Är det tillräckligt med ett ettårigt torskfiskestopp, för att rädda fiskbestånden?

Yrkesfisket är väldigt konservativt och dess icke selektiva fiskemetoder ålderdomliga. Dessa fiskemetoder har medfört ett enormt resursslöseri och är inte ekologiskt hållbara. Ett torskfiskestopp på ett år kommer inte att ändra detta förhållande. För västkusten har dessa omoderna fiskemetoder haft förödande konsekvenser både för fiskebestånden och havsmiljön, och dessutom gjort att fiskerinäringen befinner sig i en djup kris.

Den starka tillbakagången fiskbestånden beror inte på en mer förorenad miljö. Forskarna har inte kunnat finna någon annan förklaring till denna drastiska förändring än att yrkesfisket under en följd av år varit totalt ekologiskt ohållbart och utplånat de rika fiskbestånd som tidigare fanns längs västkusten. Källa: Fiskeriverket Informerar 2002:6.

Fisket med dessa ekologiskt ohållbara metoder har för västkustens del bl a inneburit följande:

Att en rad fiskbestånd befinner sig under biologiskt säkra gränser: Det i stort sett okontrollerade yrkesfisket har gjort att den totala torskfångsterna i Kattegatt har minskat från långt över 500.000 ton, 1965, till ca 150.000 ton, 1999. Källa: ICES. Sedan 1999 fångsterna har ytterligare minskat starkt. I Skagerack, Kattegatt och Nordsjön har, enligt EU- kommissionären Franz Fischler, torskfångsterna bara i år gått ner med 30 %, från de redan tidigare låga nivåerna. Det är inte bara torskbeståndet som gått tillbaka. Fångsterna av fiskarter som Bleka, Pigghaj, Marulk, Rödspätta, Vitling, Piggvar, Slätvar, Tunga, Kolja och Kummel har minskat starkt. Fångsten av arter som Hälleflundra, Slätrocka, Blåfenad Tonfisk och större hajarter har i stort sett upphört. Detta är knappast ett ekologiskt hållbart fiske, utan kommer bara att leda till undergång för fiskbestånden och näringen själv.

Att havsmiljön föröds: Trålfisket medför att det rivs upp stora sår i bottnarna. Det medför även att unika havsmiljöer hotas. Senast kunde man i SVT2 "Mitt i naturen - film" se hur stora delar av ett fullkomligt unikt korallrev utanför Kosteröarna till stora delar slagits sönder p.g.a. trålfiske.

Borttappade yrkesfiskeredskap föröder även de havsmiljön. Detta leder till att yrkesfiskeredskap står kvar som fällor i långa tider för fisk och skaldjur, vilka fastnar i dem och sedan långsamt plågas ihjäl.

Ett enormt resursslöseri: Trålfisket sveper med sig allt liv som kommer i dess väg. Vid trålfiske fångas allt, sedan plockar fiskarna bara helt enkelt ut det de vill ha. Detta innebär att stora mängder undermålig fisk och kräfta bara kommer att kastas överbord till väntande trutar och måsar. Småkräftan tas visserligen inte av måsarna, men den blir blind av dagsljuset eller är redan ihjäl klämd av trålen.

Vid bottentrålning består för det mesta huvuddelen av fångsten, av undermåliga fiskar eller arter man inte vill ha. Denna fångst är även helt okontrollerad och räknas inte in i fångstkvoterna, det är helt enkelt bara ett enda resursslöseri med liv.

Att fiskerinäringen i sig själv är starkt hotad: Ett livskraftigt yrkesfiske behövs för att ta tillvara havets resurser, men yrkesfiskets ålderdomliga fiskemetoder har fått förödande konsekvenser för näringen i sig själv. På grund av sviktande fångster har antalet heltidsutövare av yrket på västkusten, gått starkt tillbaka. Från över 7000, år 1955, till strax över 1000, 1998. Källa SCB & FIV.

För att kompensera de minskade fångsterna, har de som lever kvar i yrket ökat sin fiskeansträngning och redskapsmängder oerhört. Nu ligger båtarna ute dag och natt för att få tillräckliga fångster, för att få det att gå ihop. Fiskarnas arbetstider ökar hela tiden, medan lönsamheten går ner. Som det är nu så måste de unga som vill satsa på detta yrke i framtiden, nästan betraktas som idioter. Det vikande antalet yrkesfiskare gör även att de åretrunt boende i kustsamhällena ständigt minskar. Yrkesfisket behöver helt klart stöd för att utveckla sina fiskemetoder, för att näringen skall kunna överleva.

