KÖPES!! Böker skrivna av Hallvard Tveiten. Liv och leverne. Trollehom För och NU och Gods och gårdar. köpes! Tillbaka till min hemsida

TORRLÖSA.

TROLLEHOLMS SLOTT

Torrlösa socken i Onsjö härad tillhör med sin sydligaste del häradets slätt- bygd men sträcker sig i norr och öst upp mot Konga och Söderåsens lövskogsklädda utlöpare. Nästan hela socken tillhör godset Trolleholm, vars huvudbyggnad är belägen långt österut i socken, omgiven av ståtliga bokskogar.

Detta gods hette ursprungligen Kattisnabbe, fick sedan namnet Eriksholm och först under 1680-talet med släkten Trolles hitkomst namnet Trolleholm.

Fornminnen äro här sällsynta. Äldtre uppgifter nämna dock något om en stensättning vid Höjelycke, som skall ha varit 10 m lång och haft formen av en människa.

Areal: 53,02 kvkm. Enligt 1938 års fastighetstaxering är ägovidden; 4.121,4 har åker, 82,2 tomt och trädgård, 17 slåtteräng, 1,4 kultiverad betesäng, 156,8 annan betesäng, 737,5 skogsmark, 115,6 övrig mark.

Jordbruksvärde: 5,932:300 kr.
I jordbruksvärdet ingående värde å skogsmark:85.100 kr.
Skogsvärde: 340.700 kr.
Invånarantal: 1.367 (1943).


TROLLEHOLMS SLOTT.
Trolleholm hette ursprungligen Eriksholm; vilket namn år 1538 gavs åt den borg som Tage Ottosson Thott då uppfört på platsen för det nuvarande slottet. Byggnaden bestod av 4 st. tre våningar höga längor, omslutande en kvadratisk borggård, jämte o. diagonalt ställda hörntorn i sydväst och nordost. Av denna borg återstår i våra dagar de båda nämnda tornen samt den västra längan eller slottets nuvarande mittparti. Eriksholm var den första borgen i Skåne av denna byggnadstyp, som snart fick flera efterföljare, bland vilka vi ännu idag kunna se exempelvis Torup och Vittskövle i ganska oförändrat skick. Med Eriksholm for tiden emellertid mera omilt fram. Under svensk-danska kriget 1675-79, då godset någon tid var indraget under svenska kronan, blev borgen, där en liten svensk besättningstrupp var förlagd, anfallen och stormad av danskarna, varvid elden kom lös och taket avbrändes. Detta inträffade den 12 augusti 1678 och sedan kom byggnaden att stå obebodd och utan tak i 70 år.

Godset övergick nu i en annan släkts ägo. Thottarna, Eriksholms grundare, hade i fyra generationer innehaft egendomen, men den siste av dem, Tage Thott, önskade sedan Skåne slutgiltigt blivit svenskt, överflytta till Danmark och sålde därför Eriksholm år 1680 till fru Hille Trolle, född Rosenkrantz, änka efter danska riksrådet och amiralen Nils Trolle. Deras sonson Fredrik Trolle, som 1727 blev ägare till Eriksholm, ändrade detta namn till Trolleholm och på 1750-talet lät han grundligt restauera den då ganska förfallna borgen. Denna tillbyggdes med hörntorn även på diagonalen nordväst-sydost, medan den östra längan borttags, så att borggården blev öppen åt detta vädersstreck, hela slottet vitrappades. Ombyggnaden verkställdes enligt ritningar av den kände 1700-talsarkitekten baron Carl Hårleman och som ett vackert minne från denna epok kvarstår ännu det lilla lusthuset i parken väster om slottet, den s.k. Hårlemanska paviljongen.

Fredrik Trolle, känd som stor byggherre och stiftare av de Trolleska fideikommissen, testamenterade Trolleholm till sin dotter Viveka, gift med riksrådet greve Gustaf Bonde och inom denna släkt har godset sedan förblivit såsom fideikommiss.

Slottet blev under åren 1886-88 åter föremål för en omfattande restaurering, som utfördes efter ritningar av den danske arkitekten, statsrådet F. Meldahl, och därigenom erhöll byggnaden sitt nuvarande utseende. Arkitektens avsikt torde ha varit att i viss utsträckning återställa borgen i dess ursprungliga skick, samtidigt som han skänkte den typiska drag av fransk medeltidstil.

Vad slutligen byggnaderna i slottet omgivning beträffar, kan nämnas, att de båda mäktiga gråstenslängorna, som omsluta den yttre borggården, uppfördes år 1647 och att de efter en eldsvåda blev restaurerade år 1848 enligt ritningar av professor C.G. Brunius.


