troligen de som han är mest känd för. Novellerna i de här samlingarna skrevs mellan 1939 och 1970.

Förvisso finns mycket som talar för berättelserna. De två hjältarna och deras stora skicklighet i skilda aktiviteter som akrobatik, båtbyggning och framför allt stridskonst, beskrivs fördelaktigt och på realismens yttersta rand. Deras säkerhet och duglighet lånar dem en viss charm, liksom förmågan att vara lättsinniga när de kan men skärpta när de måste. Deras snabba och ironiska dialog - som jag personligen skulle vilja se proportionellt mer av - är underhållande. Stridsscenerna är inspirerade och väl inpassade.

Nackdelar finns också. Som Robert E. Howard verkar Leiber ha svårt att variera sina teman. Det handlar nästan alltid om en skattjakt med förhinder eller hot från någon asocial magiker. Efter lite svärdsviftande löses konflikten var gång genom att man a) kastar svärdet genom magikern eller b) krossar den magiska artefakten. Det kan också tyckas att pojkaktig charm och stor skicklighet inte är någon ursäkt för brott som våldtäkt. Efter ett par novellsamlingar kan man vilja få lite variation innan man ger sig in i de andra; det finns åtta volymer varav en är en roman och en innehåller en roman samt ett par noveller.

Om man gillar "sword and sorcery"-fantasy är Leiber förmodligen ett av de säkraste korten. Hans många imitatörer får väl anses vara ett gott betyg. Själv tycker jag att burleska skälmupptåg och blixtrande fäktuppvisningar kan ge god underhållning - som här - men att det måste komma in en del andra dimensioner med tiden om intresset ska upprätthållas.

English summary: One of the forerunners of heroic fantasy, Leiber's short stories of the adventurers Fafhrd and the Gray Mouser are still entertaining and most excellently written. The problem is that they're also lacking in variety and motives of emotional or philosophical nature. If you're content with laconic dialogue, male bonding and bad guys constantly being spitted on swords, take a good look at Leiber before moving on to the many rip-offs.



C.S. Lewis
The Lion, the Witch and the Wardrobe (Häxan och lejonet), 1950: 4
Prince Caspian (Caspian, prins av Narnia), 1951: 3
The Voyage of the Dawn Treader (Kung Caspian och skeppet Gryningen), 1952: 4
The Silver Chair (Silvertronen), 1953: 3
The Horse and His Boy (Hästen och hans pojke), 1954: 3
The Magician's Nephew (Min morbror trollkarlen), 1955: 3
The Last Battle (Den sista striden), 1956: 3

Handling: Landet Narnia, befolkat av allehanda mytiska varelser och fabeldjur, är hotat. Assorterade ungar från vår egen värld dyker upp helt eller delvis oinbjudna. De onda är grymma, men Aslan är mäktig. Ett moln av kristen symbolik sänker sig. När dimman skingras har de flesta lärt sig veta bättre.

Narniaböckerna är en serie uppbyggliga äventyr som alla behandlar ungar som i närvaro av lejonet Aslan lär sig veta bättre (i alla fall katolskare), och i slutänden som regel blir eller visar sig vara kungar och drottningar. Detta är förvisso trevligt och ibland spännande, men för äldre läsare blir det också mycket av att man irriterar sig på den bakomliggande moralen och de förenklade konflikterna. Jag hade mycket större utbyte av böckerna i yngre år. Stilen är föredömligt knapp och god, även om författaren ofta vänder sig direkt till läsaren för påpekanden och kommentarer, vilket en del hävdar att barn inte gillar. Har någon frågat dem?

English summary: Narnia is a magic world ruled from time to time by the Messianic lion Aslan, who is more powerful than can be easily described and who (according to the illustrator) occasionally walks upright like a guy in a lion suit. Bad things still happen when he's not looking. Mammals can talk but not fish, which is good, because that means you can eat them for food. (Apparently, conveniently enough they have non-talking farm animals and the talking animals don't mind eating these at all.) Although the animals and strange creatures can talk they obviously can't rule themselves, but must call on human children to do it for them. Silly rabbits. The adventures of these kids and others are told with varying degrees of author intrusion. They should, I think, ideally be read at an age of 8-15, since otherwise some of the imagery can become annoying (e.g. Muslims are bad, Christians are good; the protagonists can try all they want, but in the end they have to rely on Aslan to truly save the day).



