Douglas Adams
Tedags för dystra själar (The Long Dark Tea-Time of the Soul), 1988: 4

Handling: En ung amerikanska vid namn Kate bevittnar hur en incheckningsdisk på Heathrow exploderar oförklarligt. Den värdelöse detektiven Dirk Gently får reda på att hans senaste klient blivit halshuggen av en demon med en lie och ett kontrakt. Det finns ett samband mellan dessa händelser, men det är lite ansträngt. Man får veta vad som finns i de nittio procent av hjärnan som vi inte använder.

I den första romanen om detektiven Dirk Gently brottades han med saker som rymdskepp, tidsmaskiner och robotar. Den här gången är det istället nordiska gudar, demoner och magi som gör omgivningen osäker, och då är det alltså inte längre science fiction utan fantasy, även om ingen av böckerna passar snällt in i respektive genre. Jag är inte nödbedd!

Det finns ett par populära teorier om Douglas Adams som går ut på att han egentligen inte kan skriva utan bara vara rolig, och att han dessutom bara kan vara rolig när han är hysteriskt rolig. Jag håller inte med om någotdera; jag tycker att Adams är en god stilist och att det finns en poäng även med humor som det inte är tänkt att man ska gapflabba åt på golvet.

Intrigen i boken med det långa namnet är invecklad, eller tycks åtminstone så för läsaren. Mycket blir inte klargjort förrän framemot det rätt så summariska slutet, men det är i alla fall roligt och spännande fram till dess. "Kilometrarna malde på under bilhjulen, molnen malde ner henne och hon märkte att tankarna alltmer började handla om pingviner."

English summary: Contrary to popular belief, Douglas Adams is a fine writer even when he's not doing hilarious space comedy. This novel is a mix of supernatural events, godly intrigue and ineffectual detective work, and it works. Or at least so I think.



Richard Adams
Den långa flykten (Watership Down), 1972: 5

Handling: Kaniner! Vad gör då kaniner? Kaniner!

Är detta fantasy? Tolkien drog en gräns mellan sagor och fabler, och menade att djurfabler bara kan få drag av saga om de också använder övernaturliga motiv från folksagor. Den långa flykten gör det i viss mån, i och med att vissa kaniner äger synska gåvor och att kaninernas mytstruktur (återgiven i insprängda sagostunder) antyds äga en viss grad av sanning. Ett gränsfall således, men med lite god vilja...

Få böcker har gripit mig lika djupt och sugit in mig i handlingen som den här. Berättelsen om kaningruppen på drift, hur de undflyr faror, hittar en boplats och söker upp mer fara är lång, fängslande och spännande. Den är symbolrik, men förtjänar ändå bättre än att reduceras till en serie allegorier över olika politiska och sociala system; kaninernas förehavanden och konfrontationer är storslagna i sin egen rätt och kan läsas med stor behållning av barn och förhoppningsvis vuxna. Det finns en film som kanske kan avskräcka en del, men som vanligt har man inte läst boken bara för att man har sett filmen.

English summary: This rabbity tale is one of my favourite books. In it you find "lapine" horror, suspense, violence and oppression, dark omens and grass. Well characterized rabbits on a long and worrisome quest for freedom and sex (otherwise there's not going to be any small rabbits, see?) makes for good drama. It's well recommended to people of all ages.


Shardik (Shardik), 1974: 3

Handling: Björn. Folk springer och skriker en massa. Sedan börjar det brinna. Då springer man lite mer, och till sist måste björnen bli arg för att det ska bli slut på det hela.

Lång bok, bitvis tycks den oändligt långsam. Men det finns någon sorts atmosfär, en gripande känsla, och världen känns verklig trots att man inte får se mycket av den. (Minuspoäng för kursiverade ord, dock, ett fenomen som blir ännu mer irriterande i Adams' Maia.)

Den här bokens absolut största behållning är slutet, som måste vara ett av de bästa någonsin, och som verkligen gör resten av boken värd besväret. Dels är det mycket gripande och vackert alltihop, och sedan som grädde på moset får man en liten efterhistoria där man får veta hur de levde lyckliga i alla sina dagar! Man tackar och tar emot.

English summary: Slow and tedious at times, but always atmospheric, and the last few chapters are among the most rewarding I've ever read. Little known fact: the bear was computer animated!


Tales from Watership Down, 1996: 2

Handling: En av kaninerna har fått tag på Härskarringen. Bwahahah. Nu gäller det bara att lista ut hur dess kraft ska användas för att bygga ett fett kaninimperium. Förvridna kaninoider avlas fram i unkna hålor. Utmärglade vålnader med glödande röda ögon rider på svarta grävlingar i natten... Fel bok? Neeeeej.

Det är inte utan att det är lite Brothers in Arms 2-varning när det efter mer än tjugo år dyker upp en antologi som anknyter till en klassisk roman och bara lägger ett par ord till titeln. Men om Peter Beagle kunde skriva en novellsamling om "den bästsäljande världen från The Innkeeper's Song" så varför inte. Såvitt jag kunnat utröna rör det sig mest om berättelser som Adams skrivit efterhand med sina barn och barnbarn som främsta målgrupp; kanske är det därför det känns som om det plöjts ner måttligt med tankemöda i dem.

Drygt hälften av boken utgörs av sagor av ungefär samma sort som användes på ett trevligt sätt i romanen till att bygga ut kaninernas tros- och begreppsvärld. Allmänt småtrevligt, men det dyker upp en hel del inkonsekvenser som t.ex. saker som kaninerna omöjligen kan känna till eller förstå, alltför moderna företeelser och på ett ställe en ren metareferens till kaninerna från romanen. Det kan möjligen förklaras med att sagorna muteras i en högre takt än vad som tidigare framkommit, men det hjälper inte direkt när det gäller att återskapa känslan av kaninernas mytologiska forntid. Det känns mer som om berättelserna skulle kunna handla om vilka nutida kaniner som helst.

Resten handlar om kaninerna från romanen och vad som hände dem under tiden närmast efter romanens slut. De olika sektionerna ska här inte uppfattas som noveller utan snarare som kapitel som vart och ett behandlar någon speciell händelse samtidigt som en sorts bakomliggande handling om grundandet av en ny koloni rullar på. Det sammanhanget är dock inte tillräckligt starkt i sig och det känns därför som om det mesta hänger i luften. Rekommenderas bara till dem som läste första boken och tyckte om den omåttligt mycket (vilket i och för sig kan vara en hel del).

English summary: As I understand it, some or most of the stories in this follow-up anthology were not primarily intended for publishing, but rather for the entertainment of Adams' own grandkids. As could perhaps be expected, it's not nearly as inspired or exciting as the original, and suffers from several glaring continuity errors. The tales of the rabbit prince, as another reviewer put it, chiefly involve things that simply happen to him instead of things that he does. The stories of the rabbits from the novel naturally evoke some interest, but ultimately reveal a certain blandness. I'd probably have preferred it if he'd blended the tales and stories together, more rigidly framed in the wider context of the founding of the new warren. What we're left with is "more Watership Down stuff" for those who loved the original and want more, however loosely connected it might be.



Lloyd Alexander
De trennes bok (The Book of Three), 1964: 4
Den svarta kitteln (The Black Cauldron), 1965: 4
Llyrs slott (The Castle of Llyr), 1966: 4
Taran vandraren (Taran Wanderer), 1967: 5
Storkonungen (The High King), 1968: 5

Handling: Taran, den obligatoriske föräldralöse pojken, upplever en hel del äventyr, omringad av tveksamma karaktärer som tillhandahåller comic relief. Ond invasion hotar landet, och då är det förstås jobbigt att behöva kämpa med saker som förrymda grisar, elaka kittlar, asociala häxor och styvnackade fårfarmare. Gandalf visar att han kan smälla av en eldboll när det behövs, och Aragorn har det magiska svärdet som vanligt.

De tre första böckerna är ganska typiska barnböcker, om än välskrivna och stundvis försedda med ett osedvanligt djup. Karaktärerna är alla originella och älskliga; problemet, om det finns något, är att de stående skämt som förknippas med varje person upprepas utan att utvecklas nämnvärt. Lite självironi hade inte skadat.

Humorn är därför som mest njutbar i den första boken, och dess betydelse för läsupplevelsen minskar sedan stadigt. Tur då att handlingen kompliceras i samma takt, så att de senare böckerna ändå slår de första allt sammantaget. Vissa saker, som den magiska ringen i Den svarta kitteln, får Alexander ihop oerhört bra. Jag önskar att jag hade läst de här böckerna när jag var yngre, för de hade nog gjort ett storartat intryck på mig. Gamla och unga bör läsa dem om de inte gjort det redan.

