Shoshone indianer



De härstammar från Östraidaho, Västwyoming, Nordöstra Utah nära Great Salt Lake till södra Idaho, Sydvästra Utah och norra Nevada. Meriwether Lewis kallade dem för Sosonees eller ormfolket i 1805. En del andra stammar kallade dem Gräshusfolket. De östra shoshonerna livnärde sig till huvudsak på buffeljakt. Hästen gjorde som du säkert redan fårstår ett stort intryck på indianerna när den kom till området. Shoshonerna var bland de första stammarna som lärde sig att hantera djuret och det var shoshonerna som introducerade djuret till sina grannar Blackfoot och Nezperce. De västliga shoshonerna var inte lika rörliga och koncentrerade sig på att samla föda och på laxfiske. Shoshone stammarna var inblandade i en rad konflikter med sina grannfolk, men förhöll sig så mycket som möjligt neutrala till de vita. Det var vanligt att de tjänade som spejare åt de vita inom den amerikanska armen. I 1868 fick de det stora reservatet Wind River i Wyoming. Deras antal beräknades till 4 500 i 1845. Idag lever ca 2 500 shoshoner i Wyoming på resrvatet som de delar med Arapahostammen och bannoker samt ytterligare ca 1 300 i Nevada.


 

Tobak


Shoshone indianernas medecinmän tog alltid av sig sina mockasiner innan de rökte och behandlade sina pasienter.

Tama och transport djur


Hunden användes till olika arbeten men vanligtvis inte till själva jakten, däremot kunde den användas som packdjur. Med andra ord hunden kunde bära eller dra kött på s.k. travoises , kinn och övriga föremål under vandringar, jakt m m. Det fanns några stammar som använde sig av hunden som ett hjälpmedel under själva jakten, t.ex. några platåstammar som Kutenai samt vissa Shoshone som kunde under vissa situationer använda sig av hundar för att driva dovhjort, kronhjort och Kanadahjort. Transport var defenativt ett allmänt ekonomiskt motiv för att behålla hunden i detta området framförallt innan indianerna fick tag i hästen.

 

Men som tidigare nämt fanns det även andra omroden där hunden användes i form av arbete. Hundar är som känt mycket duktiga vaktdjur, indianernas hundar var absolut inget undantag, tvärtom de var extremt agressiva och farliga mot främlingar. Utan någon som helst resarvation av att anfalla och slita en främling i stycken hade hundarna även betydelse och värde i form av skydd. En annan viktig uppgift som hunden hade var att på en hundtravois dra ved så att kvinnor kunde hämta större kvantiteter ved åt gången samt underlätta deras övriga sysslor. Senare vid hästens ankomst användes större varianter av travoises med hästar. Blackfoot travoises

 

Handel


Längre väster ut fortsatte Shoshone, Flathead och Nez Perce med handeln med Blackfoot och Crow som antagligen fick tillgång till hästen via spridning från Shoshone, Flathead och Nez Perce. Otroligt nog verkar det som om det var icke kända ryttarstammar i sydväst samt västra prärien som kom åt hästar innan mer kända präriestammar som senare skulle visa sig bli huvudrepresentatörer vad beträffar indianernas ryttarkulturer i Nord Amerika.

 

Enligt proffessor Julian H. Steward från Illinois universitet använde inte alla indianer hästen, t.ex. i Nevada fanns det så lite växtlighet att hästen skulle ha ätit de planter som indianen livnärde sig på och förmånerna av att äga hästa övervägde inte nackdelarna, så hästar som västra Shoshone hade bytt åt sig blev ätna.

Redskap vid transport


Som fotgängare hade prärieindianerna flera hjälpmedel utöver travoisen som bl.a. (cradleboard) vagga bland vissa stammar burna av mödrar på sina ryggar. I motsats till Pima indianerna, använde prärie stammarna inte vaggan enbart för att spädbarnet ska ha något att sova i men även ett redskap att transportera barnet i. Medan Pueblo kvinnor bar på vaggan i sina armar, transporterade en präriemor vaggan på sin rygg med hjälp av ett hjortskinn snöre runt barnets bröst och överarmar. Vaggan kunde även hänga från en sadel på en häst under längre marsher. Kiowa, Comanche och Dakota stammarnas vaggor betog av en ficka av skinn som var extremt broderat med pärlor och som i sin tur var fäst till en ram bestående av två platta pinnar som var utåtböjda bot botten, ungefär som hockeyklubbor i miniatyr. Blackfoot, Kutenai, Crow, Nez Perce, Shoshone och Ute varianten var u-format på topp och blev tunnare ju närmare botten (fötterna) den kom.