Astrid Lindgren
Mio, min Mio (Mio, my Son/Mio, my Mio), 1954: 4

Handling: Pojke förs iväg till ett annat land, där han får göra allt som hans kompis Benke brukade få, fast allt är mycket finare och bättre. Som ersättning vill dock kungen att Mio ska utrota riddar Kato som hämnd för att de svarta spejarna pallat äpplen. Häpp!

Mio, min Mio är en saga för barn, ungdomar och vuxna, stilsäkert berättad och med grundmurad känsla för sagans upplägg och fortskridande. Om de inledande kapitlen blir lite sega och alltför gulliga, så kompenseras det av en vemodig känsla mitt i det söta (som i övrigt lika gärna skulle kunna vara ett eskapistiskt drogrus hos huvudpersonen). När sedan uppdraget nalkas och Mio måste utföra kommandoräden mot fienden, blir det tungt och stämningsfullt.

Det stora felet hos boken är annars, anser jag, det faktum att dess slut ändå blir odelat ljust och lyckligt. Att det antyds att skurken egentligen ville dö hellre än att fortsätta vara elak är jag helt med på. Att däremot hjältarnas alla offer görs ogjorda, så att inte det minsta smolk blir kvar i segerpokalen, tycker jag är att beröva slutet all mening. Varken barn eller vuxna förtjänar att behandlas så av författare, och därför kan det inte bli tal om toppbetyg.

English summary: Astrid Lindgren is quite well known outside of Sweden, isn't she? This book, though probably not her best, is a well written and suitably moody tale of courage and duty. But she spoils it all in the end by bringing the girl back to life. No, life isn't like that at all, and children deserve better than being told it is. Whaddaya mean it's just a fairytale?


Bröderna Lejonhjärta (The Brothers Lionheart), 1973: 4

Handling: En drake har för vana att gå till en närbelägen dal och fråga efter en kopp grädde. Dalborna, som har mindre hyfs än vett och anser att det bästa sättet att ta itu med ett irritationsmoment är att utplåna det, lejer två förslagna bröder, som har tagit sitt namn efter en blodtörstig engelsk kung och extraknäcker som torpeder. Det fredliga kungariket Karmanjaka hamnar emellan som vanligt. Ska Katla sluta som en trofé på väggen i Ryttargården, eller ska hon återfinna sin make, som gick ner sig i vattenfallet en gång i urtiden?

Om man lyckas ta sig igenom de första kapitlen - först en snyfthistoria och sedan en sockersöt önskedröm - så utvecklas boken till en lite mer uthärdlig historia om tyranni och mod. Just den biten är riktigt bra, om än lite ordrik på sina ställen, och olikt Mio, min Mio kostar det här faktiskt någonting att kämpa mot tyranniet (om man för tillfället bortser från att de fallna har det bra i Nangiflöpa). Ondskan är mer mänsklig och påtaglig än metafysisk, och därmed blir kampen mot den mer gripande och relevant.

Problemet är som sagt början och även slutet. Grundidén är väl att döden är så beskaffad att man hamnar där man tror att man ska hamna, och det kan jag leva med. Att ungar hamnar i sagovärldar efter att ha omkommit i eldsvådor och sjukdomar är dem väl unt, men på slutet blir det mer tveksamt. Den ene brodern har visserligen blivit rullstolsbunden, men den andre är kärnfrisk. Är varje liten motgång verkligen en ursäkt för att börja om på ny kula i en annan värld? (Man kan föreställa sig sagovärlden Nangimuma, där folk lever i sina idylliska dalar. Men så bryter någon en nagel, en siren går igång, folk säger till varandra: "Jaha, då ses vi i Nangijoxpa, då", går in i sina hus och tar gift allihop.) Jag är ingen svuren fiende till självmord i sig, men däremot till berättelser där självmord framställs som något som gör saker bättre.

