På Boksidan finns fler böcker av Bill Persson
Innehåll
Förord
1 Tankar om Gud
Brottning med Gud i tre ronder. Rond 1:Fysiken. Rond 2: Biologin. Rond 3: Etiken. Tro och vetande. Varför finns religioner? De hopplösas enda hopp. Finns Gud?
2 Tankar om etiken
Vilken moral är moralisk? Vem äger oss? Har man rätt att sälja sig själv som slav? Vad är frihet? Finns rättigheter? Vad är politik? Hjärta och hjärna. Rättigheter är positiva om de är negativa. Kan man tvinga fram snällhet? Hotet från oss själva. Utopiska tankar. Anarkismen. Minarkin. Tankar om medkänsla.
3 Meningsfulla tankar
Meningen med livet. Pengar är roten till allt gott. Vem ska vi tacka? Den som söker den uppfinner. Meningen med döden. Skammen förföljer oss.
4 Tankar om den fria viljan
Har vi en fri vilja? Myror och människor. Är slumpen en slump? Är hjärnan en kvantdator? Lösningen. En fri tanke. Kan maskiner tänka? Spegel, spegel… Artificiella tankar.
5 Tankar om materialismen
Mammon eller Jesus. En underbar uppfinning. Materialismen och tankens fundament.
6 Tankar om fysiken
Kvantitativa tankar. En relativ kvantitet. Relativa tankar. Vad är sanning? Sannolika tankar. Är A =A? Informativa tankar. Punkt slut.
7 Tankar om västvärlden
Att riva ett sista tabu. Var det bättre förr? Världens resurser kommer aldrig att ta slut. Rika och fattiga. Minoriteter och historisk skuld. Världen är underbefolkad. Miljövänstern. Djuriska tankar. Naturliga tankar. Västvärldens framtid. Svarta döden. Varför är väst bäst?
8 Tankar om kapitalismen
En lovsång till det mest hatade. Den verkliga demokratin. Frihet eller trygghet? Paradis eller helvete? Kommersialismen. USA.
Varför bråkar ekonomerna? Varför pendlar ekonomin? Vad är tillväxt? Arbete åt ingen. Socialism+kapitalism =blandekonomi. Skatteslavens uppskattade tankar. Den ekologiska ekonomin. Idealiska förhållanden. Ett företag är en planekonomi. Den sociala ingenjörskonsten. Ekonomisk rättvisa. Egoism/altruism.
9 Blandade tankar
Har alla människor samma värde? Ord och handling. Ansvarsfulla tankar. Civil olydnad. Hat och kärlek. Estetik. Symmetriska tankar. Musikaliska tankar. Konstiga tankar. Brott och straff. Optimistiska tankar. Evigt liv. Liv på andra planeter. Robotarna tar över. Låt oss bli robotar. Framtida tankar. Små och stora tankar. Hål. Feminism. Honor och hanar. Omoralens moral. Snuskiga tankar. Aggressiva tankar. Varför blir det fred? Ondskan. Fungerar reklam? Mönstergilla tankar. Konservativa tankar. Nationalismen. Vänstervridna tankar. Högervänster om. Skämtsamma tankar. Skämtsamma tankar 2. Ordlösa tankar. Att vårda sitt språk. Vidskepelsens nya ansikte - parapsykologin. Vidskepelsens ”vetenskapliga” ansikte. Vetenskapen har aldrig fel. Rasistiska tankar. Genvägar i naturen. Dödliga tankar. Dödsstraff. Kaos är Gud. Vilka är en darwinner? Bakvända tankar. Tankar om ordet. Vad är det för nytta med nytta? Sjuka sjukdomar. Skräckfyllda tankar. Från cell till samhälle. Passiva tankar. Idealismen =Dumheten. 1900-talstankar. Den yttersta makten. Svartvita tankar. Schizofrena tankar. Varar ärlighet längst? Förnuft och känsla. Individen och flocken. Tankar på modet. Moderna tankar. Historiska tankar. Går tiden fortare nu för tiden? Tidsuppfattning. Vad är tid? Tankar av leda. Dvärgen som alla skrattar åt.
10 Eftertankar
Förord Populärvetenskap har alltid varit min stora kärlek; det har varit en väg in i vetenskapens och teknologins underbara värld och antagligen är jag inte ensam om nämnda passion. Troligtvis har alla de stora vetenskapsmännen också trätt in genom denna enkla och populära port till den "riktiga" vetenskapen, likväl är den sedd över axlarna - som vanligt av de som tror sig vara lite finare.
Vad jag saknat är en motsvarande genre inom filosofin. Varför finns det ingen populärfilosofi, antagligen därför att den behärskas av ännu "finare" människor? Ändå vore det än mer angeläget att ge en enkel entré till filosofin, eftersom den resulterat i inte bara vetenskapliga framsteg utan också alla samhälleliga förändringar. Men nu är detta inget populärfilosofiskt försök, utan en mycket egen syn på tingens ordning: En ickefilosofs filosofiska tankar om tillvaron.
Många bryr sig inte om filosofi och anser att det hör hemma bland dammiga akademiker, eller så uppfattar man ämnet som alldeles för komplicerat. Nu kan man visserligen hävda att vi finns här och nu, vad kan vi göra mer? Telefonräkningen reduceras inte om universum började med Big Bang eller inte och det är lika svårt att stiga upp på måndagsmorgonen om livet eventuellt skulle ha en mening, men filosofin inbegriper allt och vi är alla produkter av filosofiska framsteg. Hela vårt sätt att tänka har haft en filosofisk upprinnelse.
Själv har jag har ingen akademisk titel, utan endast en sjuårig folkskola bakom mig som jag klarade med ett nödrop. Detta är ju ett säkert sätt att diskvalificera sig för att ta till orda, men jag anser att även de intellektuella måste kunna ifrågasättas, som vilken annan grupp som helst. Problemet är att de endast kan ifrågasättas av någon utanför deras egna led, dvs. de icke-intellektuella; vilket med nödvändighet kommer uppfattas som antiintellektualism. Vi har inte tillgång till de intellektuellas språk och de intellektuella accepterar inte vårat, så vi är diskvalificerade genom vår blotta existens.
Ironiskt är, att det som mest avskärmar folket från den intellektuella sfären är just språket - det som skulle vara kontakten. Språket har blivit de intellektuellas försvarsmur mot "vanligt folk". Genom att använda svåra ord för att imponera: detta ord kan jag, det kan inte du, har man visat att man inte vill vidarebefordra sina kunskaper. Som jag ser det har språket bara en uppgift: kommunikation mellan människor. Och talar man för att inte bli förstådd har man dels visat hur intellektuellt undermålig man är, dels kunde man för allas bästa istället hålla käften.
Det finns ett tydligt förakt hos intelligentsian gentemot ”vanligt folk” men det är viktigt att komma ihåg att föraktet är ömsesidigt. Många ser ner på bildningen och på de bildade och detta har många gånger sin förklaring i avundsjuka. Att föraktet är dubbelriktat gör ju inte försöken att överbrygga klyftan lättare.
Jag tycker det är roligt med filosofi och det är enda anledningen till att jag har skrivit denna bok. För övrigt tror jag att alla emellanåt reflekterar över de stora frågorna om livet, dess eventuella mening och om universums många obesvarade frågor.
De flesta av oss dödliga vågar inte presentera våra tankar av rädsla för att de ska pulvriseras av någon akademisk auktoritet på området. Men oavsett vilken idé man än förfäktar och hur galen den än förefaller, finns det alltid någon vetenskaplig storhet att luta sig mot. De akademiska och vetenskapliga världarna är lika oenig som de övriga.
Tänk på att politiken, samhället, världen och vetenskapen i de flesta fall formas och legitimeras, inte i domstolar, institutioner eller i högtidliga dokument, utan vid köksbordet.
En filosof är en tänkare och i så måtto är vi alla filosofer, med eller utan doktorshatt. För mig är dock en filosof en tänkare som behandlar ett brett spektrum av tillvaron, en som kan sätta ihop en kosmologi, eller med ett modernt ord: en holist. Det finns många oerhört lärda inom ett visst gebit som kallas filosofer, men som jag hellre skulle vilja kalla experter eller forskare. En filosof ser sambanden mellan detaljerna som experten stirrat sig blind på. Men en filosof måste också komma med något nytt eller åtminstone få folk att se på tingen i ny dager, få oss att tänka i nya tankebanor; det är egentligen filosofens enda existensberättigande.
Kanske är den klassiska filosofen i meningen holist ett minne blott. Filosofin är idag sönderstyckad i fackvetenskaper; den andliga delen har teologer och psykologer tagit hand om, materien har fysiker och kemister lagt beslag på och det samhälleliga behärskas av sociologer och statsvetare. De som idag grunnar på djupet och på bredden, finner vi endast bland naturvetenskapens fysiker. Filosoferna har numera dragit sig tillbaka till sina kammare för att analysera språket; ”Vilken antiklimax”, som fysikern Stephen W. Hawking uttryckte det.
Ändå tror jag att den klassiska filosofin kan komma att få en renässans i det att mycket av vårt teknologiska samhälle kräver tvärvetenskapliga angreppssätt där en holistisk syn är nödvändig. Jag tycker mig också skönja ett stigande intresse hos framförallt ungdomen kring filosofiska frågor. Om det bara är en förhoppning eller en realistisk reflektion, är inte lätt att säga.
Så här inledningsvis vill jag varna för att många av mina åsikter kommer att göra dig förbannad och upprörd - att framföra en åsikt är det bästa sättet att skaffa ovänner. Vad filosofin ska göra är ju att blottlägga "det där" som ingen tänkt på; eller "det där" som ingen vågar säga; att komma med "sanningar" som vi genom slentrian blivit blinda inför. Kännetecknet för en bra filosof är att den blir ovän med en stor del av mänskligheten.
Jag kommer att angripa de delar av vår tillvaro som jag finner felaktiga, osmakliga och till vissa delar rent sinnessjuka - med risk för att bli omedvetet eller medvetet misstolkad. Vissa kommer absolut att uppfatta mina angrepp på heliga institutioner som hädelser. Helt klart är att jag kommer gå på tvärs mot det mesta som utgör det man kallar det ”politiskt korrekta” och många kommer säkert att säga att jag är ur tiden. Dåren och geniet är båda i otakt med tiden, om jag sedan är efter min tid eller före, får framtiden döma likaså den mentala beteckningen.
Som sagt är jag inte att betrakta som intellektuell, vilket jag inte finner någon anledning att försöka utmåla mig som. Därför kommer givetvis denna bok med lagbunden effektivitet att tigas ihjäl.
Min misstanke har bara fått mer näring genom åren: Det vitalaste med en filosof är inte dennes intelligens, utan snarare uppriktighet mot andra - men kanske allra mest mot sig själv. Att helt sonika se människan sådan hon är; det som vi vardagsmänniskor inte vill se.
Min ambition är inte att ge en allmän beskrivning av filosofin, utan den är helt personligt präglad. Detta är min uppfattning om hur världen och universum är, och hur samhället borde vara beskaffat.
Ej heller ska jag plåga dig med cirkelresonemang av typen:
– Vad är meningen med livet?
– Det beror på vad du menar med mening?
– Det beror på vad du menar med menar?
Osv. osv…
Vidare ska jag inte bombardera dig med matematiska eller logiska formler av den enkla anledningen att jag inte begriper dem själv, men visst hade det varit underbart att göra en enkel formel för allting. I väntan på en sådan, som jag tror skulle vara möjlig att åstadkomma, får du hålla till godo med texten som ytterst vill säga samma sak - nämligen: En jakt på enhetlig filosofi som vidmakthålls av några få eller en urprincip.
Här presenteras en mix av triviala frågor, som jag dock tror att alla undrat över, med de tunga frågorna som alltid funnits där.
Jag har utgått från vetenskapliga teorier och filosofier som jag finner rimliga, men jag kommer också att terrorisera dig med egna teorier, bland annat en egen fysikalisk teori. Denna och mycket annat har kanske inte ett förbannat dugg med verkligheten att göra, men vad då. Vem har rätt, när allt kommer omkring är det mesta här i livet bara en fråga om tro.
Finns Gud? Ja, vi lär väl inte komma fram till ett slutgiltigt svar på frågan i den här boken heller, även om jag faktiskt senare ska våga mig på att besvara frågan. Men det finns ett antal generalfrågor som är berättigade, som alltid funnits och som filosofer vänt ut och in på i alla dess otaliga varianter. Brottning med Gud i tre ronder
Det finns också nya upptäckter inom forskningen som gör att många frågor måste formuleras om och att nya frågor måste ställas och framförallt; att nya svar faktiskt har börjat skönjas.
Jag ska som Jakob i Bibeln brottas med Gud. Det ska ske i tre ronder: Fysiken, Biologin och slutligen i Etiken.Rond 1 Fysiken Låt oss börja från början, den bokstavligen första början. Logiken får bli vår guide: Ur ingenting kan ingenting skapas, detta säger de religiösa och detta säger den klassiska vetenskapen, sålunda är de överens.
”Ingenting kan skapas ur ingenting”, hävdade skalden och filosofen Lucretius och har blivit en del av religionens kosmologiska uppfattning. Men egentligen skulle väl ingenting mycket väl kunna skapas ur ingenting; däremot är det mer osannolikt att någonting kan skapas ur ingenting. Nu ska jag inte märka ord och vara elak mot Lucretius (frasen kan ju också läsas som: Ingenting kan skapas ur ingenting), vad jag vill säga är bara att dessa problem många gånger beror på hur vi formulerar frågorna. Jag kommer att utveckla detta senare i boken.
Även om den moderna kvantfysiken säger att materia kan skapas ur ingenting, så är det till priset av en mycket stor mängd energi. Och energi och materia är samma sak för fysikerna, genom den av Einstein uppställda och nu klassiska formeln E =mc2. Men även här finns en osäkerhet, inte bara hos fysikerna utan även hos själva materien, en osäkerhet eller obestämdhet mellan tid och energi. Denna obestämdhet spelar en central roll i kvantfysiken och formulerades först av fysikern Werner Heisenberg. Den säger ungefär att partiklar kan poppa upp ur tomma intet, en så kallad kvantfluktation, om dessa bara försvinner lika snabbt igen. Ju större mängd energi partikeln har desto snabbare måste den utföra tricket. Kanske finns det en möjlighet att en sådan spökpartikel stannar kvar och inte förintas (faktum är att vakuumet vimlar av spökpartiklar eller virtuella partiklar).
Vissa fysiker, bland annat Paul Davies, spekulerar i om inte hela universum kan vara en kvantfluktation. Det vore ju minst sagt en sensation, men vad säger att vi inte är vad vi misstänkt hela tiden - en sensation? Paul Davies ger också en finurlig förklaring på hur energin och materian kan ha kommit till.
Vetenskapsmännen har kommit fram till att energivärdet i universum är noll. Detta har man gjort genom att beskriva massenergin och rörelseenergin som positiv, medan gravitationsfält och elektromagnetiska fält har beskrivits som negativ. Slår man nu ihop dessa båda positiva och negativa tal i hela universum, så blir totalsumman faktiskt exakt noll. Därmed behöver man inte förklara varifrån universum kommit eftersom den har ett nollvärde. På mig verkar detta vara ett desperat försök att komma ifrån problematiken, det ger ju heller ingen förklaring. Det är ungefär som om vi skulle ta en ko och kalla halva kon för ko och andra halvan för antiko, därmed skulle vi slippa förklara var den kom ifrån. Men kon, precis som universum, finns ju likt förbannat här.
Om vi ändå håller oss kvar vid den klassiska energibevarandeprincipen, den som trotsat alla optimister om att göra en perpetuum mobile, så blir följdfrågan till påståendet om att Gud måste ha skapat materian, i så fall: vem skapade då Gud? Den frågan har aldrig besvärat mig eftersom jag anser den är ologisk av följande skäl: Enligt den mest framträdande definitionen vi har om begreppet Gud, så är han ickemateriell och därmed kan han ha funnits alltid. Det är nämligen bara materia som vi kan underställa materiella begränsningar och lagar på. För något ickemateriellt existerar inte tid och rum, och det är ju den bilden vi har av en allsmäktig gud. Materia, rum och tid är intimt förknippade - de är i själva verket ett och samma, beskrivit genom Einsteins rum/tid-kontinuum. Därför är också frågan om vad som hände före Big Bang meningslös, eftersom något före inte kan ha funnits.
Den moderna fysiken säger alltså att universum mycket väl kan ha skapats av sig själv om bara de kvantfysikaliska lagarna finns där, men stopp och belägg! Kvantfysiken måste alltså ha funnits till innan universum, annars ingen kvantfluktation? Men hur i hela friden kan lagar finnas om inget universum finns? Och om naturlagarna fanns innan universum så måste de i rimlighetens namn ha skapats av Skaparen själv - vem annars?
Här ser det ut som om Gud Fader vunnit en totalseger, men så lätt ska han inte komma undan. Lagar; är inte det något som begränsar, som talar om vad som kan och inte kan göras? Om vi nu föreställer oss Ingenting, vilket inte är det lättaste, får vi alltså ett tillstånd där universum inte finns; där finns ej heller några kvantfysikaliska lagar eftersom just ingenting finns. Men i detta totala Ingenting kan det ju inte heller finnas några begränsande lagar om vad som får göras och inte göras. Med andra ord är allt möjligt och det är fritt fram för ett universum att uppstå!
Med detta sätt att se det, är naturlagarna inte en förutsättning för en skapelse utan en följd av skapelsen. Naturlagarna är de begränsningar som slumpen givet materien och som vi har kunnat beskriva matematiskt.
Här ber jag dig vara uppmärksam och lägga märke till att ovan förda argumentering är logiskt resonerande, inte sant? Och vad innebär detta, jo, att logiken måste ha funnits innan universum? Men sa jag inte att i tillståndet Ingenting finns just ingenting och därmed kan inte heller logiken finnas? Visst, och här kommer vi till det intressanta: logiskt sett kan inget ha funnits i tillståndet Ingenting, inte ens logikens lagar. Detta innebär att det då mycket väl kan ha uppstått ett universum, eftersom ingen logik kan ha hindrat det för att uppstå. Detta resonemang har nu dragits upp på en högre nivå, till en metanivå: vi kan kalla det för metalogik =analys av logikens vara eller icke vara.
Men då måste ju denna metalogik ha funnits till innan universum? Ja, vi kommer inte från logiken hur vi än gör, den utgör ett osynligt elementa som finns där inget annat finns. Kanske var det detta Einstein tänkte på då han yttrade orden: ”Jag undrar om Gud hade något val när han gjorde universum?” men är det då att betrakta som en gud om han inte har någon fri vilja? Jag återkommer till detta.
I tillståndet Ingenting kan alltså ett universum slumpmässigt uppstå utan hjälp av någon gud. Å andra sidan; i tillståndet Ingenting finns det heller inget som förbjuder en gud från att uppstå. En av Bibelns skapelseberättelser inleder med orden: I begynnelsen fanns Logos (ordet), och Logos var hos Gud, och Logos var Gud. Är det bara en slump?
Kanske är det så att vi vill ha en början därför allt vi själva företar oss här på jorden har en begynnelse; ungefär som vår oförmåga att acceptera rymdens oändlighet. Även om vi inser att rymden inte kan ta slut någonstans - för om den gjorde det vid en vägg, så blir det ju väldigt knepigt att besvara frågan om vad som finns bakom denna vägg. Ändå är det på något sätt omöjligt att mentalt förlika sig med någonting obegränsat. Vi måste logiskt ändock konstatera att det begränsade måste gränsa till det obegränsade, för vad skulle det annars gränsa till? Om vi sedan vill kalla detta obegränsade Gud eller något annat är en teologisk smaksak.
I alla sådana här spekulationer ligger underförstått den kristna skapelseläran och spökar. Vi ställer oss hela tiden frågan: "Varför finns vi till?" Outtalat säger vi alltså att det naturliga skulle vara att vi inte fanns till. Vi måste således ha en förklaring på varför "något" finns till, medan "ingenting" är det naturliga eller mest sannolika. Men varför i hela friden är det så? Låt oss anta att det naturliga är att vi finns till och att "ingenting" är just vad det är: ingenting. Så på frågan: varför finns vi? kan lika gärna svaret vara: varför inte? När allt kommer omkring är kanske ”ingenting” i kosmologiska sammanhang en omöjlighet eller åtminstone ett högst osannolikt tillstånd. Om detta vet vi förstås "ingenting".
Accepterar vi påståendet att den metalogiska satsen gäller: det vill säga svarar ja på att den fanns innan universum, så kan universum uppstå. Om vi svarar nej, kan universum också uppstå. Det skulle ju innebära att ickeexistensen är omöjlig rent logiskt?
Som vi tidigare såg, kunde den metalogiska satsen visa att Gud inte hade något val, att han inte har en fri vilja. Gud måste liksom vi underkasta sig logiken och då kan det inte vara en gud; en gud associeras med total makt =allsmäktighet. Är då den metalogiska satsen ett bevis på att Gud inte existerar? Kanske inte, snarare att han inte kan vara fri, men detta associeras också med Gud.
Vi kan föra detta ett steg vidare: Eftersom logikens lagar inte gäller (utom metalogiken) i tillståndet Ingenting kan metalogiskt en gud uppstå som… funnits i evighet? Nu går det runt; inte bara i mitt huvud. Det hela börjar likna den klassiska: ”en allsmäktig gud måste kunna göra en sten som han inte själv mäktar lyfta; men om han inte kan lyfta den, är han inte allsmäktig”. Detta kan man komma runt genom att påstå att en allsmäktig gud mycket väl kan göra en sten som han inte kan lyfta, för att i nästa andetag lyfta den! Han har alltså bevisat sin allsmäktighet i båda fallen, han kan dock inte göra det samtidigt. Fast riktigt säker kan man aldrig vara, kvantfysiken säger att en partikel kan vara på två ställen samtidigt, och då vore det väl besynnerligt om inte en allsmäktig gud skulle kunna vara det. Senare ska jag återkomma till min ”metalogiska sats” där jag sätter in den i sannolikhetstermer.
Vi brottas hela tiden med två storheter: oändligheten och evigheten; storheter som inte låter sig fångas av matematiken eller logiken men som uppenbarligen fångat oss.
Kan det vara så att materian självt är evig, det skulle ju göra Gud, om inte onödig, så åtminstone arbetslös? Mycket talar för att den inte är evig, dels därför att materian sönderfaller. Det är inte bara de tunga atomkärnorna som sönderfaller, det vi känner som det radioaktiva sönderfallet, utan troligen all materia. Huruvida protonen, som är en kärnpartikel, också går till de sälla jaktmarkerna vet forskarna ännu inte, intensiva studier pågår för att ta reda på detta.
Dels har vi naturlagarnas naturlag: Termodynamikens andra huvudsats, entropilagen. Den säger att energin alltid går från överskott till underskott, eller mera folkligt uttryckt: Allting går åt helvete, för det är nämligen vad det gör. Allt hopp är ute med universum om denna lag är riktig och tyvärr pekar mycket på det.
Man kan enkelt själv kolla att entropin fungerar. Ta en burk med socker och häll på ett lager kanel, du har nu ett lager med vitt socker i botten och ovanpå ett prydligt lager brun kanel. Skaka nu burken ordentligt och du kommer att finna att de vita och bruna skikten blandats till en jämnbrun nyans - oordningen har ökat. Du kan fortsättningsvis skaka burken hur många gånger som helst, kanelen och sockerkristallerna kommer aldrig separeras till prydliga lager igen.
Entropin är en irreversibel process, den kan alltså aldrig gå baklänges. Det finns säkert en process som kan återseparera sockret och kanelen, men den kräver energi och då skapar du bara oordning någon annanstans; den totala entropin ökar kompromisslöst.
Entropin ökar oupphörligt i universum, dvs. oordningen ökar. Allt tenderar att utjämnas till en slutlig balans där alla rörelser avstannat och universum har fått en jämn temperatur (entropi =oordningen ökar kan likaväl tolkas som om ordningen ökar eftersom slutresultatet: balans är ett ordnat tillstånd). Detta framtida tillstånd kallas också föga uppmuntrande för ”värmedöden”.
Termodynamikens andra huvudsats är nog den mest solida lag som vetenskapen kommit fram till, mer solid än dess första huvudsats som vi inledningsvis behandlade, nämligen att energi inte kan skapas eller förstöras. Om denna lag är riktig, och hittills har ingen kunnat vederlägga den, så innebär det ovillkorligen ett slut på allt. Inte bara för dig och mig och grannens katt utan på hela universum. Då är det också rimligt att tro på en begynnelse för universum.
Fast man ska inte vara alltför säker på någonting. Det finns två huvudsakliga förhållningssätt till frågan och bakom ligger, som jag tidigare påpekade, antagligen den kristna skapelseläran och spökar. Den lyder: antingen har universum alltid funnits och då kommer den alltid att finnas, eller har universum skapats och då kommer den också att förintas.
Men det finns ju två alternativ till som vi aldrig hör och lyder så här: Universum kan mycket väl ha funnits alltid, men ändå gå mot en förintelse. Universum kan också ha skapats, för att sedan alltid finnas till. Vår ständiga jakt på symmetri i tillvaron förbjuder oss dock till dessa hädiska alternativ, men dessa struntar förvisso jag i. Trots mina alternativa alternativ ser det mörkt ut för en evig framtid i universum.
Detta betyder ett noll till Gud, åtminstone har någon skapelse ägt rum. Den förhärskande doktrinen inom vetenskapen är också idag teorin om Big Bang, ursmällen då allt började. Den har dessutom inte helt oväntat välsignats av påven. Relationen mellan kyrkan och vetenskapen har ju annars inte alltid varit så goda som alla vet.
Men vad bygger man då Big Bang-teorin på? Huvudsakligen på två iakttagelser: dels bakgrundsstrålningen på 3 grader kelvin, resttemperaturen efter ursmällen; dels stjärnornas rödförskjutning, alltså Dopplereffekten. Stjärnorna utsänder ljus; om stjärnorna färdas bort från oss, dras ljusvågorna ut och blir längre, de får därmed lägre frekvens vilket betyder att ljuset blir rödare. Fenomenet finns även när det gäller ljudvågor. Vi har alla hört att när en ambulans närmar sig blir tonhöjden högre =högre frekvens, medan när den passerat och kör bort från oss så sänks tonhöjden =lägre frekvens.
Det är ganska underligt att Big Bang-teorin har fått sådan nästan total acceptans inom vetenskapen när den egentligen bara bygger på dessa två grundstenar. Allt sedan 1950-talet då striden stod mellan Big Bang-teorin och steady-state-teorin, det statiska universum, så har få ifrågasatt Big Bang-teorin; den har blivit en institution i vetenskapen. Men låt oss anta att bakgrundsstrålningen har en annan förklaring och att rödförskjutningen orsakas av någon annan effekt än Dopplereffekten, vad finns då för stöd för Big Bang-teorin? Inte mycket, ärligt talat ingenting. Det är det jag tänker fantisera ihop nu, jag älskar nämligen att leka fysiker på amatörstadiet och i fantasin så lyder naturlagarna oss mycket bättre än i verkligheten.
Först ska jag avfärda rödförskjutningen som en verkan av Dopplereffekten. Istället kan rödförskjutningen bero på avståndsverkan, där den interstellära gasen (gas och stoft, ungefär 10-21 kg per m3) i universum fungerar som ett filter: Ju längre avstånd desto tjockare filter =mindre blått. Bakgrundsstrålningen kan bero på universums samlade värmeutstrålning. Så var de avklarade och vi har fått ett statiskt universum.
Vår traditionella bild av universum är ett kosmos som till största del är tomrum och i detta tomrum simmar små klumpar av materia omkring (faktum är att atomen själv till 99 % består av tomrum). Men låt oss anta att det är precis tvärtom. Att det vi kallar tomrum i själva verket är "något" och att materian är tomrum eller bubblor i detta "något". Detta "något" skulle då bli etern, som vetenskapen avfärdade i slutet av 1800-talet genom fysikerna Albert Michelson och Edward Morleys experiment. Avfärdandet av etern byggde på det faktum att materian, i detta fall jorden, borde utöva en friktion mot etern - ungefär som en bil möter luftmotstånd när den framförs. Någon sådan etervind kunde inte uppmätas av Michelson-Morley och sedan dess är eterteorin lika död som dess bödlar.
Men min eterteori kan inte avfärdas med någon etervind eftersom det aldrig skulle uppstå någon. Materian, som vi idag betraktar den, utövar ingen friktion mot tomrummet, ej heller om vi vänder på det. Vad jag gjort, är bara att jag bytt tecken på materia och tomrum.
Michelson-Morleys experiment handlade om att mäta ljushastigheten i eterns medvind respektive motvind för att hitta differenser, några sådana fann man inte och därmed avfärdades etern. Där kan min teori i och för sig också gå i stöpet eftersom ljuset rör sig i etern, men vi ska ändå strax titta på den.
Skulle då min remarkabla eterteori kunna förklara någonting i fysiken? Ja, bortsett ifrån att det kanske förklarar mig som idiot, så skulle den faktiskt kunna göra det. Den kan förklara varför ljuset måste färdas med ljusets hastighet och avslöja lite av gravitationens mystik.
Låt oss anta att varje partikel i universum är tomrum, eller i varje fall underskott i förhållande till etern. Ungefär som fisken i vattnet måste uppleva luftbubblor som något i ingenting. Om nu dessa bubblor är underskott, så är det ganska naturligt att det strömmar in eterbitar - låt oss kalla dem eterkvanta (det låter mera vetenskapligt) - för att fylla detta hål som partikeln utgör i etern. Följden blir att för varje uppslukat eterkvanta som partikeln tar ifrån etern, uppstår ett hål som måste fyllas av ett intilliggande eterkvanta osv. utåt från partikeln. Det hela är analogt med vad som sker i en elektrisk halvledare: elektronerna färdas i en riktning och deras kvarlämnade hål i motsatt. Denna kedjereaktion skulle alltså resultera i gravitationen. Dessa vågrörelser kan bara röra sig med ljusets hastighet, och är bärare av den gravitationella kraften.
Men borde då inte hela partikeln, som är ett hål i etern, sticka iväg på samma sätt? Jo, det gör den också om den är masslös. Om den däremot har massa, vilket enligt denna teori innebär att den är omgiven av eterkvanthål ( hänger du med?) som fastnat i en bana runt partikelns hål, så kan den inte det. Ju närmare vi kommer en partikel desto mer uttunnad måste etern bli eftersom partikeln ständigt slukar eterkvanta från eterhavet.
Alldeles i närheten av partikeln är etern så tunn att vissa hål bara kan gå runt partikeln och så att säga bita sig själv i svansen. Hålen som är masslösa har fastnat i en bana på randen av det större hålet (partikeln med massa). Detta skulle bli som ett skal runt partikeln, helt i linje med Einsteins resonemang om att en tung kropp kröker ljuset.
På det här sättet blir hålen, (fotoner, eller någon annan masslös partikel) materians grundstenar, upphovet till gravitationen och sålunda är gravitationen den egentligen enda kraften som alla andra krafter härleds ur. På vilket sätt dessa eterkvanta strömmar in i partikeln, dvs. vilka vågmönster de ger upphov till, avgör vilket elektriskt tecken de ska ha. Hålen, alltså fotonerna (ljusets partiklar), skulle vara alltings uppkomst. Vi är med denna teori inget annat än tomrum eller världen ljus, beroende på vilket kynne vi anlägger. Vem var det som sade varde ljus?
Var sedan dessa eterkvanta blir av som slukas av partikelns svarta hål, är inte lätt att säga och antagligen kan en medelmåttig fysiker avfärda alltihopa med ett pennstreck. Men det är roligt att vara en fysikens alkemist och spekulera helt fritt över ett område där allt inte är färdigt. När allt kommer omkring, är det ju så fysikerna själva arbetar och medge - det såg bra ut.
Men vad har då denna hemsnickrade teori med Gud att göra? Ja, inte mycket, den tycks vara lika fast i entropilagen som alla andra teorier, när hålen en gång fyllts så är det roliga slut (fast kanske inte fullständigt, jag ska längre fram återkomma till min teori). Men om vi helt ska bortföra en gud ifrån fysiken så måste vi på något sätt skapa en teori för ett evigt universum för att komma runt den tjurskalliga entropin, som är lika enkelriktad som tiden (de pekar i samma riktning). Annars är vi dömda - om inte av Gud så i alla fall av universums eviga mörker.
Vi kan uttrycka det enkelt: Hela vår biologiska livsprocess här på jorden kan sägas vara evig i den mening att allt går runt i cykliska förlopp. Men processen förutsätter en yttre energikälla, solen. Om det materiella universum i sin helhet är en evig process så förutsätter det en yttre energikälla, men vad? En yttre energikälla utanför det materiella måste bli en ickemateriell dvs. andlig sådan m.a.o. Gud.
Universum förefaller vara som ett urverk som någon utanför dragit upp och som sedan tickar på tills fjäderns energi tar slut. Utanför, kan bara tolkas som Gud.
Kan det vara så att universum bara kan inta två lägen? Expansion (som vi befinner oss mitt uppe i nu) eller kontraktion, neg-entropi? Eller att alla atomkärnor slutligen blir så tunga att de sönderfaller och sedan börjar allt om igen; att materian aldrig finner ro i något balanstillstånd utan bara kan inta två lägen, ungefär som en elektronisk vippa?
Finns det en möjlighet att tiden är nyckeln till alltihopa? Ljuset färdas ju med ljusets hastighet, och vad innebär detta? Jo, vid ljusets hastighet är tiden noll och rumsavståndet noll, enligt Einsteins relativitetsteori. Det skulle förklara EPR-paradoxen som Einstein och Niels Bohr bråkade om i decennier, och där Alain Aspect slutligen genom ett experiment 1982 kunde avgöra vem som hade rätt.
EPR paradoxen (efter initialerna i Einstein, Podolskys och Rosens tankeexperiment) innebär att om två fotoner utgår från samma källa (atomkärna) och färdas i motsatta riktningar, så kan man genom att mäta den enes polarisation veta även den andres. Hur man än lurar den ene partikeln med polarisatorer, tycks den andre ha information om kollegans polarisation oavsett avståndet.
Detta föranledde fysikern John Bell att sätta upp sitt Bells teorem. Den säger att antingen är kvantfysikens sannolikhetsteorier fel eller är principen om lokala orsaker fel. Aspects experiment visade att kvantfysiken klarade sin sista stora prövning med bravur, men konsekvenserna blir häpnadsväckande, ja rent av skräckinjagande.
Principen om lokala orsaker är fel! Vad vi gör här och nu påverkar partiklar miljoner ljusår ut i universum samtidigt. Många mindre noggranna människor har velat tolka icke-lokaliteten som ett bevis på de paranormala fenomenens existens, men det finns inget som tyder på detta. Men märkligt är det, det märkligaste som någon gång kommit fram i fysiken. Jag ska ge mig på konststycket att försöka förklara Bells teorem och denna komplementära paradox längre fram med hjälp av bara två tärningar.
Bohr vann alltså över Einstein på knockout, men hur? Kan det inte vara så att eftersom ljuset har tid/rumsavstånd noll så spelar det ingen roll hur långt ifrån de är, de är nästgårds ändå. Det paradoxala skulle alltså vara att Bohr vann med Einsteins teori. Och om nu fotonen är materians yttersta grundkvanta (som den är enligt min egen teori) och fotonen är tidlös så har vi ju ett evigt universum, där satt den! Men vid närmare eftertanke vill nog entropilagen säga ett slutord, termodynamikens andra huvudsats är inte lätt att kringgå. Hur kunde Sadi Carnot, Rudolf Clausius och lord Kelvin vara så dumma att de upptäckte den?
Gud har tydligt plockat poäng och det med råge. Universum har med all sannolikhet skapats och kommer med all sannolikhet att förgöras i ett universellt harmagedon.Rond 2 Biologin Om nu Gud vann första ronden, Fysiken, hur stora odds har han då att vinna i andra, Biologin? Ja, låt oss se.
Först har vi kreationisternas stora hämsko, utvecklingsläran eller darwinismen (det fanns andra utvecklingsläror också men Darwin vann), slår den inte i sönder allt vad skapelse heter, nja, kanske inte helt? Självaste Karl Popper, som ägnat mycket tid åt vetenskapens villkor och som kanske satt de strängaste kriterier för vad som ska kunna kallas vetenskapligt bevis, underkänner utvecklingsläran just på grund av att den inte uppfyller de kriterierna. Detta innebär naturligtvis inte att Popper tvivlade på utvecklingsläran, bara att han ansåg utvecklingsläran inte är ett vetenskapligt bevis, utan endast en väl underbyggd hypotes.
Det är viktigt att komma ihåg att utvecklingsläran inte är ett bevis på att Gud inte skapat naturen; däremot är utvecklingsläran ett bevis på att Gud inte behövs.
Poppers anmärkning har gjort att en liten öppning står kvar för kreationisterna, de har sagt: Om en utveckling ägt rum, hur kommer det sig då att vi inte hittar ett giraffskelett med hälften så lång hals som hos nuvarande giraffer? En motfråga vore kanske: varför gjorde inte Gud hälften så höga träd? Skämt åsido, svaret som utvecklingsanhängarna ger är: vi har inte funnit alla delar ännu! Kreationisterna har här ett trumfkort på hand, därför denna utveckling har tagit miljoner år och någon halvhalsad krabat borde ha hittats. Men nu är det ju så att många andra "halvfabrikat" har hittats som styrker teorin om en utveckling, dött lopp alltså.
Kreationisterna har inte heller varit sena att angripa de rena falsarier som dykt upp i form av olika fosilskvadrar, men detta anser jag är slag under bältet. Bedrägerier finns inom alla discipliner och är inget skäl att avfärda en hel vetenskap för, i så fall måste vi underkänna alla mänskliga aktiviteter.
Jag ska inte trötta ut dig med alla de argument och motargument som kreationister och utvecklingsanhängare har kastat i huvudet på varandra under 1900-talet, de jämnar ungefär ut sig. Istället ska jag själv ställa en fråga som jag anser är högst relevant: Om nu naturen är en skapelse, varför har då Gud utrustat djuren med så raffinerade vapen och kamouflagesystem? Exempel: Om det är meningen att djur A ska fånga djur B, varför då utrusta djur B med försvarsvapen eller kamouflagedräkt? Är det meningen att djur A ska fånga djur B, gör ju Gud det bara svårare för djur A - helt meningslöst. Det går inte som en del kreationister att hävda: annars skulle djur A få för stort övertag och då kanske utrota djur B. Detta vore en enkel match för Gud att bara göra djur A mera tafatt.
Jag vill jämföra det med den terrorbalans som rådde mellan supermakterna under fyra decennier (kalla kriget), och som förhoppningsvis ska tillhöra historien, där en part skaffade ett vapen och motparten skaffade ett ännu bättre osv. Denna utveckling drevs upp till en nivå med oerhört sofistikerade vapensystem som inte fanns ifrån början, men balansen hade inte rubbats. Balans fanns före denna utveckling och balans fanns efter. Hela den här utvecklingen var för balansens skull totalt meningslös. Mänskligheten kunde militärt lika gärna ha stannat kvar på knölpåksstadiet, vilket skulle ha inneburit betydligt lägre försvarskostnader.
På samma sätt kan jag inte tro att en skapare skulle byggt in så raffinerade vapen/motvapensystem (kemiska, elektriska, radar, mörkersyn etc.) som finns helt i onödan. Allt detta talar istället för en utveckling, där den som haft bäst möjligheter att fånga föda, bäst möjligheter att försvara sig och bäst möjligheter att söka skydd har haft störst chans att överleva. Därmed har den också haft bäst möjligheter att föröka sig och lämna just dessa fördelaktiga gener efter sig. Detta är också grunden i Darwins utvecklingsteori.
Egentligen var Darwins slutsats om en utveckling inte speciellt märkvärdig, missförstå mig nu inte! Det är inget förringande av hans verk, hans stora bedrift låg ju i att formulera själva processen i denna utveckling. Tvärtom är Darwins utvecklingsteori det kanske största som hänt; ingen annan teori har förändrat människans syn på sig själv och naturen och haft så stor kunskapsteoretisk påverkan. Senare ska jag också visa att darwinismen kanske gäller fler områden än biologin.
Däremot var slutsatsen om att en utveckling ägt rum inte speciellt märkvärdig rent vetenskapligt. Vad hade Darwin för val? Jo, antingen fick han hålla fast vid den flertusenåriga skapelseläran eller förkasta denna. Förkastas skapelseläran får man automatiskt en utvecklingslära på köpet, det finns inga andra alternativ. Det finns ju ingen människa som tror att växter och djur bara poppat upp helt färdiga. Om ingen skapelse ägt rum måste livet ha börjat i primitiva former och sedan utvecklats; hur denna utveckling sedan har gått till kan alltid diskuteras och däri ligger Darwins storhet.
Även om denna utvecklingslära själv har utvecklats sedan Darwin la näsan i vädret, så är hans huvudteser giltiga än idag inom biologin. Huruvida hans lära om detaljerna i denna utveckling håller får framtiden bedöma. Vi ska inte gå in på den gigantiska forskning som idag råder om mutationernas roll eller diskussionen om de olika stamträden. Vi måste ändå konstatera att en skapelse inte ter sig speciellt trolig ur vetenskaplig synvinkel.
När vi kommer in på logiska sannolikhetsanalyser av naturen i stort har däremot kreationisterna ett övertag, de kan säga och gör det också: Chansen för att liv ska uppstå av en ren slump är försvinnande liten. Det är riktigt. Chansen att molekyler spontant ska sättas ihop till aminosyror är minimal. Men detta minimala har faktiskt gjorts från en "ursoppa" vid ett experiment av Stanley Miller på 1950-talet. Chansen att aminosyror ska kopplas ihop till celler (som bara de är mer komplicerade än något av vad människan kunnat konstruera) och att sedan få dessa celler att samordnas till ögon, lungor, hjärna och knäskålar är osannolik. Ja, det är så osannolikt att i alla andra vetenskapliga sammanhang, där oddsen är lika osannolika, betecknas som omöjliga. Det är riktigt, helt riktigt, men ändå fel.
Vad jag menar är att den slutsats som kreationisterna kommer fram till är riktig; det finns ingen människa som tror att slumpen kan konstruera en bil, ett hus och ännu mindre en människa. Sannolikheten för att en bil ska komma till genom en explosion i ett skrotupplag finns där, men är så försvinnande liten att vi helt kan bortföra den som omöjlig. Ändå är den chansen många miljoner gånger större än att allt biologiskt liv skulle ha skapats av slumpen. Trots dessa övertygande ”bevis” är slutsatsen fel, som jag strax ska visa.
Filosofen William Paley använde en liknelse som kom att bli kreationisternas starkaste argument ända fram till våra dagar, den lyder: "Antag att vi hittar en klocka på stranden, då tror vi inte att den slumpvis format sig själv av stoftet från marken. Vi tror helt förnuftigt att den har tillverkats av någon människa. De naturliga objekten som t.ex. det mänskliga ögat är mycket mer komplicerat än en klocka så hur skulle de - och än mindre hela universum - kunnat ha skapats av slumpen?"
Det är ett utomordentligt starkt argument, så starkt att utvecklingsanhängarna har haft svårt att värja sig. Även om de kunnat hänvisa till det naturliga urvalet, den selektiva process där slumpen bara är en faktor, så är det svårt för lekmannen att förstå att ingen tanke eller medveten handling ligger bakom naturens finstämda mekanism, ända tills nu! För nu kommer William Paley få en match.
Det som hänt de senaste åren är en revolution som är högst märklig, nästan skrämmande och samtidigt oerhört fascinerande. Det jag pratar om är kaosforskningen. Men först ska jag ge en förklaring på varför kreationisterna - och alla vi dödliga missuppfattar naturen. William Paley och alla kreationister har rätt, ingen kan ifrågasätta logiken i deras resonemang, men ändå är det fel. Nej, jag lider inte av schizofreni, det är inget fel på det svar kreationisterna ger felet är frågan de ställer. Det vet du väl; inget svar är fel om bara rätt fråga ställs framför.
Den fråga vi ofta ställer oss är: Hur kan allt vara i balans i naturen, och då är tanken på en intelligent organisatör enda förnuftiga svaret, men lägg märke till formuleringen: Hur kan allt vara i balans? Frågan är fel ställd, jag ska använda en annan formulering som betyder samma sak men som då visar just hur fel och ologisk frågan är. Nämligen: Varför finns inga djur och växter som inte kan finnas? Detta är som alla kan se en idiotisk fråga, men inte mer idiotisk än föregående: hur kan allt vara i balans? Det organiska livet kan bara vara i balans, de som hade oturen att inte vara det, finns inte längre med oss. Det vi idag bevittnar är en balans, därför inget annat än balans kan existera.
Ett exempel är kanske på sin plats: Vi tar en behållare och lägger i en näve jord som innehåller några miljarder mikroorganismer, därefter häller vi i ett gift som dödar kanske 90 % av organismerna. De som överlevde var de som slumpmässigt hade turen att ha de gener som kunde producera ett motgift. Om vi öppnar behållaren igen efter en tid kan vi se en balans mellan de 10 % som överlevt vårt brutala massmord. Om vi då sprutar i en dos till kommer kanske bara 70 % att dö, nästa gång endast 20 % osv. tills nästan alla klarar sig. Därför överlevarna är alla ättlingar till de som hade de rätta generna. Vi har nu fått en immunitet hos överlevarna som forskare kallar resistens, men vi har också åskådliggjort en evolution som började med balans och slutade med balans: En utveckling.
Det vi så andäktigt förundras över i naturen; den exakta avvägningen mellan naturens motsatta krafter och dess till synes ingenjörsmässiga precision, är inte som vi skulle tro en produkt av en skapelse utan snarare efter en brutal slakt. Det har alltså hela tiden varit frågan som vi ställt om naturen som det varit fel på, inte svaret.
Nu till den utlovade kaosforskningens nya rön. Richard Dawkins har i sin bok "Den blinde urmakaren" - just åsyftat på William Paleys upphittade klocka - visat att faktiskt slumpen eller kaos kan skapa ordning, och detta på ett sätt som man knappt kan tro. Resultaten är rent ut sagt kusliga. Kaosteorin, som den nya forskningsgrenen kallas, är ett direkt resultat av de kraftfulla datorer som nu finns. Utan dem vore de experiment som genomförts praktiskt tagit omöjliga eller åtminstone oändligt mödosamma. Man utgår inte heller från den linjära matematiken, eller euklidisk matematik - den matematik som varit fundamentet vår civilisations framsteg byggts på, och som förorsakat så många svordomar i skolsalarna. Utan istället använder man s.k. ickelinjär matematik, en fraktal. Dessa fraktaler, t.ex. Mandelbrotmängden, kan beskriva naturen som den verkligen är (fraktaler kommer behandlas längre fram mer ingående).
Det intressanta med dessa fraktaler är att de utgår från ofta mycket enkla formler som sedan får upprepas i det oändliga, med en viss procent slump. Vad det handlar om är att programmera en dator med några få mycket enkla regler och därefter låta slumpen verka. Det man sedan ser växa fram på dataskärmen är en värld som har skrämmande stor likhet med vår biologiska värld.
Det finns ett spel utarbetat av matematikern John Convay som han kallar "LIFE". Spelplanen är som ett luffarschackpapper där svarta marker placeras ut slumpmässigt. Reglerna är 1: Varje mark som har marker i 2 eller 3 angränsande rutor överlever till nästa drag.
2: Varje mark med 0-1 grannar dör av sällskapsbrist och varje mark med 4 eller fler grannar dör av utrymmesbrist.
3: I varje tom ruta med marker i exakt 3 av grannrutorna föds en ny mark.
Utifrån dessa mycket enkla regler där slumpen genererar initialvillkoren, kan man inte tro något annat än att kaos ska förbli kaos. Till att börja med händer inte heller mycket som talar emot detta, men efter en stund börjar märkliga saker ske. Det bildas enkla symmetriska mönster som växer ut till komplicerade blomkonfigurationer och som strax innan de upplöses och dör hinner fröa av sig. Dessa frön växer nu på samma sätt upp till nya mönster och, det kanske märkligaste av allt: dessa mönster blir i stort sett likadana som sin föregående generation. Ett slags artbeteende ärvs från generation till generation och detta helt utan någon mänsklig medverkan.
Allt detta påminner ju om det biologiska livet, men därifrån är det långt till riktigt liv. Trodde du, ja. Först och främst, vad är liv? Biologerna definierar en levande organism som något som är i stånd till att hämta energi från omgivningen, fortplanta sig och genomgå genetiska förändringar som förs vidare till avkomman. Botanikern och datorexperten dr Thomas S. Ray vid University of Delaware lyckades skapa en 80 instruktioner lång virtuell "varelse" som uppfyller precis de definitionerna på liv som biologerna satt upp. Det är faktiskt ett mer än vad virus har, de kan inte fortplanta sig på egen hand. Dr Ray har till och med lyckas skapa en hel ekologisk fauna och flora av virtuella kryp i datorn. Skapa, är egentligen fel uttryck eftersom alla "varelser" bildas själv genom att dr Ray bara låter datorprogrammet gå, inget annat. Efter en stunds körning i datorn dök det t.o.m. upp ett bara 22 instruktioner långt väsen, som dr Ray måste medge var bättre än hans egen.
Nu kan man givetvis inte hävda att en samling instruktioner i en dator är liv i egentlig mening, snarare en sorts avancerade former av datavirus. Men för första gången kunde man alltså direkt simulera en biologisk utveckling och därmed bevisa att Darwins teser är riktiga.
Kaosforskningen visar redan nu, trots att den fortfarande befinner sig i sin linda, att människan har överskattat det rationella tillvägagångssättet, att vi många gånger ställer fel frågor till naturen och att vi därmed närmar oss problemen från fel utgångspunkter. Kaosforskningens rön börjar nu användas på vitt skilda områden som t.ex. aerodynamik, hydrodynamik, meteorologi, ekonomi, sociologi, biologi, ekologi, fysik, kemi etc. Enligt många bedömare är kaosteorin det största som hänt inom vetenskapen på mycket länge. En del hävdar till och med att den kommer få större betydelse än kvantteorin fått. Jag kommer senare att ta upp kaosteorin igen, där den får en spännande implikation på det politiska och ekonomiska områdena.
Mänskohjärnan har med all rätt kallats det mest komplicerade i universum. Den har varit symbolen för höjden av ingenjörskonst, men kanske måste vi omvärdera detta synsätt. Inte så att vi betvivlar hjärnans komplexitet, men just att den är ett konstruerat maskineri. Vi har jämfört hjärnan med människotillverkade maskiner, främst då datorn, och sagt att datorn är ett bräckjärn jämfört med hjärnans fina mekanism (hjärnan har en ungefärlig minneskapacitet på 10 000 gigabyte). Och detta synsätt talar ju onekligen för en intelligent konstruktör bakom underverket.
Om vi först tittar på själva hjärncellen, neuronet (det finns omkring hundra miljarder sådana i hjärnan), så finner vi ändå en förvånansvärt enkel konstruktion. Neuronet är egentligen bara en typ av batteri som arbetar med natrium och kaliumjoner. Processen är väl känd av forskarna och kallas för natriumpumpen. De enskilda komponenterna i hjärnan är alltså inte det komplicerade, så vari ligger då hjärnans komplexitet? Jo, det är hur dessa neuroner kommunicerar med varandra, dvs. nätverket eller anslutningarna mellan neuronerna.
Idag bedrivs en intensiv forskning på området artificiell intelligens, AI. AI-forskarna försöker efterlikna hjärnans anslutningsarkitektur för att kunna göra allt kraftfullare datorer i något som kallas neurala närverk.
