En liten sammanställning av de omdömen som getts om min bok i diverse tidningar:



Den första recension jag fick läsa var Nerikes Allehanda (980803):
"... 568 sidor varav jag tycker att bra många kunde ha utgått till fördel för helheten, men det är också min huvudinvändning. I övrigt tycker jag att Per Jorner är originell och fantasifull, har humor och vågar ta en hel del fräscha grepp i en genre som ofta tyngs ner av klichéer. ... Per Jorner har flätat samman en spännande, välskriven fantasyroman med en utvecklingsroman ... De alltför långa avsnitten om Tims tjuriga våndor och självmedlidande bryter sig ut och splittrar romanen, det blir spretigt och lite tröttsamt ... Men när det börjar hända saker och Per Jorners lätt absurda humor får blomma ut ... då är det bra och njutbart! Och vissa avsnitt ... är hisnande vackra. Per Jorner skippar också ledigt en del obligatorisk, och ofta irriterande rekvisita i fantasygenren. ... och det gör han rätt i. ... Replikerna känns äkta, autentiskt avlyssnade och återgivna i rätt sammanhang. Det ska han ha stilpoäng för, liksom greppet med kartan. ... Som helhet tycker jag att Per Jorners debutbok står sig väl i jämförelse med internationell fantasy och jag förväntar mig mycket av honom i framtiden - om han bara koncentrerar sig lite mer... Framför allt vittnar den burleska ådra han otvivelaktigt har, hans fantasifulla visioner av aldrig skådade landskap och miljöer och den ovilja som finns hos honom att ge efter för lättköpta lösningar, i förening med förmågan att bygga upp en spännande och komplicerad intrig, om ett originellt författarskap i vardande."

Övervägande positiv är man också i Dagens Nyheter (980803):
"Världen som kallas Landet är ett uppenbart vänsterhandsknäck. ... Att Per Jorners tegelsten ändå inte vittrar sönder beror på författarens vilja att tränga in i sina karaktärer. ... Samtidigt är det sökandet efter en mening som faktiskt höjer författaren över många anglosaxiska kolleger."

Dock inte i Sydsvenska Dagbladet (980730):
"Så finns där väl också några udda sagoberättare, som från början söker och någon tragisk gång även finner en alldeles egen stil. Till dem hör inte Per Jorner. ... Knepet är att trots tegelstensformatet bjuda bröd, ej sten. Jorner har väl en bit kvar. Det knastrar mellan läsarens andliga kindtänder ibland. ... Jag noterar frejdig fantasi, lediga och även lustiga uppslag, handlag med de heroiska momenten och en lika påfallande tafatthet när det gäller ömma känslor och filosofiska överblickar. Svenskan skymtar fram genom en ibland tät engelsk språkdimma ... Dialogen halkar mellan det arkaiska och Billböckerna. Försök till personkarakteristik förekommer. Vanligaste djur: gnu. Läsare ovana vid modern fantasy kan drabbas av andnöd. Det är en fnösktorr rymd som välver sig kring Jorners fantasyvärld, rentav en rymdlöshet. Trots tromber och vattenleder är det inget liv i landskapet."

Gefle Dagbland (980806):
"Hans prosa är visserligen korrekt och inte utan en viss spänst, men intrigen är alltför tunn och slätstruken för att berättelsen ska lyfta, läsningen blir lite som att ledsagas runt i ett käckt dataspel. ... Och det tål att sägas, Per Jorner är inte helt oäven i denna berättarteknik. Synd då att berättandet blir långrandigt och att handlingen har en enerverande, banal underton. 'Efter Lägereldarna' skulle ha vunnit mycket på ett kortare format."

Milt obegripligt i Helsingborgs Dagblad (980803):
"Utan lägereldar är det svårt för tillvarons duktiga scouter att finna något att samla sina berättelser kring och detta är något av ett dilemma även för Jorners del. Kanske blir färden för lång, sidorna för många, för att de ska räcka till. Resultatet liknar mest en manual för rollspel om en framtida mytisk medeltid ..."

I Expressen (980803) föraktar man fantasy med automatik:
"Det är en usel men tankeväckande bok - medan [en annan författare] bara var medioker i största allmänhet gör Jorner ett magplask med personlighet. Hans nästan 600-sidiga redovisning av unga äventyrares väg till diverse banala livsvisdomar är en lång rad poänglösa episoder klumpigt staplade på varandra. Åtskilliga formuleringar känns som klippta ur en sämre Drakar & Demoner-modul ... Ja, med kvasiarkaisk dialog ... och putslustiga skämt blir det faktiskt mest som att tjuvlyssna på några killar som spelar live i det hörn av tomten där ingen brytt sig om att klippa gräset. ... Inte ett uns av angst, leda eller bitterhet. Efter lägereldarna kommer från någon som verkligen älskar att skriva - även om det han skriver är onjutbart. Följdfrågan blir då om denna kärlek kan fly träsket av osmälta klyschor, eller om Jorner sitter fast där för evigt. I det förra fallet tror jag han har potential att med tiden bli en riktigt hyfsad författare."

