1. Jag växte upp med Döderhultare
Hemma i Jönköping växte jag upp med Döderhults-figurer i vårt finrum. Ibland på söndagsmorgonen sökte man sig kanske in i rummet och funderade lite kring de figurer som stod där och speglade en svunnen tid. Min far som var född i Oskarshamn köpte sin första Döderhultare som ett minne när han flyttade till min moders hemstad Jönköping då jag var knappt året gammal
Jag tänkte nu att jag skulle ta Er med på en liten tur i Döderhultarns värld Han hette Axel Petersson och föddes i Döderhult som är ursprunget till Oskarshamns stad (Döderhultsvik). Året var 1868 den 12 december och han bodde på gården Högatorp med sina föräldrar. Hans far var lantbrukare, nämndeman och ordförande i kommunalnämnden. Han var liten, fullvuxen endast 158 cm lång vilket han skyllde på att det varit ett svårt torkår när han föddes. Han var barnet i mitten med totalt sex syskon. Hans far dog när Axel var 9 år endast 43 år gammal i lungsot.

"Döderhult som har fått sitt namn efter mig är en bergig och skogig bygd längs kusten, där det endast växer lingon och bönder och där kulturen är flera århundraden försenad, raljerade konstnären 1911. Endast vid själva havsstranden där Oskarshamn min nuvarande bostadsort ligger ljusnar det något. Som jag nämnt ordet bönder, nödgas jag med stolthet erkänna, att jag själv är av urgammal bondesläkt. Men själv är jag ingen bonde, som många fått för sig. Jag brukar ingen jord och har inte några husdjur, inga större åtminstone. Ännu mindre är jag träskomakare, som någon Grönköpingstidning i Italien påstått. Förresten angår det ingen, vad jag är."

2. Döderhultarens Högatorp
Som barn gick han mycket för sig själv och idag passerar en vandringsled förbi husen där han växte upp. Han kunde dröja i timmar i förundran inför småkryp i naturen och under sina ungdomsår samlade och lagrade han de intryck av människor och djur, som han senare kom att skildra i sin konst Redan som 6-åring formade han av degen vid moderns bakning i köket olika figurer och visade sina konstnärliga anlag.
När tiden så kom för att "börja stava och lägga i hög" i byskolan så hade hans lidandes historia börjat på allvar. Skolläraren och förre knekten Lård var också mycket hård. Rottingen användes flitigt till att hålla både disciplin som att piska in kunskap i de mindre begåvade. Axel var ingen skolbegåvning, men i motsats till de fattiga torparbarnen som fick mycket stryk slapp Axel detta. Lård visste ju att det var fadern som betalade ut hans lön.

3. Flyttade ned till Eckerhult
Modern hade hoppats att någon av sönerna skulle tagit övergården och kanske helst då Axel som inte utbildat sig, men så blev det inte. Inte heller hade den djupt religösa modern någon framgång i att förmå Axel att bli präst. Sjön Eckern där man badade och fiskade
Min farmor ("sysling" med Axel) som med sin familj bodde i Eckerhult liksom hennes syskon som hade Axel som granne och var inte speciellt förtjust i honom. Han ställde mest till hyss som att gömma flickornas kläder när de badade.

I skolan var han nummer ett i klassen i teckning och naturvetenskap. Men han ville inte arbeta för att bli något. Av pärmarna till sångboken skar han till sprattelgubbar som starkt liknade lärarna. Men annars var inte Axel särskilt framgångsrik, han blev upprepad kvarsittare. 1884 när han var 16 år tog modern honom slutligen med tungt hjärta ur skolan, som då var "Oskarshamns lägre, mycket lägre allmänna läroverk". Han återvände då till fädernegården på heltid.
Det blev fem håglösa år, under vilka han endast motvilligt "körde oxar". Var stund han kunde komma åt smet han in för att sitta och tälja.