Ett experiment där forskare åstadkom en datormodell av en liten del av hjärnan, visar kanske hellre på att slumpen är skaparen. Vid experimentet visste man inte exakt hur de olika neuronerna skulle kopplas ihop, så man gjorde ett djärvt grepp. Man lät helt enkelt sammankoppla neuronerna slumpmässigt. På de virtuella neuronerna släppte man sedan på en slumpmässig strömpuls. Det som sedan hände fick till och med de hårdhudade forskarna att darra i knävecken. Neuronerna började sända ut samordnade vågmönster som liknade mänskohjärnans alfa, beta, delta och thetavågor. Hur de olika neuronerna kunde samordna sina signaler till ett sammanhängande vågmönster vet man idag inte. Ännu mer kufiskt blev det då man tog bort hela delar av neuroner utan att helheten gick förlorad. Mönstret förändrades i sin helhet, men de väldefinierade mönstren fortsatte.
Jag vet inte om du tänkt på det, men om vi tittar på hjärnans nervförgreningar, ett träds grenstrukturer, blodådrorna i kroppen och bronkerna i lungorna, ja, även floderna på jorden så finner vi en förvånande likhet. Inte bara likhet, det är faktiskt samma mönster. Alla utgår de från en självupprepande fraktal. Man kan låta en enkel fraktal upprepa sig själv i oändlighet och därigenom få enormt komplicerade strukturer.
Kanske är inte livet och universum så förbannat svårförståeligt som vi förmodar. Vi har måhända helt enkelt börjat forska i fel ände dvs. i det komplexa, som är en följd av en mycket enkel matematisk formel med få och enkla regler. En troende kan möjligen hävda att Gud matat in en enkel matematisk formel i naturen som sedan kopierar sig själv, precis som kaosforskarna börjat göra med sina datorer.
När vi observerar en enskild myras kaotiska springande med sitt grässtrå verkar det vara totalt planlöst. Men en myrstack är ett synnerligen invecklat samhälle, rigoröst socialt strukturerad och själva byggkonstruktionen är en komplex inrättning. Man får genast intrycket av att det måste vara en intelligent varelse bakom verket, en supermyra längst inne som styr. Vi vet att denna supermyra inte finns och att den vanlige myrmedborgaren inte har mycket till intelligens. Det är heller inte nödvändigt, de enskilda myrorna kan tillåtas vara ganska korkade och ändå resulterar det i en intelligent konstruktion. Men hur är det möjligt? Jo, det handlar om spontan självorganisering på samma sätt som beskrivits i spelet LIFE.
Sett från hög höjd förefaller våra egna samhällen säkerligen lika röriga som de enskilda myrornas planlösa springande. Men vi vet ändå att våra samhällen fungerar utan att någon bestämmer i varje detalj och myrstacken tillika hjärnan är självorganiserade komplex (i en senare underrubrik Myror och människor ska jag återkomma till myrorna).
Är det säkert att den mänskliga hjärnan är så värst mycket mer komplicerad än t.ex. hormonsystemet eller levern? Kan det inte vara vår övervärdering av tanken som gjort att vi prioriterat dess upphovsmekanism till att vara superkomplicerad? Jag undrar om inte svaret på hur hjärnan fungerar och därmed också på hur man ska kunna göra en AI-maskin, är återkoppling.
Den enklaste och första mänskligt konstruerade återkopplingen är termostaten. I hjärnan finns mängder av återkopplingsslingor, men dessa återkopplingsslingor tar inte slut vid kraniet. De sträcker sig ut till omgivningen via våra sinnesorgan. Vi skickar ständigt ut signaler, som resulterar i positiva respektive negativa effekter för vårat ego. Vi anpassar sedan signalerna mer och mer finstämt till optimal nivå. Titta bara på hur ett barn experimenterar med sin omgivning när den lär sig. Återkoppling tror jag är "huvud"svaret, inte bara för hur hjärnan fungerar, utan för hur hela naturen fungerar.
Hitintills har jag pratat om utvecklingen av liv och det är också den som varit föremål för mest diskussion. Denna har kunnat förklaras genom darwinismen; men än viktigare borde ju uppkomsten av liv vara och där har forskarna inget riktigt svar - ännu. Spontant uppkomna kemiska reaktioner sker titt som tätt i naturen och troligen är det en sådan som varit förstadiet till livet.
Men det räcker inte med att det sker en reaktion, det måste också skapas en kopiator, alltså en molekyl som har förmågan att kopiera sig själv. Sådana finns det ganska många i naturen utan att fördenskull kallas levande. Till exempel växer en kristall i en mättad lösning; det vill säga, kristallen kopierar sig själv i det oändliga så länge det finns material.
Det finns idag huvudsakligen tre kandidater till vilka som kan ha varit livets grundsten: Genen först, Cellen först eller Enzymet först. Forskarna är inte överens om vilket som var upprinnelsen och det liknar lite grann hönan och ägget. RNA, den enklare formen av nukleotid kan ha varit ursprunget, men den kan kopiera sig själv enbart med hjälp av enzymer.
Om man nu får ha en personlig uppfattning i en sådan här komplicerad fråga så tror jag att den första kopiatorn kan ha varit en fjärde kandidat. Någon kristall, som inte längre finns eller åtminstone inte sätts i samband med liv, kan ha startat processen. Varför inte en ”fullerener” C60, ett kluster av kol med samma arkitektur som en fotboll, de kan bildas spontant vid elektriska urladdningar? Fullerener finns också i avlång form och kallas nanorör (nano =en miljarddels meter). Ett nanorör skulle kunna vara den saknade mall som behövs för att göra en RNA-sträng.
En sådan eller något annat kan av misstag (men till glädje för oss) ha satt igång tillverkningen av enklare enzymer och RNA som den sedan blivit utkonkurrerad av. Alltså att den darwinistiska utsållningen sattes igång redan på stadiet om vilken molekyl som kunde kopiera sig bäst. DNA visade sig vara segraren och finns idag i allt liv vi känner, utom i vissa virus som klarar sig med RNA.
Vi har sett att vi i viss mening missuppfattat naturen genom att ställa fel frågor till den, som t.ex. hur kan allt biologiskt vara i balans? Svaret är: Därför om det inte fanns en balans så fanns inte sådana frågvisa människor som du och jag här, för övrigt inte de andra heller. Inom fysiken går detta synsätt under beteckningen "den antropiska principen". Det finns både en stark och en svag antropisk princip, men de har varit starkt ifrågasatta. Ändå måste man säga att principen har i vissa avseenden tillämpats av darwinisterna inom biologin.
Kanske är det på liknande sätt inom fysiken, att vi har ställt fel frågor. Fysikerna ställer just frågor som: hur kan alla naturkonstanter vara så beskaffade som de är? Varför är t.ex. en proton just 1836 gånger tyngre än en elektron, varför är den starka atomkraften precis så stark att den håller ihop kärnan? Några få procent åt det ena eller andra hållet, hade gjort att du inte haft möjlighet att sitta och läsa dessa rader nu, eftersom något universum inte kunnat existera. Det finns många sådana exempel på naturkonstanter som "turligt" nog är precis i balans och därmed indikerar en intelligent skapare.
Men kanske är vi offer för samma felsyn som jag beskrivit inom biologin. Kan det inte vara så att under Big Bang skapades alla typer av partiklar, helt slumpmässigt och med olika värden? De flesta omöjliga att samexistera och kunna bygga upp materia, några få klarade konkurrensen och ingår i papperet eller skärmen du just nu blänger på.
Kanske till och med olika naturkonstanter skapades i samma veva och bara de som var hållbara och kunde samexistera överlevde? Måhända allt följer Darwins utvecklingsteori, så att allt, individer, atomer, galaxer och även idéer uppstår spontant och endast de bäst lämpade överlever. Vi som finns här och nu kan då i allt annat elände ändå trösta oss med att vi är bäst, just för att vi finns och har klarat oss igenom existensens största utgallring. Eller för att travestera Descartes: Vi finns, alltså är vi bäst.Gud vann helt klart första ronden, där vi behandlade fysiken, i andra ronden biologin förlorade Gud på poäng lika klart. Hur det nu ska gå när vi startar sista och avgörande ronden som ska utvärdera moralen eller etiken hos människan och religionen ska vi nu se.
Rond 3 Etiken Vi börjar med det traditionella teodicéproblemet som formulerades av Leibniz: Om Gud är god och allsmäktig, hur kan det då existera en sådan ondska i världen som det gör?
Filosofen Augustinus ska svara (nu ska du inte hänga upp dig på det märkliga i att Augustinus svarar Leibniz 1296 år innan Leibniz ställer frågan. Dilemmat om Gud och världens ondska har naturligtvis funnits i alla tider, men det var Leibniz som konkretiserade teodicéproblemet). Augustinus har två svar 1: "Ondskan är frånvaron av godhet. Alltså att människan i kraft av sin fria vilja medvetet bryter mot Guds regler." Därmed har Augustinus frånsagt Gud ansvaret för ondskan. 2: ”Det onda ingår som en del i Guds skapelseverk och är som sådant gott.” Detta argument anser jag vara minst sagt skralt, det ger heller ingen förklaring. Det gör också Gud till en begränsad gud, som måste använda det onda för att förverkliga det goda. Argumentet självt talar då emot att Gud är allsmäktig.
Det första svaret som Augustinus ger däremot har en argumentationskraft, vi kan överföra det på vår egen tid. Låt oss säga att myndigheterna sätter upp en skylt vid en tillfrusen insjö: Förbjudet att gå ut på isen. Om sedan människor medvetet bryter mot förbudet och drunknar, vem bär då ansvaret? Givetvis de ovarsamma människorna själva och samma slutsats kan också användas där Gud satt upp klara regler för hur vi ska agera i livet. Om vi nu inte följer dessa Guds regler helt, vilket säkert alla kan erkänna att vi inte gör alla gånger, så är det oss människor som ondskan hänger på.
Ändå finns en skillnad mellan min travestering av teodicéproblemet med den välmenande myndigheten och den allsmäktige Gudens bud. En världslig myndighet har inget ansvar för hur människorna är, medan Gud som är konstruktören av själva människan, också har ett ansvar inför sin skapelse. Invändningen mot detta resonemang från kristet håll brukar låta så här: "Om Gud skulle ställa allt till rätta som människan förorsakar i sitt trots mot Gud, så skulle människan förvandlas till en robot. Den fria viljan är just Guds gåva till människorna, på det att hon också tar det ansvar som detta medför." De fortsätter: "Skulle du som far vilja styra ditt barn livet igenom så den inte kunde fatta några egna beslut? Knappast. Alla föräldrar vill att deras barn ska utvecklas till självständiga individer, även om risken finns att barnet kommer fatta felaktiga beslut i framtiden."
Det är starka argument som egentligen ingen kan säga emot, men nu är det ju så att Gud inte vill ha några fria individer. Han vill att vi bokstavligen ligger på knä inför honom och ber underdånigt och han vill att vi underkastar oss hans vilja som slavar, ingen kan motsäga detta faktum. All religion går ut på individuell underkastelse och försakelse av det egna jaget, så varför då inrätta en fri vilja när han ändå inte vill att vi ska begagna den? Varför skapade inte Gud den människotyp han ville ha, dvs. en foglig och underdånig människa?
Dessutom, om nu människan är ond, så måste ju ändå Gud ha det yttersta ansvaret, eftersom han är konstruktören av denna onda varelse. Vi skulle ju tycka det vore ytterst löjligt om t.ex. en bilfabrikant stod och förbannade sin egenhändigt konstruerade bilmodell som inte fungerade. Konstruktören måste - hur vi än vrider på det - vara ytterst ansvarig för sin konstruktion.
Varför sedan detta gigantiska experiment under tusentals år, Gud vet ju vilka som ska bestå provet redan eftersom han är allsmäktig? Varför inte bara framföda dessa och låta de onda förbli ofödda?
På frågan varför Gud tillåter att ondskan finns, blir svaret från den religiösa sidan: Gud tillåter inte ondskan, tvärtom, han förbjuder den. Och det är visserligen logiskt, men samtidigt kvarstår ändå frågan: Varför stoppar inte Gud ondskan när han kan?
Jag ställer en enkel och i högsta grad hypotetisk fråga till dig som läser dessa rader. Låt oss leka med tanken på att du vore Gud. Du såg allt djävulskap som frodas på denna jord: Barn som svälter ihjäl, människor som torteras, människor som mördar oskyldiga, människor som ruttnar bort i sjukdomar, barn som föds missbildade etc. Du hade en knapp framför dig där allt detta upphörde om du bara tryckte på denna knapp. Skulle du trycka på knappen? Frågan är nästan onödig att ställa; praktiskt taget alla människor skulle ha tryckt på en sådan knapp. Man behöver inte vara, vad vi kallar, en god människa för att göra denna handling, alla människor med ett normalt känsloliv hade gjort det. Endast en sadist som njuter av att se andra lida hade avstått, men hur kan vi då betrakta Gud som god när han låter bli? Från religiöst håll svarar man då: Varför stoppar inte människorna detta? Det är en berättigad motfråga som vi alla borde ställa oss, men vi är ändå tillbaka vid utgångspunkten. I och med att vi nu är så kärlekslösa mot varandra som vi är, är det återigen skaparen som gjort oss sådana.
I både kristendomen och islam beskylls Djävulen vara upphovsmannen bakom mycket av ondskan, men varför låter en allsmäktig gud den djävulen hålla på i tusentals år och terrorisera sin skapelse? Svaret vi får är att det utgör ett prov; men Gud har ju redan facit av tävlingen, eldprovet är fullständigt onödigt; och de flesta anser nog också att prövotiden är omotiverat lång.
Det finns två betydelser av ordet tro: Dels betyder ordet tro att man har tillit till något; att man moraliskt rättfärdigar något som sanningsenligt och riktigt, dels att man tror på någots existens. Om jag frågar dig: Tror du på socialismen? Så står det helt klart att jag åsyftar den första betydelsen, alltså, om du har tillit till det socialistiska systemet - det råder ju ingen tvekan om att socialismens idé inte existerar i sinnevärlden. Om jag däremot frågar dig: Tror du på Gud, är det uppenbart att det är den andra betydelsen som åsyftas, även om den första också kan inrymmas i denna fråga.
Men jag tror nog de flesta instämmer när jag påstår att alla de som idag inte säger sig tro på Gud inte nödvändigtvis behöver vara onda. De flesta som inte tror på Gud, baserar sitt ställningstagande på att de finner det osannolikt att Gud skulle existera, inte därför att de tillbakavisar Guds ord som orättfärdiga. De flesta människor - oavsett tro eller icketro - tycker ju ändå att den moral som t.ex. Bibeln innehåller huvudsakligen är riktig; du ska icke stjäla, döda osv. Det är alltså inte moralen som i första hand den icketroende bestrider, utan Guds existens.
Vi har ju alla också erfarenhet av att det faktiskt finns ateister som är mer kristna, i moraliskt hänseende, än bekännande kristna. Så varför ska då avgörandet mellan evig dom och evig lycka gå mellan de som av förnuftsskäl anser en sak vara mindre sannolik och de som anser den vara mera sannolik?
Varför gömmer sig Gud, varför bevisar han inte sin existens så allt rationellt tvivel är bortblåst? Han kunde som allsmäktig måla månen gul och blå eller skriva ett meddelande på himlen, om han nu inte vill framträda rent personligen. Så istället avgörandet mellan de som får straff och de som får belöning, gick mellan de som avfärdar hans bud och de som följer dem.
Vissa kristna svarar på detta, att Gud inte vill bevisa sin existens därför han vill att människorna ska söka Gud i sina hjärtan, inte genom förnuftets övertygelse. De menar att om Gud bevisade sin existens så skulle människorna följa hans bud, inte för att de älskade honom utan som rena ögontjänare, bara för att undvika straff. Men här har de fel. För det första vet ju Gud redan vilka som är ärligt troende, "han är den som rannsakar hjärtan och njurar". För det andra ska ju Gud bevisa sin existens i de yttersta dagarna för de som tvivlar, men då genom en mängd olika katastrofer, som de flesta ändå lika gärna kan tolka som naturens nycker. De flesta upplysta människor uppfattar knappast en jordbävning som något fenomen orsakat av en vredgad gud.
Dessutom är sannerligen metoden egendomlig i sig, varför bevisa sin existens i elfte timmen då loppet ändå är kört? Det låter mera som en vresig gud retsamt vill säga: vad var det jag sa? Och om nu Gud vill bevisa att jag är Herren, varför då sända olyckor, död och förintelse över människorna? Han kunde istället fått öknarna att blomstra över en natt, vilket vore ännu mera övertygande och dessutom något gott. Varför ska Gud bevisa sin existens genom onda och destruktiva handlingar? Jag ifrågasätter också om metoden är så speciellt effektiv för att marknadsföra en lära.
Många kristna menar att naturens perfekta ordning är ett vittnesbörd på Guds existens och godhet. Men naturen är inte perfekt. Människor föds missbildade, orkaner sveper med sig hus och människor, jordbävningar raserar hela städer. Detta är inte tecken på en perfekt skapelse, om det nu inte är meningen att det ska vara på det viset och är det så - då är det ju en fruktansvärd ond skapelse.
Sedan kan man fråga sig om naturens system, när den fungerar som ämnat, verkligen kan vara inrättad av en god Gud? Hela skapelsen eller naturen bygger på att djuren jagar och sliter varandra i stycken. Detta är nu en gång så och detta får vi acceptera som det system vi har, men skulle verkligen en godhjärtad gud organiserat en sådan ordning?
Vissa kristna tillbakavisar alla sådana förnuftsargument, med samma motivering att vi inte kan söka svaret på Gud genom förnuftet utan endast i våra hjärtan. Vi kan helt enkelt inte fatta Guds avsikter genom rationella argument. Men då faller de på eget grepp, för då blir ju deras egna rationella motargument också ogiltiga. Och all mission bygger på att just med förnuftsargument övertyga den icketroende till tro.
Hur är då Gudsmoralen? Ja, givetvis finns det många fina tankar i Bibeln: "Allt vad ni vill att människorna ska göra er, ska ni också göra dem", finns det väl inte många som kan ha något att invända emot. Men där finns också annat, t.ex. att homosexuella ska dödas, att kvinnan ska underordna sig mannen. Gud ger också order om att invadera ett land och utrota allt manfolk och förslava kvinnor och barn.
De flesta kristna tar idag avstånd från dessa ställen i Bibeln - då de påminns om dem - med olika bortförklaringar, men det anser jag vara hyckleri. Antingen måste man erkänna hela Bibeln eller avfärda den. Kristna brukar försvara sig med att ingen människa till fullo kan instämma med t.ex. ett politiskt partiprogram, så varför skulle vi?.. Men där ligger en avsevärd skillnad; ett politiskt partiprogram är skapat av ofullkomliga människor med fel och brister och som aldrig gjort anspråk på att skapa en tidlös ideologi. Medan Gud är allsmäktig, felfri och står över tid och rum, det ligger i hela begreppet Gud och hans lära kan därmed aldrig bli omodern. För om det nu är så som vissa poppräster gör gällande: att somliga delar av Guds ord inte längre gäller, vilka ska då gälla, vem ska vara överdomare för det som ska gälla och inte? Människan? Men då har de ju satt Gud under människan, och vilka människor ska för övrigt förlänas denna upphöjda position?
Om vi ska behandla Bibeln som ett varuhus, där var och en plockar ut sina godbitar, så har ju alla rätt. En mördare kan säga: Jag tror på Bibeln, men just "du ska icke döda", tycker jag inte är rätt så det följer jag inte. Därmed har Bibeln förlorat sin roll som moralisk vägvisare. Skillnaden mellan en mänskligt konstruerad moral och den religiösa ligger just i detta att den senare inte kan bli omodern. Det är en tidlös etik eftersom den utgår ifrån en tidlös, allsmäktig auktoritet, och däri ligger både dess styrka och dess svaghet. Att som de moderna teologerna försöka modernisera och uppdatera den religiösa etiken för att ”hänga med” är att tillintetgöra dess särställning. En vägvisare som inte är fast förankrad blir en vindflöjel.
Vissa poppräster gör gällande att mycket av denna kritik beror på att vi inte tolkar Bibeln rätt, och visst finns det mycket som är svårtolkat. Men att en sexuellt avvikande grupp ska dödas, kan det tolkas som att den inte ska dödas? Kan dessa poppräster inte läsa innantill? Denna opportunism som idag frodas bland det moderna prästerskapet finner jag bara äcklig. Antingen får de ta hela paketet och stå för det, eller måste de i konsekvensens namn avfärda alltihopa. Jag respekterar vilken åsikt de än väljer, men jag respekterar inte människor som både förordar och förnekar samma lära. Var stod det någonstans att "vad ni säger ska vara ett ja eller nej, allt därutöver kommer från det onda"? Faktum är att de som mest förnekar Skriften idag är prästerskapet.
Kärnan i kristendomen anses vara kärleksbudet som det presenteras i bergspredikan och denna brukar alla kunna instämma i, även de religiöst ljumma. Men är budskapet verkligen så kärleksfullt om vi granskar det? Att kärleksbudet fått sådan acceptans beror enligt min åsikt på att den altruistiska moralen hjärntvättat folk i alla tider, där just religionen varit det starkaste tvättmedlet. Sanningen är ju den att om kärleksbudet praktiserades, att löna ont med gott, skulle leda till mänsklighetens undergång; åtminstone för den hederliga delen av den.
"Om någon vill ta din mantel, så giv honom också din livklädnad," säger Herren. Med detta menas att gränsen för vår givmildhet ska vara oändlig, med andra ord ska vi underkasta oss allt förtryck. Men vad leder det till för samhälle, om inte till ett paradis för parasiter och våldsverkare? Den kristna moralen (bortsett från vissa utryckta teser) är omöjlig att följa och leder därmed till ett hycklande samhälle där vi säger vissa "vackra" saker och handlar precis tvärtemot.
Någon kristen har sagt, att kan man hitta ett enda logiskt fel i Bibeln så kan man avfärda hela eftersom den då inte skulle vara Guds ofelbara ord, men att ingen hittills har lyckats med detta. Vem som nu sa detta ska få vara med om en premiär. Jag har hittat ett logiskt fel och faktum är att det finns en uppsjö sådana. Jag vill dock först betona att många missuppfattar det här med analyser av vad som är logiskt rätt respektive fel t.ex. är det många som anser att jungfrufödseln är ologisk, detta är naturligtvis fel, möjligtvis osannolik men inte ologisk. Om Gud finns och är allsmäktig, ja, då kan han givetvis göra vad som helst eftersom han också är skaparen av naturens lagar. Det vore högst osannolikt att han skapat naturlagar som han själv skulle vara underdånig. Att göra en jungfru på smällen får ju ändå anses vara en ganska enkel sak efter att ha gjort hela universum. Nåväl, det fel jag har hittat är i alla fall ett äkta logiskt fel, och det har att göra med just jungfrufödseln.
I Bibeln står att läsa Jesus stamtavla (det står på två ställen och dessa två överensstämmer för övrigt inte med varandra, så där har vi ett fel till) på fädernet, alltså från Josef och bakåt. Men Josef var ju enligt samma Bibel inte pappa till Jesus, därmed kan omöjligt Josefs stamtavla vara Jesus stamtavla. Någon kanske invänder här och menar att Josef trots allt var styvpappa till Jesus, detta förändrar emellertid ingenting. En stamtavla är den biologiska förgreningen bakåt, inget annat. Om du exempelvis har en styvpappa och vill ta reda på ditt stamträd, så börjar du inte med din styvpappa, eftersom det inte säger ett skvatt om din biologiska förgrening bakåt. Det kan vara intressant, men det är ju en annan sak och då kan du lika gärna börja från vilken gubbe som helst.
Vi kan aldrig logiskt avgöra om jungfrufödseln är sann eller om Jesus stamtavla, som den beskrivs i Bibeln, är sann. Däremot kan vi logiskt bevisa att båda omöjligt kan vara sanna, vilket härmed är gjort.
Hela Bibeln utgår ifrån att Gud är god och allsmäktig, två egenskaper som Leibniz ansåg vara svåra att förena med tanke på världens eländiga tillstånd. Han gav dock inget riktigt svar på vilket, men svaret måste bli att han är allsmäktig, annars är han ingen Gud. Att skapa universum kräver en obegränsad kraft bortom allt vad materiell tid/rum begränsning kan åstadkomma, och det är också vad Bibeln säger. Är då slutsatsen att Gud är ond, ja, vad tycker du?
Gud skapade Adam och Eva i paradiset - det var ju gott. Men han visste också att allt skulle gå galet (han är ju Gud genom tid och rum) och lät alla efterkommande straffas med döden, med sjukdomar, med krig, med handikapp, med svält. Ja, vi informeras dagligen om allt som orsakades av att Adam var okynnig nog att palla frukt. Kan någon koppla ihop detta med godhet, då är jag Peter Pan. Alla måste väl ändå inse att straffet knappast är i proportion till brottets förhållandevis ganska ringa karaktär, för att tala juridiska. Än idag straffas helt oskyldiga människor som inte var delaktiga i den ödesdigra kuppen mot fruktträdet.
Om någon diktator hade krävt total underkastelse av folket och låtit döda alla som inte tillbad honom (det har tyvärr funnits allt för många världsliga sådana), så hade vi hatat honom.
Om någon diktator hade dödat alla förstfödda barn i ett annat land för att övertyga en konung, så hade vi hatat honom.
Om någon diktator utryckt: ”Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan” Ps. 137: 9, så hade vi hatat honom och med all rätt. Det finns ingen normal människa som kan sammankoppla detta med godhet, men hur kan någon då begära att vi ska älska en Gud som gjort dessa saker. Om dessa handlingar är utslag av godhet, då förlorar begreppen godhet och ondska fullständigt sina betydelser.
Sanningen är att den gud som visas upp i Bibeln och koranen är en fascist av värsta slag, och om det vore en världslig diktator hade den bemötts med kompakt avsky av alla. Gud förordar slaveri, beordrar folkmord, barnamord och tortyr som endast är möjligt en psykopat. De förbannelser, utrotningar, domar och straff som utslungas i Gamla testamentet står inte ens att finna i Mein Kampf, så hur i hela friden kan detta budskap tolkas som det mest kärleksfulla av allt?
Vi kan heller inte förneka att gudstron är antidemokratisk. Den som anser att Gud ska styra, kan inte bekänna sig till det grundläggande i demokratin. Gud är enligt alla definitioner diktator, den optimala diktatorn, den som är omöjlig att avsätta och argumentera mot.
En världslig diktator kan vi hata, prata skit om i lönndom, konspirera mot, bygga upp ett motstånd mot, bekämpa och i värsta fall fly ifrån. Men Gud kan ingen tala illa om, han hör allt, han ser allt, han till och med läser våra tankar - allt enligt de religiösas egna definitioner av honom. Vi kan inte heller fly ifrån honom, inte ens lämnar han oss ifred efter döden, utan ska hämnas vårt jordiska tvivel med en evig eld efter det att vi lagt benen i vädret. Det är ganska lätt att se att gudstron har sitt upphov i fruktan, vilket man från religiöst håll heller inte förnekar (Du ska frukta din Gud) och att den spelar på just känslan: tänk om det ändå är sant?
Just denna fruktan för det okända är det enda som idag upprätthåller religionen och inte den patetiska kärleken till Gud, hur skulle man förövrigt kunna älska någon man aldrig vare sig sett eller hört? Religionen oroar och förtrycker kärnan i människan: själen, centret vi inte kan fly från och därför är religionen det värsta av förtryck.
Ingen skulle vilja leva i ett 1984-samhälle där en diktator övervakar varje rörelse och tanke vi tänker, ändå är det ett sådant samhälle som de religiösa lever i och säger sig älska diktatorn för.
Även om det mot all förmodan skulle visa sig att Gud verkligen existerade kan ingen ärlig människa som bekänner sig till de liberala och demokratiska värdena älska denna Guds ordning. En människa som sanningsenligt hyllar demokratin och friheten måste ideologiskt ta avstånd från den universella diktaturen och agera bildligt som Antikrists försvarare. Det kan låta hårt, men hur kan man motarbeta och säga sig avsky diktaturer på jorden och samtidigt förklara sin kärlek till en himmelsk envåldshärskare och en livsåskådning som klart är totalitär?
Att en bok som Bibeln fått sådan genomslagskraft och behandlats med sådan seriositet är en gåta. Bibeln anses vara Guds ofelbara ord och trots att denna celebritet står bakom verket återfinns en mångfald rena faktafel. De kristna försvarar skavankerna med att Bibeln trots allt i slutändan nedskrivits av människohänder. Men har en allsmäktig Gud inte mer pondus än att han kan se till att han blir rätt citerad, är det i sanning inte mycket bevänt med allsmäktigheten. Bibeln innehåller så många sakfel och motsägningar och är på sina ställen så litterärt undermålig att idag skulle inte ens en full korrekturläsare ha släppt igenom eländet.
Ändå måste jag i rättvisans namn agera ”Guds advokat” då man beskyller religionen för ”alla krigs orsak”. Granskar man det mycket vanliga talesättet finner man inte mycket till substans. Varken de två stora världskrigen eller någon av de senare hade religiösa orsaker. Trettioåriga kriget betecknas som ett religionskrig likaså terrorn på Nordirland, men frågan är om krig och konflikter inte snarare präglas av maktpolitiska begär från etatistiska politiker. I gamla tider var det viktigt att få kyrkan med på krigstågen för att få tillgång till deras stinna kassakista och då var den sakrala och profana makten ofta sammansmälta. Kyrkan gjorde givetvis sitt till i krigspropagandan med att påvisa olikheterna mellan fienderna i trosläror där varje form av avvikelse mellan ”dem och vi” är av värde. Visst har det funnits direkt religiösa krig och konflikter men religionen är ingalunda alla krigs orsak.
Utan att hymla så är för mig gudsdyrkan den största förnedring en individ kan utsätta sig för: en total underkastelse, att frivilligt utplåna sin individualitet och överlämna allt ansvar till en universell och ultimativ diktator. De som lämnat över sin personlighet, sin individualism till en religion har sålt sin själ till djävulen, för att använda de religiösas egen vokabulär. Att överlämna meningen med livet till en annans mening är att säga: Jag är för dum för att leva, tänka och handla själv och vill vara en annans slav.
Nu kan man ju komma ifrån det besvärliga teodicéproblemet på filosofisk väg, men det är en lösning som knappast gynnar den religiösa saken. Gud skapade människan till sin avbild; därmed har vi en del av förklaringen. Människor vet vi är avundsjuka, svartsjuka och blir maktgalna när de får för mycket makt och mer makt än den Gud förfogar över går inte att uppbringa.
Om Gud är allsmäktig kan han också bestämma definitionerna av vad som är gott och ont. Vi har alltför många erfarenheter av världsliga envåldshärskare som just sagt: Allt vad jag gör är gott, och allt som är emot mig är ont. Ingen härskare skulle ju betrakta sig själv som ond.
Den bild vi får av Gud i Bibeln som en avundsjuk, inbilsk, maktlysten och i högsta grad känslonyckfull gud är snarare en spegelbild av människan. Och ju högre upp i den politiska hierarkin vi kommer, desto mer är dessa gudalika egenskaper förekommande. Amen.Tro och vetande Jag har i huvudsak koncentrerat mig på kristendomen när jag behandlat religionens logiska och etiska möjligheter. Men de övriga världsreligionerna faller under samma logiska bila. Det kan inte hjälpas: Den sista och avgörande ronden var inte Guds.
En del vetenskapsmän säger i sin inställsamhet till de kyrksamma att motsättningen mellan tro och vetande är en konstruktion, att det i själva verket inte finns några skiljaktigheter utan att det bara är två olika aspekter på tillvaron. På detta svarar jag: skitsnack! Tro och vetande står i bjärt kontrast till varandra och de vetenskapsmän som inte klart tar avstånd från all vidskepelse är inte mycket att ta på allvar. Det spelar ingen roll om denna vidskepelse är förklädd till en världsreligion: det som är fel är fel.
Samma samförståndsanda ligger bakom påståendet att alla religioner skulle vara olika uttryck för samma Gud. Påståendet är fullständigt irrationellt då de olika religionerna är diametralt olika i sina grundteser. Bara det faktum att en del är monoteistiska, andra är polyteistiska krossar ekumeniken mellan religionerna.
I alla tider har det rått en strid mellan tro och vetande där religionen steg för steg har fått ge vika för en rationell syn på tillvaron. Vi kan tydligt se att där vetenskapen kommit in har religionen fått backa. Med denna inställsamma attityd, bara för att söka samförstånd, blir följden den motsatta. Om upplysningen avtar kommer folk att börja tro på tomtar och troll igen. Vetenskapsmannens plikt är att rakryggat ta fram sanningen hur den än ser ut, allt annat är förräderi mot sitt kall.
I och med att religionen gör anspråk på att förklara naturvetenskapliga spörsmål (hur världen kom till, hur gammal den är, biologin, naturfenomen etc.) så får den också finna sig i att bli nedklubbad av berörda vetenskap. Och där finns mycket lite som överensstämmer, det vet en ärlig vetenskapsman.Varför finns religioner? Man kan då fråga sig: Varför finns religionerna, hur har de uppstått och framförallt, hur kan de upprätthålla sina läror än idag? Jag tror det beror på sju grundläggande skäl:
1 Ovetenskapen: Människan har i alla tider undrat över tillvaron: livets mening, hur universum uppstått, hur naturen kan fungera etc. Men i äldre tider fanns inga svar utom just religionens. Religionen gav ett svar och en konkret förklaring på dessa mysterier.
Vi får inte glömma att religionen uppstod och fortlevde i en tid då livet för flertalet verkligen var totalt meningslöst och bara hölls igång av ren överlevnadsinstinkt och plikt. Endast hoppet om en mening bortom döden höll livslågan uppe och där finner vi antagligen inspirationen till gudalärornas upprinnelse.
2 Symmetrisökandet: Människan vill se en rättvisa, en symmetri i världen, vi kan tydligt se detta i romaner, pjäser och filmer. Hjälten slår ifrån ett fattigt och förtryckt underläge sig upp och får sin revansch, eller - den mäktige som i slutscenen blir slagen till marken och mister allt, symmetrin är räddad. Men nu är det ju så att i verkligheten finns ingen rättvisa. Många är fattiga livet igenom, andra föds med guldsked i mun, vissa goda människor behandlas som djur och får aldrig någon upprättelse. En del begår de mest ohyggliga brott men blir aldrig infångade så de får sona sina brott; detta är något som varit stötande för alla människor i alla tider. Eftersom det nu inte finns en rättvisa på denna jord och i detta livet, så har hoppet stått till att det ändå i slutändan - efter döden - ska finnas någon rättvisa. Att den som är värd belöning också får den, och att den som förtjänar straff också straffas. Religionen har här erbjudit en i denna världen saknad symmetri.
3 Fruktan: Människan har i alla tider varit rädd för naturkrafterna. Religionen har erbjudit ett skydd som betvingar det onda, i utbyte mot individuell uppoffring.
4 Ickeexistensens paradox: Även om vi alla vet att vi en gång ska ramla av pinnen, är det ändå svårt att föreställa sig en ickeexistens. Vi kan helt enkelt inte riktigt tänka oss att vi en dag inte längre existerar. Detta kommer ibland till uttryck på ett ganska komiskt sätt då folk resonerar kring hur de vill begravas, alla har säkert hört de som inte vill begravas i mullen med motiveringen att de inte vill bli maskmat. På något sätt föreställer sig dessa förtröstansfulla ändå att de är medvetna då maskarna har börjat smaska på långbordet. Svårigheten att förstå ickeexistensen leder ju därmed automatiskt till tron på ett evigt liv.
5 Behovet av mystik: Det finns de som hävdar att människan skulle ha ett nedärvt religiöst behov eftersom religioner figurerat i nästan alla kulturer och i alla tider, men det lär ha funnits ett folkslag där religiositet aldrig förekommit. Jag tror inte att vi har ett specifikt behov av religion, men däremot har vi ett uppenbart behov av mystik och fantasi som just religionen har kunnat tillfredställa. Vi vill helt enkelt inte veta allt, utan behöver någonting att spekulera om; något område där fantasin kan få verka ostört.
6 Missförstånd: Alla religioner inrymmer en samling sagor om hur livet ska levas och om hur livet uppkommit, dessa har eftervärlden tolkat bokstavligt. Jag tror inte ens att de alla gånger var ämnade att tas på allvar. De var antagligen meningen att de skulle tas för vad de är, dvs. goda sedelärande berättelser som människan alltid diktat ihop.
Det är en sanning att en diktare aldrig kan ljuga, författaren utger sig inte för att skildra en sanning. Ingen beskyller Astrid Lindgren för att ljuga när hon skriver om Pippi Långstrump och hennes överjordiska krafter. Det som skiljer en idiot från en ickeidiot, är att den förstnämnda inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Jag är övertygad om att gudasagorna inte var något annat än just sagor. Att de innehåller en moral är inget unikt, nästan alla berättelser i vår tid innehåller en sensmoral om hur man ska agera och hur världen borde vara beskaffad. Om vi förmanar ett barn att man inte ska mobba andra har det ringa effekt. Men om vi istället berättar en levande saga, där ett barn blir mobbad för att sedan se hur mobbarna inser vad de ställt till med, får det mycket större effekt. Sådana skildringar har i alla tider berättats; det är dem som tar själva sagan på allvar som är knasiga.
7 Kollektivismens måste manifesteras: Visst har vi ett behov av social gemenskap och visst har alla under uppväxten en svårighet att "bli någon" egen identitet. Religionen skapar en färdig identitet, du tillhör något och behöver inte själv lägga ner någon kraft på att skapa ditt eget liv. Ofta hör man religiöst sökande människor berätta hur de klagande ”inte visste var de hörde hemma” innan de hittat en lära, men herre gud! De är ju människor, individer, räcker inte det? Jag tror att de människor som måste ha en religion för att tillhöra något, saknar en individualitet och det är ingalunda förvånande med tusentals år av kollektivistisk indoktrinering. Då förstår vi också varför det religiösa och politiska offerevangeliets största fiende är människans individualism. Den som måste sälja sin själ till någon flock: stam, ras, nation eller religion för att känna en identitet har inte mycket till individualitet i sig. Endast en förstärkning av individualismens budskap är den kraft som kan vaccinera oss från all vidskepelse, irrationalitet och fåniga ritualer för att konstgjort klistra ihop människor.
Kristendomen har varit den historiskt mest framgångsrika religionen och det har sina skäl. Dels ingår missionerandet som en inkluderad del i läran mer än i någon annan religion, dels har denna religion bokstavligen seglat med den mest expansiva kulturen - den europeiska. Men det förklarar ju inte varför en från början liten sekt, innefattande tretton personer, i mellersta östern kunde bemäktiga europeisk andlighet.
Den största anledningen till kristendomens framgång ligger inte i att det skulle vara den mest humana religionen som nutida svartrockar vill hävda, utan tvärtom i att det är den mest inhumana. Den som kan injaga mest skräck i folk, vinner mest respekt och all respekt härrör ur rädsla för hur det går om man inte lyder. Det är ett känt faktum som varje maffia begagnar att först skrämma och statuera exempel i form av grymhet, sedan uppträda hyggligt mot de lojala. Få vågar då ställa sig utanför tyrannens beskydd. En inställsam kärlek övergår slutligen till en någorlunda äkta där offren tränas likt Pavlovs hund (Ivan Pavlov, rysk fysiolog som gav upphov till behaviorismen) och västvärldens undergivenhet inför kristendomen kan uppfattas vid en kollektivt betingad reflex.
Västerlandets kultur vilar onekligen på den judiskt/kristna etiken då båda baseras på Gamla Testamentet. ”Gudskelov” har sekulariseringen befriat oss från mycket av den makt som kyrkan tidigare hade i väst och därmed kunnat öppna vägen för upplysning och framåtskridande.
Många i väst ser idag med bävan och motvilja på andra kulturers religioner och poängterar vilken skillnad som råder mellan den kristna ”människovänliga” etiken och andra. Dessa kan inte ha läst Bibeln, framförallt inte Gamla Testamentet, där vansinnesdåden från den vredgade, svartsjuke och blodtörstige guden kan få den mest saktmodige att konvertera till satanismen.
Finns det då någon skillnad mellan vanlig vidskepelse och religion? Som jag ser det kan vidskepelse vara vilken irrationell tanke eller ritual som helst, medan religionen har en mera strukturerad form - en helhet. Religionen är en organiserad form av vidskepelse som inrymmer en hel kosmologi där ritualerna hänger ihop till ett enhetligt system.
Kommer religionen att slutligen skuffas undan för logiken? Ja, det har den i realiteten redan gjort - sedan mycket länge. De flesta tror inte på religionens förklaringar i den upplysta delen av världen, den hänger med av tradition, tvång och grupptryck. I dagens västerländska samhälle finns det inte många människor med den logiska delen av hjärnan i behåll som tror på den religiösa litanian. Givetvis kommer det alltid att finnas människor som bekänner sig till en religiös lära, men slutet för den religiösa tron är enligt min mening sedan länge på väg och det totala slutet är nära.
Materialismen kommer att utrota religionen på sikt av den enkla anledningen att den är betydligt roligare.
Den fundamentalism som alla religioner tycks genomgå i vår tid är helt i linje med min tes om att religionen nu går mot sin totala undergång. Religionernas mer militanta linje: fundamentalism och våld, är religionernas dödsryckningar. Inträngda av verkligheten, omöjligheten att stå emot modernitetens krav, förnuftets argument som inte kan bortförklaras har gjort att de religiösa ledarna nu tillgriper det enda en idiot har kvar: den råa styrkan.De hopplösas enda hopp Har då religionerna bara varit till skada för människan? Nej, det finns två stora nyttigheter som den fyllt, anser jag:
1. Människan hade antagligen burit sig ännu djävligare åt utan någon religion. Det finns människor som i fruktan för Guds straff inte vågar att stjäla och mörda, men som annars - när någon världslig instans ej kan se - inte tvekar.
2. Det kanske viktigaste argumentet för religionen är den tröst den ger. Religionen är de hopplösas enda hopp. Det finns människor på denna jord som lever i ett helvete och vars framtidsutsikter är ett lika stort helvete - de som verkligen har en på jorden hopplös situation. Deras enda tröst är religionen; det enda som glimmar till i ett övrigt miserabelt liv. Att ta ifrån dem detta enda hopp, vore grymmare än grymt. Det vore som att slita en tröstnalle ifrån ett barn, med förklaringen att den bara är några hopfogade tygstycke, vilket förvisso är sant men ack så känslokallt.
Vi har alla rätt att tro på vad vi vill och frågan om Gud finns eller inte kan inte bevisas. De flesta av oss har väl under levnadsloppet pendlat mellan tro och tvivel och när allt kommer omkring, är vi alla i grunden agnostiker, eller? Inte kallar vi oss agnostiker när det gäller tomtar och troll även om deras ickeexistens är lika obevisbara.
Det finns ju tusentals gudar i de olika religionerna och som fysikern Paul Davies så finurligt sagt, är alla istället ateister - även de religiösa. De har bara sparat en gud.Finns Gud? Jag ska nu ge mig i kast med den fråga som permanent legat under ytan hos dig som läsare och den som i alla tider varit en generalfråga för alla filosofer. Frågan som alla någon gång ställt sig, och jag ska besvara den. Finns Gud? Svaret är faktiskt ganska enkelt: Nej!
Det är inte för att vara provokativ, inte heller har jag drabbats av hybris och jag är givetvis inte smartare än historiens alla filosofer när jag besvarar frågan negativt. Jag bara underställer frågeställningen samma villkor som vi skulle göra om vi bytte ut Gud mot en annan sagofigur - Kalle Anka.
De flesta människor är överens om att Kalle Anka inte existerar; de andra är klart att betrakta som knäppskallar. Kalle Anka existerar givetvis som seriefigur, likaså existerar Gud som begrepp; men med existens menar jag tillika med alla andra här reell existens i form av fysisk eller andlig gestalt. Ändå kan vi inte med hundra procents säkerhet veta om Kalle Anka finns eller inte, detta eftersom ingen har bevisat att han inte existerar.
Vi kan inte veta om världen med hela sin historia och alla våra minnen skapats för tio minuter sedan. Vi kan inte heller veta om världen existerar eller ens om vi själva gör det med hundra procent säkerhet - om vi nu ska dra det hela till sin yttersta spets. Men detta räcker som bevis för alla som är utrustade med sunt förnuft ska komma fram till den klara slutsatsen att Kalle Anka, hur levande denna seriefigur än framställs, inte finns i sinnevärlden.
De religiösa resonerar dock annorlunda: Ingen har kunnat bevisa att Gud inte finns - alltså finns Gud. Argumentets löjlighetsstatus förstår vi om jag förde samma resonemang med min Kalle Anka: Ingen har kunnat bevisa att Kalle Anka inte finns - alltså finns Kalle Anka. Medge att så resonerar ingen, varken vetenskapen eller vi i vardagen, i något annat ämne i någon annan situation. Alltså: varken Gud eller Kalle Anka existerar tills någon lagt fram övertygande bevis för att de finnes till.
För övrigt tror jag att det vore betydligt roligare om man påträffade Kalle Anka.
Om människan lämnar religionen, står hon då inte moraliskt naken och utlämnad? Frågan är högst relevant, om det inte finns en moral som står över människan - som Gudsmoralen gör - så måste människan själv göra en. Vilken moral är moralisk?
Men den fråga som då inställer sig är vem ska skapa denna moral, och framförallt - en fråga som i sig själv inrymmer en moralisk värdering - vem har rätten att anlägga en moralkod för alla? Som en av personerna i Dostojevskijs ”Onda andar” säger: "Om inte Gud finns så är allt tillåtet”, för vem har rätt att säga att vissa saker inte är tillåtna? Hur man ska lösa detta dilemma har varit ett problem för filosofer under många herrans år.
Man har försökt att fastslå vissa grundläggande principer som en etik ska utgå ifrån. Alla utgår från en värdenorm som ska gälla och då gälla alla människor men alla människor delar inte en värdenorm, därmed kommer normen, vilken man än antar, att bli ett förtryck för de som inte delar denna norm.
Även på det sätt man väljer en etisk grund har varit diskutabla. Majoritetsprincipen är den som ansetts kommit närmast idealet, men den har som bekant också sina brister. Om en majoritet anser att en minoritet ska dödas, är det då rätt? De flesta människor svarar givetvis nej på en sådan fråga och menar att problemet är tillspetsat, hypotetiskt och endast av akademisk art, de menar att i verkligheten skulle aldrig majoriteten handla så. Men vad de glömmer är att Hitler faktiskt blev vald till makten av en majoritet och hade alltså mandat att döda judar.
Det finns inget som säger att majoriteten alltid har rätt. Under medeltiden ansåg en överväldigande majoritet att jorden var platt, men jag antar att den var lika rund då som nu när en lika stor majoritet anser att den är rund. Det finns ingen anledning och tro att rent moraliska frågor skulle behandlas på annorlunda sätt. Exempelvis har ju slaveriet och inställningen att kvinnan var en lägre stående varelse, varit etiskt legitima ända fram till 1900-talets början och är det än idag på många ställen.
Utilitarismen eller nyttoprincipen, som förordades av Jeremy Bentham men som kanske främst förknippas med J.S Mill, är den etik som nästan alla ideologier utgår ifrån. Nyttoprincipen innebär att värdet av något beräknas av hur stor nytta det ger för så många som möjligt. Alla medel är alltså tillåtna om det bara höjer den allmänna lyckonivån, att offra en eller någras frihet eller välstånd för att flertalet ska gagnas är enligt denna maxim legalt. Men det är en farlig väg. För det första är det hart när omöjligt att definiera vad lycka är; rent allmänt, för vem, för hur många, hur ska avvägningen göras, när blir en intressegrupp en allmänhet, vem ska bedöma och vilken ska vara referenspunkten?
För det andra, gör det individen till ett offerdjur. Hon är inte herre över sig själv, hon kan inte arbeta utifrån egna preferenser utan att riskera att mista allt för andras preferenser. Individen blir med nödvändighet en underlägsen varelse som ska lyda en fördelande och dömande överhet - vi får ett herre-slav samhälle. Resultatet av denna nyttoprincip kan vi idag beskåda på många ställen i världen där människan inte betraktas som ett mål i sig, utan som ett medel för andras mål.
Detta herre-slav förhållande gäller inte bara nyttoprincipen utan nästan alla etiska principer som samhället ska utgå ifrån, alltså även Gudsmoralen. Vi är tillbaka vid ursprungsfrågan: Vem ska bestämma vilken moral som ska gälla, vad vi än väljer så hamnar vi i samma dilemma?
Är det då omöjligt att skapa en etik som ska gälla alla i samhället och som kan accepteras av alla, utan att vi hamnar i denna situation där vissa ska lyda och agera offer? Nej, där finns en etik och endast en som inte har denna effekt; den etik jag pratar om är naturrätten. Den har anor långt tillbaka i tiden men formulerades av filosofen John Locke till en fulländad teori, och under 1900-talet är det främst moralfilosofen Robert Nozick som ånyo aktualiserat naturrätten.
Hur har då denna rättsmoral kunnat snirkla sig förbi det tillsynes omöjliga problemet som man tidigare hamnat i? Jo, naturrätten tillerkänner - som enda etik - den enskilda individen makt över sig själv. Hon är inte en undersåte som ska lyda en suverän, utan individen är själv suverän över sig själv. Individen får göra vad den vill med sig själv och det som lagligen tillhör henne, men! Och här kommer naturrättens enda förbehåll: så länge hon inte inskränker samma rätt för någon annan individ.
Allt tvång, all stöld, allt våld och alla hot är därmed bannlysta i denna etik, eftersom detta inskränker andras frihet. Detta förefaller kanske inte speciellt kontroversiellt, tycker du, eftersom dessa övergrepp är olagliga i alla samhällen, men där har du bara delvis rätt. Du och jag får givetvis inte utsätta någon annan individ för tvång, ej heller plundra och döda någon annan individ, och detta är självklart rätt därför dessa övergrepp är omoraliska. Om jag stjäl, är det lika omoraliskt som om du stjäl, det har alltså ingen betydelse vem som stjäl utan det är handlingen som är omoralisk. Så långt brukar de flesta vara överens, enda till en viss punkt, sedan tar enigheten slut.
Därför staten anses ha rätt att tvinga, att stjäla, att mörda och att hota individer. Här brukar de flesta invända att staten stjäl väl inte, än mindre hotar och mördar? Nä, mördar gör staten inte överallt, men den har "rätt" att mörda; den har rätt att beordra dig att mörda, den kan tvinga dig och om du vägrar så kommer du att straffas. Staten sätter folk i tvångsarbete (värnplikten) och om du vägrar, sätts du i fängelse och staten stjäl dina pengar varje timma du arbetar genom skatten.
Men värnplikt och skatt är väl inte tvångsarbete och stöld? kan jag höra att du tänker, men vad är det då? Vi var väl överens om att det är handlingarna som är omoraliska, inte vem som begår handlingarna? Antingen är stöld omoraliskt och fel, eller inte. Stöld blir inte mindre stöld för att det byter namn till skatt, konfiskation eller något annat och tvångsarbete blir inte mindre tvångsarbete om det benämns värnplikt eller civilplikt.
Jag kan ana vad du tänker: Vi får ju något för skatten, precis som när vi betalar för något i affären. Det är riktigt, men affärsinnehavaren tvingar inte under hot av oss våra pengar och bestämmer inte heller vad vi ska ha för varor. Det är en transaktion som bygger på frivilliga byten.
Du kanske tycker att det är beslutat på demokratisk väg, det är också riktigt men det förändrar inget i sak. Om stöld är omoraliskt så spelar antalet som stjäl ingen roll, majoriteten har lika lite rätt att stjäla som en enskild. Om nio personer beslutar att ta den tionde personens ägodelar eller liv, så har de ingen rätt att göra det, därför varje människa har rätt till sitt liv och sina ägodelar. INGEN, varken enskilda, majoriteten, staten, Gud, Fan eller ens hans moster har rätt att kränka någon enskild människas integritet. Individen är ett mål i sig själv, inte ett medel för något eller några andras mål. Det är individen som är människan, inte flocken, stammen, landet, rasen, staten eller något annat kollektivt.
Statens enda uppgift är att övervaka att människas frihet inte kränks, med polis och domstolsväsende. Om staten själv ska syssla med att kränka människors frihet, kan den självfallet aldrig fullgöra denna uppgift.
