Bra, dålig, standard, atypisk, fjantig, djup, myrpiggsvin? Citaten avslöjar (host, host) allt. Dagstidningar först:



Upsala Nya Tidning (020408):
"Blodmåne av Uppsalabon Per Jorner är en bok med mycket psykologiskt funderande, full av intressanta liknelser och andra språkliga accenter som jag har haft glädje av. ... Men framför allt följer Blodmåne fantasylitteraturens kungsfåra i Tolkiens Sagan om ringen ... Och visst, en god historia tål att berättas många gånger, men den här tycker jag att jag känner igen lite för ofta."

Gefle Dagblad (020408):
"Blodmåne kan vara en aning svår att få grepp om till en början. Personregistret i inledningen visar sig vara nödvändig då många olika spännande och komplicerade gestalter uppenbarar sig. ... Dessvärre kan denna något utdragna förberedelse bygga upp förväntan hos läsaren inför något som är över på några få sidor. Per Jorners Blodmåne visar upp en rik flora av fängslande skepnader, men har tyvärr start- och landningsbana för tätt och lyfter aldrig riktigt."

Nerikes Allehanda (020409), Motala Tidning (020410), Vadstena Tidning (020410?):
"När nu en ny bok, Blodmåne föreligger har Per Jorner mognat som författare och renodlat såväl sitt språk som sitt uttrycksmedium. ... Det märks att infallen skalats bort här och att han medvetet eftersträvat en stramare hållning, delvis på bekostnad av de burleskerier och fantasifulla miljöbeskrivningar som blomstrade i förra boken. Lekfullheten i skrivandet har ersatts av ett tyngre allvar. ... Därmed sällar han sig, tycker i varje fall jag, till en kategori författare som i likhet med Ursula LeGuinn [sic] ibland tillfrågas om de inte tänkt börja skriva "riktiga böcker". Det tänker de inte, får man innerligt hoppas. ... Mot denna fond glimmar verkliga visdomskorn som små kristaller. Sammanfattningsvis kan man säga att det går utmärkt att läsa Blodmåne för spänningens skull, med god behållning. Men den ger mer därutöver. Och det finns tecken som tyder på att en fortsättning kan komma att följa ... Inte mig emot, jag följer intresserat det här författarskapet, nyfiken som jag är på att se vart det är på väg."

Svenska Dagbladet (020424):
"Jorners roman lider av att endast i slutändan ansluta till litteraturen. För det första påminner den starkt om ett utbyggt rollspelsäventyr. Skramlet av t6:or och t20:or, som rollspelaren kallar sina kära tärningar, tränger in i texten och man undrar om författaren skapat sina gestalter genom att fylla i ett rollformulär. Detta kvalificerade rollspelsnörderi bär mig emot. Och hur enformigt är det inte med svarta ryttare. ... För det andra har Jorner sett för mycket film och tv. ... Dialogerna liknar scenanvisningar, där varje nickning och gest pådyvlas läsaren. Det rycks på axlarna i var och varannan mening. Det är åtskilligt tröttsamt. Den som vill skriva dialog för en betydligt äldre värld har att välja på ett arkaiserat språk eller ett nutida. Jorner har valt en sär blandform. Vi stöter på ord som "repressalier", "potentiellt" och "kompetent" i en värld där man eldar med talgljus på världshuset [sic] och jagar med pilbåge i skogen. Sålunda är Blodmåne ett uppgraderat rollspelsäventyr som genom filmmediets visualisering transponerats till ett slags epigonlitteratur ... Till Jorners försvar ska anföras att han tycks vara en seriöst syftande fantasyförfattare. Jag tror att där finns ett budskap om existens och mening, bland alla fallande löv och axelryckningar, även om han har svårt att få fram det. Dessutom är han inte särskilt romantiskt lagd, vilket är i sammanhanget välsmakande."

Bohusläningen med Dals Dagblad (020430):
"Vaghet och väntan präglar Blodmåne, och det är förstås mycket ovanligt för en genre som annars brukar innebära tydliga kontraster och rafflande handling. ... Blodmåne består till största delen enbart av dialog mellan olika karaktärer, och även om ämnena som avhandlas ofta är livets stora känns det alltför mycket som rent småprat, som varken avslöjar så mycket om karaktärerna eller vad berättelsen går ut på. Per Jorner tycks sätta en ära i att vara subtil och inte berätta för mycket. Troligen ser han stora och viktiga saker mellan raderna som är mycket svåra att upptäcka för läsaren, speciellt som det är krävande nog att bara hålla reda på alla karaktärer i dramat. Jorner tycks själv ha insett att hans teknik att ge alla inblandade ungefär lika stor uppmärksamhet ger ett något rörigt intryck, och han inleder Blodmåne med en lång rollista, men att hålla på och bläddra tillbaka till denna är inte så roligt. ... Det är helt enkelt för lite berättarglädje, kontraster och fokus i berättelsen för att Blodmåne ska bli en givande läsupplevelse. Per Jorner har ett bra språk och sinne för humor och är värd respekt för modet att välja en egen väg inom fantasygenren, men den här gången har han gått vilse."

