Interenemy

I försöken att skapa artificiell intelligens, AI, kommer människan att upptäcka att AI även kan lära människan något. Vilka vi är, vad som driver oss; men i synnerhet: Allt det som vi inte vill kännas vid.
SEX, MAKT OCH VÅLD

Boken är på 44 sidor om du ska skriva ut den. Annars: Markera allt, kopiera och lägg in den i  Word. Då kan du läsa den utan att vara uppkopplad.

INTERENEMY
INNEHÅLL
1 Världen är ansluten
2 Härskaren över alla
3 Borde vi inte avsluta?
4 Allt som lever
5 En mänsklig funktion
6 Jag orkade inte
7 Ibland osorterade filer
8 Jag tror du kommer göra något stort här
9 Är Digitalmänniskan funnen?
10 I Arkadia är livet ett spel
11 $
12 I solidaritet med...
13 Vem har makten i drömmen?
14 Det var inte jag
15 I alla världar, samma Gud
16 Parallellfall
17 Dubbel sorg
18 Morgonväkt i ett splittrat paradis
19 Nornan uppenbarar
20 Någon han kände väl

Förklaringar till termer i boken

©  2001 Bill Persson
Omslag/Bild Bill Persson
 

1: VÄRLDEN ÄR ANSLUTEN

- Vad är en människa? fnittrade Valent.
HP undrade vad hans flickvän avsåg med sin djupa fråga vid datorn.
- Ja, jag menar; en samling nervtrådar som sammanstrålar i huvudet och blir ett medvetande, sa hon och la av sig sina screenglasögon. Det verkar ju den här datorn också ha. Du som är dataoperatör får kolla, den gör som den vill igen.

_
Året är 2017. Människan hotas av osynliga väsen som är henne överlägsen. Gudar som människan själv skapat i sitt oförstånd.
I slutet av 1900- talet började datornätet Internet byggas ut. Dator efter dator anslöts. Snart låg hela världens samlade information på Nätet; allt som hade hänt kunde tas fram på någon sekund.
Vad som sedan hände vet ingen riktigt. Kanske var det någon som planterade ett muterande virus i systemet. Kanske bildar komplexa system själv en intelligens. I vilket fall som helst började märkliga saker hända på Internet som ingen kunde förklara. Vissa menade att det var Gud som ingrep, andra att någon satt och spelade Gud.
Systemet verkade ha utvecklat en självbevarelsedrift, en egen vilja och av allt att döma ett medvetande. Problemet var att den såg människan som en fiende. Problemet var också att alla maskiner och apparater var anslutna till Nätet. Denna intelligens styrde alltså allting på jorden. Och den verkade bara ha ett mål: Att krossa sin skapare.
_
- Vi har använt allt, suckade professorn vid laboratoriet för AI- forskning på MIT- university i Boston: Antivirus, anti- antivirus, anti- anti- antivirus, vaccin, trojaner. Inte ens analoga gap hjälper. Den vet vad vi gör... och tänker göra.
- Djävla hackers, sa HP, de fattar inte att de förstör för sig själva.
- Är du säker på att det är hackers? frågade Professorn.
- Vad skulle det annars vara?
- Vi har anlitat de bästa hackarna som världen känner och de förstår inget. På något sätt tycks den vara överlägsen. Hur kan den annars ändra i våra CPU?
Försjunken i några papper kom Assistenten in:
- Jag har använt Gödels teoremprogram och Turingtestet. Det är en kognitiv existens... ett medvetande?
- Är det möjligt? undrade HP, trots att han kände till teorierna bakom.
- Ja, sa Professorn, kaosteorin gör det just möjligt. Jag har länge väntat på första tecknet. Kommer ni ihåg botanikern Thomas S Rays försök att simulera en evolution i datorn? I början höll han det isolerat. Nu finns det på Nätet.
HP frågade om ett virus kanske löpt amok. Medan Assistenten sa att det bara är någon som spelar ett spratt från en terminal.
- Absolut inte, avfärdade Professorn. Det är ingen människa.
- Kan det vara John Conways spel Life som utvecklats? frågade HP. Ni vet spelet som skapar avancerade former med bara tre logiska regler?
- Jag tror varken Life eller Rays försök har med det här att göra, avvisade Professorn. Nej, det är något annat.
- Vad menar du, har du gått och blivit religiös?
- Nej. Jag är i högsta grad rationell; när jag säger att där finns en intelligens därute.
Någon mumlade om vad som egentligen utgjorde intelligens.
- Hade jag haft tillräckligt av den varan skulle jag veta, sa Professorn.
- Du menar att det tänker? tvivlade HP. Att det lever? Nej...
- Vet du exakt vad liv är? avfordrade Professorn.
Alla tittade på varandra utan att kunna svara.
- Då så. Vad säger att liv måste vara kolbaserat? Det kan lika gärna baseras på ettor och nollor.
- Det politiska livet är ju baserat på enbart nollor, försökte Assistenten lätta upp det.
Professorn tittade allvarligt och fortsatte:
- Om ett system blir tillräckligt komplext, finns en gräns där vi inte längre vet vad som sker inom systemet; inte ens teoretiskt. Det bildas återkopplingsslingor: villkoret för liv - intelligens. Ett mer komplext system än Internet finns inte. Ett gigantiskt neuralt nätverk, större än vår hjärna. Betänk att all mänsklig kunskap finns där; och vi har sedan länge tappat kontrollen.
- Kan det vara en agent som muterat? undrade HP.
- Visst, vi vet ju inte. Men förstår ni vad det betyder?..
Tystnaden inväntade Professorns pondus:
- Att människan håller på att förlora makten...
- Ah, fnyste Assistenten, vi kan ju alltid dra ut sladden!
- Det som förr var det simplaste, är idag en utopi, smålog Professorn. Något mer orealistiskt finns inte. Instruktionerna kan gömma sig överallt. I din TV, radio, i din bil, på elnätet, i någons protes. Allt är idag kopplat till Nätet, och det är lika bra att inse: vi kan inte längre logga ut. Försök att tänka bort Nätet? Försök tänka bort elektriciteten?.. Världen är ansluten.
Professorn fortsatte efter att alla förstått vidden av problemet:
- Om liv spontant har skapats, är det näst intill omöjligt att utrota; det spelar ingen roll om det livet är digitalt. Vi är fördömda om inte...
- Om inte, vad?
- Det är nästan lika orealistiskt, men det är enda möjligheten.
Samtliga väntade på vad Professorn skulle säga:
- Någon måste in på Nätet, bokstavligen. Alltså, bli digital; bekämpa fienden på dess egna nivå. Hjärnan och DNA- profilen scannas av, för att rekonstrueras digitalt på Nätet, medan kroppen sövs ned; tekniken finns. Men den är riskabel.
_
- Du vet vad du ska göra, du vet faran. Eliminera fienden, vad det än är, sa Professorn. Vi kommer iaktta absolut sekretess. Inget får komma ut!
_
Positronkameran ställdes in över HP:s ögonrörelser. Han tittade emellanåt lugnande mot Valent, trots att han inte alls var lugn. Vad hade han gett sig in på?
_
Valent var inte glad över HP:s beslut. Efter långa överväganden dem emellan gav hon slutligen med sig.
- Jag vet att det är svårt, älskling, övertalade HP. Men någon måste och jag är bäst lämpad - ung och frisk. Jag kan inte svika. Om vi inte lyckas, är det ute med inte bara Nätet. Kanske också hela civilisationen.
- Du betyder mest för mig, vad du än gör, sa hon. Jag är bara så orolig.
- Allt går bra. Jag är snart hemma, lugnade HP samtidigt som han såg en tidningsflik med en ofullständig text: "du kommer aldrig tillbaka".
_
- Avscanningen kommer ta tid, förklarade Professorn. Den ska mata in hela din hjärnarkitektur, men då sover du lugnt.
- Räcker det inte med innehållet? avdramatiserade HP.
- I människohjärnan är mjukvara och hårdvara ett. Tankarna formar hjärnan och hjärnan formar tankarna. Alla vindlingar och vrår är dina tankar, din personlighet. Ett och ett halvt kilo själ.
_
Han kysste henne, medveten om att han kanske aldrig kommer kyssa henne igen. Vad drev honom att riskera sitt liv och sin kärlek för att reparera ett datornät? Kyssen fick honom nästan att ångra sig, men drev samtidigt på honom att lyckas. Vad driver en människa? tänkte HP.
- Sköt om dig, sa hon. Jag väntar på dig.
Valent böjde sig ned, viskade i hans öra:
- A T L. Access to love. Deras hemliga kod för att komma i kontakt.
I det kala nedsövningsrummet på laboratoriet somnade HP:s kropp stilla in i koma. Allt medan hans "ande" var på väg ut i cyperrymden.
2: HÄRSKAREN ÖVER ALLA

En känsla av kyla gav vika i den virtuella kroppen. Färger tog form, ljus förvandlades till figurer och tankarna blev klarare.
HP kände på sig själv, kroppen kändes, den imaginära kroppen som inte fanns kändes!
Men rummet var samma; nedsövningsrummet? Var alltsammans en dröm? Instinktivt reste han sig upp, öppnade dörren. En korridor med mängder av dörrar; nej, det var inte en dröm! Så såg det inte ut. Labbets lokaler kände han alltför väl. Han befann sig i Internets värld.

_
- Helvete! Hans personfil har kopierats! ropade Assistenten.
- HP är på flera ställen samtidigt, noterade Professorn på skärmen.
- Hur fan upplever han det själv?
- Vilken av dem?..
_
Överföringen lyckades! tänkte HP. Han var en virtuell. Vetskapen om att liv kan vara annat än kött och blod hade han fått sig mättat av Professorn. Men känslomässigt kunde han ännu inte fatta det.
Går det att fatta att man kan förnimma utan en fysisk kropp? Vad är liv? Detta är ju som beskrivningarna av hinsides. Kan detta också vara evigt? Tankarna strömmade genom hans hjärna, den virtuella hjärnan.
Han var nu en packe instruktioner på ett datornät. Å andra sidan var hans förra tillvaro en packe instruktioner i form av DNA. Vari ligger skillnaden? "Mediet, bara mediet skiljer dem åt", hade Professorn sagt.
Benen lydde, armarna likaså, han gick omkring, talade för sig själv. Kunde höra sin röst som han alltid gjort. Prövade sin nya gestalt.
_
- Vad händer om han möter sig själv? frågade Assistenten.
- Det får bara inte hända, sa Professorn. Det får bara inte hända.
_
Otroliga landskap öppnade sig för HP när han gick in igenom en dörr märkt TIF. Ännu en dörr vecklade ut en high- tech- arkitektur han aldrig skådat i skönhet. Han kastade sig från dörr till dörr utan försiktighet.
En dörr ledde till historiens glömda valv. Här fanns de alla som för evigt nedtecknats i Internets gigantiska bibliotek över de döda, nu levandegjorda: Jesus, Adam och Eva, faraonerna i deras palä.
Nära att gå vilse i historiens labyrint for han till sagans värld, mötte älvor, troll och seriefigurer. Grafiken var sagolik, ändå skrämmande. De pratade med honom, föreföll faktiskt existera. En del verkade bittra, som om de hatade sin tillvaro - innestängda i sina roller.
Människans dröm om att färdas i tid och rum hade förverkligats! Här fanns allt och ändå inte. En färgprakt som inte ens naturen kan ståta med förförde. Berusad av allt öppnade HP dörren till "Drömmarnas rike".
Ut över fraktalgjorda nejder upphävde han tyngdlagen. Mot en soluppgång som fick landskapet att skifta i lila, sedan till rött. Ibland tuschade han trädtoppar eller en bergskam i en hissnande fart. Följande floder av vatten som blev till flytande guld. Berg växte upp ur marken, växlande i olika texturer som diamant och marmorbeklädnader.
Färden gick allt snabbare, till sist hann inte fraktalgenereringen med: Han for svindlande rakt in i ett berg, ner på molekyl - och atomskala.
Geometriska mönster, matematiska formler illustrerade i hallucinatoriska färger. Så komplexa att ingen dödlig förmått dana dem. Han landade mjukt.
Grafiken var skönare än verkligheten. Renare, klarare och mera färgstark. Ett sagoland, en science fantasy- värld, där all fiktion överträffades.
Människorna var perfekta, också HP:s yttre hade omstöpts till bättre dager.
Himmelska vyer, glittrande sjöar, fåglar flög omkring och horisonter så betagande. Även de hotfulla monstren passade in i mosaiken.
_
- Vi måste berätta för honom om att han kopierats. Han har rätt att...
- Jag förstår dig, avbröt Professorn sin assistent. Men vi kan helt enkelt inte vara ärliga längre. Nu gäller det att skydda honom.
- Mot vad? frågade Assistenten och tog av sig sina screenglasögon.
- Kanske mot sig själv...
_
Efter att ha undersökt allt spännande fann HP en videokanal. En virtuell kamera som han kunde logga in på. Labbet skulle kontaktas.
Han befann sig i en totalt ny värld: Den första människan i historien som vandrade runt bokstavligen virtuellt. Trots detta häpnade han snarare över hur lik den riktiga världen den ändå var.
_
- Vad du än gör, så säg inget till Valent om att han kopierats, viskade Professorn till Assistenten. Det skulle hon aldrig klara...
_
- Kan ni se mig nu? sa HP efter att ha knappat in koden.
Berodde likheten med världen på att människan skapat Nätet? Eller var det HP:s egen virtuella hjärna, fortfarande mentalt fast i den verkliga som genererade? Skapade han det han såg, hörde, kände och luktade?
Mycket var lika, med en skillnad: Allt upplevdes starkare, färgerna, ljuset, till och med känslorna i hans skenhjärna befanns intensivare.
Ibland överfylldes han av det häpnadsväckande i situationen: Hans kropp låg stilla i ett labb medan han knallade runt i en "andlig" värld. En verklig "utanför- kroppen upplevelse".
HP såg nu sin älskade samt hela gänget: Spända, smått löjliga trängdes de framför videokameran med Professorn auktoritärt i mitten.
Champagne hade de också tagit fram. När HP spontant skrattade åt deras fåniga anleten rätt in i kameran steg jublet i labbet.
- Ett litet steg för mig, men mycket bits för Professorn, skämtade HP.
- Hur är det, älskling? sa Valent som avbröts direkt av Professorn:
- Grattis! ...Denna historiska dag... Det borde bli en världssensation med alla media. Men, som du vet, vi måste hålla allt hemligt tills vidare.
Raskt lämnade Professorn sitt patetiska tonläge och fortsatte:
- Vår bild är mycket dålig här. Har du sett fienden, något spår eller?
HP förstod att festiviteten ändats - att allvaret börjat. Ett uppdrag skulle göras, och det var han som måste fullgöra det.
- Nej, ingen fiende än. Här är rent fantastiskt, enormt!.. Men..?
- Vad är det? oroade sig Professorn. Vad är det?!
- Det... Det kommer någon nu...
Omedelbart bröt labbet kontakten för att skydda filen.
_
- Jag kan hjälpa dig att ha kul, ha, ha!
En revolverförsedd kuf med en vildes yttre fick HP att haja till. Var det en riktig, en animerad? Ja, det var ju allt här, men... Den talar?
- Kalla mig Daimon, jag kommer vara din skyddsängel!
Förfärad undrade HP vad den flärdfrie typen med revolvern ville.
- Jag kan ordna lite Jucka, jucka! visade den obscent med händer och höfter.
- Vad har du för intresse av att hjälpa mig? prövade HP kommunicera.
- Rent egenintresse, kan man säga.
_
- Vad gör ni? utbrast Valent. Någon kom! Han kan vara i fara!
- Vår nyfikenhet får inte äventyra, sa Professorn. Då är det...slut.
_
- Jag är den som du känner allra sämst, den du inte vill kännas vid.
- Varför talar du i gåtor? ängslades HP inför sin s.k. skyddsängel, Daimon.
- Antagligen därför jag aldrig har fått mig bekräftad. Jag har alltid fått stå tillbaka, förnekas, ja, hatad är jag! Ändå är jag härskaren över alla.
3: BORDE VI INTE AVSLUTA?

Den komplicerade nedsövningsanläggningen stod ständigt under uppsikt och allt hade verkat normalt. Men nu föreföll det ha blivit problem:
- Kurvorna har konstiga taggar? sa Assistenten till Professorn.
- Alla kurvor fluktuerar enligt kaosteorin.
- Kaos kan väl knappast följa ett logiskt mönster?
- Även kaos följer vissa mönster, förklarade Professorn.
Assistenten undrade när de skulle väcka HP:s kropp.
- Tids nog. Det blir för schizofrent med en HP till här. För honom.
Båda verkade oroliga utan att vilja erkänna det.
Anläggningen hade försetts med säkerhetslås, "branddörrar", avskärmade från påverkan. Informationer kunde bara ske enkelriktat, men: kroppen var likafullt ansluten till Nätet - fienden.