Naturrättens etik är den enda etik som inte är uppbyggd på tvång och våld. Därför har jag tagit ställning för den nyliberala (egentligen den klassiskt liberala) filosofin som har naturrätten som grundpelare. Jag anser nämligen att vi aldrig kan kalla oss riktigt civiliserade, så länge vi har ett samhälle - de må vara uppbyggda på hur fina intentioner som helst - som förutsätter tvång och våld för att fungera. Därför tvång och våld kan aldrig vara civiliserade människors beteende; det är och förblir omoraliskt beteende. Alla transaktioner människor emellan måste bygga på frivilliga överenskommelser.
Om vi baserar samhället utifrån denna minimala etik, som naturrätten är och som alla kan acceptera (jag säger, alla kan acceptera, därför alla civiliserade människor anser att tvång och våld är oacceptabla medel mellan människor), så får vi automatiskt kapitalism. Vi inför alltså inte kapitalism, utan kapitalism är det som spontant uppstår om människor är fria att handla och göra överenskommelser med varandra. Medan alla andra ekonomiska system förutsätter att man med våld tvingar in människor i ett konstgjort system. Därför är kapitalismen det enda moraliskt riktiga systemet.
Nu är det ju lyckligtvis så att kapitalismen är det ekonomiska system som visat sig överlägset i att skapa välstånd, det erkänner t.o.m. numera Marxistiska ekonomer. Men även om så icke vore fallet, skulle ändå kapitalismen vara det enda moraliskt riktiga systemet. Hur då, kanske du frågar? Jo, därför kapitalismen inte utgår från nyttoprincipen utan från naturrätten. Nyttoprincipen säger att om bara något uppnår största möjliga nytta är det legitimt. Nu uppfyller alltså kapitalismen i och för sig denna princip, och det är glädjande; men naturrätten utgår inte ifrån principen om att allt som är nyttigt är legitimt, utan istället att allt är legitimt - utom våld och tvång.
Det är förvisso sant att våld och tvång understundom är effektivare än rättighetsprinciper. Till exempel är det ju betydligt effektivare att slå ihjäl en motpart än att försöka övertyga denne med argument. Det är betydligt effektivare att våldta en kvinna än att lägga ned tid på en omständlig förförelse, men det legitimerar inte någondera av handlingarna.
Om nyttoprincipen ska vara utgångspunkt, så kan alla förbud och tvångsmedel motiveras med någon form av nytta, alla övergrepp kan sägas fylla en nyttofunktion. Att mörda tio personer för att rädda hundra andra från svält, fyller alltså en nyttofunktion men är enligt naturrätten omoraliskt eftersom ingen har rätt att mörda någon oavsett motiv.
Nyttoprincipen har varit ledstjärna i alla etatistiska (av franska état, stat, etatism =uppfattningen att staten representerar ett högre förnuft) system såsom kommunism, fascism och nazism där kollektivet eller staten är målet och individen bara ett underordnat medel. Det är alltså fullt legitimt att offra någon eller några individer för kollektivets bästa. Mord, stöld, tvång och hot är således inte i sig omoraliska handlingar, utan kan tvärtom vara moraliskt berättigade, ja, t.o.m. vara omoraliskt att inte använda om det gagnar kollektivet. Nyttoprincipens värdenorm är med andra ord endast en matematisk kalkyl över den sammantagna nyttan i samhället, där det viktiga är nettoresultatet.
Resultatet av denna nyttoprincip har vi sett prov på i många stater under 1900-talet: Nazisternas judeutrotning, Pol Pot-regimens tvångsförflyttningar och folkmord på civila, Stalins massmord på kulaker, Tanzanias tvångsförflyttningar osv. osv. Alla dessa övergrepp var kollektivt nyttiga sett ur regimernas ideologiska utgångspunkter, men är omoraliska utifrån naturrättens etik.
Dessa flagranta exempel på utnyttjande av nyttoprincipen, gör att den framstår som klart omoralisk. Och ändå är det denna nyttoprincip alla välfärdsstater också är uppbyggda på och som de flesta människor utgår ifrån när de diskuterar vilka statliga ingrepp som kan motiveras i den enskilda människans liv.Vem äger oss? Hur många gånger har vi inte hört när någon upprört säger: tänk så många som skadar sig i boxning, motorsport, bergsklättring, tobak, sprit eller vad det nu är? De (staten) borde förbjuda det. Här utgår man ofta omedvetet från nyttoprincipen.
Det är otvivelaktigt så att om tobak inte var tillåten eller om man inte fick klättra i några berg, skulle inga människor ha skadats av tobak och bergsklättring, därmed uppfyller dessa inskränkningar klart nyttoprincipen. Men naturrätten ger alla människor rätt att ta vilka risker som helst, så länge de inte skadar någon annan eller utsätter andra för risker ofrivilligt. Individen har rätt att själv kalkylera med risker och nytta utifrån sina egna preferenser. Med detta följer givetvis också ett ansvar, där individen får ta den lycka eller olycka risken resulterar i.
Enligt nyttoprincipen är det rätt att du säljer din bil och skänker pengarna till fattiga. Staten skulle därmed ha en legitim rätt att stjäla din bil, eftersom din nytta av bilen är av lägre värde än att fattiga får mat.
Naturrätten däremot, ger ingen rätt för någon att stjäla din bil till något ändamål - vad det än är. Du har rätt till det som tillhör dig, och ingen har rätt att tvinga dig till någon handling som du inte frivilligt sanktionerat. Om du säljer bilen och skänker pengarna till fattiga, vilket är hedervärt och äkta solidariskt, så står det dig fritt. Men du kan aldrig tvingas till det av någon, vilka behjärtansvärda skäl som än är bakomliggande, enligt naturrätten.
Idag bestraffas människor för att de begår ”brott” mot sig själva. Staten lägger ner mer möda på att skydda oss från oss själva än att skydda oss från riktiga externt kriminella. Vi straffas för att vi inte har hjälm eller bilbälte och för att vi dricker eller röker något som staten anser vi kan skadas av. Men enligt naturrätten kan vi givetvis inte begå brott mot oss själva, det vore ganska orimligt att åtalas för att man till exempel förtalat sig själv eller stulit från sig själv. Ett brott behandlar alltid relationen till någon annan individ och kan aldrig gälla den egna individen själv.
Frågan handlar egentligen i grunden om vem som äger oss, staten eller vi själva. Vänstern har alltid skytt denna fråga och anser att äganderätten inte kan appliceras på oss själva, för att undvika ett svar. Men friheten måste grundas på äganderätten, även till något så elementärt som till oss själva. Äger vi oss själva, då är friheten över oss själva en självklarhet, äger staten oss är vi lika klart livegna slavar. Uppfattningen att staten äger oss tror jag inte många skriver under på, men är den faktiska konsekvensen i dagens samhälle där staten anses ha rätt att styra över våra liv.Har man rätt att sälja sig själv som slav? Det finns de som menar att friheten självt inrymmer sin motsats. Den kommer till uttryck i den klassiska paradoxen: har man rätt att sälja sig själv som slav?
Frågan är inte så tillspetsad som den i förstone förefaller, för det är ju så att vi genom hela livet säljer vår frihet i utbyte mot något annat, oftast någon form av trygghet. När vi t.ex. tecknar en försäkring så underställer vi oss frivilligt försäkringsavtalets villkor i utbyte mot skydd. När vi går in i en förening, måste vi förbinda oss att följa föreningens stadgor som begränsar vår frihet, för att inte tala om det vanligaste sättet att byta bort sin frihet - äktenskapet. Men eftersom vi frivilligt går in i dylika frihetsbegränsningar, måste vi ändå anse att vi i någon mån tjänar på dessa byten.
J.S Mill brottades med problemet men kom till slutsatsen att ingen kunde få lov att sälja sig själv som slav. Han blev därigenom av kritikerna beskylld för paternalism, något som givetvis stod i bjärt kontrast till hans i övrigt starka frihetslidelse.
Är det kanske omöjligt att komma ut ur denna paradox utan att slå en logisk knut på sig själv? Frihet är trots allt frihet, och visst borde man ha frihet att begränsa sin egen frihet, som sagt så gör vi det dagligen och stundligen och vad händer om alla vill leva i en välfärdsstat där friheten är starkt begränsad? Ja, ingenting, är alla överens så är det ju frivilligt men en viktig sak är att komma ihåg, det räcker med att en vill avstå, så kan en aldrig så stor majoritet sätta sig över dennes frihet.
Den som kommit närmast en lösning på problemet med om man kan sälja sig själv som slav, är enligt min mening filosofen Ingemar Nordin. Han säger: "Ägodelar, inklusive kroppsliga organ, kan således endast avyttras i den mån de kan skiljas från ägaren.” Det skulle alltså omöjliggöra att man medvetet eller av misstag gick och sålde sig på auktion.Vad är frihet? Naturrätten är skyddet för friheten och friheten är det som betyder mest för människan. Det har bevisats flera gånger, inte minst sedan kommunismen föll i backen.
Men frihet är idag ett väldigt luddigt begrepp och kanske det ord vid sidan om ordet demokrati som flitigast missbrukats. Egentligen är den ursprungliga definitionen av ordet frihet mycket enkel. Frihet betyder helt enkelt frånvaro av tvång, inget annat. Naturrätten är alltså en naturlig rättighet att få vara fri från tvång i alla former; individen får göra allt utom att begränsa denna rättighet för andra.Finns rättigheter? En del filosofer, som kritiserar denna naturrätt på det mer djupliggande abstrakta planet, säger att ingen kan bevisa att människan har några rättigheter, därmed förvandlas naturrätten till en åsiktsvärdering bland alla andra.
Det är riktigt att ingen kunnat bevisa att människan besitter rättigheter. Men om jag nu inte har en naturlig rätt över mitt liv, så måste någon annan bevisa att den har bestämmanderätten över mitt liv, vilket torde vara ännu knepigare - var har då denne fått den rätten ifrån? Bevisbördan ligger alltså i det här fallet helt på den som påstår att människan saknar rättigheter, inte tvärtom.
Det går heller inte att påstå att ingen har några rättigheter överhuvudtaget, det skulle göra oss fullständigt förlamade i både tanke och handling.Vad är politik? Men står då politiken inte över den enskildes rättigheter just genom att det politiska handhar beslut som rör hela samhället? För att argumentera mot detta måste vi först definiera vad som är politik.
Enligt vänstern är det allting, vilket därmed gör själva ordet överflödigt, allt vad vi tänker skulle alltså majoritetsprövas innan det fick sättas i verket. Och om politik inte är allting, vad är det då som är det?
Politik är enligt min definition frågor som just är allmänna; saker som angår andra, där det jag gör inte bara får konsekvenser för mig själv utan också för andra individer - men inte ens detta räcker. En handling kan mycket väl beröra andra och ändå inte vara politik, jag kan komma överens med de berörda och om det kommer till en konflikt kan det avgöras i en domstol. Nej, politik måste vara frågor som är allmänna, det vill säga beröra alla i samhället och tänker vi efter, är det faktiskt inte många frågor som är det.
Om jag häller i mig kopiösa mängder brännvin så angår det alltså inte någon annan än mig själv. Hur skadligt det än är för min lever så är det just min lever och ingen annan än mig själv har rätt att bestämma över min lever. Nu kan man alltid hävda (vilket etatisterna också alltid gör) att mitt brännvinsdrickande kan störa andra, eftersom alla har ont av alla. På samma sätt som en rasist kan bli illa berörd av att en neger flyttar in i grannskapet, eller att huspriset påverkas av för mycket utlänningar i kvarteret. Likaså kan det vara stötande för en sedlighetsförkunnare om en flicka går lätt klädd. Med denna definition blir allting politik, men dess konsekvenser blir också därefter - ett fasansfullt samhälle.
Någon etatist skulle säkert också invända här och påtala att mitt brännvinsdrickande visst påverkar allmänheten, då mina vårdkostnader betalas av allmänheten. Det är riktigt att det förhåller sig så, men det är ju inte jag som har förstatligat sjukhusvården eller sjukförsäkringen. Det är just detta som är poängen med mitt resonemang; etatisterna har gjort allting till politik genom att tvinga in oss i allmänna fållor. Om man förstatligar vård, bostäder, barnpassning, skolor, ja allting, så blir ju också allt politik och inget kvar för den enskilde individen att bestämma - individen har blivit en allmänning. Detta är just vad etatisterna vill, de vill tillskansa sig så stor makt som möjligt genom att binda upp individen i allmänna system där den inte kan säga sig vara myndig att själv bestämma.Hjärta och hjärna Kritikerna av den nyliberala naturrättsetiken och laissez-fair-kapitalismen (av franskan: ”låt gå”, utan statsingripanden) har ett känslomässigt övertag i debatten som de skickligt utnyttjar, men de använder fula trick.
Låt mig ge ett exempel på den teknik de begagnar, och som är svår att bemöta med rationella och principiella rättighetsargument: Det dör årligen tusentals människor i sjukdomar som en direkt följd av tobaks- och alkoholbruken. Ska vi då inte stoppa - eller om det inte är möjligt reglera - dessa bruk som orsakar så mycket lidande och död? De använder också det oskyldiga barnet, som är den emotionella symbolen för oskulden, som slagträ i debatten och ställer frågan: Vad säger du till dessa barn att deras pappa super och skulle du vilja att de stackars barnen blir föräldralösa av dylika gifter? Ja, vad säger man, när man blivit inkörd i den känslomässiga hörnan? Även om dessa listiga rävar vet att man inte tycker: Hurra! det är jättebra att folk dör i tobak och alkoholmissbruk och att barnen blir föräldralösa, så är det precis de intryck man vill att publikum ska få.
Men att man vill att individen ska ha rätt att bestämma över sitt eget liv, innebär givetvis inte att man försvarar individuellt oansvariga handlingar, inte heller effekterna av individuella val. Att använda känslor som argument, är enligt min mening neslig taktik, men onekligen effektiv. Det talar till hjärtat och blockerar därmed hjärnan och förnuftet.
Att man försvarar yttrandefriheten, innebär givetvis inte att man försvarar alla åsikter som kommer fram genom yttrandefriheten; vilket är en omöjlighet då många åsikter är diametrala motsatser till varandra. Att man försvarar religionsfriheten, innebär knappast att man är muslim, kristen, jude och hindu samtidigt.
Att man försvarar friheten i stort, såsom den enskildes rätt att välja vad den vill göra med sin egen kropp, innebär inte att man försvarar allt den gör. Att man försvarar individens rätt att ägna sig åt pornografi, prostitution, frosseri, brännvinsdrickande eller knarkbruk innebär inte att man försvarar något av dessa aktiviteter. Tvärtom kan man ha privatmoraliska argument mot något eller allt av dessa, vilket praktiskt taget alla har. Men det ger mig ingen rätt att förbjuda andra eller tvinga in andra under min privatmoral. Vi har rätt att påverka och den rätten bör vi använda, men vi har ingen rätt att använda tvång utifrån någon nyttoprincipiell norm.
De flesta är nog övertygade om att tusentalet skador och dödsfall hade kunnat undvikas om alla varit tvingade att bära störthjälm och vadderad overall överallt. Att jag skulle opponera mig mot ett sådant lagförslag, innebär naturligtvis inte att jag idag gläder mig över alla de människor som skadas och dödas därför att vi inte är tvingade att bära nyss nämnda skyddsmundering.
Tyvärr är det så att känslor väger tyngre än sakargument. Det är alltid lättare att nå folks hjärtan än hjärnor. När debatten förs in i denna känslosmet, så framstår klart förbjudaren som den välmenande, gode fadern som värnar om sina undersåtars väl. Medan den som vill ge individen ett eget ansvar, som den oansvarige, onde och cyniske vilken struntar i andra. Men bakom den gode faderns välmenande attityd finns alltid ett bakomliggande förakt för den enskilde individen, som den inte anser kan klara sig själv, inte tänka själv, inte handla rätt själv, inte ta ansvar själv därför individen är för dum. Individen anses helt enkelt underlägsen övermänniskan homo politicus.
Det är dessa "världsförbättrare" som vi måste hålla oss ifrån. De har lett flocken fel mer än en gång och de dyker upp i olika skepnader i olika tider, men det slutar alltid på samma sätt. Den ideologi som mest påtagit sig rollen som paternalistiskt ansvarig för människornas välfärd – socialismen - är också den som stått för de mest bestialiska brotten i historien.Rättigheter är positiva om de är negativa Naturrätten är en negativ rättighet: den ger människan frihet från tvång, hot och våld. Den ger alltså inte rätt till något, såsom mat, husrum, sjukvård etc. Detta senare påhitt tog form hos filosofen T H Green och kallas positiva rättigheter.
Denna positiva rätt har blivit ledstjärna för alla politiska rörelser från höger till vänster, vad de bråkar om är endast vilka positiva rättigheter som ska finnas och vilka som därmed ska betala i form av minskad negativ frihet. Det är nämligen omöjligt att behålla den negativa rätten om den positiva införs. Om jag ska ha rättigheter till något, t.ex. ett hus, så måste någon annan tvingas att tillhandahålla detta hus, därmed har denne ofrivillige uppoffrares rättigheter kränkts.
I det etatistiska samhället är det staten som ska sköta detta system med att stjäla och ge, till vad staten (politikerna) anser gör mest nytta. Den starkaste gruppen - som inte ens behöver vara den mest behövande - påverkar politikerna att favorisera deras medlemmar. Vi får onekligen en huggsexa där alla ska ha av den allmänna kakan - ett korporativistiskt samhälle.
I ett sådant samhälle, där man tar från den ene för att gynna den andre, kommer ingen att bli nöjd. Den som blir skinnad klagar självfallet och den som gynnas vill få mer. Alla försöker leva på varandra istället för att ägna sig åt att själva producera det egna välståndet. Ska regeringen gynna jordbrukarna, så missgynnas konsumenterna och vice versa. Vi får missunnsamhet, söndringar och fiendskap mellan olika grupper, eftersom alla kommer att känna sig eftersatta gentemot alla andra.
Det lönar sig bättre att slicka överheten, att muta, fjäska, hota och med alla medel försöka bemäktiga staten. Istället för att producera fram de välståndsönskningar man vill ha, låter man andra göra det - de som inte är lika starka. Fler och fler upptäcker att det lönar sig bättre att kräva stöd än att producera något själva. Vi får det som nationalekonomen Frédéric Bastiat så riktigt konstaterade redan på 1800-talet: ”Staten är den stora illusion, i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.”
Detta leder till att staten måste beskatta folket allt hårdare, vilket i sin tur gör det mindre lönsamt att producera osv. Samhället hamnar i en destruktiv spiral som slutligen får det att braka samman. Detta är ingen fjärran dystopi jag beskriver, utan den dystra nutidsverklighet vi befinner oss mitt uppe i. Alla samhällen som inte baseras på naturrätten går en utveckling mot sönderfall till mötes, både ekonomiskt och moraliskt. Det är så de stora kulturerna har dött ut: att roffa tills offren inte kan ge mer.Kan man tvinga fram snällhet? Kommer då inte ett nyliberalt samhälle med bara naturrätten som bas att bli hjärtlöst och osolidariskt när medborgarna inte åtnjuter sociala skydd från staten? Detta är den vanligaste uppfattningen, men enligt min mening helt ogrundad.
För det första: är det inte statens uppgift att fördela inkomster, utan endast att stå för polis, militär och domstolar. Medborgarna själva gör frivilligt överenskommelser sinsemellan. Staten har ingen rätt att genom tvång lägga sig i enskilda individers frivilliga avtal.
För det andra, är inte tvång solidaritet. Solidaritet är när människor från hjärtat gör frivilliga uppoffringar.
För det tredje och kanske viktigaste: så kommer givetvis människor helt frivilligt att bilda sociala skyddssammanslutningar med snävare medlemsregler än den ram som naturrätten utgör, därför praktiskt taget alla gagnas av sådana skyddssystem. Politikerna hävdar: Vi måste organisera samhället så det blir solidariskt, därför människorna kommer inte annars att leva solidariskt. Detta synsätt är inte bara föraktfullt utan också ologiskt. Om inte människor kan organisera sig, så kan ju inte heller politiker organisera, om vi nu förutsätter att politiker är människor (fast ibland undrar man ju).
Bakom denna välmenande beskydda -och- överorganisera-attityd ligger omedvetet (förhoppningsvis) en övermänniskoinställning: vi som begriper, måste styra flocken för deras eget bästa. Om vi bortser från det äckliga i denna inställning, så finns inget som talar för att den är sann. Alla de spontant uppkomna organisationer som fackföreningar, människorättsorganisationer, miljörörelser, kvinnorörelser etc. har utan undantag uppstått genom fria individers gemensamma intressen. De har aldrig uppstått på direktiv från etablissemanget utan har tvärtom alltid bekämpats uppifrån, alltså har kunnat uppstå trots etatistisk bekämpning.
Vi måste ha klart för oss att de människor som man vill värna: barn, åldringar, sjuka, handikappade etc. alltid i alla samhällen är beroende av andra människors välvilja; vare sig det sker genom frivilliga insatser eller genom politiska påbud. Kritikerna säger: vad händer om folk är så hjärtlösa att de inte skänker? Jag säger: vad händer om politikerna är så hjärtlösa att de inte beordrar oss att skänka?
Sannolikheten för att ingen människa skulle skänka pengar till fattiga och behövande kommer aldrig att inträffa. Och argumentet att tillräckligt många inte skulle göra det för att det skulle räcka till, är lika kraftfullt som att kanske inte tillräckligt många politiker ställer sig bakom ett beslut om att hjälpa. Däremot är det inte osannolikt att politikerna är tillräckligt många för att till och med - förbjuda all frivillig hjälp.Hotet från oss själva Tyvärr är det så att frihet och demokrati inte är en gång för alla vunna; det finns krafter som ständigt verkar för en återgång till ofrihet och diktatur. Jag menar inte då de uppenbara totalitära organisationer som vi alla kan se, utan de mera lömska krafter som finns inom oss alla.
Hur många gånger hör vi inte när folk säger om ett lagförslag mot t.ex. tobak: Det är bra, för jag ogillar tobaksbruk eller det mer passiva: Mig spelar det ingen roll, för jag nyttjar ingen tobak. För att inte tala om sådant som ingen vågar ta ställning för på grund av ett puritanskt tryck, t.ex. pornografi. Men alla sådana eftergivna inställningar till de som vill begränsa den enskildes frihet är, hur harmlösa och futtiga de än framstår, spikar i kistan för den individuella friheten.
Vi måste helt enkelt kämpa för att människan ska få göra allt hon önskar, så länge hon inte skadar någon annan. Vi måste acceptera och tolerera allt det som vi kanske avskyr - om det inte angår oss - om våra egna intressen, som inte angår andra, ska accepteras. Nästa gång kan det vara din tur att bli omhändertagen och omyndigförklarad.
Storheten i att skydda till exempel yttrandefriheten ligger inte i att försvara det vi vill höra, utan att försvara det vi inte vill höra. Det politiskt korrekta har inget behov av yttrandefrihetens skydd, det är de obehagliga och kritiska åsikterna som har det.
Frihet är en rättighet. Vi har rätt att få vara fria från tvång, oavsett effekterna ur nyttoprincipiell synvinkel. Men friheten fyller också en nyttoprincipiell funktion, även om det inte är skälet till att den existerar. Det har tydligt visat sig att där människor är fria att utforma sina liv som de vill, fria att ingå avtal och utveckla det de tror på, har man också nått längst materiellt och folkrättsligt. Om tryggheten vore viktigare än friheten, så vore ett fängelse en bättre plats för individen, eftersom man där inte behöver bekymra sig om vare sig mat, kläder eller husrum.
Många djur i fångenskap har det både tryggare och bättre än deras vilda kolleger, som lever otryggt och måste kämpa för sitt uppehälle, ändå söker de friheten framförallt. Friheten är det mest grundläggande för alla, djur som människor.
Det är när den enskildes skaparkraft fritt får blomstra som kulturer utvecklas. Medan snöpningar av den individuella friheten leder till resignation och hopplöshet, vilket är början på ett förfall för en kultur. När individen märker att den inte längre kan förbättra sitt välstånd med eget arbete så mister hon geisten. När det inte längre spelar någon roll om hon anstränger sig eller förfelar sitt liv - hon kommer aldrig ur status quo och blir omhändertagen i alla fall - så struntar hon också i att kämpa. Det är tyvärr i denna utförsbacke västvärlden nu befinner sig.
Det otvivelaktigt största hotet mot människans frihet kommer från dem som majoriteten definierar goda världsförbättrarna. Någon har sagt, att vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter.
Om något parti säger att den vill förslava alla människor och utöva tvångsmakt, så lär den inte få många röster i nästa val; vi betraktar detta parti som direkt ont. Om någon däremot målar upp ett utopiskt idealsamhälle som alla ska vara lyckliga i, så finner många det attraktivt. Vad menigheten glömmer bort att fråga i den euforiska yran är hur och vilka medel som ska användas för att åstadkomma detta paradis.
Det finns en liten etatistdjävul i oss alla, som skyndar till staten för att få skydd och privilegier på andras bekostnad, som vill göra sitt eget moraliserande till allmän moral. Och historien borde ha lärt oss att de verkligt farliga inte är de som säger att de ska ställa till ett helvete för oss; utan de som säger att de ska frälsa oss.Utopiska tankar Under 1700 och 1800-talen florerade en mängd olika idealsamhällen från socialistiska utopister: Charles Fourier, Henri de Saint-Simon, Robert Owen, Edward Bellamy m.fl. Gemensamt för dessa var att de ville skapa små kollektiv med mellan 300-2000 individer, där människorna arbetade gemensamt och delade allt lika.
Bellamy drar verkligen på i sin roman "Looking backward 2000-1887", där han i sitt samhälle varken finner fysiska eller psykiska sjukdomar, kriminalitet och osämja är borta, likaså fängelser och polis, alla är snälla mot varandra. I en annan socialistisk utopists vision, William Morris, så var till och med åldringarnas rynkor borta. Alla skulle bo i små kommunistiska kollektiv, lyxproduktionen var avskaffad och produktionen helt anpassad till människornas behov. Fabriker var avskaffade, allt tillverkades för hand och människor skulle fostras i kultur, musik, dans och teater tillsammans.
Allt detta låter för många som jättegulligt. Men vare sig man nu hyser sympati med dessa utopiers livsstilar eller inte, så måste man ställa en mycket enkel fråga: vad händer med de individer som inte vill leva enligt dessa utopisters detaljerade regler? Svaret kan bara bli ett: de måste tvingas till det. Detta förutsätter därmed en centralstyrd tvångsmakt som måste använda våld på dem som vägrar. Detta är också vad vi sett i de stater där socialismens ideal har förverkligats, våld och terror fostrar folket till det "rätta" dygdiga levernet.
Idag ser vi liknande utopistiska drömsamhälle ta form hos miljövänstern. De ska skapa sina idealsamhällen, där alla företag ska vara små, inga stora städer ska finnas utan människorna ska bo i små lokalsamhällen, allt kommer att bli bra genom förnuftig planering av människornas liv. Men återigen: hur ska man göra om ett företag går så bra att det expanderar ut över den gräns som staten har bestämt ska vara högsta tillåtna, ämnar man tvångsdela företaget i två mindre olönsamma företag? Vad gör man om människorna vill bo i stora städer och inte på landet, ska man i bästa Pol Pot-anda tvångsförflytta folket ut på landet? Hur gör man med alla de som vill flytta till städerna, ska staten med våld hindra dem från att göra det?
Hur gör man med den människa som börjar tillverka någon vara som staten anser vara onödig lyx, men som folk är beredda att köpa därför de anser att den är värt sitt pris? Hur agerar man om någon uppfinning gör arbetet lättare att utföra, men som därigenom också innebär att ett hantverk försvinner? Ska ett statligt råd bedöma varje uppfinnings nyttovärde? Vad gör man med de människor som genom sitt arbete blir rika, de som vägrar att underordna sig det asketiska idealet, de som inte vill leva kollektivt, de som inte vill medverka i dagisbyggandet, äta biodynamiskt eller dansa i grupp? Ska de fängslas eller dödas?
Frågorna jag ställer är inte hypotetiska, de är verkliga och har redan besvarats i kommunistländerna. Svaren från de socialistiska utopisterna, som ännu inte fått förverkliga sina griller låter så här: Allt ska givetvis vara frivilligt. Men varför lever då inte alla människor så idag när det är frivilligt, och det konstigaste av allt: varför lever de inte ens själva så?
Det är bara att konstatera att de som inte frivilligt underkastar sig läran måste tvingas till det med våld, annars kan inte så genomgripande samhällsförändringar genomföras. Dessa samhällsingenjörers totala brist på konsekvens blottas när de går till angrepp mot statens byråkratisering, samtidigt som de predikar en socialistisk planekonomi. Hela deras idé om ett samhälle där allt ska nyttovägas, förutsätter ju inte bara en byråkrati utan en gigantisk sådan.
Detta är den bistra sanningen: Om ett samhällsystem inte är anpassat till människan, måste människan anpassas med våld till de ideal ideologin vill uppnå. Det är omöjligt att anpassa människan efter ett samhällssystem, ett samhällssystem måste anpassas efter människan.
Inga socialistiska utopier håller praktiskt. Därför de som innehar dessa ideal inte kan förutse vart konsekvenserna av deras idéer leder till och vilka medel som krävs för att deras idéer ska realiseras på en naturvarelse, som inte naturligt är sådan som idéerna förutsätter.
Nu är det inte bara partier som är socialistiska till namnet som tror att de kan och har rätt att förändra människan genom att pressa in individen i en ideologisk form. Det gäller alla ideologier som använder statens tvångsmaskineri. Jag finner det bara löjligt när jag hör politiker på högerkanten stå och förbanna socialismens tvångstyranni, när de i nästa andetag förordar nya reformer för att styra familjepolitiken eller alkoholpolitiken. Vad är detta för något om inte socialism? Att det över huvud taget finns något sådant som familjepolitik, alkoholpolitik, bostadspolitik, jordbrukspolitik etc. är inget annat än förmynderi. Det är oavsett vad de kallar sig i övrigt ett planekonomiskt system dvs. socialism. Man vågar inte låta marknaden styra, alltså individerna själva.
Tyvärr har denna styrning uppifrån accepterats av alla politiska partier, och allra mest tragiskt är att individen själv funnit sig i denna förnedrande underdånighet, så till den grad att den inte längre tror sig kunna vara fri. Det är som någon har sagt: om en hund tillräckligt länge står bunden i koppel, tror den inte längre den kan klara sig utan kopplet.
Politikerna brukar ursäkta sina misstag och sin politiska vanmakt - att göra alla nöjda - med att det inte är så lätt att styra. Det är inte bara svårt, det är omöjligt. Det är omöjligt att styra ett lands ekonomiska, sociala och kulturella sfärer ifrån en central. Speciellt när man breddat den politiska verksamheten till att omfatta allt från ölets alkoholstyrka, via tandvård, skogarnas averkningstakt, leksakernas pedagogiska värde till våra lägenheters takhöjd.
Det går heller inte att ursäkta detaljstyrningen med att majoriteten har sanktionerat den. Den som hävdar majoritetens rätt över minoriteten, hävdar egentligen det gamla primitiva: den starkes rätt. I det här fallet ligger styrkan i att man är fler. Det är ovidkommande om du som individ tvingas av en enskild diktator eller 51 % av befolkningen. Förtryck är förtryck, antalet som förtrycker är ovidkommande. Den faktiskt största förtryckaren idag i västvärlden är inte diktatorer, utan folkopinionen (dummokratin) och den politiska korrektheten.
Kommer då inte också den nyliberala utopin, när den förverkligas, att förutsätta tvång som vi har sett de andra utopierna göra? Nej, det nyliberala samhället med naturrätten som utgångspunkt är det enda samhällssystem som undviker att hamna i ett tvångsmaskineri. Till och med den rena anarkismen (jag tar upp anarkismen mera utförligt strax) kommer inte ifrån tvånget, eftersom den uppställer en kooperativ livsstil som alla ska leva i. Därmed hamnar de i samma dilemma som andra ideologier: vad händer med dem som inte delar deras ideal?Anarkismen Ett utskott på den nyliberala filosofin (anarkokapitalism) hävdar att anarki är det bästa (enda) sättet att förverkliga naturrättens principer. Därmed sällar de sig till de socialistiska anarkisterna då de lika säkert tror att anarkin ska utmynna i en socialistisk livsstil.
Jag anser att anarki är en omöjlighet, och då menar jag att det rent principiellt är omöjligt mer än under en mycket kort tid. Men först måste jag ge några reflektioner över den debatt som har rått om det överhuvud taget är rätt att staten finns till som ett våldsmonopol.
Självfallet är det inte det lättaste att försvara en stat och dess våldsmonopol när man samtidigt försvarar individens rättigheter. Varför skulle inte konkurrerande aktörer på marknaden ha samma rätt, är inte förbudet för andra aktörer att verka ett brott mot själva naturrätten? Här har onekligen anarkisten en poäng, och vi som trots detta ändå försvarar staten i denna roll, har inte för intet kallats pragmatiska och hycklande. Jag medger att problemet inte är alldeles lätt att krångla sig ur, men jag vidhåller ändå att staten måste ha denna och enda uppgift därför att inga andra alternativ finns. Och då kommer vi tillbaks till det jag först nämnde: Anarkin är en omöjlighet.
Låt oss tänka oss att ett anarkistiskt läge råder (Lockes naturtillstånd) dvs. staten lyser med sin frånvaro; vad händer i ett sådant läge? Ja, eftersom vi inte har mycket empirisk kunskap att tillgå så får det givetvis bli gissningar. En mycket bra gissning är att det skulle uppstå en stat, eller något som vi kan likna vid en stat, enligt två tänkbara vägar (att detta antagande är mest troligt visas av att det finns stater).
Den första vägen är att människor helt enkelt kommer överens om att komma överens; precis som i naturen att ur kaos uppstår ordning, så uppstår en regering ur anarki. Individerna kommer överens om att delegera rättskipningen till en objektiv instans därför att alla tjänar på ett sådant arrangemang. Istället för att var och en nödgas gå tungt beväpnad för att försvara sina rättigheter, är det mer rationellt att låta en polis sköta det. Alldeles som uppfinningen penningen rationaliserade handeln mellan individerna, så har uppfinningen staten rationaliserat skyddet för individerna.
Den andra vägen, är att den som är starkast förtrycker de andra och blir i sinom tid en stat. De flesta stater vi idag aktar så stort har faktiskt utvecklats från rena gangsterstyren. Detta är de två alternativ vi har sett i historien och endast dessa.
Om staten försvinner kommer någon annan kraft som är den starkaste att ta dess plats. Det är, och alldeles oavsett vad vi har för fina ideal, den starkaste som alltid vunnit makten. Rättigheter är fullständigt meningslösa om ingen med makt kan se till att de efterlevs, och sett ur det perspektivet har vi inte utvecklats ett dugg sedan stenåldern. Frågan är då: Ska staten ha makten, där vi bygger in naturrätten konstitutionellt, eller ska någon annan ha makten - som med all den erfarenhet vi har inte kommer att bli en objektiv variant?
För övrigt hamnar anarkisterna själva i ett logiskt dilemma: Anarkisterna säger att individerna ska leva i enlighet med naturrättens etik, men vad händer om det uppstår en konkurrerande socialistisk variant - vilket det givetvis gör - som anser att äganderätt är stöld? Vem har rätt av dessa båda? Svaret kan tyckas självklar för en nyliberal, men är säkert lika självklar för en socialist; vi kan ju inte bortse ifrån att mänskligheten långtifrån är enig i etiska frågor. Nu kan man visserligen hävda - vilket jag gör av hela mitt hjärta - att vi har naturliga rättigheter, att vi har rätt till vårt liv. Men vad är denna rätt värd om ingen ser till att den efterlevs, vad bryr sig ett gangstergäng om vem som har rätt?
Man kan också teoretiskt bevisa att den naturrättsliga principen att friheten bara kan maximeras om den begränsas vid bevarandet av varje individs rättigheter sätts just där och ingen annanstans. Om vi har ambitionen att maximera friheten för människan, vilket åtminstone jag har, så måste friheten begränsas där den övergår till att hindra andra individers samma rätt. Om min frihet inskränker någon annan individs, så har ju friheten inte ökat mer än för mig, medan den minskat för den jag inskränkte den för. Naturrättens principer (rätten till liv frihet och egendom och att staten i sin objektiva roll ser till att detta efterlevs) är teoretiskt den optimala friheten.
Ordet ”våldsmonopol” har faktiskt ställt till det onödigt i debatten. Egentligen behöver man inte se staten som ett renodlat monopol. Innan jag beskylls för att använda nyspråksmetoder, ska jag förklara.
Vad händer om det uppstår en stat? Inget, om den uppfyller naturrätten. Detta måste anarkokapitalististerna acceptera. För eftersom de vill ha maximal frihet, kan de ju i konsekvensens namn inte förbjuda en minimal stat, eller som den kallas, minarki, att existera.
Vad händer om en välfärdsstat, med stränga regler och som tar ut skatt av sina medborgare, uppstår? Inget, om den inte använder tvång och våld. Det är först när den använder tvång/våld som den måste nedkämpas av den minarkistiska staten, och antagligen av anarkokapitalister som anser att naturrätten inte uppfylls.
Och vad händer då om det uppstår en konkurrerande stat som inte uppfyller naturrättens regelverk, det vill säga använder våld och tvång? Enligt minarkister ska den bekämpas eftersom det är ett brott mot våldsmonopolet, enligt anarkokapitalisterna ska den bekämpas eftersom den just använder våld och tvång. Slutresultaten är detsamma och borde därmed inte vålla något ideologiskt problem. Observera att det grundläggande skälet för både minarkister och anarkister att ingripa mot en omoralisk statsbildning är just dess användande av initierat våld.
Det är lätt att fastna i nationalstatstänkandet när vi diskuterar olika konkurrerande statsbildningar, men en statsbildning behöver inte vara en geografisk plats. Man kan mycket väl tänka sig att individer ansluter sig till olika ”statsbildningar” som mera har formen av föreningar. Eller varför inte att dagens partier ombildas till att praktiskt realisera sina visioner i organisationer tillsammans med sina medlemmar? Att dagens partier inte konkretiseras i reella statsbildningar måste innebära att antingen tror medlemmarna inte själva på sina ideologier, eller har partierna bara maktpolitiska ambitioner.
Men varför skapar då inte nyliberalerna själva sin egen statsbildning? Svaret är enkelt, vi kan inte skapa en stat med frihet inom en stat som inte tillåter vår definition på frihet. Ramverket måste vara en minimalstat som erbjuder frihet att utforma alternativa statsbildningar.
Men den stora frågan kvarstår alltså; vilket ska vara ramverket kring eller över dessa statsbildningar - anarkin eller minarkin? Anarkisterna hävdar att det är vi som förordar minarkin som måste motivera statens existens och inte anarkisten varför staten inte skulle existera. Det är alldeles riktigt att bevisbördan vilar på minarkisten i det här fallet. Som jag tidigare förfäktade kan vi mycket väl börja i anarkistadiet och det kommer ändå spontant uppstå en minarki. Precis som nationalstaterna har FN över sig, kommer anarkistiska grupperingar vara i behov av någon ”överstatlig” organisation för att rationalisera samarbetet och tvisterna mellan de olika grupperingarna.
Jag tänker inte veckla in mig i detaljerade regelverk om kompensationer mellan individer och statsbildningar eller mellan olika statsbildningar, som Robert Nozick redogjort för i sin bok ”Anarki stat och utopi”. Min åsikt är att alla sådana regelverk omöjligen kan fastslås på filosofisk väg, mer än i mycket grova drag, utan endast kan formas mellan de berörda parterna sinsemellan, ungefär som internationella överenskommelser tillkommer idag mellan stater.
Anarkister som kritiserar minarkin, menar dessutom att den minimala staten förr eller senare kommer stegvis att bli en välfärdsstat. De brukar hänvisa till den amerikanska konstitutionen som började som det friaste världen skådat för att så småningom bli alltmer etatistisk. Svaren från minarkister brukar vara två: antingen att spika fast konstitutionen en gång för alla, eller att ha en levande konstitution som förändras eftersom samhället hela tiden förändras. Det senare alternativet kan i förstone verka mest förnuftigt. Hur skulle man kunna slå fast en konstitution som ska gälla för all tid utan att riskera att den blir omodern? Visst går det; men då krävs att man också gör denna konstitution så sparsmakad som möjligt; att den innehåller så få ord som möjligt. Rätten till liv, frihet och egendom, är tidlösa rättigheter som aldrig kan bli omoderna.
Den dagen då individens rätt till liv, frihet och egendom har blivit förlegade är det inte längre människan som härskar på jorden utan en robot programmerad av staten. Det värsta är att det är mycket få som upptäckt att vi redan tycks vara där.
Många fler ord än vad som finns i till exempel tio Guds bud behöver knappast ingå i en konstitution. Vi måste vara på det klara med att konstitutionen är lagen över lagarna. Lagarna under kan inte för alltid spikas fast, nya torde skapas och gamla tas bort eller variera i takt med att samhället förändras, men de måste alltid basera sig på en tidlös konstitution. En konstitutionsdomstol ska se till att detta sker och hamra in den i varje samhällsmedborgare. Om konstitutionen görs ”levande” riskerar man få det som anarkisterna hävdar, att minarkin steglöst förändras till en korporativistisk välfärdsstat.
Någon tänkare har sagt: en fri marknad är inte utan begränsningar, då vore det ingen fri marknad utan en krigsskådeplats. I krig finns inga regler, där gäller döda eller dödas - den starkes rätt; och anarkismen är de facto den starkes rätt oavsett om den kallas vänster eller höger.
Vänsteranarkismen är inte mycket att orda om: En samling pinsamma revolutionsromantiker med förstörelselusta som enda ideologiska drivkraft (läs Michail Bakunins "lusten till förstörelse är också en skapande lust", vilket bevisar vilken intellektuell nivå man befinner sig på). Vänsteranarkismen är egentligen en antinomi då socialism till sin natur kräver en planering vilket är motsatsen till anarkin. Den som förordar anarki kan inte på förhand veta hur samhället utvecklas utan måste acceptera att den starke vinner och sedan bara hoppas att denne starke delar idealen med honom själv.
Vi får inte vara så naiva att vi tror att individerna i ett anarkistiskt samhälle skulle vara mycket mera medmänskliga än vad folk är idag. Där kommer givetvis också finnas mördare, tjuvar och annat pack precis som det finns i alla nuvarande samhällen.
En vanlig missuppfattning är just den, att många tror att friheten inte kan begränsas. Men mitt resonemang visar alltså att den måste begränsas just där och ingen annanstans om den ska maximeras för alla. Nästa konsekvens blir då följaktligen att någon objektiv instans måste se till att denna begränsning efterlevs =staten.Minarkin Men även minarkins stat kostar pengar (domstolar, polis och militär) och måste finansieras med skatter. Tidigare hävdade jag att skatt är stöld och även om minarkin inte kräver några höga skatter så är skatt, om än så lite, ändå skatt. Är då lite stöld acceptabelt?
Många har försökt att lösa problemet med olika fonderingar eller med ett statligt lotteri för att finansiera staten, till andra mer eller mindre lyckade lösningar. Andra gör gällande att skatten i en minarki är ett nödvändigt ont och även om vi inte tycker om den, så får vi acceptera verkligheten - hur ont det än gör naturrättsligt. Ja, är den nödvändig, har vi inget val och då är det slutdiskuterat. Men jag anser inte att den är nödvändig, därför fortsätter jag.
Om vi tänker oss att vi betalar en avgift för skydd (domstolar, polis och militär) så skulle alla ha intresse av ett sådant skydd. Här ser det ut som om jag i sann etatistisk och nyspråklig anda döpt om ordet skatt till avgift för att därmed komma ifrån problemet, men avgiften måste givetvis vara frivillig om den ska slippa att kallas skatt.
Nästa fråga som med nödvändighet inställer sig är: vem fan betalar en avgift om den inte är tvungen till det? Låt oss anta att avgiften betalade statens beskydd av dig och om du struntade i den så fick du själv betala den fulla kostnaden i fall du orsakade någon annan en skada eller en rättstvist. Denna fulla kostnad skulle vara så förskräckande stor att ingen vågade ta risken att vara oförsäkrad. Det kan tyckas som utpressning men kostnaden är i verkligheten stor för de som betalar, det vill säga staten och det övriga samhället. Staten tar en stor risk med alla oförsäkrade. Till exempel om någon oförsäkrad och obemedlad blir dömd till fängelse, då måste staten betala kost och logi för honom under hela fängelsevistelsen.
Denna metod skulle i ett slag också lösa problemet med s.k. freeraiders (människor som utnyttjar en förmån utan att själva bidra) och kan givetvis även användas i dagens välfärdsstater. Låt ”skatten” vara frivillig och den som inte betalar eller ertappas med att fuska, mister alla rättigheter till sjukvård, skola och omsorg. Jag tror de flesta hade betalat.
I det nyliberala samhället minarkin är naturrätten den minimala etiken att du får leva hur du vill så länge du inte inskränker samma rätt för någon annan. Du har en naturlig rätt till ditt liv, frihet och egendom, och ingen har rätt att kränka denna rätt. Denna naturrätt är ett ramverk som alla måste acceptera och innanför ramverket kan individerna organisera sig genom att gå samman i sammanslutningar, där de uppställer snävare interna regler.
Där kan Bellamys framtidssamhälle realiseras, likaså Morris pastorala idyll eller Proudhons federativa anarkism och Marx kommunistiska ideal, under förutsättning att alla frivilligt har gått med i dessa idealsamhällen. Men det förutsätter också att en objektiv instans ser till att ingen av dessa ickeobjektiva grupperingar ges tillfälle att utöva makt på de som inte är med.
Staten är garanten för att individen får leva i den sammanslutning den vill och att ingen tvingas leva i något som den inte vill. Närmare än så kan vi nog inte komma ett idealsamhälle.Tankar om medkänsla Det kan vara på sin plats efter att ha pratat om etik att tala om medkänslan i världen. Vi som härbärgerar en nyliberal etik brukar ju inte vara beskyllda för att ha för mycket av den varan. Vi förlitar oss som bekant mer på den enskilde individens deltagande för sina medmänniskor än vi förlitar oss på den av staten proklamerade stölden; men, tro det eller ej, vi har känslor vi också.
Men jag tror inte heller på den sötsliskiga, religiösa och verklighetsförnekande änglabilden av oss människor, vi är egoister med allt vad det innebär. Låt mig ta ett exempel från en bok som jag glömt namnet på. Om inte minnet sviker var det ungefär så här: "En person ligger skadad på marken och måste omedelbart till sjukhus, i annat fall kommer personens ben att få amputeras. En man kommer förbi i sin nya, fina bil och stannar. Han förstår att personen måste iväg till sjukhus men beslutar att ringa ambulans istället, vilket kommer att ta längre tid och därmed måste personens ben amputeras. Men mannen menar, att om han tar in den skadade personen i sin fina bil så kommer han att solka ner bilens klädsel".
Vi tycker givetvis att mannen i bilen betett sig i högsta grad omoraliskt ”men”, säger författaren (vilken jag också glömt namnet på) "är det inte så vi själva gör när vi struntar i alla de som idag svälter i den fattiga delen av världen?" Jovisst! Visserligen använder vi allesamman en massa argument för att slippa engagera oss, men handen på hjärtat är de alla undanflykter.
Argumentet att vi inte kan hjälpa alla håller inte; det är väl bättre att hjälpa någon än ingen alls? Varför säljer jag då inte min TV och skänker pengarna till fattiga, det skulle ju bara göra mig marginellt fattigare men kanske rädda livet på en annan människa på jorden? Jag ska säga som det är: jag struntar i det! Inget hyckleri, du känner likadant om du ska vara uppriktig. Jag vet att det inte är så lätt att erkänna, men känn efter! Känner du verkligen lika mycket för en människa i Afrika som för din egen mor eller ditt barn? Nej, jag tänkte väl det, men är det då något moraliskt fel på dig? Givetvis inte, för i så fall är det fel på hela konstruktionen människan.
Felet ligger i den moral som påstår att vi ska ha dåligt samvete för hur vi är. Och den människofientliga moralen är offerevangeliet som försökt göra oss till änglar när vi inte är det, därför blir vi överraskade, förskräckta och besvikna när vi upptäcker att vi inte handlar som vi genom offerevangeliet ska göra.
Men är inte mitt påstående här bara en beskrivning av den ofullständiga (enligt den religiösa etiken) människan, är inte en moral något som ska betvinga vilden, undertrycka våra dåliga sidor? Nja, inte allena; visst ska moral hindra ondskan så som våld, hot och stöld men vi måste också ha en moral som baseras på hur människan är. Vi är inte genetiskt betingade att stjäla och mörda, däremot är vi klart kodade att tillfredställa vårat ego. Om vi utgår från det enkla faktumet att vi är egoister, att vår solidaritet inte kan omfattas av alla människor på jorden, först då kan vi bygga en moral på dessa fakta.
Varför struntar vi då i hur människor har det i andra delar av världen, varför bryr vi oss mer om dem som står oss nära än dem vi inte ser dagligen? Vi kan bara spekulera: Det finns en viss mängd solidaritet och kan bara fördelas; ju fler som ska innefattas, desto mindre får var och en? Medkänslan minskar helt enkelt med kvadraten på avståndet. Ett annat skäl kan vara att vi blir förhärdade mot allt?
Själv tror jag att det är en kombination av dessa tillsammans, och egentligen är det väl ganska naturligt att våra nära och kära i högre grad är föremål för våran omsorg än helt obekanta. Det gäller hur som helst att skapa ett samhälle som baseras på hur vi är och inte på hur vi vill att vi ska vara: där vi får egoistiska motiv att hjälpa varandra. Glöm inte, att en av universums starkaste krafter är egot.Vad är meningen med livet? Finns där någon mening, eller är det så att livet bara är? Denna fråga har sysselsatt filosofer i alla tider och det finns väl knappast någon av oss vanliga dödliga som inte heller någon gång reflekterat över denna, den djupaste och kanske mest "meningslösa" fråga. Meningen med livet
Jag gör givetvis inte anspråk på att ge ett slutgiltigt svar, det finns redan många svar av filosofer och teologer av alla de slag. För många djupt religiösa är frågan redan besvarad genom en övernaturlig förklaring. Men jag ska ändå ge mig på att besvara detta delikata spörsmål genom att påstå att livet saknar mening.
Många s.k. andliga människor svamlar om att de är "sökare", med vad för något är det de söker? Jag tror att vad de egentligen säger är: kom och ta hand om mig! De letar efter någon som kan ha en mening med deras liv eller för att uttrycka det mera filosofiskt: de har förvandlat sig själva från subjekt till objekt.
För mig är dessa själar tragiska figurer; de söker efter någon yttre som ska göra något med dem, istället för att själva göra något av sina liv - att själv skänka mening till livet. I sin desperation att hitta en mening med livet försakar de allt materiellt som kan göra livet meningsfullt för att istället hänge sig åt rena meningslösheter.
Mitt svar att livet i någon ”högre” mening saknar mening, är ingen pessimistisk syn utan tvärtom en i högsta grad fruktbärande, positiv inställning. Jag menar att livet är meningslöst i sig själv om vi inte fyller det med något meningsfullt, vad som sedan är meningsfullt är givetvis olika för olika individer. Det som är meningsfullt för en är meningslöst för någon annan. Meningsfullt, kan vara allt ifrån att samla frimärken, att ströva omkring i naturen, köra bil eller att äga ett hus och till miljoner andra förströelser. Kort sagt: livets enda mening är att göra det så lustfyllt som möjligt eller ännu enklare - att ha roligt.
Jag kan riktigt känna hur puritanen i dig rös till. Är det inte fult och syndigt att leva enbart för att ha roligt? Martin Luthers och Jean Calvins andar svävar fortfarande över oss, men nu är det ju inte bara dessa gamla glädjedödares betraktelsesätt, utan så att praktiskt alla ideologier - politiska som religiösa - är uppbyggda enligt offerevangeliet.