Den absoluta höjdpunkten kommer i Taran vandraren, som måste vara den bästa varianten på "föräldralöst barn finner sina riktiga föräldrar och finner dem vara monarker/supermagiker/galärslavar"-temat som skrivits. I en rad episoder drar Taran kulle upp och kulle ner i jakt på sitt ursprung, och undfår vid varje hållplats lite mer livsvisdom. Stort mästerverk.

English summary: Brilliant and getting better. The first three books are mostly simple adventure tales, well written and great fun. The last two books are more serious, full of wisdom and epic drama. Taran Wanderer is, as far as I know, the best take on the ubiquitous orphan syndrome in fantasy.



Robert Lynn Asprin (red.)
Tjuvstaden (Thieves' World), 1979: 2
Den vulgära enhörningen (Tales from the Vulgar Unicorn), 1980: 1
Skuggor över Tjuvstaden (Shadows of Sanctuary), 1981: 2

Handling: Volymerna är antologier med noveller skrivna av olika författare, som har det gemensamt att de utspelar sig i och omkring Tjuvstaden. Diverse färgstarka karaktärer springer fram och tillbaka och fånar sig med sitt.

Det finns en par noveller i dessa samlingar som är rätt trevliga. Problemet är helhetsbilden. Även om en del av berättelserna försöker bilda någon sorts sammanhängande historia är det svårt att gripas av något intresse för stadens invånare. Flera av novellerna är i sig själva rätt taskiga, vilket förstås inte gör saken bättre. Men själva idén bakom projektet är rätt kul, och folk som gillar sword and sorcery i största allmänhet kanske finner något de gillar. Synd att bidragen är så pass ojämna. Skulle man inte kunna förvänta sig mer av etablerade fantasyförfattare?

English summary: Anthologies containing mildly uninteresting short stories written by semi-celebrities of fantasy, about the divers inhabitants of the shadowy Sanctuary. The idea behind the anthologies is somewhat alluring, but the attempt is marred by the uneven quality of the various contributions. As might perhaps have been predicted. The result is disjointed and unrewarding.



Clive Barker
Weaveworld (Den blodbestänkta väven), 1987: 5

Handling: I centrum för historien befinner sig en mystisk matta, som verkar vara något mer än man kan tro. Ett par rätt obehagliga typer är ute efter den, varpå de obligatoriska ungdomarna snubblar in i berättelsen och försöker hindra dem. Det är bara början på en lång skildring av kampen mellan gott och ont, verklighet och annan verklighet, underverk och förstörelse. Han med jackan är inte Gandalf.

Är det bara som det verkar, eller är sådana här blandningar av skräck och fantasy ovanliga? Neil Gaimans The Sandman ligger nära till hands att jämföra med, kanske också Alan Garners Elidor, det gyllene landet. Men Barker skriver absolut inte böcker för barn. Det sprutar en del olika kroppsvätskor på bokens sidor, och det är sällan någon blir gladare av det. Ja, i boken alltså.

Barkers böcker verkar vara ganska lika inbördes (om man läser baksidestexterna), men om man inte har läst något annat av honom framstår Weaveworld som unik och nyskapande. Det är skräck, men mycket, mycket bättre än de storsäljande skräckförfattarna. Allt Barker hittar på är nämligen otroligt snyggt. Det kan vara mörkt och obehagligt, men samtidigt rörande och äkta. Det är inte en blanding omrörda specialeffekter inslängda i en burk, utan skräck - eller fantasy - med själ och hjärta och tanke bakom.

Barker är också en av få författare som lyckats imponera mig med ett någorlunda invecklat och målande språk. De liknelser som förekommer känns verkligen spetsfundiga, träffande eller oroande. Med en sådan skicklighet, talang och stilkänsla blir det inte platt; åtminstone inte för det allra mesta. Något kapitel kanske kändes lite omotiverat.

English summary: Weaveworld is a great, original tale of some decidedly unlikeable characters, some pretty normal people, magic, clashing realities, sex and gore. And it's so smartly and skilfully written it just sweeps you away. This is horror fantasy with heart and soul... and suspense, and a dragon, and... well, actually it has everything. Barker is rightly esteemed by his colleagues; why don't you go find out why?



Peter S. Beagle
A Fine and Private Place, 1960: 4

Handling: Två personer dör, på var sitt håll, och hamnar på en kyrkogård. Ja, var annars? Frågan är nu om de kommer att bli kvar där, eller...?

Det här är, oavsett vad författaren själv anser, en oerhört imponerade debutbok. Kanske är det inte fråga om fantasy, men den har i alla fall stoppats in i samlingsvolymen The Fantasy Worlds of Peter Beagle, tillsammans med The Last Unicorn och två noveller. Denna bok har sedan någon haft den goda smaken att inhandla på biblioteket.

Helt säkert är att själva scenariot i boken - och karaktärerna som fyller det - är mer fascinerande än den historia med något ansträngda spänningsmoment som Beagle använder det till. Det blir till sist lite svårt att engagera sig i hur det går, men till dess att boken är slut finns ett helt smörgåsbord av underbara passager att njuta av. Läs! Fast jag tyckte inte att slutet var så entydigt lyckligt trots allt... men det kan ha varit avsikten.

English summary: Peter Beagle's first novel is a wonderful story of two ghosts in a cemetary, a guy who lives there, and his friend the raven. Immensely readable, even though the rather forced plot eventually fails to stir any interest.


The Last Unicorn (Sagan om enhörningen), 1968: 5

Handling: Den sista enhörningen ger sig ut i människoland för att söka sina försvunna kompisar. Hon möter många udda existenser och förändrar deras liv för evigt, för att sedan förändras själv, på ett rätt påtagligt sätt. Gandalf misslyckas med alla sina formler, vilket leder till att alla kallar honom något helt annat än Gandalf!

Det här är en av mina absoluta favoritböcker. Det är en otroligt poetisk saga om drömmar och hur drömmar kan skada lika väl som nära. Men boken kan egentligen inte göras rättvisa med någon sammanfattning, utan måste upplevas direkt.

Normalt ogillar jag när författare breder ut sig, antingen med långa haranger som upprepas med små variationer (Donaldson), med konstlat språk och "vackra" beskrivningar ("nymånen välvde sig som ett snövitt jungfrubröst..."), eller med ord hittade i den obskyraste ordboken ("Skicka mig klapostrylen", sa Gandalf skryntligt. "Va?" sa Frodo). Men The Last Unicorn är verkligen ett undantag. Beagles poetiska språk är otroligt njutbart och stör inte för ett ögonblick historien, utan skänker den extra styrka och lyster.

Berättelsen själv är mänsklig, och spännande, och rörande, men kanske mest av allt vacker. Det här är en vacker bok, komplett och perfekt. Ja, jag borde nog sluta innan jag berömmer ihjäl den.

English summary: In one of the best fantasy books there are, quite possibly the most poetic and beautiful, Peter Beagle tells the story of the unicorn who ventures into the world of humans to find out where all the other unicorns went. The result is wonderful, touching, sad, hopeful, and utterly memorable. What are ye waiting for? Go and read it! (I heard there was a movie (animated?) based on this book, but I haven't seen it. I do hope it was good.)


The Innkeeper's Song, 1993: 2

Handling: En kvinna drunknar och ger sig sedan av till ett värdshus där en gammal magiker väntar, medan hennes fästman följer efter. Stallpojken suktar efter fantasybrudarna. Magikerns före detta lärling är ute efter honom och kan inte dö, men räven har oanade krafter... Nej, det är inte så komplicerat som det låter.

Peter Beagles fjärde roman på 33 år kan bara beskrivas som en stor besvikelse. Efter de två första utmärkta romanerna, och en tredje som jag inte läst men som lär vara bra, åstadkommer han mainstreamfantasy fullproppad med klichéer. Suck.

Därmed inte sagt att romanen kunde ha varit skriven av vem som helst. Det finns vissa trevliga moment, och berättelsens jagform (ur allehanda gestalters perspektiv) tillåter Beagle att berätta en hel del skruvade anekdoter och detaljer. Men jagformen representerar också en fälla som Beagle förvånande nog faller i; det blir för ordrikt, för många spontana inlägg som inte kan intressera, för mycket som skrivs läsaren på näsan. Mer än en gång tillåter sig berättarna i boken dessutom att inta en överlägsen attityd gentemot läsaren. Inte välkommet.