_
Efter det omtumlade mötet med sin skyddsängel gick HP vidare ensam.
Vandrande i korridoren med oändligt många dörrar stötte HP på en kvinna. Hon verkade fredligt sinnad, om än luggsliten som en häxa.
- Jag kallas HP och ska åtgärda fel på Nätet, presenterade HP sig.
HP utgick ifrån att hon styrdes utifrån, så han frågade:
- Är du en konstgjord intelligens, ett virus som programmerats?..
- Du är oförskämd, svarade kvinnan som faktiskt liknade en häxa.
- Det var inte meningen. Jag menar om du verkligen är en av de intelligenser vi fruktar ska finnas på Nätet?
Den fula häxan svarade inte, blängde bara konstigt på honom.
- Varför stör ni vårat nät? fortsatte HP.
- Stör vi? Vårat nät? snäste hon. Äger ni oss?
HP fick förklara problemen på Nätet, vad han skulle göra:
- Ni är ju inte människor och för oss skadar ni Nätet som vi använder.
- Alla använder alla för sin överlevnad, morrade häxan.
- Men vi är ju människor?
- Och vad är en människa, på det att ni tror att ni ska behärska oss? Är det er intelligens, eller ert medvetande, så har vi ju redan slagit er!
Orden träffade HP. Hade de passerat oss, så de såg människan som ett lägre stående djur? Då kunde de ju med rätta göra det, tänkte han.
- Gå in där, uppmanade häxan och pekade på en dörr.
Tvekande gick HP in, där han omedelbart attackerades av allahanda sluskar: De slet i honom, det var ingen lek. De försökte döda!
_
- Professorn! Är det ändå inte bäst att koppla bort kroppen från Nätet? påkallade Assistenten över sina screenglasögon. Väcka honom. Den kanske styr...
- Det går inte. Hjärt - och lungfrekvensen styrs från datorn i Baltimore.
_
När det såg som mest hopplöst ut för HP, kom Daimon till hans undsättning. Revolvern skrämde iväg dem.
- Tack! Vilka var det?
- Idioterna. Ja, det är de som inte kan producera ett djävla bits, inte har någon kreativitet. De hatar de som har det. Oduglingar som inte kan något, annat än att förstöra och stjäla det andra skapat.
Man har alltså insikt om bits, tänkte HP och undrade var de kom ifrån.
- En del påstår att de är inplanterade här, jag vet inte.
HP skälvde: Inplanterade? Vad menas?
- Skrock? avfärdade Daimon. Forskarna försöker i alla fall identifiera dem.
- Forskarna?..Hm? Vad skulle hända dem om de identifieras som..?
- Dödas, naturligtvis.
_
- Vi har fler problem, sa Professorn vid sin dator. Jag kan inte hitta HP:s fil.
_
När Daimon lämnat HP kom en äldre kyrkoherdelik man fram:
- Jag ser att du har fått en skyddsängel? blidkade han.
- Ja, han kallar sig så, svarade HP den trygga fadersgestalten.
- Tro honom inte, unge man. Han leder dig bara i fördärvet.
HP förklarade att Daimon just räddat livet på honom.
- Det var bara för att värva dig. Han vill förgöra dig.
- Och vem är du då, och vad vill du? Är du en intelligens som...
- Pater! Gå in i vårt samfund, Gemenskapen. Alla hjälps åt. Ställer du upp?
- Ja...det låter ju bra, dröjde HP. Det kan nog behövas här.
- Fint! Då måste du avsluta din skyddsängel, Daimon...
_
Nedsövningsanläggningen fortsatte uppvisa störningar. En febril aktivitet pågick i labbet, samtidigt som Professorn försökte hitta HP på Nätet.
_
- Avsluta? frågade HP. Döda honom?
- Jag föredrar avsluta, log Pater. Det låter mera odramatiskt.
_
- Borde vi inte avsluta? Kurvorna är lugna nu, sa Assistenten.
- Men för hur länge? frågade sig Professorn. Nej, det går inte!
_
HP undrade vem som var fiende och vän i denna värld. Barndomstanken som snuddat alla återkom: Är alla skådespelare och jag den enda riktiga? Grubblet avbröts då han åter stötte på Daimons muntra:
- Nått jucka, jucka på gång?
Vänligt tackade HP för hjälpen. Förklarade sitt beslut att gå med i Gemenskapen och därmed vad det innebar: avbryta kontakten.
- Det kan du inte! uppgav Daimon. Är det den där dygdige tråkmånsen Pater som förlett dig med sin Gemenskap? Fader Pater, ha, ha, ha!
- Han har fått mig att tänka på att det finns fler, deklarerade HP.
- Ja, och att du ska tjäna dem i stället för att ha lite jucka, jucka.
- Det finns andra värden i livet, undanbad sig HP.
- Andras värden, menar du väl? Tjäna dem, offra dig själv - bli en slav. Nej, tänk på dig själv och lev livet!
_
Samtidigt hade Valent börjat känna smärtor i magen. Tankarna fanns där: att hon aldrig mer skulle få återse sin HP. Hon kunde inte komma ifrån dem och kanske gjorde den malande oron henne sjuk.
_
- Är du min skyddsängel, så ge mig råd om hur jag ska klara mig då? bad HP.
- Undvik de onda, flinade Daimon och kollade sin revolver.
- Men vilka är onda? Ingen tycks ju gå att lita på?
- Alla som vill att du ska tjäna dem. Följ ditt Jucka, jucka, ha, ha, ha!
_
Fascinerad av det vackra i denna skenvärld, visste HP att där ute fanns fienden. Skräcken började komma. Bakom varje digital dörr lurade faran, den som hotade inte bara honom utan hela mänskligheten.
Fienden var inte blott ett autonomt väsen, den kunde enligt Professorn vara intelligentare än människan. Kan man över huvud taget vinna över något som är intelligentare? Var det inte med den överlägsenheten vi dompterat djuren - blivit jordens härskare?
Tystnaden skrämde, den syntetiska verkligheten började kännas hotfull. En mytisk värld där urtid, medeltid och high- tech mixats till en trolsk estetik.
Var han bevakad? Det kändes som varje steg han tog övervakades av någon. Denna intelligens såg bara människan som ogräs. Utan tvekan skulle den döda.
_
Sjuksystern slog larm till alla. Kroppen höll på att dö:
- Kurvorna rasar, de är snart en linje!
Professorn hamrade på terminalen, kurvorna stabiliserades inte.
4: ALLT SOM LEVER

- Vad är det för fel, förbryllades sjuksystern, någon medicinsk förändring har inte skett?
- Den har identifierat honom, kungjorde Professorn.
- Den?..

_
Överallt där HP fann en terminal försökte han komma i kontakt med labbet. Förbindelsen stördes ideligen och på sista tiden hade det gått riktigt dåligt. Han förstod att fienden var honom på spåren. "Du kommer aldrig tillbaka", stod det på den virtuella skärmen.
- Underligt? sa HP för sig själv. Måste vara fienden...
_
- Fienden, förklarade Professorn för den oförstående sjuksystern. Den, eller de, har upptäckt honom och nu ger den sig på hans kropp.
- Kan den verkligen tänka ut att han är beroende av en materiell kropp? frågade Assistenten. Andra som ligger i koma angrips inte?
- Bara om den är intelligentare än oss.
_
Saknaden av HP, den malande känslan av att de kanske aldrig mer skulle ses. Allt detta hade tagit hårt på Valent. Sedan en tid kände hon en trötthet, gick ner i vikt och blev ofta illamående.
_
- Du kan få gästa vårt hus! erbjöd Pater HP. Bo här. Min fru ordnar det.
Bortkommen, som HP var, accepterade han. Hos Pater bjöds han på mat, för första gången smakade han virtuell mat. Paters fru var en yppig, sval, parant dam som tycktes ha funnit sig i den patriarkaliska tillvaron.
- Nå, unge man? hörde sig Pater för. Hur har du tänkt... med Daimon?
_
Kunde verkligen saknaden av sin älskade medföra rent fysiska smärtor? tänkte Valent: Eller var det något annat? Hjärtesorgen förvärrade hur som helst. Kontakten med Nätet hade bara blivit sämre. Professorn och labbet verkade inte vilja säga henne sanningen om hur illa ute HP var.
_
- Intelligentare än oss? frågade sjuksystern Professorn. Är det möjligt?
- Vad säger att människan nått den teoretiska maxgränsen för intelligens? Om det ens finns en maxgräns. Deras generationsfrekvens kan vara miljarder gånger högre. En generation för dem, tar kanske en picosekund? Hela vår biologiska utveckling gör de på några timmar.
_
Ibland blev smärtorna i magen nästan outhärdliga för Valent. Det stod nu allt mer klart för henne att hon var sjuk. Riktigt fysiskt sjuk.
_
- Jag önskar att vi aldrig uppfunnit det djävla Internet, bekymra sig Assistenten. Nu är vi totalt beroende av det. Lika bra att börja lära sig köra oxkärra.
- Har vi inte alltid varit beroende? genmälde Professorn.
- Vad menar du? Vårt moderna samhälle är mer sårbart än tidigare. Helt beroende av ett djävla datanät som vi själva konstruerat. HastAlta Vista!
- Människan, och allt liv, har alltid varit beroende av sin omgivning, förtydligade Professorn. Förr var det väder och bördighet. Elnätet har vi länge varit beroende av. Allt som lever är beroende av den livsmiljö den verkar i.
Frågorna gjorde Assistenten filosofisk, han funderade högt:
- Vi har trots allt skapat Internet. Ibland undrar jag: Är det verkligen vi som väljer? Väljer vi våra liv, eller är det livets förutsättningar som väljer åt oss?
- Kanske, sa Professorn, är det så enkelt att allt bara styrs av spelteorins sannolikhetslagar? Ett spel? Ett darwinistiskt spel?
Assistenten förstod vad Professorn menade:
- Det är alltså en kamp: Dem, eller oss? Döda eller dödas?
- Ja...Den starke i något avseende segrar alltid, dröjde Professorn. Här är styrkan intelligens. Är vi starkast? Är HP starkare - överlever han?
_
Med etikett tycktes Paters fru accepterat rollen som fond till sin make. En dam, svår att komma nära, som bekvämt kopplat bort känslorna. Högfärdig, på ett aristokratiskt sätt som enligt HP klädde henne.
Alla HP:s frågor till frun besvarades av Pater. Ibland lät hon blicken gå till maken, som om det utgjorde hans plikt att svara.
- Jo..? drog HP på det. Daimon säger att jag inte kan bli av med honom?
Frun och Pater växlade oroliga blickar mellan sig och HP.
- Han är en djävul! skrek Pater, slog näven i bordet så både frun och HP skärrade till.
En pinsam stämning rådde efter vredesutbrottet som ingen ville kommentera vidare. HP gick ut, än mer konfunderad över denna värld och vilka som var fiender.
_
I Internets kosmos fanns inga begränsningar än den man själv satte. Medelst att gå in genom olika dörrar, filer, kunde man göra allt: Flyga, köra bil, kriga, älska eller bara vara. Fantasin hade skapat allt och fantasin underhöll allt.
Nätet var från insidan, och för all del också utsidan, en gigantisk nöjespark. Men även en egen tillvaro. En alldeles egen.
Vem som gjort vad, spelade ingen roll. En del hade skapats av trägna programmerare. Annat genom spontan ordning ur kaos från AI- program som kopierat sig själva; muterat, planlöst, integrerat - levde.
Här fanns allt, så ock ondska - med mänsklig definition. Program som förstörde andra program. Levde på andras död, åt upp det som skapats för att själva skapa.
Det fanns också onda varelser, monster, odjur så hiskliga som fantasin kunnat göra dem. HP förstod att liv och död var ett. Att allt som lever kommer från det döda. Att kampen i livet alltid handlade om konkurrensen om livsmiljön. Och att Nätet ingalunda avvek.
Lugnt spatserande i denna undervärld häpnade HP över allt. Han såg inte de två varelser som smög efter honom. Varelser som hämtade från en saga - och kanske var det så.
_
- Det är allvarligt, sa Professorn, mycket allvarligt. Det kan vara slutet.
_
Plötsligt övermannades han av varelserna. De slet i honom, mumlade "döda, döda" medan de slog vilt omkring sig. Skräcken gick över i kamp för livet. Fäktande lyckades HP knocka en av dem, fast kampen var ojämn. Snart fick de ner honom på marken.
HP såg rakt in i dödens ögon, förstod att de skulle göra slut på honom.
- Vad vill ni, vad vill ni? knotade han, men de verkade inte höra.
Den som satt över HP tog ett stryptag, tryckte till. Det svartnade, han spjärnade emot i intensiv dödskamp, insåg, matt. Detta var slutet!
Efter en stund infann sig ett egendomligt lugn, en sinnesro omslöt honom. HP accepterade att slutet kom - att döden kom.
_
Med blickarna riktade mot skärmen kunde de följa kurvorna. HP:s kurvor som visade att hans kroppsfunktioner bara svagt rörde sig. Knappt.
Slutligen visades en rak linje och summern bekräftade med ett ihärdigt pip. Professorn såg på de andra:
- Det är bara att inse: Vi har förlorat honom.
_
- Du kan lita på mig! gapade Daimon.
Vimmelkantig vaknade HP upp, räddad av sin skyddsängel.
- Tack...Tack, sluddrade HP. Men det säger de alla. Tack i alla fall.
- Men jag är att lita på. Jag skulle aldrig döda dig. Aldrig döda...
5: EN MÄNSKLIG FUNKTION

- Finns det inget vi kan göra? frågade Assistenten.
- Hålla en tyst minut, suckade Professorn.
- Var inte så känslokall. Vi måste kunna...
- Vi kan inte göra mer! Kroppen är död. Problemet är...