Om vi granskar alla ideologier - andliga som världsliga - finner vi, att hur olikartade de än är och hur mycket de än bekämpar, hatar och dödar varandra, är de rörande samstämmiga i att människan ska förneka sin individualism, sitt jag och sin lust. Hon ska offra sig för landet, kungen, Gud, partiet eller någon annan "högre" sak. Ju mer hon offrar sig desto bättre och allra finast är givetvis det optimala offret - offra sitt eget liv. Detta ligger så djupt rotat, efter årtusende av förtryck att det nära nog blivit genetiskt betingat.
En god människa är en människa som är fattig och lider, offrar sig och försakar livets glädjeämnen, medan en människa som bejakar livet, är rik och omger sig med lyx, är en ond människa. Detta avundsjuka hat mot rikedom - för det är avundsjuka det handlar om - har lett till en hel radda myter som är lika vederhäftiga som en mytomans edgång. Och alla använder sig av dem, trots att alla har vetskap om att det är inget annat än lögner.Pengar är roten till allt gott Eftersom vi är så indoktrinerade av altruismen så läste du antagligen rubriken fel, men där står ”gott”.
En myt säger: Människan blir inte lyckligare av rikedom. Här har vi att göra med två alternativ: Antingen ljuger alla människor (vilket givetvis är fallet), eller består människoarten av en samling självplågare. Därför alla människor - fattiga som rika - strävar efter att uppnå bättre materiella betingelser än de har och jag ser inget fel i detta, tvärtom. Det är ju denna önskan som har varit drivkraften i hela mänsklighetens historia. Det är den mest naturliga sak i världen, men varför ska vi hyckla och ljuga, inte bara för varandra utan kanske ännu värre - för oss själva?
Det är självklart att en rik människa är lyckligare än en fattig. Här för jag resonemanget givetvis i generella drag. Man kan ju alltid hitta en deprimerad miljonär och en lycklig fattiglapp om man nu letar efter exempel på motsatser.
Det finns t.o.m. de verklighetsförnekare som hävdar: pengar betyder ingenting. Jag säger: pengar är det som betyder mest här i livet. Det är värden som betyder något för oss människor, men det gemensamma för alla värden och allt som förnöjer vår tillvaro, är att de alla kostar pengar därmed är pengar det viktigaste om vi ska komma åt dessa värden. En annan variant på temat säger: livskvalitet handlar inte om pengar, skitsnack säger jag. Visst handlar det om pengar, inte pengar i sig själv naturligtvis. Pengar har ju inget värde i sig själv, det är genom att omsätta dem till något som har värde för oss som vi därigenom kan höja vår livskvalitet.
Alla har vi drömmar om vad vi vill åstadkomma, vad vi vill införskaffa och vad vi vill uppnå. För de flesta av oss så stannar det vid drömmar, därför alltihopa stupar på grund av just pengar, eller rättare sagt, brist på tillräckligt mycket pengar. Det som gör en människa lycklig är just detta att kunna förverkliga sina drömmar och pengar är det som öppnar - om inte alla dörrar så åtminstone de flesta.
Om vi inte får förverkliga våra drömmar - vilka det än är - blir vi besvikna och även om de flesta av oss inte deppar ihop, så blir vi i alla fall inte nöjda och detta är inget lyckotillstånd. Lyckliga blir vi då målen uppnås och eftersom allt kostar pengar, har självklart den rike lättare för att förverkliga det den vill uppnå än den fattige. Vi måste ha klart för oss att vilka värden vi än vill uppnå i livet - de må kallas andliga eller inte - så är de alla produkter av materiella värden. Vi kan också konstatera, antingen vi godkänner det eller inte, att det finns bara en sorts makt här i världen och det är pengarnas makt, alla former av makt är yttringar av penningen.
Nu finns det de som kan gå så långt i sitt medgivande av sin naturliga egoism, att de säger att pengar är nog bra om det bara inte är för mycket pengar. Till dessa vill jag bara säga: det är fullständigt omöjligt att få för mycket pengar, och om man nu händelsevis tycker sig ha mer än nödvändigt av den varan så är det världens enklaste sak att lösa. Ge bort överskottet som du tycker är "för mycket"; kasta bort dem eller vad du vill, jag lovar att det inte ska uppstå några avyttringssvårigheter. Man kan helt enkelt inte få för mycket av någonting. Det är bara ett pseudoproblem skapat av människor som inte vill erkänna att de är materialister, eller så har de insett att de aldrig kan nå materiella höjder och använder dösnacket som tröst.
Ett annat befängt talesätt är: Det är bättre att vara fattig och frisk än rik och sjuk. Jo, det är klart, om jag tvingades att välja mellan en miljon på banken och sitta i rullstol; eller att sakna pengar och kunna skutta omkring, så väljer jag naturligtvis det sistnämnda alternativet. Å andra sidan har jag hellre en miljon på banken och nageltrång än är utan denna förhållandevis lindriga åkomma och utfattig.
Där finns inget som helst motsatsförhållande mellan hälsa och rikedom. En människa som blir rik, blir ju inte automatiskt sjuk och en människa som blir fattig, blir inte heller automatiskt friskare. Om där finns ett samband så ligger det snarare åt det rakt motsatta hållet. Är man fattig får man ta smutsiga och farliga jobb vilket ökar risken för skador och sjukdomar, den rike däremot kan ta betydligt ofarligare jobb. Dessutom: om man blir sjuk, har man många gånger större chans att få bättre vård om man är rik än om man är fattig.
Varför omger vi oss då med dessa myter som vi innerst inne vet är falska? Jag tror det beror på att alla har intresse av att de fortlever - både fattiga och rika. Den fattige säger: Jag blir nog inte lyckligare av att bli rik, som ren tröst eftersom den insett att möjligheten för att bli det är försumbar. Den rike säger att den inte blivit lyckligare, därför den känner en skuldbörda på sig, genom den allmänna moralen som sätter likhetstecken mellan rikedom och ondska. Men också det att den rike vill uttrycka: jag har minsann också mina bekymmer. Den rike skäms och den fattige söker vederkvickelse i samma falska visdomsord ur samma offerevangelium.
Givetvis finns det lycka att hämta som inte kostar pengar t.ex. kärlek. Men pengarna är sannerligen ingen nackdel där heller. Jag menar då inte som ett lockbete för att fånga en partner, även om det förfaringssättet inte är alldeles ovanligt, utan snarare det faktum att inte kunna försörja en familj och att ständiga ekonomiska prövningar också tär på känslolivet.
Hur många människor har inte försakat lyckan, lusten och att ha roligt denna korta stund på grund av en trångsynt moral och lustförnekande påbud från religioner och politiska ideologier?Vem ska vi tacka? En annan paroll som man ofta hör är: Man ska vara tacksam över att man får vara frisk. Detta är i dess djupaste mening den mest underdåniga inställningen inom offerevangeliet för vem ska vi tacka? Gud, men det vore ju en sjusärdeles underlig gud, som delar ut hugg och slag och där vi skulle visa tacksamhet när han var så vänlig och lät bli? Gåvor tackar man för, men hälsan är ingen gåva utan normaltillståndet. Man tackar för det som är utöver normaltillståndet, ingen kan väl mena att sjukdomar tillhör normaltillståndet?
Vi är så nedtryckta av detta offerevangelium, att jag förstår de som läser dessa rader tänker: den otacksamme djävulen borde få känna på och önskar mig både sjukdom och nöd. Men tänk efter, ska ett barn tacka sin far dagligdags för att fadern inte slår barnet gul och blå? Att barnet inte blir slagen är en självklarhet (ett normaltillstånd) och därmed inget att tacka för.
Vi går inte till affären varje dag och tackar affärsinnehavaren för att vi inte får ruttna potatisar, eftersom vi inte ska ha ruttna potatisar när vi betalt för fräscha. Likaså lovprisar vi inte arbetsgivaren för den lön vi är berättigad till. Om vi däremot får något utöver lönen, så tackar vi fördenskull det är en gåva.
Den mest bisarra versionen av detta krypande är de gudfruktiga som menar att livet är en gåva. Normaltillståndet skulle således vara att inte finnas till, eller ska vi gå omkring och tacka alla vi stöter på för att de är så bussiga och inte slår ihjäl oss? Först och främst kan omöjligen livet vara en gåva, rent logiskt. Nu brukar ju inte religiösa vara särskilt besvärade av logiken, hela tankesystemet bygger på att man inte är så nogräknad med denna, men det tål att belysas eftersom klyschan är så vanlig. En gåva förutsätter en givare, i det här fallet en gud. Så långt håller de religiösa med, men en gåva förutsätter också en mottagare, alltså en levande varelse. Men om själva livet är en gåva, vem har då mottagit det; uppenbarligen ingen levande varelse, och då kan det alltså inte vara en gåva. Så var det avklarat, nu till den moral detta är uttryck för: offerevangeliet.
Du ska vara evigt tacksam för att du får leva. Skulle vi verkligen hysa kärlek till en härskare av mera jordisk natur om han fordrade tacksamhet för att han inte slog ihjäl oss? Andemeningen i hela den hållningen är en underkastelse som för mig är motsatsen till all mänsklig värdighet. Att framleva ett liv där man permanent anser sig stå i skuld till någon, är att berövas ens individuella självständighet. Den som är i skuld är inte fri, och det är också själva meningen med offerevangeliet. Du ska vara beroende av Gud, konungen, regeringen eller något annat sattyg så de kan styra dig.
Emellanåt kan man se tragikomiska inslag i TV då den enda överlevande från en flygplanskrasch prisar Gud för att han klarade sig - men alla de andra femtitvå som dog då? Den skonade uttrycker offermoralens mest underdåniga inställning som det lyser Gudsskräck lång väg om. Om vi ska tacka Gud då det går oss väl, så får väl Gud också ha skulden de gånger det går åt helvete? Men icke, Gud ska tackas för att han lät någon överleva eller bara invalidiserades. Ibland kan man höra någon brista ut i exalterad tacksamhet till Gud över att bilens bromsar tog, så han hann stanna innan den hade kraschat mot ett träd. Men har vi någonsin hört någon klandra Gud som en taskig bilmekaniker, de gånger bilar kraschat mot träd?
Det kan tyckas som att jag anmärker på bagatellartade klyschor som folk slänger i väg utan att tänka sig för, vilket säkerligen händer mig själv också. Men det är enligt min mening mer än så. Det är själva inställningen att vi ska vara underdånigt tacksamma för att vi har hälsan och över huvud taget får finnas till som är bränslet i offerevangeliet. Denna möjliggör för härskare av alla de slag att styra oss, där vi bara ska vara tacksamma för att de inte är ännu djävligare än de är.
Där jag sitter i min lilla hörna av världen och skriver dessa rader, utan jordbävningar, krig eller någon tyrann som styr och utan någon allvarligare sjukdom borde jag enligt denna inställning vara tacksam. Men det är jag inte, för jag anser att så borde tillståndet - normaltillståndet - vara överallt. För vem ska jag tacka, litosfärplattorna, några kilometer ner i jorden, för att de håller sig så lugna att jag slipper jordbävning? Ska jag tacka regeringen för att den inte startar krig eller alla stater för att de inte går till anfall mot detta land? Ska jag tacka statsministern för att han inte förtrycker mig, och ska jag tacka min DNA-kod för att den inte innehåller någon sekvens för en allvarligare sjukdom?
Det finns människor som har det fruktansvärt, som är sjuka, handikappade, svälter och lider under terrorregimer. Då ska vi försöka förändra detta eftersom ingen betraktar dessa tillstånd som normaltillstånd. Men vi tackar inte för att vi inte blir sjuka, fattiga, förtryckta eller torterade.
Livets mening kan diskuteras i evighet och kommer troligtvis så ock att göras. Enligt min mening skapar vi vår mening med livet när vi fyller det tomma arket med det vi tycker är meningsfullt. Att vi som materiella människor, i en materiell värld, fyller existensen med materiella behov och önskningar, är enda meningen. Att göra livet till något mer än en materiell manifestation, anser jag vara mänsklighetens största och mest tragiska självbedrägeri. Den har skapat ett "evigt" trauma av otillräcklighet, både psykologiskt och moraliskt.Den som söker den uppfinner Att ingen lyckats hitta livets mening beror på det enkla faktum att man letat på fel ställe; utanför sig själv - bokstavligt i det blå. Man har i alla tider ropat rätt ut i atmosfären där ingen finns som kan ge ett svar, istället för att acceptera att det inte finns någon annan mening än den vi själva förärar livet.
Man hör många som uttrycker att livet måste ha en mening, och vad kan det vara för mening bakom just detta som har hänt mig? Detta resonemang är endast giltigt för gudstroende, men lustigt nog hör man dessa ord även från människor som avsvärjer varje form av gudomligt väsen och då blir dessa påståenden verkligen "meningslösa". För om man menar att livet har en mening, alltså på ett högre plan, så måste ju Gud finnas. Själva påståendet förutsätter en gud, man kan inte med bibehållen logik hävda att en mening svävar omkring i universum av sig självt. Om det finns en mening så måste någon inneha denna mening, annars faller själva påståendet platt till marken.
Vissa vill till och med hävda att naturen kan besitta en mening, men då har de i så fall gjort naturen till en gudom. Det står ju var och en fritt och tro att buskar och kackerlackor har konspirerat en plan för universum. Men det viktigaste lärdomen vi kan dra av kaosteorin är att det inte fordras någon form av gudomlig mening, varken en traditionell eller en naturholistisk. Meningen får vi skapa själva, och däri ligger enligt min mening just tjusningen eller - meningen med livet.
Om man på minsta sätt tror att ens liv har en mening från högre ort (oavsett gudom), måste man bli oerhört besviken de gånger som det går illa i livet. Till den olycka man drabbas av, måste adderas ett grubbel om vad som kan ha varit meningen med det inträffade; ett grubbel som åtminstone den icketroende slipper. Det är inte heller svårt att föreställa sig att tankar av svek även susar igenom den religiöses hjärna, när denne har gjort allt för att verkligen vara from men ändå får utstå olyckor och sjukdomar. Jag tror att man måste försöka frigöra sig från dessa uråldriga tankar om att livet har en mening utanför oss själva om vi ska bli verkligt fria.
Livet blir inte torftigare genom erkännandet av att vi blott är materia med materiella behov. Tvärtom är den materiella verkligheten så mångfacetterad att det förslår mer än väl att tillfredsställa oss vardagligt och filosofiskt i evinnerlig tid.Meningen med döden I frågeställningen kring livets mening ligger också förhållandet till döden. Vissa teologer och psykologer anser att vi ska acceptera och bejaka döden (vad har vi för val?) och att döden är en del av livet. Döden är enligt mitt synsätt ingen del av livet utan ett slut på livet, som stöd för min uppfattning har vi en flera hundratusenårig empirisk kunskap till förfogande.
Finns där då något liv efter döden? Det vet vi inte, men att det finns en död efter livet det vet vi, så varför gå här i livet och grubbla. Historiskt sett är mitt liv alltför kort för att jag ska slösa bort mina levande tankar på en ickeexistens. Som filosofen Epikuros sa: ”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden.”
Den religiösa uppfattningen om ett liv efter döden går heller inte ihop med människans naturliga förhållningssätt till liv och död. Vi blir sorgsna när någon nära dör. Men om nu livet efter döden ska vara bättre än det jordiska - som de flesta religioner påstår - borde vi istället jubla när någon dör, eftersom vi vill att alla ska få det bättre. Konsekvensen av den absurda religiösa dödsuppfattningen innebär att uppmana människor att begå självmord - eftersom de enligt religionens uppfattning hamnar i en sällare tillvaro. Vi skulle därmed heller inte straffa mördare utan istället belöna dem, när de genom sitt mord sänder i väg offret till ett lycksaligt paradis.
Många menar att livet vore meningslöst om Gud inte fanns, jag tycker tvärtom. Om Gud fanns vore åtminstone mitt liv meningslöst, för var låg då meningen annat än hos Gud? Om mitt livs enda mening vore att tjäna Gud eller att straffas, så vore jag inget annat än en slav - en marionett och något mer meningslöst kan jag inte föreställa mig. Ego-materialistens inställning måste väl ändå betraktas som mer positiv, som anser att livets mening hänger på oss själva och ingen annan: att vi kan skapa en mening med livet och att vi inte bara är robotar för en gud.
Grundfelet är att många tror att det måste finnas en mening med oss, vi är alltså inget själva utan bara ämnade att vara någons instrument eller redskap. Just denna inställning är för mig den mest hopplösa man kan tänka sig.
Om jag en dag skulle nås av nyheten att Gud eller någon annan diktator har en mening med mitt liv, då skulle mitt liv verkligen bli totalt meningslöst. Det som gör mitt liv meningsfullt är just tanken på att jag själv kan skapa en mening med det.
Att så många omfattas av tron på att livet är meningslöst om ingen gud finnes är inte konstigt. Religionen har ju med effektivitet spritt ut det falska budskapet att allt materiellt är syndigt och fult och vad återstår då för människan annat än att drömma om en hinsides sagovärld och dess kärleksfulle Fader. Om vi istället bejakade det som vi innerst inne ändå tycker är livets mening; det vi alla ärligt kämpar för, det vill säga: materiella glädjeämnen och pengar så att de kan förverkligas, då skulle livet också bli verkligt meningsfullt. Ty det finns inga andra vägar att nå mening än de vi själva kan skapa, åtminstone tills någon gud har bevisat motsatsen.
Många säger att om inte Gud finns skulle vi leva bara för att dö. Istället är det just de troende som lever för att dö, då de ser det jordiska livet som enbart ett preludium till ett "riktigt" liv. För materialisten är inte livets mening att dö, utan ett oundvikligt slut på ett förhoppningsvis meningsfullt liv: att leva för livet. När allt kommer omkring har ju materialisten en gedigen bekräftelse på det materiella livets existens och även de lustfyllda företeelser som vi kan roa oss med.
Och om du ändå envisas med att försöka komma fram till någon mening med livet i högre filosofisk bemärkelse, så är mitt enda svar: att ha roligt. Allt annat vore ett förräderi mot ditt ego.
Nu är det ju var och ens ensak om man vill slösa bort sitt liv på en obevisad teologisk teori om att det jordiska livet bara är en transportsträcka till det eviga livet i paradiset. Med följden att därigenom försaka all materiell njutning som trots alla vedermödor ändå kan uppnås på denna jord.
Men inte ens paradiset synes locka mig i någon större omfattning, hur underbart det än utmålats. Visst kan det i förstone verka inbjudande med ett evigt liv, men med lite eftertanke så infinner sig allt mer av tvivel. Tänk dig själv att du skulle leva för alltid, en oändlig tid? Visst kunde livet vara betydligt längre än det är, men om det varade i evighet hade vi förmodligen alla förvandlats till självmordskandidater. Vi skulle under alla omständigheter ha förfallit till sådana konservativa stofiler att vi slutligen inte ens stått ut med oss själva. Längre fram ska jag dessutom bevisa att evigt liv är teoretiskt omöjligt.
Jag tänker däremot inte försöka bevisa att livet inte har någon annan mening än det materiella, av det enkla skälet att det är omöjligt att bevisa. Men jag anser inte att det ankommer på den icketroende att bevisa, det är den som kommer med ett påstående som bevisbördan vilar på. Om jag påstår att jag har en ande i en flaska, är det inte du som ska bevisa att anden inte finns där - vilket är omöjligt - utan jag som påstår att anden finns i flaskan som måste lägga fram bevis.
Materialisten har bevis på det materiella livet. Om någon påstår att något högre existerar här eller senare, utöver det materiella, så behövs bevis om inte detta påstående bara ska vara flummigheter. Det kan inte ignoreras att vi är rationella individer som bedömer allt utifrån logiken. Att underkänna logikens spelregler i detta sammanhang, är som att räkna fel och påstå att det inte var fel på uträkningen utan på matematiken.Skammen förföljer oss Vi är bevisligen ego-materiella varelser. Vad vi behöver är ett erkännande av detta, så att människor kan leva naturligt utan att behöva skämmas över sin natur, utan att hyckla utåt att de är något "högre andeväsen". Ett erkännande så människan kan leva utan dåligt samvete för att hon inte är tillräcklig för en moral som aldrig varit i samklang med människan sådan hon verkligen är.
Vi måste göra oss av med dessa livslögner som förtrycker oss till underdåniga offer. Att bejaka egoismen och materialismen är svårsmält för många, framförallt för religiösa. Men även religionen vädjar till ego-materialisten när den lockar med ett paradis, ett himmelrike med gator av guld eller en återfödelse i en bättre kropp.
Tidigare var det religionen som sa att vi skulle skämmas över att vara materialister och tänka på oss själva; det var emot Gud.
Sedan kom socialismen och sa att vi skulle skämmas över att vara materialister och tänka på oss själva; det var emot staten.
Nu har vi miljöfascismen som säger att vi ska skämmas över att vara materialister och att tänka på oss själva; det är emot naturen. Motiven har varit olika, men budskapet är samma: Det individuella livet ska dödas till varje pris.
När ska människan sluta att känna skam över att vara människa?Genomgående i hela min åskådning och i denna bok är den individuella friheten: Valfriheten, den fria viljan, att vi tillåts välja det som är oss till gagn. Men om vi nu dyker ner på den allra djupliggande metafysiska nivån av verkligheten, så måste vi ställa oss den yttersta frågan: Finns den fria viljan? Har vi en fri vilja?
Det här är en filosofisk fråga, det måste betonas, för hur än svaret blir så lever vi i alla fall som om vi hade en fri vilja, vare sig den nu är en realitet eller en illusion.
Denna fråga har egentligen aldrig riktigt kunnat besvaras med ett ja eller nej. Vi vet ju att materian lyder åtminstone till stora delar orsak-verkan lagarna, det som kallas determinism. Astronomen och matematikern Pierre Simon de Laplace menade att universum var fullständigt determinerad, på så sätt att om man visste allt om alla partiklar i universum, vid en viss given tidpunkt, skulle man också kunna förutse universums framtid i detalj. Även om Laplaces hypotes inte är särskilt inne idag, milt sagt och har förlöjligats genom åren, så måste jag ändå rycka ut till hans försvar. Inte för att jag tror på den fullständiga determinismen, utan därför att Laplace givetvis inte menade att det var praktiskt möjligt att ta reda på allt. Hans tillspetsade formulering var helt av teoretisk natur.
Även om ingen hävdar determinismens totalitet längre, så känner vi alla inom oss ändå en kuslig aning: Om varje partikel och rörelse lyder orsak-verkan lagarna, så är ju framtiden förutbestämd, inte bara i stort utan även in i minsta detalj. För vad är stora och små händelser annat än relativa begrepp? Och eftersom hjärnan också är en del av den materiella världen, måste naturligtvis även dess tankefunktioner inkluderas.
Dödsstöten för den totala - eller som den kallas inom filosofin hårda - determinismen kom genom den moderna kvantfysiken där ordet slump fick sin rättmätiga betydelse. Alltså inte bara ett skeende som var praktiskt omöjligt att förutse utan även principiellt. Slumpen blev faktiskt riktigt slumpmässig.
Vanligtvis kallar vi ju t.ex. resultatet av ett tärningskast som ett verk av slumpen. Men om vi verkligen tog reda på alla variabler som påverkar kastet, skulle det helt lyda orsak-verkan lagarna. Dessförinnan hade en uppsjö filosofer grunnat på problemet i ett par tusen år, med olika medelvägar mellan determinism och någon form av handlingsfrihet.
Kvantfysikens resultat, som visade att slumpen och osäkerheten var en del av materian, gjorde att den hårda determinismen inte längre fungerade som världsbild. Kvantfysiken och relativitetsteorin kom tillsammans att kallas den Nya fysiken. Det var inte bara det faktum att den var den senaste fysiken som gjorde att de kallades den Nya fysiken, utan det var verkligen något nytt rent filosofiskt. Aldrig tidigare hade man sett maken till paradigmskifte och än idag är det få filosofer som vågar sig på kvantfysikens möjligheter. Tidigare hade annars naturvetenskapliga upptäckter inspirerat filosofin till nya tankegångar, även om riktningen ibland varit motsatt.
Men kvantfysikens resultat är inte bara svåra att acceptera, den inrymmer själv all den fantasi som tidigare bara varit förbehållen science fictionberättare och galningar. Den är också hopplös att logiskt analysera, eftersom den inte bara bygger på en egen logik, där den distributiva lagen (A och B eller C är det samma som A och B eller A och C) är åsidosatt, utan också på grund av att den utgår från egna matematiska principer.
En av kvantfysikens huvudfigurer Niels Bohr sa: ”Den som påstår att han begriper kvantfysiken har ingenting fattat.” Den nya fysiken var ett nytt sätt att se på världen. Den mekanistiska världsbilden var död, på kvantnivå riktigt död, och hur påverkar då detta vår fråga: Har människan en fri vilja?
Att kvantfysiken lägger in en viss procent slump i den annars deterministiska tillvaron, gör oss knappast mycket klokare när det gäller frågan om vi har en fri vilja. Determinismen gör att vi inte har en fri vilja, och slumpen - som kvantfysiken försedde oss med - kan ju inte stå under viljans kontroll, för i så fall är den ingen slump. Hur elegant kvantfysiken än är, hjälper den oss inte i denna klassiska fråga.
Själv hävdar jag att man kan komma runt problematiken på ett finurligt sätt, fast det besvarar ju inte kärnfrågan om vi verkligen har någon fri vilja eller inte. Den lyder som följer: Vi har ingen fri vilja därför vi är tvungna att agera som om vi hade en.
Ska vi då ge upp och finna oss i en fatalistisk syn på världen? Eller som de flesta av oss, kämpa på i illusionen av att vi har en fri vilja även om vi innerst inne vet att vi ingen har? Nej, det börjar faktiskt hända saker som inte bara innebär att vi kan skönja ett svar utan också det svar vi alla vill ha, nämligen: Att vi har en fri vilja, en verklig fri vilja, inte bara en illusorisk sådan.
Om vi först tittar på den populära jämförelsen mellan hjärnan och datorn, så finner vi inte bara materialskillnader - där den ene är betydligt slabbigare - utan också stora funktionsskillnader. De flesta säger att datorn är helt underlägsen hjärnan i allt, kanske som en tröst eller ett försvar, vad vet jag, men detta är givetvis fel. Datorn är helt överlägsen hjärnan på vissa områden, annars hade vi naturligtvis inte haft någon användning av den. Den räknar snabbare och kan hantera större och fler tal än hjärnan och dessutom med en exakthet. Detta gör ju inte datorn till något mystiskt hot mot människan, så är det med alla maskiner. Även en grävmaskin är överlägsen människan, genom att den gräver snabbare och kan hantera större massor än en människa mäktar med och lyftkranar orkar likaså med tyngre gods än vi. Att maskinerna kan prestera bättre än vi själva kan, är ju enda motiveringen till att vi har konstruerat dem.
Däremot finns det ingen maskin som har en sådan kapacitetsbredd som den mänskliga hjärnan. En och samma hjärna kan syssla med att räkna, steka ägg, vårda ett barn, spela fotboll och tolka frekvensbanden vid en spektralanalys. Kanske inte på en och samma gång, men i alla fall, och detta gör hjärnan unik i sitt omfång.
När vi jämför hjärnan och datorn, så betraktar vi helt riktigt datorn som en deterministisk maskin där dess operationer sker helt automatiskt. Frågan är då: Är hjärnan också en deterministisk automat, där enda skillnaden mellan hjärna och maskin är komplexiteten?
Låt oss ta en enkel deterministiskt krets, där vi har en strömbrytare ansluten till en lampa. Om vi slår till strömbrytaren så tänds lampan, detta är alltså ren determinism och kan förstås av alla. Även om vi alla svurit över att denna determinism inte alltid fungerar, är det ganska enkelt att finna var felet ligger. Om vi nu gör det lite mer komplicerat genom att ha två strömbrytare, där vi slår till strömbrytare 1, utan att något händer. Inte heller när vi slår till strömbrytare 2. Först när vi slår till både 1 och 2, så tänds lampan. Vi har fått en logisk funktionskrets, men som ändå fungerar helt deterministiskt och som vi fortfarande kan förstå. Om vi nu lägger till tio strömbrytare och - för att göra det ännu kinkigare - tio lampor, börjar det bli besvärligt att utröna deras inbördes samband, men det går med viss möda. Men för varje ny strömbrytare och lampa vi nu lägger till blir det inte bara två gånger djävligare att utröna, utan tusen, miljoner, miljarder osv. i en exponentiell tillväxt. Alla ska påverka alla och någonstans finns en gräns där vi helt tappar kontrollen över vad som händer.
Sambanden kan vara teoretiskt möjliga att utreda men praktiskt omöjliga (intraktabla) de kan också vara olösliga i Gödelsk mening: matematiskt motsägande (jag återkommer senare till Gödels ofullständighetssats), och de kan vara principiellt olösliga. Och detta senare har som sagt inte bara att göra med att vi inte praktiskt kan hantera all denna information, utan också att vi principiellt är ur stånd att veta exakt vad som händer inom systemet.
Det sker saker inom systemet där vi inte kan förutsäga resultatet. Vi har fått en självdeterministisk maskin, där små förändringar kan orsaka stora förändringar på olika nivåer i en hierarki. Alltså: slutresultaten kan själv orsaka förändringar på lägre nivåer som i sin tur orsakar slutresultatet. Det bildas återkopplingsslingor som lever sitt eget dynamiska liv. Jämför nu detta med naturen, livet, samhället och marknadsekonomin. Där kan vi inte heller förutsäga eller planera i detalj, därför antalet variabler som påverkar är alldeles för många och där deras inbördes förhållande är alldeles för komplicerade.Myror och människor Ett exempel jag tidigare använde var myrstacken. Om vi för ett ögonblick helt barnsligt försöker sätta oss in i hur en enskild myra tänker och förutsätter att den kan tänka som vi, har den då en uppfattning om att den har en fri vilja?
Myran tycks springa med sitt grässtrå helt planlöst, ändå ser vi ett fungerande myrsamhälle. Även om myran tänker, jag kan ta det där grässtrået och det där grässtrået ger jag fan i eller jag går och slaggar ett tag, så blir det ändå ett fungerande samhälle.
Är det inte likadant med oss själva, om vi bortser från grässtråna som inte frestar oss något nämnvärt? Vi väljer den eller den varan i affären och vi klär oss som vi vill och bestämmer själva vad vi ska arbeta med eller utbilda oss till - tycker vi. Men är vi inte lika mycket fast i sociala sammanhang som den stackars myran? Har vi egentligen något val?
Om myran kunde tänka medvetna tankar hade den kanske ansett sig ha samma frihet som vi inbillar oss? I både myrans och människans värld blir resultatet samma, ett fungerande samhälle som helhet. Är både myror och människor offer för samma illusion av fri vilja? Både människor och myrors görande och låtande kan förklaras genom spelteorin och spontan organisation inom ramen för sannolikhetslagarna, men var finns då den fria viljan?Är slumpen en slump? Fysikern Heinz Pagels har i sin förträffliga bok ”Den kosmiska koden” ett exempel där han visar att även slumpen lyder lagar, och då kan man ju fråga sig hur slumpmässig slumpen är?
Heinz Pagels autentiska exempel handlar om hur många som blir bitna av hundar i en stor stad. Det visar sig att antalet noteringar under ett antal år var: 68, 70, 64, 66 och 71, med ett genomsnitt på 68 per år. ”Varför är detta antal så stabilt?” frågar sig Heinz Pagels och fortsätter: ”Är det någon mystisk ande som påverkar dessa hundar och människor varje år så nästan exakt 68 människor blir bitna varje år?”
Slutsatsen Heinz Pagels kommer fram till är att slumpens sannolikhetsfördelning alltid antar en jämvikt. Här finns ingen lag. Först om vi rubbar jämvikten, till exempel inför en bestämmelse om att förbjuda aggressiva hundar eller någon annan preventiv åtgärd, ändras jämvikten - för en annan jämvikt.
Den statistiska jämviktsfördelningen i ett land följer sannolikhetslagarna med kuslig precision och man kan då fråga sig om vi har en fri vilja när inte ens slumpen tycks vara fri. Slumpen anses ju stå i motsats till determinismen, men när det kommer till kritan följer slumpen väldefinierade lagar och verkar själv vara determinerad.
Vi tycker att vi har en fri vilja i politiska och religiösa sammanhang; men om vi tittar på sannolikhetsfördelningen i ett land i fråga om politisk och religiös tillhörighet så är de tämligen stabila. Vad vi än gör här i livet tycks vi bara vara en bricka i sannolikhetsspelet. Jag tyckte jag hade en fri vilja när jag beslöt att skriva den här boken, men enligt sannolikhetslagarna borde någon skriva en sådan här bok någon gång och nu råkade det vara jag.
Troligen är inte huvudpersonen Luke Rhinehart i romanen Tärningsspelaren så fri från konventioner som han inbillar sig då han låter tärningen styra hans liv, ty även tärningens sannolikhet tycks vara lagbunden. För övrigt kan jag se lika lite frihet i att styras av en tärning som att styras av en inbillad gud. Oavsett om vi använder det rationella förnuftet för våra beslut eller använder en tärning är det trots allt sannolikhetsspelet som styr tillvaron. Vad författaren till Tärningsspelaren, psykologen George Powers Cockcroft, glömmer bort är att slumpen redan styr våra liv i mycket stor omfattning utan tärningar.
Slumpen är egentligen inte lätt att ringa in; matematikerna har aldrig lyckats att riktigt säga vad som är sant slumpmässigt. En del menar att slumpen aldrig kan definieras, för om man kunde det, vore det ingen slump längre. Slumpen kan genom sin natur aldrig på detta sätt analyseras fram till något om vad det är och det närmaste man kommit är påståendet att slumpen är ”oslagbar”. Med detta menas att om man kan göra en slumpgenerator som styr ett hasardspel och man inte kan slå den genom att räkna ut vad den ska göra, så bör det vara genuin slump.
Endast inne i atomerna finner vi riktig slump, som dock även den kan förstås med sannolikhetslagar och kvantmekanik, och när allt kommer omkring består ju vår hjärna av dessa nyckfulla atomer. I ett senare kapitel ska jag återkomma till sannolikheterna och det här med slumpen.
Talet pi (3,14) och dess oändliga decimalutveckling används ibland som bas i krypteringar. När vi ser en sådan lång sifferföljd som: 3,1415926535897 osv. kan vi inte veta om det är genuin slump eller utgår ifrån en algoritm. I det här fallet känner vi alltså till algoritmen bakom och därmed vet vi att sifferföljden inte är slumpmässig. Men att bara titta på sifferföljden, som ser slumpmässig ut, kan vi inte sluta oss till att den verkligen är slumpmässig. Detta har en del tagit fasta på och menar att den slumpmässighet vi ser på kvantnivå i själva verket härrör från en algoritm som vår Herre skapat.
Einstein ansåg att kvantfysiken inrymde dolda variabler trots att övriga vetenskapen varken hittat några sådana eller anser att de teoretiskt behöver finnas. Men bakom naturen på högre matematisk nivå kan alltså teoretiskt en algoritm gömma sig utan att bryta mot kvantfysikens postulat.
Å andra sidan anser en del matematiker att matematiken självt, den mest stringenta formen av formalism, inrymmer samma slumpmässighet och osäkerhet som kvantfysiken.Är hjärnan en kvantdator? Den dator som dessa rader skrivs på och den du antagligen använder för att läsa samma rader (om du inte skrivit ut den) är en seriell dator, det vill säga den löser ett problem i taget.
Datorernas maskinspråk omfattar bara två tal: ett och noll och varje sådan etta och nolla kallas bit. En etta representerar att strömmen är på och en nolla att strömmen är av. Dessa kan sedan kombineras i en byte som innehåller åtta bitar.
Datorn består alltså av en stor mängd små strömbrytare som slår av och på strömmen i en salig komplexitet och även om det sker i en svindlande hastighet måste den göra detta steg för steg. Men tänk dig nu att vi har en dator som räknar med noll och ett - samtidigt. Det gör en kvantdator i teorin, i praktiken är det lite knepigare att göra en kvantdator på grund av att den kräver vissa fysikaliska betingelser.
Kvantdatorns motsvarighet till bit kallas för qubit eller kvantbit. En kvantbit kan vara både en etta och nolla samtidigt genom ett kvantmekanistiskt fenomen som kallas överlagrat tillstånd eller superposition. Ett annat sätt att uttrycka det är att kvantbiten befinner sig i ett icke-tillstånd, kvantbiten har helt enkelt inte bestämt sig för vad den ska vara innan vi observerar den. Man kan säga att kvantdatorn praktiskt tillämpar ett absurt fenomen inom kvantfysiken som går under namnet ”Schrödingers katt”. Jag kommer längre fram ta upp denna märkliga ”Schrödingers katt” igen.
En del har spekulerat i om människohjärnan kanske är en kvantdator på grund av sin speciella kapacitet. Det finns inte mycket som tyder på detta då kvantfenomenen som sagt kräver vissa fysikaliska förutsättningar som är svåra att upprätthålla. Däremot kan man säga att på ett sätt fungerar hjärnan lite som en kvantdator då den arbetar som en parallelldator, alltså motsatsen till en seriell.
Parallellprocessorer delar upp ett problem i flera delar och löser varje del samtidigt för att processen ska snabbas upp och hjärnan sysslar med något liknande. Hjärnans komplexitet gör att den också är självdeterminerande och nu närmar vi oss...Lösningen Nobelpristagaren och neurofysiologen Roger Sperry hävdar att just självdeterminering är det vi kallar medvetande och som därmed utgör den fria viljan. Den gordiska knuten är alltså slutligen löst.
Det som till synes var den filosofiskt hindrande principen för en fri vilja, dvs. determinismen, visade sig istället vara lösningen. Även om säkerligen inte sista ordet är sagt i denna "eviga" fråga, tycks ändå vetenskapen idag arbeta efter denna tes och egentligen finns inte så mycket annat att göra. Alternativet är att införa - eller rättare sagt kvarhålla - någon form av mysticism i den materiella hjärnan.
Om nu ett system (hjärnan) är så komplex att den skapar sina egna orsaker kan vi kalla den för självdeteminerande: sin egen orsak. Vad Thomas av Aquino har sagt om Gud: alltings orsak är Gud, kan då lika gärna appliceras på vår egen hjärna det vill säga människan och så har vi med en enkel manöver gjort människan till sin egen gud. Eller varför skulle inte hela universum kunna vara sin egen orsak?En fri tanke Men själv kan jag inte komma ifrån tanken på att själva frågan om den fria viljan kanske är fel ställd. Det vill säga, som mycket annat, är det frågan det är fel på inte svaret. Alltså: Finns den fria viljan, så kan man ju fråga sig: Fri från vad?
Allt avgörs egentligen av hur vi betraktar oss själva och här finns två alternativ: Om jag har en kropp eller är en kropp. Om jag har en kropp, har jag förflyttat jaget till en plats utanför kroppen.
Om jag däremot är en kropp (där hjärnan och därmed Jaget är med), då bör jag också handla utifrån de villkor som min kropp handhar: kemiska, elektriska, psykologiska, sociala etc. och hur dessa hanterar den inkommande informationen. Om man menar att jag är fri att handla, så är Jaget just detta virrvarr av variabler som väljer. Fri vilja kan ju knappast innebära: Fri från mig själv? Bottnar inte själva tanken på en fri vilja i vanföreställningen att kommandocentralen ligger utanför den materiella kroppen?Kan maskiner tänka? Många menar att vi aldrig kommer att kunna frambringa en maskin som kan tänka i mänsklig mening och än mindre att den ska ha ett medvetande eller en fri vilja.
Frågar man dessa skeptiker då vad som är ett medvetande eller bara vad som är intelligens, är de påfallande tysta - de vet helt enkelt inte. Men om man nu inte ens vet vad medvetandet är; hur kan man då så bergfast påstå att en maskin inte skulle kunna få ett?
Ska vi hårdra det så kan man inte ens veta om någon annan individ utom sig själv har medvetande. Att vi ändå drar slutsatsen att våra medmänniskor har ett medvetande beror på rimligheten, i att de fungerar på ungefär samma sätt som vi själva gör.
Antagligen hänger intelligensen och medvetandet ihop, så att det krävs en viss intelligensnivå för att ett medvetande ska uppstå. Det vill säga att man är så intelligent att man kan fundera över sin egen intelligens - att spegla sig själv, både bildligt och bokstavligt.
En del hävdar att medvetandet uppstod då ägandet infördes. När människan började använda verktyg kom privatägandet in i bilden och man var tvungen att skilja mellan mitt och ditt, därmed utvecklades insikten att bakom ägandet måste finnas Någon som äger. Jag ska strax återkomma till det här mystiska vi kallar medvetande.
Men vad är då intelligens? Matematikern, och den som kom att skapa datalogiken, Alan Turing, införde det s.k. Turningtestet. Den går ungefär ut på att om en person inte kan avgöra om svaren han får kommer från en maskin eller människa, så är det enligt mänsklig definition intelligenta svar.
Alan Turing skapade också en hypotetisk maskin som kom att kallas Turingmaskinen och är en dator som tar emot indata och förändrar dessa enligt sitt eget program. Maskinen kan lösa alla beräkningsbara problem, men att vissa problem inte är beräkningsbara och därmed kommer den alltså aldrig att stanna. Alla dagens datorer är egentligen Turingmaskiner men, och här kommer vi till det intressanta: är inte alla människor också det?Spegel, spegel… Medvetandet är ett luddigt begrepp, få eller ingen har kommit med något väldefinierat kriterium för vad det är. I allmänhet räknas man som medveten om man är medveten om sin omgivning och sig själv.
Ibland räknas även empatin in, alltså att kunna sätta sig in andras känslor. Framförallt tror jag att medvetandet är förmågan att just kunna ”spegla sig själv”. Empatin följer på köpet med förmågan att kunna se sig själv utifrån och därmed även kunna se sig själv i en annans situation.
Med ”spegla sig själv” menar jag också i bokstavlig mening: att kunna se sig själv i ett spegelglas och förstå att det är sin spegelbild. Sätt en spegel framför en katt och den kommer att kika bakom spegeln för att försöka finna en annan katt där. Djur och barn förstår inte att spegelbilden är dem själva, antagligen därför de inte kan se sig själv utifrån. Ett av de första tecknen på senilitet är att personen inte längre förstår att spegelbilden är den själv, den har mist en del av medvetandet om sig själv.Artificiella tankar Den återvändsgränd som AI-forskarna hamnade i med utvecklandet av den femte generationens datorer, berodde på att man arbetat efter den gamla reduktionistiska principen. När man gav upp försöken med att skapa artificiell intelligens inom den femte generationen och istället gjorde det komiska hoppet över till den sjätte generationen, så gick man direkt på forskningen kring neurala nätverk. Och detta tycks vara i linje med spontan självdeterminering.
Vi börjar nu inse att det reduktionistiska och rationalistiska tillvägagångssättet har sin gräns; inte bara inom neurofysiologin, fysiken och biologin, utan även inom samhällsvetenskaperna sociologi och ekonomi. Kanske är det inte fel och säga att en ny tid är här, åtminstone verkar den gamla vara utsliten.
Svårigheterna för AI-forskarna har varit enorma. Vad man gjort är att bygga ut den befintliga programkapaciteten i fjärdegenerationsdatorn; alltså den teknik som 1900-talets bruksdatorer arbetade utifrån. Alla inser nu att den vägen inte är framkomlig, programmen skulle bli så stora och komplicerade att de blev helt ohanterliga. Hur ska man då gå tillväga? Ja, jag är väl inte rätte mannen att utröna det som knappt kommer överens med min hemdator, men på något sätt måste man försöka hitta en grundläggande algoritm som sedan all behandling utgår ifrån.
Frågan är då: Finns det en sådan algoritm som kan användas till all datorverksamhet eller ännu intressantare, har vi människor en sådan algoritm där alla våra beslut utgår ifrån? För meningen med skapandet av artificiell intelligens är ju att den ska efterapa den mänskliga intelligensen. Frågan är intressant av två skäl: Dels, givetvis för AI-forskarna, då de ska utveckla datorn till en AI-maskin, dels därför att vi genom denna forskning också kan förstå hur vi människor beter oss. Det lustiga kan alltså inträffa att vi genom att studera en maskins beteende också förstår vad som sker inne i vår egen hjärna. I sin förlängning kan möjligen också många psykologiska gåtor få sina svar.
Fysikern och matematikern Roger Penrose hävdar visserligen att hjärnan inte är algoritmiskt styrd utan kan bara förstås om en ny fysikalisk teori visar vägen. Själv tror jag han har fel, men det känner bara framtiden till.
Om det finns en sådan här algoritm eller ej vet vi alltså inte. Många rädds också över följderna om man upptäcker en sådan, likaså att skapandet av artificiell intelligens skulle vara farlig.
Anhängarna till AI-utvecklingen menar att vi inte kommer skapa några artificiella plåtmonster som kommer ta över planeten, av den enkla anledningen att vi inte har något intresse av att konstruera några sådana. Fast säker kan man aldrig vara. Den med den högsta intelligensen vinner kampen, det bevisar all biologisk utveckling (denna spännande vision tar jag upp senare) och gör vi en konstgjord krabat som kan utveckla sig själv till att bli intelligentare än vi så...
Jag tror i all min okunnighet att om det nu finns en sådan algoritm i människohjärnan, är den att finna inte bara innanför pannbenet utan i hela naturen, och jag tror mig faktiskt ha funnit den. Det kan ju framstå som ett övermaga självförtroende, vilket det givetvis också är. Allt är naturligtvis spekulation och tro, men alla idéer utgår ifrån en tro och alla tror vi på något - tror jag i alla fall.
Vi måste börja från grunden, bokstavligen från grunden. Vi dyker ned på den lägsta nivån som finns, kvantnivån. Där upptäcker vi att partiklarna egentlig mening inte lyder de klassiska lagarna, de uppför sig istället odisciplinerat och slumpmässigt. Detta var den stora upptäckten som kvantfysiken gav oss. Men det finns mer eller mindre sannolikhet för hur partiklarna ska uppföra sig. Det kan vara omöjligt att förutsäga hur en enskild partikel ska bete sig, men om vi har ett stort antal kan vi lättare finna ett mönster. Det här kan vi ta upp på makronivå. Vi kan exempelvis inte veta hur en människa ska agera i en viss given situation, men i en större population kan vi säga med en sannolikhet hur flocken ska agera (jämför val, mode etc. och som vi såg tidigare antar sannolikhetsfördelningen ett jämviktsläge).
Om vi nu återgår till mikronivån så kan vi inte veta om en enskild partikel kommer att röra sig nedåt eller uppåt, och trotsa det vi kallar tyngdlagen. Sannolikheten för att den ska röra sig nedåt är dock mycket större än uppåt, men det behöver inte vara en idiotlag. Om vi tar en sten, som består av miljarder och åter miljarder partiklar, så är sannolikheten för att alla partiklar ska samverka till att fortsätta falla uppåt när vi kastat upp den i luften väldigt liten. Så försvinnande liten att det praktiskt blivit en lag om att stenar faller mot jordens mittpunkt.
I rummet vi sitter i rusar luftmolekyler omkring härs och tvärs, helt slumpmässigt. Men teoretiskt skulle alla molekyler kunna ansamlas på en enda punkt i rummet så att vakuum kom att råda i övriga delar. Sannolikheten för att detta ska inträffa är dock så extremt låg att vi har en lag om att en gas alltid uppfyller och utjämnar sitt tryck där den innesluts. Gaslagarna är just statistiska sannolikhetslagar precis som termodynamikens andra huvudsats, och kanske är det så att alla naturlagar är statistiska.
Kanske är alla naturlagar inte: måste, i klassisk mening utan istället: mest sannolikt. Men vad är det då som gör ett beteende mer sannolikt än ett annat? Jo, det är - och här kommer det - det som kräver minst energi. Allt skulle alltså lyda minsta motståndets lag. Kännetecknande för hela den materiella världen, från kvantnivå till universums galaxer och hela den mellanliggande biosfären, är att den är lat. Allt tycks gå den lättaste vägen. Runt atomkärnan intar elektronen åter den lägsta banan om den genom energi jagats upp på en högre bana, atomkärnorna gör av med överskottsenergi genom sitt sönderfall etc. Växter, djur och människor utnyttjar minimum av energi för att uppnå maximum av effekt. Att detta inte alltid blir fallet i varje enskilt fall beror på att andra intressen, som också vill uppnå samma optimala effekt, krockar eller konkurrerar med varandra.
Här finns ingen medveten energihushållande avsikt, bara det faktum att den process som kräver minst energi och som kan nå störst effekt har störst chans att överleva. Om bara två människor fanns på en ö, skulle den som utnyttjar födan (energin) bäst ha störst chans att överleva. Kanske kan alla naturlagar reduceras till minsta motståndets lag, eller lathetens lag. En välkommen återupprättelse för alla oss som tycker att soffan och fjärrkontrollen är tidernas innovationer.
Vårt Ego arbetar just efter principen om minsta motståndets lag. Kanske är det på det sättet att om vi ska kunna göra en AI-dator, måste vi inplantera ett ego i den. Om den programmeras att göra det bästa möjliga av varje situation så sköter den sig sedan själv - genom att prova sig fram - utan att vi behöver programmera in varje informationsdetalj. Vi skulle alltså bara ge den ordern: Dra de slutsatser som bäst gagnar dig själv och kräver minst energi, men hur det nu ska gå till kan inte jag säga.
En sak man börjat göra är att titta på naturen och hur den tacklar information. DNA är ju en informationsbärare av rang och med DNA-bitar (gener) kan man faktiskt lösa stora matematiska problem. Genom att låta vissa gener symbolisera olika matematiska variabler, kan man med DNA:s förmåga att blanda sig på otroligt många sätt få ut matematiska svar. Man plockar sedan bara ut den gen som symboliserar svaret.
Hjärnan, ja livet är egentligen instabila system som hela tiden balanserar på randen till kaos. Detta inte sagt i negativ mening, tvärtom, kaos och instabilitet är en del av tillvaron och en förutsättning. Det är denna instabilitet som är livet och antagligen medvetandet. Inom AI-tekniken har man insett detta och använder inte enbart logikens järnhårda Ja eller Nej utan något som kallas för fuzzy logic eller suddig logik. Det innebär att datorerna ska kunna hantera sådana oklarheter som Kanske, Lite grann och Nästan. Och lite grann är det ju kanske nästan så vi själva behandlar verkligheten.
Många menar att det inte räcker med att datorn ska kunna sin logik, den måste också ha möjlighet att visa känslor eller arbeta med en känsloparameter som en del i sin intelligens. Tidigare har alla sagt att intelligens endast har att göra med logik, känslorna har ansetts stå i motsats till logiken. I mångt och mycket tror jag i all att det just förhåller sig så, känslor är i vägen för logiken. Känslan är subjektiv, medan logiken är objektiv.
Men samtidigt kan man antagligen inte helt avskriva betydelsen av att känslor måste finnas med i spelet om vi ska använda AI till mer komplexa problemlösningar. När allt kommer omkring bygger ändå de flesta saker på värderingar och en dator som inte kan utgå från ett känsloperspektiv kan inte bli mycket mer än en avancerad kalkylator. Men det är en farlig väg att plantera in känslovariabler i maskinen, för vems känslor ska datorn utgå från när den kalkylerar?
Nya filosofiska frågor kommer givetvis också väckas kring AI-intelligens. En sådan är ju om vi överhuvud taget kommer ha nytta av en dator som är intelligentare än vi själva? Visserligen arbetar vi ständigt för att uppnå allt bättre verktyg, men i djupare filosofisk mening kan man undra vem som ska kunna verifiera att en dator som är intelligentare än oss kommer med rätt slutsatser? Det kan ju uppenbarligen inte vara människan själv. Frågan hänger fortfarande kvar i luften: hur vet vi att den har rätt, ska vi bara förlita oss på den i vetskapen om att den är intelligent och därmed måste ha rätt? Hur många gånger har inte människor med hög intelligens lett oss fel?