4. Döderhultarn
Döderhultarn flyttade med sin moder som han var mycket fäst vid till Oskars- hamn 1889 där han fick sin egna lilla verkstad där han kretade i trä. Efter skolan försökte man få Axel att göra något nyttigt. Mest gillade han att sitta hemma i uthuset och "kreta trä". Detta gjorde att modern fick för sig att skicka hon till Edvard Källströms träkonst-verkstad i Oskarshamn. Men där trivdes han emellertid måttligt. Att sandpappra och finputsa i evighet tills saken blev så blank, att man kunde spegla sig i den, det var inte hans melodi, så där blev han inte långlivad.
På 90-talet gjorde han sina första egna skulpturer, ännu avslipade och mindre personliga. Han hade en liten verkstad på baksidan av huset där han och modern bodde.
Det blev gubbar, nakna damer, hästar och för herrarna begärliga klädhängare i form av präktiga och naturtrogna phallosar.

5. Tidigt alster - Venus de Döderhult
För konstnären var Venus bland kvinnorna vad fullblodet var bland hästarna - en idealgestalt. Han övergav relativt snart båda motiven för deras motsatser. Zorns kullor var nästan det enda av samtida konst han hörts intressera sig för, och det är de som ligger bakom en bild som denna. Den stämmer samtidigt med hans deklaration att en kvinna skall vara mild som en sunnanvind, rund och mjuk och varm och fullblodig. Han påpekade att han i statyetten överdrivet bakpartiet för att öka lockelsen.
Under största delen av Döderhultarns tragiska liv var priset på hans konst nästan detsamma som allmosor. "Tolvskillingen" kallades den märkliga smålänningen av Oskarshamnsborna. En tolvskilling tog han betalt för träfigurerna, som han bärande omkring i en korg, bjöd ut till försäljning. Klädhängare där krokarna var små penisar, gav en extrainkomst som han sålde på torg och till handelsresande på stadens hotell.

6. Tidiga alster
Han återgick nu till sitt träsnidande som tidigare utgjorts av abstrakta svala och ideala välputsade och finslipade figurer. Nu bytte han helt stil. Venus byttes möt bondfolk, fullblod mot utmärglade krakar och honnörsporträtt mot karaktärsskildringar eller nidbilder.

7. På väg till krogen
Han roade sig mest med sina få kamrater. Han kom in i ett gäng som mest tycks ha slagit dank och ibland festade om på någon av stadens krogar. Det var på den tiden när man på hemväg från Alphyddan ibland " låg och höll sig i gröngräset och var rädd att världen skulle välta". Ungdomsåren var min gladaste tid. Men en kväll var jag på hotellet med några stallbröder och vi söp. Rätt var det var kom mor, stack in huvudet genom dörren och ropade: Kom Axel, får jag tala med dig! - När vi var hemma sa hon: Lova mig Axel, att aldrig mer smaka sprit- drycker. Jag gav henne detta löfte, och det har jag också hållit heligt. Någon omvändelse i anda och sanning var detta emellertid ingalunda, bara ett utslag av hans bundenhet till modern. Teoretiskt är jag onykter men praktiskt är jag nykter som en nyfödd sill. Annars brukar det vara tvärtom med många.
I stället för alkoholen kom Axel senare att inta ansenliga mängder av Roséns bröstdroppar och även kaffedrickare och snusare av stora mått. De var mot hostan men också ett slags rus - bröstdropparna innehöll opium och artisten utnyttjade ofta betydligt mer än det som doktorn föreskrivit.