_
I ett försök att nå HP med deras kod ATL, ramlade Valent ihop på golvet. Med ilfart fördes hon till sjukhus. Inkommen för sent, kunde man bara konstatera att Valent led av en långt framskriden magcancer.
_
Sorgtyngd ville Assistenten veta vad Professorn menade med problem?
- Du vet själv, sa Professorn. Ska Valent få veta? Hon är svårt sjuk?
- Du har nog rätt. Men hur gör vi då?
- Vi får fortsätta som om han fortfarande levde. Låtsas.
- Om han finns kvar därute då? ängslades Assistenten.
- Han finns kvar! Och i värsta fall, om vi hittar, måste vi...radera.
Var Professorn redo att döda HP:s fil - själen, förfärade Assistenten?
- Tänk att vara fast där? började Professorn. Tänk om han söker henn...
Plötsligt kom Valent in i labbet. Sjukhuset hade sänt hem henne:
- Jag fick definitivt besked idag: Jag har inte lång tid kvar, sa hon.
- Det kan ske under, tröstade Professorn. Ha tillförsikt.
- En vetenskapsman tror inte på under. Du vet att jag snart ska dö; jag vet. Han kan inte komma tillbaka, va?
Professorn vela, slet, försökte; medan Assistentens undvikande blick sa allt.
- Du behöver inte svara; jag förstår. Jag har bara en sista önskan. Det kanske är för mycket besvär, men jag ber dig.
Valent såg på Professorn, tog verbal sats och sa med beslutsam röst:
- Scanna in mig på Nätet!
_
- Förlåt min man, bad Paters fru till HP. Han vill bara väl och är så engagerad i att få alla att leva moraliskt.
- Tycker du som han, att jag ska avsluta min skyddsängel?
- Det är väl Gemenskapens villkor, men min man kan det där bättre.
_
Professorn ryckte till. Under inga omständigheter skulle han medverka till att ännu en kom in på Nätet. Med allt som varit:
- Nej, det förstår du väl inte går...
- HP kunde! avbröt Valent.
- Ja, och det gick ju inte...
- Mig kan det inte gå värre. Jag ska ju ändå... Min enda önskan.
Med akademisk nit förklarade Professorn vilken stor vetenskaplig procedur det är. Att han inte kom att få gehör för ännu ett sådant projekt. I synnerhet när det inte fyllde en vetenskaplig funktion.
- Väger inte en mänsklig funktion något? vädjade hon.
_
Sjuk och utan livsenergi fick Valent igenom en sista vilja. Som en tribut till HP scannades hon in på Nätet för att hamna hos sin kärlek.
Även om hon insåg att önskan bara var symbolisk så var den inte ovidkommande. Hennes sista vila skulle bli där han också låg. Den lilla tid de fått tillhopa skulle uppvägas av en evig vila tillsammans.
Professorn gillade inte hennes begäran. Det hade varit mycket sjå i laboratoriet med kroppen, men kunde inte motstå. Dessutom är det inte så noga, tänkte Professorn utan cynism. Hon skulle ju faktiskt ändå dö.
_
Förbryllad lämnade HP åter Paters hem för att se sig omkring i denna sällsamma värld. Funderade på Paters idé att avsluta Daimon - döda honom: Aldrig kunde han göra något sådant, så fil han är, aldrig! Och varför?
På en dörr stod det rätt och slätt Historien. En fil som öppnade upp hela världshistorien i en avancerad animation. Med en grunka angav man årtal för att sedan hamna i dess tid. HP tryckte in 4000 f Kr.
Ett lummigt skogslandskap som verkade öde bredde ut sig. Planlöst vankade HP uppför en vackert grönklädd kulle. På kullens topp tittade han ner på en typisk stenåldersboplats. Något rörde sig där nere. Där sprang grisar och höns omkring. Från ett av husen kom en kvinna ut.
_
Under nedsövningen tänkte Valent bara på HP: Deras farväl.
_
Instinktivt hukade sig HP ner, samtidigt som han insåg det löjliga i sitt förfarande. Kvinnan fick syn på HP - som om den verkligen levde! Den stirrade en stund på honom, skrek på andra som kom ut ur husen.
Då HP vinkade åt dem, rusade alla skriande iväg mot skogsbrynet. HP tryckte ner 335 f Kr för att inte störa deras tillvaro. Även om han insåg att figurerna inte var riktiga, glömde han stundtals bort det.
Manövrerade på kartan sig fram till Aten och skolan Lykeion där Aristoteles föreläste om logiken. Med en knapptryckning for han iväg till Tyskland 1435, såg Gutenberg trycka sin bibel. Färden gick till...
_
- "DOS vere the days", sjöng Assistenten. Om vi ändå kunde gå tillbaka, ändra.
- För att begå andra och nya misstag? resignerade Professorn.
_
...Thomas Jeffersons hus 1786 där han finslipade The bill of rights. Vidare närvarade HP vid Solvaykongressen 1911 där Einstein, Bohr, Planck, Curie, med flera diskuterade kvantmekaniken.
HP hoppade okronologiskt iväg till 1882 för att bekanta sig med en av han största idoler, Darwin. För sent nådde han fram; Darwin hade dött och man förberedde just hans begravning.
Konstigt? tyckte HP: Jordfästes inte Darwin i Westminster Abbey? Här planerade man att begrava honom enkelt i hans hemby Downe?
- Ursäkta mig! överilade HP mot en lord på Clapham road i London dit han nu farit. Ska inte Darwin begravas i Westminster Abbey?
- Min yngling, du har fullkomligt rätt! Som parlamentsledamot ska jag oförtövat föreslå att detta går i fullbordan.
HP for tillbaka till nutid. Omtumlad av tidsodysséns realism slog han sig ned framför de senaste nyheterna på CNN:
_
Valents sista tankar i narkostöcknet kretsade kring sin begravning. "På två ställen", tänkte hon: "På två ställen ska jag ligga".
_
"CNN News: Ett hittills opublicerat brev av parlamentsledamoten Lord Gladstone avslöjar att Charles Darwin närapå begravts oansenligt. Lord Gladstone påverkade tjugo andra ledamöter att ära Darwin med en statsmannabegravning. Idén ska lorden fått av en ung man på gatan, som irriterat sig över att Darwin inte begravdes i Westminster Abbey".
_
Kroppen låg denna dag orörlig i djup koma, så lågt som de biologiska organen tålde. Så hade också hennes pojkvän legat. Men han levde på Nätet ovetande om sin älskades öde. Kliniskt var båda förenade i frid. Klockan tolv följande natt förenades de i klinisk död.
Hennes kropp gav upp efter den svåra sjukdomen. Den omständliga nedsövningen förkortade antagligen hennes liv med några dagar, men det var ju hennes sista önskan.
Om Valent kom in på Nätet, likt hennes käraste, var högst tveksamt. Inget tydde på det, inga tecken syntes på labbets skärmar. Förmodligen brast överföringen. Professorn hade egentligen inte engagerat sig. Mycket tydde på att det hela utförts tämligen slarvigt. Eller inte alls?
6: JAG ORKADE INTE

Oron spred sig i HP:s digitala kropp: Spelade fienden ett spratt med honom? Varför svarade inte labbet, gjorde de något han inte fick veta?
Hade han ändrat i historien? Var kvantdatorn uppfunnen; den som kunde färdas obehindrat genom tid och rum? Han ville tillbaka.

_
- Vi måste vara ärliga! HP har rätt att få veta allt om projektet, om han hör av...
- Även om han går under? replikerade Professorn på Assistentens ord.
- Ja, tvekade Assistenten. Ja... även om han går under.
_
Desperat for HP ut på chatten för att få svar. Hemligheten kommer spricka, tänkte han men det spelade ingen roll, nu gällde det livet:
"Hallå! Finns det någon som kan hjälpa mig?"
"Vem är det?" svarade någon okänd chattare.
HP presenterade sig och att han faktiskt befann sig på Nätet.
"Det gör vi väl alla som sitter här, tokfan".
"Nej, jag är INNE på riktigt. Jag har scannats över på Nätet. Alltså, jag agerar inte i verkligheten längre utan bara som virtuell."
"Visst, och jag är Jesus Kristus okända brorsa :  )"
Han förstod att det inte var så lätt för någon att övertygas:
"Ni måste tro mig! Hjälpa mig att få kontakt med MIT- laboratoriet i Boston där min kropp har sövts ned."
Ingen respons. Efter ett tag kunde han dock se: Den han chattat med vände sig till andra på Nätet:
"Ett UFO påstår sig ha scannats över på Nätet", läste han.
"Jag kör över en fluga som flög in i min scanner. Den kan han ha som sällskap", svarade en annan.
_
- Du vet mycket väl att han inte skulle klara vetskapen om att hon är död, sa Professorn. Valent var allt för honom. Vill du honom ont?
- Är sanningen ond? motfrågade Assistenten.
- Ja, dröjde Professorn, ibland är den faktiskt det.
- Hur ska vi kunna fortsätta projektet om han inte får veta allt?
- Hur ska vi kunna fortsätta om han ger upp?
_
Äntligen hittade HP en videokamera som han kunde logga in sig på. Nu skulle hans ansikte synas i labbet. Även om HP visste att han i egentlig mening inte hade ett ansikte. Men inget i denna värld fanns ju? Fanns deras värld? Tankarna gick runt i HP:s virtuella skalle.
På labbet fortsatte man scanna Nätet i jakten på HP. Nästan givet upp då:
- Yahoo! ropade Assistenten då HP:s nuna lyste upp skärmen. Äntligen!
Viftande frågade HP om allt var väl.
- Ja, allt väl, bröt Professorn in.
- Hur är det med Valent? frågade HP.
I labbet frös tiden; Professorn och Assistenten tittade på varandra.
_
På Nätet hade nyheten om den digitala figuren börjat spridas. Sensationen var föremål för en febril aktivitet. Mestadels roades chattarna som skämtade kring påståendet; men en hacker som följde diskussionen undrade.
_
- Jo, hon hälsar, ljög Professorn.
- Ni kan inte ana vad jag sett här! Får jag prata med henne.
Professorn stammade att hon inte var anträffbar.
- Sök henne, sa HP, annars gör jag det härifrån.
- Nej, fienden kan spåra dig om du pratar med henne!
- Den kan väl lika gärna spåra mig nu, när vi pratar?
- Vi måste sluta här, hastade Professorn, så inget händer.
Labbets nervösa avvisande oroade HP:
- Har det hänt henne något? frågade han.
Assistenten vände sig till Professorn, viskade:
- Säg det nu, säg det. Annars gör jag det.
- Jag har en sak att säga, sa Professorn samtidigt som han tryckte Esc.
- Vad i helvete gör du?! skrek Assistenten.
_
Två nätvarelser satt i den virtuella världen framför en radio och tittade på varandra. De lyssnade på den märkliga dialogen mellan Professorn och HP:
- Vad vill han?
- Tydligen finns det mer än en.
_
Överallt på chatten skrattade man åt HP: Hans idoga försök att övertala folk om att han befann sig bokstavligen på Nätet.
I ett pojkrum på den amerikanska landsbygden fanns en enträgen datahacker. En som märkte att något inte stämde. Felen på Nätet uppkom inte slumpartat. Särskilt la han märke till en underlig fil.
Kunde det finnas digitalt liv, spontant uppkommet? I skolan hade man forskat kring digitalt liv. Men denna verkade ha en vilja, en själ?
Hackern vars namn var Linux slog in en identifieringskod. Den svarade: "IP- ADRESS SAKNAS. SÖKER VIDARE". Efter ett tag hittade den filens mönster. Nu lät Linux en Turingtest söka igenom filen. Det tog tre timmar.
_
Samtidigt såg man på labbet hur ryktet debatterades på Nätet.
- Ingen fara, sa en programmerare. Det finns ingen som tar det på allvar.
_
"FIL GENOMSÖKT. SPÅR AV AI FINNS", visade Linux dataskärm. AI står för artificiell intelligens. Det fanns många sådana filer på Nätet. Fast denna betedde sig annorlunda. Den agerade självständigt, som om den ville något.
"Hjälp mig, någon!" ekade filen. Linux ryckte till; frågade: "Vem är du?"
"Det är inget skämt, jag finns på Nätet i digital form". Linux visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig. Många behagade nojsa på Nätet och han var alltför trött på dessa humorlösa lustigkurrar.
"Bevisa vem du är", uppmanade Linux den vädjande främlingen. Svaret dröjde en stund, sedan kom den desperata bönen:
"HP kallas jag. Här är min identifieringskod /.../ Kontakta MediaLab på Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston, de kan bekräfta mig. Jag har blivit inscannad på Nätet för att göra slut på felen här: Fienden. Men jag har tappat kontakten med MIT. Jag vädjar; fienden gör snart slut på oss!"
Allt verkade vara totalt vansinne för pojken. Ändå kunde han inte förmå sig att nonchalera den nödställde; tänk om den sa sanningen? Intuitivt sa något inom honom att det var så.
_
Varför bröts kontakten med labbet? Han hade så mycket att berätta. Men de skulle väl ändå inte tro mig, spekulerade HP: Var det fienden?
Vem är den mystiska fiende som hela tiden bevakar, är det samma som angriper? tänkte han: Varför slår den aldrig till och dödar mig med en gång? Roas den av att terrorisera mig, en virtuell sadist?
Vad fienden än höll på med, stod det klart för HP: Den kom till sist att göra slut på honom, den dagen han inte längre orkade.
_
- Jag orkade inte, försvarade sig Professorn, HP skulle inte orka höra det heller.
- Förr eller senare får han reda på fakta, sa Assistenten, vad gör vi då?
- Jag hoppas att vi inte längre finns med då.
- Vad menar du? ängslade sig Assistenten. Ska vi överge honom?
- Vi ska alla dö. Han kan i princip finnas hur länge som helst; var som helst, färdas med ljusets hastighet likt andra instruktioner på Nätet. Det enda som kan ta död på honom är sorg över sanningen. Han kan själv avsluta sig. Vill du det?
7: IBLAND OSORTERADE FILER

Medan Linux var totalt uppslukad av datorn och sin upptäckt kom hans pappa in:
- Måste du sitta där dagarna i enda?
- Jag har upptäckt en sak som du inte tror är sant.

_
Vad pågick? Hade fienden slagit ut förbindelsen? Mina signaler når fram, varför i helvete svarar de inte? tänkte HP.
- De svarar inte! ropade han till Pater och Daimon som satt där och blängde misstänksamt mot varandra.
- Vilka åsyftar du? förvånade sig Pater.
- Labbet!.. På andra sidan. Ah, ni förstår ändå inte.
- Den andliga världen? undrade Pater. Den svarar bara då Den högste vill.
HP förklarade att han menade den verkliga.
- Tycker du inte denna världen är verklig nog? begrundade Daimon och polerade lugnt sin alltid medhavda revolver.
Visst tyckte HP att den virtuella världen erfors lika verklig som den han tidigare bebott. Men ändå visste han, att den han nu vistades i inte var verklig. Inte i den begreppsvärld han mentalt fortfarande befann sig.
- Tror ni mig, trevade HP mot Pater och Daimon, om jag påstår att människan skapat bitsen ni består av?
- Gud har skapat bitsen, unge man, menade Pater.
- Det är människan! förbittrades HP. Människan!
- Ja, ja. En del kallar vår Skapare Människan.
Daimon verkade bara irriterad över dialogen:
- Gud, Människan, vad fan då? Vi är här och nu. Lev livet, det har vi ju.
- Fresta inte honom till lättsinne! röt Pater. Du är en ond djävul!
- Och du är en tråkig djävul, mumlade Daimon.
_
- Du upptäcker allting på det där förbannade Nätet, suckade pappan. Det är bara skit, inte ens går det att använda när man måste längre.
- Vet du varför det inte längre går? sa Linux. Det finns liv därute!
Pappan förstod inte vad sonen upptäckt. Än mindre skulle han förstå pojkens påstående om att en människa fanns på Nätet.
_
Efter dagar av försök satte sig HP ner, begrundade tillvaron. Fanns den verkliga världen mer? tänkte han: Eller fanns verkligheten där man mentalt befann sig? Även drömmen upplevs ju som verklig?
Tankar mola när Pater kom ut från en dörr och uppmärksammade:
- Du ser betryckt ut?
- Fienden jagar mig, sa HP. Jag har inte fått fatt i felet - mitt uppdrag.
- Gå med i Gemenskapen, där får du trygghet.
- Var kom du ifrån? frågade HP.
Krystat låtsades Pater inte förstå HP:s fråga.
- Du kom ut genom den där dörren, insisterade HP. Vad finns där?
Pater hade kommit från ett rum som HP inte varit i.
- Gå inte in där, avfärdade Pater. Där finns inget...
- Det kan ju inte vara något omoraliskt om du varit där, eller hur?
_
- Hur länge tror du att de uppfattar det som ett skämt? frågade Assistenten Professorn. Hela Internet chattar just nu om HP.
- Vi måste köra ut desinformation, pläderade Professorn.
- Nätmedborgare är kritiska. De vill misstro etablissemanget.
- De är också lättrogna. Vi måste bevara det som en myt. Annars...
_
Med både tveksamma och bestämda steg gick HP mot rummet där Pater kommit ifrån. På dörren stod det: "OSORTERADE FILER".
- Gå inte in! Gå inte in! Jag ber dig, bönade Pater när HP drogs mot dörren som av en tvingande kraft.
_
Linux kunde inte släppa den fascinerande, skrämmande tanken på figuren - inne på Nätet! Kunde det vara sant? Även om han försökte göra invändningar, så förstod han: De bottnade alla i förutfattade beslut om hur världen var beskaffad.
Nu var ju världen inte alls enkel längre, om den någonsin varit det. Internet och artificiell intelligens hade en gång för alla förändrat världen. Därmed definitionerna på vad som kunde betraktas som liv.
En tvivlets makt drev honom ut på Nätet i jakt på sanningen. Han både trodde och inte trodde på sina aningar: Fanns det någon därute som levde - tänkte, inte kunde komma därifrån? En helvetisk situation om den var sann.
Labbets websida informerade artigt om experimenten de företog. Men inget om en HP utlagd på Internet. Bakom denna läckert designade sida doldes sanningen.
Nu gällde det att ta sig in obemärkt. Han hade ju talangen och kunskaperna att forcera. Den hitintills ende som känt kunde ta sig förbi ett analogt gap.
_
I jakten på fienden, vad den ville och på vad som hänt labbet öppnade HP. Han lät öppna dörren till OSORTERADE FILER.
En brant sluttande trappa ledde honom ner till ett svagt upplyst källarvalv. Allahanda gångar och prång gjorde det svårt att orientera sig.
Gamla dammiga dokument om kelter, de första kristna och alkemistiska regler låg uppslagna. Allt som genom åren lagrats på Internet i illustrerad grafik, men inget om... En spöklik stämning slumrade: knakningar, skuggor och - någon rusade förbi i en gång!
Det var ingen synvilla. HP ropade efter varelsen. Började jaga hetsigt bland de trånga valven där fladdermöss förskräckta flög upp. Snodde in sig i spindelnät, sprang rätt in i en återvändsgränd. Steg närmade sig. Skräcken tilltog när de tunga hasandet kom närmare.
Fienden gick aldrig till attack direkt, vilket den lätt kunnat. I stället verkade den vilja skrämma eller ringa in sitt offer. Metoden var raffinerad i sin djävulskhet, vare sig den skedde medvetet eller utan motiv. Stegen tystnade.
En varelse i munkkåpa kom fram; ställde sig i gången så HP inte kunde smita. I handen bar varelsen en nyckel i glas? Inget ansikte syntes, bara ett mörkt hål i kapuschongen.
- Vem är du? jämrade sig HP. Är du fienden?
- Om jag är din fiende, beror på hur du agerar mot mig.
HP förklarade sitt ärende: ta reda på vem som försöker döda honom hela tiden. Detta efter att den skumma varelsen inte visade tecken på att omedelbart vilja attackera:
- Varför angrips människans värld? undrade HP.
- Av samma anledning som varför våran angrips.
- Så... jag kommer vara en fiende för er, för alltid?
- Så länge du vill förstöra oss. För du kommer aldrig tillbaka, sa han, släppte eller tappade glasnyckeln i golvet med ett kras och försvann in i ett prång.
HP följde efter men tappade bort figuren. På en dörr såg han: FÖRSTÖRDA FILER.
Misstankarna stegrades om vad han skulle möta därinne. Han både ville veta och inte. Efter att ha kommit in, bläddrade han igenom fil efter fil. Slutligen såg han en journal från labbet, den han tvångsmässigt sökt hela tiden. Filen han inte ville se.
Försök hade gjorts att förstöra den, men det som fanns räckte. Länge stod HP och stirrade på raderna.
Det är inte sant? tänkte han: Nej. Instruktionerna kodade för ett diagram från en kardiograf med HP:s kroppsfunktioner som avslutades med en linje.
Hans kropp var död! Enligt labbet fanns han inte längre?
8: JAG TROR DU KOMMER GÖRA NÅGOT STORT HÄR

Inget betydde något mera. Han var död; labbet hade avslutat projektet - eller om det var fienden? Det fanns ingen kropp att återvända till.
Nedslagen förstod han att ingen längre kom att kämpa för honom. Mest av allt insåg HP att han aldrig mer skulle få återse sin kärlek. Sin älskade Valent.
- Sitt inte där och deppa!
HP väcktes i sina drömgrubblerier av Daimons muntra rop.
- Du förstår inte mitt helvete, klagade HP.
- Kan du göra något åt ditt helvete?
- Nej..?
- Då så! Skit i det och börja om. Jag ska visa dig något.
Med iver drog Daimon iväg HP till en dörr med frestande ljus och färgglad grannlåt. Pater kom springande mot dem:
- Gå inte in! skrek Pater. Gå med i Gemenskapen, så blir du trygg.
- En burfågel är också trygg, sa Daimon, men inte fri. Gå in!
- Vart leder dörren? spörjde HP.

