MORDET PÅ 
 MALMÖHUS 

Historien om
fängelsechefen Hans Canon
återberättad av Gunnar Warren
Hans Canons gravsten


På Gamla Begravningsplatsen invid Gustaf Adolfs torg i Malmö står en gammal gravsten. Den är rest över "Föreståndaren vid Malmö Correctionella Arbets-fängelse, Fältkamreraren Hans Canon, Född den 31 januari 1794, död den 19 september 1837. Ömt sörjd och saknad af efterlefvande makan och ett Fosterbarn."

Hans eftermäle var gott. "Redlig tjänsteman, öm make, sann människovän, njöt han medmänniskors aktning och förmäns förtroende. Men föll ett offer för sitt tjänstenit."

Det här är historien om ett mord på Malmöhus, om Hans Canon, som blev mördad, och om hans banemän.

Hans Canon var född i Maglehem i Kristianstads län och han påbörjade som sjuttonåring - 1811 - en militär karriär vid Kungl Wendes Artilleriregemente. Efter fem år befordrades han till konstapel och två år senare till sergeant. Omkring 1830 hade han avancerat till fältkamrerare och blev utsedd till föreståndare för fängelset på Malmöhus slott. Fångvården var vid denna tid en strikt militär och militärt ledd verksamhet.

Malmöhus Correctionella Arbetsfängelse hade inrättats 1828 i samband med att den svenska fångvården nyorganiserades under Karl XIV Johan. (På 1820-talet genomgick den svenska fångvården en av sina många, stora reformeringar. Då tillskapades också en "Styrelse för rikets fängelser och arbetsinrättningar" (1825), numera Kriminalvårdsstyrelsen. Fängelserna var fortfarande i stor utsträckning placerade på de gamla slotten. Nybyggnationerna kom inte igång på riktigt förrän på 1840-talet.

I mitten av 1830-talet fanns på Malmöhus omkring 1.000 fångar, förbrytare av alla kategorier. De hystes i stora logement som kringgärdade borggården. De sysselsattes med allehanda arbete inom och utanför fängelset. Stadens borgare kunde t ex för en billig penning leja arbetskraft till hantverk och grovarbete.

Personalen uppgick till ca 120 man. Några tiotal fångknektar stod för den inre bevakningen. För den yttre svarade en militär garnison som var förlagd i anslutning till slottet. Det var nog ingen efterfrågad militär placering.

Det rådde svåra förhållanden på anstalten. Fylleri och övergrepp hörde till vardagen. Det krävdes en hög grad av disciplin för att fängelset överhuvudtaget skulle fungera.

Hans Canon var känd som en sträng och nitisk chef. Han krävde absolut lydnad.

Bland fångarna fanns No 304, Carl Fredric Carlqvist, som var född i Norrköping 1807. Sjutton år gammal kom han i fängelse för stöld. Snart efter frigivningen insattes han på nytt för andra resan inbrottsstöld. Efter en rymning 1828 kan han till Malmöhus och hans straff förlängdes på obestämd tid. 1833 gjorde han sig skyldig till våld mot en fängelsevaktmästare och blev bestraffad med 40 par spö på fängelsegården.

No 242, Johan Fredric Wahlgren, var född i Stockholm 1810. Han togs för första resan stöld fjorton år gammal och kom till Malmö på den andra resan 1829. Även Wahlgren hade 1833 överfallit en fångknekt och sårat honom med kniv och blivit prygelbestraffad för detta.

Den 4 september 1837 hade Carlqvist bestraffats för fylleri, olydnad och sturskhet mot föreståndaren. Straffet var 13 dagars inlåsning i cell. Han släpptes ut i gemenskapen igen den 17 september.

På morgonen, tisdagen den 19 september föll han åter i onåd hos föreståndare Canon, sedan han underlåtit att hörsamma en order om att låta klippa sig. Han fördes in på expeditionen, där Hans Canon själv med en papperssax klippte bort en hårtuss över Carlqvists ena öra.

Detta rågade måttet för Carlqvist och han beslöt sig för att nu hämnas, och han fick Wahlgren med sig i planen.

På eftermiddagen, vid 16-tiden, samma dag hade Canon ett ärende ut till den så kallade rengöringsboden på andra sidan inre slottsgården. Fångarna hade just rast och flera hundra av dem var ute samtidigt och drev omkring i flockar. När Canon kom tillbaka sprang Wahlgren fram och bad att få tala med föreståndaren. Carlqvist utnyttjade tillfället, rusade fram och högg en kniv i nacken på Canon. Wahlgren knivhögg därefter också Canon, framifrån. Canon försökte förtvivlat värja sig och slog omkring sig med sin käpp. Förre kronofogden Per Johan Jacobsson, som var på besök i fängelset, försökte hjälpa den blödande Canon in till hans tjänsterum, men efter några steg sjönk föreståndaren till marken och var död inom ett par minuter.