När fantasymomenten sedan utgörs av suddiga, oförklarade magiska effekter, ninjamunkar från helvetet, och en massa kursiverade ord, blir det hela faktiskt rätt tröttsamt. Man vill inte tvingas utstå tre, fyra sidor som beskriver hur en magiker reser genom dimensionerna, samtidigt som man får höra att det här begriper man inget av ändå, så håll käften och läs vidare. Stridsscenerna är svåröverblickbara, och kan inte upphetsa mer än de ändlösa beskrivningarna av flottfärder eller rävjakter. När allt ser mörkt ut trollar Beagle fram en lösning ur hatten utan så mycket som en skuldmedveten blick på läsaren. Blä.

English summary: It's something of a mystery that the same person who wrote The Last Unicorn could produce such bland mainstream fantasy. It's not on the level of his screenplay for the Lord of the Rings movie, but that's not saying much. Ninja monks from hell battle it out, while magicians work their arcane effects for several boring pages. The ending is a deus ex machina which does not work in the least. At least some of the emotions, some of the characterization, some of the anecdotes actually make sense. But not as much as would have been needed.



Karolina Bjällerstedt Mickos
Mantor, 1998: 4

Handling: Den unge adelsmannen Mantor ger sig ut på en viktig quest. Inte för att söka ett magiskt svärd. Inte för att störta någon mörk härskare. Utan för att synliggöra det strukturella patriarkaliska förtrycket i samhället. Snart nog äts han upp av en hord rasande Eddingsläsare, men greve Garovan hämnas honom med sitt pyrotekniska öga.

Fast ärligt talat ljög jag lite där. I själva verket flyr Mantor undan en inkallelseorder och hamnar i den teaterstinna staden Pyros, där han smälter in som flöjtspelare. Teatern domineras av universalgeniet Araes, men där finns också det högst levande minnet av en syster som dödsstörtade under en föreställning, förmodat mördad. Handlingen utvecklas till en rudimentär pusseldeckare medan Mantor är bortkommen i största allmänhet. Fåglar beter sig föga fågellikt.

Detta är bra svensk fantasy. Både stilen och berättandet är bra, och faktum är att under de allra första sidorna tyckte jag att det knappast kunde se mer lovande ut... lite senare dyker det upp en del målande beskrivningar ("Som en stor boll av brinnande avskräde steg solen upp..."), men inte så att det tar överhanden. De psykologiska observationerna är oftare meningsfulla än banala, och sällan helt misslyckade. När det gäller pyrotekniska ögon försiggår det ett visst nyskapande, eftersom greve Garovan har två ögon med olika färg och därför kan flamma och gnistra i stereo. Men det finns också mycket av det vanliga blixtrandet för dem som vill ha det.

Intressanta personligheter håller spänningen uppe till slutet, som erbjuder några överraskningar även efter att huvudpersonen listat ut hur det mesta hänger ihop (långt efter att läsaren har gjort det). Det rafflande slutpartiet känns dock inte lika trovärdigt, och på det hela taget hade jag föredragit ett slut mer i samklang med resten av boken, ett slut som tog sig för att resonera omkring varför de olika inblandade hade handlat som de gjorde. Kanske finns det någon form av efterspel i uppföljaren.

English summary: Untranslated Swedish fantasy. Where are those big, climbable trees in real life when you need them?


Larona, 1999: 3

Handling: Främmande memer sprider sig i Storriket. Den utomdimensionella parasitiska livsformen Gnistan sprider sitt förföriska mycel genom villiga psyken, vem vågar stå emot dess kraft?

Ett fenomen från Mantor blir tydligare när man läser Larona: kontrasten mellan två berättarskalor, den personliga och den politiska. Den första hanteras så väl som man kan begära, medan den andra lider kraftigt av brist på bakgrund och analys. Här har balansen tippat mot det senare. Stilen är konsekvent anakronistisk, statsskicket och den teknologiska nivån något av en gåta. Det råder ett slags diffus liberal feodalism som ska förutsättas vara dum, och det utspelas ett krig som ska förutsättas vara helt onödigt, men ingenting ger en känsla av att makthavarna verkligen är mäktiga och farliga eller att det råder någonting som skulle kunna kallas terror utöver de korkade prinsarnas personliga tilltag.

Persongalleriet har tycke av Ursula Le Guin: karikatyrer prydligt uppdelade i Sanningssägare och Otillräckliga, med huvudpersonen och ett par till som sökare som måste vackla mellan det ena och det andra lägret för handlingens skull. Det strikta berättarperspektivet leder till att Larona råkar bli vittne till ett antal hemliga konversationer och konfrontationer, vilket naturligtvis gör sitt till för att framställa de korkade makthavarna som ännu mer korkade. (Även Mantor får lyssna av ett par, en färdighet som han kanske övade upp i föregångaren.)

Den politiska dimensionen, även till någon liten mån den personliga, trivialiseras och förklenas ytterligare av den metafysiska bakgrunden, Gnistan, som yttrar sig i konkreta manifestationer av världssjälen. Ja, varför ska man slåss och vara ond när man kan sluta fred och vara god? De dualistiska manifestationerna vore en utmärkt fantasyidé om den inte skapade så många frågor i det sammanhang den nu släppts ner i. Var har Gnistan hållit hus tidigare? Om den är så lätt att mana fram, varför är dess existens då inte sedan länge känd och oomtvistlig? Om den är så konkret och sann, varför måste dess anhängare använda sig av motsägelsefull new age-retorik?

För att kunna uppskatta Larona efter förtjänst ska man nog vara beredd på en bok med mer hjärta än hjärna, och definitivt ha läst och gillat Mantor. Larona har ett bättre slut och vinner poäng genom sin egenart, men förlorar ändå i jämförelsen då det i slutänden finns mindre att bry sig om. Konturlös storpolitik och andliga världsrevolutioner i den här förpackningen är inte lika engagerande som mordgåtor och teaterbestyr, och då hjälper inte ens ett gästspel av Dovila som ringvålnad.

English summary: Untranslated Swedish fantasy Mk II.



Terry Brooks
Shannaras svärd (The Sword of Shannara), 1977: 2

Handling: Ung man jagas iväg från sitt hem av skuggvålnader, plockas upp av Gandalf och Aragorn, och sedan bär det iväg. Resten kan ni.

När man ska bedöma Shannaras svärd är det inte helt irrelevant att fråga sig om den kom ut före eller efter Härskarringen. Hade den kommit först, tror jag faktiskt att den hade kunnat ses som en ofullkomlig men värdig föregångare. Nu kom den dock mer än tio år efteråt, och är därmed ingenting annat än en blek kopia som tar efter hela Tolkiens program, men inte på någon enda programpunkt har något att sätta upp mot originalet.

Både personbeskrivningar och miljöbeskrivningar är utdragna och schablonspäckade. Intrycket förstärks av grepp som att varje huvudperson förses med ett epitet vilket varvas regelbundet med deras namn; de får således finna sig i att ständigt reduceras till "gränsmannen", "dalbon" eller "alvbröderna"; den enda kvinnan i boken (en prinsessa) omnämns upprepade gånger som "den slanka, rödhåriga flickan". När en god befälhavare träffas av en pil är denna förstås "förlupen" (man undrar vad de onda bågskyttarna skjuter på, om inte sina fiender). Det magiska svärdet är lämpligtvis "välbalanserat" (jag kan inte minnas att jag ens i en fantasyparodi har hört talas om ett "obalanserat" svärd). Goda karlars blickar utstrålar "beslutsamhet" eller något motsvarande, är man elak lyser man av "ohöljt hat". Och så vidare.

Lustigt nog kan man få intryck av att det rike som handlingen utspelas i är ganska pyttigt. Kartan visar ett område som inte är större än Götaland och Svealand tillsammans; de "mäktiga bergskedjorna" sträcker sig "många hundra meter" upp och är inte bredare än att man kan korsa dem i en enda språngmarsch. Den ofattbart stora onda armén innehåller "tusentals" soldater, vilket i sig inte är speciellt ofattbart. (Ibland blir det oklart vad som gäller, som när en dvärg till fots färdas en sträcka som (om kartan är skalenlig) uppgår till sextio kilometer på "många timmar"; då färdas han ändå "långsammare än förut" och tvingas flera gånger ta "en lång omväg". Han måste sprinta rätt schysst när han har en bra dag.) Det kunde faktiskt ha blivit ganska trevligt om författaren hade gjort en poäng av denna småskalighet, men så sker förstås inte. Inget mindre än hela världen står och faller med vad som händer inom denna lilla yta med sina små skogar och berg som inte förtjänar namnet.