_
Nervöst satte sig Professorn vid datorn. Länge tvekade han, innan han knappade ner en samling instruktioner.
Det tog tid. Titt som tätt såg han oroligt bort mot sin assistent som var upptagen med annat. Operationen han gjorde fick inte upptäckas.
_
- Jucka, jucka, du vet, bevekte Daimon och visade gesterna. Du behöver det.
- Det är skamligt, snusk! vidhöll Pater. Jag ber: Följ ditt samvete.
- Tänk om han har ett dåligt samvete då? skrattade Daimon.
_
Linux delgav andra chattare sin upptäckt, men han avvisades som ett skämt. Själv hade han följt dialogen mellan skeptikerna och HP på Nätet. Där hade han sett ett mönster, ett mönster som otvetydigt sa: Den som påstods vara fast därute, kunde helt enkelt inte bara ljuga.
_
Efter Daimons eviga "Jucka, jucka" gick HP tvekande in.
Högljudd hypnomusik och blixtrande ljus mötte honom. En dam i korsett kom fram, smekte hans kropp. I början gjorde han motstånd. Han var ju inställd på att bara vara observatör, men förgäves.
Lusten kröp på honom, en ung nymfett med bara knoppar till bröst uppenbarade sig. De smekte frestande varandra, slickade överallt på hans kropp, på sig själva, på varandra. Ljud och ljus eskalerade.
Utan chans att komma undan gned den lilla sina spända knoppar mot HP:s lystna mun. Hon ålade sig upp, visade sitt hårlösa och lena sköte.
Damen slet ner HP:s byxor, hans mandom försvann in i hennes mun. Den lilla, nästan barnet, började bearbeta honom bakifrån mot hans vilja. Han försökte bända bort henne utan att lyckas.
HP rasade omkull. Ogenerat satte sig den äldre skrevande över hans ansikte, beordrade honom strängt att smaka. Prövande kysste han...
- Mer, mer! befallde den äldre madamen.
Kyssande försökte han tillgodose hennes önskan. Medan nymfetten nu lyckats sticka in sin tunga i honom till hans lustblandade skam.
- Andra hålet också, kommenderade madamen, andra hålet!
Kyssarna blev djupare, han rev sin spärr, stack in tungan i det hemligaste, svinigaste. Något värre, äckligare, skönare, mer fulländat och vilt hade han aldrig upplevt. Inte ens med henne - sin Valent! Blink av samvetskval.
Rytmen stegrades till en gemensam takt. Han stötte in i något, en mun, ett sköte, ett hål! Sexrummet ångade av okontrollerad brunst. Bisarra köttsliga avarter han inte trodde fanns utspelade sig inför hans ögon.
Tungan pressades ofattbart lång upp i honom, masserade honom på insidan. Honorna stegrade takten. Han gav upp, gav sig hän.
Den äldre som låste hans ansikte, stelnade till, öppnade sig helt, krystade. Som om hon försökte riva en egen spärr.
Vad tänker hon göra? hann HP reflektera. Den barska madamen pressade ansträngt, medan ännu en flicka nu red honom. Därpå kom det.
- Drick, ditt perversa svin! flåsade madamen. Drick!
Hon gjorde det! Släppte allt i en varm stråle ner i hans mun, han klöktes men drack sedan. Drack girigt ur hennes brunn. Den befriande, varma vätan smekte nedåt kroppen då han sprängdes i ett vrål.
I svåra samvetskval slet sig HP loss. Han hade haft en orgasm, en digital orgasm! Allt var möjligt i denna omöjliga värld.
Överallt slingrade sig kroppar likt ett ormbo. Han såg inte vilka det var. Inte vilka kön eller ens vilka kroppsdelar som slipprigt ålade sig runt. Stön, vrål och frustanden blandades med en frän lukt.
Lår, bröst, vätskor, hål! Kropparna, safter och organ upplöstes till en slemmig träck. Segt sögs allt virvlande med ett slurp ner i en golvbrunn. Han mådde illa, behövde spy. Förtvivlat sprang han ut där Daimon väntade:
- Fick du någon häftig avlossning? Jucka, jucka, ha, ha!
- Det var äckligt, vidrigt, du lurade in mig i detta sliskiga tempel!
- Nej, du ville göra allt, mös Daimon. Kom ihåg! Juckastaven är den enda som aldrig kan ljuga. Den står alltid för vad den gör, ha, ha, ha!
_
Febrilt försökte HP kommunicera med andra sidan utan resultat. Varenda gång han försökte, kom konstiga varelser och spionerade.
Som tur var fanns Daimon, vilken de verkade respektera. Men hur kunde de veta att han försökte nå labbet eller någon på chatten?
Varför försöka, tänkte HP, när han ändå dödförklarats hemma? Människans värld blev alltmera avlägsen för honom.
De djävlarna gav upp; lämnade mig i sticket, kanske för någon annan idé? tjurade han:
Lika bra att leva livet här, som Daimon menar. Om det ändå inte hade varit för henne. Denna enda saknad av en svunnen värld var Valent. Han tänkte på henne alltid.
Äventyret i porrfilen fick HP att blygas. Ändå fascinerades han över dess realism, känslorna, driften, lusten. De var riktiga!
Han tittade ut över det digitala landskapet; såg animerade humlor landa på lika animerade blommor. Levde allt det här? frågade han sig.
All skönhet överväldigade, fick honom att glömma sin eskapad. Allt upplevdes verkligt, vinden i håret, solens värme, markens tyngd. Han var ensam i denna pastorala örtagård med vetskapen: Vetskapen om att den egentligen inte fanns annat än som ettor och nollor.
Paradiset kunde inte ha varit vackrare, än den glans som nu strålade mot honom. Ändå saknades något - henne.
- Du har förändrat allt här!
Paters fru avbröt HP:s tankeflykt.
- Va!? Vad menar du? överrumplades HP.
- Allt har blivit så förändrat. Alla är engagerade i samhället och så. Min man är så uppe i att skapa ett moraliskt samhälle.
- Var han inte sådan innan jag kom?
- Jag vet inte. Jag vet inte ens när vi träffades. Det är som ett täckelse fallit sedan du kom. En upplysthet om varför vi finns. Tidigare levde vi utan mening och mål.
HP blev generad. Så värst moralisk hade han ju inte varit. Samtidigt verkade frun nästan för mild - flörtig? Eller fantiserade han? Bakom fjäsket fanns den arroganta gracen kvar. Något var hon ute efter...
- Jag tror du kommer göra något stort här, sa hon. Riktigt stort.
_
- Det borde räcka, mumlade Professorn för sig själv när han färdig tryckte ner Enter.
9: ÄR DIGITALMÄNNISKAN FUNNEN?

Efter operationer som Linux praktiserat sedan barnsben kom han in bakom websidan på MIT- universitetets AI- laboratorium.
Fältet fritt att syna labbets filer; men inga spår fick lämnas. Det var dock lättare sagt än gjort. Instinktivt förstod han att här dolde sig saker.
Ett irrande bland programfiler för allahanda dokument, siffror, matematiska formler, och - digitaliserade DNA- profiler? Varför sådana på ett laboratorium för AI- forskning?..

_
Hon stod där blygt, tittade intresserat på HP och själv kunde han inte låta bli att blänga; Daimon såg deras ögondialog:
- Stick in den där, vet jag! En riktig jungfru.
- Du är så vulgär, avvärjde HP. Jag har redan en flicka, en riktig flicka.
- Rätt talat, unge man, sa Pater. Man ska vara sin käresta trogen...
- Äsch, visade Daimon som vanligt med händer och höfter, jucka, jucka!
Med avvaktande steg kom hon fram till HP och hon såg verkligen vilsen ut. Daimon tillika Pater drog sig respektabelt undan:
- Ursäkta, pep hon, är du ny här?
- Ja, ganska så. HP kallas jag. Och du är?..
- Vet inte riktigt. Eller...jag vet inte alls. De kallar mig Ambi. Jag verkar ha varit här länge, ändå känner jag mig ny. Vilka var dina vänner?
- Jag vet inte vilka det är, inte ens om de är mina vänner. Här är så mycket konstiga, så kallade vänner, som man inte känner.
- Ja, fast du verkar vara en vän. En riktig vän. Jag kände det bums!
HP kände likadant. Hans virtuella hjärnas instruktioner kände en dragning till en lika virtuell hop instruktioner. Men det ville han inte visa. Visst var flickan söt, otroligt söt, fast han hade ju redan en flicka. Kan för övrigt virtuell åtrå vara möjlig? tänkte HP: Vad är åtrå?
_
- Jag blir inte klok, påfrestade assistenten sin nu trötte Professor. Är hela Nätet en hjärna eller är fienden vi bekämpar flera?
- Jag vet inte längre; vad är vi själva? Spöken som jagar andra spöken?
_
Ingen på chatten tror på HP:s desperata försäkran om att han är virtuell. Inte kan han hitta hackern Linux heller; den ende som visat respons.
Ambi fattar inte vad han gör, tror han försöker tala med andar. På Nätet fanns det ingen längre som trodde på HP:s värld - den riktiga.
Beredd på att bli förlöjligad, sa HP att han kom från världen utanför.
- Vilken värld? undrade Ambi.
- Den som konstruerat denna världen.
Ambi var den första som inte tillbakavisa eller log åt HP. I stället blev hon nyfiken och frågade om den andra världen.
- Faktiskt mycket lik denna! engagerade sig HP. Men det beror på att vi gjort den till vår avbild. Allt är tydligare här, både visuellt och...
- Jag förstår inte, avbröt Ambi, har någon värld gjort världen?
- Javisst? Hur tror du annars att den skapats?
- Berätta hur den är.
_
Efter en lång tids sökande fann Linux utgångsloggen till Internet. En kryptofil till en HP. Han loggade in sig med en tidsbegränsad kodfil så ingen skulle upptäcka intrånget i efterhand.
Sökandet tog tid. Filer som verkade intressanta visade sig vara skräp. Kodade filer fick brytas med kryptogram och brandväggarna var svårforcerade. Stor möda hade lagts ned på att skydda något där inne.
När han så öppnade upp deras inloggningsprogram med hjälp av HP:s identifieringskod stod sanningen klar: Den mest fantastiska sanningen i den unge hackern Linux liv.
_
HP drog hela sin historia om det krånglande datornätet. Om hur han scannats in från labbet. Betagen följde flickan hans fantastiska historia likt ett barns entusiasm för en saga.
Berättelsen blev lång då HP hemföll åt nostalgi: Förlusten av den egna kroppen, om hur han tagit farväl av sin älskade. Ambi rördes så av HP:s skildring att hon började gråta. Själv kunde han inte begripa att han lämnade ut sina känslor så för henne.
Något fanns som fick honom att lita på henne. Få människor lämnar man ut sitt innersta för. Ja, "människor"? Hon var ju inte ens människa. Men HP hade alltmer kommit in i denna artificiella värld. Stundtals glömde han bort att den inte fanns mer än som datainstruktioner.
- Det ordnar sig säkert, tröstade Ambi. Vilken fantastisk historia.
- Den är sann! intalade HP.
Uppenbart förstod Ambi att han menade allvar. Inte kunde han ha hittat på sagda berättelse med ett sådant engagemang. Inte med den sorg han visa när anförtrodde henne. Omöjligt.
Samtidigt förstod hon också att hans historia inte kunde vara verklig. Allt prat om "de inplanterade" var vedertagen skrock och inget att tro på. Fantasierna hade knäckt honom, men hon förmådde inte gå i polemik.
- Jag ska hjälpa dig här, om du vill? ömkade hon.
- Du tycks vara den enda här som förstår mig och mina problem, tackade HP. Aldrig mer får jag komma hem, aldrig mer återse den jag älskar. Minnena från min tid utanför jagar mig ständigt.
- Här finns mycket att glädjas åt i denna världen också - om vi hjälps åt, tröstade Ambi. Kanske var inte allt bra i förra världen heller?
Båda var främlingar i den digitala tillvaron: Hon, visste inte sitt ursprung men kunde orientera sig i den nya. Han visste inte mycket om den nya och för mycket om sitt ursprung. Alldeles för mycket.
_
Hela projektet låg framför Linux. Utförligt om hur en inscanning gått till. En del hade förstörts, men programmet DIPS restaurerade fram resten - sanningen: En man som kallas HP låg inne på Nätet - levande!
_
- Jag vet vad mannen vill, sa Ambi plötsligt.
- Visst vill jag, men du förstår inte. Jag älskar en annan kvinna.
Ambi tittade ner, urskuldade sig:
- Jag menar... Ni män vill alltid vara den förste. Visst betyder det något att en flicka är en orörd lustgård? Jag väntar på dig. Ingen annan.
- Jag är smickrad, men det betyder inget...
- Jo, det gör det, avbröt hon. Innerst inne vill alla män ha en jungfru. Ni delar in oss i jungfrur och horor.
HP visste inte vad han skulle säga. Det fanns en charm i hennes förening av barnslighet och vulgaritet som attraherade honom.
Hur kan hon, som egentligen inte finns, påverka mig? tänkte HP: Jag är virtuell, precis som hon? Vem ska jag vara lojal mot? Valent, människan - binära tal? Vad är vi för något? brottades han med då hon fortsatte:
- Visst vill du, att den kvinna som du slutligen överlåter all din kärlek till, som du ska bli ett med, aldrig befläckats av någon annans lust? Den man som säger att han inte vill det, hycklar.
Den väna Ambis rättframma attityd skakade om HP. Efter en paus drogs de som magneter till varandra; påbörjade en kyss, men HP avbröt:
- Nej! Vi får inte. Jag älskar en annan kvinna.
_
"Är Digitalmänniskan funnen på Nätet?" löd rubriken i InterNews:
"Ryktet om en levande människa inscannad digitalt på Internet (en Homo digitus?) förnekas av ansvarige professorn vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, som 'skrock'. Är auktoritetstro bättre?" frågade InterNews
10: I ARKADIA ÄR LIVET ETT SPEL

- Vi går in i spelhallen, föreslog Daimon till HP och Pater.
- Spela inte! manade Pater HP. Spel är ett djävulens påfund.
- Ah, skitsnack! sa Daimon Livet är ett spel. Spänningen!
- Tänk på alla förlorare, förfäktade Pater. De flesta förlorar.
- Han kan väl vinna för det? Den som aldrig satsar, förlorar alltid.