Förutom ovanstående punkter, kan man ifrågasätta om yrkesfiskets urskillningslösa och ålderdomliga metoder är etiskt försvarbara. Trålfiske bedrivs genom att man med hjälp av paravaner spänner ut och drar fram en nätstrut över botten. Mellan paravanerna och nätstruten är långa och tunga gummilinor fästa, vilka har som uppgift att skrämma in fisken framför nätet. När fisken sedan, efter en tid, blivit så stressad att den inte klarar av att simma längre, faller den in i nätstruten. För att där sedan långsamt kvävas eller klämmas ihjäl. Ett tråldrag tar i regel 4- 5 timmar, vid dåligt väder i regel längre. Detta fiske kan till och med kanske ses som ett kvalificerat djurplågeri.

Vad kan då göras åt denna situation? Några åtgärder kan vara:

Det behövs områden där fisken någorlunda kan få växa upp i fred: De grundområden som utgör fiskars barnkammare behövs skyddas bättre. Där förekommer i dag ett omfattande fiske efter ål med ryssjor, vilka är ålderdomliga och ickeselektiva redskap som fångar allt utan urskiljning. Bifångsten som utgörs av olika arter av småfisk, slängs överbord till trutarna. För att fånga ett fåtal ålar, tillåts det att man dödar mängder med småfisk. Ett enormt resursslöseri, småfisk som om den bara fått växa upp hade kunnat genera stora värden i framtiden, förspills. Även vid ålfiske, är trenden att fiskarna kompenserar de ständigt minskade ålfångsterna med ett stort antal redskap, som i slutänden föröder allt.

Detta fiske måste regleras hårdare, det behövs att det utvecklas selektiva redskap för ålfiske. Det kan även behövas att allmänhetens rätt att fiska med garn och ryssjor på dessa grunda områden, ses över.

Trålgränserna behöver flyttas ut: De kustnära zonerna är viktiga reproduktions och uppväxtområden för fisken. Som det är nu är det i stort sett tillåtet att tråla ända in vid land. Yrkesfiskets företrädare har hela tiden fått som de vill, politikerna har inte brytt sig, och trålgränserna har ständigt flyttats in.

Den svenska regeringen måste följa regler och lagar inom fisket: Den svenska regeringen har av EU-kommissionen nyligen anmälts till EU-domstolen. Formellt handlar det om att Sverige åren 1995 och 1996 systematiskt överskridit ett tiotal fiskkvoter, bl a för torsk, sill och makrill samt för brister i kontrollen av fisket.

Den svenska regeringen lastas för att man inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att inspektera och registrera fångsterna, att man inte straffat de yrkesfiskare som fiskat för mycket och att man inte i tid förbjudit fiske när kvoterna ansetts vara uttömda.

Yrkesfisket måste övervakas och kontrolleras bättre och det måste utvecklas ekologisk hållbara fiskemetoder: De åtgärder som kommer från fiskerinäringen själv, för att motverka utfiskningen är totalt otillräckliga. Näringen föreslår höjda minimimått på torsk och selektiva redskap. Dessa åtgärder kan kanske låta bra, men som det är nu kommer de att vara verkningslösa. Med dagens urskillningslösa och ålderdomliga fiskemetoder, kommer det bara att innebära ett ännu större resursslöseri. Den torsk som minimimåttet har höjts på, kommer att fångas och dödas i trålarna ändå, skillnaden är bara att ännu mer fisk kommer att slängas till trutarna. Denna åtgärd kommer också att kraftigt minska lönsamheten av fisket, p.g.a. av att huvuddelen av den torsk som landas i dag utgörs av icke könsmogen fisk under detta minimimått. Detta kommer även att innebära att trycket på de redan starkt nedfiskade bestånden av annan fisk kommer att öka.

De selektiva redskap som yrkesfisket vill införa är dåligt utredda. Det enda man vet om dom, är att mängden fisk i trålstrutarna minskar. Man vet inte vad som händer med den känsliga småfisken efter att de totalstressats och manglats av trålarna. Dessutom skrev Svenska Dagbladet tidigare i år, att Kustbevakningen, i en razzia nyligen, avslöjat att de selektiva redskapen - på de fiskebåtar där de fanns - manipulerats så att småfisken ej kom ut.

Det verkar som det från politiskt håll glömts bort att fiske, för många är en mycket betydelsefull rekreations- och fritidssysselsättning och att många stora fiskevårdande insatser gjorts av privatpersoner. Skall verkligen vara på det sättet att havets oerhörda rikedomar bara skall få utnyttjas av en ständigt minskande skara yrkesfiskare, som tillåts fara fram hur som helst. Har den stora allmänhet, som har fiske som rekreations- och fritidssysselsättning, ingen betydelse.

Västkusten står nu inför en ekologisk katastrof av stora mått. Skall vi tillåta att politikers låt gå inställning gent mot yrkesfisket och samvetslösa fiskares framfart, är på väg att förstöra havets ekosystem fullständigt. Mer än vad oljeutsläpp och miljöföroreningar på långa vägar hitintills mäktat med. Det är dags för något slag av handling nu. Är detta det arv som vi vill lämna till våra efterkommande?

Peter Söderlund