TROLLEHOLM
Torrlösa socken
Onsjö härad
Gud skydde det hem han oss givit på jorden
Och fostre den slägt, som här bofast är vorden,
Han låte oss verka så här uti tiden,
Att slutligt vi vinna den eviga friden.
Denna önskan står att läsa på en sandstenstavla infälld i väggen vid en av Trolleholms pampiga uthuggna portaler.
Likt en bild, hämtad från de gamla franska riddaromanerna reser sig borgens högra tegelmurar, rundtorn, trappgavlar och mot himlen strävande takåsar över den täta grönskan. Trolleholm ligger, som de flesta gamla borgarna i Skåne. på sin holme, omgiven av speglande kanaler.
I sommarkvällens skymningsstund syns dess tunga tegelmassiv och spetsiga tornhuvar avteckna sig mot de drivande skyarna. Över hela tavlan råder en fantasieggande stämning; borgen synes ruva över någon dyster sägen från det förflutna eller med vaksamma ögon vänta på anstormande fientliga skaror.
Men sagan har sin bild och verkligheten sin. Helt visst har den gamla borgen upplevt krig, uppror och bränder, men dess nuvarande medeltida dräkt av riddarborg är bara en chimär. Under sin 450-åriga tillvaro har Trolleholm tre gånger bytt utseende.
Den allra äldsta uppgift som finns om borgens historia sträcker sig bort i tiden 1424, då här fanns en sätesgård ägd av väpnaren Erik Nielsen, som kallades "Ericus de Katisnabba". Erik från Kattudden var först på plats, sedan kom under renässansen Tage Ottesen Tott, som år 1538 byggde borgen Ericsholm och så 1700-talets vita Trolleholm, som förvandlades av Carl Trolle-Bonde med hjälp av den danske arkitekten Ferdinand Meldahl till en riddarborg på 1880-talet.
Om riddaren "Ericus de Katisnabba" eller "af Kattsnape" vet vi nästan ingenting. Man kan av namnet, som i våra öron låter en smula egendomligt, dock uttyda att riddaren här hade ett befäst hus.
Med historiens hjälp kan vi förstå att i det rika Skåne sällan rådde fredliga tider varken under medeltid eller under de eviga striderna mellan svenskar och danskar på 1500- och 1600-talen. Om man då tittar på namnet "Katisnabba", kan man med litet god vilja få fram att kat var ett medeltida ord för försvarsvall och nabba kan tydas som udde och vi har då ett "fast hus" på en udde, där riddar Erik kan ha haft sitt säte i början av 1400-talet.
År 1538 lät Tage Ottesen Tott till Näs och Sireköping på den mark han förvärvat av abboten på Herrevadskloster uppföra en stark och sluten försvarsanläggning, anpassad efter tidens artilleriutveckling.
"Ano.dom.mdxxviii.loed,ieg.tage.ots.bygge.tende.gard.oc.kalle ham. erixholm oc var tull fförn.ii.bonde.garde.oc.kalltes.Kattssnave." -Denna text finner vi på en inskriftstavla av granit placerad i portbågen till trädgårdssidans portal. Översatt till modern svenska lyder texten på denna gamla tavla sålunda: År 1538 lät jag Tage Ottesen bygga denna gård och kalla den Ericsholm och var tillförne 2 bondgårdar, som kallades Kattsnave.
Denna anläggning bestod av fyra trevåningslängor runt en kvadratisk borggård, fyra runda torn, ett i vartdera hörnet, samt runt takfoten löpande skyttevärn och kastgluggar utgjorde försvaret. Runt borgholmen löpte en djup vallgrav. I öster tog man sig över vindbryggan genom borgporten.
Tage Tott visste vad han gjorde när han lät bygga detta starka fäste. Skåne härjades just under hans tid av ständiga strider mellan inre och yttre fiender. Trakten dit han förlagt sitt Ericsholm var då fylld av moras och borgplatsen belägen vid stranden av en sjö uppe på de s.k. "Trollekullarna".
Namnet Ericsholm fick borgen till minne av Tage Totts äldre broder, som dött 1533.
Sjön som ofta svämmade över måste vid denna tid ha stigit över de senare anlagda ladugårdslängornas öppna plan. Dessa utgjorde en förborg med en öppen del åt vindbryggan.
Tage Tott och hans hustru Else Holgersdatter Ulfstand. Tage Tott dog 1562 och hans hustru Else 1573. Ericsholm övergick då till sonen Otte Tegesen efter faderns död. Han avled 1588 och tillhör historiens skuggestalter vid sidan av sin lärda och högt begåvade hustru Sophie Ottesdatter Brahe från Knutstorp. Hon var syster till astronomen Tyge Brahe. Hennes märkliga och romantiska levnadssaga är ett intressant stycke kvinnohistoria från en i våra dagar ofta feltolkad period. Det var en tid då kvinnorna inte alls bara var sköna jungfrur eller sina mäns underdåniga borgfuar. Lika ofta finner man i deras skara högt bildade, lärda och synnerligen kraftfulla gestalter, som byggt borgar och styrt imperier bestående av hundratals gårdar och byar, stora skaror av underlydande som skulle mättas och ibland försvaras mot fientliga styrkor. Ovanpå allt detta en egen familj med många barn.
Sophie Brahe tillhörde dessa högt bildade kvinnor. Hon delade broderns intresse för naturvetenskaperna, astronomi och medicin. Hon är dessutom en av våra första stora skaldinnor i Norden.
Under sin makes levnadsår på Ericsholm mellan 1562 och 1588 förflöt livet stilla för Sophie Brahe. Hon ägnade sig åt studier, framför allt forskade hon i medicenalväxternas olika verkningsområden. På godset hade hon anlagt en stor örtagård.
När sonen Tage, han som skulle växa upp till "Skånske kungen", en av Skånes rikaste män, var endast åtta år, dog fadern.
Sophie Brahe hade alltid haft en flitig kontakt med brodern Tyge. Vid ett besök hso honom på Ven träffade Sophie Tyge brahes vän, alkemisten Erik Lange. Heta känslor uppstod mellan honom och Sophie, som då var änka. Hennes kärlek skulle vara livet ut. Tillsammans arbetade de och studerade ivrigt konsten att göra guld. Detta blev till en besatthet hos Sophie.
Med brodern Tyges samtycke förlovade hon sig med sin käresta, den unge adelsmannen Erik Lange. Man hade dock inte underrättat den övriga släkten om den ingångna förbindelsen, vilket för framtiden skulle förorsaka Sophie Brahe mycken grämelse och många bekymmer.
Strax efter förlovningen reste Erik Lange utomlands, förmodligen för att undkomma alla sina kreditorer. Sophie återvände till Ericsholm för att fullborda sin sons uppfostran. I slottsparken lät hon uppföra ett litet lusthus dit hon drog sig tillbaka för att arbeta med sina studier och göra alkemistiska experiment. Hon förvarade härinne ett porträtt av sin älskade Erik Lange, som hon på länge inte hört av. Sin kärlek till honom beskrev hon i ett långt och berömt poem "Urania till Titan", avfattat på latin. Versmåttet var dessutom klingande hexameter. Låt oss lyssna till några strofer av denna Nordens stora renässansskaldinna: "o, Du borta! Min dag har ej sol, min natt har ej stjernor.
Ty Du är middagens sol, morgonens glöd Du mig är.
Sjunke guldmakarens konst till sitt hem, de nattliga rymder!
Ej en så snövit hand röre den koliga konst.
Nalkas Du sol i mitt lif ditt hemlands stränder! Mot Norden
Blåse den önskade vind, hvälve den skummande våg.
Vänta att hvälfva sitt tak öfver de älskandes gång."