8. Halvfigurer- Borgmästarparet Lindgren
Själv skred han sakta fram på stadens gator. Vinter som sommar var han klädd i en för stor kubb, ett plommonstop vilande ner över öronen vilka stack ut från ett huvud som han själv liknade vid "en röd potatis på en alltför smal stjälk", en huvudbonad som en gång varit svart men med åren blivit grå.
En gulgrön lång fotsid sliten ytterrock och galoscher, de senare som skydd mot åskan.
En blygsam framgång på hemmaplan kunde Tolvskillingen inkassera 1906 då Oskarshamn fyllde 50 år och firade jubileet med en industriutställning kombinerat med lantbruksmöte. Axel fick då ställa ut inom avdelningen för träslöjd med bl a stövelknektar, brasbänkar, snidade skedar och skålar. Han tilldelades silvermedalj och 20 kr.

9. Beväringsmönstring
Under beväringstiden i Ränneslätt (42 dagar) ägnade han sig mest åt att studera hästarna, deras rörelse och anatomi. 93 Pettersson var omtyckt av sina kamrater för sin slagfärdighet och konsten att smita undan. Han bara följde med hästen vart den ville ta honom. Han utbildade sig till expert på att maska! Han trivdes så bra uppe i Eksjö att den frisläppte rekryten gav sig ut på luffen i Eksjö-trakten. Rymlingen fångades in och återfördes hem av en av hans bröder.
Hans bristande håg för praktiska arbetsuppgifter vållade familjen stora bekymmer. Det beslöts att han skulle exporteras till Amerika, den då vanliga "kuren" för att "göra folk" av en familjs svarta får. Men han kom bara till Malmö, där han spelade bort reskassan på Danska Klasslotteriet istället för att vinna stora belopp och sedan komma hem och lura de sina att han under den korta vistelsen i Amerika tjänat stora pengar. Dessutom förgjorde han resten av reskassan med ivrigt festande. Lyckan var dock inte med Axel och pengarna tog så småningom slut.
Efter att ha blivit krävd på hotellnotan skrev Axel hem till modern och underrättade henne att han fått klimatfeber och blivit återsänd och önskade nu att erhålla nya respengar för att resa ut igen. Modern som tvivlade på riktigheten i de av Axel i brevet angivna orsakerna och skickade istället en av bröderna och en av min farsmor bröder att medelst hästskjuts hämta hem Axel. Då han vid hemkomsten förebråddes av modern att han förstört så mycket pengar svarade han: "Förstört? Inte har jag förstört några pengar! Dom finns minsann kvar allihop, det är bara andra som har dom nu!"

10. Beväringsmönstring - nakenskandal
Att tänka sig att som dessa ynlingar från dränkamrar och torpstugor, som sedan barndomen sovit och arbetat vecka ut och vecka in i samma skjorta, som haft tröjor och halsdukar på sig i alla väder, plötsligt ställas i det fasansfulla läget att kläda av sig allt de hade på sig, lager efter lager, och det offentligen till på köpet, och tvingas att träda fram inför mönstringsbordet som Gud Fader skapat dem, bekikas från ovan och nedan, beknackas och belyssnas och undersökas på all vis, värre än vid köp av en häst. "De plåger pöjka!"
När "Beväringsmönstringen" ställdes ut i svenska paviljongen på Expo i Paris 1937 chockerade naketskildringen världsstadens publik så att skulpturen måste avlägsnas.

11. Bröllop
I över 40 år har min fantasi snurrat kring kvinnokönet, och legio äro de kvinnor som jag friat till, men säger hon ja, blir vi olyckliga båda två. Då - vilket verkligen någon gång hänt - kvinnor friat till mig har jag blivit ängslig och nedslagen. Han gjorde närmanden åt höger och vänster men motarbetade sig själv genom ett grovkornigt och syniskt språk, som gav honom ett sådant rykte i stan att allt vad kvinnfolk hette helst undvek att ge sig i språk med honom. Ej svårt att chockera dåtidens småstadsmamseller och tanter. De kvinnor han kom till tals med frågade han ofta om de ville bli hans "fättemö" eller hans "käretsa lösöre" vilket gav honom smeknamnet "Pet`son Ekivok".