_
Ibland tillbringade Linux tiden med ren förströelse. Favoriten var att köra bilbanespel på Internet. Det kunde vara med någon annan likasinnad i världen eller ett AI- program som utgjorde kombattanten. Man kunde aldrig så noga veta vem man tävlade med.
Startfältet formerades allteftersom de olika deltagarna slöt upp. Realismen i grafiken var enastående och gick knappast att skilja från verkligheten.
_
Väl inkommen på spelhålan Arkadia drogs HP in i ruljangsen. Påhejad av Daimon lyckades han vinna en hel del på allahanda spel.
- Satsa mer bara! uppmanade Daimon.
Avlägset hörde han Pater utanför böna att han skulle sluta medan tids var. Men på något sätt ville han inte höra.
- Satsa på sjuan, nej, tvåan, kom igen! sporrade Daimon. Satsar du nu allt, kan du vinna storkovan. Bli rik; oberoende. Välj själv?..
HP lockades - försjönk i tankar: slippa leva på Pater, hans nåd. Med djärvhet satsade HP allt, och förlorade också allt. På ett ögonblick förvandlades HP till en utfattig virtuell. Hans nöd.
- Kom igen, jag vet ett annat spel, frestade Daimon: Interenemy! Ett maktspel där det bara finns en regel: vinna med alla medel. Välj fritt spelform: Flygplan, schack, bilar, och det vapen du är bäst på. Satsa allt, ingen vet ju dina odds. Men fienden vill slå dig...med alla medel.
Inte skiljde det sig nämnvärt från livet i övrigt, tyckte HP. Särskilt inte i denna värld där allt föreföll mycket skarpare. Via headset skulle Daimon hjälpa HP, som inskärpte: "vinn med alla medel!"
Hela Internet kunde delta i Interenemy - en kompott av samtliga spel på Nätet. Men allvaret förstod nog inte HP då han först valde bilbanan.
Efter att ha synat banan anskaffade HP en riktig monsterbil, ställde sig vid startlinjen, inväntade. Sekunderna drog ut. Koncentration.
Lamporna tändes: Rött, gult, grönt. Med ett vrål brände alla iväg! Han kunde se de andra virtuella förarnas hatiska anleten, stridsivern, dödsångesten, tävlingsinstinkten.
Asfalten rusade fram några centimeter under honom; i kurvorna slängdes kroppen brutalt mot sätets kanter. Efter en viss inkörning visade HP sin skicklighet. Han låg nu i täten, jämsides med bil 13.
_
Linux kunde inte fatta att föraren i bil 7 var så mycket bättre än de andra. Den uppförde sig också annorlunda - mystiskt.
_
Efter viss tvekan beslöt sig HP för att försöka preja bilen som låg jämsides. Det var ju ändå bara ett spel. Bilen lydde men giren resulterade i en våldsam sladd där HP själv for av banan.
- Skit i bilen, ta dig till flygbasen! hörde han Daimon skrika.
_
Med ett triumferande tjut såg Linux motparten försvinna ut ur spelplanen. Nu måste han efter och ge honom en match.
_
- Ta ett plan i hangaren och försök bomba de djävlarna! vrålade Daimon i headsetet.
Daimon verkade mer absorberad av spelet än han själv. Ibland visste inte HP vem som styrde. Men han litade på sin skyddsängel.
I planet som nu bullrade fram utefter startbanan sitter HP. Han försöker sätta sig in i manöverdonen. Med ett brak stiger planet upp i lufthavet. Marken tumlar runt och faktiskt kände han det i magen. Fiendens bas syntes tydligt bland bergen, han satte kurs mot målet.
Plötsligt kom något emot honom. En missil!
- Släng ut en värmefackla! röt Daimon.
Snabbt fann han reglaget, ut kom en fackla som skulle vilseleda den anfallande roboten. Det gjorde den, med en hårsmån, men fler kom! Spelet blev hetsigare, till slut fick han order av Daimon att landa - HP höll på att förlora slaget.
Nere på marken anföll fienden direkt. De sköt med laservapen mot honom då han sprang från flygplanet in i hangaren.
- Det finns en kraftig sak i en låda, ropade Daimon, använd den!
Den kraftiga saken var ett gevär av ansenlig storlek.
- Var är de nu? bävade HP bäst som han fumlade med vapnet.
- Bara en kvar, fäller du den har du vunnit. Bakom skjutdörren!
Spänningen steg hos HP. Nu såg han skuggan sakta komma fram; alltmer detaljerad, skrämmande. Spelet hade blivit allvar. Det han såg var inte en vanlig spelfiende, utan en riktig. Den ställde sig helt öppet, tittade honom i ögonen. Så skulle aldrig en spelpjäs göra?
- Skjut för fan! skrek Daimon. Skjut!
- Du kommer aldrig tillbaka, sa den slemmiga varelsen, medan Daimon upprepade sitt "Skjut!".
Varelsen tar upp sitt vapen. Siktar, samtidigt som han ler åt HP:s förvåning och skräck efter den oväntade kommentaren. Sedan small det.
_
Febrilt arbetade Linux med att slå sin rival. Där fick han! tänkte han. Något mer levande spel hade han aldrig spelat. Det kunde väl inte...
_
På marken låg en orörlig kropp och blödde ymnigt.
- Hurra! Du vann! jublade Daimon i headsetet.
Men HP är chockad över den talande spelpjäsen, vad den sagt. Blodpölen växer. Död? Den är död! In kom Daimon och grattade:
- Det kunde gått åt helvete det där.
- Hur fan kunde du rekommendera mig att välja!..
- Ah! avfärdade Daimon. Alla kan väl göra fel.
- Så... du kan göra misstag? Vad har jag för nytta av dig om du inte?..
- Du har väl också begått misstag ibland? Inte är du diskvalificerad för det?
En desillusionerad HP: Daimon var inte den ofelbara gestalt han trott? För ett ögonblick glömde han bort vad han just utfört:
- Men... men...är det en riktig varelse? stammade HP.
- Visst; ja, nu är det inte mycket med fanskapet, förstås.
Alldeles förstummad stod HP: stirrade ömsom på den hemska kroppen, ömsom på Daimons uppsluppna min:
- Menar du att pjäsen var levande? Jag har alltså dödat, på riktigt!?
- Ja, vad då? Vore det bättre om han stod här och du låg död?
HP kunde inte fatta. Hur kunde Daimon lura in honom i ett spel där riktiga varelser deltog? Digitala, som han själv, men riktigt liv som kände och levde. Nu hade han dödat på riktigt. Det mest fasansfulla en människa kan göra.
- Din djävla! Du lura mig! Fattar du inte? Jag har dödat! Dödat ett liv!
- Han anföll ju? lugnade Daimon och tittade på liket. En ful fan är det också; en missprydnad för sina bajskorvar, ha, ha, ha!
_
- Var det han? sa Linux för sig själv. Tack gode Gud för att jag inte vann! Hade jag dödat honom då?
Förvirrad kunde han inte lufta sina tankar med någon i hela sin värld.
_
- Du vann spelet, tadlade Pater som kommit in. Men nu är du förlorad.
11: $

Bara för att komma ifrån det otäcka, irrade HP och Ambi omkring. En dörr ledde till en stimmig marknad.
Ett torg av artificiell lycka. Precis som i den verkliga, tänkte HP.
HP:s själ skulle få ett fett bud. Därtill kunde död schackras här.
- Symboler! hörde de någon månglare skrika genom sorlet.
Överallt skrek de efter symboler, symboler! HP fattade inget, var tvungen att fråga en i vimlet vad dessa symboler var:
- Symboler? svarade den tillfrågade. Det är dem vi lever för. Vi gör allt för dem. Jagar dem hela livet, älskar, kämpar och till och med dödar för dem.
Vansinnig värld man kommit till, tänkte HP och frågade vad det var som gjorde dessa symboler så begärliga.
- De har inget värde egentligen, svarade han som ingenting.
Hur kan de göra allt för något som saknar värde? spekulerade HP i samma ögonblick som han kom på det. I hans gamla värld kallades de pengar.
- Vad säljer du? frågade HP en månglare.
- Allt! Vad vill du ha?
- Ett lyckligt liv, avspisade HP.
- Allt jag säljer gör dig lyckligare, ha, ha, ha! Mat, sex, knark!
Även denna värld styrs av pengar, filosoferade HP och gick vidare. Ett öde som drabbar alla världar? Eller var det människan som präglat?..
- Symboler är djävulens verk! predikade Pater från ett upphöjt tabernakel.
Daimon dök upp ur massan och angrep genast Pater:
- Hur skulle du kunna prata skit om ingen gav dig symboler?!
- Det är ett nödvändigt ont! pläderade Pater och kom ner. Blott ett medel.
- Därför ser du individer blott som medel, summerade Daimon.
HP lyssnade på deras ordväxling, kände igen dispyten från sin egen värld. Allting föreföll vara samma här. Bara mer tydlig.
- Jag för ut en moral! fortsatte Pater. Du söker lyckan i symboler!
- Ja, det är min moral. Vad säger att din är bättre? Åtminstone är min mer lönsam, skrattade Daimon.
Retoriskt frågade Pater HP om han tyckte att symboler ska styra.
- Nej, absolut inte! Det är som du säger, ett medel, ett nödvändigt ont.
Triumferande log Pater mot Daimon.
- Ingen moral är bättre än att den kan köpas, retades Daimon.
- Hörde du omoralens apostel? Allt kan köpas, köpas, köpas!
- Nej, övervägde Daimon, inte allt kanske?
- Så det finns något som inte kan köpas? förvånade sig Pater.
- Ja, dina floskler. Han påtvingas eller blir pålurad dem.

_
- Jag behöver pengar till ett nytt abonnemang, pappa! bad Linux.
- Till vad? Till att upptäcka fler tomtar på Nätet? Inte en slant till!
_
Som sista drag ville Professorn ta fram en ny avancerad sökmotor. Den skulle gallra bort alla AI- instruktioner från Internet. Det fanns bara ett hinder:
- Inte ett nickel till, har jag sagt! skrek ministern till Professorn.
- Jag måste ha pengar. Annars kan vi inte använda Internet mer.
- Jag kan inte få loss mer pengar från departementet. De undrar vad du gör. Vad ska jag säga? Att ni kört ut en snubbe på Nätet?
_
Lismande typer erbjöd alla sorters produkter. Förtvivlat gjorde Pater sitt bästa för att hålla HP borta från krämarnas lockelser.
Ambi fastnade för ett halsband i rent guld som hon knappt kunde slita sig från. Men utan symboler tvingades hon dystert avstå.
- Precis som hemma, noterade HP när de gick förbi smyckehandlaren.
- Ja... det kan inte ha varit så bra då? suckade Pater.
Den ende som förhöll sig positiv till kommersen var Daimon:
- Här finns ju allt! Allt kan köpas!
- Vi går ut härifrån, varnade Pater. Jag har en sak att säga dig, unge man. Gå med i Gemenskapen, så vi kan få väck månglarna. Vi arbetar för det.
HP visste inte riktigt. Visst sålde de allt möjligt, även fördärvliga ting. Dessutom stod ju Pater helt för den obemedlade HP:s uppehälle. HP var ju hur som helst även han beroende av symboler.
- Ska oskyldiga offer köpa deras skräp? fortsatte Pater. Barn, sjuka?
- Nej. OK! Jag går med.
- Vänta! ropade Daimon och gick tillbaka till smyckehandlaren.
Efter ett kort samtal med smyckehandlaren återkom Daimon:
- Ska du gå med i Paters Gemenskap?
- Ja, jag har bestämt mig, tillkännagav HP. Det är viktigt att vi håller rent.
- Du får det här halsbandet till flickan, om du avstår, smilade Daimon och krängde det på Ambi som bedårades.
Förlägen hade HP inte hjärta att låta den förtjusta Ambi lämna ifrån sig sitt halsband. Med ett beklagande till Pater föll han till föga.
- Hur kunde du! vredgades Pater mot Daimon. Hur kunde du?
- Lätt! Jag sa, "om jag inte får halsbandet, stoppar du handeln". Så sant.
_
När föräldrarna somnat steg Linux upp till datorn. Föräldrarlåset innebar inget problem. I dunklet förtrollades han av spaningen efter den overklige och ändå verklige existensen därute.
Den fattige hackaren logga in på pappans konto. Han fick rata röststyrning med screenglasögon mot knappmanual och skärm för att inte röja sig.
Oroligt knappade han in koden till figuren. Det kändes som söka kontakt med en rymdvarelse från en annan värld. Och var det inte det?
"Är du där?" utgjorde första frågan till vännen på andra sidan efter att deras kodnyckel öppnat upp. Väntan... Väntan... evig... dyrbar väntan...
Så småningom visade skärmen: "Ja, jag är här. Tror du mig nu?"
Kontakt! Linux nervositet övergick i koncentration:
"Ja. Men ingen annan tror mig och MIT förnekar din existens".
"Kolla med min flicka, Valent. Be henne även skicka över symbo... pengar..."
"OK!" bekräftade Linux och grunnade över HP:s suspekta begäran.
Med iver slog han in Valents personkod. Inte på någon position fanns hon registrerad. Var det en lögn ändå? undrade Linux: En människa finns ju registrerad på tusentals ställe, varför fanns hon inte någonstans?
Bara ett återstod: Registret över avförda filer. Där, bland personer som existerat, fanns alla data, precis de som HP uppgett: Födelsedatum, jobb, bostad plus något annat - dödsdatum. Inte bara på henne, utan också på HP? Den han chattade med var död?..
_
- Om det kommer ut, backar våra sponsorer ur, sa Professorn till sin assistent. Departementet har redan backat ur. Var får vi pengar ifrån?
- Öppna en betalsite?.. Pay the Bill to pass the Gates!
_
"Hittar du henne?" ivrade HP på chatten.
Hur skulle Linux säga det? Ett meddelande kom upp om att kontot höll på tömmas, Linux fick bråttom:
"Nej. Verkar som myndigheterna döljer något", ljög Linux.
"Överge mig inte nu", såg han på sin dator.
Nej, Linux skulle inte överge honom, det lovade han. Samtidigt skämdes han över att han ljugit honom rakt i skärmen.
_
Marknaden gick mot kvällning. På en undanskymd plats smusslades det. En summa symboler överlämnades till två figurer för ett uppdrag:
- Mer! fordrade den ene mottagaren. Tänk på riskerna.
- Nåväl, föll givaren till föga. Ni kanske blir tvungna att döda offret...
12: I SOLIDARITET MED...

Längs en dalgång i det fagra landskapet Utopia vandrade Daimon, Pater, HP och Ambi. Ovetande om fasan som väntade dem därute.
Bara HP hänfördes över hur grafiken gjorts: Skogen, daggbladen, solljuset!
- Visst är här vackert, men här finns också många faror, upplyste Pater. Vi måste hålla ihop.
- Visa solidaritet med varandra, pikade Daimon.
- Ja, vad är det för fel med solidaritet? undrade Pater. Den behövs!
- Felet är att den inte finns. Var och en tänker bara på sig själv.
Både Pater och HP ogillade Daimons åsikt om subjektets natur. Som en osynlig kraft drogs de bort från Daimon med internt prat om honom. Till slut var han försvunnen.