Shannaras svärd är till all lycka inte lika självklart usel som Shannaras ättlingar. I något stycke här och var är Brooks nära att skapa lite stämning. För mig som författare är den stora gåtan hur någon kan lägga ner all denna energi på att skapa en episk, världsomskakande fantasyhandling, utan att se till att resultatet blir mer intelligent än så här. Brooks har uppenbarligen fått en massa nöjda fans, men ingen större anledning att vara stolt.

English summary: Finding this book at hand, I wanted to give Brooks another chance after the abysmal The Scions of Shannara. And this one doesn't suck utterly, however that doesn't mean it's very good. In fact, the most fascinating thing about it is probably seeing how at almost every turn the story closely follows a template as defined by The Lord of the Rings. Unfortunately, Brooks is not a patch on Tolkien when it comes to epic drama, world building or prose. The book isn't touching, it's not grand, it's not exciting; it just sort of is. And there is really no reason to read it. (PS. Please mail me if you know what happened to the big evil army.)


Shannaras ättlingar (The Scions of Shannara), 1990: 1

Handling: Grupp unga människor ger sig iväg för att leta upp magiska ting, försvunna alver och dylikt, för att ett gammalt spöke sagt åt dem att göra det. Sådant ska man faktiskt inte skämta bort! Gandalf är sur för att ingen tar honom på allvar, och Frodo tilldelas en utvikningsbrud (rödhårig, grönögd).

Brooks vann framgång under 70-talet med en serie som enligt uppgift var en rättfram kopia av Härskarringen. Den här boken är den första i en senare fortsättningssvit, och ska enligt Brooksläsare inte vara lika bra. Det är nog bäst det, för den är verkligen usel. Ingen originalitet, ingen psykologi, inget tempo, inga överraskningar, ingen humor. En del repliker och handlingar är så dumma att man tar sig för pannan, och flera passager är pinsamt dåliga. Dessutom är det hela tveksamt översatt på sina ställen, vilket man dock inte kan lasta Brooks för.

English summary: The most predictable book ever. Also devoid of many of the things you expect from a book, such as cool new ideas, excitement, logic, and talent. Supposedly his other books are better; one would hope so.



Christina Brönnestam
Svart eld, 2000: 4

Handling: När Aragorn kommer och snokar har Frodo och Bilbo redan råkat i slagsmål om ringen, med ödeläggande följder. Plötsligt sker en jättelång flashback, varvid Aragorn får en chans att ändra på framtiden, eller om det nu var författaren som gjorde det. Galadriel förestår en avgiftningklinik för folk med en släng av demoni, men nu befinner sig Frodo väldigt långt därifrån så frågan är om det gör någon nytta. Och tänk om ringen egentligen bara är en leksak från ett Kinderägg.

För några år sedan fick jag tillfälle att läsa de två första kapitlen av Svart eld innan den hade kommit ut, och riktigt hur imponerad jag blev hade jag nästan glömt bort när jag satte mig ner för att förnya bekantskapen. Det går faktiskt utmärkt att läsa dessa två kapitel för sig själva som en smått fantastisk avslutad novell och sedan stoppa tillbaka boken i hyllan och mysa. Men nu är det ju en roman som ska recenseras, så det bör man väl inte, och om inledningen visar sig vara den bästa delen av boken behöver det ju inte betyda något dåligt i sig.

Alla skulle nog inte hålla med om det här, men om det finns en systerbok till Lägereldarna så borde det vara Svart eld. För att reagera på de oräkneliga små parallellerna vad gäller ingredienser och detaljer måste man kanske ha skrivit någon av böckerna själv, men det finns också påfallande övergripande likheter vad gäller själva inställningen till fantasyberättande. Det rör till exempel det vardagliga språket (hur ofta får man höra den ärevördiga tempelprästinnan utbrista "oj då"?); det knappa intresset av att instruera läsaren i den påhittade världens beskaffenhet; beredskapen att använda sig av, strunta i eller ironisera över fantasykonventionerna allteftersom det passar; och det goda ögat till och sympatin för huvudpersonernas inre liv och väldigt mänskliga drag.

Boken är också bäst just i början och i mitten, när den tittar närmare på de tämligen normala människor som omger den svåranpasslige huvudpersonen Jarga och påverkas av honom. Emellanåt varvas detta med en mer fantasymässig parallellhandling (med en "resa", även om det är Jarga som får sitta på "värdshus" och äta "stuvning") som åtminstone i början fungerar som kompletterande kontrast och omväxling, men som längre fram, när de båda handlingarna börjar stråla ihop, går alltmer på tomgång. Slutet på boken är tyvärr en besvikelse. Handlingens fullbordande känns mer som en reträtt från de upplagda konflikterna än en tröskelpunkt eller upplösning. Det hade kunnat vara gott nog ändå (som sagt har de mest intressanta sakerna redan klarats av vid det laget), men sedan följer en helt och hållet förbryllande epilog som framstår som poserande och onödigt revisionistisk. Antingen borde den ha strukits, eller också kunde resten av boken ha skrivits om så att "avslöjandena" i epilogen faktiskt fick något slags grund och mening.

I vilket fall som helst är det nog många som ser fram emot vad CB ska komma med härnäst. Det är kanske meningslöst att hala fram önskelistor, men så mycket vill jag i alla fall som att det inte ska bli en direkt uppföljare till Svart eld, vad man nu ska läsa in i det. Jarga och Erlo har haft knappt 500 sidor på sig att avhandla sin historia och är de inte klara än får de skylla sig själva, men vilka helt andra sammanhang skulle Ulven kunna tänkas hamna i?

English summary: Untranslated! Swedish! Fantasy!



James Branch Cabell
Berättelsen om Manuel (Figures of Earth), 1921: 4

Handling: Manuel sitter vid en tjärn och skulpterar när en trollis kommer förbi och föreslår ett ärofullt uppdrag. Det blir upptakten till ett i olika bemärkelser aktivt och passivt liv där Manuel uppnår den ena efter den andra vackra och åtråvärda kvinnans kärlek bara för att upptäcka att han inte är tillfreds med detta. Sagoelement studsar omkring lite överallt.

Till sist tog jag och lånade den här boken på svenska istället för att vänta på att de ska köpa in ett nytt exemplar på engelska. Det gjorde inte speciellt mycket, tror jag, men det är ju svårt att säga. Det rör sig hur som helst om s.k. klassisk fantasy som inte utspelar sig i en sekundärvärld utan i ett alternativt, skissartat medeltida Europa, och som istället för en utstuderad kosmologi och kulturteckning använder sig av allehanda mer eller mindre autentiska mytologiska referenser, uppblandade med symboliska figurer och en mängd påhittade detaljer. Det är alltså fritt fram för finkulturen att hävda att Cabell "egentligen inte skriver fantasy" eller annat i den stilen. Pfft, muahahaha. Det är väl ungefär lika smart som att säga att en lyftkran från romartiden inte egentligen kan vara någon lyftkran med motiveringen att romarna inte kunde veta hur lyftkranar ser ut idag, och att de därför måste vara något annat, en bulldozer kanske.

Bland det första som blir uppenbart vid läsningen är Cabells enorma cynism som läggs ut i olika mer eller mindre vältaliga monologer. Mäns och kvinnors (särskilt de senares) beteende och relationer analyseras och döms ut gång på gång. Medan cynism oftast är roande när den används som balans till konventionell romantik, får den lätt en unken bismak när den görs till själva huvudsaken. Cabell vandrar på gränsen genom att slänga in en liten brasklapp här och var, och i övrigt antar jag att man själv får bestämma sig för vad man tycker.

Det finns alltså en del att reflektera över och många trevliga och roliga moment. Boken är också relativt lättläst och aldrig tråkig. Om det finns något problem skulle det vara att huvudpersonerna aldrig riktigt blir riktiga, om man säger. Just för att skeendena har en sådan sagolik och symbolisk prägel känns figurerna mest som arketypiska, ansiktslösa aktörer i ett formeldrama, hur mycket Manuel än pratar om att följa sin egen vilja och sina egna önskningar.

English summary: Manuel is a shapely young man who, after being cast in a heroic role partly by accident, discovers a lot of truths about conventional wisdom, relationships and the designs of women, the frustration of balancing one's own desires against duty to others, and whatnot. These words of wisdom are delivered by him and others in monologues and acted out in more or less sequential (but connected) episodes that serve to illustrate the morals. All of this is quite witty and entertaining, if more than a little cynical. Probably the most rewarding classic fantasy I've read so far, and it's amusing to note how many features and details Neil Gaiman adapted for The Sandman.