Så lyder några rader ur denna glödande kärleksdikt i en gammal översättning.
I elva långa år fick Sophie vänta och längta efter sin fästman. Vid den tiden var sonen Tages utbildning fullföljd och han sändes på de obligatoriska utlandsresorna för unga adelsmän. Nu kunde hans mor bege sig ut för att söka reda på sin fästman. Hon fann honom slutligen, totalt utblottad och djupt olycklig. Sophie förde honom då med sig åter till hemlandet. Men så fort han satt foten på dansk jord, greps han och fängslades av sina gäldenärer. Sophie lyckades köpa honom fri och äntligen kunde hon stå brud vid sin älskades sida den 21 mars 1602. Hon var då inte längre en ung tärna utan 46 år gammal. Sju adliga jungfrur och sju adelsmän var bröllopsvittnen vid denna ceremoni.
Men äktenskapet med Erik Lange gav henne bara mer bekymmer. Hon tvangs skuldsätta sig alltmer och mer och slutligen måste hon pantsätta alla sina juveler, då hon ny befann sig i största armod. Allt detta berodde inte blott på makens dåliga affärer utan också på hennes släkt som aldrig förlät henne den oförrätt hon gjort dem, då de inte tillfrågats om förlovningen för så länge sedan. De undanhöll henne därför hennes lagliga och rättmätiga egendom.
När sonen Tage senare i livet övertagit alla sin fars gods, hjälpte han sin blottställda moder. Erik Lange lämnade Sophie och reste åter utomlands och försvinner ur hennes liv. Han lär ha dött i Prag 1613 i största armod.
Sophie stannade på Ericsholm resten av sitt liv, sysselsatt med sina studier. Mot slutet av sitt liv skrev hon genealogiska böcker rörande den danska adeln. Vid 87 års ålder gick hon bort mitt ibland barn och barnbarn, nöjd och lycklig över sonens stora framgång i livet.
Sophie Brahes son Tage Ottesen Tott, den framgångsrike "Skåne kungen", Övertog sina fäders Ericsholm. Han hade fyra äktenskap bakom sig, då han avled 14 februari 1658. För honom var detta datum kanske ett lyckosamt slut på livet, ty endast några dagar senare avträddes Skåne till Sverige.
Tjugo år senare, i augusti 1678, då Ericsholm stått herrelöst på grund av krigets härjningar och vid den tiden var besatt av en liten svensk garnison, brände danskarna Ericsholm. Slutet var kommet för denna stolta skånska borg och dess danska Tottsläkt.
Tage Ottesen Tott d.y., barnbarn till "skånske kungen", sålde godset år 1680 till fru Helle Rosenkrantz, änka efter danska riksrådet och amiralen Niels Trolle till Trollholm på Själland. Ett kapitel i borgens historia var till ända och Ericsholm skulle aldrig mera låta sitt namn klinga över nejden.
Vad som är kvar av den gamla borgen efter branden kan vi beskåda på en bild av Gerhard von Burman tecknat 1680 av hela anläggningen. Så fick den stå, öppen för vädrets makter, ett hem endast för kråkor och kajor.
Under de nya krigsåren mellan 1709-1720 indrogs godset till svenska Kronan. När freden slöts mellan danskarna 1720, återlämnades godset till familjen Trolle. Då var förfallet totalt och endast en borgruin återstod av det ståtliga Ericsholm. Till och med vallgravens sidor hade förstörts och marken runt omkring förvandlats till ett gungfly.
Den man som skulle komma att bli ansvarig för nästa skede i borgens historia var överstelöjtnanten Fredrik Trolle till Näs. Han var son till Arvid Trolle, som blev naturaliserad svensk adelsman. Efter sitt inträde i Riddarhuset 1689 skrevs ett helt nytt kapitel i godsets havder i och med att Fredrik Trolle löste in det av sina kusiner.
Det kan har vara på sin plats att berätta om den ursprungliga svenska men tidigt naturaliserade danska Trollesläkten.
Den tillhör de allra äldsta frälseätterna i Norden. Vi får gå så långt tillbaka i tiden att dess upphov snarare kan räknas till sägnerna än till historiska fakta. Både namnet och sköldmärket kan få fantasin i rörelse. Varifrån kom bilden av det huvudlösa trollet med de tvenne krumma hormen, som personifierar namnet? Genom muntlig tradition förtäljer sägnerna att en riddare som kallas Herve Ulf av den gamla Ulfsläkten bebodde Ed i Småland, där han var jarl, Herve Ulf hade för sed att rida till julottan i Voxtorps kyrka ej långt från gården Ed. På juldagsmorgonen mötte han på vägen en jungfru "- som intet annat var än ett förklätt troll". Hon gick fram till riddaren och bjöd honom dricka ur ett horn. Hästen, som var ett känsligt djur, började vrenskas, men riddaren fick styr på den med ena handen. Med den andra drog han sitt svärd och högg huvudet av trolljungfrun. En version av sägnen berättar att tiddaren fortsatte till kyrkan med hornet, bevistade ottesången och när han återvände fann han det dödade trollet i samma gestalt som syns på Trollevapnet.