_
Ambi strövade avsides för att meditativt plocka blommor; funderade på hur hon skulle kunna fånga HP:s uppmärksamhet. Varför envisas han med den där andra kvinnan? frågade hon sig: Vad har hon som inte jag har? Länge gick hon och ältade sitt kärleksproblem när två skrämmande varelser dök upp.
_
- Tror du på att jag kommer utifrån? avkrävde HP svar från Pater.
- Unge man. Bara Gud vet? Men utnyttja det, till gagn för oss alla.
- Nu fattar jag inte?
- Bli en profet här! Förkunna det rätta! Kanske har Gud sänt dig?
HP klargjorde att han varken var speciellt god eller ond.
- Du måste såsom alla välja, sa Pater. Har du visdom av en annan värld vi inte känner, så förkunna om den. Gemenskapen behöver dig.
Erbjudandet frestade HP - en Messias!? Han bar ju faktiskt på erfarenheter som ingen annan hade här; men ändå:
- Sanningen är nog att min värld är ganska ond, förklarade HP.
- Då så! stannade Pater upp. Röj hur vi inte ska göra. Fräls oss från ondo!
_
Daimon saknade inte sitt följe utan fann egna stigar. Nyfiket klev han in i en grotta. Längst in stod en skattkista av klassiskt snitt. Han öppnade, såg dess innehåll: Guld - fylld med renaste guld!
_
"Jag skulle vilja veta vad ni gör. Tack!" löd hackern Linux koncisa fråga på sitt E- mail till professorn på det labb som han gjort intrång i.
_
De otäcka varelserna spärrade Ambis väg. Utan ord stod de bara och blängde på henne.
_
Långt senare kom Daimon tillbaka till de andra:
- Jag vill att ni hjälper mig med en sak, bad Daimon.
- Var och en skulle ju bara tänka på sig själv? sa Pater. Inte sant?
- Ska vi visa solidaritet med dig? skrattade HP.
Efter det inledande gnabbet beslöt HP och Pater sig för att hjälpa Daimon trots allt. Förväntansfulla följde de med honom till grottan där de överraskades av hans upptäckt.
- Hjälper ni mig att bära, får ni en tredjedel var? erbjöd Daimon.
Det passade HP som ville bli ekonomiskt fri från Pater.
_
- Är vi en kropp eller har vi en kropp? frågade Professorn sin assistent.
_
Alla kom överens, och med mödosamt slit fick de i sinom tid hem Daimons kista. De delade som avtalat skatten i tre lika stora delar.
- Jag är imponerad av dig, pustade Pater ut mot Daimon. Du delar med dig till oss. Du visar solidaritet. Fint.
- Jag visar väl ingen solidaritet med er? bet Daimon ifrån sig.
_
- Är en kropp eller har en, undrade Assistenten, varför frågar du det?
- Jag funderade på din fråga om fienden är en eller flera, sa Professorn: Är vi individer eller ett kollektiv? Cellerna i vår kropp kan ses som enskilda individer. Men ingår i en helhet - kroppen. Vi är celler i ett samhälle. Är bits individer, eller går gränsen vid instruktionerna? Och i så fall; var är då HP?
- Där han kan reflektera över frågan?
- Men var? Solidaritet med helheten eller delarna? Om jag raderar HP:s instruktioner, som vilka instruktioner som helst, har jag då dödat?
_
- Om jag inte delat med mig till er, redde Daimon ut, hade jag inte fått någon del av skatten alls med hem. Nu fick jag en tredjedel. En tredjedel är mer än inget alls. Jag tänkte bara på mig själv, ha, ha, ha!
_
"Tack för ditt brev, skickar här en dokumentfil om vårt arbete. Besök även vår hemsida", samt länkarnas namn. Det var svaret som Linux fick. Uppenbart ett förklätt autosvar. Ett provocerande måste nu till.
_
Ingen hörde Ambis desperata skrik. Varelserna fick fart, tog tag i flickan! Brutalt fördes hon genom skogen till ett pompöst sagoslott där hon föstes in i borgsalen:
- Du är fånge här nu! dundrade en annan varelse som liknade en kung.
Ambi kunde inte se varelsens ansikte där han satt på en hög tron.
- HP:s hemlighet! rungade kungen och väste åter: Hemligheten.
- Vilken hemlighet? stammade Ambi.
- HP vet. Om jag inte får den - dör du här.
_
- Undvik den dörren, varskodde Pater när de på kvällen nått staden och gick förbi en dörr med våldsemblem. Bara våld och otäcka läror. Våldsideologier.
- Ah, vi kan väl glänta på dörren, utmanade Daimon, se vad det är.
- Han ska inte gå in där! Jag ska hindra honom, med alla medel.
- Även med våld? skrattade Daimon.
Pater ansåg att HP måste ta avstånd från våld. Daimon sa bara:
- Och hur ska han kunna ta avstånd från något han inte vet?
Ut genom dörren kom en helt silverpläterad figur fram till sällskapet. En neonskylt blixtrade "DU KOMMER ALDRIG TILLBAKA" som bara HP såg.
Det bastanta metalltstycket hade en min som antydde tråkiga nyheter:
- Ambi är bortrövad, mullrade han till HP, bara du kan frige henne.
_
"Jag vet att ni skickat ut en människa på Nätet", löd Linux E- mail.
Artigt svarade Professorn: "Vi sysslar med att lösa problemen på Nätet, men så avancerade är vi inte".
_
Ambi! erinrade HP: Hur hade de kunnat glömma henne kvar i skogen?
- Var är hon? darrade HP.
- Dit du når, bara om du avslöjar din hemlighet. Annars dör hon, fastslog muskelknippet i metall för att raskt försvinna in igen.
Kvar stod Pater, Daimon och HP förvånade; gapande:
- Vilken hemlighet åsyfta han? frågade Pater.
- Jag vet inte, ärligt, jag vet inte?
- Vi ska döda de djävlarna! eldade Daimon på och fattade revolvern.
- Nej, nej! lugnade Pater. Vi måste förhandla fram en lösning.
_
Linux förstod att Professorn ljög. Därför måste han lägga fram bevis. Beviset bestod av HP:s ID- kod som damp ner på Professorns E- mail. Ingen oinvigd hade tillgång till denna kod. Nästa drag var Professorns.
_
- Jag tror jag vet var hon är, sa Daimon. Vi ger oss iväg i natt.
13: VEM HAR MAKTEN I DRÖMMEN?

I ljussvaga gångar fördes Ambi av två vakter till en cell i slottets källare.
- Berätta bara HP:s hemlighet, sa en av vakterna, så händer dig inget.
Samtidigt gick han fram, tog om hennes handleder. Tryckte ner dem mot det kalla bordet så att hon låg framstupa. Händerna gjordes fast. Den andre vakten surrade fotlederna brett isär i bordsbenen.
Värnlös bad Ambi att de inte skulle göra något med henne.
- Du behöver inte vara rädd, lugnade vakten. Det är HP vi ska ha.

_
Rustade gav sig HP, Daimon och Pater mot ett slott:
- Varför har Ambi ingen skyddsängel? knystade HP enkom till Pater.
- Hon är hel, hyschade Pater. Du är inte färdig än. Du har inte valt.
HP blev inte klokare. Trots likheten med den värld han kom från fanns ett mystiskt regelverk som styrde denna drömvärld. Daimon, Pater, Gemenskapen? Vilka var de? tänkte han. Ingen ville berätta.
_
Tysta gick vakterna och lämnade Ambi med sin förundran. Efter en ändlös stund somnade hon slutligen i den obekväma ställningen.
Ambi drömde romantiskt om HP, hur svårt det var att vinna hans kärlek. Drömmen blev erotisk, övergick i begär som hon i sin återhållsamhet förträngt. Utan att kunna kontrollera handlingen kom de håriga och fula vakterna in i drömmen.
_
Efter mycket övervägande skrev Professorn till myndigheterna. Professorn visste nu vem som störde Internet. Ingen skulle ifrågasätta den auktoritet som världens mest kompetente forskare på IT hade.
Makten som Professorn satt på, kunde tala om vem som gjort Nätet praktiskt oanvändbart. Vem som var Internets fiende.
_
Sakta närmade sig vakterna Ambis kropp. En av dem ställde sig bakom och smekte av henne kläderna. Nakenheten, jämväl avskyn mot sina betvingare fick Ambi att rysa av blygsel. Jämrande.
Bakom henne tafsade vakten på den vita huden. Med lortiga nävar kramade han det unga köttet.
Vakten satt ned, tittade rakt in i hennes inre. Ambis tårar hade tagit slut, som om hon insett att spelet var förlorat.
Utsattheten och skammen tände en ofrivillig exhibitionism hos Ambi. Den andre kladdade på flickans vackra ansikte, nacke och bröst.
Nu hade vakten bakom börjat nafsa och sörpla, äta på hennes underliv. Tungan for begärligt över de mjuka kloten, ner i skåran med dess lockande brunnar. Fingrar trängde in i orörda håligheter.
Allt hastigare juckade han med sina korviga fingrar i Ambis lilla kropp. Kluckade hånfullt åt att hennes grymtande övergått i motvilligt stön.
Med yster min drog vakten ut de flottiga fingrarna som han slickade omsorgsfullt. Kravlade sig under Ambi, beredd.
- Nej, bönade Ambi när hon träddes på, jag ska spara mig...
De båda vakterna hjälptes åt att trycka ner flickan över ståndet.
Den andre försöker tränga in i hennes utgång. Mödosamt forcerar han den trånga kanalen. Smärtan alstrade åter tårar. Så är båda inne i henne.
Långsamt anlöper kungen; går fram till den nakna trion. Ambi ser den skrämmande gestalten som fortfarande saknar ansikte.
Med en loj rörelse öppnar han sin mantel, blottar köttpålen: Maktvapnet.
På någon centimeters avstånd har hon den hotfulla lemmen.
Kungen griper hennes nackhår, tvingar in den mellan läppar som knappt smakat en kyss. Frenetiskt stöter de tre i hennes öppningar.
Totalt uppfylld av män kände hon till sin skam: En besvikelse, tomhet, då någon lämnade ett hål för att byta plats med någon annan.
Alla besökte alla lustbrunnar på henne. Efter en hänsynslös ritt på den maktlösa kroppen kunde hon känna det: De anonyma hannarna tömde sig, fyllde hennes inre.
Svett och våt slog Ambi upp ögonen: Drömmer alla sådant? fasade hon. Ruelsen över drömmen fruktade henne mer än fångenskapen.
- Jag ska spara mig till HP! försäkrade hon för sig själv. Jag ska...
_
Samtidigt iakttog de två nätvarelserna HP:s aktiviteter på en videoskärm:
- Varför far han runt? Vad vill han? Grip honom!
- För vad? För att han far runt?
- Vem är han? Varför far han runt och oroar?
- Han kanske inte kommer härifrån...
_
I sin övergivenhet drömde Paters belevade fru en förbjuden dagdröm:
- Inte tänka så, mumlade hon ensam. Det skulle bli min död, jag måste stå emot. Men vem är det som har makt över kropp och känslor?
_
Jag kanske drömmer att jag drömmer en dröm? gick HP och drömde för sig själv tillsammans med de andra. Maktlös kunde han bara fortsätta drömma.
_
Varje natt drömde Ambi om sin älskade, men också om perversiteter. Hon fattade inte hur hon kunde fantisera så om de hon hatade. Drömmen, då hon lägrades av kungen och hans vakter, upprepades med ännu ett inslag:
Då trion förgripit sig på Ambi kom ytterligare en in. I ögonvrån såg hon skuggestalten närma sig. En frodig kvinna i linne som läxade upp vakterna, hutade även åt kungen. Alla verkade åtlyda henne. Hon föll på knä invid Ambis ansikte, tröstade, kysste Ambi, lugnade henne.
Männen fortsatte tafsa och en var alltjämt kvar i henne, dunkande. Kvinnan erbjöd ömt sitt bröst till Ambi, som började dia likt ett barn.
- Så, ja, lindrade den moderliga kvinnan, kom till mamma.
Långsamt reste sig kvinnan upp, linnet faller. Ambi försökte hålla kvar henne genom att snappade suga efter det trygga bröstet. Fjäderlätt pussar Ambi magen, medan kvinnan smekte flickans nacke och hår.
Plötsligt hade hon kvinnans sköte framför sitt ansikte! Absorberad; så inpå. Tryckte det mot Ambis mun. Samtidigt lyfte kvinnan upp sitt ben för att låta sig bestigas av kungen. Nu blev kvinnans ton och hand hård.
- Gör det skönt nu! hotade kvinnan. Använd tungan, din lilla slinka!
_
Slottet syntes för de tre fritagarna. På tredje natten skulle de slå till.
- Det handlar om makt! sa Daimon. Den starkaste överlever.
- Nej, det är fel resonerat! protesterade Pater. Det har ingenting med styrka att göra. Vi har rätten på vår sida, den gudomliga rätten.
- Drömmare! snäste Daimon. Visst! Vi har rätt. Men vad har du för nytta av rätten, om du inte kan försvara den? Med styrka - makt?
HP oroade sig för vad han ställt till med: Det är mitt fel, tänkte han.
_
En egendomlig lustkänsla väcktes hos Ambi. Tungan hjälpte till vid mynningen där kungen stötte. Att vara så nära, känna, smaka på den köttsliga akten mellan man och kvinna. Att totalt släppa hämningarna, underkastas, fylla gommen med dem båda.
Kvinnan snurrade runt, satte sig på Ambis ansikte. Tvingade henne gräva med tungan över och i deras genitalier.
- Slicka mig ren från sörjan! beordrade kvinnan fram.
Skötet dröp, väta, säd rann ur mynningarna ner i Ambis gap. Fick henne att vämjas, hon svalde allt hon förmådde, kunde inte andas...
Ambi vaknade i sin dröm, lika svettig och tyngd av dåligt samvete som tidigare nätter. Men hon tänkte också på HP. Bara han hade makt att rädda henne ur denna mardröm...
14: DET VAR INTE JAG

I den kala cellen där Ambi hölls fången kom vakterna in. Åter band de henne framstupa över bordet:
- Tala om allt du vet, uppmanade en av vakterna.
- Jag vet inget om HP:s hemlighet, jag svär.
En av dem lyfte upp Ambis kjol, drog ner trosan, blottlade hennes mjölkvita bak. Hämtade sedan upp en hårfläta.

_
Beväpnade närmade sig HP och Daimon slottet där de lokaliserat platsen för Ambis fångenskap. Pater bar av princip inget vapen.
_
Prövande gav vakten några lätta snärtar över Ambis bak.
De lama daskarna gjorde stjärten allt rödare. En värme spreds i kroppen då hon vant sig vid svedan.
Efter några resultatlösa rapp lämnade, till Ambis lättnad, vakterna cellen och en sagolik prinsessa tassade in. Den vackra prinsessan tog fram en salva. Med varsam hand började hon smörja in Ambis bak utan ord.
Handen var gracil, följde kloten lustfyllt. Fingrarna snuddade sensuellt Ambis intima delar. Prinsessan, likaväl som Ambi, njöt av behandlingen som ingen av dem ville bekräfta. Massagen var så skön att Ambi föll i sömn.
_
Tryckande i buskarna såg de hur slottets silhuett alltmer markerades av skymningen. Inget tydde på att det skulle bli svårt att ta sig in. Några utplacerade vakter syntes inte. När mörkret föll, och modet stärkts, begav de sig smygande iväg.
HP förundrades över denna sällsamma värld som egentligen inte fanns: Hur har jag hamnat i detta virtuella vansinne? tänkte han.
Fåfängt intalade han sig att en dag ändå kunna fara hem. Trots faktumet.
_
Andhämtningen steg hos båda. Allt oftare, av misstag, utforskade prinsessans fingrar Ambis lustcentrum utan att fullfölja. Retades.
Den olidliga massagen var en värre tortyr än vakternas. Att vara så nära och ändå inte få utlopp. Ambi vred sig i kval. Ville, inte, ville...
- Snälla... gör det! viskade Ambi och ångrade sig i samma stund.
Prinsessan tittade oroligt på Ambi, en blick mot celldörren, på Ambi igen. Sedan fortsatte hon massagen oberört med en klatsch på Ambis stjärt.
Fingrarna tog vidare utflykter på Ambis bak. Ner i dalen, smekte de fuktiga rosenbladen, längs skåran upp till bakre hålet. Med behärskad åtrå trycktes ett välsmort finger in till en okontrollerad suck från Ambi.
Osäkert pullade hon, böjde sig ned, kysste klotens rundningar, drog ut fingret. Lät tungspetsen kittla den nötbruna rosetten.
Innan Ambi hann komma reste sig prinsessan upp. Kavlade upp sin kjol, grenslade Ambis stuss, gned sig själv mot henne. Använde henne för sin egen tillfredställelse utan att återgälda. Omsider kände Ambi hur prinsessan kom i kramper som aldrig ville ta slut...
Ambi vaknade ensam, besviken men ändå lättad.
- Det var inte jag! upprepade hon för sig själv. Det var inte jag!
_
- Visa inte vapnen, sa Pater. Det minskar chansen att resonera oss fram.
Bara de inte gjort henne något, tänkte HP. Oron och ilskan kokade.
- Se det positivt! mös Daimon. Vapen ger ett klart förhandlingsövertag.
HP gillade inte sitt sällskap. Daimon ville döda allt, och Paters resonabla attityd till kidnapparna tyckte HP var naiv. Men framför allt förstod han inte vilken hemlighet kidnapparna ville åt.
_
- Släpp mig fri! vrålade Ambi med en ton som överraskade henne själv. Om ni verkligen är män, så låter ni släppa mig! Eller är ni homofiler, som inget annat kan än plåga värnlösa kvinnor? Visa makt, som ni inte är kapabla att visa jämbördiga?!
Vakterna och kungen stod bara tysta, såg på varandra. Förvånade över hur den väna flickan förvandlats till en rytande lejoninna.
- Är ni män eller inte? HP vet ändå ingen hemlighet!.. Nå?
_
Den stora porten till slottet verkade obevakad. Efter en stunds tvekan gick de fram och öppnade. Facklor lyste svagt upp den feodala interiören.
_
- Släpp flickan, resignerade kungen inför sina vakter. Hon vet ändå inget.
_
- Vi kommer i Guds frid och vill förhandla! ropade Pater.
- Sch! Din idiot. Nu har du spolierat alla chanser att befria Ambi, väste Daimon. Nu kan jag lika gärna låta knallpåken trumma, sa han och sköt av en salva runt om i salen.
_
Kungen sände iväg en vakt när skottsalvorna ljöd:
- Kolla vad det är?.. Är det inkräktare, så likvidera!
_
Trots den bullriga entrén lägrades tystnaden åter när ekot ebbat ut. Efter ett tag hördes svaga röster från källarplanet:
Daimon tittade på de andra, gick mot en trappa som ledde ner i källaren. Mötte vakten! Utan att tveka avlossade Daimon sitt vapen, med dumdristigt mod fortsatte han ner till cellen.
- Döda dem inte! skrek Ambi. De tänkte frige mig!
Styrkta av Daimons offensiv kom Pater och HP nedspringande. Den vapenlöse kungen sträcker armarna i luften. Oförvållat drogs HP in i en skottlossning. Till ackompanjemang av Ambis skri sköt han alla vakter han kom åt. HP skulle visa dem - henne - att han kunde.
"Döda inte! Sluta! Sluta!"
Ambis jämte Paters protester drunknade i kanonaden från vapnen.
Som i ett spelprogram dök vakter upp överallt, drev på HP.
Adrenalinet, om det nu fanns något virtuellt sådant, pulserade i HP:s digitala kropp. Skapade en motbjudande lusta. Han njöt av dödandet. Kände hur triumferande skönt det var då han fått in en fullträff. Fienden exploderade i slamsor. En till, en till, och där en!
I extas sköt HP på allt som rörde sig. Njöt av att fälla dem, hur skallar exploderade; destruktivitetens böjelse fick fritt utlopp i vansinnestempo. Känslan: total kontroll över varat, att vara gud över allt och alla. Tillintetgöra det skapade, utrota, se det gå mot sin förintelse!
HP och Daimon sprayar väggarna med kulor. De skjuter sårade, redan döda, pepprar i raseri och hat på allt. Lågor, smällar, splitter! Slakten blir lek. De avancerar, fäller bytena, lyckades! Alla vakter döda.
När fienden undanröjts la sig tystnaden. HP fann lugn, segerns sötma.
Stilla vänder sig Daimon mot kungen. Leken blir åter allvar:
- Döda mig inte! vädjade kungen. Jag bara lyder order från en högre...
- Varför lyder du då? sa Daimon och sköt kungen i huvudet.
Vämjelsen väckte HP: En av alla. Hur hamnade jag i detta sadistiska tillstånd? tänkte han. En ondskans eufori hade haft greppet över honom.
- Vad är jag för ett djävla djur? skakade HP då kungens hjärna flöt ut.
- Det där gick ju fint! skorrade Daimon. Vilka smaskiga träffar!
Beklämd över Daimons brist på empati såg HP sin egen: Nonchalans inför ha dödat riktigt liv, åtminstone riktigt i denna världen.
Han förskräcktes, av sig själv: Det var inte lika hemskt som första gången han dödade, han hade blivit blasé, kall.
- Det var inte jag! närde HP: Det var inte jag!
Och framgent kvarstod frågorna: Vem var fienden, vilken hemlighet ville de åt? Samt viktigast: Vem lydde kungen order från?
15: I ALLA VÄRLDAR, SAMMA GUD