Några saker som förblir oförklarade:

* Exakt vilken klyftjohan var det som bestämde att den onda armén skulle brännmärka alla sina spioner med självlysande emblem? Man kan rimligtvis inte visa sig på offentliga badplatser efter det, förutom det faktum att fienden lätt kan identifiera en på så där två och en halv sekund. Då är man ingen bra spion.

* Hur går könsbestämningen av drakar till?

* Varför gick motståndskämparnas plan inte från första början ut enbart på att norpa hornet? När man väl har fixat den detaljen så spelar inget annat någon större roll. Det kunde till och med ha gått utan blodspillan. Var de dumma i huvudet?

* Vad menade Jonatan egentligen när han sa "Jag gör henne en del andra tjänster också förresten"?

* Vad är Karmanjaka för ett land egentligen? Växer det soldater ur marken där? Finns det någon befolkning som vi inte har fått höra om? Vad grundade Tengil sin ekonomi på innan han erövrade Törnrosdalen? Jag undrar.

English summary: Classic fantasyish story from Lindgren the talespinner. As usual, it deals with themes like good and evil, courage and duty (er, just like in Mio, my Son actually...), as two brothers work stealthily to liberate a couple of pastoral valleys from the oppression of a tyrant, his armed forces and his pet dragon. Simplistic, imaginative and atmospheric, only slightly marred by a debated and criticized ending where the two kids commit suicide in order to get to a happier afterlife. The pictures of the dragon are a definite plus.


Ronja rövardotter (Ronia, the Robber's Daughter), 1981: 5

Handling: Ronja är en flicka som föds in i ett gräl mellan småaktiga skogsrövare. Då är skogen mycket häftigare att vara i, där finns det hästar, skumtroll och näckrosor. Tillsammans med rövarsonen Birk gör Ronja skogen osäker för allt och alla, men röva det vill hon inte.

Det här är förmodligen Sveriges bästa fantasybok, vad jag vet. Möjligtvis var spänningsmomenten något förfelade, men det beror väl mest på att alla har sett filmen flera gånger på bio och TV. Det är en schysst film förresten, det är bara ett par detaljer i boken som den inte behandlar, och den har vitsippescenen. Bokens Ronja ser inte ut som Hanna Zetterberg utan går omkring med en död igelkott på huvudet, men är söt ändå.

Jag känner för att ta i med toppbetyg, om inte annat för att det skulle vara bra synd om Sverige inte hade frambringat ett enda fantasyverk av mästarklass. Det finns en hel del som är genialiskt med den här boken: upplägget med rövarpacken som bor så nära inpå varandra och ändå står så långt isär; vildvittror, grådvärgar och de underjordiska; samspelet mellan den impulsiva hoppetossan och den eftertänksamme men stolte Borkaslyngeln; den hårdkokta och färgstarka dialogen. Språket är enkelt, det körs hårt med upprepningsgreppet men inte lika illa som i t.ex. Bröderna Lejonhjärta ("Ja, Skorpan var allt glad att se Jonatan, det var han, så att det riktigt hoppade i honom, ja, och katten var också glad, att se Jonatan, ja se det var han, ja!").

Istället för att handla om tyranner och ondska handlar Ronja rövardotter om det svårare ämnet Att Leva. Det finns inte ens godhet och ondska med i bilden; de båda rövarbanden är ju samma skrot och korn, fogden gör bara sitt jobb och de mordiska naturvarelserna gör vad naturvarelser gör. Naturen är farlig, men det ska den vara, och om man inte aktar sig får man ändå skylla sig själv. Konflikterna i boken är inte svartvita, och därför mycket mer givande. Kalas, med andra ord.

English summary: As far as I know, the best fantasy novel produced by a Swede. This later work of Lindgren's is much better planned and much more mature than her earlier tales. It reads more like a fantasy novel about normal (well) people than some epic tale about innocent kids fighting against some vague Evil. The cuteness factor is still high, though. Much recommended, at least if you haven't seen the movie, but if you're not a Swede I suppose you haven't. Don't know about the translation though.