En andra version som berättas i släkten omtalar, att då riddaren ryckt hornet fran den dödade jungfrun, befann han sig plötsligt omringad av en skara troll. Herve satte då sporrarna i hästens sidor och red bort för brinnande livet, förföljd av trollen. Varje gång de kom honom för nära, stänkte han ut litet av hornets innehåll. Då kastade sig trollen ner och slickade i sig den begärliga vätskan som runnit ut på marken. På så sätt hann Herve rädda sig undan trollskaran.
J.C. Barfod, som berättar om Trollenamnets uppkomst, talar om Herve som den förste brukade Trollenamnet och vapnet med det huvudlösa trollet.
Författaren Frans Hedberg använde denna legend i sitt skådespel "Bröllopet på Ulfåsa". Han berättar emellertid sagan i sin egen version, som således blir den tredje och riddar Herve och den vackra trolljungfrun, som förrådde sig genom att hennes svans stack fram under den vita klänningen.
Men för att hålla sig på fastare mark än sägnernas gungfly kan man gå till historieboken och läsa om den mer betydande förste mannen med Trollenamnet. Birger Trolle d.y. var nära vän till Karl VIII Knusson Bonde och bodde på Bergkvara i Värend. Troligen brändes gården senare av Karl Knutssons fiender. Den fasta borg, vars ruiner man ännu kan se, uppfördes här av Birger Trolles som Arvid, gift med Beate Tott i sitt andra äktenskap. Om Arvid trolle skriver j.c. Barfod i Märkvärdigheter rörande skånska adeln: "Svea Rikes råd och lagman i Tiohärad, en lärd, berest och lagklok man, som avled år 1505, blev genom gifte med Beate Tott, den mäktige her Ivar Axelsens dotter, ägare till Lillö i Skåne. Deras son Jakob Trolle till Lillö, som dog år 1546, blev Danmarks rikes amiral och fortsatte sin ätt uti Danmark, då den uti Sverige slutade med barnen till Ture Trolle till Bergkvara, rikets råd och hövitsman i Kalmar, sedan brorsonen Gustaf Eriksson Trolle, den bekante ärkebiskopen, rymt ifrån sitt fosterland, som han så ivrigt sökt fördärva." Detta blev slutet på den svenska grenen av Trollesläkten, sedan den illa sedde Gustaf Trolle rymt efter att ha medverkat vid Stockholms blodbad år 1520.
Efter nära ett och ett halvt sekel återfinner vi ätten Trolles vapensköld på det scenska riddarhuset. Ryttmästaren i dansk tjänst. Arvid Trolle, butte år 1682 ut sitt ståtliga gods Gaunö, som var släktens familjegods på shjälland, mot det Tottska Näs i Skåne, Arvid Trolle blev introducerad som svensk adelsman år 1689. Han gifte sig med den svenska adeldamen Sophie Elisabeth Augusta von Buchwald. I äktenskapet föddes två söner. Den äldre, Nils, stupade vid Fredrikshalds belägring. Den yngre sonen Fredrik var kapten vid "Äntergastarna". Efter krigets slut kom denne i stort sett oskadd tillbaka till fädernegården Näs, så när som på två fingrar, vilka han förlorat i en träffning under sin farliga verksamhet.
När Fredrik Trolle återvänt hem, väntade honom svåra år med betungande ekonomiska påfrestningar. Skatter och skulder följde i krigets spår. hans enda chans nu var att gifta sig rikt för att få egendomen på fötter och starta ett nytt liv. Han lyckades erövra Skånes mest eftersökta skönhet, den lika vackra som goda Brita Ramel. Hon var vida känd för sitt goda hjärta och sin stora välgörenhet på den egna gården. Klågerup och runt om på familjens gods och gårdar.
Brita Ramel hade i alla år själv skött sina egendomar på ett utomordentligt sätt, samtidigt som hon vårdat sig om de fattiga och olyckliga, vars antal ökades under missväxtåren i slutet på 1720-talet.
Bittert sörjd av sin familj och alla sina skyddslingar dog hon i unga år 1732.