När Einstein la fram sin relativitetsteori tog det flera decennier innan andra vetenskapsmän förstod sig på teorin, och än idag är det få utav lekmännen som kan förstå dess innebörd. Risken finns att en AI-maskin får en stämpel av absolut sanning över sig; något som inte kan ifrågasättas. Människans intelligens är ju trots allt möjlig att ifrågasätta - oavsett hur hög den är.
Om någon maskin blir lika intelligent (eller ännu intelligentare) som människan, kan vi då förvägra den mänskliga rättigheter? Frågan kan verka löjlig i detta nu den nedskrivs men jag är övertygad om att i framtiden måste den avkrävas ett svar. För en sann frihetsvän borde svaret vara ett givet nej. Vi kan inte förmena en varelse med samma intelligens, och som vi kan kommunicera med, rättigheter även om den heter Plåtnicklas. Men om frågan förlängs med tillägget: även om varelsen kanske kommer att hota vår egen art? Då blir det knepigare, för vi vet ju inte med automatik om den kommer hota människan som art bara för att den är intelligentare.
Finns där en övre gräns för intelligensen, alltså för hur intelligent en varelse eller maskin kan bli och kan det vara så att människan redan är där? Antagligen måste man befinna sig vid den gränsen för att kunna ge ett säkert svar. Alltså avstår jag.En sak är vi säkra på och det är att vi är materiella människor i en materiell värld. Trots att detta axiom är så uppenbart för oss alla har faktumet fått en undanskymd plats i den intellektuella debatten. Det har närmast blivit lika med helgerån att påpeka att vi är gjorda av materia och att vi lyder naturlagarna som vilka grodor och stenar som helst. Mammon eller Jesus?
Ett konstgjort motsatsförhållande mellan materialism och humaniora/idealitet har behärskat debatten. I själva verket finns det ingen som helst motsatsförhållande mellan dessa båda. Båda förutsätter varandra och hur vi än vänder på det är det humanistiska och idealistiska en produkt av materian.
Nu finns det ju (minst) två betydelser av ordet materialism. Den ena betecknar just den materiella tillvaron med atomer och molekyler (filosofisk materialism), och den andra en krass ekonomisk syn på tillvaron (etisk materialism). För mig är dessa båda beteckningar ett och samma, eller den ena är ett explicit uttryck för den andra. Tror man på att den materiella tillvaron är den enda verkliga blir också konsekvensen att de materiella värdena är de enda viktiga.
Därför ser jag heller ingen artskillnad mellan humaniora och de "hårda" vetenskaperna, annat än som klassificering av rena bekvämlighetsskäl. Det finns heller ingen artskillnad mellan det som kallas andliga värden och materiella.
I ordböcker kan vi läsa att materialismen är motsatsen till idealismen. Detta är givetvis till för att decimera den materialistiska åskådningen redan på lingvistisk nivå: om man har materialismen som ideal, så har man inga ideal.
Många definierar lyrik, konst och musik som något andligt, medan att samla prylar, ägna sig åt business eller mecka med bilar som något typiskt materialistiskt. Men för mig finns ingen skillnad mellan att skriva en dikt och att skruva ihop en bil; bäggedera handlar om att omforma och bearbeta materia till något som vår (materiella) hjärna har tänkt ut.
Ingen aldrig så vacker symfoni skulle kunna åtnjutas om den inte framfördes på något materiellt instrument och inget storverk inom kultur, religion eller filosofi hade förekommit om det inte funnits materiella resurser att förverkliga dem. Med andra ord, ingen violinkonsert om ingen materialist stod för fiolerna.
De flesta säger sig hata fattigdom, men varför är det minst lika många som hatar rikedom? Rikedom är ju motsatsen till fattigdom och borde rimligtvis vara det man eftersträvar om man nu menar allvar med sin aversion mot fattigdomen.
Hatet mot materialismen riktas i första hand mot de rika och kommer fram genom påståenden som att de rika har en onödig lyxkonsumtion, men vad är lyx och vad är onödig konsumtion? För det första anser jag att människor - rika som fattiga - har rätt att lägga sina egna pengar på vad de vill, för det andra kan det som är lyx för en vara en nödvändighet för någon annan. Någon objektiv bedömning av vad som är onödig konsumtion kan inte vara möjlig att göra. Beteckningen onödig konsumtion har fabricerats av någon avundsjuk som tittat på sin grannes saker han vill ha men inte har råd med själv.
Alla varor och tjänster som finns är i något avseende nödvändiga för någon, på det sättet att de fyller en funktion: De finns, alltså behövs de.
Det har i alla tider varit fult att dyrka det materiella och pengar, men det är endast materialismen som kan förverkliga alla drömmar, oavsett vad. För mig är Mammon en mer verklighetsskildrande gudssymbol än någon annan gudom eftersom den i alla tider har betalat kalasen. Alla ståtliga kyrkor och palats är gjorda av materia och har bekostats med materiella pengar. Om inte Mammon sponsrat, hade inte Gud haft några världsliga boningar på jorden.
En del skryter med att de är antimaterialister, vilket för mig är lika intelligent som att påstå man är antiverklig. Verkligheten är, oavsett om vi gillar det eller ej, materiell och alla värden kommer ur materiella rikedomar. Vad vi sen bör använda rikedomarna till, kan och kommer diskuteras i evighet men endast materiella rikedomar kan materialisera idéer av vilket slag de månde vara. Visst finns det andra värden än pengar; problemet är bara att de kostar pengar.
Om nu lycka inte sammankopplas med materialismen, utan till och med ska vara dess motsats så borde ju folken i uländerna vara betydligt lyckligare än i de rika länderna. Vi skulle också jubla då folk får det sämre materiellt. Istället kan vi tydligt se att människor mår sämre då fattigdomen ökar.
Den figur som mest kommit att förhärliga fattigdomen och odla hatet till rikedom och materialism är allas vår Jesus. Även bland ickereligiösa har denne, den uppoffrande, försakande och lidande glädjedödaren Jesus blivit ett föredöme. För mig är han den mest ömkliga gestalten och motsatsen till allt vad mänsklig värdighet och förnuft heter. Jag kan inte fatta att en förlorare, en som förnekar människans sanna natur, som underkastar sig en diktator, självmant går i döden och dess för innan frivilligt framlever i fattigdom, kan vara en idol för materiella människor.
I den bild som kyrkan vill visa av Jesus är han den veke, försynte och in till löjets gräns ödmjuke ängel som förlåter allt och alla. Men vid ett tillfälle tar det hus i helvete för denna väna gestalt - då månglarna har slagit upp sina stånd i templet. Det är ingen slump. I Bibeln förlåter Jesus tjuvar, våldtäktsmän och mördare på löpande band. Men att stå och sälja varor, en kapitalistisk frivillig handling som berikar både säljare och köpare, är givetvis oförlåtligt för en frälsare som tagit lidandet och fattigdomen till sitt hjärta.
Troligen har ingen annan profet gjort människan en större otjänst en Jesus då han med konsekvens permanentat fattigdomen och jämmerdalen som ett ideal. Jesus är symbolen för offerevangeliet där det är saligare att vara fattig än rik och ingen annan har frammanat så mycket hyckleri då det är omöjligt att leva upp till läran. Ingen annan har skapat så mycket själsvåndor och otillräcklighet hos folk och han är otvivelaktigt människans fiende nummer ett då han motarbetar allt som kännetecknar människan: individualism, materialism och strävande efter lycka.
Något som ofta annonseras ut är att den som köper sig materiella varor, berikar sig själv med materiella njutningar i form av bilar, hus, båtar och allt vad det nu kan vara; gör det för att den saknar något. Att den har ångest eller på annat sätt är satt ur balans. Denna inställning är givetvis fabricerad av någon fåne som trodde han var intellektuell och har sedan anammats av likasinnade som en gångbar klyscha för att själva slippa tänka. Varför skulle en människa som köper en bil sakna något annat när han köper bilen? Troligtvis saknade han en bil tidigare men att spåra någon annan själslig brist är enbart grundlösa kvasipsykologiska spekulationer. I så fall är hela människosläktet i behov av psykoterapi.
Att älska det materiella och vad det kan skänka oss den korta stunden vi trampar omkring här, skulle vara tecken på "tomhet inombords" är inget annat än just tomt prat. Materiella förströelser är lika så goda och meningsfulla som att knäböja i en kyrka och hänge sig åt andliga flummerier. Snarare tror jag att de senare ägnar sig åt en tomhet, vilket jag av naturliga skäl har svårt att bevisa.
En del intellektuella som erkänner det materialistiska som existentialistisk grund tar ändå kraftigt avstånd från vad de kallar "vulgärmaterialism". Ordet vulgär kommer från latinets vulgaris (vanlig eller folklig) och då förstår vi varför detta ord har blivit synonymt med dålig smak. Överheten, den finkulturella eliten som tror sig vara finare än den vanlige av folket, tål inte folkets smak och kultur.
För mig finns inget oestetiskt i vulgärmaterialism. Mina preferenser är kanske inte dina och vad säger att mina materiella passioner är "finare" än dina, eller tvärtom? Hållningen är inget annat än snobbism när den är som äckligast.
Oavsett vilka värden vi prioriterar här i det materiella livet, så kostar de alla pengar. Och hur skulle det enda som kan realisera alla värden, själva verktyget, kunna vara vulgär i den mening som kultursnobbarna menar? Däremot är den vulgär, i betydelsen folklig, denna penning eftersom den finansierar kultursnobbarnas finkultur och möjliggör därmed deras vidriga attityd till folket.
Det finns bara en religion och en gudom som människan i alla tider bekänt sig realistiskt och fullständigt ärligt till: Penningen och Mammon. Den som förnekar detta faktum, är antingen indoktrinerad av offerevangeliets propaganda eller så infekterad av avundsjuka att den inte uthärdar andras framgång. Ibland, och inte så sällan, är det en kombination av de båda. Vad vi än vill, tycker eller tror på är det alltid penningen som drar det längsta strået i alla val och konflikter; ibland rättfärdigt, ibland orättfärdigt men alltid penningen. Som det faktiskt står i Skiften: ”Men penningen förlänar alltsammans.”
Att förakta rikedom, är att förakta alla värden som finns. Att förakta det materiella, är att förakta människan; eftersom människan är materiell och allt som hon värderar kräver materiell rikedom. Materialismen är den sanna lyckan.En underbar uppfinning Efter att ha pratat så mycket om materialismen och pengar är det kanske på sin plats att titta på penningens historiska och filosofiska betydelse. Pengar är en uppfinning och lär ha skapats ungefär 700 f. Kr. Det är också under denna period av mänskligheten som många framsteg togs och det är ingen tillfällighet.
Det var under denna era som de stora filosoferna begynte komma och det har med all sannolikhet att göra med själva penningen. Varför då, kanske du undrar? Jo, pengar är naturligtvis i sig själva värdelösa, de har endast ett symboliskt värde. Detta var ett språng för mänskligheten då det fordrades att vi började tänka abstrakt. Pengar är ju konkreta föremål som vi givet ett abstrakt värde.
Allt bygger på överenskommelser mellan alla de som ska handha dessa pengar. Jag måste veta att den sedel du ger mig kan omsättas i något som jag behöver och detta kräver att både du och jag tänker i form av symboler. Idag kanske vi tar detta för givet, men då pengarna anlände var det ett alldeles nytt sätt att tänka som vidgade tanken till att omspänna även andra abstrakta ting. Det är som bekant svårt att lära ett barn förstå att man kan få något värdefullt för en simpel papperslapp. Vi upplever lite av samma förvåning och oförståelse även nu då dagens elektroniska pengar inte ens finns som konkreta föremål, utan bara som imaginära ettor och nollor i en databas.
Länge var också pengarna värda något i sig själva, de bestod oftast av guld som alltid haft ett högt och relativt stabilt värde. Ända in på 1900-talet var pengavärdet i många länder bestämt av den så kallade guldmyntfoten, pengarna skulle alltså kunna anknytas till något konkret som alla visste var värt något. Sedlarna var från början kvitton på att man disponerade guld på banken, då det var jobbigt och framförallt riskabelt att allestädes kånka omkring med guld. Därnäst började man handla med dessa kvitton eftersom alla kände till att de borgade för att man förfogade över guld. Sakta men säkert började folk tänka i abstrakta termer.
Idag är många valutor flytande utan att vara fastknutna till något yttre värdefullt. Pengar är som vilken vara som helst som kan köpas och säljas och det kan möjligen tyckas löjligt att man kan köpa pengar:
”God dag, jag skulle vilja köpa en hundralapp, vad kostar den?”
”Hundra kronor”
”Jaha, här är en hundralapp, tack så mycket.”
Men den världsvida valutahandeln fungerar som en regulator för ekonomin och för hur de olika länderna sköter sina finanser. Att spika fast priset på pengar är lika fel som att göra det med lingonsylt. Staten kan inte bestämma pengarnas värde, de bestäms av marknaden oavsett genom tillgång och efterfrågan.
Pengarna var också ett sätt att rationalisera kommersen och frigjorde tid och folk på ett sätt som ökade handel och välstånd. Man behövde inte dra med sig en flock oxar till marknaden för att byta till sig en tunna utsäde. Detta frigjorde även tid att forska och fundera kring de stora frågorna. Filosoferna hade med all säkerhet inte funnits om de varit tvungna att byta sina snillrika citat mot en säck mjöl.Materialismens och tankens fundament Stommen i materialismen är logiken; det är den som avgör vad som är möjligt respektive löjligt i vår syn på hur världen är beskaffad. Oavsett vad vi resonerar om i vår tillvaro är vår utgångspunkt, medvetet eller omedvetet, logiken. Jag anser att allt som inte baseras på logiken och naturlagarna är att klassificera som vidskepelse. Vi som är materialister har en trygghet i verkligheten, det som kan vägas och mätas - den konkreta verkligheten som kan bevisas.
De vidskepliga angriper med förtjusning vår fixering vid det materiella som bara kan vägas och mätas och brukar ofta komma med följande argument: Hur är det då med kärleken, kan du väga eller mäta den, och om inte, existerar den då inte för er materialister? I sin iver att försvara vidskepelsen tar de till rent desperata argument som bara kan bita på rent okunniga. Man måste skilja mellan abstrakta saker och konkreta. Vi materialister har aldrig påstått att kärlek, frihet, demokrati, hemlängtan och avund inte existerar. Men vi förstår att de är abstrakta saker och som sådana kan de inte vägas eller mätas. Däremot inser vi att de är resultat, manifestationer av materiella, konkreta ting.
Just denna hållning kritiseras av de som förespråkar vidskepelse som fyrkantig, kall och märkligt nog, att vi inte är öppna för nya tankar (jag tar mera utförligt upp vidskepelsen och parapsykologin senare). Men något äldre än vidskepelse är svårt att finna, och i mänsklighetens historia så får logiken snarare betraktas som en nyhet.
Många förundras över hur knäppa religioner och sekter kan få med sig människor i sina idéer, men om man ser hur vitt spritt det irrationella tänkandet är så är det inte alls konstigt. Accepterar man det irrationella tänkandet, är fältet fritt för alla former av vidskepelse och då är det bara slumpen eller möjligen en smaksak i vilken fålla man hamnar. Endast den som har en materialistisk tro är vaccinerad från alla former av vidskeplighet. Den som aldrig så lite vacklar, är ett lätt byte för vilken idiotsekt som helst.
Gemensamt för samtliga religioner är att de alla föraktar det rationella tänkandet, materialismen, pengar och egot. Skälen är uppenbara: Att de hatar det rationella tänkandet, beror på att det just är logiken som kan avslöja religionens irrationalitet - mysticismen. Att de hatar materialismen beror på att materialismen är verkligheten, som är religionens fiende Nr 1. Pengar, därför det lyckliggör individen materiellt. Att de hatar egot beror på att den är orsaken till alla förnuftsmässiga beslut och för att de hatar individens frihet att själv tänka och förverkliga sin jordbundna tillvaro. Egot är ju drivkraften bakom alla framsteg som människan har tagit.
Ofta hör man ateister, som anser att all tro på en gud är dårskap, säga sig tro på t.ex. astrologi eller klärvoajans. De tycks inte kunna se det ologiska i sin hållning. Nu ska man inte vara för hård i sin dom över de irrationella flummarna, vi är alla syndare då att vi envar stundtals handlar och tänker irrationellt. Men det är skillnad på att göra logiska felsteg och att försvara det irrationella som system.
Många som kommer upp i ”Jesusåldern” (50-års ålder) och som aldrig tidigare varit i närheten av religionen och inte rent ut vågar vara gudstroende, säger att de tror på "en kraft, en energi". De säger att det måste finnas "något". Själv tror jag att dessa människor, som är inne på andra planhalvan av livet, börjar inse att livet inte längre är evigt, något som man emotionellt upplever i ungdomen. När man börjar se slutet i tunneln, när man inser att kroppen inte längre klarar samma som tidigare och när vissa krämpor börjar göra sig kännbara, då blir man som Fan när han blir gammal - religiös.
Men varför detta ständiga sökande efter något? Varför är dessa människor så fruktansvärt otillfredsställda med det materiella livet att de måste söka i det blå? Troligen ligger en del av förklaringen i att de inte tillåter sig att vara naturliga, materiella människor. Lyckan finns bara i det materiella, och kan bara genereras av oss själva genom att bruka den hjärna vi har. Detta gäller tills någon kan bevisa motsatsen; tills någon kan bevisa existensen av det andliga - det övernaturliga. Vad jag kräver är bara ett enda futtigt bevis för att någon sjukdom, missväxt eller annalkande katastrof har kurerats genom bön, regndans eller någon annan ritual.
Nu finns det ju figurer som menar att det "övernaturliga" alls inte är övernaturligt utan att vi bara inte förstår hela naturen: att det övernaturliga i själva verket inryms i naturens lagar eller i nya okända sådana. Dessa argument är svårare att bemöta då de till synes utgår från logiken. Det är ett smart sätt från de vidskepligas sida och också en räddningsplanka, men som lika lätt kan bli ett magplask om vetenskapen slår i sönder argumenten. Förlägger man däremot fenomenen utanför den materiella världen blir de omöjliga att utforska med vetenskapen. Vetenskap är ju per definition bara något som berör den materiella världen.
Visserligen får man inte vara så styvnackad att man tror att allt i naturen är avslöjat och att inga nya upptäckter kommer göras, men därifrån är det långt till att acceptera det irrationella tänkandet. Vår tillvaro är materialistisk och den är, tills någon bevisat något annat, rationell. Sedan är det en annan sak att den förefaller mystisk och det ska vi nu titta på.Kvantfysiken är utan tvekan det största intellektuella språnget som människosläktet tagit. Hur kunde en varelse med en hjärna som bara kan tänka utifrån sunt förnuft utarbeta en teori som förutsätter att vi inte utgår från sunt förnuft? Kvantitativa tankar
Att en hjärna kan skapa en teori som den egentligen inte kan förstå, är utan tvekan en värdig kröning av den mänskliga intelligensen. Det handlar inte om, som många tror, att vi bara inte har tillräcklig kunskap i ämnet. Det är helt enkelt omöjligt att förstå; då vår hjärna inte är konstruerad för att handha de besynnerliga effekter som naturen arbetar med. Dessutom har få andra teorier haft så stor användning inom så många områden som kvantfysiken. Det gäller även utanför fysiken, såsom biologi och kemi. Relativitetsteorin i all ära, men den har i obetydlig grad haft någon praktisk tillämpning.
Tillsammans är kvantfysiken och relativitetsteorin dock oslagbara och de är tyvärr hittills också oförenliga. Deras absurditet är både skrämmande och fascinerande, så följ med in i sagans värld, som är samma som den verklighet du och jag befinner oss i.En relativ kvantitet Det är något skumt med de två stora grundpelarna i den nya fysiken, relativitetsteorin och kvantfysiken. De har båda bevisats vara riktiga med matematiska och experimentella prov, men tillsammans är de oförenliga om man drar ut konsekvenserna av dem.
Einstein förlika sig aldrig med tanken på att naturen är slumpmässig. Detta kom till uttryck i hans berömda ord: "Gud kastar inte tärning.” Han menade i sina långa kontroverser med vännen Niels Bohr, att naturen istället inrymde dolda variabler, och att det bara var våra vetenskapliga verktyg som var för trubbiga för att komma åt dessa.
Fysikern Alain Aspects experiment på 1980-talet tycks dock en gång för alla bekräfta, att om Gud nu finns så roar han sig gärna med tärningsspel och även en gud skulle väl antagligen bli uttråkad av att veta allt om allt. Ändock kanske vi människor själva närmar oss den tid då vi kommer att få veta allt, i så måtto att de stora gåtorna finner sin lösning.
Som sagt; relativitetsteorin har bevisats vara riktig och kvantteorin har bevisats vara riktig, men i deras förlängningar är de inte förenliga. Mycket på grund av att gravitationen och tiden ännu inte har kunnat kvantifieras. Men nu arbetar man med GUT, Grand Unification Theori, den stora förenande teorin som just ska slå en bro mellan dessa båda pelare inom fysiken. En sådan teori skulle i princip förklara allt; inte varför kilopriset på kaffe i Odense avviker från kaffepriset i Birmingham, eller varför fru Andersson är argsint av sig, men de stora fundamentala gåtorna om hur naturen fungerar.
I det teoretiska arbetet finns många utkast till förklaringar som är mer otroliga än Münchhausens berättelser och långt bortom allt vardagligt förnuft. Men det är inte fysikerna som blivit snurriga, det är istället - som Niels Bohr sa: naturen som är underlig. Kanske borde man i rättvisans namn tillägga att det är naturen som har rätt och att det är våra förutfattade meningar om den som gör att vi tycker den är underlig.
Hur som helst, Paul Davies som är en av vår tids stora fysiker är en av förespråkarna för fleruniversumteorin som teoretikern Hugh Everett la fram 1957. Denna teori utgår ifrån att universum delas upp vid varje valsituation i två universum, där det ena valet fortsätter här som vanligt men att även det andra valet tillgodoses i ett annat universum. Denna uppspaltning skulle alltså ske vid varje partikelsönderfall. Men eftersom ingen funnit en avgränsning mellan kvantvärlden och den vi lever i, kan även våra vardagliga valsituationer resultera i dessa bisarra effekter.
Ett brutalt förenklat exempel är om vi vid frukostbordet står i valet och kvalet om vi ska välja ost eller skinka på smörgåsen och slutligen väljer skinka, så sitter ändå vår kopia i ett annat universum och mumsar på en ostsmörgås. Och dessa två är helt ovetande om varandra och för evigt åtskilda av en kvantmur. En kanske ringa tröst då vi förbannar de gånger vi valde fel här i livet, men ändå.
Hur vansinnigt detta än låter, så är dessa spekulationer inte bara fantasifoster utan har en väl underbyggd teori att utgå ifrån, och är en konsekvens av den bevisligen hållbara kvantfysiken. Även om fleruniversumteorin på intet sätt är bevisad, är dess alternativ inte mindre kontroversiella (jag kommer att återkomma till fleruniversumteorin längre fram). Faktum är att vilken teori som än visar sig vara riktig, så är dess konsekvenser minst sagt underliga, och helt klart är att naturen inte är sådan vi trodde att den en gång var.
Nere på partikelnivå kan vi inte mäta en partikels läge och energi samtidigt, ju noggrannare vi mäter läget desto osäkrare blir vi om energin och vice versa. Naturen inrymmer en principiell osäkerhet som gör att vi aldrig kan objektivt utröna den exakt. En osäkerhet som Einstein aldrig kunde acceptera och som han delar med alla vi andra betydligt dummare, men allt talar för att verkligheten är så här suddig.
Ett av de mest kända exemplen på materians absurditet är ”Schrödingers katt” där fysikern Erwin Schrödinger teoretiskt satte upp ett tänkt exempel med en katt innestängd i en låda. En cyanidkapsel utlöses i lådan genom sönderfallet i en radioisotop, som helt styrs av kvantfysikaliska lagar. Sönderfallet i en radioisotop är genuin slump, chansen för ett sönderfall under en timme är fifty-fifty enligt sannolikhetslagarna.
Vi vet inte om katten är död eller levande förrän vi öppnar lådan; först då kollapsar den kvantmekaniska superpositionen till något vi kan mäta. Det är att lägga märke till att detta inte är den klassiska ”lyser lampan i kylskåpet när man stängt kylskåpsdörren”. Lägg också märke till (det som Aspects experiment bevisade) att naturens minsta element verkligen inte bestämt sig förrän vi mäter, det vill säga förrän vi kikar in i lådan. Hur vet man då detta? Jo, Bells teorem som vi tidigare tittat på, säger att vissa mätvärden måste uppfylla vissa samband om den egenskap man mäter är bestämd och okänd före mätningen.
Innan vi öppnar lådan är alltså katten både död och levande. Det kan tyckas löjligt, men det hela illustrerar vilka effekter kvantvärlden får när den direkt påverkar något i det vi kallar den verkliga världen.
Var går då gränsen mellan kvantvärlden och den värld vi upplever? Den värld som vi alla finner förnuftig består ju när allt kommer omkring av partiklar som helt lyder kvantvärldens absurditeter? Antagligen finns det ingen väldefinierad gräns mellan kvantvärlden och den värld som lyder logiska regler som vi kan förstå.
Ett annat exempel på kvantvärldens sagoliknande verklighet är ”tvåhålsexperimentet” som är uppställt ungefär så här: En ogenomskinlig skärm med två hål sätts upp mellan en ljuskälla och en målskärm som ljuset ska träffa. Om vi täcker över det ena hålet kommer en ljuspunkt finnas precis bakom det andra hålet och vice versa.
Så här långt är inget mystiskt. Om vi istället låter ljuset passerar igenom båda hålen resulterar det i ett mönster som kallas interferens. När ljuset, som består av vågor, interfererar med varandra kommer antingen en vågtopp från det ena hålet möta en vågdal från det andra och resultera i inget ljus alls. Eller kommer två vågtoppar att resultera i att ljuset blir dubbelt så starkt. Detta är heller inget konstigt, vi kan framställa interferens med alla möjliga vågor som t.ex. ljudvågor.
Låt oss nu byta ut fotonerna mot elektroner som bevisligen är partiklar av materia. Vi får samma resultat. Elektronerna uppvisar alltså vågegenskaper trots att de är punktformiga materieklumpar. För att undvika detta släpper vi igenom en elektron i taget och en elektron kan ju i rimlighetens namn knappast interferera med sig själv, eller? Jo, vi får ett interferensmönster på träffskärmen om båda hålen är öppna?
Det är här det börjar bli konstigt och inte så lite kusligt. Vi placerar en detektor vid hål ett för att ta reda på om elektronen passerar igenom hål ett, gör den inte det bör den alltså ha passerat igenom hål två.
Nu ska vi alltså direkt få veta om elektronerna passerar igenom det ena hålet eller det andra; det ska detektorn avslöja. Vad vi gör är alltså att observera experimentuppsättningen och vad händer då? Elektronerna kommer nu att ge prydliga träffar bakom varje hål där den passerat, alltså ingen interferens? Elektronerna ”vet” om att vi observerar dem? Det är som om materien vill djävlas med oss, vilket man många gånger misstänkt länge i andra mer vardagliga situationer. Om vi inte tittar, uppför sig elektronerna som vågor som interfererar med varandra och om vi tittar, uppvisar de partikelegenskaper.
Men nu ger vi oss fan på att vi ska få reda på om elektronerna passerar igenom det ena hålet eller det andra! Anta att vi sänder iväg en elektron i taget och att vi byter ut träffskärmen mot en fotografisk plåt, efter varje avlossat elektronskott byter vi fotografisk plåt och efter ett stort antal elektronskott blir det många plåtar. Här händer något mycket märkligt. Vi lägger nu alla plåtar ovanpå varandra så att vi kan se tvärsigenom dem och vad är det vi ser, just det - ett interferensmönster?
Vi kan till och med låta olika laboratorier i olika delar av världen vid helt olika tidpunkter genomföra detta experiment var för sig och de kan slumpvis välja ut vilka plåtar de vill. Om vi sedan samlar ihop deras plåtar uppvisar de ett interferensmönster. De visar upp samma interferensmönster som om vi hade skjutit iväg en skur av elektroner som interfererat med varandra. Vet de andra elektronerna i andra delar av världen vad deras kolleger gör? Ytterst märkligt och skrämmande är det i alla fall.
I både ”tvåhålsexperimentet” och ”Schrödingers katt” är observationen det centrala. Först när vi gör en observation kollapsar icke-tillståndet eller superpositionen till en verklig partikel eller våg. Dessförinnan innebär superposition att flera olika sannolikhetersvågor överlappar varandra och någon verklig partikel existerar således inte. En partikel kan således förflytta sig från punkt A till punkt B utan att ha passerat något mellanliggande.
Det hela är lite grand som: finns braket i skogen av ett fallande träd om ingen befinner sig där? Nej, ljudet kan inte finnas där om ingen hör det eftersom ljud är en mental tolkning av vår hjärna på ljudförtätningar i luften - det är klassisk fysik. I kvantfysiken finns inte ljudförtätningarna där, inte ens trädet.
Men vad är då en observation? I fallet med ”Schrödingers katt” kan man säga att den stackars katten observerar, eller? Vi som står utanför vet ju ingenting om vad som hänt förrän vi öppnar lådan och till dess är katten alltså både i död och i levande tillstånd - en superposition. Om jag gjorde kissen sällskap och delade dess öde skulle min närvaro utgöra en observation och någon superposition hade inte blivit fallet.
Men hur hade du då uppfattat det som stått utanför, du vet ju inte min och kattens tillstånd (i lådan vore jag helst försedd med gasmask, annars vore min observation av ringa värde om resultatet vore negativt)? Jo, om jag via radio meddelade dig resultatet skulle ingen superposition ske, därför då hade superpositionen kollapsat. Om jag däremot inte kunnat nå dig, hade du uppfattat en superposition. Naturen vägrar helt enkelt att avslöja sina tricks.
Samma är det med ”tvåhålsexperimentet”. Elektronen ”vet” på något märkligt sätt att vi tänker observera den och rättar sig därefter. Men finns det då inget svar på gåtan? Jo, svaret är att elektronen inte interfererar med sig själv utan med en sannolikhetsvåg om var den bör befinna sig och att denna sannolikhetsvåg kollapsar först när vi gör en observation, men vänta nu! Vad händer om jag observerar och någon observerar mig som observerar och så vidare; var på vägen kollapsar superpositionen? Vi frestas att ta till solipsismens (en riktning inom filosofin som hävdar att allt som existerar är jaget eller är beroende av mitt medvetande) förklaring, men är den verkligen tillfredställande?
Kommer du ihåg fleruniversumsteorin? Enligt Köpenhamnstolkningen (den officiella som haft tolkningsföreträde) av kvantteorin har vi i fallet med ”Schrödingers katt” både en levande och en död katt, alltså innan vi gjort en observation. Efter att vi gjort en observation, har denna superposition kollapsat och vi har kvar bara ett av alternativen: en död katt eller en levande - men vad hände då med den andre? Jo, det har fleruniversumsteorin ett svar på: den andra kattan finns alltså i ett annat universum.
Det börjar bli alltmer uppenbart att här finns ett fel någonstans, inte i kvantfysiken utan i vårt sätt att betrakta kvantfysikens resultat. Jag är övertygad om att vi i framtiden, när vi finner en ny teori som slår en bro mellan relativitetsteorin och kvantfysiken, kommer att skratta gott åt en del av dessa tolkningar. Min spekulativa tanke är att det handlar om hur vi tolkar observationerna, alltså var vi sätter ner mätpinnen eller vilka referenspunkter vi har. Jag ska utveckla det lite senare.
Ett av fysikens stora mysterier formulerades av John Bell. Bells teorem skulle en gång för alla bevisa vem som hade rätt mellan fysikens två stora giganter. Som vi sett är det ett problem, att en elektron både kan vara en våg och en punkt i rummet och framförallt att den tycks bli vad vi beslutar att mäta den med. Einstein hade fel den där gången, det har senare experiment visat men det är besynnerliga svar vi får genom Bells teorem.
Nu finns det kanske en förklaring som skingrar en del av mystiken och det är att det hela handlar om statistik. För att försöka förstå det hela lite enklare ska jag göra en liknelse (jag garanterar inte att du blir klokare, men ändå).
Jag använder mig av den stora dispyten inom en annan gren av vetenskapen, biologin, om arv och miljö. Vi vet att rökning är en stor orsak till lungcancer, det är alltså miljön som är boven. Men alla rökare får långtifrån lungcancer (de flesta får det inte), det finns bara en klar statistisk övervikt av lungcancerfall bland rökare. Låt oss nu anta att alla rökte; att det var lika elementärt som mat och dryck, vissa skulle som innan stryka med i lungcancer men vilka? Jo, de med en viss genuppsättning, och nu hade helt plötsligt lungcancern haft en genetisk orsak, det vill säga arvet. Alltså vad vi mäter, det får vi. Detta var vad Niels Bohr menade med att saker och ting är komplementära och är en av kvantfysikens centrala delar.
Vi kan ta ett annat exempel som har att göra med sönderfallet i radioisotoper. Vi vet alltså inte vilken atomkärna som ska sönderfalla, bara att ett visst antal ska göra det under en bestämd tidsperiod (kallas halveringstiden). Detta kan vi överföra till vår makrovärld; vi vet ganska noga hur många som ska dö i trafiken nästa år, men vi vet tack o lov inte vilka det blir. När det gäller stora mängder är vi hänvisade till statistik och sannolikheter för vad som ska hända.
Vi kan beskriva sannolikheten som en våg, där toppen på vågen är det mest sannolika och dalen som det minst troliga. Det märkliga inom kvantfysiken är att dessa vågor interfererar med varandra och den verkliga världen; som om en sannolikhetsvåg verkligen finns, och i viss mån gör den ju det eftersom vi använder den. För att hårdra det kan till exempel en drastisk statistik över döda i trafiken göra att vi kanske kör lugnare.
Längre fram ska jag förklara ickelokalitetens spöke är en osynlig hand som påverkar något så trivialt som två tärningar. Även om liknelser inte ger full rättvisa åt de kvantstatistiska beräkningarnas spökerier, ger det ändå ett hum om att det är hur vi mäter som påverkar det vi mäter.
Vi kan alltså inte göra en objektiv observation av hur materien är, utan att inkludera observatören i det han observerar. Observatören interagerar med det han observerar och inte bara det, vi måste också inkludera mätutrustningen och framförallt hur vi ställer upp problemet. Med andra ord; vi ser det vi vill se. Letar vi efter partiklar, får vi partiklar; letar vi efter vågor, får vi vågor. Materien är inte vågor eller partiklar - det är bara våra beskrivningar av den som är vågor eller partiklar.
En av svårigheterna att förstå de kvantmekanistiska effekterna beror på språket. Kvantmekaniken beskriver mikrovärlden med ett matematiskt språk som måste förklaras i ord. Översättningen från ett språk till ett annat innebär alltid att en del går förlorat och andra delar förvrängs. Hur beskriver man ett kvantfenomen så vi kan begripa det? I det närmaste lika omöjligt som att beskriva i ord hur en citron smakar eller hur kärlek känns. Vågor och partiklar är precis som ord och bilder egentligen bara symboler, inte verkligheten och ger oss felaktiga associationer, men är det närmaste vi kan komma.
Mycket av mysteriet beror också sannolikt på hur vi betraktar oss själva. När Vi observerar naturen, ligger underförstått att Vi inte tillhör naturen, utan står utanför och observerar den. Ungefär som när vi tittar under motorhuven på en bil, vi tillhör inte bilen. Men vi tillhör naturen och då kommer vår observation och våra mätningar av naturen också att påverka naturen. Man kan säga att det vi observerar, mätutrustningen och observatören tillsammans bildar en vågfunktion.
Själv anar jag, när det gäller ”Schrödingers katt”, att vågfunktionen kollapsar redan då vi gör arrangemanget med katten i lådan och därigenom kommer vi aldrig att få en både levande/död katt. Det vill säga kattens öde är bestämd då vi stänger inne den i lådan. Fast säkra kan vi inte vara; denna ”Schrödingers katt” som vetenskapsmännen avskyr att bli påminda om, kommer antagligen att fascinera länge än.
Det som fullbordar hopplösheten i att förstå kvantvärlden är metodiken som kvantmekaniken använder. I kvantmekaniken används inte boolesk (efter George Boole som formulerade tankelagarna) algebra utan en egen kvantlogik. I klassisk fysik lägger man ihop sannolikheten för två händelser för att få den totala sannolikheten: två sannolikhetsvågor adderas. I kvantfysiken adderar man först sannolikhetsvågornas amplituder, sedan tar man kvadraten för att få den totala sannolikheten. Resultatet blir att kvadraten på summan inte blir samma som summan av kvadraterna. Detta är totalt olikt klassisk mekanik och därför uppstår dessa bisarra effekter.
Men ändå är det inte lätt att förstå, det är helt enkelt omöjligt enligt vissa filosofer då vår hjärna inte kan hantera annat än ting som rör sig enligt vanlig boolesk logik. Vetenskapen ger sig dock inte - teorin om allting ska komma.
Den teoretiska förklaring som kommit längst i jakten på GUT är forskarna Michael Green och John Schwarz framlagda teori om strängar. I denna teori existerar inte partiklar i den klassiska - och även i den kvantmekanistiska bemärkelsen - som punkter, utan är istället formade som strängar. Strängarnas längd skulle vara ungefär 10-35 m långa (vilket med mänskliga mått ändå får anses vara en punkt), och det som utgör en elektron eller en kvark är strängarnas våglängd. Ungefär som en gitarrsträng kan förmås att svänga i olika våglängder (toner).
Strängteorin kunde inte förklara alla partiklar utan man måste ta till en supersträngteori och nu finns det fem sådana teorier. De försöker alla förklara den supersymmetri man tror att universum måste ha.
Att supersträngteorierna fått stor genomslagskraft, beror på att de tycks kunna förena tre av de fyra stora krafterna i universum (svaga kärnkraften, starka kärnkraften, elektromagnetiska kraften, dock ej ännu gravitationen) till en enda universell kraft, vilket är avsikten med GUT (den svaga kärnkraften ansvarar för det radioaktiva sönderfallet och den starka kärnkraften är den som håller ihop kvarkarna i kärnpartiklarna).
Detta har dock skett till priset av att införa sex nya dimensioner till i universum (vi har fyra: tre rumsdimensioner och en tidsdimension), vilket också är en svår, för att inte säga omöjlig sak att förnuftsmässigt acceptera. För de teoretiska fysikerna (jo, de existerar praktiskt men sysslar med teoretiskt fysik) är det emellertid inga problem, de kan gladeligen handskas med både fyra, tio och ännu flera dimensioner om så behövs.
Ändå är det inte utan att man tycker supersträngteorierna och den M-teori som är förklaringsmodellen bakom är något av en matematisk desperation från en ännu desperatare forskardisciplin i saknad av något bättre. Men vem är jag att…
I sitt sökande efter materiens allra minsta element använder man partikelacceleratorer där kända partiklar i svindlande hastigheter får krocka med varandra, varvid nya matematiskt förutspådda partiklar uppstår. Ibland kommer man att tänka på Sir Arthur Eddingtons liknelse vilken lyder ungefär så här: ”Anta att en konstnär talar om för dig att ett huvud finns gömd i ett stycke marmor. Omöjligt, säger du. Men då avslöjar konstnären det gömda huvudet genom att hugga ut den med sina verktyg hammare och mejsel.”
Är det verkliga partiklar partikelfysikerna visar oss med sina verktyg eller skapar de dem i sina acceleratorer? Vi måste ha klart för oss att de partiklar man studerar inte är ”naturliga” partiklar utan energidopad massa som acceleratorn pumpat upp (massan ökar med ungefär en faktor 40000) och energi och massa är i botten samma sak. Varje år hittas eller skapas nya partiklar i takt med att skattebetalarna skjuter till än mer medel till allt kraftigare acceleratorer och idag finns det fler partiklar än det finns grundämnen i det periodiska systemet. Men frågan är om man beskriver verkligheten eller man skapar den? Är det kanske så med allting, är det vi som skapar verkligheten som observatörer?
Allt skulle dock lättare kunna förstås om alla partiklars grundpartikel var fotonen, som jag tidigare varit inne på. Då skulle även Einstein kunna hålla med, eftersom just han påvisade att vid ljusets hastighet (fotonens hastighet) existerar inga rum/tidsavstånd. Mätresultaten blir då beroende av vad och hur man mäter, helt enligt kvantfysikens grundläggande premisser. Detta är bara min vilda gissning men den skulle i ett slag förena kvantfysiken med relativitetsteorin, för är de egentligen så oförenliga?
Relativitetsteorin säger ju att det vi observerar måste ses relativt till något, kvantfysiken säger att en observation inte kan särskiljas från det observerade. Båda kräver en referenspunkt, och den kan vi bara själva staka ut. Längre fram ska jag utveckla det här med referenspunkter ytterliggare och att det kanske förklarar det mesta här i livet.
I första kapitlet presenterade jag i all anspråkslöshet en egen eterteori där jag vänt på tecknen mellan materia och vakuum. Alltså där tomrummet är ”något” och materien ”inget”. Skulle denna icke-varats fysik kunna inlemmas i det här eller till och med förklara materiens tjurskallighet? Det ska vi strax se, men först ska vi titta på ett utskott av kvantfysiken som har kallats dess kröning eller fulländning: kvantelektrodynamiken (QED, efter den engelska förkortningen, Quantun Electrodynamics). Den har kunnat förklara det kvantiserade elektromagnetiska fältet tillsammans med elektronfältet och har betytt oerhört mycket.
Men QED fungerar bara om man ”fuskar” med matematiken. Om man ska matematiskt behandla till exempel elektronen, måste man inkludera ett moln av virtuella partiklar kring elektronen med elektronen. Problemet är då att elektronen får en oändlig massa, oändlig energi och oändligt stor laddning. För att bli av med dessa besvärligheter tar teoretikerna helt enkelt till ett trick som kallas renormering (avlägsna divergenserna från ekvationerna genom att subtrahera dem från varandra). En av kvantfysikens förgrundsfigurer som är fadern till den relativistiska kvantfysiken, Paul Dirac, var själv inte förtjust i detta trick, även om QED onekligen förklarar mycket.
Men kanske man inte behöver utföra renormeringen. Om vakuumet har en oändlig energi, som den enligt min egenkonstruerade eterteori har, behöver kanske QED inte fuska sig fram för att klämma in sina resultat i den traditionella synen på universum? Och självaste Paul Dirac presenterade ju en teori om att vakuumet inte var tomt utan innehöll energi i sin egen hålteori, låt vara i virtuell form. I Diracs teori kallades etern eller tomrummet för negativenergisjön.
I min teori förklarade jag att partiklar är hål i ett hav av energikvanta och att dessa hål ständigt slukar energikvanta från havet, men blir då aldrig hålen fulla någon gång? Kanske; och då är det slut med universum, vilket för övrigt alla andra teorier om den också förutsäger. Entropin, denna ständiga bödel väntar tålmodigt på att förgöra oss alla.
Men kanske finns det ändå ett kanske här. Varje partikel slukar energikvanta från energihavet och varje energikvanta lämnar ett hål efter sig som far iväg ut i energihavet. Det innebär ju att varje partikel också tar emot hål från andra partiklar, med andra ord skulle en partikel sluka lika mycket hål som den slukar energikvanta och nettoresultatet blir alltså oförändrat.
Eterteorin förhindrar också att tyngdkraften går mot oändligheten i ett svart hål och därigenom undviker man det som relativitetsteorin förutsätter, nämligen att all matematik och alla lagar kollapsar. Senare forskning visar att alla galaxer inklusive vår egen kära Vintergata har ett supersvart hål i centrum och att sådana har betydelse för galaxernas bildande. Förmodligen förhåller sig också de svarta hålen till de omgivande stjärnorna som solen till planeterna, de behövs alltså för att hålla ihop skocken. Finns det möjligtvis till och med ett hypersvart hål i centrum av universum, var det nu kan ligga? Kanske är de svarta hålen närmare än vi tror - inne i varje partikel. Hur som helst, med eterteorin kan de massiva svarta hålen aldrig bli oändligt massiva.
Kan då min eterteori klara sig igenom Michelson-Morleys prov som förra gången tog död på den klassiska etern? Antagligen skiter det sig nu också, men lite grand beror det på hur man betraktar begreppet eter. Kvantfysiken har till viss del återinfört etern i virtuell form, tomrummet verkar inte vara helt tomt utan ha potentiell energi, till och med oändlig sådan. Om man bara inte fastställer etern eller tomrummet i form av ett ”absolut rum” eller med specifika egenskaper är det fritt fram.
Higgsfältet (efter fysikern Peter Higgs) kan även tolkas som en form av eter, under förutsättning att man hittar den Higgs-partikel som man i skrivande stund letar efter. Inom kvantfysiken talar man också om vågfunktionen, objekt och subjekt bildar en gemensam vågfunktion hur långt ifrån de än är. Varje objekt bildar en vågfunktion, allt från elektroner till fotbollar; de senare är dock väldigt mariga att beskriva matematiskt. Vågfunktionerna kan i viss mening liknas vid en abstrakt eter som genomtränger allt i universum.
Allt avgörs hur vi ser på tillvaron. I en av M. C. Eschers träsnitt, Dag och natt, ser vi vita fåglar som flyger i en riktning och i mellanrummen mellan fåglarna flyger svarta fåglar i den andra riktningen. Det är omöjligt att se båda samtidigt, men de är komplementära. Vad som är ”något” och vad som är ”inget” är kanske bara två olika aspekter av samma tillvaro. Jag ska inte plåga dig längre med min lekmannateori; i väntan på nobelpriset (obs: ironi) kan vi bara konstatera att kvantfysiken saknar en stor bit - den som förbinder den med relativitetsteorin.
När nu fysiken rör sig så här i utkanten av verkligheten, kommer den automatiskt in på filosofins och religionens domäner där tron på en gud förefaller minst kontroversiell. Det paradoxala är, att det som en gång var det största hotet mot religionen, nämligen vetenskapen och då framförallt fysiken, är idag religionens största hopp. En lustig sak är också att medan biologin blir mer och mer reduktionistisk, går fysiken i rakt motsatt riktning till att bli allt mer holistisk. Hur löjligt det än låter, kanske kaosforskningen kan bringa ordning i vetenskapen igen.Relativa tankar Relativitetsteorin fick inte bara konsekvenser inom fysiken utan blev till ett modeord bland de intellektuella i kölvattnet efter Einstein: "Allt är relativt", utropade stolt intelligentian, och menade att vi inte längre kunde hävda att något hade objektiva värden.
Är det verkligen så, är även moralen relativistisk? Först ska sägas att jag inte är anhängare av en värderelativistisk moral; det finns objektiva värden, i motsats till den 1900-tals åsikt som härskat. Men, och det finns alltid ett men, det som kunde få värderelativisterna att få vatten på sin kvarn är ju det blotta faktum att moral och värde är något som vi själva frambringar.
Nu finns i och för sig en objektivistisk riktning inom filosofin som hävdar att värdena finns objektivt i naturen och vad vi kan göra är bara att upptäcka dem, vi uppfinner alltså inte dem. Om vi upptäcker eller uppfinner handlar väl mera om språkliga definitioner, vi kan ju i alla fall välja vilken moral vi vill.
Om ett rovdjur käkar upp ett bytesdjur är det sett ur rovdjurets synvinkel något gott; men ur bytesdjurets ett alldeles uppenbart ont slut. I naturen kan man alltså inte lägga någon moral på vad som är gott och ont; kan man det i den mänskliga tillvaron? Ja, det kan vi därför vi bestämmer en norm för det mänskliga.
Nu sa inte ens Einstein att allt var relativt. Naturlagarna och ljusets hastighet är det inte men visst, alla underljushastigheter är relativa, storlek, volym, gott och ont kan inte vara annat än relativa till något annat, så hur kan de då ha fel? Jo, vad vi än gör här i livet så måste vi besluta oss för en fix punkt - en referenspunkt. Alltså en punkt utifrån vad vi tänker mäta och värdera, annars blir all mätning och värdering meningslös. Referenspunkterna bygger på överenskommelser och finns omedvetet inbyggda i språket utan att vi reflekterar över dem, vi ta dem för givna. Det är först när filosofer och humorister töjer och leker med orden som vi upptäcker dem.
Vi kan inte mäta en bils hastighet om vi inte beslutar att jorden är den fasta punkten för mätningen. Trots att vi alla är fullt medvetna om att jorden ingalunda är stilla; den snurrar kring sin axel och den snurrar runt solen och hela solsystemet snurrar i vintergatan. Men att jorden är den fasta punkten för hastighetsberäkningen behöver vi inte påpeka då vi blir stoppade i en fartkontroll, de tas för givna av alla och skulle nog snarare irritera trafikpolisen om vi påbörjade en utläggning.
Vi måste alltså bestämma oss för en referenspunkt på allt vi ska värdera. Likaså måste vi ha människan som referenspunkt när vi skapar en moral för henne. Det spelar egentligen ingen roll var vi beslutar sätta ned mätpinnen alla gånger, de kan vara godtyckliga bara vi är trogna denna vid alla senare mätningar, i annat fall kommer alla mätningar bli meningslösa. När det gäller människans moral kan referenspunkten dock inte vara godtycklig, utan måste givetvis utifrån sunt förnuft baseras på människans natur. Värdena gott och ont måste således basera sig på vad som gör gott och ont för oss människor.
Analogt med kvantfysikens regler bestämmer vi oss för vad vi ska mäta och får resultat därefter. Men vi kan inte mäta ett objekt med olika referenspunkter eller olika mätstockar. Ändå är det antagligen detta misstag vi gör när vi försöker förstå kvantfysikens mysterier med vardagliga mätstockar.
Naturen är obegriplig på kvantnivå men här uppe förstår vi det mesta, eller? Varför lever vi inte i en kvantmekanistisk makrovärld, eller gör vi det utan att vara medvetna om det? Varför finns en sådan markant artskillnad mellan makrovärlden och mikrovärlden? Kan det vara så att makrovärlden är lika suddig som mikrovärlden och att vi lever mitt inne i en superposition, och att rationaliteten och vårt språk bara är ett sätt att kunna hantera denna suddighet - ett måste?
Verkligheten består kanske inte av konkreta ting såsom partiklar, vågor, bilar eller människor, ej heller av abstraktioner som solidaritet, religion eller avund? Vi har kanske bara beslutat att ruta in tillvaron och ge varje ruta ett namn för att språkligt och intellektuellt kunna hantera tillvaron?
Vad är verkligheten och finns den, eller ska vi kanske säga: vad är verkligheten - i förhållande till vad? För att besvara vad verkligheten är, måste vi veta vad overkligheten är. Hur vi än tänker tycks vi hamna i en logisk ring, en sällsam slinga. En sådan ska vi titta på senare.
Vi gör en distinktion mellan vad som är verkligt och inte, och måste göra det för att vi ska kunna fungera. Men i kvantfysiken har vi sett att tomrummet kryllar av virtuella partiklar som kan bli verkliga och de virtuella partiklarna kan även ge konkreta fysiska effekter på verkligheten, de är alltså inte bara matematiska abstraktioner. Vi måste avgränsa, namnge och sätta en ram runt allt för att vi ska fungera.
En konstnär måste sätta en ram runt sitt konstverk för att alstret ska kunna kallas konst. Visserligen försöker vissa konstnärer i både bildlig och bokstavlig mening ta bort ramarna runt sina konstverk för att spränga gränser och för att fåfängt sudda ut gränsen mellan konsten och övriga samhället. Men då blir det inte längre konst utan en del av något annat inramat eller avgränsat. Att ta bort ramarna är helt enkelt inte möjligt utan att hamna i ett annat sammanhang som är lika inramat.