12. Inför prästen
Paradiset vinkar i fjärran! Drag av dig byxorna så blir det fullständigt! Eller med andra ord: lägg bort allt småsinne, all avund, egenkärlek och annan dålighet, och du skall bidraga till att skapa ett paradis redan här nere på det här smutsiga klotet! Dock, lägg inte bort alla jäkelskaper! Blir du för ren och helig så blir du omänsklig, och då har du inget roligt längre. En människa måste hålla vissa procent synd för att vara människa, och till vart och ett paradis hör ju en orm, en örm som det heter på småländska. Men det var ju till paradiset ovan skyn vi skulle fara! Det fordras vissa meriter för att komma dit - om det annars finns. Hela saken är ganska invecklad. Tag bort det onda i världen eller gubben Satan själv - och du har därmed gjort Gud omöjlig! Eller störta Gud från hans tron, och Satan trillar av sin pinne med samma. Det goda och det onda är alltså beroende av varandra. De hänga ihop som ler och långhalm. Jag kan inte tänka mig, att dessa båda makter skulle bli ovänner efter den så kallade domens dag. Då gick det nog åt hälskutta med båda två. Det är löjligt att dela människorna i två hopar, av vilka den ena skulle få skåda Gud i evighet, den andra titta på Fan. Bort det! För i stort sett ha alla människor gjort ungefär lika mycket djävulskaper. Om det goda, de gjort, ska vi tala tyst. - Nej frid nu, mina vänner! Vi mötas därovan.

13. Festdans
Även om det mesta av Döderhultans konst handlar om vardagen finns det även lite från festligare tillfällen på landsbygden. Speciellt var det vid större högtider som man samlades och till dragspelarens musik även kunde ta sig en svängom. Allt var inte bara trist och tråkigt på den tiden.

14. Dragspelare
Konstnären själv trakterade handklaver, ett litet så kallat "magdeburgerspel" Vad lärde Döderhultarn sig av? Kom hans konst av intet, sprang den fram fullt färdig ur hans eget inre? Bror Hjort är väl den svenske konstnär som bäst förstått Döderhultarns egenart och tagit starkt intryck av honom. Han pekar på Albert Engströms betydelse: De hade likartat temperament och motivkretsen var delvis densamma. Den utomordentliga skarpa iaktagelsen av naturen hade de bägge och var och en på sitt område, den ena det svarta och vita, den andra träet, ett genialt grepp på sina medel. Deras humor förenar dem även, den humor som gör sig solidarisk med medmänniskorna, som med förståelse upplever deras fel och förtjänster. En inspirationskälla var också de medeltida träskulpturerna i de lokala kyrkorna.

15. Barndop
Som barn hade jag många egenheter. Jag var mycket besvärlig, men jag var icke elak. Jag höll på jämt och kältade med min mamma: Får jag koka? Får jag baka? Får jag följa med till stan? Jag gick också ofta och pratade med mig själv. Ända tills jag var stora pojken, måste de taga mått till kläder på mig, då jag sov. De hade förr fått ta livet av mig, än att skräddaren fått fara omkring mig med måttbandet. Och ändå tyckte jag, som andra barn, bra om nya kläder. Det var någon falsk skamkänsla, som till en del sitter i mig än idag. Ty om jag har aldrig så rena underkläder, har jag svårt att ta av mig kavajen och låta någon se mig i västryggen. Naturligtvis dumheter. Men min galna känsla är starkare än den förnuftiga tanken härvidlag. Man ser således, att förståndet är ett och känslan ett annat.
I en mångårig mycket lös förbindelse fick han överraskande 1916 en son som döptes till Lill-Axel. Denne son var 9 år när Axel dog, blev en olycklig särling som hängde sig våren 1957 då 40 år gammal.