År 1750 beslöt Fredrik Trolle att sätta istånd det förfallna och utbrända slottet. Överintendenten vid det stora slottsbygget i Stockholm, baron Carl Hårleman, fick i uppdrag att utföra ritningar till ombyggnaden. Det slott som tio år senare stod färdigt kan knappast anses som ett av Hårlemans mer lyckade verk. Vid ombyggnaden hade man alltför mycket frångått. Hårlemans ursprungliga plan. Huvudbyggnaden, som nu låg i väster, fick tre våningar, flankerade av runda torn, vilka påminde om arkitektens idé vid ombyggnaden av Uppsala slott. Från mittpartiet sköt två envåningsflyglar fram, avslutade med låga torn. Den fjärde sidan lämnades öppen. Alltsammans blev sedan vitputsat. På något vis blev proportionerna förskjutna och huset saknade verklig harmoni. Fredrik Trolle flyttade själv aldrig in i detta slott. Men han ändrade namnet Ericholm till Trolleholm och godset förlänades fideikommissnatur 1755. I slutet av sitt liv blev Fredrik Trolle känd som "fideikommisstiftaren". Han hade utvecklat sig till en både klok och driftig hushållare och lyckades föröka sin förmögenhet och köpa in flera gods. Ericsholm, som efter honom kallades Trolleholm, löste han ut redan 1727 av sina kusiner.
I äktenskapet med Brita Ramel föddes fyra barn; en son och tre döttrar. Den ende sonen ansågs inte helt tillräknelig och gick under namnet "galne Trollen". Han fick dock en sorgfällig uppfostran under sin tidiga ungdom, skickades sedan utomlands och fick studera vid Lunds universitet.
Den äldsta dottern Wiveka gjorde en gång ett besök i Stockholm och träffade då riksrådet Gustaf Bonde. Denne, som då var 52 år gammal och änkling, blev häftigt förälskad i den 18-åriga Wiveka Trolle, trots att hon vid det tillfallet ännu bar fula märken efter smittkoppor, som drabbat henne nyligen. Året därpå reste Gustav Bonde till Skåne och anhöll om hennes hand. Det omaka paret gifte sig år 1740. Äktenskapet blev trots åldersskillnaden lyckligt.
Systern Hilla Birgitta blev maka till greve Fredrik Wachtmeister af Johannishus och den yngsta systern, Sophie Elisabeth, fick friherre Fabian Löwen till make.
När han föreskrev sina fideikommissbestämmelser, gjorde Fredrik Trolle noggranna förordningar för sina döttrar; riksrådinnan Wiveka Bonde erhöll för sig och sina efterkommande Trolleholm, grevinnanWachtmeister fick Värpinge, vars namn ändrades till Trolleberg. Fideikommissrätten till denna egendom överflyttades sedan till Ljungby, som då fick sitt namn ändrat till Trolle-Ljungby. Den yngsta dottern, generalskan Löven, hade avlidit före fadern, men hennes arvedel fick övergå till hennes son genom att en tillräckligt stor summa pengar avsattes för godsköp. Sålunda inköptes för hans räkning Ludgonäs i Södermanland, vars namn ändrades till Trollesund. Till sina genom giftermålet erhållna namn skulle döttrarna lägga namnet Trolle, för sig och alla sina efterkommande av adlig ätt.
År 1770 avled Fredrik Trolle. Hans eftermäle blev "- en lika så vördad som välsignad åminnelse".
Men vad som hände med sonen Arvid, den "galne Trollen"? Han hoppades över vid instiftandet av fideikommissen men fick en stor summa pengar. Arvid hade emellertid förälskat sig och ingått äktenskap med en mycket söt och synnerligen bildad professorsdotter från Lund. Farfaderns älsklingsbarnbarn blev sonsonen Fredrik, som föddes i detta äktenskap och utvecklade sig till en behaglig yngling. Han avsågs gå den militära banan och kallades alltid "kornetten" i familjehistorien.
Sitt eget hem Näs gods testamenterade farfadern till denne unge man, som var hans namne. Det kom att utgöra fideikommisset Trollenäs och Fulltofta gård.
Vred över oförrätten att ha blivit överhoppad som fideikommissarie talade sonen Arvid Trolle om sin döde fader som "Näsmannen". Han förklarade också att: - Inte vill jag ligga hos Näsmannen inte." Detta syftar på att han vid faderns begravning inte ville sjunga psalmen "Låt mina ben få ro i mina fäders grav".
Fredrik "kornetten" sändes tidigt av farfadern hemifrån för att komma bort från fadern och hans besynnerligheter. Den unge mannen tog sedan inträde i Hertig Carls av Södermanland Södra skånska regemente.
Han kom till Skåne efter farfaderns död för att tillträda sin tjänst 1774 och bodde då tidvis på sitt gods Trollenäs.