Peder Carlsson
Enhörning på té, 1979: 3

Handling: Orl (uttalas "ål") får sparken från sitt jobb av oklar anledning, och tröstar sig med att hänge sig åt olagligt tedrickande. Utrustad med en tebryggande manick av teknomagisk karaktär ger han sig ut på en resa till och över havet. Som tillfälliga följeslagare får han en enhörning med tvångstankar och en ångdriven bälta. Resten är historia, och en ganska uppsluppen sådan.

Enhörning på té beskrivs bäst som en delvis humoristisk, delvis amatörfilosofisk skröna: ett visst händelsemönster upprepas tre gånger, med variationer, och när detta är avklarat känns det som om någonting ska ha avhandlats; dock oklart vad, inte minst som författaren upprepade gånger hävdar att ingenting i boken ska tas på alltför stort allvar, varmed han knappast gör sig själv en tjänst, eftersom det spär på den känsla som infinner sig efter ungefär halva boken av att det hela inte leder fram mot någon genomtänkt upplösning, och eftersom han inte heller räds inkonsekvensen att raljera över författare som fyller sina böcker med budskap och undermeningar samtidigt som han själv fördömer åsikter och uppfattningar som han inte gillar (vilket måste räknas som budskap åtminstone i negativ bemärkelse).

Boken saknar förvisso inte struktur: den är uppbyggd som ett musikstycke med vidhängande temposkiftningar. Den är rolig (men inte oemotståndligt) och fyndig (men inte bländande), även om uppfinningsrikedomen förlorar i styrka, eller åtminstone lyster, längre fram. Språket är vad som förmodligen kan beskrivas som "lekfullt". Man kan misstänka att Carlsson är anglofil, då det förekommer ett flertal ordlekar som bara blir begripliga för den som innehar vissa kunskaper i engelska. Det är inte så att man omedelbart efteråt vill läsa ännu en bok av samma slag, men som omväxling från det konventionella kan det vara mödan värt. Sugen på te blir man i alla fall... men dricker ens härdade teförbrytare fyra koppar på raken med bibehållen behållning?

English summary: Untranslated Swedish fantasy etc. etc.



Jonathan Carroll
Skrattets rike (The Land of Laughs), 1980: 3

Handling: Två personer anländer till en sömnig småstad i jakt på en död författare. Men skumma saker sker; en hund försäger sig, och lokalbefolkningen visar en påfallande likgiltighet gentemot en trafikolycka med dödlig utgång. Någonting är kusligt fel...

Det är svårt att kommentera handlingen i den här boken, eftersom den till så stor grad bygger på stämningen som mysteriet frammanar. Och tyvärr blir denna stämning aldrig fullt utnyttjad. Stundtals blir det rätt tråkigt, och dialogen känns ofta konstig och onaturlig, fast det kan bero på översättningen.

Inte heller känns slutet och det stora avslöjandet som något stort och dramatiskt. Möjligtvis är det så att Carroll inte velat skriva en thriller med det mått av underliggande hot och våldsamhet som krävs, utan medvetet lagt sig på en mer tillbakalutad och reflekterande nivå. Resultatet är en mindre spännande och därför för mig mindre läsbar bok.

English summary: This book relies on a great mystery and the suspense and enticement that can be derived from it. Unfortunately, Carroll doesn't quite pull that part off. As a consequence, the overall impression is rather dull, if readable.


Månens alla ben (Bones of the Moon), 1987: 3

Handling: Kvinna drömmer fortsättningsdrömmar där hon färdas genom ett bisarrt rike med en aborterad son och andra konstiga väsen. Till slut blandas verklighet och dröm ihop - förstås. Fast utan Gandalf.

Inte heller här lyckas Carroll riktigt med det han verkar ha föresatt sig. Det stora problemet är att han inte får till det ordentligt på slutet, vilket alltid hjälper enormt. Man kan gripas av ett lätt ointresse för huvudpersonerna, deras lätt konstlade repliker och mer eller mindre bisarra upptåg. Den del av boken som utspelar sig i den "riktiga" världen tråkade mest ut mig, och det andra var det alldeles för lite av. Betyget höjs dock till en acceptabel nivå av originaliteten och de trevliga infall som finns där.

English summary: Very original, but also quite boring for long parts - there's too little fantasy, too much of the mundane world. And the end is not rewarding enough to lift the rest of the book. Curious fact: after writing A Game of You, Neil Gaiman read this book and decided not to use his own script since he found them too similar. Carroll then persuaded him to do it anyway.



Joy Chant
Röd måne och svarta berg (Red Moon and Black Mountain), 1974: 1

Handling: Tre barn dras utan vidare diskussion in i en fantasyvärld genom gudomligt ingripande, och förväntas där spela en roll i den eviga eller åtminstone rätt långvariga kampen mellan gott och ont. Låter det bekant?

Ja, det gör det: parallellerna med Donaldsons sex böcker om Thomas Covenant är slående. En snabb undersökning visar dock att Chants bok kom ut ungefär fem år före Donaldsons första. Åhå, aha, på det viset.

"Klassisk fantasy när den är som bäst", står det på omslaget. "Stämmer till eftertanke", står det. Det kan möjligtvis tolkas som mördande ironi. Att boken har en klassisk anstrykning går för all del att hålla med om. Det är svårt att tro att det skulle gå att skriva så här idag utan att det skulle tolkas som en parodi. Modern fantasy, till och med såpavarianten, är till all lycka oftast både mer intelligent och mer mogen.

Jag ska för en gångs skull avhålla mig från att citera från de oräkneliga klyschorna och melodramatiska stilutbrotten. Det kan dock påpekas att texten är mättad med dem och att de möjligen är tänkta att spegla berättelsens metafysik. Man skulle kunna tro att författaren inte har det minsta förtroende för värdet hos hennes egen historia, eller läsarens förmåga till inlevelse. Beskrivningar och känslomässiga reaktioner bärs upp av fraser som mest av allt motsvarar bombastiska stråkar ur en Hollywoodfilm, för att nämna någonting som inte ens anhängare av blommande prosa brukar tycka om. Inte bara personer, utan djur och platser och allt annat man kan tänka sig tillskrivs ett otal samtidiga uttryck och egenskaper, i stil med "det svekfulla stenblocket låg tjurigt och inbjudande på marken, liksom förankrat med senor av tjocknat blod, som om det riktade ett anklagande finger mot ett grässtrå långt bortom de avlägsna bergen". Och då överdriver jag knappt ens. Språket är fullt av skenbara motsägelser av typen "han var hungrig, men hans mage kurrade, och när maten serverades gick han sin väg och åt gott". Det är lätt att distanseras från huvudpersonerna som inte bara glatt accepterar alla dessa mystiska, motsägelsefulla sinnesintryck, utan tycks förvänta sig dem. Eller är det bara jag som lider av någon brist i varseblivningen som inte kan skilja en god stubbe från en ond stubbe genom att titta på den och avläsa dess moraliska aura?

Finns det då någonting här att rekommendera till den som har en gediget romantisk smak, saknar krav på språklig logik och ogillar tanken på att göra egna moraliska ställningstaganden? Nej, jag tycker knappast det. Jag blir uttråkad, kan inte identifiera mig med någon (två av barnen gör egentligen ingenting och det äldsta är en ädelt plågad torrboll som utan närmare bestämning utnämns till "en krigare på tio tusen") och tycker mest om att välja ut de bästa språkblommorna och tolka dem bokstavligt. Till råga på allt är den svenska upplagan inte speciellt välgjord, full med anglicismer och slarvigt redigerad (om nu översättningar alls redigeras).

English summary: Are you familiar with the magic kingdom where evil sorcerers seem intent on razing the known world for no apparent reason? And where magical princesses toss their raven/fiery hair proudly and flash their eyes defiantly? Where male lords and kings smile grimly, while female priestesses perform Profound Earth Magic Rituals? Oh, you are. Nothing much new for you here, then, perhaps. I guess.



C.J. Cherryh
Världens skymning (Sunfall), 1981: 3

Handling: Solen håller på att dö, och då sipprar alla övernaturligheterna fram.