Malmö Tidning skriver i hans runa, den 23 september:

"På slagfältet hade han mången gång sett döden framför sig, och om han i striden för frihet eller fosterlandet fallit för en fientlig kula hade hans död warit ädel och han sjelf mindre saknad; men då han nu blifwit ett offer för det lömska försåtet klagar enhwar öfwer hans bortgång, och lärer hans platts icke så lätt kunna fyllas, synnerhet då på denna icke gifwes någon säkerhet för lifwet."

Hans Canon blev 43 år.

Rättegången mot Canons mördare inleddes redan dagen efter brottet. Stadsbefolkningen var upprörd och fruktade för sin säkerhet. För samhällets tryggande krävde man en utökning av den alltför obetydliga och orkeslösa vaktstyrkan samt större kontroll och strängare bestraffningslagar. "Denna ruskiga mordgerning gifwer anledning till en mängd betraktelser och har gifwit styrka åt den länge hysta farhågan, att en gång ett större utbrott sker från inrättningen, detta swårligen kan hindras af den alltför obetydliga waktstyrkan, som för närwarande endast lärer utgöra 120 man, deribland inberäknad en icke obetydlig del ålderstigna och kraftlösa karlar af Konungens f d Eget Wärfwade regemente." Man ansåg inte att fångarna på Malmöhus hyste någon fruktan för strafflagarna, "de söka endast frihet eller död och äro därför en fara för envar i och utanför fängelset."

Rannsakningen, under ledning av rådman Barfoth, pågick i två dagar, med många vittnesmål av vaktbetjäning, rättsläkare och slottspastorn.

Carlqvist uppgav "att han dels i följd av förtviflan öfver sitt mångåriga fängelse och sin därunder vunne visshet om omöjligheten för honom att någonsin återfå friheten, dels af förtrytelse öfver den stränga behandling, han städse erfarit, sedan längre tid tillbaka fattat och närt den avsigt, att genom en eller annan våldsam handling bereda slut på sitt fängelse."

Wahlgren berättade att Carlqvist för några veckor sedan legat sjuk "i följd av den svåra aga Fältkamreraren låtit honom tilldela", och att han därför beklagat sig för Wahlgren. Eftersom denne också bar agg till Canon kom man överens om att hämnas vid lämpligt tillfälle. De hade inte haft för avsikt att döda föreståndaren, bara att tillfoga honom smärta.

Stadsmedikus Willman intygade Canons skador, att Carlqvists knivhugg kommit i nacken och att Wahlgrens tagit i Canons högra tinning med svår blodförlust som följd. Slottspastorn Hollenius framlade attester om de båda illgärningsmännens andliga status. Om Carlqvist intygade pastorn, att "han gjort sig känd genom ett obändigt lynne och en ogudaktig vandel, varföre han flere gånger blifvit straffad för sturskhet mot Förman, rymningsbrott och olofligt spel." Wahlgrens hjärta, sade pastorn, "har varit tillslutet för Religionens uttryck och hans vandel lättsinnig och ogudaktig." Vid mordet var han dessutom påverkad av brännvin.

Den 9 oktober föll dom i Malmö rådhusrätt. "Med stöd av 12 Cap: 1§, 24 Cap: 4§ och 1 Cap: 1§ Missgernings-Balken skola Correctionisterne Carl Fredric Carlqvist och Johan Fredric Wahlgren, för deras grofwa brott, dem sielfwa till straff och androm till warnagel, lif deras mista och halshuggas, samt steglas."

Domen fastställdes senare av såväl hovrätten som Kungl Maj:t.

Dramats sista akt ägde rum fredagen den 8 juni 1838. Avrättningen skedde på just den plats på slottsgården där mordet förövats. 150 fångar var kommenderade att, "sig till varnagel", se på. Gården kantades i övrigt av beväpnad militär. Man fruktade upplopp, men stunden förflöt under djupaste tystnad.

Wahlgren, som ska ha varit den mest förhärdade av de två, avrättades sist. Han hade dock slutligen "upplåtit sitt hjärta" som slottspastorn önskade och låtit konfirmera sig föregående dag.

"Båda visade stor fattning", skrev Malmö Tidning, "och gingo fram utan bindel för ögonen samt betjänade sig själva med klädernas iordningssättande."

Carlqvist och Wahlgren begrovs utan ceremonier, sannolikt på Kirsebergsbacken, där fångar som dog sommartid fick sin sista, anonyma vila.

Hans Canons grav på Gamla Begravningsplatsen är det enda som minner om den tragiska historien.



Källor:
"Hans Canon, fängelseföreståndare med tragiskt slut"
Uppsats av Helge Andersson i Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1974.

"Malmöhus - Från 1400-talets kastell till 1900-talets museum"
Sven Rosborn, Malmö 1977.

"Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar"
Sigfrid Wieselgren, Stockholm 1895.

Krigsarkivet, Stockholm.



Home


Produced by Gunnar Warren, Malmö, Sweden.
Comments? Further information? Please send !
First edition February 10, 1998
Updated January 28, 2013