Sydsvenska Dagbladet (020514):
"Den än kortare, vagare och kanske snäppet mindre ambitiös än debuten. ... Det finns goda saker att säga om boken. Ingen kan betvivla författarens seriositet, som man säger. I sina stämningsskapande miljömålningar använder han gamla ord ... med god effekt. ... Men frågetecknen hopar sig. När händelseförloppet efter 160 stillastående sidor kommer igång så smått grips författaren av panik och hastar fram utan hänsyn till rimlighet. Det är omöjligt att reda ut hans disposition. Nu kan detta vara ett stilgrepp. ... Emellertid hyser jag lätta tvivel vad Jorners 'Eldmåne' angår. Han har i så fall inte haft kraft nog att göra en dygd av sin förvirring. Till denna bidrar det faktum att alla heter ungefär likadant, uttrycker sig på samma sätt och inte ges tillfälle att riktigt förklara sig. Och också om jag är beredd att godta Jorners njugghet med klara besked stöter jag på andra klippor. Den för mig värsta är personernas konversation. Det pratas mycket. Samtalen är vaga, moraliserande, pessimistiska. ... Vad jag inte riktigt fattar är att jag ska behöva lyssna till jeremiaderna."

Skånska Dagbladet (020515):
"Språket har blivit mer återhållsamt och stramt och detta har fått återverkningar på berättarglädjen. ... Jorners förbättrade precision i språket hjälper läsningen och det faktum att berättelsen känns mer förtätad gör att det till en början känns riktigt lovande. Men ganska snart börjar jag tröttna. Det stränga vidmakthållandet av romanens yta, de typiskt fantasyaktiga miljöskildringarna och stämningarna känns alltför väl igen och jag saknar någon form av humor eller ironi. En liten blinkning till läsaren som signalerar något slags distans till stoffet hade gjort gott. Romanens intrig är inte tillräckligt effektiv för att kompensera denna brist. I flera partier visar Jorner att han har talang. Jag önskar att han i framtiden kunde använda den till att försöka ta sig loss från det ok han hängt på sig själv när han valt fantasyn som sin genre. ... 'Blodmåne' är helt enkelt alldeles för förutsägbar för att kunna bli spännande."

Dala-Demokraten (020612):
"Det finns godbitar i alla genrer, liksom bottennapp och en hel del däremellan. Per Jorners nya roman Blodmåne placerar sig någonstans däremellan i farlig närhet till bottnen. Själva historien är i sig suggestiv och som sig bör lättigenkännlig från andra fantasyromaner. ... Jorners roman verkar ha existentiella ambitioner. ... Men frågeställningarna drunknar i virrvarret av olika personer, varelser och krafter. Det finns en förteckning som kan underlätta något men Per Jorners sätt att skriva är stundtals tröttande och förvirrande. Största delen av texten består av dialoger och iakttagelser som mest av allt liknar anvisningarna för en pjäs eller ett rollspel. Scenen växlar ständigt och alla parter i dialogen presenteras inte alltid med namn, vilket förvirrar ytterligare. ... Ett annat irritationsmoment är språket i dialogerna. Det är alldeles för modernt ... Dramats klimax och dess upplösning är oväntat psykologiserande, vilket faktiskt gör det mer intressant. Men varken den äventyrliga sagan eller psykologiseringarna känns trovärdiga och genomarbetade vid användning av en litterär måttstock. ... En läsare van vid rollspel på dataskärmen och virtuella världar kan eventuellt uppleva Blodmåne annorlunda. Själv tycker jag faktiskt att romanen är ett steg tillbaka i jämförelse med Jorners debut 1998 med fantasytegelstenen."

Kinda-Posten (020902), Vimmerby Tidning (020902):
"Blodmåne av Per Jorner är inte en av de mest överraskande. Tvärtom är det länge sedan jag läste något så segt och obegripligt. ... Trots ihärdiga försök känns hans andra bok fortfarande utan substans när jag kommit till mitten. Jag får inte ihop trådarna och det känns inte en som om de separata delarna är spännande. Namn och händelser utan sammanhang som flyter ut i ett intet. Jag ger upp."