Vi känner alla till lite grand av det här: När blir en bil en bil längs det löpande bandet på bilfabriken? Den första skruven kan inte räknas vara en bil utan en del i bilen, ej heller den andre eller tredje osv. Vi kan helt enkelt inte ange en punkt när den under tillblivelsen får identitet av en bil, men ändå är det inget problem att identifiera en bil. Sett från en annan referenspunkt kanske bilen inte är en bil utan något annat. Att vi trots alla olikheter ändå kan förstå varandra beror på att språket implicit innehåller gemensamma referenspunkter eller fixpunkter som vi tvunget måste dela med andra.
Osynliga kontrakt bestämmer termerna för oss människor och representerar metafysiken. Metafysiken bestämmer alltså över hur vi ser på fysiken och någon kan kanske säga här: ”andens makt över materian”. Metafysiken är osynlig och per definition overklig; fysiken tycks lika overklig med sin suddiga obestämdhet tills vi skapat ordning genom metafysiken. Vi kollar alltså en overklighet och anger vad som är verklighet med något som inte är det, och då kan man ju fråga sig om verkligheten finns överhuvudtaget?
Metafysiken befinner sig på ett plan och fysiken befinner sig på ett annat plan. Det är när vi ska försöka förstå det ena planet utifrån det andra planet som problem och absurditeter uppstår.
Vi ger namn åt allt, särskiljer saker för att kunna hantera dem, men de existerar kanske inte som åtskilda element? Existerar de överhuvud taget? Kanske, kanske inte? Även om allt kan ses som allt, beroende på vilken referenspunkt vi accepterar (som också är relativ), måste vi inta denna ickerelativa ståndpunkt om inte allt ska förvandlas till meningslösheter, vilket den här framställningen nu tenderar att bli.
Tyvärr har 1900-talet språkligt präglats av detta att allt är relativt och att allt är frågan om hur vi ”tolkar” det och de, vilket gjort att resonemangen blivit meningslösa. Till och med lagstiftarna har konstruerat gummilagar som kan tolkas lite som vi vill. Det är djupt olyckligt och farligt; vi måste bestämma oss för en referenspunkt, ovidkommande vilken, men vi måste vara den trogen. Ett ord måste betyda samma för dig och mig, annars hade du inte kunnat förstå dessa ord.
Som sagt; allt är inte relativt men anta att allt vore detta, relativt! Då inställer sig en annan fråga: Relativt till vad? Relativismen kräver logiskt att det finns något som inte är relativt, det vill säga en fast punkt.
Skulle det ändå kunna vara så att allting är relativt, relativt till referenspunkter som alla är relativa? Om det är så kan allting vara allting eller ingenting; allt skulle bero på vilken referenspunkt vi godtyckligt väljer som från en annan referenspunkt är lika overklig. Och kanske är vi ingenting sett från "rätt" referenspunkt? Nu är det ju inte så, enligt relativitetsteorin, och frågan är om det inte skulle vara teoretiskt omöjligt också.Vad är sanning? Detta för oss in på en parallell sak: sanningen. Finns det en sanning, en objektiv sanning och många frågar sig till och med som Pilatus: ”Vad är sanning?” En del har kapitulerat inför det kanske praktiskt omöjliga att komma åt denna och anser att det inte finns en yttersta sanning, men det anser inte jag är sant.
Filosofen och matematikern Kurt Gödel ställde till det riktigt för filosofin. Gödels ofullständighetssats (logiska system är i princip obevisbara inom ramen för sig själva) slog ner som en bomb när den publicerades 1931. Ett system är alltså inte slutet i sig själv, utan kräver yttre referenser som inte själva kan vara härledda. Är Gödels teorem ett bevis på att sanningen inte går att komma åt ens teoretiskt? Nja, man kan mycket väl vända på sådana självrefererande satser och få ut andra lösningar som gynnar logiken. För mig handlar det snarare om en lek med ord, men Gödels teorem visar ändå en gräns för hur vi mycket vi kan veta.
Filosofen Rudolf Carnap ansåg att alla sådana här logiska motsägelser beror på hur vi hanterar orden, det vill säga alla filosofiska problem skulle i grunden vara av syntaktisk natur. Senare tog han tillbaka den uppfattningen, men det ligger nog åtskilligt i det. Orden och hur vi hanterar dem kan i sig skapa logiska fällor som egentligen inte finns.
Gödels teorem höll på att ta död på hela den formalistiska logiken, ändå är den inte speciellt märklig. Filosofer har roat sig med motsvarande tankelekar sedan antiken. Ett enklare sätt att förstå sådana här system med självreferens är satsen: ”Jag ljuger alltid.” Stämmer utsagan, är påståendet falskt; stämmer påståendet, är utsagan falsk.
Logiskt kan man visa att det måste finnas en yttersta sanning. Även om man genom vetenskapliga och skarpsynta filosofiska studier kommer fram till att det inte finns en yttersta sanning, så har ju detta postulat blivit den yttersta sanningen. Enkelt (låt vara att postulatet då inte kan vara sant).Sannolika tankar Från sanningen till något som liknar sanningen - sannolikheter. Det här med sannolikheter är knepigt, men samtidigt är det kanske svaret på allting i vår tillvaro. Sannolikheten för att vi finns till är inte stor, men sett i en oändlighet är praktiskt taget allt högst sannolikt. Om en tomhet väntar i oändlighet kommer någon gång ett universum att uppstå, hur liten sannolikheten än är för att det ska uppstå.
Samma är det med liv. Det är inte sannolikt att liv ska uppstå; men har vi bara tålamod i en evighet så uppstår det liv eftersom att oändligheten självt ger hundra procents sannolikhet för det mesta. I korthet: Det vore mycket osannolikt om inga osannolikheter någonsin inträffade.
När jag singlar slant, ska enligt sannolikhetslagarna kronan komma upp lika många gånger som klaven. Om kronan kommer upp hundra gånger i streck finns det misstankar om att något inte står rätt till, en avvikelse från slumpen som indikerar att det verkligen inte är slumpen som råder utan att slanten är manipulerad. Men kastar jag tillräckligt många gånger kommer även detta kunna inträffa, utan att bryta mot sannolikhetslagen. Det är osannolikt att det ska hända just nu men inte i det långa loppet, tvärtom är det osannolikt om detta osannolika aldrig inträffade.
Om jag kastar en tärning är det lika stor sannolikhet för alla siffror från 1-6 att komma upp, värdet anges följaktligen till 1/6. Samma värde blir det givetvis om jag tar en annan tärning. Dessa båda tärningar ger alltså var för sig helt slumpmässiga tal mellan 1-6. Om jag däremot kombinerar dessa två tärningar, händer något märkligt. Som en osynlig hand fördelas nu sannolikheten om vi slår ihop tärningskasten.
Om du skulle satsa pengar på vad de hopslagna kastens siffror blir, så råder jag dig att satsa på talet 7 och absolut inte på talet 2 eller 12. Ja, jag kan till och med lova att du kommer vinna pengar på siffran 7. I början tror du kanske att du blivit lurad men håll ut, ju fler kast desto mer drar sannolikheten som genom en osynlig hand till det magiska talet 7.
Sannolikhetsfördelningen liknar en pyramid med följande uppdelning:
2=1/36 3=1/18 4=1/12 5=1/9 6=5/36 7=1/6 8=5/36 9=1/9 10=1/12 11=1/18 12=1/36
Vi ser att talet 7 är det mest lyckosamma och talen 2 och 12 de minst. Men hur kan två totalt slumpmässiga kast resultera i en lagbundenhet när de kombineras. Svaret ligger i själva kombinationen och är inte särkilt svår att förstå. I förstone verkar det som en osynlig kraft verkar på tärningarna att prioritera talet 7 och missgynna talen 2 och 12 i en fallande skala. En osynlig eller virtuell sannolikhetslag påverkar något verkligt, i det här fallet materiella tärningar.
Sannolikhetslagarna förklarar till viss del också den ickelokalitet som Einstein aldrig kunde förlika sig med och som jag behandlat tidigare. Om vi för ett ögonblick återgår till tärningarna så kan vi göra ett experiment. Vi har observerat vilken siffra på tärningarna som kommit Upp, lägg märke till ordet Upp. Vanligtvis är det den sida på tärningen som kommer upp som räknas i alla tärningsspel.
Men anta nu att den ene kastaren ligger under ett glasbord och får för sig det besynnerliga i att istället se vilken siffra som kommer Ner, alltså den sida som ligger an mot glasbordet. Man kan nu tycka att den ene kastaren har förändrat reglerna så vi inte längre får samma kombinatorik.
Detta kan jämföras med fotoner och deras polarisationsriktningar som Alain Aspect experiment handlade om för att bevisa Bells teorem; där den besynnerlige kastaren istället vrider en polarisator och får ett annat resultat.
Slumpföljden med tärningarna blir mycket riktig en annan men värdet 1/6 kvarstår. Det spelar ingen roll om kastarna beslutar sig för att välja sidan Upp, Ner eller från någon annan sida på tärningen. Ett omedelbart samband tycks finnas mellan tärningarna då resultatet alltid blir 1/6 hur vi än tittar på tärningarna (jämför vrider polarisatorerna i experimentet med fotoner).
Låt oss nu anta att vi manipulerar den ena tärningen så värdet inte blir 1/6 utan något annat, vad händer då? Jo, kombinationen blir ju inte längre den ovan uppställda utan en annan. Vi har som en osynlig hand påverkat resultatfördelningen och därmed den andra tärningen - samtidigt. Ingen (som i ett annat exempel jag visat om arv och miljö) information har färdats mellan tärningarna. De båda tärningskastarna kan befinna sig i var sin ände av universum, men i samma ögonblick vi beslutar att ändra värdet 1/6 till något annat värde förändras båda.
Tärningarna, liksom fotonerna i Bells olikhet, utgör en så kallad korskorrelation. Korskorrelation, betyder att två slumpmässiga talserier korrelerar om dessa sätts samman enligt en given regel. Regeln är själva observationen, experimentuppsättningen och uppställningen.
Även om mitt tärningsexempel inte exakt redogör för Bells olikhet och ickelokalitetens mysterium så är det nog det närmaste vi kommer en förklaring. Naturen på mikronivå är helt slumpmässig, representerat av tärningarna. Men sätts de samman bildar de något vi kan kalla en solid naturlag, i det här fallet värdet 1/6.
Till och med för det mest "omöjliga" blir oändligheten kanske skaparen genom sannolikheten. Så kanske rent av de mest bestialiska brotten mot naturlagarna kan förbises med sannolikheten. Att någonting inte kan skapas ur ingenting, har varit en sanning - innebär att det kanske bara är en sanning som varit lik sanningen, det vill säga sannolik.
Jag har tidigare pratat om min ”metalogiska” sats, att den måste finnas innan universum fanns. Vi har sett att sannolikhetslagarna går in i allting och påverkar oss på det mest intima sätt. Socialt, kulturellt, politiskt, religiöst är vi alla styrda av en osynlig hand och allt vi företar oss är egentligen bara händelser i ett jämviktsläge som sannolikheten stakat ut. Likadant är det i atomernas värld, där finns i vanlig mening inga lagar utom just sannolikhetslagar. Detta kan få oss att tro att sannolikhetslagarna måste finnas innan universum, för hur som helst måste det ju finnas en viss sannolikhet för att universum ska uppstå.
Men vi har också sett i exemplet med tärningarna att sannolikhetsfördelningen beror på tärningarnas kombinatorik - alltså hur de inbördes matematiskt kan kombineras. Detta skulle ju tyda på att sannolikhetslagarna uppkommer som en följd av hur materien gestaltar sig, vissa kan kombineras på vissa sätt, andra på andra. Om man nu drar slutsatsen att naturlagarna inte är annat än sannolikhetslagar (vilket jag lutar åt att de är) så är lagarna bara resultat av materien.
Å andra sidan kommer vi inte ifrån att den metalogiska satsen inte riktigt kan fungera om inte också sannolikhetslagen finns där från början. Det måste ju finnas en viss sannolikhet för att ett universum ska uppstå om det ska kunna uppstå och detta kan bara sannolikhetslagen ange. Men för att ytterliggare dra ut på plågan kan vi lika gärna säga att om ingenting existerar så finns det heller ingenting som hindrar ett universum att uppstå. Om det inte finns någon sannolikhet för att ett universum ska uppstå (eftersom det inte finns någon sannolikhetslag som anger sannolikheten för det), kan det heller inte finnas någon sannolikhet för att det inte ska uppstå. Det borde alltså vara lika sannolikt att vi finns som att vi inte finns.
Att något så osannolikt ska inträffa som att ett universum ska uppstå, är alltså inte osannolikt i en evighet, bara att det sker vid just en tidpunkt när det sker. Det mesta blir sannolikt om vi har en evighet på oss, men vänta nu! Begreppet evighet förutsätter tid och när det gäller universums uppkomst eller rättare sagt innan det uppstår, kan det ju inte heller finnas någon tid? Å andra sidan kan det heller inte finnas något innan om inte tiden finns. Slutsatsen måste bli: att om varken tid eller rum finns, kan inget tid eller rum hindra det från att uppstå.
Jag har som bekant tidigare avfärdat Gud ur min kosmologi, i samma veva säger jag att oändligheten självt möjliggör det mesta. Det innebär ju att i en evighet borde det någon gång också uppstå en gud - eller? Nu avfärdar jag Gud av en massa andra andledningar, men just i detta fall skulle han alltså ha ganska stor sannolikhet för att finnas. Sorry, vi kan lika gärna vända på resonemanget: i en evighet måste det någon gång kunna uppstå ett universum där någon gud aldrig uppstår.
Vad som sedan är sannolikt utifrån en referenspunkt är kanske högst osannolikt med en annan. Sammantaget är kanske allting osannolikt sannolikt att kunna inträffa.
Med oändlig mängd och oändlig tid kan praktiskt taget allt hända och mitt i denna osannolika tillvaro lever vi. För att sammanfatta det hela: vi har haft en djävla tur.Är A =A? Inom objektivismen finns verkligen där och vad vi har att göra är att upptäcka den sådan den nu är. Verkligheten ändrar inte sig efter oss, med andra ord A är A.
Motsatsen är subjektivismen som hävdar att all kunskap är beroende av jaget eller subjektet. A behöver alltså inte nödvändigtvis vara A utan kan vara B. De flesta av oss finner väl det första alternativet mest rimligt, medan det andra mera tycks höra hemma bland sådana som rökt en konstig svamp.
Men kvantfysikens resultat har gjort att subjektivismen åter har fått en aktualitet. Vi har kunnat se att kvantfysiken inte kan undanta observatören från det observerade. Vi har också sett att verkligheten på subatomär nivå inte lyder de välkända logiska lagarna och inte ens kan sägas existera förrän vi gör en mätning.
Samtidigt skulle vi inte kunna fungera i samhället om vi handskades med fakta som om de vore överlappade verkligheter vars existens endast gestaltade sig som sannolika vågmönster. Vi måste alltså handla som om verkligheten och fakta om den konkret finns. Dessa måste också göras oberoende av vad vi själva tycker.
Icke förty tycks ju tillvaron vara mera subjektiv än objektiv om vi nu håller oss på det djupa planet. Är det ändå så att subjektivismen avgår med segern? Både ja och nej (nu låter jag som en politiker) är antagligen svaret. Objektivismen hävdar alltså att verkligheten bara är - oberoende av oss, A är A. Subjektivismen menar att verkligheten skapas av oss eller är beroende av oss. A kan alltså också vara B. Jag föreslår en annan teoretisk utväg som inte utesluter någondera men som förklarar deras motstridighet.
Det är återigen mitt tjat om referenspunkter. A är =A om mätningen görs med A som referens. A är =B om mätningen görs med B som referens och båda är lika sanna utifrån sina referenser. Men vi måste handla som om A är =A om vi ska kunna fungera i denna värld och vi måste vara överens om referenserna annars blir allt fullkomligt meningslöst. Därmed vinner ändå objektivismen i sinnevärlden därför inget annat är möjligt i sinnevärlden.
För att sammanfattningsvis krångla till det kan vi säga att det ena inte utesluter det andra men att det tredje förklarar det första och det andras motsättningar.Informativa tankar IT-samhället har vi hört till leda och tycks innefatta allt från finniga tonårsnördars försök att leka finanshajar till nya telefonmodeller.
Men de som sysslar med IT (informationsteknologi) på det mera seriösa planet har sedan länge fått vänja sig vid en mer anonym tillvaro.
Dessa forskare som sysslat med IT innan det gick inflation i förkortningen har upphöjt information till en hel vetenskap och en del av dessa menar att allt som finns är information; inget annat.
Partiklar som atomer, molekyler och annat krafs existerar egentligen inte utan är bara information. Tittar vi på naturens minsta partiklar är vi ju också hänvisade till sannolikhetsvågor, som till och med interfererar med varandra, så vad ska man tro?
Inom kvantfysiken kan man inte säga något bestämt om en partikel, bara sannolikheten om den. Alltså bara försöka inhämta information om dess egenskaper som alla lider av en osäkerhetsfaktor. Ja, en partikel finns helt enkelt inte innan vi observerar den enligt kvantfysiken.
Allt det där kan ju göra en som vill ha handfasta fakta på bordet förbannad, men allt talar för att kvantfysiken är riktig och vi får nog finna oss i att världen är så här otydlig.
Men vad är då information? På något sätt tycker jag att här finns en mänsklig definition som spökar. Information, är det inte något vi har nytta av, en upplysning om något? Om allt är information, vilket det naturligtvis är utifrån någon referenspunkt, så går all objektivitet förlorad. En partikel kanske innehåller en oändlig mängd information, inte bara om impulsmoment, massa och läge utan även om sådant som vi inte i dag kan ta reda på?
Fysikern Stephen W. Hawking spekulerar i om partiklarnas lägen och hastigheter kanske inte ens finns. Osäkerhetsfaktorn i kvantfysiken uppkommer först när vi försöker överföra kvantfysikens information i form av sannolikhetsvågor till lägen och hastigheter, sannolikhetsvågorna i sig själva däremot är helt deterministiska. Kanske tänker vi fel, helt enkelt och det vore ju inte första gången i historien.
Energibevarandeprincipen gäller även information. Information kan inte förstöras eller skapas; heter det. Men är det sant? Om jag bränner upp enda exemplaret av en bok som innehåller en viss information, har då inte bokens information gått förlorad? Nu är det kanske inte så de menar, men är information lika beständigt som energi? Kvantfysiken förbjuder att information, i det här fallet impuls, spinn och andra partikelegenskaper förintas till exempel då partikeln faller ner i ett svart hål. Nog förefaller det konstigt att informationen om partikeln överlever partikeln själv? Å andra sidan är det ju så med oss själva, en dag ramlar man ned i graven och gissningsvis överlever väl en del informativt sladder om vad man var för en gök.
Kanske är det vi som bestämmer vad som är information, det vill säga sådant som kan ge oss upplysning. Någon annan från en annan referenspunkt kanske hittar annan information som den blir klokare av och allt finns där i varje del av tillvaron?
Hologram är ett sätt att få tredimensionella bilder från objekt. Med en laser belyser man dels objektet, dels en fotografisk film; när ljusvågorna från objektet och ljusvågorna från referensstrålen möts interfererar de. Vi kan sedan se objektet tredimensionellt om vi belyser hologrammet igen med en laser. Men objektet finns inte avbildat på hologrammet, där finns bara information i form av ett interferensmönster. Objektet bildas i vår hjärna när det samverkar med interferensmönstret. Är kanske tillvaron ett interferensmönster som tolkas av vår hjärna till objekt. Intressant är att en del hjärnforskare menar att hjärnan självt fungerar som ett hologram. Information som betraktar information?
Nästa rubrikavsnitt sätter bokstavligen punkt för inte bara detta kapitel utan också för all information och kanske också för vårt vetande.Punkt slut En singularitet är en matematisk punkt där alla naturlagar kollapsat. Sådana anses kunna finnas i centrum av svarta hål (om de inte finns i ett svart hål kallas de nakna singulariteter).
Singulariteten har inget rum och ingen tid och kanske är de bara matematiska begrepp. Av naturliga skäl är det svårt att bevisa deras existens men de är den logiska konsekvensen om man kör Big Bang-scenariot baklänges. Kvantfysikerna har försökt att bli av med den besvärliga singulariteten, men det kan de bara bli om man inlemmar gravitationen i kvantfysiken vilket inte så lätt låter sig göras.
Hur som helst, den som faller ned i en singularitet försvinner bokstavligen från universum för alltid. Vissa forskare menar att hela vår tillvaro började med en singularitet, att innan ursmällen fanns bara en singularitet och att det också är vårt framtida öde. Ur ingenting till ingenting.
Kan det vara så att matematiken självt kan krama fram materia ur ingenting? Det skulle ju onekligen förklara materiens existens men samtidigt uppenbara nya frågor. Singulariteten i sig är inte matematiskt hanterbar. Visserligen har alla naturlagar kollapsat i en singularitet, och därmed även lagar som förbjuder att någonting inte kan uppstå ur ingenting. Men samtidigt har ju också matematiken, som är lagbunden, kollapsat.
Det som fascinerar matematiker, fysiker och kosmologer är singularitetens väsen och vilka möjligheter den kan ge. En singularitet betyder att rumtiden antar en oändlig krökning, det vill säga att rummet och tiden kröker sig inåt i sig själva.
I boken ”Gödel Escher Bach - ett gyllene band” av fysikern och professorn i datateknologi Douglas R. Hofstadter skriver författaren om ”sällsamma slingor”. Dessa har han funnit i Gödels teorem, konstnären M. C. Eschers målningar och i Bachs symfoniska kanon. I en litografi av Escher ”Tecknande” som säkert de flesta stött på, ser vi en hand som tecknar en hand som tecknar den första handen. En oändlig cirkel som sluter sig själv, är krökt in i sig själv. Är vår tillvaro en sådan sällsam slinga, sin egen upphovsman, en oändlig slinga utan början och utan slut och som inte kan förstås. Kanske lever vi en matematisk singularitet?
Ett Möbiusband (efter matematikern och astronomen August Möbius) kan man enkelt göra av en remsa papper som man vrider ett halvt varv och fogar ihop ändarna. Dra nu fingret längs kanten på remsan hela vägen; du finner då att den bara har en kant. Likaså, sätt fingret på det du tycker är utsidan och följ remsan; strax befinner sig fingret på insidan. Remsan, som från början hade två sidor och två kanter har förvandlats till att bara ha en sida och en kant.
Möbiusbandet och den sällsamma slingan kan tolkas som om subjektet och objektet är bara tolkningar av ett och samma. De återkopplingsslingor som finns i våra hjärnor verkar vara analoga med sådana sällsamma slingor.
Stephen W. Hawking menar att universum mycket väl kan vara både ändlös och oändlig. I förstone verkar det motsägande, men om du tänker dig en sfär som jorden så är den både ändlös och oändlig, fortsätter vi resa i en riktning kommer vi tillbaka till utgångspunkten. Om vi sände iväg en rymdraket i en riktning i universum så kommer den att slutligen komma hem igen. Är det månne likadant om vi färdas nedåt i mikrokosmos, att vi slutligen dyker upp i samma makrokosmos där vi startade? Extrema spekulationer krig svarta hål hänvisar till att vi skulle dyka upp i vita hål i ett annat universum om vi har oturen att snubbla ner i ett svart hål, under förutsättning att det är ett roterande svart hål.
Själv är jag inte alldeles övertygad om att Köpenhamntolkningen av kvantfysiken är sista ordet inom fysiken. Troligen kommer vi få se en ny teori eller möjligen en ny tolkning som förklarar kvantfysikens absurditeter och avlivar Schrödingers halvdöda katt och andra statistiska missfoster. För även om världen säkerligen aldrig riktigt kommer att förstås så borde den ändå vara konsekvent, och där finns många frågetecken kvar.
Kvantfysiken kan beskrivas och förstås med matematikens hjälp, men antagligen omöjligt med ordens och tankens. Det närmaste vi kommer, är förståelsen av att vi inte kan förstå den.
Oändligheten och evigheten kan inte ens förstås med matematikens hjälp, även om matematiken införlivar oändligheten så tycks den inte gå att fånga. Matematikern George Cantor (skapade mängdläran och Cantormängden) införde oändligheten i matematiken till sina kollegers förtret och visade till och med att det fanns en mångfald av oändligheter? Hur kan det gå ihop? Jo, om vi tar de hela talen: 1, 2, 3, 4… så förstår vi att de är oändliga. Om vi då tar de jämna talen: 2, 4, 6, 8… inser vi likaså att även de måste vara oändliga. Samtidigt tycker vi att de jämna borde vara färre än de hela talen, närmare bestämt hälften så många men - hur ser en halv oändlighet ut?
I förstone tycker vi alltså att de hela talen måste ha en dubbel så stor oändlighet som de jämna talens oändlighet, men vi inser snabbt att olika oändligheter inte låter rimligt. Cantor redde slutligen ut oändlighetsmystiken, även om han faktiskt blev knäpp på kuppen, genom att sätta upp talen i rader enligt följande:1, 2, 3, 4… Vi ser nu att de båda talserierna är lika många och för varje tal vi presenterar i den första raden, kan vi lägga till ett motsvarande i den andra i - just det - en oändlighet.
2, 4, 6, 8…
Ett misstag vi gör, är att betrakta talen som konkreta föremål som förvaras i oändlig mängd på ett lager. Tal är bara symboliska begrepp och hur stora talserierna blir, beror helt enkelt på hur länge vi ids räkna.
Men ändå gör vårt förnuft motstånd här på ett paradoxalt sätt. Vi tycker på något vis att i slutändan kommer de hela talen att vara fler trots att vi samtidigt vet att en oändlighet inte kan ha någon slutända. Vi både förstår och inte förstår. Vi förstår helt enkelt att vi inte kan förstå. Det handlar knappast om att förnuftet inte räcker till, snarare att vi förstått att det inte finns en lösning.
Men kan man då inte lägga ihop alla oändligheter till en enda absolut oändlighet? Nej, svarar Cantor: Existensen av en absolut oändlighet kan inte bevisas rationellt eftersom ett sådant bevis skulle innefatta sig själv (en tidig version av Gödels ofullständighetssats).
Matematiken räcker inte ens till för att förklara tillvaron, om den nu är oändlig vilket vi inser att den måste vara, men bättre redskap har vi alltså inte att tillgå. Tillvaron är rätt och slätt inte möjlig att förklara inom sig själv, och där är vi alltså obönhörligen fast.
Vi har kommit till den punkt där det inte går att komma längre: vi har förstått att vi inte kan förstå. Och det är väl ändå inte så dumt för en art som under större delen av sin tid här på jorden mestadels gått och påtat i myllan?
En del menar att alla tabun rivits i samhället; men ett återstår och nu river jag det sista - ska i alla fall försöka (nu tror jag i och för sig att nya tabun uppkommer i takt med att gamla försvinner). Att riva ett sista tabu
Men det jag ska göra är något värre än att svära i kyrkan. Jag ska försvara den västerländska civilisationen, dess kommersiella kultur, den teknologiska och industriella utvecklingen, materialismen och dess motor - som gjort denna västerländska civilisation till den framgångsrikaste i mänsklighetens historia - kapitalismen.
Dessa åsikter är de mest inopportuna man kan inneha bland intellektuella i västvärlden, vilket är högst märkligt. Det är ju ändå odiskutabelt så att den västerländska civilisationen är den mest utvecklade som någon gång funnits på denna jord i välstånd, frihet, demokrati och rättsskipning. Det är som om det låg en stort täcke skuld över den intellektuella kultureliten för att vi har lyckats bättre än någon annan kultur.
Varför är den västerländska kulturen synonymt med dekadans? Varför förnekar vi vårt eget ursprung och vår egen kultur, när vi så intensivt hyllar representanter för andra kulturer när de bejakar sin? Mig veterligt har ingen annan kultur förnekat och degraderat sig själv så som den västerländska.
Vi har läst oss mer än mätta på hur författare och debattörer beundrar andra primitiva kulturer och deras överlägsenhet på i stort sett alla områden, samt att den västerländska kulturen inte är värd ett dyft. Medan superlativen som nedtecknats om västvärlden skulle få plats på baksidan av ett frimärke.
Det är givetvis fint att vara ödmjuk och det är fult att skryta och slå sig för bröstet, men varför ska vi skämmas över att vi lever i den del av världen som skapat den högsta materiella levnadsstandarden som funnits? Varför ska vi skämmas över att för första gången i mänsklighetens historia har den stora massan fått ta del av detta välstånd? Varför ska vi skämmas över att vi har skapat de mest utvecklade rättsstaterna och de mest utvecklade demokratierna?
Varför ska vi skämmas över det fria ordet, yttrandefriheten och tryckfriheten, vilka utgör ett unikum i världen och i historien - och - som gör det möjligt för dessa hatare av framåtskridande att publicera sina förnekanden av den västerländska civilisationen? Varför ska vi skämmas över att vi lyckats frigöra oss från vidskepelse, intolerans och religionens skamtyngda moralregler? Vi har frigjort oss från allt det som i alla tider har hållit människorna i vanmakt, och som fortfarande fyller människan med skräck överallt på jorden, utom i vår förtappade del av världen som kallas västvärlden.
Att så många intellektuella idag förnekar den västerländska civilisationens framgång och överlägsenhet på praktiskt taget alla områden, tror jag beror på flera faktorer, dels skuldbördan. Den som uppnått mest framgång känner alltid en viss skuld över att vara bäst (helt ogrundat, men sant). Dels, därför framhärda den västerländska civilisationen som mest utvecklad ofta kan framstå som rasistiskt, eftersom den västerländska civilisationens historia är så intimt förknippad med den vita rasen. Det handlar givetvis inte om den vite mannens överlägsenhet, det kunde lika gärna ha varit någon annan ras som burit civilisationens fana. Jag är övertygad om att mycket beror på tillfälligheternas spel.
Jag vill heller inte påskina att den västerländska civilisationen är perfekt; att här inte råder missförhållanden och orättvisor. Om allt vore frid och fröjd så fanns ju ingen anledning till utveckling. Här finns mycket som är ogjort och här finns många fel och brister. Men de problem vi slåss mot är ofta petitesser jämfört med vad våra förfäder hade att kämpa mot och vad den stora delen av jordens befolkning - som inte tillhör västvärlden - står inför.
Ej heller hävdar jag att den västerländska civilisationen skulle vara materialistiskt renlärig så som jag förordar, tvärtom. Det är just detta som är den västerländska civilisationens brist: att inte våga stå för den moral som har byggt upp den. Men hur vi än vrider på det är det i väst man kommit längst rent praktiskt i att förverkliga det materialistiska paradiset. Och det vore väl fan annars, vi är ju den senaste civilisationen och därmed den som vunnit mest empirisk kunskap.
Man kan förundras över att så många av dagens intellektuella föraktar den västerländska civilisationens framsteg, logikens och vetenskapens landvinningar och den folkrättsliga och demokratiska tradition som växt fram i dess spår. Och att dessa istället vänder sig till primitiva kulturer och nykonstruerade schamaner, när de själva är en produkt av den mest utvecklade och mest utspridda utbildningsväsendet genom tiderna.
Jag kan inte hitta någon annan förklaring än att de känner sig skamsna över att tillhöra den bästa civilisationen. Ungefär som när en kändis anlägger en konstlad, överdriven och ofta löjlig mask av folklighet för att bevisa att den inte blivit stöddig. Men vad har vi att skämmas över, jag anser att vi istället borde vara stolta över de framsteg som gjorts. Varför är det så tabubelagt att säga att man är bäst, när alla de länder som inte tillhör västvärlden ändå gör allt för att komma upp på västs nivå?
Om vi ska hylla folkrätten, demokratin, rättsstaten, humanism, frihet, tolerans, pluralism och en anständig levnadsstandard för de många, så kan vi inte samtidigt vända oss bort ifrån den västerländska civilisationen där dessa ideal kommit längst.
En vanlig utspridd myt är också den att västvärldens folk sugit ut andra kulturers folk. Jag försvarar inte de brutala övergrepp som skedde av kolonialmakterna, än mindre det vidriga slaveriet. På vägen mot civilisationens fulländning finns många blodfläckar och européerna har rent ut sagt burit sig för djävligt åt. Men att fortfarande påstå att vårt välstånd skulle betalas av de fattiga ländernas folk, är inte bara felaktigt, det är också en skymf mot alla de som i västvärlden arbetade sig upp ur fattigdom och förnedring.
Det finns väl ingen sansad människa som på fullt allvar tror att det skulle gagna uländernas folk om vi också blev fattiga, tvärtom skulle allt hopp för uländerna försvinna. Ändå är detta den förhärskande åsikten bland västvärldens intellektuella att välfärden är ett nollsummespel. Denna Marxistiska myt har spritt sig långt utanför vänsterns domäner till att vara en institutionell hållning i alla debatter.
Det är ytterst egendomligt att de grupper som mest skriar om orättvisor, om ojämlikhet och brister i den västerländska civilisationens system, också är de som mest sneglar med gillande på andra kulturalternativ. Man säger att vi har mycket att lära av andra kulturer. Vad har vi att lära av andra kulturer? Praktiskt taget ingenting! Däremot har andra kulturer mycket att lära av den västerländska - de har allt att lära.
Ska vi lära oss att behandla kvinnor som boskap igen, vilket är mer regel än undantag i hela världen utom i väst? Ska vi lära oss att stympa goss- och flickebarn sexuellt?
Ska vi lära oss att åkalla demoner genom mystiska riter, när vi blir sjuka eller får missväxt, istället för att använda modern vetenskap?
Ska vi lära oss att underdånigt följa en självutnämnd hövding eller kung utan att ha det minsta att säga till om?
Ska vi lära oss att förfölja och döda minoriteter igen? Ska vi åter lära oss att lösa alla problem med den råa styrkan, där endast den fysiskt starke överlever, och lämna den förnuftsmässiga dialogen? Allt detta är nämligen vardagen - livet - för större delen av jordens befolkning, och har också varit det tidigare i väst, innan civilisationen utvecklades till vad den är idag.Var det bättre förr? Är det något som är typiskt för den västerländska människan är det hennes förakt för sig själv och den tid hon lever i.
Förakt för nutiden och allt som finns i den; förakt för sin egen civilisation och allt vad denna frambringat. Därmed ett lika onyanserat glorifierande av andra civilisationer som står och har stått på en odiskutabelt lägre nivå, och ett nostalgiskt glorifierande över en svunnen tid som de tror har varit bättre.
Den som påstår att det var bättre förr, har aldrig gläntat i en historiebok. Det var inte bättre förr. Livet var ett helvete för de flesta och detta helvete blir varmare ju längre ifrån nutiden vi drar oss och ju längre vi flyttar oss ifrån den västerländska livsstilen. Vi rör oss nämligen inte bara i rummet när vi reser på jorden, vi rör oss samtidigt i tiden. Vi kan röra oss längs hela tidsskalan: Från vår moderna tidsålder, representerat av den västerländska kulturen till stenålderns livsstil med jakt och samlarstadiet som hittas i vissa djungelområden, och alla stadier där emellan.
Hur är livet i dessa områden och hur var livet hos oss förr? Jo, livet gick bara ut på en sak: att överleva - inte att leva. En ständig jakt på föda där dagen fylldes av hårt och slitsamt arbete. Den nostalgiska och romantiserade bilden av livet förr, som målas upp av teknikfientliga miljömystiker, har aldrig funnits åtminstone inte för den stora massan. Människorna var helt i händerna på naturkrafterna, utlämnade åt naturens och vädrets nycker. Var det missväxt ett par år i streck, svalt folk ihjäl, det fanns ingen bot mot några sjukdomar, det var de starka som överlevde och det med knapp nöd.
Man hör ofta argumentet att folk var friskare förr, då man levde sunt och miljön var ren. Om vi tar bort okunnighetens slöja, finner vi inget annat än en falsk bild skapad för att misskreditera den moderna civilisationen. Hur var verkligheten för den vanlige medborgaren? Jo, den ägde bestånd i dragiga hus med gikt, reumatism och ständig värk som följd, den sunda maten bestod av fläsk och potatis eller sill och potatis. Brödet var för det mesta mögligt och så hårt att man var tvungen att doppa det i mjölk - eller för de flesta i vatten - om det skulle kunna ätas. De flesta över fyrtio hade inte tänderna i behåll så de kunde tugga någon mat. De sanitära förhållandena var urusla, där råttor, loppor och lös utgjorde de vanligaste husdjuren. Alla hade mer eller mindre näringsbrist, några färska grönsaker året runt som vi kan åtnjuta fanns inte än mindre några citrusfrukter.
Var människan lyckligare när barnadödligheten var 20-30 %; när folk dog i sjukdomar som diabetes, astma och tuberkulos? Sjukdomar som idag kan behandlas med mediciner så dessa patienter kan leva ett i det närmaste normalt liv. Var en diabetiker lyckligare förr, när den visste att den skulle dö i trettioårsåldern, med vetskapen om att den skulle framleva sina sista år som blind?
Var en Tbc-sjuk lyckligare förr när den visste att Tbc var en nästan hundra procentig dödlig sjukdom, medan de få som idag får Tbc kan botas till nästan hundra procent genom en enkel antibiotikakur?
Var människan lyckligare då en brusten blindtarm innebar döden, när vi idag med lätthet opererar bort eländet? För att inte tala om vad den moderna transplantationstekniken har gjort för att rädda liv och minska lidande.
Om det nu var så att människorna var lyckligare förr. Varför kämpade då dessa människor så energiskt för att förändra detta paradis till det teknologiska helvete som blev resultatet av deras kamp?
Vänstern medger med nödtvång att det västerländska kapitalistiska teknosamhället skapat ett välstånd, men bara för "kapitalister". Arbetarna har exploaterats, heter det. Om det är någon grupp som tjänat på den kapitalistiska industrialismen, är det arbetarna. Om vi går tillbaka till perioden före industrialismen, var det den breda massan av befolkningen som var fattig, medan en liten klick av överklassen levde i lyx. Det var den breda massan av fattiga som verkligen gjorde ett lyft genom industrialismen och kommersialismen. Medan de rika inte fick det mycket bättre, eftersom de redan före industrialismen var så rika de rimligtvis kunde bli.
Den verkligt stora levnadsstandardökningen skedde hos underklassen, och det är den som tjänat mest på det kapitalistiska systemets förmåga att industrialisera västvärlden. Den välståndsökning som arbetare och bondebefolkningen gjorde är den största och snabbaste som någon gång funnits på jorden.
När vänstern nu äntligen insett detta, tar man ny sats och anklagar västvärlden för att ha gjort arbetaren för fixerad vid materialistiska värden, kapitalismen har nu alltså gjort att arbetaren har fått det för bra. Hur fan vill de egentligen ha det?
Jag brukar, när jag kommer i polemik med människor som hävdar att "det var bättre förr" och att människan var lyckligare innan teknologin fanns, rekommendera dem en mycket enkel åtgärd. Varför hoppar ni inte av från detta fördärvliga teknosamhälle? Gå ut i skogen och bygg er en hydda och lev med naturen m.a.o. lev som ni lär! Svaret man får är: ”Det kan man väl inte göra!” Varför inte, det är världens enklaste sak att lämna civilisationen, tusen gånger enklare än det var för våra förfäder att bygga upp den.
Ett annat vanligt argument som man ofta hör är att den västerländska civilisationens fixering vid materialismen, har gjort människan mindre lycklig och att vi på detta sätt försummar våra andliga behov - ett argument som kyrkan i sin opportunism hakar på. Återigen är det kvalificerat struntprat. Allt beror givetvis på vad som menas med begreppet "andlighet". Menar man något hinsides är det en trossak som jag behandlar på annat ställe i boken. Sekulariserade människor brukar i allmänhet med andliga aktiviteter mena intellektuell förkovran i t.ex. konst, poesi, musik och hobbys. Men ingen vettig människa kan väl mena att dessa aktiviteter var vanligare förr? Vardagen fylldes av hårt arbete från att det var ljust på morgonen till det blev mörkt på kvällen, sex dagar i veckan för att på den sjunde tvingas iväg till kyrkan och höra hur syndig och eländig man varit. Där fanns verkligen inte mycket tid över för någon intellektuell odling av något slag och även om vilja och talang fanns så saknades pengar, åtminstone för nittionio procent av befolkningen.
Idag är förhållandena det omvända, nästan alla kan delta i kulturella aktiviteter eller odla en hobby av något slag. Det var inte möjligt förr och är det inte nu i den fattiga delen av världen. Om du inte tror mig, så fråga en människa i en av Brasiliens många slumkvarter, vilken konstriktning den föredrar, vilken konsert den senast bevittnade eller vilken hobby den odlar. Nej, förresten, jag råder dig att avstå; du kommer antagligen få näsbenet intryckt en bra bit in i mellanhjärnan innan du hunnit avsluta frågorna.
Detta konstgjorda motsatsförhållande mellan materialism och "andlighet" är en konstruktion av hatare till den västerländska civilisationen. Det finns inget motsatsförhållande. Tvärtom förutsätter kultur och andliga värden materialismen och - kommersialismen, om inte kulturen bara ska vara förbehållen en liten klick av överklassen.
Helt klart är att människan i den västerländska civilisationen aldrig tidigare varit så frisk och aldrig levt så länge. Hon har aldrig tidigare haft så mycket fritid, aldrig haft en sådan ekonomisk utjämning, aldrig haft så hög levnadsstandard och aldrig haft så god tillgång till sjukvård och utbildning. Aldrig har människan haft så mycket bekvämligheter, och givetvis, som en konsekvens av allt detta - även om allt (nästan) är relativt - aldrig varit lyckligare. Den som förnekar detta, antingen ljuger eller har varit bortrest från planeten Tellus.Världens resurser kommer aldrig att ta slut Många använder argumentet att om alla skulle leva på västvärldens standard kommer jordens resurser inte räcka till. Ett argument som förvisso är riktigt med dagens teknologi, men självfallet kommer teknologin att avancera till att bli alltmer sparsam med resurser och energi.
Man kan dessutom lätt vända på detta argument: Om västvärldens folk återvände till naturfolksnivå, skulle befolkningen snabbt mer än halveras genom svält. Svält förekom ju då man knappt var en tredjedel så många som nu, så hur skulle då dagens folkmängd kunna klara sig? Naturens resurser som villebråd och bär hade snabbt förbrukats.
"Jordens resurser kommer att ta slut", har vi hört så många gånger att folk faktiskt tror på det. Men om vi granskar påståendet ett ögonblick finner vi snart att det inte håller, sanningen är istället den att jordens resurser aldrig kommer att ta slut.
Först måste vi fastställa: vad är en resurs? Jo, något som människan har användning av, men vad vi använder för resurser har skiftat från tid till annan. På medeltiden var salt en oerhört viktig resurs då man konserverade allt med salt, idag är salt inte mycket värt mer än som krydda i maten. Ännu längre tillbaka var flintstenar den resurs som allt gjordes av. Om någon miljömedveten stenåldersman hade sagt de förvisso sanna orden att "om vi fortsätter att använda flinta i nuvarande takt, kommer all flinta att ta slut om x antal år". Men som alla vet kom nya material och blev resurser.
På 1800-talet utgjorde kolet den stora resursen som allt kretsade kring, sedan anlände oljan och gjorde kolet mer eller mindre värdelöst som resurs. Vi måste vara på det klara med att ingenting lämnar den här jorden, allt blir kvar och resurserna tar aldrig slut. Vi bara stuvar om atomerna med vårt förnuft - den enda tidlösa resursen.
Endast genom att använda vårt förnuft till att skapa en fortsatt teknologisk utveckling kan vi lösa alla problem. Dessa åsikter brukar betraktas som "teknikoptimistiska" av teknikhatarna men det är ingen optimistisk förhoppning utan bara en realistisk syn på en historisk utveckling. Endast människan (inte en osynlig gud, en oidentifierad natursjäl eller någon flummig kosmisk ande kan åtgärda problemen på jorden), och hon kan bara använda sitt förnuft. Alla andra tokmetoder har misslyckats.Rika och fattiga När de intellektuella i västvärlden kritiserar tillståndet i uländerna och ojämnheterna i materiell rikedom, som vi alla finner stötande och sorglig, så är den ändå felriktad. Vad de angriper är västvärlden - den del av världen där det materiella välståndet nått längst på jorden.
Det är inte i väst folk svälter, det är inte i väst folk slår ihjäl varandra för att de har olika trosuppfattningar (enstaka undantag finns givetvis). Det är inte i väst tyranner styr folk med järnhand och det är inte i väst flickor mördas eller förskjuts av sin familj därför att de inte är oskulder innan bröllopet. Men det har varit det förr i väst, innan vi fick en modern utvecklad civilisation.
Med detta menar jag inte att det är fel på människorna i uländerna, lika lite som att det var fel på människorna i väst förr. Felet är avsaknaden av en teknologisk utveckling som kan producera mer med färre mänskliga arbetsinsatser, som därigenom kan frigöra folk och kapital till utbildning, sjukvård m.m. Det vill säga: För lite materialism.
Hur är det då med pratet om att västvärlden suger ut och parasiterar på uländerna? Man säger att vi köper deras råvaror för billigt, men hur skulle det kunna vara annorlunda och vad skulle hända om vi - i dumsolidaritetens namn - betalde dem det fyrdubbla priset? Jo, priserna på våra varor skulle stiga brant uppåt, vilket kom att göra att uländerna finge betala ännu mer för våra förädlande produkter som de är helt beroende av.
Har då västvärlden ingen skuld alls i den rådande obalansen mellan fattiga och rika i världen? Jo, det finns två stora fel som västvärlden är skyldig till, och om dessa inte åtgärdas kommer fattigdomen att permanentas. Det första felet är handelshindren - som även drabbar oss själva. Uländernas enda konkurrensfavör är låga priser, men det hjälper föga när politikerna i importländerna höjer tullmurarna så att varorna konstgjort får samma pris i väst, allt för att skydda starka korporativistiska grupper i väst som politikerna är beroende av. Om alla tullar avlägsnades i världen, skulle det på momangen göra mer nytta än vad all uhjälp hitintills åstadkommit.
Om uländerna fått möjligheten att konkurrera fritt med sina låga löner skulle de fått investeringar att strömma in från väst. Produktionen hade ökat, utrymme för löneökningar hade blivit följden, vilket satt fart på den privata konsumtionen, därigenom skulle produktionen ha ökat ytterligare osv. Det är det enda sättet att uppnå välstånd på. Det går inte att börja med höga löner och höga priser, välstånd måste produceras fram, den kan och kommer aldrig att kunna trollas fram.
Det andra generalfelet som västvärlden begått är att marknadsföra 1900-talsvarianten av offerevangeliet: socialismen, och det är oförlåtligt. Hur många onödiga liv den tagit och hur mycket fattigdom den skapat är omöjligt att säga. Det är ju ganska meningslöst att ställa frågor som: vad hade hänt om? Men helt klart är att Afrika som varit socialisternas stora experimentkontinent också är den mest sargade av alla - egentligen den kontinenten med störst möjligheter. Att sprida ut det moderna offerevangeliets slavmoral till de fattiga länderna, som redan innan hade ett religiöst offerevangelium, har enligt min mening skadat mer än kolonialepoken. Väst hade lika gärna kunnat bomba dessa länder sönder och samman som att införa socialism eftersom effekten blir densamma.
Vi får dagligen höra vilken skuld den västerländska civilisationen har i allt elände som finns på jorden. Att vi parasiterar på uländerna, när alla vet att vi vräker miljarder årligen i bistånd och ger lån som aldrig kommer att kunna återbetalas. Att vi samtidigt har för hög levnadsstandard och för stor tillväxt i väst - vilket ju är förutsättningen för att kunna skänka något.
Men borde vi då inte av humanitära skäl hjälpa? Jo, om det bygger på frivillig väg så står det var och en fritt. Jag är dock övertygad om att uhjälp inte gagnar uländerna utan tvärtom skadar dem på längre sikt (undantaget katastrofhjälp, vilket utgör en mycket liten del av den totala hjälpen).
Den internationella solidariteten är ingen solidaritet om vi tvingas till att betala. Det statliga stöldgods som västregeringarna lämnar till uländerna går heller inte som många tror till fattiga utan till regeringar i uländerna, som därmed inte har något incitament till att minska fattigdomen. I många fall har hjälpen inte åstadkommit mer än att göda galna diktatorer och en uppsjö administratörer från väst. Under 1900: talet har man huvudsakligen hjälpt socialistiska terrorregimer som gjort allt för att krossa all ekonomisk utveckling.
Man kan ju också fråga sig varför och hur länge västvärlden ska försörja u-världen och de kommunistiska stärbhusen? Varför skulle inte uländernas folk själva kunna arbeta sig upp till ett välstånd som västerlandets folk gjorde utan hjälp? Här finns ett betraktelsesätt från förespråkarna för permanent uhjälp om att ulandsmänniskor är lägre stående än västs befolkning, någon annan slutsats är svår att dra.
Uhjälp är inget annat än praktiserad rasism: här kommer den snälle och högre utvecklade vite mannen och hjälper de underutvecklade stackarna, och den inställningen torde inte öka den fattiges självtillit. I västvärlden hjälper vi barn, gamla, sjuka och handikappade därför de omöjligen kan klara sig själva. Men menar man att en hel ras eller en hel kontinent inte kan klara sig själva har man en rasistisk övermänniskoinställning, låt vara att den är omedveten.
Kommer det då ta lika lång tid för uländerna att utveckla sina ekonomier som det tog för västvärlden? Nej, inte om man inför en kapitalistisk marknadsekonomi; då kommer det att gå mycket snabbt.
Sedan får vi inte glömma att västvärldens ekonomiska utveckling skedde i takt med nya upptäckter och uppfinningar. Västvärlden var tvungen att uppfinna nya produktionsprocesser för att utveckla ekonomin. Eftersom västvärlden i många fall ligger hundra år före uländerna så finns det idag modern teknik som uländerna direkt kan hoppa på. De kommer givetvis inte gå den långa omvägen runt ångmaskinen och självbindaren; de kan istället för det astronomiskt dyra kabeldragandet för telekommunikation hoppa direkt på den mycket billigare satellittekniken.
Vad uländerna behöver - för övrigt alla stater, i som uländer - är regeringar som inte hela tiden sätter käppar i hjulen för företagsamma människor, utan istället anlägger en konstitutionell garanti för äganderätten. Då kommer människorna själva skapa sitt välstånd, därför så fungerar alla människor världen runt.
Pratet om att fattigdomen i u-världen är en rest från kolonialtiden är också bara ett falsarium. Jag försvarar definitivt inte kolonialismen, den var en folkrättslig skam, men den är inte orsaken till den fattigdom vi ser idag. Det är lika löjligt som att påstå att dagens ekonomiska problem i väst skulle vara rester från feodalsystemet.
Den utsugning som kolonialländerna påstås ha bedrivit, och som alltså än idag skulle göra de forna kolonierna fattiga, har i så fall haft märkliga effekter. Om vi tittar på de stora kolonialländerna som Spanien och Portugal, så har de knappast varit kända för att vara de rikaste länderna i väst. Storbritannien, den största kolonialmakten genom tiderna, har brottats med ekonomiska problem under stora delar av 1900-talet, likaså Frankrike.
Sanningen är snarare att kolonierna kostade moderländerna mer pengar i form av administration och militära utgifter än vad man fick in, vilket också var den stora anledningen till att kolonialismen upphörde. Skälen för att ha kolonier berodde mer på maktpolitiska ambitioner från etatistiska politiker än för de ekonomiska vinster man kunde göra.
Bortsett från det omoraliska med kolonialismen, kan vi ändå inte komma ifrån att moderländerna anlade en infrastruktur som de frisläppta staterna kunde bygga vidare på. Ändå har utvecklingen i de forna kolonierna efter befrielserna inte alltid varit så positiva, varken ekonomiskt eller demokratiskt, som säkert alla vet.
Om inte den västerländska civilisationen hade haft så god tillväxt som den haft, tack vare det kapitalistiska systemets överlägsenhet i att skapa välstånd, hade vi idag haft en global massvält. Faktum är att 1900-talet var det första århundradet i historien då majoriteten av jordens befolkning inte svalt.Minoriteter och historisk skuld Vi får också höra vilken skuld som åligger det moderna samhället när det gäller olika minoritetsgrupper inom väst t.ex. indianerna i USA och samerna i Sverige, trots att deras livsstilar subventioneras av staten. Man säger att i indianreservaten i USA är fattigdomen mer utbredd, livslängden kortare och alkoholismen större än genomsnittet.