Vid en båtutflykt en härlig majdag på den lilla sjön vid Torups slott hände en färfärlig olycka. Den lilla båten välte och den unge Fredrik Trolle, som så många förhoppningar knutits till, drunknade endast 18 år gammal, tillsammans med sina systrar och sin unga moster. På stranden hade samlats närmare 100 personer som åsåg, olyckshändelsen i den lilla men dyiga sjön. Även den stackars modern fanns bland åskådarna. Den hemska händelsen skedde 1775. Då hade farfadern redan samlats till sina fäder och slapp uppleva att hans förhoppningar grusats.
"Riksrådinnan" Wiveka Trolle, som hon kallades, var redan änka då hon tillträdde Trolleholm. Hon hade ärvt faderns duglighet och ekonomiska sinne och förvaltade sin egendom väl samt förökade arvet. Efter sin mor hade hon fått Borgeby och efter maken Mellingeholm och Hesselby. Hon styrde sina stora jordegendomar och dess underlydande på ett gammaldags matriarkaliskt sätt under mer än 30 år. Hon avled strax efter de nya seklet, år 1806. En av hennes stora insatser på Trolleholm blev det berömda biblioteket, som hon grundade.
Wiveka Trolles efterträdare blev sonsonen Gustaf Trolle-Bonde till Säftaholm, hon som senare i livet skulle kallas "den blinde excellensen". Han blev också den förste som bar dobbelnamnet Trolle-Bonde.
Med honom kom nya tider till Trolleholm. Gården moderniserades, det gamla sättet att driva godset fick ge vika för Macleans nya idéer och jordbruksreformer. Hoveriet upphörde, bönderna blev arrendatorer på sina gårdar. Arrendet kunde också gå i arv. Armodet, som ständigt följt torpare och åboar som en skugga, förvandlades till ett relativt välstånd. För gamla och obemedlade ordnades fattigstuga. Gustaf Trolle-Bonde byggde skolhus och vägar, åkerbruket rationaliserades. Trolleholm med omgivningar blev under hans kloka regemente till ett välmående och för tiden modernt samhälle. Nya stora ladugårdshus tillkom efter ritningar av den kände arkitekten Professor C.G. Brunnius. Kort sagt, Trolleholm levde inte längre i det förgångna utan blev en av Skånes modernaste och mest rationella gårdar.
Sitt gods i Södermanland, Säftaholm, lät han likaledes restaurera. Här trivdes han allra bäst och tog detta till sitt verkliga hem.
Fram emot 30-årsåldern försvagades Gustaf Trolle-Bondes syn alltmer och till slut blev han totalt blind. Han klarade sig dock ovanligt bra och kunde på sina olika slott utan hjälp ta sig fram. Han skötte sig även helt själv och kunde t.o.m. raka och klä sig utan hjälp. Hans trogne vän och hjälpreda var i över 30 år kamrer Lundgren. På Säftaholm hade Gustaf Trolle-Bonde trots sin blindhet kunnat njuta av många vackra ting som han samlade. Han var känd som en stor konstmecenat och boksamlare. Blinde Excellensen gick stilla ur tiden barnlös efter ett kort och olyckligt äktenskap, 92 år gammal år 1855.
När Trolleholm år 1886 efter en process mellan två av blinde excellensens brorsöner, som dessutom var bröder, övergått till Carl Trolle-Bonde, inträder åter en ny era i den gamla borgens historia.
År 1887 började den nye fideikommissarien sätta igång en total ombyggnad av slottet. "Den gamla borgen återuppstod till förnyad glans", skriver August Hahr i Svenska slott och herresäten 1909. Själv lät godsherren sätta upp en inskriftstavla över borgens norra ingång: "Carl Trolle-Bonde lät 1887 till 1889 ånyo uppföra flyglarna samt tillbygga borgen". Byggnaden förefaller verkligen så imponerande som slottsherren Carl Johan Trolle-Bonde avsåg, då han överlät åt den kände danske arkitekten Ferdinand Meldahl och dennes kollega Albert Jensen att restaurera det gamla fäderneslottet. Vad man än i dag kan anse om dess romantiska medeltidsstil blev ändock resultatet en god representant " i tiden" för arkitekternas kunnande och stilkänsla. Någonstans kan man läsa att då ombyggnaden 18 maj 1889 stod färdig belöpe sig kostnaderna till 216.665 kr och 10 öre!
Den mäktiga riddarborg som nu höjer sina spetsiga tornspiror över nejden döljer i sin nya skepnad dock även de gamla murar som minner om Tage Ottesen Totts stolta hus. Låt oss promenera över vallgravens stenbro till slottsholmen. Här står vi nu framför Tage Totts gamla huvudbyggnad, omgivenav flygelbyggnader som avslutas med var sin trappgavel och flankeras av rundtorn. Inkommen på borggården ser man det nybyggda trapptornet.