Tipit


 

Crow-, Hidatsa-, Blackfoot-, Sarsi-, Ute-, Shoshone-, Omaha-och Comancheindianerna använde fyra stolpar. Genom observationer och erfarenhet har proffesor W. S. Campbell funnit att tipis med tre stolpar är att föredra därför att det står emot starka vindar bättre.

 

Alla prärietipis var bra mycket mer imponerande än de kanadensiska motsvarigheterna som hittades bland kanadenskiska stammar som t.ex. Siberians och Lapps. Destinktivt med prärietipit jämfört med tipin på annat håll är rökflapparna vid högst upp vid tipits topp. Brasan var plaserad i tipits center vilket tillät röken som steg rakt upp att försvinna ut genom hålet högst upp i tältets tak som justerades genom att öppnas eller stängas med hjälp av flappar (dvs. öron) som var fästa vid två pålar på tipits utsida. Ingången var smal och normalt riktat åt öster.

 

Klädsel och personlig dekoration


Nödvändig klädsel var tillverkad av behandlad och bearbetad skinn. På grund av den lätta tillgängligheten av tyg efter indianen kom i kontakt med den vite mannen är det svårt att bli specifik på hur kläderna som indianerna bar på såg ut. Detta beror på att klädesplaggen varierade mycket mellan olika stammar och den information som finns tillgänglig är inte tillräcklig därför att informationen som man har fått av de tidiga vita resenärerna i detta området är rätt så allmän och otydlig vad varje enskild stam beträffar.

 

Det vanligaste objektet att ha på fötterna var mockasiner. Mockasinerna var i allmänhet tillverkade av rå skinn. Mockasiner i en bit har bivit observerade bland Blackfoot, Sarsi, Crow, Cree, Assiniboin, Gros Ventre, Shoshone, Omaha, Pawnee och Dakota- (Oglala-, Teton-, Hunkpapa- och Wahpeton Sioux).

 

Övrig redskap


Korg vävning


Det fanns flera olika tekniker för korg vävning som användes av diverse stammar, men de s.k. äkta korgarna producerades endast bland byarna och stammar i ytterområdena som t.ex. Ute och Shoshone. Mandan, Hidatsa, Arikara och Pawnee tillverkade däremot fatliknande korgar.

 

Skinn och läder arbete


Skinn objekt var av antingen ogarvat eller garvat läder. Oavsett vilket så blev skinnet utsträckt mellan stolpar i marken med pälsen nedåt, sedan skavde man bort all fett, muskler och övriga rester med ett speciellt tandat verktyg. Efter att skinnet hade suttit utsträckt mellan stolparna i flera dagar under den stekande solen kvinnor skrapade ner skinnet till en jämn tjocklek med en skarv yxa av hjorthorn. Om hon önskade att ta bort pälsen vändes skinnet med pälsen uppåt och skrapad med skarv yxan. Med denna avhårnings metoden avslutades skinnbehandlingen.

 

Vapen


Hornbågar hade alltid senor eller muskler påklistrade och de användes av de västra stammarna; Shoshone, Crow, Blackfoot, Nez Perce och Cheyenne.

 

Pilar varierade mycket i längder. För jakt av smådjur, fågel och träning behövdes inga spetsar. För mer allvarligt bruk fäste indianerna spetsar av sten, ben, horn eller i senare tid metall med hjälp av senor från djur.

 

Politiska enheter


Pawnee stammen bestod av minst fyra olika politiska enheter.

 

Grupper, Klaner, Stammar och Nationer


Väster om prärie området fanns Nevada-Shoshoner. Under stora delar av året hade de det så svårt att de tvingades leva i mycket små icke bofasta grupper p.g.a. den miljö som de befann sig i. Ofta var dessa grupper inte större än enskilda familjer. Det var bara under kortare perioder som tillgängligheten av mat var tillräcklig, då kunde flera av dessa små grupper forma sin stam och ha en dans.


Återgå till Shoshonetalande stammar.