16. Hos fotografen
Lika förvånande som Dödserhultarns tekniska och formala säkerhet är hans träffsäkra människotolkning. Han har ambitionen att modellen skulle "bli mer lik sig än i verkligheten", och han var en skicklig porträttör. Men det är inte främst däri hans storhet består utan i hans förmåga att ge allmänmänsklig giltlighet åt de fragment ur livet han fångar. Han var en misantrop med en i grunden tragisk livssyn, en sanningssägare som strödde cynismer om livet och människan omkring sig. Och han är lika obarmhärtig i sin kont, han avslöjar, utlämnar människan i hennes ömklighet och skröplighet, förljugenhet och livslögn. Hans figurer tycks stå nakna inför oss då de är fullt påklädda, med själarna blottlagda. Men vi skulle inte upptäcka deras småskurenhet och inbillskhet om vi själva inte bar på något av detsamma, vi har ju alla både ont och gott inom oss. Som en varm underström går hans medkänsla med de av livet kantstötta, med de svaga och undanskuffade. Han har ju själv hört till den kategorin, gjorde det i viss mån livet ut.

17. Tös
Barnstatyer är sällsynta i konstnärens produktion, och maken till färgrikedom har man ej sett i Döderhultarns kända verk - han var ju egentligen något av en färgasket. Det gröna, röda och brutet vita är exakt samma färger som vi återfinner i ett senare alster i brudens bukett och slöja och var troligen ett isolerat experiment inför Stockholmsutställningen 1909.
Döderhultarn var en man full av missmod, splittring och vemod, världen var för honom en tåredal, manniskan ett misslyckat experiment av Vår Herre. Ändå har han av den stora publiken uppfattats som en lustigkurre, en bondkomiker, man har sett till ytan och inte anat djupet och allvaret i hans människoskildring. Till detta har härskaran av imitatörer bidraget, framför allt de som bara varit ute efter att göra "roliga gubbar".

18. Mor mjölkar
Det finns ingen kvinna i världen i livet, som jag sätter så högt som min mor. För honom var hans mor det stora, mystiska, älskade undret, honan ur vars sköte han klämts fram i ljuvlig och hemsk smärta. Hon var hans Helgon. Modern hade inte fått uppleva hans framgång (hon dog precis före genombrottet 1909). Men han hade sparat en bulle som hon bakat och en skjorta som hon strukit. Han gömde undan den i sexton år och den blev hans svepning. Modersbunden som han var glömde han henne aldrig. På hennes dödsdag klädde han sig alltid fin och gick till graven med en stor bukett blommor.

19. Gubbe
Min farmors äldre syster var jämngammal med Axel och han uppvaktade även henne. En gång hade han med sig en liten gåva i form av en gubbe, men denne var naken och passade naturligtvis inte att ha i hemmet utan gick direkt i spisen och eldades upp.

20. Gumma med kor
Min farmor som liksom Axel flyttat in till Oskarshamn och ofta själv eller skickade någon av hennes barn med mat till honom bad en gång om att få en liggande ko att ställa upp på en skranglig byrå hon hade i hemmet. Efter en ganska lång tid kom Axel med en ko men den var stående och skulle inte stå speciellt stadigt på byrån. Hon tog därför inte emot den utan upprepade sin önskan om den liggande kon. Men se det gick inte alls, dög det inte med vad han levererat så blev det inte heller någon ny.

21. Gumma och gubbe

22. Kobröllop-Lantlig idyll
Första gången gruppen presenterades på Stockholmsutställningen 1909, fick den inte visas på sitt riktiga sätt. Den ansågs sedlighetssårande trots att vilken människa som helst kan få se detsamma i verkligheten, varhelst i världen som det finns fäkreatur av olika kön.

23. Ottenbyare
Julen 1886 fick han i tidningen Söndags-Nisse syn på en bild som grep honom: en mager, döende hästkrake i en dåtida djurplågeriskandal på Ottenby militära remontdepå på Öland. Hans första mera självständiga skapelse "Ottenbyaren"föddes ur detta möte.