Innanför entrén ligger den stenlagda vestibulen som sträcker sig tvärsigenom huset till en terras på trädgårdssidan. Upp till denna leder en magnifik dubbeltrappa. Terrassen omges av ett vackert smidesgaller.
I vestibulen hängde ett märkligt ting, den gamla begravningsklockan med årtalet 1667 och namnen Gustaf Bonde, Anna Christina Natt och Dag. Klockan stammade ursprungligen från Bondarnas Hässelby och har tydligen använts vid riksskattmästaren Bondes begravning detta år.
I denna nedre våning finns en rad trivsamma bostadsrum. De låga rummen med sina djupa fönsternicher skvallrar om, att vi befinner oss i Tage Totts gamla hus. Den hemtrevliga vardagsmatsalen ligger till höger om hallen medan man längst bort i norra flygeln hade ekonomiavdelningen.
För att nå herrskapsvåningen tar man trappan i det nybyggda tornet och kommer då in i en liknande vestibul som i de nedre etagen. En svit av rum följer samma planering som undervåningens. De fasta inredningen i paradrummen är i huvudsak från restaureringen på 1880-talet. Här finns höga mörka ofta snidade paneler och tunga bjälktak. I förmaket sitter i inredningen från 1880-talet en äkta gyllenläderstapet från 1600-talets barockepok. Den utgörs av små ark, som satts samman till ett trädgårdsmotiv. Färgerna är hållna i guld och grönt mot en ljus gråaktig botten. Lädret stammar från Bondesläktens Hässelby. Stolarna och ett intressant spelbord tillhör samma epok. I ytterligare ett rum finner man en liknande gyllenläderstapel. I Salongen, som tillkom vid slottets 1800-talsrestaurering, finns en utsökt guldskimrande gyllenläderstapet med ett mönster av blommor, blad och frukter samt dekorativa band i rött, blågrönt och bruntonat. Tapeten torde ha tillverkats i Spanien på 1500-talet för den vackra gamla släktgården Bordsjö i Småland. Gyllenlädret har aldrig varit uppsatt utan förvarats hoprullat under åratal. Rummets övriga inredning är hållen i 80-talets tunga renässansstil. Den vackra cheminéen har även den hämtats från Hässelby. Över denna hänger en kopia av C.F. von Bredas Romantiska porträtt av den unge Gustaf Trolle-Bonde, "den blinde excellensen", som 21-åring, målat 1794 i London, där von Breda arbetade i den store Sir Yoshua Reynolds ateljé. Från väggens glänsande gyllenläder blickar även kungliga rådet Carl Bonde, den förste greve Bonde av Björnö, ned på oss från en väldig duk, målad av D.K.Ehrenstrahl, omgiven av sina bägge gemåler. På bägge sidor om cheminéen står ett par pampiga barocklänstolar med läderklädsel, utförda i Italien. Vi Passerar så ett elegant kabinett hållet i ljusa färger. Överallt på Trolleholm finner man de mest utsökta möbelskatter från olika sekler så som ett flertal s.k. konstskåp från 1600-talet, ofta förfärdigade i Sydtyskland.
Stora salongen vetter åt trädgårdsidan. Ljuset faller in i rummet från två fönster med djupa fönsternischer. Möbeln är förgylld och utförd i italiensk rokokostil. Man fäster sig genast vid den stora Bondeska släkttavlan, som hänger på ena långväggen över ett pampigt utsirat barockbord. Den stora målningen är utförd av Ehrenstrahls elev Caspar Kenckel, en sällan sedd men skicklig konstnär. Han föddes i Brandenburg 1659 men kom till Sverige och blev elev i David Klöcker Ehrenstrahls stora målarskola och dog i Sverige 1724. Man känner väl igen mästarens barockmåleri i Kenckels uppställning av personerna på tavlan. Den signerades 1706 och föreställer kungliga rådet Carl Bonde I kretsen av sin familj. Vid den tid då tavlan målades var både Carl Bonde och hans första hustru Eleonora Margareta Brahe döda. Tavlans beställare torde ha varit den andra efterlevande hustrun Maria Gustava Gyllenstierna. Infattade i ovaler överst på tavlan syns Carl Bondes döda föräldrar, det sätt varpå barocken framställde döda anförvanter.
Härinne finns många bilder av den skara personer ut historien som levt och verkat under århundraden på den gamla borgen; danska riksrådet Niels Trolle och hans hustru Helle Rosenkrantz, hon som genom köpet av Ericsholm 1680 förde godset in i Trollefamiljen. Även "fideikommissstiftaren" Fredrik Trolle finns bland familjeporträttan i Stora salongen, en samtida kopia efter det porträtt som funnits på Vibyholm. Över cheminéen hänger en vacker målning av Ehrenstrahl, benämnd "Troheten". Modellen företer stora likheter med den unga Ulrika Bonde på Kenckels stora familjetavla.