Det skulle inte förvåna mig om den officiella etiketten på den här boken är science fiction, men faktum är att den framtida världen och de omnämnda rymdskeppen till största delen får nöja sig med att bilda bakgrund i noveller som i tur och ordning behandlar reinkarnation (och en personifiering av döden), gengångare, illusoriska vargar, kollektivt drömmande (med drakar), byggarbete (i den enda novellen som saknar övernaturliga inslag), och så reinkarnation återigen (med starka övertoner av Michael Moorcock).

Lite känns det som en mer korrekt och litterär variant av Vances The Dying Earth, men liknelsen bär kanske inte så himla långt. Cherryh är påtagligt humorlös och en aning pretentiös, som i den novellen där en snubbe blir tokig av att titta på den "farliga" solen, så att han börjar se metafysiska vargar och grips av livsleda, varemellan det tydligen finns något samband, och det hela kulminerar i en drömsekvens som lika gärna kan vara ytterligt banal som meningsfull. Jag har sagt det förut: läs Jack Vance istället.

English summary: More science fantasy, where a future civilization still capable of interstellar travel acts as a background for short stories with a mystical essence. There are ambitions of psychological analysis, or at any rate psychological metaphor. I can't find much fault with it, except that it's not very interesting, that it's completely humourless and at the worst of times is a trifle pretentious. I've had worse things to say about books.



Brian Daley
Kampen om Coramonde (Doomfarers of Coramonde), 1977: 2

Handling: Folk i fantasyland har problem med drake, och tillkallar pansarbandvagn från Vietnamkriget. De modiga amerikanska soldaterna kämpar mot draken, och det är bara början. Men inte blir det roligare.

Ytterligare en representant för den sorts fantasy som återfanns i Drakar och Demoner-serien. Svärd och svartkonst, ingen substans att tala om, i bästa fall underhållning för stunden och ofta rätt tråkig.

Här har vi visserligen en någorlunda originell variant på temat "folk från vår värld i fantasyland", i och med att de har med sig ett militärt fordon vars (kanske överdrivna) kapacitet för förödelse gör den till en klar maktfaktor i sammanhanget. Den biten utgör dock bara en knapp tredjedel av boken; resten är standardfantasy med härar, prinsrivalitet och magiska svärd. Och inte mycket att hänga i julgranen.

English summary: What everyone always wanted to find out: what would happen if a dragon and an Armoured Personnel Carrier decide to battle it out? Obviously, that depends on who writes the book. This time, it wasn't the dragon. Apart from that bit, the book contains your usual amount of battles, fair ladies, evil magic and flaming swords. Nothing special about it, either.



Peter Dickinson
Den blå höken (The Blue Hawk), 1976: 4

Handling: Skådeplatsen är en forntida, skriftlös civilisation med egyptiska eller sumeriska drag. Den tillträdande kungen anförtror prästlärlingen Tron med sina planer i maktkampen mot prästerna som håller landet i ett kvävande grepp. Tron tar hans parti eftersom det verkar vara gudarnas vilja, och bestämmer sig för att åka utför Niagarafallet i en tunna.

Det är alltid svårare att skriva om bra böcker än om dåliga, inte minst för att man måste hitta på något klyftigt att säga. Av naturliga orsaker är det lättare att framhäva vad som gör böcker dåliga än att sätta ord på vad som utmärker de riktigt bra. Ett par orsaker till att jag gillar Den blå höken är att den är lugn utan att vara utdragen, att den aldrig förhäver sig eller tar i för hårt, och att den därigenom blir effektiv och läsbar. Ännu en ungdoms- eller allåldersbok som genom sin tvunget strama komposition blir tidlöst bra.

I fokus för berättelsen står Tron och den blå hök som tilldelats honom, och som enligt de religiösa dogmerna inte kan tämjas annat än med gudarnas välsignelse. I lika hög grad är gudarna själva närvarande överallt i det prästliga livet, även om det länge är en öppen fråga ifall det verkligen finns något bakom ritualerna. Slutet mynnar ut i något som snarast är en metafysisk fråga, men på ett väldigt trevligt sätt, så att man avslutar läsningen med en känsla av att man har läst mer än bara en skildring av hur en viss pojke gjorde ditt och datt. Stilfullt.

English summary: Less is more. Curiously enough, this apparently goes for religion as well as books; at least if we're to believe this story of how a novice priest is given a blue hawk to train as part of an old power struggle between church and state. Later on he meets a shepherdess. Sheep know next to nothing about political power struggles.



Stephen Donaldson
Furst Nids förbannelse (Lord Foul's Bane), 1977: 3
Ondskans sten (The Illearth War), 1978: 2
Kraften som bevarar (The Power that Preserves), 1979: 2

Handling: Spetälsk man från vår egen värld virvlar in i en fantasyvärld som inte bara verkar kunna bota honom från hans sjukdom, utan också behöver hans hjälp mot en demonisk fiende. Han tillbringar sedan tre böcker med att vägra denna hjälp med motiveringen att det han upplever bara är en illusion.

Dessa böcker, eller åtminstone den första, har en del saker som talar för dem: uppslaget med den sjuke, föraktade och därför självupptagne mannen som finner att en hel värld ställer sitt hopp till honom; den skenbart levande och originella världen han hamnar i; det faktum att han faktiskt böckerna igenom vägrar att uppgå i den hjälteroll man slänger på honom.

Och åtminstone till en början är det fascinerande att följa. Men till och med den första boken känns bitvis mycket lång, och man inser sedan med stigande fasa att de andra två böckerna egentligen är remixer av den första. (Det finns tre böcker till i serien. Jag tänker inte läsa dem. Jag har dessutom nyligen läst att Donaldson laddar upp för att skriva tre nya delar för att avsluta historien...)

Mycket beror frustrationen på Donaldsons ordrikhet. Varför berätta någonting med tio ord om man kan göra det med sjuttiofem miljoner? Fraser av typen "han kände sitt bröst svälla av motstridiga känslor, av ilska och skam och annat som han inte kunde urskilja, och hans händer knöt sig som om de ville strypa en odöpt gås" är strödda lite överallt i landskapet. Man börjar känna igen sig. Man tröttnar.

Inte heller hjälper det att mycket lämnas oförklarat genom hela bokserien. Antihjälten Covenant tycks utföra en del magiska dåd. Saker med kursiverade namn beter sig i största allmänhet konstigt i hans närhet. Hästarna stegrar sig för honom. Visst är det väl trevligt på sätt och vis, och det kan vara så att Donaldson avsiktligt velat låta själva fantasyvärlden förbli ett mysterium, men det leder tyvärr till att den bara blir en kuliss till de utbrott av poetisk prosa och likartade känsloutbrott som utgör Covenants vardag. På slutet av den tredje boken lämnas en pliktskyldig förklaring till varför det hela hände, i och med att Covenant får sig ett samtal med Gud, men inte ett ord om hur.

Med sådan bristande berättarteknik är det något av en gåta för mig hur Donaldson kommit att bli så hyllad. Min gissning är att kritiker, och fantasyläsare desperata efter "seriös" fantasy att visa upp, bländats av den svulstiga prosan. Men som sagt: den första boken är som helhet helt acceptabel.

English summary: Stephen Donaldson is probably one of the most overrated fantasy writers. The first book of the series is pretty original and highly readable. Then he starts repeating it over and over again, using more and more words to cover it up. It's a shame he never learned how to write short. Even if you read it all to the rather pat ending, much goes unresolved or unexplained, conceivably because Dondaldson didn't know himself how the cryptic events and indulgent fuzzy world building actually fit together.



Adrian Drake
The Legend of Hawkwind, 2001: 1

Handling: Ett band stridbara och karismatiska typer slår sig samman till ett följe. De har bland annat en schaman, en musketör, en stäppkrigare och ett par riddare och trollisar. En profetia talar om ödet och ondskan och gyllene örnar och så vidare. På sina slumpmässiga irrfärder får de möta svartkonstnärer och demoner och odöda som de slår i småbitar. Originellt!

Jag antar att det här är vad man skulle kunna kalla en rollspelsbok. Den stödjer sig inte på något etablerat rollspelssystem, men känslan man får när masstrider med skelett och dylikt bryter ut och gruppmedlemmarna använder sina respektive karaktäristiska angreppssätt går inte att ta miste på. Samma sak när gruppens prästinna/schaman plockar fram de helande besvärjelserna efteråt. Det finns både mörk- och ljusalver, dvärgar och hobbitar, men under andra namn. Det enda originella på den fronten är att alverna har skjutvapen, men så är också omständigheterna däromkring rätt osannolika. Det är ganska mycket som är osannolikt.