24. Äktenskapet och Fingerkrok
Det var inte mycket i sitt yttre som Döderhultarn ändrade när berömmelsen och de stora inkomsterna kom. Jo, en sak unnade han sig - att flyga! Redan 1897 hade han skrivit till Andreé och försökte att få följa med på hans ballongfärd till Nordpoolen.
Omkring 1911 kom ett nytt och i fortsättningen starkt dominerande intresse in i Döderhultarns fantasivärld: aviatiken. Ja´låg på rygg nere på Badholmen och såg på skyarna som drog iväg över himlen som stora vita ulltappar. Då kom det just en flygmaskin och susade fram mitt över mig på ett par hundra meters höjd. Å vad det kändes konstigt i kroppen! Och då föll det som fjäll från mina ögon. Då begrep jag i en hast, hur vansinningt det var att arbeta. Och då förstod jag att det enda som kunde ge livet någon mening, det var att susa fram uppe bland skyarna - nu spelar jag på lotteri för att få pengar till en flygmaskin.
1919 gjorde han sin första uppstigning med den berömda franska konstflygaren Chevillard i Stockholm eller "Myrstacken" som han själv kallade det. Han klädde sig för tillfället i frack och vit väst - ty som han så enkelt och rättframt påstod: "Jo, si så näre Gud, måste man vara i Parad!". När man flyger så blir människorna så usle och små som flugprickar på en karta. Det är underbart att sitta där oppe och sputte ner på dem som krälar där nere. Det var liksom en lite ekivok känsla. Han tycks ha upplevt luftfärderna som en extensiell utmaning och ju djärvare manövrerna och dykningarna var - dess bättre! Över hembygden skickade han triumferande brevhälsningar på lappar som han slängde ut och piloterna bjöd han på snus.
Jag är inte i stånd att fatta skillnaden mellan en liberal och en socialist, men jag anser, att det är förbaskat bra att ha mycket pengar, för att kunna flyga och roa sig.
I ett brev till Redaktören på Oskarshamns-Tidningen skrev han: "Luften idag, Kungör för allt folket, att här uppe i rymden är oss gott att vara Varför gå och kivas och träla i jordegruset med växlar, hypotek och borgensförbindelser, då det finnes ett rike så skönt ovan jorden? Sen på fåglarna under himmelen och flygarna på Malmslätt, hur lyckliga de äro Nu ber jag att få ta mig en pris snus från syster Kvarnströms välsorterade bod. Hälsa herrskapet Linder! Döderhultarn

25. Den obarmhärtige fosterfadern
Lika statiska som Döderhultarns människor i regel brukar vara, slutna inom sig själva och slutna i blocket, lika våldsamma kan de bli i utspelet, när ämnet ger anledning därtill. Stillheten var varken princip hos konstnären eller en följd av oförmåga. I denna grupp, en av konstnärens sista, talar furia och skräck ur gestalternas våldsamma, groteskt expressiva åtbördsspråk.. Kankse spökar minnen från byskollärare Lårds prygelregemente?

26. Inför häradsrätten
Motivet som han oftast valde i Häöradsrätten var drängen som svär sig fri i faderskapsmål. Kärande i form av en kvinna, barnamodern, som söker hejda sin motpart att begå mened. Alla medspelarna i dramat varieras individuellt från fall till fall.

27. Auktion
1909 kom det stora genombrottet vid en karikatyrutställning i Stockholm. Hasse Z hade vid ett tillfälle kommit över en "Ottenbyare" och till en utställning undrade han om Axel Pettersson kanske hade fler lika fina små skulpturer. Jodå, det kom en hel låda! Publiken imponerades, recensenterna jublade och redan nu började museerna, samlare som Ernst Thiel och konstnärskolleger att köpa "Döderhultarn" - det namn han nu blev känd och erkänd under. Tillnamnet Döderhultarn fick han efter sin barndomsbyggd, Döderhults socken vid Oskarshamn. Erkänanndet hade han fått vänta på - under ett tjugotal år kallades han för "Tolvskillingen" efter det pris (ca 25 öre) han först begärde för sina "gubbar", då han sålde dem på Oskarshamns gator och torg samt till handelsresanden och kringflackande teaterfolk.