På väg till Stora matsalen passerar vi galleriet, vars inredning behållits likadan som på 1880-talet. Här har alltid funnits en praktfull vävd Amsterdamtapet från mitten av 1600-talet. Den tillhörde en svit som beskriver Antonius´och Cleopatras historia. Överallt på Trolleholm finner man gamla målningar av hög klass, de flesta hämtade från den stora Sävstaholmssamlingen.
På andra sidan galleriet når man den pampiga Stora Matsalen. Detta rum har karaktär av riddarsal i Gripsholmsstil, vilken var högsta mode då slottet restaurerades under 1880-talet. Man inträder genom en tempelportik med kolonner och gavelstycke, som just för tanken till det sena 1800-talets förkärlek för renässansen, i synnerhet vid inredningar av matsalar. Taket har en målad dekor i starka färger. Rummet kan lysas upp av tre tunga mässingskronor. En av dem är antik, från tiden kring 1600-talet, och det sägs att den hämtats från Storkyrkan i Stockholm. Väggarna är här klädda med gyllenläder och rader av släktporträtt har i årtal blickat ned på senare tiders middagsätare. Den norra flygeln har ett tornrum, täckt av kryssvalv. Här fanns de gamla kanongluggarna i de ännu bevarade nischerna.
En spiraltrappa leder slutligen upp till tredje våningen, där en rad gästrum befunnit sig.
Trolleholm har på senaste tid genomgått ytterligare en förändring. Utifrån har ingenting ändrats, men det stora slottet används numera till ett helt annat ändamål än tidigare. Företag som önskar utnyttja de härliga paradrummen för sin representation eller lägga interutbildning, sammanträde m.m. på slottet har kunnat hyra detta på 49 år. Här finns platsför ca 60 företag, varav hälften redan har ingått som hyresgäster.
Stora vackra gästrumssviter har därför nu iordningställts med ytterligt god smak och blick för blandning av modernt och traditionellt i färg och form. Därför står Trolleholm numera välkomnande öppet för sina gäster.
De flesta som i dag besöker denna märkliga gamla borg med sina många minnen, väl bevarade från många olika epoker och stilformer, kommer dock hit för att bese och förundras över det väldiga biblioteket i norra flygeln. Detta är Trolleholms största sevärdhet. Själva bibliotekssalen är i två våningar, där den övre utgörs av ett galleri till vilket en elegant dubbeltrappa leder. Taket har en smäcker öppen takstol. Till den stora bibliotekssalen sluter sig flera mindre rum. Trolleholms stora bibliotek hyser sammanlagt ca 45 000 band samlade av Carl Johan Trolle-Bonde. En periodisk skrift rörande detta väldiga boktempel utkom 1905 upptecknad av bibliotekarien C.F.E. Brandberg: Ex Bibliotheca Trolleholmie, Här kan man få en beskrivning av hela den stora samlingen av svensk topografisk litteratur. Förutom greve Trolle-Bondes egna samlingar tillkom det stora biblioteket på Vibyholm och den gamla samlingen från Hesselby samt G.A.V. Sparres bibliotek liksom släktingen Marianne Koskulls. Ca 800 gamla kartor ingår i samlingarna. Såsom en böckernas helgedom delas rummet av i långskepp och sidoskepp.
Av sällsynta verk kan man nämna skrifter från 1400-talet, exempelvis Relevationes S:te Birgitte.Fol.Lub 1492,en plattysk översättning av Saxo Grammaticus. Från 1500-talet finns Johan III:s liturgi, utkommen i Stockholm 1576. Här kan man finna allt man söker, reseskildringar från när och fjärran, genealogi, teologi, historia, allsköns romanlitteratur.
Till bibliotekssamlingarna kan även räknas det förnämliga arkivet, som skyddas av hörntornets kraftiga murar. Många adliga släktarkiv förvaras här, bl a Banérska och Sparreska handlingar samt dem som rör Bondeska och Trolle-Bondeska släkterna samt naturligtvis anteckningar rörande Trolleholms gods.
Trolleholms egendom utgörs av ca 6,300 hektar. Mycket skog och numera viltavel tillhör godsets produktionsenheter.
Slott och borgherrar i Skåne 1990.

Mer om Trolleholms Slott finner in i mitt häfte som heter Hälsning från Bialitt och Gryttinge 1700-1996. av: Gudrun Ahlberg.






Tillbaka till första sidan.

(Texten är hämtad i boken Trolleholm för och nu.)


Denna sida tillhör Gudrun Ahlberg. 0413-73 119.


Copyright Gudrun Ahlberg