Från ungdomssidorna i Norra Västerbotten (981212):
"'Efter lägereldarna' innehåller allt. Humor, vänskap, spänning, kärlek och hat. Ingen lämnas oberörd när den 24-årige författaren Per Jorner pricksäkert porträtterar karaktärerna i sin debutroman. Dessutom har den fördelen att den inte ingår i en serie, så man slipper vänta år mellan publiceringen av böckerna. I min mening årets bästa fantasyroman - en blivande klassiker!"

Ungdomssektionen i Norrländska socialdemokraten (010222):
"Jorners 'Efter lägereldarna' är en lågmäld fantasy-bok, som driver med många av de klichéer som annars utmärker många av genrens böcker. Ibland kanske drifterna blir alltför uppskruvade ... under tiden Tim avväpnande kommer med små sarkastiska kommentarer som egentligen inte gör sig i boken. ... Precis när händelseutvecklingen pekar mot ett håll, inträffar något som kullkastar läsarens insikt, och man inser, tror man, att det istället är så, allting hänger ihop, bara för att snopet rycka på axlarna ännu en gång. Egentligen kan man väl säga att 'Efter lägereldarna' har mer gemensamt med Terry Pratchetts böcker om Skivvärlden, än med Tolkiens 'Sagan om ringen'. Och det är ju alltid något välkommet ..."

Skånska Dagbladet (980819):
"Men Per Jorners roman skiljer sig på en väsentlig punkt från sina mest klichéartade föregångare i traditionen. Hans figurer bär en existentiell problematik. De söker något djupt märkligt utöver det vanliga äventyret. Detta gör hans bok läsvärd och hans språk är habilt. Det är ingen strålande roman denna unge författare har skrivit, men han får faktiskt ihop sitt arbete och det gör hans debut till en angenäm bekantskap. ... Han kan nämligen sin sak rätt bra."

Göteborgs-Posten (980826):
"Vidare originell kan man inte kalla Per Jorners romandebut Efter lägereldarna. Den innehåller fantasyns alla ingredienser (utom kartan ...), men även om författaren har en kännares ironiska hand med rekvisitan lider romanen av pinsamt torftig gestaltning, rentav obefintligt djup. Problemet är att Per Jorner förbrukat textens syre: istället för att överlämna något åt läsaren fantiserar han glupskt i sig allt av värde. Boken har säkert varit rolig att skriva ... men läsaren lämnas i sticket. För att vara ett storslaget kalas (på knappt 600 sidor) känner man sig föga inbjuden. ... Med det sagt kan det verka motsägelsefullt att påstå att Efter lägereldarna inte är fantasy. Per Jorner är nämligen, på gott och ont, en inkännande berättare ... Så medan bokens omfång och omslag talar fantasyns entydiga språk är det i konsumenttjänstens namn korrekt att istället beskriva innehållet som realistisk litteratur."

Trelleborgs Allehanda (981014):
"Det är ... Per Jorner som debuterar med en ganska välskriven roman ... Det som talar för Per Jorners roman är att den är lite mer psykologiskt inkännande och lite mindre förutsägbar än det mesta i fantasy-genren. Däremot kan jag föreställa mig att de läsare som föredrar den hårdkokta äventyrsstilen, med mycket blodiga svärdskamper och pang-på-beskrivningar, blir besviken. Visst finns strider även här och visst är berättelsen ganska spännande. Men det är inte där styrkan finns. Istället kan vi här njuta av en sagomiljö fint beskriven och framför allt att vi verkligen lär känna huvudpersonen, Tim, ordentligt, med alla fel och brister. Däremot tar det lite tid innan berättelsen riktigt tar fart och stundtals kan det kännas lite irriterande att författaren så ogenerat lånar av klassiska fantasyförfattare och har så lite egna uppfinningar att komma med. Ändå är slutsumman positiv ..."

Sydöstran (981210):
"Per Jorner skriver med en ledig och mjuk elegans ... Debuten bådar onekligen gott. Men: 'Efter lägereldarna' har för min del en brist i själva historien. Boken är antagligen härligt lång (och ganska konsekvent, trots sin 'road movie'-stil) för den som nöjer sig med fantasymiljön. Den bjuder till skratt, livsfilosofiska funderingar och speglar även vår vardagliga tillvarons mysterium - men det är bedövande lång för den som kräver handling. Författarens sätt att trots allt ofta bryta flödet och dunka in korta, oväntade stämningsstycken ... har sin förtjänst. De underlättar ... Men självfallet har de korta sekvenserna också den fördelen att de fulländar mixturens gåtfullhet."