Övriga sorters skumma publikationer:



BTJ:s Böcker och AV-media (02:8):
"Boken är en ambitiöst upplagd fantasyberättelse med alla de för genren typiska inslagen ... Trots den uppenbara viljan att utmejsla karaktärerna i förhållande till varandra och låta deras respektive historier belysa varandra, leder det mycket omfattande persongalleriet till att författaren inte riktigt lyckas forma någon övertygande personage. Resultatet är en ganska rörig och spretig historia, där man ständigt måste använda det välbehövliga personregistret för att inte tappa bort sig. Boken vänder sig främst till en yngre vuxen publik."

Månadsjournalen (02:5):
"Det är samma sagovärld ... Ändå har jag lite svårare att följa med. Fantasin är helt enkelt lite väl fantastisk, och det är emellanåt svårt att förstå vad som händer och varför. ... Samtidigt är några av personerna riktigt bra i sin genre. Särskilt den läskiga kvinnliga legosoldaten Kolibri - en originellt jämställd skurkfigur. Andra boken i sådana här serier är ibland svagare. Men vi ser fram emot mer av Jorner!"

Bonniers Litterära Magasin (02:3):
"Per Jorner undviker på ett enastående sätt att tillvarata [fantasygenrens] möjligheter, han använder genren på tristast möjliga och minst berättarekonomiska sätt: som kuliss för samtal om existentiella frågeställningar. ... Och eftersom persongalleriet är stort och språkligt odifferentierat, lyckas ingen hålla reda på respektive gestalts särskilda skäl till tungsinne: för det här är en tungsint bok, tyngd av ett allvar som den saknar all språklig förmåga att förmedla till läsaren annat än som retning i de muskler som aktiveras när man gäspar. Att Blodmåne är utgiven på samma förlag som Tolkien får betraktas som en pyrrhusseger för genren."

Kåridåren som verkar vara en studenttidning från Sundsvall (02:3):
"De många karaktärerna är den blott 266-sidiga romanens brist, de ges inget utrymme att få egna karaktärer och därmed ger de sig själva inget existensberättigande i boken. Jag upplever det som att Jorners ambitioner var betydligt högre än att få ihop en sådan tunn historia, men att han någonstans på vägen tappade orken och förlorade gnistan. Helhetsomdömet blir därför lite svagt då det egentligen inte finns något speciellt som lyfter berättelsen från dess typiska svenska medelmåttighet."

DAST magazine (02:2):
"Per Jorner har en lätt burlesk stil och stor geografisk och naturbeskrivande fantasi. Han skriver med frisk djärvhet och har en human avsikt med sitt skrivande."

Codex (02:3):
"Det är nästan lite väl många personer för en roman på under 300 sidor, för man hinner inte riktigt komma underfund med vem som är vem, och vad de olika personerna har för egenskaper och mål innan romanen tar slut. Jag tror att det hade varit bra med ett något mindre persongalleri. ... Boken är lättläst, även om man får se till att hålla sig ordentligt vaken för att hålla ordning på alla personer. Per Jorners språk känns mindre influerat av engelskan än många av hans svenska kollegors ..."

Minotauren (15):
"Det står naturligtvis klart för varje läsare som är åtminstone flyktigt bekant med Tolkiens verk att Per Jorner befinner sig i en egen, litterär fåra. ... Jorner uppehåller sig väl mycket vid den visuella ytan, men det är å andra sidan något som exempelvis många författare i deckargenren också gör. Det är märkligt att en så pass visuell författare som Jorner inte heller riktigt lyckas med att mejsla ut det omfattande persongalleriet bättre. Flera recensenter har anmärkt på detta och jag måste instämma. Det förekommer ett personregister i romanens början och även under förhållandevis koncentrerad läsning fann jag mig bläddra fram till registret flera gånger. Personerna glider lätt in i varandra och läsningen får stundtals karaktären av dubbelseende. Det är särskilt att beklaga eftersom idén i sig är intressant. Det stora persongalleriet där ingen ensam huvudperson dominerar lurar läsaren att uppfatta de flesta av personerna som berättelsemässiga jämlikar. På så vis öppnar Jorner för ett perspektiv där läsaren inte skyddas av att bestiga berättelsen längs den konventionella dramaturgiska hierarkins trappsteg. Det blir särskilt tydligt när författaren låter någon person dödas. ... Varje individ blir betydelsefull, en som känner, reflekterar och upplever och inte bara är en kugge i ett berättelsemaskineri. På så vis gör Jorner döden mer betydelsfull, mer verklig än vad många andra författare förmår. ... Blodmåne har vissa brister, men det har också kritiken."

Mitrania (02:3):
"Språket i berättelsen är bitvis oerhört vackert och stämningsfullt, även om stämningen splittras av en del enstaka metaforiska magplask. Spänningen i boken byggs upp på ett rätt ovanligt sätt, och kanske är det därför man kan uppleva den slutliga uppgörelsen som något av en ketchupeffekt. För mig tycks det som om Blodmåne är något av en experimentbok."