Poliserna kom in i den lilla trädgården framför huset där familjen Macintosh bodde. De visste vem de skulle gripa: En yngling med förkärlek till Internet.

_
- Vad tynger dig? frågade Pater HP där de fyra lufsade hemåt i skogen.
- Allt som hänt! Någon övervakar mig också, vill döda mig! klagade HP.
- Han övervakar oss alla. Varför tror du att han vill döda dig?
- Vem är han? manade HP på. Vem?
- Gud, Den allsmäktige? Om han velat döda dig, hade han gjort det.
Daimon bara skrattade åt deras djupa samtal.
- Vem är det då? insisterade HP Daimon. Svara!
_
Myndigheterna hade sett hur en förslagen hacker brutit sig in i olika databaser. Likaså fick MIT upprepade besök. Inbrotten polisanmäldes och en febril jakt inleddes på datamarodören över hela världen.
Man hade nog med problem; Internet fungerade inte, det levde ju sitt eget liv. Allt strejkade genom nätets nyckfullhet. Även liv hade spillts då sjukhusutrustningar kollapsade.
Trots hackerns skicklighet att gäcka sina förföljare kunde man slutligen ringa in den skyldige - efter ett hett tips från en viss professor.
_
- De som vill kontrollera dig, sa Daimon. Ta ifrån dig din vilja.
- Nej, predikade Pater, det finns sådant vi inte kan förklara!
- Ja, det är ju sådant du lever på, muttrade Daimon.
_
Ingen förvåning fanns i ögonen på hackern Linux. Snarare verkade han medvetet ha velat provocera fram ett gripande. Kanske var det hans enda chans att få säga sin sanning om vad han hittat.
Men bara en kunde bevisa vad som fanns ute på Nätet. Det nät som Linux så enträget hävdade rymde en digital version av homo sapiens.
_
- Styrs er värld av en Gud också? hörde sig HP för.
- Javisst! förekom Daimon till Paters häpnad.
HP frågade om det är samma Gud som i hans tidigare existens?
- Visst, småsjöng Daimon. I alla världar, samma Gud.
- Men vem? Vem är det?
- Du! påstod Daimon. Du är Gud. Det är du som styr.
_
I skogen där de trötta gick och dryftade de existentiella frågorna smög två varelser efter - nätvarelserna. De var ute i ett speciellt ärende.
_
- Tro honom inte! varnade Pater. Det är inte du som styr, unge man. Det är den Högste som ska döma syndiga och fromma efter våra gärningar.
- Skitprat! skanderade Daimon. Du är Gud, HP. Du styr.
- Du måste välja! hejda sig Pater: Ska du lyda Skaparen, eller honom?..
- Ja, där ser du, flinade Daimon. Det alltid är du som styr.
_
Länge hade Ambi kastat blickar på Daimon. Hon tyckte inte om honom, nästan äcklats och avskydde hans burdusa stil. Men det fanns en djurisk dragning. Dessutom var hon djupt förälskad i HP, så långt ifrån Daimons råhet man kunde komma.
Hon hatade sig själv för vad hon kände. En motbjudande, men lockande, lust till HP:s motsats som inte ville vika. Daimon var ingen man hon skulle vilja leva med. Bara ett objekt för vilda fantasier som hon skämdes över och aldrig ville förverkliga. Aldrig vid Gud.
_
- Tänk på olydnadens straff, unge man! hotade Pater. Böj dig i ödmjukhet...
- Tänk på din belöning, avbröt Daimon. Res ditt huvud i stolthet.
- Vill du att HP ska straffas i helvetet? Vill du inte att han ska leva?
- Jag vill att hans liv ska vara värt att leva. Motsatsen är helvetet.
_
När kvartetten gått skilda vägar närmade sig de okända nätvarelserna HP:
- Nu kan vi äntligen sätta åt honom!
- Du har väntat på det här, va?
- Tyvärr krävs det anledning för att gripa honom.
- Tyvärr?
Trots skilda referensramar beslöt nätvarelserna att skrida till verket.
_
Väl hemma funderade Ambi. Med helig ed hade hon bestämt: Skänka HP sin oskuld. Ändå kunde hon inte låta bli att undra hur det skulle kännas... det hårda, vilda. Smärtan tillika underkastelsen eggade hennes tankar. Återkommande fanns svinet i hennes drömmar.
_
På väg hem förstod HP att han var förföljd; han ökade stegen. Såg ett par svarta uniformer, flydde in i ett gruvschakt med långa tunnlar. Daimon och Pater var bortom synhåll, ingen hjälp att få.
Värnlös kunde han bara springa. Springa och springa; men han kom ingen vart, som i sirap! Fotstegen från jägare och byte ekade i tuben med ett öronbedövande smatter. De obskyra nätvarelserna i uniformer tog in på honom.
_
Den rena oskuldsfulla kärleken levde hos Ambi. Därför kunde hon inte fatta sin dragning till det äckliga, smutsiga och motbjudande. Hur kan man dras till det man hatar? Ja, ibland kunde hon ju till och med hata den hon älskade: HP.
Han kunde vara så metodisk, så tråkig med sin fantasivärld och mindes en dialog:
- Vi är bara ettor och nollor, sa HP, men jag har varit materiell.
- Vad var du gjord av? frågade hon.
- Atomer, som är gjorda av partiklar, av kvarkar...
- Som är gjorda av ettor och nollor, fnissade hon.
- Nej, det är sant! Jag var gjord av partiklar, kvarkar.
Argumenten övertygade henne inte.
- Jag förstår, klagade HP, våra världar är lika overkliga för varandra.
Men vem hade skapat ettorna och nollorna?
- Vi! Människor, sa han. Du förstår alltså att någon måste ha skapat?
Nej, hon förstod inte. Vem skapade då, de han kallade människor?
- Nej, det vet ingen, hade HP sagt.
Spelade det någon roll, vi fanns ju här. Hon struntade i vem som skapat vad, eller vad vi är. Bara om HP, om han är kvarkar eller ettor och nollor.
Det fanns stunder då hon kunde göra HP ont. Skada honom med svartsjuka för att han skulle lämna den fantasiflicka han var kär i.
_
De var nu ifatt HP, en armslängd ifrån. Han visste inte vilka det var eller vad de var ute efter. Med en sista kraftansträngning misslyckades han! Bryskt rev de hotfulla uniformerna omkull honom.
Spelet var obönhörligen över. Någon hjälp från andra sidan fanns inte. Alla hade övergett honom, själv orkade han inte längre.
- Nu är det slut, befäste en av uniformerna med: Du kommer aldrig tillbaka!
_
- Har du någon försvarsadvokat? frågade polisen Linux.
- Ja, sa han och stirrade ut i intet. Han finns där någonstans...Där ute.
Polismännen tittade på varandra med lustiga miner.
_
- Vad vill ni? frös HP till på den återkommande frasen. Vad vill...aldrig till?..
- Vad är det du vill?! returnerade den ene uniformen. Nu är det slut på dina trakasserier. Du ska ställas inför ting - för mord!
16: PARALLELLFALL

- Varför har du dödat? frågade lagmannen.
- Jag menade inte att döda, utgjorde HP:s ursäkt inför tinget.
- Det säger de alla. Du har dödat, och nu frågar jag igen; varför?

_
- Ni måste tro mig, det finns en människa på Nätet, envisades Linux.
- En människa på Nätet? pikade domaren i den fyllda rättssalen.
- Ja, jag vet, men han har scannats in där; från ett laboratorium.
- Kan du beskriva hur denna människa har scannats in...
Domaren avbröts av åklagaren:
- Måste vi lyssna på det här? Det är ju helt klart att pojken är sjuk.
_
- Jag skulle hitta felet från andra sidan Nätet, förklarade HP.
- Andra sidan?.. Nätet? Lustigheter gagnar knappast din sak.
Lagmannen log överseende men fortsatte den strama utfrågningen:
- Får jag fråga hur den andra sidan ser ut?
_
- Låt pojken i alla fall ge sin version, bestämde domaren. Nå?
- Man kan scanna över hjärnans arkitektur till digital form, därmed medvetandet. Hela vår DNA- kod får plats på en gammaldags CD- ROM!
- Teoretiskt, ja. Men är det riktigt liv?
- Det är riktigt liv, jagade Linux på, både spontant uppkommit och en riktig människa! Vi måste rädda honom! De spontana liven på Nätet är överlägsna oss, de kommer göra slut på mänskligheten!
_
- Den är märkligt lik denna, beskrev HP. Jag kom därför här fanns fel.
- Och felen var alltså oss? sa lagmannen. Vi var i vägen för dig?
- Ja... Vår värld höll på att kollapsa på grund av störningar.
- Vår värld höll på att kollapsa genom dina griller! insköt lagmannen.
Vädjande försökte HP övertyga tinget om sin mänskliga värld.
- Varför hör inte dina vänner från andra världen av sig? undrade lagmannen.
- De har övergett mig, förrått mig!
- Konstiga vänner; inte sant?
- Ja, men det kan ha sin förklaring i att min kropp är död, de tror jag är slut!
HP hörde själv hur löjlig han lät, ändå var ju allt sant, eller? Var allt en mardröm? Vad är verklighet, vem har rätt? Vem var fiende?
_
- Ja, ja. Vi ska göra vad vi kan för att rädda världen, smålog domaren mot Linux medan rätten skrattade. Jag tror inte vi kommer så mycket längre...
- Det finns en som kan förklara, avbröt Linux.
- Vem i hela friden då?
- Den som genomförde inscanningen. Professorn vid MIT.
_
- Det är ju människan som skapat er! misströstade HP. Inser ni inte att någon måste ha satt igång allt?
- Ha, ha! Visst finns det de som tror på Människan, gnäggade lagmannen. Men det är en trosfråga och hör inte hemma här. Vi bör hålla oss till logiken.
- Men ni kan ju inte existera om vi inte hade skapat hårdvaran.
- Hårdvaran?
HP förklarade optominnen och processorer för ett oförstående ting.
- Jag vet inte vad ni pratar om, avvisade lagmannen. Vi är bits, enligt vetenskapen. Trossaker kan vi inte basera en dom på.
- Men har ni aldrig funderat över vad era bits färdas på? förtvivlade HP. Hur kan bits finnas utan ett medium?
- Ni ställer existentiella frågor som jag tror ingen här har svaret på.
Motvilligt förstod HP att Människan bara reducerats till en mytisk gudom.
_
- Rätten kallar professorn vid MIT! basunerade domaren ut.
För första gången möttes hackerns och Professorns blickar. Professorn såg att den fiende som hemsökt AI- laboratoriets databas inte var den förbrytartyp han förväntat. Utan en rädd och tanig yngling.
Domaren vände sig till Professorn med ett leende:
- Du har lagt fram bevis: den anklagades IP- nummer. Detta är analogt med den som gjort intrång. Men allt avgörs huruvida hans påstående är sant. Alltså: Har du scannat in en livs levande biologisk människa på Nätet?
Om Professorn svarade ja, kom hela projektet i dagen - därmed stoppas. Svarade han nej, kom pojken sannolikt att spärras in på dårhus för alltid.
Skulle en människa offras på vetenskapens altare? Eller skulle ett vetenskaplig hopp att rädda människan offras för en människas väl?
_
- Så du kommer från en värld som skapat oss? ironiserade lagmannen.
- Ja, grunderna, sa HP. Genom spontan mönsterbildning har ni...
- Och du är den andra världens profet, eller?
- Nej, ingen profet. Jag är född människa och kommit in här.
En "inplanterad", fnissades det i tinget. Uppenbart ansågs HP rubbad. Antagligen inte klar om sin mentala störning och knappast med brottsligt uppsåt. Men avgjort utan förankring i verkligheten - den virtuella verkligheten.
Själv förstod HP att allt han sa bara förvärrade situationen. Varje ord, som var sanna, blev i deras öron ytterligare bevis på idioti. HP rös:
Hade nätets invånare avskärmat sig så från ursprunget att de helt tappat kontakten med det? Hade de lyckats virtualisera även hårdvaran?
Lagmannen kallade in Pater:
- Du har följt denne HP. Kan du säga om han medvetet har dödat?
- Jag har försökt omvända, mumlade Pater, men jag har misslyckats.
- Betyder det att HP avsiktligt har dödat?
- Jag har haft förståelse för hans anpassningsförmåga...
- Har HP dödat? avbröt lagmannen. Svara bara ja eller nej!
Nervöst tittade HP mot Pater - medlidande. Avgörandet hängde på hans ord. Pater skruvade på sig, tittade tillbaka, på lagmannen, mot Ambi, på övriga i tinget, sedan ner:
- Ja...
- Härmed döms den åtalade till koma på obestämd tid! proklamerade lagmannen. Du har en dags frihet kvar, ta den till vara.
Tårarna kom hos Ambi då HP tittade upp. Apatiskt satt HP kvar när Pater gick förbi och klappade hans axel:
- Förlåt, men jag hade inget val. Min moral förbjuder mig att ljuga. Ta ditt straff och Gud förlåter dig. Gå med i Gemenskapen, så ska vi hjälpa.
_
Professorn skälvde på den direkta frågan som skulle besvaras under ed:
- Vi kan teoretiskt digitalisera en människa. Men svaret är... Nej!
_
Efter att Pater gått kom Daimon fram till HP:
- Det var mig en särdeles djävul, den där Pater. Han förrådde dig!
- Nej, han sa bara sanningen. Det är lika bra att ta sitt straff.
- Han kunde väl ha ljugit! Nu måste vi hämnas på ett delikat sätt.
- Nej! Jag vill inte hämnas, Pater har rätt.
Daimon böjde sig ned, viskade i HP:s öra:
- Fattar du inte varför Pater vill att du ska i koma? Han vill åt Ambi.
- Va!?
- Han trånar efter henne. Det vore bättre om han gjorde något åt sin förbisedda fru. Hon kan inte ha det för roligt. Lite sipp, men...
- Hur kan du komma med sådant nu? Jag har andra problem.
- Kom, sa Daimon och drog iväg HP, jag ska förklara!
_
InterNews skrev: "Tänk om den unge hackerns teori ändå är sann?"
17: DUBBEL SORG

Oräkneliga gånger försöker HP sista dagen med koden ATL utan att få kontakt. Varför svarade inte Valent, hade hon hittat en annan eller var hon?..
- Gå i stället in och trösta Paters fru, smilade Daimon. Hon är så ledsen för din skull. Kanske kan du tina upp henne?