Det mesta andas tyvärr billighet. Maten som bjuds på är - stuvning. Den högstämda profetian visar sig avhandla prylar som man fiskar upp ur ryggsäckarna. Profetian används också löst till att förklara varför hjältarna möts, slår sig ihop, slåss lite tillsammans och sedan bestämmer sig för att de måste hålla ihop utan att egentligen veta ett dugg om vad det hela går ut på - vilket för övrigt inte läsaren gör heller. Författaren förlitar sig alltså totalt på såpafaktorn, att vi ska bli så förtjusta i huvudpersonerna att vi bara måste veta hur han har tänkt sig att det ska gå för dem. (Utvikning: varför skulle nu det vara så viktigt? Varför inte hitta på sina egna sammanfattningar av vem som fick vem och vem som föll ner i tigergropen?)

I början kan man nästan tro att författaren ämnar gå under skinnet på åtminstone ett par av huvudpersonerna, men av det blir intet. De olika karaktärernas bakgrund och personliga egenheter behandlas inte på något annat än det mest ytliga sätt, utöver vad som behövs för att hålla upp handlingen. Den centrala huvudpersonen är en ung profetisk kvinna som blivit utstött från sin stam, men all ångest som kan ha förknippats därmed går upp i rök när hon blir bundis med de andra hjältarna.

Personskildring, dialog och beskrivningar är slitna och tröttande. Medkänslan för huvudpersonen blir överflödig så fort hon beskrivs som "bedövande vacker" och man får veta att "den djupa kragen undanröjde all tvekan om hennes kvinnlighet", varpå man kan ana att hennes framgång och lycka är tryggade. Likaledes blir det lite patetiskt den tjugonde gången som hela sällskapet "förvånat" vänder sig om när någon säger eller gör något, eller "spärrar upp ögonen"; förhoppningen är väl att dramatiken ska smitta av sig på läsaren, vilket inte sker. Ibland känns det som om författaren försökt pricka in så många klyschor och stilfel som möjligt från fantasyns hundra-i-topp-lista. Den sista spiken i kistan kommer när större delen av sällskapet gaddar ihop sig mot en av medlemmarna som sägs vara "giftig", vilket kommer helt som en överraskning för läsaren. Följden blir att man sitter och undrar vilken mobbning det egentligen är som pågår, varför författaren deltar i den, och varför man själv skulle vilja ställa upp på det hela.

English summary: As you know, Bob, this novel most resembles an amateur story found on the Internet, showing off a wide range of writerisms: wavering style, flitting point of view, exposition that sticks out like a forest of sore thumbs, sketchy dialogue, backdrops and story... well, pretty much sketchy everything. Basically there's this RPG-style party of mismatched adventurers who stick together for reasons of prophecy and coolness, and get involved in a large number of arbitrary and tiresome battle sequences while they continue to accumulate party members and important objects. Whatever depth there could have been to the plot is discarded at an early stage. Characterization remains largely superficial and inconsequential: even though the "companions" all have their unique specialities, their attitudes, idioms and reactions are mostly interchangeable, with the main exception of the evil Scotsman whose lines are for some reason transcribed phonetically. I did grow to root for one of the characters when the writer made the rest bully her, for no apparent reason other than making them look cool by contrast - and later on having her roll over like a whipped dog and act as if she were to blame for their hypocrisy, which was basically where I stopped caring about any of them. Add to that the fact that there is nothing resembling a resolution, and you have a story good for a few smiles but with nothing to distinguish or recommend it. Note: like most people who have reviewed this book on the net at the time of writing, I haven't read an actual paper copy but an electronic version of the script. As it happens this contained rather a wide range of grammatical and typographic oddities which of course did not improve my perception of the story much. In the finished product I assume - or at least I really hope - that most of these have been fixed.



Lord Dunsany
The Gods of Pegana, 1905: 2

Handling: Någon snubbe åt för mycket sushi och drömde mardrömmar. Ring Aktuellt, som vi brukar säga.

En massa vinjetter om en skapad värld och gudar och vad de gjorde där och vad profeterna sa. Röd tråd saknas. Dunsany skrev mycket dramatik, vilket lätt kan få en att tänka att det som är lite småtrist när man läser det som en bok skulle kunna få ett annat liv som en serie scenmonologer understödda av skådespelare. Över huvud taget är det lite svårt att bry sig om innehållet. Det finns en del trevliga moment och återkommande detaljer, men ingen handling att hänga upp dem på. Betyget kan anses återspegla att det här inte fungerar som modern fantasy, genren har utvecklats och förutsättningarna har ändrats. Och i förbigående sagt, fanns där inga kvinnor? Gudarna tycks vara könlösa så deras pronomen spelar ingen roll, men någon enda antydan om att det faktiskt fanns kvinnor i skapelsen hade väl inte skadat.

English summary: Lord Dunsany (formerly Edward Plunkett) is often credited with creating the first detailed independent fantasy world. That may be so, but this volume covers only the basic cosmology and theology in a series of vignettes, and has no plot or coherent purpose. Now what?



David Eddings
Stenens väktare (Pawn of Prophecy), 1982: 1
Profetians tid (Queen of Sorcery), 1982: 1
Besvärjarnas kamp (Magician's Gambit), 1983: 1
Rivas drottning (Castle of Wizardry), 1984: 1
Ödets fullbordan (Enchanter's End Game), 1984: 1

Handling: Ung man visar sig vara supermäktig magiker, universums härskare och gud i största allmänhet, och så ger han och några andra lika mäktiga typer sig ut i världen för att spöa alla de inte gillar. Det visar sig vara ganska många.

Sammanfattningsvis kan man säga att den här serien går ut på att samla alla förhatliga och trötta klichéer som någonsin funnits, stuva om dem med lite drypande sentimentalitet, platt godmodighet och skärande specialeffekter, köra smeten tjugofem gånger genom en kopieringsapparat och sedan sprida ut resultatet över tio böcker. Det här är bara de fem första, men tillräckligt mycket att hata.

Det är inte ofta man läser en bok och ingenting hellre vill än att samtliga huvudpersoner snarast ska gå ett hemskt och blodigt öde till mötes. Själva springer de omkring och roar sig med att straffa alla som mopsar sig med allehanda eviga kval, mer och mer utstuderade, eller hemska avrättningsmetoder om de känner sig på gott humör. Moralen är tvivelaktig, liksom rasbiologin som är inbyggd i fantasyvärlden.

Scener och karaktäristiska repliker repeteras tills man vill kräkas. Hjältarna kan bara framställas som intelligenta genom att skurkarna görs dumma och klumpiga. Varje stenblock rymmer en manuslucka som huvudpersonerna kan fly genom vid behov, vilket ändå inte behövs eftersom de förfogar över magisk kraft och vapenskicklighet nog att spränga ett flertal kontinenter före frukost.

Jag kan fortsätta rabbla i oändlighet; serien är en provkarta på allt som är förhatligt och dåligt inom fantasygenren. Ändå är prosan helt acceptabel och man kan i vissa svaga ögonblick tro att den sida man är på skulle kunna vara en del av en helt annan och bättre bok. En person som försvarade böckerna hävdade att de är parodier, men den teorin är han - vad jag vet - ensam om.

Den fjärde boken uppfattade jag som lite bättre än de andra, eftersom det faktiskt framemot slutet infann sig ett visst naturligt intresse för vad som skulle hända härnäst. Inte nog för att ge den boken ett högre betyg, dock. Bok fem krossade dessutom de spirande förhoppningarna med ett hejdundrande antiklimax.

English summary: In the beginning, the Author created the fictional world. And the fictional world was without form, and void. And the Author said, Let there be heroes and heroines, that there might be adventure and romance. And the Author loved them of all his heart, and decreed that pretty much wherever the heroes and heroines went and whatever they did, it would net them magical powers, fame and great sex. And the Author said, Let there be villains and villainettes, that there might be intrigue and suspense. And the Author loathed them of all his heart, and decreed that pretty much wherever the villains and villainettes went and whatever they did, it would net them grief, humiliation and everlasting torments. And it came to pass that the villains and villainettes read the script, and they went unto the Author and said, Hey, dude, this is like really unfair. And the Author said, Tough luck.