Visst har den vite mannen en gång burit sig för djävligt åt, men detta kan dagens amerikaner givetvis inte lastas för. Menar man verkligen att det finns en rasmässig arvsynd?
Varken du eller jag har någon som helst skuld i vad våra förfäder hade för sattyg för sig. Antagligen finns det en mördare i varje släkt om vi bara går tillräckligt långt tillbaka i tiden, men det kan vi inte klandras för idag. Att spela på dessa hitleristiska känslor är inte bara äckligt, det är rena vansinnet. Alla som har två hjärnceller kvar i skallen inser att det inte ens är teoretiskt möjligt att skuldbelägga en individ för något som hände innan den föddes. Ingen kan heller ha en skuld i något som en annan individ gjort bara för att han har vissa gemensamma gener med den skyldige.
Att sedan livslängden är kortare och fattigdomen större bland de som valt att leva med naturen är ju inget märkligt, så var det i Europa också då vi levde med naturen. De har givetvis sin fulla rätt att välja vilken livsstil de vill, men då får de också ta de konsekvenser som detta innebär. Lever man helt på naturens villkor blir man fattigare, sjukare och får kortare livslängd. Man kan inte heller begära att andra ska subventionera sin egen självvalda livsstil.
Alkoholismen bland indianerna kan ju svårligen den vite mannen rå för. Det vore lika befängt som att påstå att indianerna har en skuld i västerlänningens tobaksbruk, eller att kineserna vore skyldiga till västvärldens opiatmissbrukare.
Jag kan hålla med om att vissa av den västerländska civilisationens stater har dödat indianernas kultur och andra minoritetsgruppers förutsättningar, men inte som de vänsterintellektuella menar, att vi inte i tillräcklig grad hjälper dessa, utan tvärtom. Det är just stöd och bidrag som har passiviserat dessa folk till håglöshet och missmod.
Indianerna får givetvis klara sig på egen hand och helt ta ansvar för sitt eget liv likt alla andra; detta synsätt uppfattas som cyniskt, då vi anses skyldiga att hjälpa denna svaga grupp. Men att överhuvudtaget kalla en hel ras eller folkgrupp för svag, är ingenting annat än förnedring och en von oben-syn.
Bakom denna välmenande attityd ligger en omedveten rasism: Vi ska hjälpa dem, det är synd om dem, de kan inte klara sig själva. I denna attityd finns implicit en uppfattning om att indianer är lägre stående varelser som inte är kapabla att klara sig själva utan vi, högtstående vita, måste hjälpa och stödja dem.
Den värsta formen av förnedring man kan utsätta en människa för, är att tycka synd om henne; att förvandla henne till en stackare. Det har varit överhetens attityd till andra folkslag och till arbetaren i väst.
Självklart ska alla människor ha samma rättigheter, och om vissa inte har det ska man lika självklart se till att så blir fallet. Men en ras eller etisk grupp ska inte ha stöd eller särlagar bara för att de är en ras eller grupp.
Västvärlden ska enligt vänstern också skämmas över att vi "utnyttjar" de flyktingar som kommer till väst, även här är bilden skev. Till exempel flyr tusentals mexikanare över gränsen till USA varje år, och enligt vänstern exploateras dessa av amerikanska företagare och jordbrukare. Men ingen ställer frågan, varför folk flyr från Mexiko? Naturligtvis därför de har det sämre i Mexiko; ingen människa flyr till något som är sämre. Hur dåligt de än har det i USA är det trots allt ändå ett lyft, annars hade de inte flytt. De har det givetvis dåligt med amerikanska mått, men bra med ulandsmått och det är den måttstocken de och vi måste använda.
Samma skeva bild utmålas om industrialismens början i väst, där bondebefolkningen strömmade in till städerna och sökte jobb i fabriker. Jobb som var dåliga, smutsiga och uselt betalda. Men trots detta var det ändå bättre än misären på landet, annars hade givetvis inte denna folkvandring ägt rum.Världen är underbefolkad Många förståsigpåare säger att vi måste stoppa befolkningsexplosionen genom tvångssterilisering och andra tvångsåtgärder som de älskar att kommendera ut. De säger att befolkningsökningen är orsaken till svälten, när allt pekar på motsatsen, dvs. fattigdomen är orsaken till befolkningsökningen.
De glömmer bort att i väst var befolkningsökningen också stor då fattigdomen härskade; i dagens rika länder däremot ökar befolkningen knappast alls. Bortsett ifrån det brottsliga i att använda tvångsåtgärder när det gäller preventivteknik - och i alla andra sammanhang - vore det dessutom en katastrofal åtgärd. Låt oss tänka oss ett uland med svält, där vi genom något hokus pokus halverade befolkningen. Vi skulle då få ett land som helt riktigt bara hade hälften så många munnar att mätta, men - det vore också hälften så många som producerade något att äta. Just i ett uland är detta viktigt att komma ihåg, enär praktiskt taget allt arbete görs för hand.
Det är också lustigt att konstatera att de som yttrar ”de överbefolkade länderna” och självfallet åsyftas då uländerna, ofta är människor som sitter i den mest befolkade delen, det vill säga västvärlden. Västeuropa är en av de mest tättbefolkade delarna i världen, medan de flesta uländer är oerhört glest befolkade. Sett i ett västerländskt perspektiv är världen snarare underbefolkad.
Befolkningsökningen kommer inte nå de toppar som 1960-talets teoretiker satt och extrapolerade. Sanningen är att den redan har börjat plana ut över hela världen, utom i Afrika, som också är den fattigaste. Det är just fattigdomen som är orsak till befolkningsökningen, och orsaken till fattigdomen är bristande ekonomisk tillväxt, som i sin tur är orsakad av frånvaro av en kapitalistisk marknadsekonomi.Miljövänstern Miljöförstöringen beskylls givetvis också vara västvärldens och framförallt kapitalismens fel.
Tidigare prognoser visade att tillväxtkurvan, miljöförstöringskurvan och energi/naturresursförbrukningskurvan gick parallellt uppåt, och om detta fortsatte skulle världen snart stå inför en katastrof. Vad dysterkvistarna gjorde var det gamla vanliga tricket med att extrapolera kurvor, vilket ingen sansad vetenskapsman idag begagnar. Alla vet att alla uppåtgående kurvor vänder nedåt efter en viss tid av det enkla skälet att ingen utveckling kan gå åt ett håll hur länge som helst. Om man ska göra någon grafisk figur som mer är i överensstämmelse med verkligheten är det snarare ett vågmönster.
Författaren Paul Johnson ironiserar över hur FN:s experter förutspår befolkningsexplosionen genom just extrapolering i sin bok "Samhällets fiender": "Om samma statistiska knep användes till exempel i fråga om ökningen av risskördarna på den Indiska halvön efter 1965 - ett i och för sig mycket positivt tecken - skulle jorden inom hundra år vara täckt av ett metertjockt lager av ris!"
Idag ser vi klart att kurvorna inte längre går i fas, energi och resursförbrukningskurvorna har börjat plana ut, miljöförstöringskurvan pekar nedåt medan tillväxten fortfarande ökar eller håller sig stabil. Tvärtom är det så att just tillväxten skapar en modern teknik som är både renare och energisnålare. Vi kan bara gå till våra vardagliga ting för att få bekräftelse: Våra bilar släpper idag ut mycket färre farliga avgaser och drar nästan hälften så mycket bränsle som bilarna gjorde på 1940-talet. Våra TV-apparater förbrukar bara en tredjedel så mycket energi som när de första modellerna kom, men detta påverkar på intet sätt vår levnadsstandard. Vi får inte mindre njutning av att se på en TV som drar mindre energi, och vi åker inte sämre för att bilen som vi kör släpper ut mindre mängd avgaser.
Ett klart bevis på att sambandet är falskt hittar vi i det tidigare kommunistblocket. Där fanns praktiskt taget ingen tillväxt och standardhöjning för folket, medan de hade en ofantlig miljöförstöring och ett resursslöseri som inte har sin like i någon kapitaliststat.
Jag vill inte förringa problemen med miljöförstöringen, men att propagera för nolltillväxt och primitivare teknologi skulle vara rena självmordet för planeten. Det är endast med fortsatt ekonomisk tillväxt vi kan uppfinna bättre tekniker och därigenom förbättra miljön och livet för oss alla.
Många räds den nya teknologin och anser att vi blir alltför beroende av den. Men har vi inte alltid varit beroende av den teknik vi använt, hur primitiv den än varit? Människan har ju alltid använt sig av någon form av teknik som hon varit beroende av och är det något som teknologin åstadkommit, är det snarare att vi idag är mera oberoende av omgivningens nyckfullhet än det tidigare agrara samhället. Människan, precis som alla andra varelser, gör sig alltid beroende av den teknik hon använder och den miljö hon kringgärdas av.
Miljövänstern vill förleda oss och tro att naturen hela tiden balanserar på randen till undergång och att om vi bara aldrig så lite rubbar något i naturen kollapsar hela ekologin. Detta är givetvis nonsens. Om så vore, skulle naturen inte kunna ha några hundra miljoner år lång historia. Något som tyder på att miljöhoten är överdrivna är ju det faktum att vi idag är friskast och lever längst i den del av världen där industrialiseringen är som störst.
Under flera decennier har dysterkvistarna fått råda; de som vill att jorden går under för att de postumt ska få rätt. Det är dessa som hatar människan och det hon kan prestera med sin hjärna, teknologin.
Människan har i alla tider vänt sig till andar och gudar för att få lösningar på sina problem med milt sagt klent resultat. Om det finns en framtid för människan att överleva, så ligger den i teknologin. Jag säger inte detta för att jag skulle ha en överdriven tro på teknologin som om det vore något magiskt, utan på det enkla faktum att det inte finns något annat som kan rädda oss.
Det är bara teknologin som kunnat minska ned de stora problemen som svält, sjukdomar och fattigdom och varför ska vi då välja bort det enda instrument som står oss till buds? Alternativet är den "gamla goda tiden" med svält och elände.
De som förordar tillbakagång har bara ett motiv: de vill att människan ska lida och vara fattig! Det är ingen konspiratorisk paranoia som jag drabbats av när jag påstår detta, utan ett konstaterande av att vi idag har facit av hur det såg ut förr, innan teknologin fanns, och hur mycket bättre det ändå är idag. Om man då, trots dessa fakta, vill återvända till förteknologisk tid, måste man vilja att människan ska vara fattig.
En del vill bevara naturens ursprung för naturens egen skull, som om det vore ett eget väsen eller för att dess estetik skulle kunna tjusa någon annan än människan. Självklart ska vi bruka naturen för våra egna intressen - så gör alla andra naturvarelser. Att bevara naturen intakt är som att bevara en oskuld: visst bevaras den i sitt ursprungsskick; men tänk så mycket nytta och nöje som försakas.
Ofta hör man uttrycket, ”de som tror på framstegsmyten”, följt av ett uppnäst fnysande. För det första är framsteget inte någon myt. En myt är en saga, en fabel alltså något overkligt. Är den teknologiska utvecklingen inte verklig? Är alla maskiner, moderna läkemedel, bilar, lasrar, kärnkraft och datorer en fantasi bara?
För det andra tror vi på framstegen därför de just är framsteg i mänsklighetens tjänst: det har gjort oss rikare, friskare och lyckligare. Det är mer än man kan säga om dem som tror på sina gudomar som aldrig ens har kunnat bevisa sin existens än mindre presterat något under värt att tro på. Deras tro är verkligen mytologisk.Djuriska tankar Det finns till och med de i väst som på fullaste allvar hävdar att människan borde utrotas för att det skulle gynna naturen. Dessa ser inte människan som något mer värt än en daggmask, ett grässtrå eller en bakterie.
Rent filosofiskt kan man visserligen ifrågasätta vad som gör människan till något mer än andra arter. Men för mig är frågan enkel; vi har en särställning utifrån mänsklig utgångspunkt - den enda utgångspunkt vi kan ha. På samma sätt som en kålmask utgår från sin arts väl och ve där den mumsar på bondens kål. Kålmasken har givetvis rätt att förse sig av bondens kål, och bonden har lika stor rätt att ta kål på masken eftersom den förstör hans försörjning.
Frågan om djurens rätt har tagits upp av filosofen Peter Singer, där han menar att det avgörande inte är vilken art individen tillhör som lider utan det viktiga är om individen kan lida. Att djur kan lida är bortom all tvivel och där har Peter Singer en poäng. Vi ska själklart behandla djuren på ett så värdigt sätt som möjligt, det anser alla som är normalt konstruerade. Men bortsett från att civilisatoriska kontrakt inte kan upprättas mellan arter som inte kan kommunicera, kan man inte heller använda rättigheter mellan arter som dem mellan människor. Själva naturen tillåter inte sådana genom sin konstruktion.
De som menar att djur och människor ska ha samma rättigheter och är lika mycket värda, måste i så fall själva ta sig av daga. Vår existens kräver att vi har ihjäl andra kryp; vårt och alla andras näringsintag baseras på annat liv från andra arter. Att mena att älgsteken i grytan är ett lika stort brott som om moster Hulda legat där, är helt enkelt inte möjligt såsom naturen nu är.
Djur har rätt att äta upp andra djur (och människor) och att försvara sig från att bli uppätna; människor har ävenså rätt att äta upp andra djur och försvara sig. Moraliska civilisationslagar kan bara förekomma mellan individer av samma art; inte mellan olika arter.Naturliga tankar Vi vill gärna intellektuellt fjärma oss från naturen. "Nu ska vi ut och gå i naturen”, precis som vi inte redan befann oss där. Vi människor är naturvarelser likt alla andra djur och enda meningen med att kalla oss något annat är ren språklig rationalitet.
En del av västerlandets dödgrävare hävdar att vi ska återvända till naturen - vi är ju där! Dessa menar att civilisationen är onaturlig, att storstädernas neon och asfalt är artificiell. Men det är ju en naturvarelse som gjort civilisationen, gjort neon och asfalt, byggt skyskrapor och konstruerat plaster.
Varje varelse använder den intellektuella kapacitet som naturen utrustat henne med: myran sin, delfinen sin och hönan sin. Är det något som är onaturligt, är det att konstgjort begränsa sig själv och sin intellektuella kapacitet. Den västliga civilisationens invånare under 1900-talet är den enda varelse som låtit begränsa sin intelligens för en renodlad dumhet.
Ingen hävdar att myrorna som bygger upp en myrstack i skogen är i färd med att förstöra naturen så hur kan någon då påstå, att när en annan naturvarelse (människan) bygger en stad, gör det? Bäggedera använder helt naturligt sin intelligenskapacitet. Att sedan våran är betydligt högre, och därmed vad vi kan uträtta blir mera avancerat, är enda skillnaden.
Det finns med detta synsätt inget som heter onaturligt. Att vi använder begreppet, bör bara bero på att vi av bekvämlighet ska kunna definiera enkelt vad som är människokonstruerat, inget annat. Neonskyltar, kärnkraftverk, plast, flygplan och datorer är lika naturliga som kottar, spindelnät, bäverdammar och fågelbon - allt är skapat av naturvarelser. Detta faktum kanske människan upptäcker den dag då hon finner att människan och hennes intelligens faktiskt är av naturen skapad.
Självfallet ska vi bruka naturen, den är inte till för Gud eller för sig själv, den bara är och om vi inte brukar den kommer vi att förinta oss själva genom idealiserad naivitet. Vi kan ju också se vilka det är som motarbetar teknologin och materialismen. Det är de som har fattigdomen som ideal: kyrkan, socialismen och en hel flock flummiga gröngölingar i olika skepnader.
Jag hoppas att framtida generationer kommer befria människan från dessa deprimerade tråkmånsar och förpassa dem till det helvete de vill att jorden ska vara. Att vi en dag kan kasta av oss oket som tynger ned människan till nedstämdhet och skam över den hon är.
Men då måste vi också kasta bort Gud, Jesus och andra livsförnekare; ta avstånd från religionsfjanteriet tillika socialismen som vill göra oss till en uniform boskap, och alla miljöfanatiska idéer. Istället kan vi hoppas på att en ny människa träder fram, en som vågar erkänna att hon är egoist och inte skäms för det. En människa som bejakar framstegen, teknologin och tron på att människan och endast människan är kapabel att lösa mänskliga problem. Denna sanna och naturliga människa är tyvärr än så länge bara en myt.
De religiösa säger att tron kan försätta berg, och alla vet att det bara är skitsnack. Däremot vet alla att pengar, teknologi och förnuft faktiskt kan göra det.Västvärldens framtid Det finns de som hävdar att en civilisations födelse, uppgång och fall är en historisk lag, analogt med en människas biologiska levnadsförlopp. Om vi tittar på de tidigare kulturernas facit är det onekligen en dyster prognos för vår västerländska kultur.
Men jag tror ändå inte att vi är kausala fångar i historien, vi kan välja väg här och nu. Dessutom är vår moderna kultur unik på många sätt; teknologin och informationsflödet med dess enorma kunskapsbredd gör att vi har ett helt annat läge än vad någon annan kultur tidigare haft. Vidare bygger denna dystra civilisationscykelteori enbart på empiriska exempel från totalitära kulturer; den västerländska kulturen är den första icke-totalitära. Vi vet ju också att en stor del i en kulturs söndringsprocess beror just på den totalitära styrningen - eller rättare sagt en folklig resning mot den.
Vissa hävdar att en kulturs sammanbrott har sin grund i den moraliska degenereringen som oundvikligen drabbar alla kulturer. Allt skulle då bero på att vi kräver större och mer av allting. Ungefär som om när vi saltar maten, vi måste hälla på mer och mer salt för att märka av sältan. Porren måste bli grövre och grövre för att vi ska uppnå samma effekt; slagsmålet måste bli allt värre i våldsfilmerna; kriminaliteten allt mer våldsam osv. Allt maximeras, och slutligen når det klimax med följande undergång. Vi kan således inte undvika att slå rekord om det finns potentialer till att göra det.
Det kan ligga mycket i detta resonemang, men jag tror ändå inte att det fungerar exakt så. Mycket talar för att trender inte håller i sig, utan stöter på mottrender. Historien har ju haft perioder av promiskuitet och puritanism om vartannat, brottsligheten har också haft sina toppar och dalar. Jag tror nog snarare på sinuskurvans vågmönster när det gäller den moraliska standarden.
En annan sak som skiljer den västerländska civilisationen från tidigare är att den är öppen medan alla andra varit slutna kulturer, detta kan i sig också inge en viss oro. Om nu alla civilisationer är dömda att gå under och tidigare var slutna, alltså lokala, hur går det då med den västerländska som redan nått en global utbredning? Jag tror dock att just själva öppenheten är en faktor som kan minska risken för undergång.
Ändå måste jag säga att jag är pessimist när det gäller västvärldens framtid. Det finns ett flertal faktorer som pekar på att västvärlden har haft sin tid. Under de goda åren 1950-1960-talen byggdes västvärlden upp, den avmattning vi sett tror jag beror på att västvärlden är färdigbyggt. Det kan låta löjligt men jag ska strax utveckla det. En annan sak är att kapitalismen stryps alltmer i de västliga staterna, vilket jag tar upp i ett senare kapitel. Säkerligen kommer ekonomin att fluktuera upp och ned i intervaller, men vi kommer troligen att få inrikta oss på en betydligt lägre nivå i framtiden. Med andra ord: Vår bästa tid har varit, och detta på grund av följande punkter:
1: Huset är färdigbyggt
Jag vill jämföra en civilisations uppbyggnad med ett husbygge. När ett hus byggs, är där arbete till en mängd arbetare: Snickare, murare, elektriker, rörmokare etc. När huset är färdigbyggt är där kanske bara arbete åt en person att underhålla huset, övriga blir arbetslösa. Nu kan man visserligen invända att ett hus förhoppningsvis blir färdigbyggt någon gång, medan en civilisation eller ett land lika förhoppningsvis aldrig blir det. Det är riktigt att jämförelsen haltar, men ändå finns vissa paralleller, och viktiga sådana: alla marknader blir slutligen mättade.
Om vi tar bilindustrin som exempel, så var inriktningen den att alla i väst skulle ha en egen bil (även om det i en kapitalistisk ekonomi inte fanns en plan för detta mål, så var det ändå underförstått). Nu har alla i väst bil som vill ha en bil, och vi kan inte förvänta oss att bilbeståndet ska öka mycket mera. Men produktionen är ändå på en nivå där alla kommer att ha två bilar om ytterligare tjugo år osv. vilket givetvis är en orimlighet. Produktionen av bilar kommer att stabiliseras på en lägre nivå där man bara ersätter de bilar som naturligt faller ifrån av ålderskrämpor.
Här kan man också göra en invändning och säga att marknaden är dynamisk; att nya marknader hela tiden öppnas upp av nya innovationer, det är sant. Men poängen är att produktionen generellt sett, i en civilisation som byggs upp, är på en högre nivå än den sedan kan vara när den uppnått sin platåfas.
En sak som förbryllat många, inte bara oss lekmän utan också ekonomerna, är hur de två förlorarna i andra världskriget, Tyskland och Japan, kunnat bli efterkrigstidens starkaste ekonomier. Som jag ser det, beror det på att de helt enkelt startade senare och kom därmed senare att uppnå denna platå.
2: Det ledande landet dalar
USA som varit motorn ekonomiskt och kulturellt i västvärlden har börjat tappa mark. Välfärdsetatisterna har med effektiv grundlighet underminerat USA:s ekonomi, som de gjort i alla andra väststater. Om USA:s ekonomi rasar samman, står inte övriga väststater pall.
3: Folkvandringen
Den folkvandring som ägt rum till väst kan bädda för etniska konflikter framöver. Givetvis kan det också resultera i det paradoxala att invandringen leder till en vitalisering av väst så att västvärlden till och med stärks, men det kan bara framtiden ge svar på. Den falskhumanstiska inställningen, att betala invandrarnas uppehälle i väst med stulna pengar från medborgarna, kan mycket väl bli den katalysator som driver missnöjet fram till ett ras och religionskrig i västvärlden.
En annan farhåga som många hyser är den islamiska utbredningen i väst. En paradoxal trend är de påfallande många vänsterintellektuella som idag konverterar till islam. Men för mig är det inget märkligt, denna grupp har alltid hoppat på det tåg som rullar, allt för att få tillskansa sig makten och eftersom det finns ett USA -och- västhat inom islam passar det vänstern perfekt. Det finns heller inte den skillnad i värderingar som det till synes kan verka. Socialismen och religionen är båda offerevangeliska slavsystem, och givetvis ligger den mest totalitära religionen och den mest totalitära politiska rörelsen varandra nära.
Huruvida islam kommer hota västvärlden, på samma sätt som kommunismen, kan vi bara spekulera i, men visst finns det orostecken. Islam kan mycket väl spela på det missnöje som finns i uländerna, på samma sätt som kommunismen gjorde. I synnerhet om de får assistans från västliga medlöpare, vilket ju var fallet med kommunismen.
4: Investeringar flyttar
Den kanske största orsaken till att västvärldens glada dagar är räknade är östblocket och Sovjets kollaps. I de forna socialiststaterna kunde läget inte bli mycket sämre, det kunde bara gå åt rätt håll, dvs. uppåt, medan väst rimligen har nått taket i välstånd. Västs kostnadsläge är mycket högre än östs och syds, vilket gör att västerländska företag hellre investerar i dessa låglöneregioner. Eftersom företagens investeringskapital är begränsat, innebär det mindre investeringar i väst.
Detta är en ekonomisk utjämning som är nödvändig och som också är önskvärd sett ur rent mänskliga perspektiv, men som kan leda till stora sociala spänningar, vilket tillsammans med punkt 3 kan leda till farliga situationer.
5: Maffiokratier tar över
Statens oförmåga att bekämpa brottsligheten är en faktor som kan krossa vilken civilisation som helst. Om inte den undfallande inställningen till brottsligheten stoppas kommer vi få problem som inte är reversibla. Brottslingarna - precis som alla andra - går så långt de kan gå, och stoppas de inte tar de helt enkelt över. När brottsligheten kommit till en viss nivå, när den börjat organisera sig, finns inget att göra. Det kan låta pessimistiskt, men tänk efter! Vem är den ende som kan bekämpa brottsligheten? Jo, det är staten, dvs. myndigheterna i form av poliser, åklagarämbete och domstolar. Men kommer brottsligheten till den nivån att den börja struktureras, att bli organiserad, då har den infiltrerat staten. Om de kriminella kontrollerar den enda instans som kan krossa brottsligheten är loppet kört. Den organiserade brottsligheten kontrollerar, till skillnad från vanliga gangsterband, politiker, domare samt poliser och i vissa väststater har det redan uppstått något som liknar maffiokratier.
6: Traditionerna
En del hävdar att en grundläggande orsak till att kulturer vissnar bort är att traditionerna försvinner. Som den motvallskäring jag är, vill jag påstå att det är precis tvärtom. I en civilisations gryning finns av naturliga skäl inte mycket av traditioner att tillgå. Men allteftersom växer det fram traditioner som trygghetspelare i tillvaron, men på längre sikt blir de i takt med att de börjar vara talrikare också hinder för civilisationens dynamik. Samhällsstrukturen blir förstelnad, otymplig och lämnar inget utrymme för kreativitet och spontanitet. Detta är inget specifikt för den västerländska kulturen utan gäller alla kulturer, men sådana tendenser kan tydligt skönjas idag. Gamla människor tittar bakåt, eftersom de inte har en framtid att se fram emot. Västvärlden tycks likaså lägga allt mer av sin nutid på att nostalgera om det som varit än på det som ska komma. När en kultur är så full av minnen och traditioner att den börjar likna ett antikvariat, är nog inte slutet allt för avlägset.
7: Självmord
Ingenting blir ju heller bättre av att en stor del av de intellektuella i väst propagerar för att västvärlden ska gå under. De har under hela 1900-talet spridit sitt hat över allt västerländskt: teknologin, marknadsekonomin, demokratin och liberalismen. De har däremot visat sin kärlek till diktaturer, planekonomins fattighus och mysticism i alla dess former. De har dyrkat och romantiserat primitiva, barbariska kulturer och religioner. Dessa överlöpare har demoraliserat västvärldens folk till att skämmas över att vi tillhör världens genom tiderna mest utvecklade civilisation.
Den alienation och tomhet som genomsyrar västvärldens folk beror på att vi inte tillåts bejaka den kultur vi lever i, dvs. den västerländska nutidskulturen. Istället intalas vi att skämmas och uppfatta den västerländska kulturen som billig, torftig, smutsig och smaklös. Är det konstigt att vi inte känner oss hemma här?
De intellektuellas nostalgiska grävande i historien med att "det var bättre förr", "hitta dina rötter" och "gräv där du står" är inte bara patetiskt, det är näringen för primitivt stamtänkande som leder till spänningar och krig mellan folk. Man kan ju bara hoppas att de gräver ned sig själva så vi slipper dessa västerlandets deprimerade dödgrävare.
Jag tror att en kulturs moralstandard inte så mycket beror på vilken ekonomisk nivå den befinner sig på, utan mera på vilken riktning ekonomin har, dvs. om den är på väg upp eller ned. Om medborgarna i ett samhälle upplever att deras samhälle är på väg ner, att framtiden inte blir bättre utan bara sämre, mister de hoppet - även om dessa har det bra.
Om folket däremot uppfattar en utveckling och uppbyggnad, kan de fördra ganska hårda villkor, bara det går åt rätt håll. Det är just i nedförsluten av samhällena vi ser en moralisk upplösning med fler och grövre brott, inget spelar någon roll längre, alla grundvalar är raserade.
Det är möjligt att vi kan skönja en sådan tendens idag i västvärlden. Men problemet i väst har ju varit den, att vi under hela den senare delen av 1900-talet - mitt under expansiv uppgång - har intalats att vi saknar framtid. Domedagsprofetiorna har stått som spön i backen, då vistället hade all anledning att vara positiva.
Hela min generation har itutats att vi ska dö i kärnvapenkrig, eller kvävas av miljögifter och att all teknologi är oss enbart till fördärv. Vi har intalats att skämmas över vårat välstånd och komfort och att vi inte har någon framtid. I en sådan atmosfär, där vi inte tillåts vara lyckliga över de materiella framstegen vi åstadkommit, kan givetvis ingen positiv stämning råda, bara resignation, hopplöshet och vanmakt. Civilisationshatarna har oemotsagda kunnat sprida sina deprimerande teorier så att många människor tagit det för bäst att göra slut på sina liv. Vad spelar det för roll att jag gör rätt när jag tror att allt är förlorat; låt oss äta och dricka, ty i morgon ska vi dö eller, vi kör så länge skutan flyter. Intalas man om att vi inte har någon framtid, arbetar man självfallet inte för någon heller.
Jag anser att det största moraliska hotet mot den västerländska kulturen är den intellektuella vänstern, som inifrån förtärt västvärlden moraliskt likt en parasit. De har utnyttjat västvärldens stoltheter som yttrandefriheten och demokratin till just angrepp på dessa institutioner. Deras kritik hade aldrig kunnat framföras i de idealstater som de velat införa. Tala om att såga av den gren man sitter på.
Det är möjligt att ett öppet och fritt samhälle, som det västerländska, inrymmer fröet till sin egen undergång just genom att även idiotin får fritt framföras. Men det behöver inte vara så, anser jag. Vad som behövs är en konstruktiv motvikt och ett mod i västvärlden. Vi som försvarar de västerländska idealen (ty de är specifikt västerländska) frihet, demokrati, yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, rättsstatens principer etc. måste våga säga ifrån, att det är endast i västvärlden som dessa ideal nått en anständig grad av tillämpning. Det handlar inte om att spela herrar, utan bara om det faktum att vi nått längst på civilisationens stege. Vi har faktiskt något att vara stolta över, mer än någon annat folk någon gång har haft.Svarta döden En annan underskattad faktor som kan krossa vilken civilisation som helst är farsoterna. De dyker upp med ojämna mellanrum i historien och kommer givetvis även blossa upp i framtiden.
Låt oss säga att AIDS hade smittat på samma sätt som influensan, det hade inneburit att civilisationens existens varit starkt hotad. Om hälften av befolkningen stryker med är det många inom intelligentsian som också gör det och frågan är om en kultur kan klara en sådan kunskapshalvering?
Detta kan drabba vilken civilisation som helst, det oroväckande är att den västerländska civilisationen är starkt urban. Aldrig tidigare har så många människor träng ihop sig på så små ytor och rest så mycket, och detta i kombination ökar givetvis risken för explosiva smittospridningar.
Nu ska vi ta oss upp ur dödsskuggans dal och istället med egoistens rätt titta på hur vi kan vara så bra som vi är.Varför är väst bäst? Vi kan inte väja för frågan varför västvärlden är den bästa av världar att leva i bara för att alla intellektuella i väst har gjort det tidigare.
Under en expedition till Himalaya tillfrågades en av bärarna som tillhörde lokalbefolkningen varför de under alla tusentals år aldrig själva försökt nå toppen. Bärarn tittade förvånat på västerlänningen och sa: ”Vad ska vi där uppe och göra?”
Även om bärarns motfråga säkert var berättigad, för där finns ju inte något att finna uppe på Mount Everest topp annat än kyla och snö, så belyser episoden på ett tydligt sätt den kulturella skillnaden mellan europén och andra folkslag. Finns ett berg ska västerlänningen upp på det berget, kosta vad det kosta vill. Mentaliteten kan ju tyckas fåfäng och inte leda till något, men denna mentalitet har också en annan sida.
Finns ett hinder ska det övervinnas och ju högre hindret är desto mer sporrar det västerlänningen att bemästra det. Västerlänningen finner sig inte i att titta ut över havet utan seglar iväg för att förhoppningsvis finna en ny kontinent. Månen har hängt över oss i miljoner år men vi gav oss fan på att en dag ska vi traska omkring på den, trots att det kanske inte var mycket mera meningsfullt än en bergbestigning.
Denna upptäckarlusta, tävlingsinstinkt och nyfikenhet är kanske typisk för västerlänningen och kan ge en förklaring på att vi också har skapat teknologin och bemästrat mycket av naturens element. Många kulturer har varit framgångsrika på åtskilliga sätt men de tycks ha saknat dessa drivkrafter; dess folk har funnit sig i naturens stränghet och den geografiska begränsningen medan västerlänningen snarare eggats till att betvinga naturen och vidga sina horisonter.
Att ständigt slå rekord, behärska och övervinna allt har resulterat i negativa effekter för andra folk men det har nog också varit drivkraften bakom det teknologiska undret västvärlden. Det är inte för inte som Guinness rekordbok är en av de bäst säljande böckerna i västvärlden.Under 1900-talet har allt ont tillskrivits kapitalismen: Sjukdomar, fattigdom, krig och miljöförstöring. Det märkliga är ändå att just sjukdom, fattigdom, krig och miljöförstöring är allra värst i de områden som saknat en kapitalistisk ekonomi. En lovsång till det mest hatade
Så här uttryckte ekonomen Ludvig von Mises det: "Ingenting är impopulärare idag än den fria marknadsekonomin m.a.o. kapitalismen. Allt som betraktas som otillfredsställande i de rådande förhållandena skylls på kapitalismen. Ateisterna gör kapitalismen ansvarig för kristendomens överlevande. Men de påvliga encyklikorna lägger skulden för den utbredda religiösa likgiltigheten och för våra samtidas synder på kapitalismen, och de protestantiska kyrkorna och sekterna är inte mindre energiska i sitt fördömande av den kapitalistiska girigheten. Fredsvännerna betraktar våra krig som ett resultat av kapitalistisk imperialism. Men Tysklands och Italiens obevekliga nationalistiska krigshetsare fördömde kapitalismens för dess ’småborgliga’ pacifism, som de ansåg strida mot människonaturen och mot historiens oundvikliga lagar. Moralpredikanter anklagar kapitalismen för att splittra familjen och uppmuntra till skörlevnad. Men de ’progressiva’ beskyller kapitalismen för att konservera regler om sexuell återhållsamhet som de menar är förlegade. Nästan alla människor är överens om att fattigdom är ett resultat av kapitalismen. Å andra sidan finns det många som beklagar att kapitalismen, genom att rundhänt tillfredsställa de människors önskningar som är angelägna om fler bekvämligheter och högre levnadsstandard, befrämjar en krass materialism. Dessa anklagelser mot kapitalismen motsäger och upphäver varandra. Men faktum kvarstår att det finns få människor som inte helt och hållet fördömer kapitalismen."
Kapitalism är det som spontant uppkommer mellan människor som är fria att handla sinsemellan; det är en ekonomisk ordning som inte planläggs, införs eller tillrättaläggs utan uppkommer i ett fritt samhälle. Alla transaktioner är frivilliga och en transaktion kan inte äga rum om inte alla parter som ingår i den anses tjäna på affären.
Detta är den naturliga ekonomin, den ekologiska ekonomin, och unik. Den är unik på det sättet att alla andra konstgjorda ekonomiska system som funnits förutsätter tvång och våld för att upprätthållas, för att förhindra kapitalism måste tvång och våld tillgripas. Det är också så att kapitalismen är den enda ekonomiska ordning som visat sig kunna skapa materiellt välstånd och - tvärtemot vad vänstern påstår - bäst fördela detta välstånd bland folket. Alla andra ekonomiska system (feodalsystemet, socialismen i alla dess former) bygger på tvång, förslavning och plundring och har aldrig höjt eller fördelat välståndet.
Hur kan det då komma sig att det kapitalistiska systemet, det enda ekonomiska system som bygger på civiliserade grunder och som dessutom visat sig vara det enda som kan producera välstånd, är det mest hatade, föraktade och baktalade systemet? Ja, den frågan kan säkert någon göra en doktorsavhandling på, men i korthet handlar det om makt, avundsjuka och mystik.
Makt: Det finns som bekant människor som vill uppnå makt, som vill behärska andra. Ett system som bygger på frivilliga transaktioner är det största hotet mot sådana maktmänniskor. De vill inte bara styra utan de tror sig också kunna styra; de tror sig vara i besittning av någon gudomlig förmåga att veta vad som är bäst för den obildade pöbeln. I denna grupp måste vi placera den intellektuelle rationalisten som vi finner främst inom vänstern, men även i de konservativa leden. Den vill se en ordning och symmetri i allt, en överblick och kontroll där endast raka linjer är tillåtna.
Så här träffande beskrev Georg Orwell det i boken The road to wigan pier: ”Ibland tittar jag på en socialist - den intellektuella broschyrskrivande sortens socialist med sin pullover, sitt orediga hår och sina Marxcitat - och undrar vad fan hans motiv egentligen kan vara. Det är ofta svårt att tro att det är frågan om kärlek till någon överhuvudtaget och särskilt till arbetarklassen, som han står mest fjärran av alla människor. Det underliggande motivet för många socialister är inget annat än ett sjukligt ordningssinne.”
Avundsjuka: Alla är nog avundsjuka i mer eller mindre grad, och det har varit näring för hatet mot kapitalismen. Att vissa människor blir rika har varit stötande för många. Den Marxistiska dogmen att om en man blir rik så blir en eller några andra i samma proportion fattigare är givetvis falsk inom den kapitalistiska ekonomin (det erkänner numera även Marxistiska ekonomer). Dogmen är däremot sann i socialistiska och andra tvångsekonomier, där kan rikedom bara förvärvas genom att stjäla och förslava andra.
I kapitalismen är det inte de rika som utnyttjar de fattiga utan tvärtom, de fattiga som utnyttjar de rika. Thomas Edisons uppfinningar gjorde honom rik men det är vi vanliga som idag skördar den praktiska nyttan av hans driftighet och det är miljoner människor som lämnat fattigdomen genom alla de arbeten han skapat och den tillväxt som blev följden.
I det kapitalistiska/kommersiella systemet blir den rik som erbjuder någon vara eller tjänst som andra anser är värda priset. Om andra inte anser det är värt priset, dvs. att de inte själva tjänar på att köpa, blir heller inte säljaren rik. I en kommersiell handel tjänar alla på handeln, annars skulle den naturligtvis inte äga rum.
Mystik: Dit hör det religiösa och världsliga offerevangeliet som ser allt materialistiskt som avskyvärt, njutning och lust är syndigt och fult. Dessa verklighetsförnekare hatar livet - det materiella livet, det enda liv vi känner till - och handlar som om vi vore andar som står högt över allt materiellt. De vill inte sänka sig så lågt att de befattar sig med den skitiga materien och dess primitiva begär.
Gemensamt för alla etatistiska och kollektivistiska system är avskyn för verkligheten. Istället skapar de med stora ord en andlig mysticism som ska vara högre än den materialistiska verkligheten. I nazismen var det rasen och blodets gemenskap; i kommunismen klassens kollektiva ande och i fascismen staten. I alla kollektiva system ingjuter man en konstgjord andlig brödragemenskap, där kamp och offer är honnörsord. Det är flocken, nationen, rasen och klassen som upphöjs till metafysisk nivå, helt omöjlig att komma åt med logiska argument. Där intalas individen att hon inte är något annat än en obetydlig cell i en mycket värdefullare andlighet. På kollektivets offeraltare är det alltid individen som slaktas.
Det gamla kyrkliga offerevangeliet har mer fått ge vika för en modernare miljöinriktad dito, ofta kryddad med österländsk mystik. För dessa verklighetsförnekare är all individuell lycka synonymt med ondska, individen har inget eget värde, hon är bara en del i ett högre kosmos. Vi ska utplåna vårat ego, leva i askes, gå i säck och aska och undertrycka vår naturliga drift att förbättra våra individuella liv. Pengar är givetvis ont och all kommersiell handel som kan berika individernas liv. Tyvärr är denna bigotta inställning till livet inte bara några religiösa fanatikers, utan vitt spridd över hela vårt klot och omfamnas av nästan alla ideologier. Detta hat mot rikedom och framgång och denna kärlek till fattigdom och försakelse är det mest tragiska hos människan. Indoktrineringen har gjort individerna till offer och slavar för allsköns olika ideologier i den falska tron att de på något sätt ska kompenseras i några högre sfärer.
Till dessa tre grovt tillhuggna karaktärsdrag skulle jag vilja lägga till en med identitetskris. Ofta är bilden av en socialist en människa med en djup humanistisk känsla för sina medmänniskor, kanske naiv och fel ute men dock - en som menar väl. Jag vill påstå att det är precis tvärtom, även om den naive humanisten säkert också finns representerad. En socialist är ofta en människa som är fruktansvärt egoistisk (i dess verkligt negativa och Nietzscheanska betydelse) och som just försöker bevisa motsatsen genom att anamma det system som gjort sig känd för att vara mest ickeegoistiskt.
Vi har alla erfarenheter av den typen, som genom överdrivna gester ska bevisa att den inte är sådan den är: Republikanska presidenter ska alltid bevisa att de är fredsduvor, Demokratiska dito vill påvisa att de inte är militärt undfallande. Bögar anlägger ofta en överdriven machostil, ordet respekt används mest av de som är i total avsaknad av respekt för andras egendom och liv, t.ex. maffior och gatugäng. Den som är säker på sin identitet - och som inte skäms över den - behöver ju inte i tid och otid bevisa detta, det bevisas så att säga av sig själv. Min tes stärks också av den praktiska erfarenhet vi har av socialisternas personlighetsdrag. De stora socialistledarna har knappast gjort sig kända för en ödmjuk inställning till människosläktet, utan tvärtom varit bland de största skitstövlarna som funnits.
Det kapitalistiska/kommersiella systemet är det enda system som skapar en civiliserad samhällsform. Där alla har ett kommersiellt utbyte med varandra är alla beroende av goda relationer. I en stat där vissa grupper bestjäls och andra subventioneras, där vissa med tvång ska agera offer för att andra ska få privilegier, kan aldrig harmoni uppstå. Vi får ett permanent krigstillstånd mellan olika grupper.Den verkliga demokratin Ofta hör man kapitalisthatarna kasta ut eder mot marknadskrafterna i ordalag som: "Det är farligt om marknadskrafterna får råda", och "Vi kan inte lämna över detta åt marknadskrafterna" etc. Man pratar om marknadskrafterna som om det vore någon mystisk, despotisk kraft som arbetar i det fördolda, som något övernaturligt.
Marknadskrafterna är inte ett gäng kapitalister formerade i ett edsvuret ordenssällskap som i hemlighet sammansvurit sig mot jordens inbyggare, som Hitler och Maoisterna paranoiiskt fick för sig. Men vad är då marknadskrafterna? Marknadskrafterna är du och jag och alla andra som köper varor och tjänster dvs. konsumenterna och eftersom alla är konsumenter är det alltså alla människors konsumtionsval som utgör marknadskrafterna. Då förstår vi också varför alla socialister är så livrädda för marknadskrafterna. Det är ju krafter som de inte kan centralt dirigera. Det är individernas fria val som alltid varit det största hotet mot totalitära ideologier och regimer.
Den kommersiella fria marknaden är det enda ekonomiska system där individen - för sig själv eller i grupp - kan styra och påverka utbudet, där vi får en naturlig demokratisk beslutsmekanism, därigenom att vi med våra köpval bestämmer vad som ska produceras. När socialister säger att de är motståndare till marknadskrafterna, är de motståndare till individernas rätt att själva fatta beslut som berör individen själv. De vill med maktmedel: tvång och våld - för tvång implicerar alltid bruket av våld - styra individen, som de anser inte kan styra sig själv därför att hon är en underlägsen varelse.
Politikerna brukar beklaga sig: "att vi inte kan kontrollera det om det överlämnas åt marknadskrafterna". De ängslas över att de inte kan kontrollera saker och ting, men det farligaste som finns är just att politikerna har kontrollen. Det är inte bara det faktum att allt som de hitintills förvaltat har gått åt helvete, utan också det klart fascistoida i själva tanken på att alla våra förehavanden ska kontrolleras. Vad vi kan förtrösta på i framtiden är det som politikerna mest oroas över: "vi kommer mista kontrollen". Den dagen då politikerna har mist kontrollen över oss, först då är vi fria.
Bakom varje etatistisk ideologi finns övermänniskoteorin, medvetet eller omedvetet. Ofta är övermänniskoteorin inte medveten hos anhängarna till etatistiska ideologier. Den tar sig uttryck i barmhärtighet, i solidaritet och att vi som vet bäst har en skyldighet att styra den okunniga flocken som vi tycker synd om. De säger inte rent ut att vi är lägre stående, djur, barn eller idioter men de uppträder som om vi vore det.
De säger på fullt allvar: Om vi som är ansvariga och rediga inte reglerar eller förbjuder spriten så kommer folk att supa ihjäl sig. Knarket: så kommer folk att knarka ihjäl sig. Konsumtionen: så kommer folk att köpa fel sorts varor. Kulturen: så kommer folk inte att konsumera "rätt" sorts kultur osv. i evigheters evigheter. Ett exempel på denna attityd, är den näringsexpert som gick ut och varnade för en momssänkning på mat i Sverige. Han menade att om matpriserna sjönk, så kunde det resultera i att folk kom att äta för mycket och bli alldeles för feta.
I denna attityd ligger ett djupt förakt för individen som är fruktansvärd. Den är fruktansvärd på det sättet att den inte är medveten, den utgår inte från en uttalad ondska som är lätt att identifiera utan istället från snällhet, en välmening. Men det allra värsta är att denna attityd också smittat ner individerna själva. Vi tror oss inte längre själva kunna vara fria. Vi är rädda för friheten och skyndar oss till herrarna för att söka skydd mot otryggheten, som vi betalar med offer - vår individualism. Det är därför alla partier och regeringar slutar som socialistiska, oavsett hur de en gång började.
Vänstern brukar anklaga oss marknadsanhängare för att hysa en nästan religiös tro på marknadskrafterna som det enda saliggörande. Jag ska öppet bekräfta deras fördomar och inte hyckla som vissa s.k. marknadsanhängare gör, när de säger att marknaden är bra men löser inte alla problem. Jag säger istället: De fria marknadskrafterna löser alla problem, förutsatt att det är problem som står i mänsklig makt att lösa. Jag påstår också att marknaden alltid har rätt!
När jag säger marknadskrafterna, så menar jag inte den inskränkta synen som många har om vad som är marknadskrafterna. De flesta menar att marknadskrafterna är kapitalisternas viljor och nycker. Nej, marknadskrafterna är alla aktörer på marknaden: Producenter och konsumenter, men även sådana som fackföreningar, konsumentskyddsorganisationer, miljöorganisationer och över huvud taget alla intressegrupper som agerar på den fria marknaden.
Vanligtvis brukar ju inte fackföreningen benämnas en marknadskraft - särskilt inte av fackföreningen själv - men den är precis som alla andra som agerar på marknaden en kraft som för fram sina intressen. Arbetaren vill ha så hög lön som möjligt, arbetsgivaren vill betala ut så låg lön som möjligt. Företagen vill ta ut så höga priser som möjligt, konsumenterna vill betala ett så lågt pris som möjligt. Alla är de marknadskrafter som egoistiskt ser till sitt eget bästa och genom konkurrens och fria avtal, så löser sig allt till en balans mellan krafterna. I denna dynamiska pluralism får vi en marknad med optimal effekt. Ingen aktör får givetvis i genom alla sina krav och önskningar, eftersom det för varje aktör finns en motpol med andra motsatta krav och önskningar.
När jag säger att marknadskrafterna löser alla problem så menar jag att människorna löser alla problem om de är fria att agera. Därför marknaden är inget annat än fria människors samspel. Om vi tvingas eller förbjuds att agera på vissa sätt kan vi inte lösa några problem.
När jag säger att marknaden alltid har rätt, så menar jag givetvis inte att allt som marknaden tillhandahåller är rätt, eller att allt som finns där är rätt i min eller din smak. Vad jag menar är att proportionerna alltid är rätt och kan aldrig vara något annat.
Även om jag inte uppskattar låt nummer ett på försäljningslistan eller om jag tycker den mest sålda majonnäsen mest smakar apa, så har de precis de positioner på marknaden som de flesta av oss givet dem. Därmed inte sagt att majoriteten alltid skulle ha rätt, men sammantaget är proportionerna på marknaden alltid rätt.
Vi kan se marknaden som ett spel där alla aktörer tävlar, inte bara om kommersiella vinster utan i lika hög grad om ideella vinster. Varor, tjänster, åsikter, värderingar, livsstilar, ideal, moraldygder etc. slåss om själarnas gunst i en ständig kamp. Endast det bästa i något avseende överlever denna process och utkristalliseras till det närmaste vi kan komma en objektivitet.
Om vi ser marknaden som ett spel, så innebär detta att som i varje annat spel också finns vinnare och förlorare. Detta har socialisterna sett som moraliskt vidrigt och helt oacceptabelt. Det har också gjort socialismen till en jämlikhetens banerförare även utanför de socialistiska leden, för vem kan vara emot jämlikhet? Men låt oss tänka oss ett spel - vilket som helst - där ingen koras som vinnare, där alla som ställer upp vet att ingen kommer få något pris eller någon ära (ära är också ett pris) för sina prestationer. Bortsett från att det vore ett förbannat tråkigt spel, så kommer ingen heller att engagera sig - ingen satsar eftersom ingen vinst finns att hämta. Likaledes, om en vinnare vet att han tvingas att dela med sig till alla förlorarna, så kommer den inte längre vilja ställa upp i ett sådant spel.
I marknaden, precis som i alla andra spel, finns ingen trygghetsgaranti för att lyckas men där finns en garanterad chans att lyckas. Det som gör att människor satsar, står i direkt proportion till vinstchanserna. Ju högre vinsterna är desto fler som satsar och desto mer engagerar sig deltagarna. Det är avsaknaden av denna drivkraft som gjort att alla socialistekonomier omöjligt kunnat vidmakthållas i praktiken. Individerna måste få chans att lyckas individuellt om dessa individuellt ska engagera sig. Denna nödvändiga individualism och egoism handlar inte enbart om att lyckliggöra individen, utan också att det är den enda kraft som kan åstadkomma kollektivt välstånd.
Ofta hör man att i kapitalismen är det bara de ”stora gubbarna” som har all makt; med andra ord kapitalisterna. Ifrån kapitalisterna hör man inte sällan att det är fackföreningarna som skulle inneha all makt. Båda påståendena är djupt felaktiga och beror på ren okunnighet. I själva verket finns det ingen som har makt över kapitalismen; detta under förutsättning att den är verkligt fri.
Om en kapitalist skulle vilja ta ut för högt pris (vilket han givetvis vill) kommer han konkurreras ut av andra. Om en fackförening får i genom för höga löner kommer alla priser att stiga och ingen blir hjälpt av det, allra minst löntagarna. Alla måste anpassa sig efter de rådande villkoren och den konkurrens som finns.
Den enda makten som finns är konsumentens val av vara och tjänst. Väljer vi en viss vara, kommer producenten vara tvungen att producera denna till det pris vi kan acceptera. Att påstå att det finns en specifik grupp förutom konsumenterna, vilket är alla, som har makten i kapitalismen är lika löjligt som att fråga efter vem som har makten i naturen. Alla som ingår i denna ekologiska ordning har makt - ordningen sammantaget är makten.
Många menar att vi ska försöka hitta ett system mitt emellan den fria marknaden och planekonomi, och att båda representerar extremer. Detta skulle vara som att försöka hitta ett system mellan demokrati och diktatur. Marknaden (den fria) är det som är normalt medan planekonomin är extrem. På samma sätt som demokrati är normalt medan diktatur är extremt. Nu kan man ju hävda att begreppet extrem (och normal) är något relativt och intetsägande och det är det givetvis om man saknar en referenspunkt. Min referenspunkt är frihet från tvång och den skiljer sig väl förhoppningsvis inte så värst mycket från de flesta andra, åtminstone inte på papperet.