Väldigt positivt i finska Hufvudstadsbladet (990429):
"Per Jorner ... debuterade under hösten med en bok som är svår att beskriva men lätt att lovorda. Så här skriver man om man är uppvuxen med häftigare saker än Tolkien och C.S. Lewis och håller på att skapa sig en egen världsbild, javisst, men berättelsen om Tim och hans vänner är mycket mera än ännu en fantasyroman. Den är en befriande upplevelse av äkta berättarglädje, och den ger en ordentlig dos hopp både för den svenska litteraturen och för mänskligheten. ... Jorner är charmerande befriad från det som av de trångsynta kallas stilkänsla. ... Som i övrig fantasylitteratur finns här också klichéer, men Jorner utnyttjar dem kreativt och driver hejdlöst med dem. Bortsett från att Tims ändlösa självmedlidande och grubbel ofta tar över hela handlingen finns det väldigt litet att invända mot eposet 'Efter lägereldarna'. Men det är klart, en muntrare Tim skulle ha gjort boken betydligt tunnare. Mitt i allt det högtidliga, oförklarliga och obestämt forntida håller Jorner på ett mycket charmigt sätt kontakten till nuet och det vi kallar realismen."



Det är dock inte bara dagstidningar som har kommit med utlåtanden om boken:



I Månadsjournalen (98:10) ger självaste Göran Hägg sin syn på verket:
"I så fall är den rena fantasin både roligare och sannare. ... Någon gång känns handlingen lite lös i köttet, och dialogen blir väl putslustig. Men som helhet är det både kvickt och spännande skrivet, snarast bättre än de internationella förebilderna. Djärvt och imponerande - av en bara 24-årig författare!" (Boken låg sedan i två nummer på Häggs rekommendationslista, där den karaktäriserades som "stor, svensk fantasyroman", men det kan förstås ha varit formatet han menade...)

Månblad Alfa (98:36) är ett fanzine utgivet av Linköpings Science Fiction-Förening:
"Över huvud taget så är boken till stora delar lågmäld och filosofisk, långt bort från den eskalerande spänning och undergångsskräck som ofta präglar fantasyböcker. Den här stillheten i boken och det faktum att det egentligen förekommer ganska lite magi och andra fantasyelement i den gör att boken känns jordnära på något sätt. ... här finns det också namn av typen Stormhatt och Pilfink. Jag tycker att boken tack vare dessa känns mer helgjutet svensk. ... då och då hittar man formuleringar som inte passar i svenskt språk utan bara känns som dåliga översättningar från engelska. ... Här och där störs flytet också av omotiverade vitsiga formuleringar. Oftast flyter språket på rätt bra, men det är inte lika lättläst som [en annan författares]."

Bibliotekstjänsts katalog Böcker och AV-media (98:17):
"Denna debutroman är en stilistiskt sett välskriven och stundtals spännande fantasyroman. ... Författaren hämtar - utan att plagiera - såväl stoff som inspiration från genrens klassiker ... Resultatet är en ganska vildvuxen och spretig berättelse vars röda tråd ganska ofta förlorar sig i ett virrvarr av mer eller mindre disparata scener, bihistorier och filosofiska utläggningar om vishet, kärlek, vänskap etc. Men bristen på stringens och sammanhang kompenseras för det mesta av författarens formuleringsglädje - språket är enkelt men fyllt av ironiska och överraskande vändningar och metaforer. Boken vänder sig främst till en yngre vuxen publik."

Så här skriver Annika Johansson i fantasybibliografin Världar av mörker, världar av ljus (2:a utg., 2001):
"Pratsammast i den nya generationen är Per Jorner (f. 1974). Hans pladdriga Efter lägereldarna (1998) kommer undan med sitt helt moderna språkbruk ... genom att hans stil är absolut konsekvent, och att han har en god portion humor. Romanen innehåller en hel del gods från standardfantasyn ... Men den är samtidigt ovanligt rolig för att vara äventyrsfantasy (förutsatt att man inte direkt avskyr den studentikosa tonen). Vidare är de pigga ungdomarna sällsynt trovärdiga i sin ålder. ... Särskilt Jorners huvudperson Tim är lyckad. ... Det Jorner är allra bäst på är emellertid miljöskildring, på det området närmast utklassar han sina kolleger. Skogar, berg, vatten, djur och växter och väder är utomordentligt livfullt skildrade ..."

Mitrania (02:3):
"En spännande och mångbottnad debutroman utgiven på Norstedts förlag 1998. En bok som man får allt svårare att lägga ifrån sig efter att ha läst några kapitel. ... Berättelsen är spännande och omväxlande, dialogen rapp och humoristisk - i den märks inget av de anglicismer som annars florerar friskt i genren ... Tyvärr är språket i de berättande partierna inte helt så fläckfritt. Men det är ju en smaksak - kanske Jorners stilistiskt opretentiösa grepp tilltalar många läsare. Men Efter lägereldarna är mer än en ren äventyrsberättelse. ... Här visar Jorner prov på en berättarstil som skulle kunna föra tankarna till den amerikanska beatnikgenerationen, med gestalter som Kerouac och Salinger. Att vara 'på drift' med Per Jorner är ingen oangenäm upplevelse. Huvudpersonernas mognads-angst som kunde ha blivit en alltför dyster läsupplevelse, balanseras väl av de underhållande replikskiftena och den kaxiga överlevnadshumor som verkar vara något författaren behärskar väl. Läs den."