28. Auktion
Han recenserades i Dagens Nyheter av konstkritikern Georg Nordensvan: "Axel Petterssons gubbar är oemotståndligt roande. De äro så primitiv konst, som man kan önska, figurer tillyxade i ett par enkla konturer, gjorda som det förefaller i ett par drag, men gjorda av en konstnär med säker blick och flink hand… Detta är ett nytt uppslag, och det är personligt genomfört - små mästerstycken av en helt egenartad konst". Med intuitiv skicklighet mejslade Döderhultarn ut knotigheten hos det fattiga småfolket, det förtidiga åldrandet på grund av hårda livsvillkor och undergivenhet gentemot överheten.
"Livet skulle jag vilja likna vid en stor och illa bakad kaka. Det är svårast att komma därin - genom skorpan - och svårt är det när man skall ut igen, på ändan. Det är tillvarons kaka som vi skola gnaga oss igenom liksom råttor och möss, singularis mus. Nu slumpar det sig så, att somliga råttor komma att passera genom enbart mörka barkiga och degiga lager, andra däremot genom ljusare, välgräddade och fina skikt. Detta är inte rättvist!. Alla råttor skulle få gnaga i sig likadant bröd! Det skulle jag styra om, ifall jag vare Gud!" (1915)

29. Begravning
E nype mull! - Vad är vi mer? Hördes konstnären ofta förkunna som summan av livsvisdom, och begravningen blev den grupp han väl oftast tagit upp till förnyad behandling. Prosten Arbman sekunderas där alltid av klockare Sjöström och dödgrävare. Hultgren. Men änkan - och den närmast sörjande är alltid just en änka - varieras från fall till fall. I övrigt står bara män kring kistan; på landet var kvinnorna inte med vid graven. Männen i svarta långrockar och med "likhatten" tryckt mot bröstet, är bärare men samtidigt avskedstagande sockengrannar, nästan alltid högt uppe i åldern - nära itur.

30. Arbetsredskap
Med sina enkla verktyg skapade Döderhultarn sin skulpturer, vars uttrycksfullhet kom till sin fulla rätt först när han började snida i alträ.
På ett mästerligt och humoristiskt sätt skildrade han livet på landsbygden kring sekelskiftet - de fattiga smålänningarnas liv från vaggan till graven. Färgskalan är dämpad, oftast endast svart och ockra. Figurerna är i regel 20-25 cm höga - är ordnade i grupper och det är själva situationsbilden han fångat det burleska eller det tragiska.

31. Döderhultarn 1868-1925

32. Verkstaden
Först omkring 1900 då han var över 30 år skaffade han en vindsvåning vid Garvaregatan 9 i Oskarshamn som blev både bostad och ateljé under de följande åren. Man får leta sig runt det lilla huset, över gården och uppför en brant och inte alltför ljus trappa för att till höger finna dörren till. Döderhultarns lika ovanliga som som enkla arbetsrum. Det är ett litet vindsrum med högst 3x4 meters golvyta. Längst fram vid fönstret står ett enkelt omålat träbord där konstnärens verktyg ligga i en rogivande oordning - mindre stäm, hål och rundjärn, knivar, en liten hammare, tång samt två små färgburkar och penslar. Själv sitter Döderhultarn på en nog så enkel och rankig gammal trästol vid högra sidan om bordet från dörren räknat, så att ljuset faller från höger över hans arbete. Mitt framför honom till vänster står en huggkubb, och från den sopar Döderhultarn bort spånorna så att den besökande kan få sitta. Kombinerade verkstaden/bostaden tyckte han också med sin litenhet och sitt brutna tak var lik sin slutliga vilobostad - en kista.

