PRA

Vad är PRA
PRA är en förkortning av Progressiv Retinal Atrofi, det är en ögonsjukdom som finns i flera raser och resulterar i att hunden så småningom blir blind.

Progressiv står för att sjukdomen inte dyker upp färdigutvecklad utan symptomen ökar efter hand. På sätt och vis kan det kännas som en lättnad eftersom våra hundar inte blir blinda direkt utan om sjukdomen hinner utvecklas så långt, är de redan i en ansenlig ålder. Ögats näthinna, med ett finare ord retinan omvandlar de bilder som kommer in i ögat till nervimpulser som skickas vidare via synnerven för bearbetning i hjärnan. Här finns tappar, som svarar för färgseendet och stavar som tar hand om vårt (hundens) mörkerseende och registrerar svart och vitt.

Atrofi betyder förtvining och står för att blodådrorna i näthinnan förtunnas och förtvinar vilket gör att den fungerar sämre och sämre.
 

Hur upptäcks PRA?
Det finns två metoder som används för att upptäcka PRA hos en hund; ERG och Ophthalmoskopi.

ERG innebär att man placerar en speciell lins i hundens öga och utsätter sedan ögat för olika slags ljus. Man mäter näthinnans respons på ljuset och jämför kurvorna med en springer som är frisk. Här kan man upptäcka PRA på relativt unga hundar.

Med Ophthalmoskopi (som är det vanligaste) tittar veterinären in i ögat och studerar näthinnan med hjälp av olika optiska instrument. Här kan det vara svårt att se symptomen på PRA innan hunden är 3-4 år, symptomen är för otydliga. Resultatet man får vid denna typ av undersökning håller i ett år, sedan måste man lysa om hunden om man t.ex. ska använda den till avel. Kostnaden för Ophthalmoskopi Är 300:- (Djursjukhuset Albano, augusti-00) och för ERG 3000:- (Ultuna, augusti-00) så det är en viss prisskillnad.

Båda metoderna är komplicerade och veterinärer måste ha speciell utbildning för detta.
 

Vad görs för att undvika PRA?
Alla hundar som i Sverige diagnostiseras med PRA (sjukdomen eller anlaget) får parningsförbud liksom deras föräldrar. Se vidare i broschyren Registreringsbestämmelser från Svenska Kennelklubben. Som uppfödare ska man vara restriktiv och inte avla på hundar med för mycket PRA-anlag eller troliga PRA-anlag bakåt i stamtavlan.

Tyvärr är anlagen så spridda att det inte är möjligt att plocka bort alla anlagsbärare, troliga och möjliga ur aveln – då skulle antalet hundar som det gick att avla på komma att bli så litet. Problemet är också att anlaget är enkelt -reccessivt, d.v.s. en hund kan bära på anlaget utan att bli sjuk och man kan inte upptäcka detta genom att undersöka hunden. En hund med ett dolt anlag som paras med en annan hund som också bär på ett dolt anlag kan få valpar som kan utveckla PRA och först då visar sig anlagen och hunden kan plockas ur avel.

Nedanstående försöker ge en schematisk bild av hur anlagen/sjukdomen nedärvs i en kull. Man kan aldrig garantera för hur anlagen ligger, dvs. vid en Aa + Aa parning är det 25% risk att valpen får dubbel uppsättning av PRA-anlaget (AA), det är 50 % risk att valpen får anlaget Aa och det är 25 % risk att valpen saknar PRA-anlaget helt (aa).

 

Teckenförklaring;

AA = hund med PRA (blir sjuk)
Aa = hund med anlag för PRA (men utan att bli sjuk)

aa = hund utan anlag för PRA
 « = parning.  

Procenttalen anger schematiskt hur anlagen kan fördela sig.
 
 

AA « Aa 

Valparna får anlag; 

50 %  AA

 50 %   Aa 

AA « AA 

Valparna får anlag; 

100%  AA

(alla sjuka) 

AA « aa

Valparna får anlag; 

100 %  Aa

(alla blir anlagsbärare) 

aa « aa

Valparna får anlag; 

100% aa

(alla friska) 

Aa « Aa

Valparna får anlag;

25 %  AA

25%   aa

50% Aa 

aa « Aa

Valparna får anlag; 

50 %  aa

50 %   Aa