These must be among the worst fantasy books ever written, containing samples of everything base, cheap and clichéd, and repeating it all a frumpsillion times. Their continuing popularity ranks among the great mysteries of the world, along with Mary Celeste, Jack the Ripper and Captain Kirk's ability to short-circuit computers by talking to them. Now, a few people have told me that my treatment of The Belgariad is unfair and off the point, and that it's generally unacceptable that I dislike what so many others like. I'm perfectly aware of the popularity of these books; I have no doubt that David Eddings is a capable writer and that they are what he intended them to be. This doesn't change the fact that I could fill a novel length volume detailing and discussing bits and pieces which I find dramatically inept, ethically corrupt, logically twisted, embarrassingly cheap, or which otherwise rub me the wrong way. I hate these books. I am not afraid nor ashamed to say so, and I don't think Eddings himself will be losing any sleep over the matter. (Just for those who would triumphantly ask that obvious question why I read five books if I hated the first one so much: I did it just to spite you. Mwohahaa. I'm evil.)



Pål Eggert
Ars moriendi - konsten att dö, 1998: 3

Handling: Det finns ett kloster där man föder upp jungfrur som offer till en drake i en grotta. Det skulle de ju kunna vilja ha något att säga till om. Men det verkar de inte vilja, i alla fall inte för det mesta. Men nu händer det kanske något.

Den första halvan av boken är ganska fri från övernaturligheter. Det pratas om en drake men man får inte se den. Det hela rör sig om jungfrurnas tillvaro och sociala spel och funderingar kring dessa, och hur en riddare dyker upp och rör om lite i myrstacken. Så långt verkar det hela återhållet och psykologiskt syftande.

Efterhand ansluter sig historien i allt tydligare grad till en subgenre som har kallats "sophisticated horror" eller "metaphysical horror", med serieförfattaren Alan Moore som stor föregångare och företrädare som Cliver Barker och Tim Powers inom prosalitteraturen. Traditionen utmärks av en blandning av verkliga och påhittade historiska, folkloristiska och ockulta detaljer, kryddad med skräckelement, övernaturligheter och ibland en frän kommentar till valda delar av det moderna samhället eller mänskliga beteendet. Receptet ger författaren frihet att koka ihop något spännande och färgstarkt av nästan vad som helst, men kan samtidigt skapa en onödig distans genom att förlägga för mycket av orsak och/eller verkan till ett metafysiskt plan. En kanske mindre belyst aspekt är att författaren kan framstå som moraliserande eller rentav missionerande när han lägger ord i munnen på gudar, demoner eller uråldriga, allvisa rymdvarelser. Det är en fälla som redan Moore trampade i åtskilliga gånger och som präglat epigonerna i större eller mindre mån, med Neil Gaiman som främsta undantag.

Med denna utläggning vill jag som alla förstår antyda att jag tyckte att den andra halvan av Ars moriendi kändes mindre intressant än den första. På slutet är det till exempel inte helt klart varför det går som det går och huvudpersonerna fattar de val de gör. Kunde det ha gått på ett helt annat sätt om Ariette hade sagt bu istället för bä? Eller var hennes och Marias slutliga öden bestämda från början? Och i så fall av psykologiska faktorer, eller av det metafysiska spelet, eller helt enkelt av den "gotiska" romanens formkrav? På slutet har jag tappat sympatin för de inblandade och ser inga lärdomar att plocka upp. (Och inte nog med att jag känner avsmak inför den moderna vampyrmodellen, jag har börjat tröttna så smått på den moderna omtolkningen av kristendomen också, men det är förstås inte Eggerts fel.)

Nå, det är möjligt att jag ser pekpinnar där författaren inte har avsett några, och vid närmare eftertanke är nog pekpinnar en författares privilegium. Däremot är jag rätt säker på att jag uppfångar blänket av marionettrådar här och var. Ars moriendi saknar något av suget och fingertoppskänslan hos förebilderna, men har flera lyckade moment, är välskriven och ambitiös och fyller en nisch i utgivningen av svensk fantasy.

English summary: Untranslated Swedish gothic fantasy.



Kerstin Ekman
Urminnes tecken, 2000: 3

Handling: Det är en varg, och det är en björn, och folk blir sura på varandra, och de säger saker, och det händer lite, och något skrapar på väggen, och så flyger man, och så blir det konstigt, och så tar det slut.

Rätt fort blir det tydligt vad som på sätt och vis spelar den egentliga huvudrollen i denna historia: den vilda norrländska naturen. Jag skulle gärna vilja veta ifall Kerstin Ekman var tvungen att gå ut i skogen för att kunna nedteckna alla dessa detaljer, eller om hon känner dem så väl att det bara var att ta dem ur minnet. Det är barkbitar och gungflyn och tjädrar och granar och allt, vilket kanske är mer intressant om man gillar att betrakta naturen (som jag).

Dramats huvudpersoner är svårare att få grepp om. De tillhör något slags borglömt småfolk som trängts ut i vildmarken av civilisationens framsteg. Likt rumpnissar ställer de sig allmänt frågande inför storfolkets upptåg. Deras egen tillvaro har (åtminstone i somliga fall) flera olika sidor, men deras begreppsvärld och drivkrafter är svåra att sätta sig in i, och intresset för dem svårt för mig som läsare att upprätthålla. Något som verkar utgöra en allegorisk blick på flockbeteende och maktstrukturer kastas bort i halvtid. Istället inleds en "quest" av mer mytisk karaktär med lättigenkännliga folksagoelement, som är lättare att förhålla sig till men på slutet blir så konstig att jag inte tänker låtsas att jag förstår meningen med det hela. En ledtråd på näst sista sidan hjälper till att skapa lite sammanhang.

English summary: Untranslated Swedish semi-fantasy.



Michael Ende
Den oändliga historien (Die unendliche Geschichte), 1979: 5

Handling: Bastian är en fetknopp som läser en bok om en värld på väg mot avgrundens rant. När det ser som mörkast ut tar världen hjälp av Bastian för att kunna födas på nytt. För Bastian innebär detta början på en resa bort från - och förhoppningsvis tillbaka till - hans egen mänsklighet.

Den oändliga historien är förstås ett mästerverk. Barn borde tvingas läsa den. Det är fantasifullt, mångbottnat, känslosamt, storslaget, småtrevligt, kusligt, mänskligt och allmänt genialiskt. Boken är flera hundra sidor lång, men det hindrade inte mig att som barn under läsa ut den på några timmar. När jag läste om den tio år senare hade den inte förlorat någonting.

Den första delen av boken är upplagd som en traditionell äventyrsberättelse; den andra, där Bastian dragits in i den fiktiva (?) verkligheten, mer episodiskt uppbyggd. Ende får till det på så många och så skickliga sätt att man bara kan sitta och njuta. Få böcker har rört mig så djupt.

English summary: The Neverending Story is one of my favourite books; a magnificent tale, sparkling with imagination and emotion and wisdom. The grand struggle of a magic realm to stay in existence, and the multifaceted experiences of a boy who eventually learns something about what it means to live and love. Meanwhile, the reader can just marvel at the brilliance of it all, and be moved to tears.



Alan Dean Foster
Hour of the Gate, 1984: 3

Handling: En grupp halväventyrliga personer, varav två människor från vår egen värld och en hel bunt humanoida djur, ger sig ut på en resa för att förebygga en invasion av humanoida insekter. Spindlarna är snälla dock. De hittar en hel massa spännande folk och platser, och på slutet smäller det rejält.

Det här är faktiskt del 2 i en serie på fyra eller fem böcker, och jag har inte läst de andra! Bokens inledning bar tydliga spår av händelser från den första boken, och det kom tillbaka en del saker som man kanske hade velat veta mer om, men på det hela taget fungerade boken som fristående historia.

Boken är uppbyggd som en serie episoder centrerade kring var sitt fantasymoment, till exempel en savann där grässtråna är rakbladsvassa, en dubbel flod eller ett folk av lemurer som flyger på ugglor och bor i en stor porös järnklump. Under den långa resan utvecklas relationerna mellan huvudrollsinnehavarna, stegvis och ibland irriterande oförutsägbart. Det blir en del monologer om känslor, vilket alltid är riskfyllt, och minsann känns en del av dem riktigt fåniga. Men åtminstone ett par är gripande.

En möjlig orsak till varför jag uppskattade den här boken så mycket som jag gjorde, kan ha varit att jag läste den medan jag gjorde min grundutbildning på A9 i Kristinehamn, och mitt behov av verklighetsflykt var något större än annars. Möjligtvis kan man klaga på att mycket känns banalt och att handlingen är alltför episodiskt upplagd; det mesta av behållningen kommer kanhända från miljöer, fantasymoment och såpafaktor.

English summary: Lacking in depth and characterization, but a reasonably enjoyable sequence of fantasy encounters. Quickly read but hopefully not as quickly forgotten. And the bat is great; I forgive the author for wanting to give him a break at the end.