33. Märkning av figurer
Under långa perioder, "dödperioderna" var han deprimerad och utan skapande förmåga. Under dem kunde han absolut inte arbeta, blev folkskygg och retlig, var offer för tvångstankar och manier, ansattes av uppfinnargriller t ex evighetsmaskiner och utrustning för kartografi för vilket han fick svenskt patent 1909. Då kände han sig hospitalmässig och led alla helvetes kval.
Dessa depressionsperioder infann sig alltid säkert efter en av verklig skaparglädje fylld tid av ett till två år och kunde vara åtta till tretton månader. Lika lycklig som jag känt mig under min bästa skapartid, lika djävulsk, och ändå värre, känner jag tillvaron under mina dödperioder - ofta har jag sent inpå nätterna strövat omkring ute i skogarna och tänkt: Ack den som finge lägga sig ner här och somna och aldrig mer vakna. Hans nycker och infall vore alltid många och oberäkneliga. Mest sökte han sig till födelsebygden, trakten kring Eckern, där han vann kontakt bakåt med barndomen, kunde få ge utlopp åt primitiva drifter och uppföra sig som en vilde. De gjorde sig emellertid mest gällande vid början av en dödperiod. Dessemellan arbetade han med koncentrerad iver och bekände att själva arbetet beredde honom en stark sensuell njutning.

34. Graven i Döderhult
Hela mitt liv har jag känt mitt stackars jag kluvet i två Pettersöner. Den ena har velat det kloka och rätta och visat vägen - men den andra har fått övertaget och gjort galenskaperna. Felet har varit att hela världen har tett sig för mig på ett annat sätt än för andra. Han brukade urskulda sig med: Du får komma ihåg att jag inte är normal och han var beviset på att det fanns sinnesrubbade som inte behövde spärras in. Rörande min konst, så vill jag ej gärna tala i egen sak. Men jag erkänner att jag gjort många fula gubbar, i synnerhet fula. Att de ändå hänföres till skön konst är ett mysterium. I min ungdom, för ett tjugotal år tillbaka, gjorde jag riktigt söta saker, nakna kvinnor t ex. Nu har jag min djupt privata dyrkan av sådant, men i konsten önskar jag nu låta människorna se, hur fula, hur gräsligt fula och dumma de ser ut. Jag kom underfund med att mina gubbar inte gjorde sig, om jag inte skar dem grovt.
Det var verkligen en erkänd mästare som dog en tidig vårdag 15 mars 1925 56 år gammal sittande i sin korgstol i vindskammaren på "Banan", en trappa upp i en liten träkåk i Oskarshamn, karsk in i det sista - Dom skall inte få mig på knä! En nypa mull - Va är vi mer?
Döderhultarn var egentligen fruktansvärt lat. Han gjorde egentligen aldrig något om icke svälten tvang honom till arbete. När han fick sälja en sak, upphörde han att arbeta. Under en period efter en lyckad försäljning, gjorde han under de två år pengarna räckte ingenting. Om någon under denna tid beställde något av honom svarade han: "Dä finns ingen arbetslust"! Han kunde också leva på ingenting, så gott som, hade inga anspråk på livet. Hans mat var kaffe, sill och potatis. Många gånger var det min farmor som sände mat till honom med någon av sina barn.
Döderhultarn blev 56 år gammal (12 december 1868 - 15 mars 1925) och idag finns i Oskarshamn en stor permanent utställning och hans verkstad finns även bevarad och är väl värd ett besök. Även i Malmslätt finns ett antal Döderhultare då han oftast betalade piloterna med sina alster för att få stiga upp med dem i luften.

Med detta ber jag att få tacka för mig och hoppas att jag lyckats förmedla något om min pyssling (femmänning) Döderhultarn Axel Robert Petersson - en självlärd konstnär från Döderhult utanför Oskarshamn. Jag är efter pausen beredd att svara på eventuella frågor.