Den fria marknaden är i själva verket den ekonomiska och politiska demokratin - den optimala och verkliga demokratin. Den som är emot marknadsekonomin är emot demokratin, eftersom den är emot att människor gör fria val och ingår frivilliga avtal med varandra. Den fria marknaden är ingen politisk ideologi, utan ett forum för alla riktningar, kommersiella som ideella, precis som demokratin inte är en politisk riktning utan ett forum som tillåter alla riktningar.Frihet eller trygghet? En del hävdar att allt egentligen handlar om värderingar och att inga sanningar finns om hur samhället ska vara, socialisten bara värderar jämlikheten mer än friheten och liberalen tvärtom och vem har objektivt rätt? Båda systemen skulle alltså vara lika rationella utifrån sina värderingar; men jag anser att det finns en objektiv möjlighet att avgöra matchen - ett objektivt bra samhälle för alla.
Hur kan jag då påstå detta; är inte alla olika och vad säger att den enes värderingar är sämre än den andres? Vad jag menar är att eftersom vi alla är människor, är där fler generella likheter än olikheter och samhället måste alltid ses generellt eftersom det är ett kollektiv som observeras. Vi vill ändå alla trivas, vara friska, slippa fattigdom och förtryck och då har det visat sig att det kapitalistiska samhället lyckats bäst av alla system att tillgodose detta; alltså är det kapitalistiska samhället det objektivt bästa.
Men det som logiskt avgör är själva frihetens essens. Friheten ger socialisten rätt att välja tryggheten framför friheten i ett kapitalistiskt samhälle, medan den frihetsälskande inte har frihet att välja hur den ska leva i ett socialistiskt samhälle. Med andra ord: du kan vara socialist i ett kapitalistiskt samhälle, men du kan inte vara kapitalist i ett socialistiskt samhälle; slutsatsen blir alltså att kapitalismen är objektivt bäst för båda.Paradis eller helvete? En f.d. storspion svarade så här på frågan varför han spionerat för Sovjets räkning: "När vi tänker oss himmelriket så är det ett socialistiskt paradis som alla tänker på.” Man kan i förstone tycka att uttalandet skulle vara ett resultat av en ideologisk hjärntvätt, eller en skickligt utförd lobotomi av en KGB-läkare, men det ligger nog tyvärr mycket i dessa ord.
De flesta uppfattar nog paradiset som en plats där det råder total jämlikhet, men om vi begrundar detta idealtillstånd en smula är det inte alldeles självklart om det är så mycket att fika efter. Hur skulle ett liv vara där det inte fanns en möjlighet att förbättra sina villkor alls, där allt var färdigt och där alla var lika i alla avseenden, där alla var lika vackra (eller fula, någon referenspunkt kunde ju inte finnas), där alla var lika kloka, starka, snabba och begåvade? Vad fanns att göra annat än att genomlida en uniform tråkighet? Jag tror att ett alltigenom jämlikt "paradis" skulle bli ett monotont ställe, om det sedan skulle vara evigt - vilket associeras med ett paradis - vill jag hellre kalla det för ett helvete.Kommersialismen Ordet kommersiell får varje rättrogen vänstersjäl att få ett allergiskt anfall; kommersialism är synonymt med ondska, skräp och lågt stående underhållning.
Det kan förefalla som om kommersialism och kapitalism är samma sak och det är väl en definitionsfråga. Men jag anser att kapitalismen på något sätt alltid existerat, medan kommersialismen dels är en fulländning - en praktisk tillämpning - av kapitalismens väsen (Kapitalism, är ju egentligen det ekonomiska systemet för fria transaktioner).
Kommersialismen är dels en kombination av kapitalism och industrialismens massproduktion, möjligheten att producera mycket till låga priser så att alla kunde få del av materialismens välsignelser, dels har också kommersialismen blivit en kulturell livsstil.
Det är den första kultur som är folkets egen, och framförallt är det en äkta kultur; den enda kultur som inte går att förfalska, utan som verkligen talar om vad vi egentligen tycker och som tar fram mänsklighetens existerande natur. Men det tycker uppenbarligen inte det vänsterintellektuella kulturetablissemanget, där de kan ta den konservativa snobbismen i näven, därför de hyser samma förakt för människorna.
TV:n och bilen är symbolerna för den moderna kommersialismen, det finns inga tekniska innovationer som blivit mera förtalade än dessa båda, och detta har sina skäl. TV:n är den största glädjespridaren, den största undervisningsförmedlaren och informationsbäraren i mänsklighetens historia. All den underhållning och information som den förmedlar hade kostat en förmögenhet att anskaffa utan TV:n.
Bilen är den uppfinning som betytt mest för det stora flertalets möjligheter att kunna förflytta sig, något som tidigare bara var förbehållet överklassen. Bilen är symbolen för den rumsliga friheten, den verkliga klassraseraren, och TV:n den bokstavligen bildliga.
TV:n och bilen är båda kommunikationsmedel som dragit upp underklassen till en högre nivå, och är båda produkter av kommersialismens fantastiska förmåga att skapa frihet och lycka för de många och det är skälet till att dessa båda lyckobringare är de mest hatade av kulturetablissemanget. För dem är allt som det stora flertalet kan tillgodogöra sig föraktligt, i en formel som kan uttryckas: en företeelses kvalitet står i proportion till dess kvantitet.
Kulturkonservativa, kyrkan, socialister och opportunistiska kultursnobbar är notoriska hatare av kommersialismen - konsumtionssamhället. "Vi översköljs av konsumtionsvaror", eller "Vi är slavar under konsumismen", är klyschor de slänger ur sig som ersättning för att slippa tänka själva.
För det första spelar det ingen roll om vi översköljs aldrig så mycket; vi kan omöjligen få för mycket av någonting som vi kan avvara, den som hävdar motsatsen har omyndigförklarat sig själv. För det andra är vi inte slavar i ett konsumtionssamhälle, däremot är vi det i socialistiska och teokratiska stater.
Kommersialismen är just den fria människans kultur där hon kan lyckliggöra sig genom att köpa det hon vill ha. "Men alla kan ju inte köpa", hör vi dem också säga. Visst, men att alla inte kan köpa sin lycka innebär väl inte att vi ska förvägra dem som kan det; på vilket sätt skulle det göra de som inte kan köpa lyckligare? Det är möjligt att de skadeglada och avundsjuka kom att bli lyckligare, men att staten ska gå in och lagstifta för att tillfredställa denna missunnsamma grupp förefaller besynnerligt.
Att konsumera är att lyckliggöra sig själv och därmed andra. Konsumera mera, är ett gott valspråk därför det gör oss alla lyckliga - den sanna lyckan; befriad från kyrkans, socialisternas och konservativa puritaners predikningar. När vi konsumerar får vi tillgång till det vi alltid önskat, samtidigt ökar produktionen vilket ger fler arbeten som därmed ökar konsumtionskraften hos fler osv. Så har alla ekonomier utvecklas och är enda sättet att förbättra människans levnadsstandard.
Att kommersialismen sticker i ögonen på alla som bekänner sig till offer och slavmoralen är ingen slump; de hatar människan, lyckan, lusten och livet, och en lycklig människa är det värsta de vet.USA Man kan säga att den kommersiella kulturen och den amerikanska kulturen är ett och samma, eftersom den kommersiella kulturen kom med den amerikanska livsstilen.
Allt härrör ur kapitalismen/industrialismens möjlighet att massproducera, inte bara bilar, dammsugare, tvål och TV-apparater utan också filmer, böcker, mat och kläder till priser som gjorde att kulturen inte bara var förbehållen en liten klick rika aristokrater.
Detta stack i ögonen på de konservativa kultursnobbarna: Pöbeln har givetvis ingen rätt att skapa sin egen kultur, och om den nu gör det, så kan vi naturligtvis inte kalla det kultur, det är skräp. Denna föraktfulla attityd har nu gått i arv till den vänsterintellektuella kulturmaffian där allt som är kommersiellt, dvs. allt som säljer =allt som många uppskattar, är skräp.
Den kommersiella kulturen kom som en befriare därför för första gången i mänsklighetens historia fick den stora massan av människosläktet tillgång till konst, musik, böcker, tidningar och filmer, och för första gången kunde de styra utbudet genom just marknadsmekanismen. Folk hade möjlighet att fritt välja vad för kultur man ville åtnjuta, man behövde inte låtsas längre och man var inte längre hänvisad att bevittna aristokratins uppstyltade dödsmässor. Kulturen lämnade arkeologin och blev modern, dvs. speglade den tid man levde i och blev en del av människan.
Detta var något fasansfullt för kultursnobbarna, som ville ha monopol på beteckningen kvalité. Deras snäsiga argument till musik och filmproducenterna var: ”ni ger bara sådant som folk vill ha”, det skulle alltså vara bättre att ge sådant som folk inte vill ha? Tänk dig en bilfabrikant som gör två bilmodeller, där den ena modellen är oerhört populär, medan den andra är mindre populär. Hur skulle vi reagera om bilfabrikanten talade om för oss att vi skulle välja den impopulära bilen, och de som trots detta ändå föredrog den populära bilen blev av bilfabrikanten kallade idioter som inte förstod sitt eget bästa? Denna föraktfulla mentalitet att folket ska undervisas, fostras och mästras i god kultur därför de inte begriper sitt eget bästa, är den mest otäcka och förtryckande attityd som finns.
Varför skulle något som är kommersiellt vara dåligt, istället är det ju snarare en indikation på att det är bra kvalité - i och med att det säljer? Om 80 % gillar kultur A och 20 % gillar kultur B så måste ju utbudsproportionerna också vara 80 % för A, mot 20 % för B, när den spontandemokratiska marknadsprocessen får verka fritt. Ingen grupp har rätt att ändra dessa proportioner med tvångsmakt bara för att de själva betraktar sig som finare.
Nu är givetvis smaken delad, och det här har inget med smak att göra; vad jag menar är att det finns ingenting som heter objektivt bra eller dålig smak, dvs. all smak har sin berättigande plats. Däremot är kommersialismen den objektiva - och enda ärliga - värdemätaren på vad vi tycker är bra kultur.
Varför är teater finare än film, varför är film finare än TV (alla kultursnobbar skryter med att de inte ser på TV), varför är en tavla fin men blir dålig om den massproduceras så miljoner kan se den? Jag tror mig ha svaret: därför kultureliten alltid har markerat mot massan, allt som massan anammar är fult och undermåligt. Även de gånger då kulturföreteelsen har haft sin begynnelse hos eliten själv, så blir den dålig när flertalet börja njuta av den.
Och varför är alltid kultureliten femtio år efter sin tid? Allt som kommer fram idag är skräp, men om "skräpet" får ligga tillräckligt länge blir det kultur (Skillingtrycken är ett exempel, Jazzen och Rocken andra). Det vill säga, när det blivit så gammalt att det stora folkflertalet inte uppskattar det längre, då blir det återigen kultur för eliten. Kulturelitens gyllne regel är: den stora massan av befolkningen, de lågutbildade och lågavlönade, har alltid "fel" smak.
Enligt kultursnobbarna är lätt underhållning på en lägre nivå än den tyngre, lägg märke till ordet "nivå". Denna syn att kultursmak ska graderas i en vertikal skala är så grundmurad att vi använder den utan att tänka oss för. Vi säger om något som vi inte tycker om att det är på en "låg nivå", när vi istället borde säga att det är "en annan smak"; det vill säga en horisontell skala. Underförstått, i den vertikala skalan, betyder det att din smak är mindre intelligent än min: du är en lägre stående människa eller: jag är en övermänniska. Varje intelligent människa borde ju istället inse att det inte finns något som heter objektiv fin respektive dålig smak, bara olika smak.
Varför erkänner man inte den kultur och livsstil vi har idag, som är den riktiga kulturen; den okonstlade, äkta och spontant uppkomna kulturen? Och den första kulturen i historien som verkligen är folkets; inte som tidigare, överhöghetens, aristokratins, kyrkans eller kungarnas. Deras kultur har aldrig varit folkets, vi har antingen tvingats på deras arkeologiska kultur eller fått höra att vi själva ingen har.
Konstnärer som är emot kommersialismen menar att kultur inte kan köpas och säljas, och bara för att det gäller deras eget material, så ska ingen annan heller få lov. De menar istället att kulturen ska vara "gratis", vilket med konsekvens innebär att de begär att vi ska agera slavar för dem. Det är alltså finare att tvinga av folk pengar via skatten än att hederligt bjuda ut sina alster på en fri marknad.
Ett vanligt argument från kultursnobbarna är: den amerikanska kulturimperialismen (jodå, de använder det ordet) utarmar vår egen kultur. En fråga inställer sig omedelbart: Vill de förbjuda amerikansk kultur, så folk ska smyga i gränderna, smusslande med Big-Mac och rockskivor för att undgå straff från den statliga kulturbyrån? Och ska vi stänga gränserna så ingen skadlig inblandning av vår fina och rena kultur kommer till stånd? Den här åsikten, att vår kultur förstörs om den uppblandas med den "dåliga" som kommer utifrån, är en annan sida av samma mynt som den rasistiska: vårt rasrena folk förstörs om den uppblandas med andra "dåliga" folk utifrån. Att bevara kulturens renhet såväl som rasens renhet har predikats förr av en etatistisk och korporativistisk stat. Därför är det ingen överraskning att ju mer etatistisk och korporativistisk en stat är, desto mer försöker den styra kulturen med hinder och stöd.
Kulturen ska vara fri, och med fri menar jag att den ska vara fri från politiska ingrepp; stöd är lika farligt som censur, därför båda är styrning av det naturliga kommersiella utbudet. Kulturell uppblandning är bara närande. Vi vet alla att en kultur stagnerar och slutligen dör om den inte får stimulans utifrån, medan den utvecklas och berikas om den får nya stimuli, precis som varje enskild människa. För övrigt är det ju inte mycket till kultur om den bara kan hålla sig vid liv om folk tvingas att stödja den.
Många tror att den s.k. fina kulturen har ett bestående värde, medan den lätta kulturen är dagsländor och att det är just den värdebestämningen som avgör vad som är kvalitet eller inte. Men även här kan man finna fel; det är just den lätta kulturen som med tiden blir tung. Den kultur som idag betraktas som klassisk har en gång i tiden varit lätt, ja, till och med ibland vulgär (folklig) och oanständig. Sedan är det ju en annan fråga om kvalitet alltid måste värderas efter hur långlivat en företeelse är?
Själv är jag helt övertygad om att filmer som Matrix och Blade Runner säger lika mycket om vår existentiella tillvaro och kan som Odysseus och Hamlet bli lika klassiska. Dagens kultursnobbar inser bara inte att Shakespeares pjäser var 1500: talets variant på underhållningsvåldsfilmen och dåtidens ”kommersialism” som de med sådan frenesi idag ringaktar. Vår fascination för sex och våld som underhållning är universell och Hollywood är med all säkerhet den västerländska kulturens framtida klassiska mark.
Vi kan tydligt se den antiamerikanska inställningen i kulturdebatten. Varför är kulturellt inflytande från Afrika, Asien, Latinamerika och Arabvärlden berikande för väst, medan kulturellt inflytande från USA är hot och utarmning av vår kultur? Varför kallar man den västerländska kulturutbredningen hos andra folk för ett hot mot deras kulturer, medan deras kulturutbredning hos oss är en berikning? Varför är allt från väst skräp, medan allt från öst och syd fint; och hur kan det komma sig att denna västerländska "skräpkultur" varit mest framgångsrik?
Detta rabiata hat mot den amerikanska kulturen som den intellektuella eliten frambesvärjer, har sin rot i missunnsamhet. Vänstern har övertagit aristokratins fisförnäma attityd gentemot folket, vilket bara bevisar att de inget högre vill än att överta deras plats och att deras patetiska snobbism bara bygger på avundsjuka.
Den amerikanska kulturen är den första i sitt slag som uppstod spontant utan att vara sanktionerad av någon överhet, som kunde uppstå trots att den bekämpades av överhögheten. Ungdomskulturen eller rockkulturen hade aldrig kunnat uppstå i ett samhälle som inte varit fritt.
Idag ser man ner på USA och det man kallar Coca-Cola-kulturen, men ge folk Coca-Cola, McDonalds, Disney och Hollywoodfilmer och världen kommer garanterat att bli både fredligare och lyckligare. Detta säger jag inte för att provocera (hur det nu kan vara provokativt att rekommendera en läskedryck och en hamburgare?) eller för att dessa kommersiella produkter och symboler för den amerikanska kommersialismen skulle ha någon magisk inverkan på folks sinnelag. Utan bara på det faktum att dessa produkter är resultat av hur folk världen runt egentligen vill leva sina liv om de är fria att göra det.
Det finns en avgrundsskillnad i inställningen till kultur mellan Europa och USA. Den amerikanska inställningen till kultur är en fri marknad baserad på kommersialismen - där gör man filmer som folk vill se. Medan den europeiska inställningen är följande: Vi gör filmer som vi (kultureliten) tycker publiken ska se - när sedan publiken uteblir så idiotförklarar man den. Eftersom publiken inte frivilligt gett deras "mästerverk" det stöd som man hoppats på låter man staten via kulturstö(l)d roffa till sig pengar av det folk man föraktar.
Den europeiska kulturen är en förstenad, död kultur som med konstgjorda medel hålls igång av fisförnäma kultursnobbar. I den europeiska sarkofagkulturen finns bara aristokratiskt övermänniskobråte, "storslagna" skrytbyggnader, byggda av slavar på order av dåtidens kultursnobbar. Var någonstans i den europeiska kulturen finns den fria individens kultur? Nej, där finns bara döda institutioner från den europeiska monarkin och aristokratins storhetsdagar. Hela kultureuropa är ett antikvariat som håller på att kvävas av dammet från allt som måste bevaras.
Alla historiker värda titeln erkänner att den amerikanska konstitutionen är den friaste som någon gång skapats. Tyvärr fanns det några hål i den, vilket gjorde att etatisterna kunde börja sin underminerande verksamhet och som idag håller på att kväva den enda fria nationen som funnits. Men den frihet som de amerikanska revolutionärerna grundlade i konstitutionen skapade en explosiv välståndsökning som världen aldrig tidigare skådat. Människorna var fria att skapa sin egen lycka, fria att med egna medel bygga sig en framtid, utan att behöva vara nedtyngda av någon statsreligion, utan förtryck från en konstgjord aristokrati eller motarbetas av en regering. Denna frihet skapade den rikaste nationen som någon gång funnits på jorden. Och det var den första stora kulturen som byggt upp sin rikedom, inte på plundring, utan på produktion av varor och tjänster som människor utbyter i en fri kommersiell handel.
I sydstaterna försiggick slaverisystemet vilket skapade inbördeskriget. Detta förnedrande och avskyvärda system var just den europeiska aristokratins herremansfasoner, som inte hade något stöd i konstitutionen, därför kriget (även om anledningen också var maktpolitiska ambitioner från etatistiska politiker). Det är att lägga märke till att det var det kapitalistiska nordstaterna som nedkämpade det feodala sydstaterna. Feodalsystemet var som alla ekonomiska system, förutom kapitalismen, uppbyggt på slaveri och plundring.
Nu finns det många som säger att USA är ett misslyckat projekt, titta på alla fattiga som ligger på gatorna! Men då är man fast i ett socialistiskt tankemönster; för i ett kapitalistiskt system åligger det inte regeringen (staten) att "ta hand om" folket. Detta socialistiska tänkesätt att individen är intet om inte farbror staten tar hand om oss är paternalism.
Men hur är det då när jag kritiserar socialistiska stater för deras utbredda fattigdom, trampar jag inte då på mina egna utlagda minor? Nej, därför i en socialistisk stat har man just sagt sig "ta hand om" individen från vaggan till graven och därför vilar allt ansvar på regeringen. Misstaget många gör, är att med socialistisk referenspunkt mäta icke-socialistiska stater. I en kapitalistisk stat har inte staten (eller bör ha) rollen som den gode herden, fadern eller besserwissern.
Det är bara att konstatera, om USA (och England) inte hade funnits, hade vi bästa fall varit döda nu och i sämsta fall levt under antingen en nazistisk eller kommunistisk diktatur. Det är den amerikanska frihetstanken och dess praktiska tillämpning som kunnat hålla Europa demokratiskt rent från dess grumliga, mörka och auktoritära arv. Även om det idag inte finns mycket kvar av det stolta bill of rights, är det odiskutabelt det närmaste homo sapiens kommit en fri nation.
Den amerikanska kulturen präglar hela vår civilisation i denna tid därför USA är den dominerande ekonomiska stormakten, precis som Grekland en gång dominerade den då kända världen - grekiskan var världsspråket. Sedan kom Romarriket att dominera och latinet blev världsspråk och idag är det den angloamerikanska kulturen med engelska som världsspråk som gäller. Det har alltid funnits en stormakt som har dominerat ekonomiskt, militärt och kulturellt över omgivningen; de har varit katalysatorer för utvecklingen och angett färdriktningen för alla. Jag antar också att folken i dessa gångna stora rikens periferier hyste en likadan avundsjuk hatkärlek till deras dominans som USA är föremål för idag. Det tragiska är dock att USA inte är hatad så mycket för dess brister som för dess framgångar.
Men när man idag ser med gillande på forna storkulturer och deras helt otvivelaktigt goda bidrag till världens utveckling; Aristoteles, Platon, Hippokrates, Seneca, Augustinus osv. var deras riken ändå despotiska. En av den grekiska kulturens stora bidrag till världen var demokratin, men mest som tanke. På hemmaplan var det långt till det vi idag skulle kalla demokrati och Aten besegrades av Sparta; sedan blev demokratin bortglömd till vår nuvarande civilisations gryning.
Vi får inte glömma att alla stora riken som tidigare funnits, hur mycket de än glänser i historieböckerna, var uppbyggda på plundring, erövring och förslavning av folken i och utanför dessa riken. Medan vår västerländska civilisation är den första som har byggt upp sin rikedom på produktion och handel, dvs. kommersialism. Och där spelar USA en lika stor kulturell roll för västvärlden som Grekland en gång spelade för antiken.Varför bråkar ekonomerna? Varför är oenigheten så stor inom den ekonomiska vetenskapen? Nationalekonomi betraktas ju ändå som en vetenskap även om den inte tillhör de "hårda" vetenskaperna som fysik, kemi och biologi. Men likväl är den en mera konkret matematisk vetenskap än t.ex. psykologin, vilket också betraktas som vetenskap. Nej den största orsaken till att oenigheten är så frapperande tror jag beror på att ekonomi är så infekterat av politik, politisk idealism.
Ekonomi kan genom sin natur knappast särskiljas från politik och därigenom försvinner en av vetenskapens grundkrav: objektiv analys. En högersinnad kärnfysiker och en vänstersinnad dito skulle komma fram till samma resultat vid ett experiment eller en matematisk beräkning. De har bara att objektivt studera hur verkligheten ser ut. Verkligheten ändrar sig inte efter deras idealism, men när det gäller nationalekonomi färgas teorierna av de olika nationalekonomernas politiska tillhörighet.
Varje ekonomisk teori ger ju, varje sig vi vill undvika det eller ej, politiska implikationer. Kanske kan vi få se en mer objektiv ekonomisk vetenskap nu när den verklighetsförnekande socialismen lämnat den ekonomiska arenan. Därför jag tror att ekonomi kan analyseras med samma objektivitet som andra vetenskaper och att ekonomin är underordnad samma stränga lagbundenhet som vi finner i fysiken. Att socialismen inte fungerade berodde ju på att socialisterna inte ville eller vägrade acceptera lagen om tillgång och efterfrågan, dvs. verkligheten. Men så har det alltid varit: idealismens värsta fiende är verkligheten.Varför pendlar ekonomin? En av ekonomins stora olösta gåtor är varför världsekonomin pendlar mellan högkonjunktur och lågkonjunktur. Ingen nationalekonom tycks ha en riktigt bra förklaring på fenomenet och till att tycka borde ju ekonomin anta en relativt jämn linje; men det gör den inte, den svänger kraftigt upp och ned, men varför? En förklaring kan vara den vi finner i kaosforskningen, där små fluktuationer i efterfrågan självförstärks till större vågor, där alltså slumpen är den stora boven. Men kan det verkligen vara hela sanningen?
De olika skolorna har olika teorier för hur svängningarna kommer till, men de har mestadels sysslat med olika recept för hur man mildrar effekterna av en lågkonjunktur. De har med andra ord mest angripit verkan och mindre orsaken eller orsakerna till varför en lågkonjunktur uppstår. Det troliga är att det finns flera olika orsaker involverade och inte bara en, och att dessa orsaker samverkar och självförstärks till en tendens, så som beskrivs i kaosteorin. Vi får heller inte förringa de psykologiska orsakerna till fluktuationer i världsekonomin; vi vet ju att en brakskit i Mellanöstern kan orsaka en börsnedgång i New York.
Detta får inte leda till att vi resignerar i försöket att hitta en förklaring, eller få oss att tro att det inte skulle kunna finnas en orsak som är mer betydande än andra. Finns där då en sådan faktor som är mer framstående än andra, eftersom svängningarna är så ansenliga? Jag har ett säkert svar: jag vet inte, för det vet ingen annan heller men jag har en fundering och det är ju tillåtet.
Min hypotes utgår från misstanken att det bör vara någon stor produktefterfrågan som skapar högkonjunktur som lika abrupt försvinner varvid lågkonjunktur infaller. Den produkt som sätter igång lavinen är troligtvis inte vanliga konsumtionsartiklar som bilar och TV-apparater eller liknande. Det är föga troligt att alla beslutar att köpa bilar och TV-apparater samtidigt, denna konsumtion bör vara jämnt utspridd över en tidsaxel. Att vi ändå ser en ryckighet i konsumtionen av dessa varor i lågkonjunkturer respektive högkonjunkturer, är snarare en verkan av en allmän nedgång eller uppgång, som är orsakad av en grundorsak.
Enligt mitt förmenande finns bara en bransch som har så stor del i världsekonomin att den kan påverka hela världens konsumtionsmönster på alla andra varor och det är krigsindustrin. Den är i högsta grad konjunkturkänslig för om det råder krig eller fred i världen.
Man kan längs en tidsaxel se en parallell mellan de stora krigen och högkonjunkturerna. Det kan givetvis vara en tillfällighet, men om vi tittar på 1950 och 1960-talen hade vi en allmän ekonomisk uppgång (i uppbyggnadsfasen efter andra världskriget) och samtidigt Koreakriget som följdes av Wietnamkriget. När sedan Wietnamkriget tog slut i början av 1970-talet tog en lågkonjunktur vid. Många vill förknippa denna lågkonjunktur med oljekrisen 1973, men det är en omtvistad slutsats. Man kan ju fråga sig varför denna nedgång inte höll i sig under 1980-talet då priset på oljan aldrig återgick till 1970: års nivå och troligen aldrig kommer att göra det.
Sedan utbröt Iran-Irak kriget och samtidigt beordrade USA:s regering en stor militär upprustning för att tvinga Sovjet på knä vid nedrustningsförhandlingarna, strax därefter ser vi en ekonomisk uppgång i världen. 1980-talet blev det bästa ekonomiska decenniet på länge. Vid 1980-talets slut upphörde Iran-Irak kriget, Sovjet gick inte bara ned på knä utan föll pladask, en allmän nedrustning inleddes, Warszawapakten upplöstes och dess vapen dumpades ut på världsmarknaden, likaså NATO:s överskott. Vi kom åter in i en lågkonjunktur. Som sagt: detta kan vara tillfälligheter, men kan så många tillfälligheter vara en tillfällighet?
Slutet av 1990-talet kännetecknade en högkonjunktur av rang och skulle därmed slå i sönder min tes eftersom några nationella krig inte utspelades. Men istället för vapen rustades alla med en ny innovation, mobiltelefonen och samtidigt förleddes en hel finansvärld att tro på en IT-utveckling genom enorma investeringar i dödfödda IT-bolag. Det krävs alltså att någon ny stor produkt som ”alla bara måste ha” produceras för att en allmän uppgång ska ske. I det här fallet var det en ny produkt och ett hopp om en utveckling som annars bara en militär upprustning är mäktig.
Många socialister har velat påskina att just kapitalismen förutsätter krig, detta är givetvis fel. Kapitalismen producerar varor och tjänster som det finns efterfrågan på; är där efterfrågan på vapen, tillverkas vapen, efterfrågas smör, tillverkas smör. Kapitalismen är inte beroende av en specifik vara utan tillgodoser all efterfrågan. Det är politikerna som beslutar om krig eller fred, och dessutom har de socialistiska ekonomierna knappast gjort sig kända för att smida plogbillar av sina svärd.
De finns även de som sataniskt uttrycker det så här i tider av lågkonjunktur: Vad vi behöver nu är ett krig. Om vi bortser från det rent cyniska i argumentet och bara behandlar den ekonomiska aspekten, så är uttalandet ett utslag av total ekonomisk okunnighet. Skulle du vinna något på att köpa en bomb för att sedan låta den brisera i ditt hus? Självfallet inte, så varför skulle det då bli lönsamt att låta en miljon hus sprängas i bitar? All förstörelse är ekonomisk förlust och alla krig är förstörelse av materiell; vi vinner bara på att producera något som vi behöver. Att förstöra bara för att sysselsätta folk, är inte bara mänskligt destruktivt utan också ekonomiskt destruktivt och alla krig måste i slutändan betalas av någon, med icke ett enda undantag av folket.
Men hur går det då ihop med mitt resonemang om att krig ändå tycks skapa högkonjunktur? Ja, det är ju likväl så att vissa tjänar på krig; krigsindustrin tjänar självfallet på att deras produkter går åt, precis som varje slags företagsamhet och detta skapar dynamiska effekter till all annan industri. Givetvis förlorar de som är i krig ekonomiskt, men de som producerar vapnen till kriget gör en vinst och det är ofta fabriker belägna i länder utanför krigshärden. I stort och på längre sikt vinner ingen på krig, eftersom alla krig måste betalas - om inte nu, så i en annan generation. Men nu har ju politikerna inte för vana att se saker och ting på lång sikt, därför tror många att lösningen på ekonomiska problem ligger i att skapa nya. Politikerna skapar konstgjord högkonjunktur genom sysselsättning i meningslösa arbeten. Krig är den mest brutala formen av ekonomisk stimulans, men helt i konsekvens med välfärdsingenjörernas evangelium.Vad är tillväxt? Alla pratar om ekonomisk tillväxt men få kan enkelt definiera vad tillväxt är. De som kan förklara tillväxten, ekonomerna, snärjer in sig i komplicerade kurvor, staplar och förklaringar som gör att vi vet mindre än innan de började sin utläggning.
Frågan är viktig eftersom vi alla är beroende av tillväxten, den påverkar vår hälsa och levnadsstandard, så vad är då tillväxt?
Om vi säger att du har ett papper och en penna, värdet av dessa råvaror kan vi för enkelhetens skull värdera till 1 kr. Anta nu att du gör en teckning av dessa råvaror som någon tycker är så vacker att denne är beredd att betala 100 kr för bilden. 100 kr minus 1 kr gör att du skapat ett värde med 99 kr som inte fanns innan; därmed har du ökat tillväxten i världen med just 99 kr. Alla människor på jorden har därigenom fått det lite bättre (i detta fall ytterst marginellt, men ändå) än de hade det innan eftersom effekterna sprids ut över hela ekonomin.
Nu är det inte alla produkter som skapar tillväxt. Bonden sätter potatis i jorden och tillväxten sker bokstavligt i myllan när bonden senare får upp fler potatis än de han satte. Men potatisen äts upp och samma procedur sker nästa år. Något nytt värde skapas alltså inte. Bondesamhället var heller inte ett tillväxtsamhälle utan allt gick bara runt och ingen standardhöjning skedde.
Nu kan man visserligen säga att många industriprodukter också är lika förgängliga som bondens potatisar; det är riktigt, och de genererar heller ingen tillväxt. Tillväxt är att skapa nya produkter eller tjänster som inte fanns innan. Alltså att skapa ett värde som inte tidigare existerade.
En del hävdar att tillväxten är de rationaliseringar vi gör av redan befintliga produkter och tjänster. Nej, rationaliseringar är visserligen nödvändiga men endast för att frigöra resurser så nya värden kan skapas. TV:n, bilen och datorn fanns inte på 1800-talet utan är värden som skapats och därmed har det skett en tillväxt.
Denna tillväxt har gjort att alla människor på jorden har fått det bättre. Sjukvård, utbildning och lycka är tillväxtens frukter och om någon skulle fråga mig vilken medicin som räddat flest antal liv på jorden, så hade jag utan tvekan svarat: tillväxten.Arbete åt ingen Ett ekonomiskt problem som oroar alla som forskar om framtiden är arbetslösheten i ett samhälle där tekniken tar över allt mer arbetsuppgifter. Egentligen är det ju inget problem eftersom all teknologi bygger på att frigöra oss från arbete; vi arbetar alltså på att göra oss själva arbetslösa.
Men frågan tål att ställas eftersom det bara är en tidsfråga innan de flesta arbeten försvinner, ja, alla arbeten kan utföras av robotar. Även om den visionen ligger bortom denna generation, och även om detta kan tyckas utopiskt/dystopiskt (välj själv), må vi betänka att 80 % av arbetena inom jordbruket har försvunnit under 1900-talet. Det finns ingen anledning och tro att inte samma utveckling ska ske inom industrin.
Även om nya jobb skapas när nya branscher uppkommer är ändå dessa jobb mindre beroende av mänsklig arbetskraft, att den totala mängden arbeten minskar allteftersom tekniken gör sitt intåg. Tidigare var det massan som försörjde en liten klick; i framtiden blir det kanske klicken som försörjer massan?
Men beror inte arbetslösheten på att priset på arbete är för högt i tider av arbetslöshet och kunde därmed åtgärdas med lönesänkningar, allt enligt lagen om tillgång och efterfrågan? Det är riktigt att tillgång och efterfrågan styr även denna marknad, men nu har vi kommit in i ett nytt skeende där tekniken blivit en konkurrensfaktor som ingen människa mäktar med. Människor kan konkurrera med människor, men människor kan i längden aldrig konkurrera med maskiner, varken ekonomiskt eller kapacitetsmässigt. Det vore som att försöka springa ikapp en bil.
Hur kommer då ett liv vara utan arbete? Antagligen kommer fritidssektorn att öka i takt med att arbetena minskar; våra hobbyers kommer vara våra arbeten där vi helt enkelt arbetar med det vi tycker är roligt, inte som nu för att överleva. Kanske kommer morgondagens människa se tillbaka med avsmak på den tid då människor var tvungna att arbeta för att överleva. Men problemet återstår: hur vi ska kunna hantera det rent ekonomiskt.
Det är självklart att ett företag som installerar ett antal robotar tjänar in på löneutgifter, även om robotarna kostar en slant. Robottekniken blir bara billigare och billigare, medan människan inte kan sänka sin lönenivå hur mycket som helst. Robotar har dessutom redan i utgångsläget ett övertag: robotar kräver ingen god arbetsmiljö, de kan arbeta i dammiga och rökfyllda lokaler utan belysning, de har inga bråkiga fackföreningar, de kan arbeta dygnet runt och blir aldrig röksugna. Dessa plåtproletärer sjukskriver sig heller aldrig och kräver inga duschrum eller firmafester, de arbetar med jämn och hög kvalité.
I och med att en industri robotiserar måste konkurrerande industrier också göra det om dessa inte ska utkonkurreras; om detta fortsätter blir till sist så många människor arbetslösa att ingen får någon lön att konsumera de varor som robotarna producerar. Det ligger alltså också ett intresse i för företagen att folk har en lön att konsumera för. Detta har fått oss att hamna i en svår situation, där företagen både har intresse av att ha anställda med lön och att inte ha det.
Filosofen Georg von Wright spekulerar i denna fråga i sin bok "Vetenskapen och förnuftet", där han bara ser en utväg: en socialisering av samhället. Han menar att vi har två vägar att gå: Antingen låta en grupp människor stå helt utan arbete och att denna grupp genom ökad robotisering blir större och en annan grupp har full arbetstid som följaktligen blir mindre. Eller att minska arbetstiden för alla. Det sistnämnda alternativet är nog det som de flesta tycker är det fördelaktigaste socialt.
Idag spjärnar alla politiker och även många fackföreningar emot en på längre sikt oundviklig utveckling av ökad arbetslöshet och ser den som någon sjukdom, något ont, istället för att vända den till något positivt. Ingen säger nej till ökad fritid, men alla säger nej till ökad arbetslöshet - ändå är det ju samma sak.
Om vi fördelar de arbeten som finns, fördelar vi också den arbetslöshet som finns. I stort skulle ingen förlora på ett sådant arrangemang.
All teknisk utveckling, allt sedan stenåldern, har bara haft ett syfte och det är att frigöra människan från arbete. Varje verktyg och alla redskap, varje process och alla maskiner har detta syfte, så varför göra halt nu? Vi har allteftersom vi kunnat rationalisera arbetet minskat den mänskliga arbetstiden, och då kan man fråga sig varför nuvarande arbetstid ska vara statisk?
Kritiker till arbetsfördelningen menar att det inte finns en viss kvot arbetstid som ska fördelas. Nej, det är alldeles riktigt, men det är ju dessa kritiker som tycks tro att det förhåller sig så. De utgår ifrån att den arbetstid som just nu råder alltid ska råda. Om vi hade haft dagens arbetstid på 1800-talet, skulle den varit för kort för att producera de varor och tjänster som man då var i behov av; idag är samma arbetstid för lång för att producera till och med en större produktion. Jag ser det inte statiskt utan flexibelt, på det sätt att vi anpassar arbetstiden efter hur mycket vi har att göra, vilket vi privat gör i alla andra sammanhang. Faktum är att vi redan har sänkt arbetstiden, det är bara det att den blivit ojämnt fördelad: Vissa har 100 % fritid (arbetslöshet), medan andra har oförändrad.
Problemet ligger i att vi räknar arbete i tid, ett påfund ganska sent i människans historia. I det tidigare bondesamhället gjorde man det som behövdes utan att schemalägga arbetet i tid. Industrisamhället krävde att man tidsindelade arbetet men nu är industrisamhället på uttåg och därmed förändras betingelserna åter. Antagligen måste vi återvända till att slopa tiden som arbetsmätare; ett förfarande som vi alla privat begagnar oss av. Vi bestämmer oss inte för att stå framför spisen dagligen en viss tid, utan vi tillbringar den tid som krävs för att bereda den mat vi ska ha, så får det ta den tid det tar. En lösning vore alltså att arbetet lades ut på beting istället för timpeng.
Om vi har ambitionen att alla ska ha arbete, som vill ha det, låt oss då alla jobba den tid som erfordras för att producera de varor och tjänster vi behöver. Men jag anser att detta är en fråga för fackföreningarna och ska inte vara en fråga för staten och politikerna. Jag delar således von Wrights åsikt men inte hans lösning: dvs. den planmässiga socialistiska lösningen. Frågan är då: kan den fria marknaden lösa denna knepiga situation själv, något som von Wright avfärdar? Ja, jag anser det.
Fackföreningarna kan driva på en arbetstidsförkortning, som de för övrigt alltid gjort. En lösning är att fackföreningarna tar över arbetslöshetskassorna, de har därmed en direkt motivation att så få som möjligt belastar arbetslöshetskassan. Idag är det ingen som direkt förlorar på arbetslösheten; förutom de arbetslösa men de har ingen makt. Givetvis förlorar hela samhället på arbetslöshet, men alla är det samma som ingen; välfärdsstaten är en själlös institution som inte känner av när det gör ont i plånboken. Först när någon direkt förlorar ekonomiskt på arbetslösheten, kommer den bekämpas.
Kanske vi går en utveckling till mötes med ökat entreprenörskap på det traditionella lönearbetets bekostnad. Arbetarna kan köpa de maskiner och redskap de arbetar vid/med. Kanske är det naivt men jag tror att sådana här "företagsinterna privatiseringar" kan bli en framtida trend. Detta skulle ju kunna innebära att arbetaren kan driva sin rationalisering så långt att han investerar i en robot, åker hem och kokar kaffe medan roboten gör jobbet och bara tittar till sin plåtslav då och då för att smörja upp den. Jag ska inte utveckla det här, det kan lätt bli utopiskt och jag tycker själv att det börjar bli löjligt. Givetvis kan inte alla jobb förvandlas till entreprenörskap, även om jag tror att många fler än vi anar kan bli det.
Idag oroas många över att antalet nyfödda minskar och att detta hotar det framtida välståndet. Alla behövs som konsumenter, men vi behövs definitivt inte alla som producenter. Som det nu är beskattas producenten i samhället och den har hitintills varit en människa men om vi människor nu alltmer mister jobben för artificiella producenter, vore det inte då rimligt att beskatta roboten? Det kan ju inte spela någon roll vem som producerar. Det skulle å andra sidan göra att robotiseringen stannar av eftersom den ekonomiska motiveringen för att robotisera minskar; alltså ett hämmande av en rationell utveckling som knappast kan gagna samhället.
En annan utveckling som kan bli verklighet är ett ägarspridande genom olika fonder. Kommer det möjligen att bli så att vi alla äger individuella aktier i företagen och att det är där vi får vår framtida utkomst? Det paradoxala skulle kunna bli att kapitalismen förverkligar det som socialismen misslyckades med, nämligen folkägda företag.
Ändå tror jag inte att vi behöver oroa oss allt för mycket. Jobb kommer nog alltid att finnas, men de kommer att anta olika skepnader. Vi har sett hur agrarsamhället tappade folk till industrisamhället, som tappar folk till tjänstesamhället, som tappar folk till... fritidssamhället? Problemet är att de jobb som försvinner är de okvalificerade jobben, de jobb som de flesta historiskt har arbetat med. Kvar är bara de jobb som är omöjliga eller svåra att rationalisera bort och hur skulle man kunna dela på en professur i matematik eller en kreativ begåvning?
Kanske kommer den dagen då det mesta görs automatiskt att få det rena hantverket att bli guld värt, och vi får se en renässans för mänskligt gjorda prylar igen?
Denna oro om framtiden och de slutsatser som von Wright kommer fram till - och som hela mitt inlägg här visar - bottnar i en övertro på rationalismen som är typisk för hela det intellektuella etablissemanget. Vi måste kontrollera samhället, ha en överblick, planera och styra, inte bara nuet utan också framtiden. Denna övertro på att inget klarar sig själv utan vår totala kontroll är nog det synsätt som skadat världen mer än något annat.
Uttrycket: Det ordnar sig nog själv, är faktiskt inte så slarvigt, cyniskt eller antiintellektuellt som det framstår. Det är i högsta grad den mest fruktbärande hållningen. Människans spontana självorganisering är inte bara ett faktum; det är i denna spontana process mänskligheten uppnått de största framstegen. Medan de som haft en fyrkantig, rationell plan för hela mänskligheten har förorsakat det största katastroferna.Socialism + Kapitalism =Blandekonomi Många menar att vi måste försöka hitta en ny typ av ekonomiskt system som inte är kapitalistiskt och inte socialistiskt, men då lär de få leta förgäves.
Det finns bara två sorters ekonomiska system som är möjliga: socialism och kapitalism; det är helt omöjligt att finna några andra system. Antingen är produktionsmedlen i privat ägo, eller så är de i kollektiv ägo; sedan finns inom ramarna för dessa båda system olika former av privat ägande och kollektivt ägande. Men endast två ägarmöjligheter existerar, åtminstone i denna världen.
Det som kännetecknar ett ägande är att man har förfoganderätt över det man äger - att man kontrollerar det. I ett samhälle där man till namnet äger t.ex. ett hus, men inte har denna förfoganderätt och kontroll av huset, blir äganderätten meningslös. Om man inte får sköta huset som man vill, inte sälja det till vem man vill och till det pris man erbjuds, så är äganderätten naggad i kanten.
Denna smygsocialisering av äganderätten som politikerna har genomdrivit innebär att vi inte någonstans längre har en marknadsekonomi, vi har överallt något som kallas blandekonomi. Men detta är inte som många tror en tredje typ av ekonomi, eller en syntes av kapitalism och socialism, utan ett samhälle där både kapitalism och socialism lever sida vid sida, eller ännu rättare: där kapitalismen hålls fången i en socialistisk bur.
Inte någonstans på jorden existerar en genuin laissez-fair kapitalism ej eller någon renodlad socialism, utan i alla stater råder blandekonomi där bara proportionerna är olika. I kommuniststaterna dominerade socialismen, i de västerländska staterna, kapitalismen. Men det som hänt under senare delen av 1900-talet i väst, är att det socialistiska inslaget har ökat mer och mer, till den grad att flera av de tidigare kapitaliststaterna idag har en klar dominans av socialism i sina ekonomier.Skatteslavens uppskattade tankar Skatten har sedan den genomfördes bara höjts i alla stater och skatten är ju den del av ekonomin som är statlig - det vill säga socialistisk. Inte någonstans har någon regering eller politiker lyckas sänka eller ens bibehålla skattenivån trots att det funnits ambitioner från vissa.
I de flesta välfärdsstater ligger skatten på i genomsnitt 50 % (i vissa stater 60-70 %) och vi är därmed till 50 % slavar under staten. Halva året jobbar vi alltså för staten och inte för oss själva.
Socialismen är som byråkratin, en svulst som växer utav sig själv och som ingen tycks kunna hejda. Kommer vi alla en dag leva i en socialistisk värld trots att den socialistiska idén är död? Ja, som jag visat gör vi det till hälften redan idag och den socialistiska delen av ekonomin marscherar i rask takt vidare - fler och fler ska leva på allt färre. Men det går bara till en viss gräns: då parasiten sugit ihjäl värddjuret.
De flesta jobbar på i illusionen av att de är fria individer i fria stater utan medvetenhet om att de till hälften är skatteslavar i en socialistisk planekonomi under diktatorn majoriteten. Man kan inte annat än imponeras av välfärdsstatens propagandaapparat som lyckats förslava folk i smyg utan att skatteslaven själv är medveten om att han är en slav; inte ens feodalstaten lyckades med detta. Ja, den har till och med fått skatteslaven att försvara detta slaveri.
Kommuniststaterna kollapsade och idag ser vi en tydlig trend i väst mot stagnation, medan de mest liberala är de som alltfort har en expansion. Man behöver inte vara mycket till ekonom för att se var felet ligger - vilket ekonomiskt system som kan fungera i verkligheten.
Det planekonomiska systemet kan inte fungera, och då menar jag inte bara de uttalat socialistiska staterna, utan även de politiska regleringar som utförts i väststater under andra namn. Sådana regleringar stympar den fria marknadens självreglerande mekanism. Även om dessa regleringar görs med goda avsikter - vilket jag tror - så får de förödande effekter för de syften man var ute efter. Varje grad av socialism är en grad av förstörelse av den ekologiska ekonomin.Den ekologiska ekonomin Vi måste vara på det klara med att ekonomin; samhället och livet, inte kan rationellt planstyras. Tillvarons alla samverkande delar utgör en ekologisk komplicerad struktur som innehåller sin egen dynamik, precis som naturens ekologi.
Detta för oss inte bara till slutsatsen att socialismen inte kan fungera, utan också det viktigaste: kapitalismen kan omöjligen ickefungera. Kapitalismen är den ekologiska ekonomin som endast kan vara i balans - den kan bara fungera. Här kommer vi in på kaosteorin igen, nu applicerad på ekonomin och samhällsvetenskapen. Precis som i naturen uppstår ordning ur kaos, aktörerna är inte styrda, de agerar hela tiden ekonomiskt till sin egen fördel dvs. egoistiskt. Alla samspelar på ett sådant sätt att alla får ut mesta möjliga ur minsta möjliga, därmed uppnår samhället/naturen spontant en optimal effekt.
På samma sätt som den löjliga frågan vi tidigare ställt om naturen ”varför finns inga djur och växter som inte kan finnas?” blir motsvarande fråga inom marknadsekonomin: ”varför finns inga företag och branscher som inte kan finnas?” Naturen, precis som marknaden, kan endast vara i balans, därför de som inte kunde finnas har försvunnit. Att ett företag går i konkurs är alltså inte ett tecken på att kapitalismen inte fungerar, utan tvärtom ett tecken på att den fungerar. Konkurrensen är det reningsbad som ständigt rensar ut de aktörer på marknaden som inte harmonierar med övriga på det mest effektiva sättet och vitaliserar därmed ekonomin.
I en planstyrd ekonomi kan däremot företag i åratal producera produkter som ingen behöver och samtidigt producera för lite eller inget av något som behövs. I planekonomin finns inte den osynliga hand som ekonomen och filosofen Adam Smith talade om, vilket är den finstämda, självreglerande mekanism som hela tiden verkar mellan tillgång och efterfrågan där det alltid blir balans.
Nu kanske någon invänder att naturen visserligen är en bra metafor, men vilken ordning är det som råder där? Jo, den enes bröd är den andres död. Har vi inte lärt oss att i naturen råder djungelns lag: äta eller ätas, och kan det vara något ideal att försöka efterlikna? För det första är det inget ideal i vanlig bemärkelse utan ett konstaterande, vi ser hur naturen fungerar, vad vi har att göra är att antingen beskriva denna process så gott vi kan, eller att förneka den. Vi kan lika lite styra naturen i stort med våra ideal om en jämlikhet, som vi kan styra människonaturen.
För det andra, är där en skillnad mellan den kamp som råder i naturen och den som råder i marknadsekonomin. I naturen handlar kampen bokstavligen om liv och död mellan olika organismer, medan det i marknadsekonomin handlar om liv och död mellan olika företag, mellan olika produkter, tjänster, affärsidéer etc. Det är alltså inte fråga om bokstavlig blodspillan; dessutom finns vissa grundregler som aktörerna måste följa. Nu kunde jag nästan höra vad du tänkte: Aha! Grundregler. Han är inte konsekvent. Är inte regler, att överge den spontana ordningen som han tjatat så mycket om?
Nej o nej! Regler och lagar måste finnas om man nu inte förespråkar total anarki, vilket jag inte gör och som jag teoretiskt avfärdar på ett annat ställe i boken. Grundregler är inte ett brott mot den spontana ordningen, i alla samhällen har lagar just spontant uppstått därför att alla tjänar på dem. Det som skiljer ett civiliserat samhälle från ett ociviliserat, dvs. anarki, är just förekomsten av lagar och marknadsekonomin förutsätter en konstitution där äganderätten skyddas.
Lagar, spontant uppkomna eller etatistiskt, åstadkommer en balans inom vilket regelverk som helst, alltså även inom välfärdsstatens hårt styrda ekonomi. Aktörerna anpassar sig efter de regler som finns; man får helt enkelt vad man sår. I socialistiska regleringsekonomier, får man aktörer som utnyttjar de regler som finns: alltså, genom försök att få statens politiker på sin sida med mutor och allahanda rävspel. I ett samhälle med naturrätten som grundregel däremot, skulle aktörerna konkurrera på lika villkor genom att producera det bästa, det billigaste, det effektivaste; kort sagt, det folk efterfrågar.Idealiska förhållanden Kritiker av kapitalismen hävdar att marknadsekonomin fungerar bara med vissa givna idealkriterier och dessa är: Alla måste vara lika stora aktörer, alla måste ha tillgång till samma mängd information och alla måste göra fullständigt rationella val.
Eftersom dessa idealkriterier aldrig finns kan man inte säga att marknaden är ett idealsystem och därmed har den diskvalificeras. Deras slutledning är helt fel. Visst, alla är inte lika stora på marknaden, visst, alla har inte tillgång till lika stor informationsmängd och alla gör definitivt inte alltid fullständigt rationella val, men marknaden är visst ett idealt system.
Med deras sätt att döma ut marknadsekonomin skulle man lika gärna kunna döma ut demokratin. För ingen vill väl mena att vi alla är lika stora aktörer på denna marknad, inte heller att vi alla har lika stor tillgång till information eller att vi alltid gör fullständigt rationella val.
Sammantaget fungerar marknadsekonomin perfekt eftersom flertalet gör rationella val baserad på betryggande informationsmängd. Om inte, skulle varken marknadsekonomin, samhället, naturen eller ens vår värld fungera. Allt i och omkring oss fungerar som helhet idealt och störs bara marginellt av mänskliga brister och slumpmässiga fluktuationer.
Ordning uppstår ur kaos, detta gäller i naturen och detta gäller i den naturliga ekonomin =marknadsekonomin. Verkligheten är helt en