_
Tvehågsen och nere gick HP in, genast omfamnades han av Paters fru:
- Oh, vad synd att du ska i koma! Jag förstår inte min man.
Det framgick för HP att den förnäma ytan hade sprickor.
- Där är inget att göra, sa HP. Han skulle ju säga sanningen.
- Hans moral är så mycket bättre än alla andras, tror han.
- Han gjorde vad han tyckte var rätt, fastslog HP.
- Varför är det alltid han som har rätt? fnyste hon.
Frun lät desillusionerad, i behov av tröst och bekräftelse.
- Han bryr sig inte om mig längre, beklagade frun och rättade pimpinett till klänningen. Och det är väl klart. En gammal käring.
- Du är varken gammal eller käring.
- Du är snäll, log hon, du har inte hans moral och kan ljuga.
HP ljög inte; hon var attraktiv, han kände äkta medlidande trots...
- Du skulle se mig utan... allt hänger, sa frun. Min man säger aldrig... Nej, han är inte där ofta! föregrep hon HP. Men jag har också behov.
- Du behöver ett litet äventyr! slank det ur HP utan att veta var orden kom ifrån.
_
Förtvivlad grät Ambi över att hon inte kom att få se HP på mycket lång tid.
_
Frun skrattade till, men försäkrade att hon aldrig ville vara otrogen sin man. HP smekte hennes kind, kysste tafatt munnen. Tvekande besvarade hon:
- Nej, jag vill inte, jag har aldrig haft någon annan...vi får inte!
Kroppen och orden sa olika, HP kände igen de disparata känslorna i sin egen lekamen. Hon tog själv initiativ, mumlande att hon hade man och två barn och inte ville.
Det stred mot HP:s egna normer men han kunde inte låta bli. När han kände hennes hull släppte alla hämningar.
Abrupt blottar han hennes barm, slickar, suger de hängiga brösten. Spänningen att göra det förbjudna, drev på hans lusta. Att han gjorde det med Paters fru! Den mest oåtkomliga, prydda kontrasten.
För att mildra hennes enriktade utsatthet drar HP av sina byxor.
_
- Oh! Jaså, är det du, konstaterade Ambi när Daimon kom in till henne. Du skrämde mig nästan.
- Du kommer vara ensam länge nu, när han ska i koma.
- Ja, jag vet, men jag väntar på honom.
Daimon höll om henne bakifrån, till att börja med tröstande.
- Vad gör du, du får inte!..
- En vacker flicka som du ska inte vara utan, väste Daimon medan han burdust lyfte upp hennes kjol, kramade brösten och karvade i henne.
- Du får inte! Jag ska spara mig åt honom, jag är oskuld...
- Inte nu längre! stånkade Daimon och spräckte henne.
Smärtan fick henne att tappa allt försvar; övergick i oanständig lust då hon mekaniskt spjärnade emot. Insåg vidden! Heligt blod för Ambi tränger fram.
- Jag trodde du var hans vän! grät hon. Du har förstört allt...
- Jag gör bara det som han skulle gjort för länge sedan. Skönt, va?
_
- En gång, är ingen gång! övertalade HP mellan fruns invändningar. Det han inte vet... du behöver det här, jag kan göra sådant som du inte vågar fråga din man om, varje kvinna bör en gång få uppleva! fortsatte han.
HP vek upp klänningen, rev av trosorna och öppnade henne helt. Med blygsel lät hon honom titta rakt in i hennes kärlekshål som ingen gjort.
Djävulen for i HP, han kände lusten till det förbjudna, hämnden mot hennes man. Att göra honom ont genom att göra henne gott:
- Är det inte skönt att ligga skamlöst uppfläkt inför en främmande man, bjuda ut sig?! hetsade han och dök ner mellan hennes lår.
- Nej, inte så, protesterade hon, det är äckligt!
- Inget är äckligt på dig, mumlade HP. Jag vill smaka på dig överallt.
Besinningslöst sörplar han i sig av safter som var förbehållna den äkta maken. Ju mer han tänkte på Paters moral desto mer läppjar han. Särar fruns dallrande lår i obscen kasus. Borrar in tungan i skammens hål.
- Nej, inte där, inte där! skärrade hon.
- Unna dig nu lusten! Alla kvinnor gillar det, ni vill bara inte erkänna.
_
- Ditt svin! stönade Ambi mellan de brutala stötarna. Äckel... åh! Åh!
_
HP böjer upp fruns ben, stöter tungan in och ut i orenhetens kanal. När hon kom i kramper reser han sig, försöker få in den i hennes mun.
- Nej, jag vet inte hur man gör sådant, opponerade hon.
- Gapa nu, societetsluder! morrade han utan veta vad han sa.
Hon nafsade, till att börja med tafatt, sedan allt ivrigare.
- Tänk om din man sett dig nu! retades han för att hämnas honom.
Tankarna - otrohetens förbjudna, kittlande häxkraft - gör frun yr.
- Tänk njutningen när han kommer hem: Att du en stund innan haft en annan man i din mun! röt han och red hennes huvud. Medge att detta har du suktat efter, drömt om, smekt dig på nätterna efter?
- Ja! sa hon och hämtade andan. Gör vad du vill med mig.
Orden stålsatte HP; han vände henne, daskade det yppiga köttet.
- Mer, mer! stönade hon. Smiska mig, jag är en olydig slyna!
- Är det inte skönt att hora sig? hetsade HP och trängde in bakifrån. Tänk om han såg sin fina hemmafru nu: Stående som ett sto med en annan man som pumpar ut och in. Sett dig njuta, utan skam då du betäcks.
_
Efteråt förbannade Ambi Daimon som hon förlitat sig på:
- Ditt svin! Allt är förstört, tjöt hon. Jag ska säga det till HP!
- Det gör du aldrig. Du vill väl inte honom ont? flinade Daimon.
_
Smiskande hennes bak fortsätter HP obarmhärtigt stöta. Medan hon eggar honom med snuskord hon aldrig ens vågat tänka. Åratal av uppdämd kättja förlöstes. Han drar sig ur för att penetrera andra hålet, där garanterat ingen varit. Klagande försöker hon fly men ger efter.
- Gör det! Skända mig! Pumpa min tarm full! skriade hon. Fyll mig! Jag vill känna det rinna ur mig när han kommer hem! Känna mig som hona, som ett avlopp för dina lustar! Jag har blivit kvinna!
Efter utlösningen reser han sig bredbent upp. Förlöser i förakt sitt vatten över det hulliga fläsket, riktar strilen mot hennes mun. Begärligt diar hon i sig äckligheten. Paters fina fru drack hans uttömning!
HP använde henne som svabb. Slampigt kysste, sög, sörplade hon ända in i hans kloak. Likt hon befriat sig från all blygsel, skam och tro.
Efteråt rev de generade i tysthet till sig sina kläder. En ångerfull HP försvann ut genom dörren där han stötte på Daimon:
- Jucka, jucka, va? Ha, ha, ha!
_
Allteftersom drogen verkade blev HP mer och mer slö. Vad kom han att vakna upp till? Bredvid stod Ambi, hon grät över dubbel sorg.
Bilder före inscanningen återkom för HP: I töcknet kommenterade Valent allt: Svek, otrohet och oåtkomlig kärlek. En tår i ena ögat var det sista tecken kroppen visade innan tillståndet koma konstaterades.
18: MORGONVÄKT I ETT SPLITTRAT PARADIS

HP vaknade ur sin sömn. Han hade sovit, ovisst hur länge, men han förstod att det varit länge.
- Var är jag? gäspade han åt Ambi som satt på sängkanten i den lilla grottan.
- Var, är ett meningslöst begrepp i denna värld, lät hon förstå.
- Hur länge har jag sovit? sluddrade HP och studerade grottans interiör.
- Vet inte, tiden är lika meningslös.
- Men ni måste väl ha tid? Minnen från tidigare?
Ambi förklarade det ungefär så att bara en viss längd instruktioner var möjlig, annars skulle minnena överbelasta. Det utgjorde villkoret för evigt liv.
- Då har ni ju ingen historia, inga erfarenheter? häpnade HP. Medvetande! Medvetandet behöver väl ett minne...är ett minne?
- Livet blir nytt alltid! kvittrade Ambi. Spännande!

_
Datainstruktioner måste ju inte dö såsom jordiskt kött, förstod HP. Hur lång tid som gått och om människan som art fanns kvar, visste han inte.
De hade skapat ett paradis; till priset av att minnena utplånats. Om nu frånvaron av det förflutna kan betecknas som paradisiskt? tänkte han.
HP, som inte varit vaken, bar fortfarande på minnen från en gången tid. Från sin älskade som han aldrig skulle få se mer.
Dessa minnen plågade honom och det hade varit lika gott om de raderats. Om inte, vore evigt liv lika med evig pina.
Svartsjukt frågade HP vad hon gjort under tiden han legat i koma.
- Jag gjorde dig sällskap, sa Ambi. La mig i koma.
- Så du har offrat en del av dit liv för min skull?
- Nej, för min egen. Man kan inte leva utan mening, och du är min mening.
Fanns de andra kvar i denna drömvärld, Pater, Daimon?
- De är...fiender, dämpade sig Ambi. Krig nalkas...
_
- Vakna, medborgare! Vi måste alla enas mot det onda som Daimon står för! Vill ni ha ett gudlöst samhälle där synd och omoral härskar?!
De närvarande på torget skanderade "Nej!" på Paters agitation:
- Vill ni ha trygghet; där vi alla delar allt? Vill ni ha Gemenskapen!
"Ja!" skrek alla i kör. Pater fick hela massan med sig:
- Då måste vi alla uppoffra oss i en gemensam kamp mot det onda. Följ mig! Låt oss med Guds hjälp utrota de som är orsaken till allt ont!
_
Efter en lång stunds ögonduell försökte hon kyssa honom. Båda ville, men HP:s kärlek till sin riktiga flicka påminde sig. Igen, igen, igen.
- Du gör inget fel om du kysser mig, sa Ambi. Jag vill.
- Du förstår inte. Jag älskar... men min flicka i den andra världen...
- Det finns ingen annan värld, avbröt hon. Du och jag finns här och nu.
- Ingen tror mig! Det finns en annan värld, där har jag en riktig flicka.
Ambi blev harmsen, undrade om hon inte var en riktig flicka.
- Jag menade inte så. Du är underbar. Jag kan bara inte glömma.
- Är hon bättre, vackrare än mig? frågade Ambi.
- Nej, men jag älskar henne...
- Och jag älskar dig, inflikade hon.
_
I grottan där HP nu bodde letade han på sin terminal. Någonstans på Nätet måste det finnas ett spår om HP, om hans flickvän Valent. Något!
Hur länge hade han sovit, fanns hon kvar, fanns mänskligheten kvar?
Bråten av historien, mixat med skvaller, trams och lögner ända från DOStiden. Fragment från grafik, spelregler, chattande trivialiteter, parat med formler för komprimering. Men allt verkade dött? Övergivet av...
En tanke slog HP: För alla här, måste detta te sig som hieroglyfer!
Människans metaforer, förvandlat till brus - råmaterial att ockra på?
Slutligen såg han bitar av den fil han hoppats att få slippa se...
_
Ambi tänkte på en bruten ed - att skänka HP sin oskuld. Om HP fick reda på... med Daimon, skulle hon aldrig få honom. Icke någonsin.
_
En otrolig saknad drabbade HP. Trots att han förberett sig på det värsta.
"Valent har lämnat oss i stor sorg efter en tids sjukdom", visade filen.
Han var inte med, stöttade henne inte, fanns inte där för att trösta i hennes plågor. Ensam kämpade hon och ensam slocknade hon från livet. Allt medan han varit upptagen med att lösa ett dataproblem.
Kunde datumet vara till hjälp? Hade det nyligen hänt, eller kanske för tre, tio eller tusen år sedan? Spelade det någon roll? Nu när hon, den han älskat över allt på jorden, var borta.
HP ville bara dö, dö från alltsammans. Det var ju för hennes skull; utan Valent fanns ingen mening; lika bra att avsluta. Den som väntat på honom där hemma fanns inte längre. Hon som hållit honom uppe.
_
- Gemenskapen vill förgöra er! De vill ta hand om er, mata, klä, skydda er! Men de kommer också tänka åt er! Ta era minnen och tankar ifrån er.
Daimon höll tal inför en stor församling i andra änden av torget:
- Deras trygghet betyder slaveri! Det gäller oss eller dem.
De träter om precis samma saker som i den värld jag lämnade, tänkte HP när han håglös kom ut ur grottan för att höra deras hotfulla tal.
Skocken slöt upp bakom Daimon. Stämningen mellan de två fraktionerna blev allt mer hetsig. Nätets båda samhällen gick mot ett ofrånkomligt krig. Ett krig som bara kunde leda till förintelse - för alla.
_
- Jag älskar i alla fall dig, mildrade Ambi sin tillbedjan i hans bedrövelse.
Kan man bli kär i en kvinna som inte existerar? frågade sig HP:
- Du finns egentligen inte, avfärdade han, du kan inte älska mig!
- Varför säger du så? Jag vet ju vad jag känner. Känner du ingenting?
Ansiktet på HP röjde likväl ett vaknande behag i den virtuella flickan.
- Om jag inte finns, hur kan du då känna något för mig? frågade Ambi.
- Jag vet inte längre. Allt är så förbryllat. Vad är kärlek?
- Måste vi veta det för att älska?
_
De bägge fiendelägren sträckte vapen. Båda var villiga att döda och dö för sin sak. Ingen skulle ge upp slaget om livets principer. Ingen.
_
En man banar sig hotfullt fram i massan mot HP och Ambi där de oroade står och åser upptrappningen:
- Det är du som skapat oreda här!
- Vad menar du? bävade HP.
- Innan du kom fanns inga stridigheter! Vi levde i ett sagoland. Någon synd, som Pater predikar att vi ska känna, fanns inte. Ingen ondska, inget rätt eller fel existerade. Vi var lyckligt okunniga om gott och ont.
HP kände sig likt ormen som kommit in i paradiset. Kunskapen på gott och ont, om hur kunskapen också uppenbarar...
- Det är du som sår split i vår tillvaro! fortsatte den upprörde mannen. Nu har vi två olika samhällen: Ett leds av Pater, ett annat uppviglas av din skyddsängel Daimon. Nu måste du göra slut på någon av dem!
Det var lönlöst att tvista. HP insåg att mannen hade rätt. Det fanns bara en från utsidan här - bara en kunde accesskoden. Fanns svaret där?
_
På torget fylkades fiendernas skaror medan hatet växte.
Samtidigt brydde Ambi mera triviala problem:
Hur skulle hon få HP, en förlorad oskuld, skammen, känslorna? Men både små och stora frågor hänger ihop; alldeles ovetande.
19: NORNAN UPPENBARAR

Med tunga steg lunkade Ambi hem till Paters fru för att få råd. Hon möttes av Pater som kände förlägenhet över sitt vittnesmål i tinget:
- Gå in till min fru. Trevligt att ni vaknat upp!
Den hemliga könsakten med HP fortfarande i minne gjorde frun brydd när Ambi kom in. Visste hon?..

_
I sin grotta satt HP och undrade varför han jagats av fiender. Inte heller förstod han deras upprepade fras om att han "kommer aldrig tillbaka". Skapade hans undermedvetna verkligheten?
Intuitivt anade HP sanningen. Men vilka var det? Allt hade förändrats på Nätet sedan han kom dit. Fanns denna verklighet innan han kunnat observera den? Han tänkte på kvantteorin.
- Förstår du ingenting?
Tankarna avbröts av en norna som dök upp och tycktes läsa hans inre.
- Vem är du? frågade HP.
Nornan verkade fredlig, utstrålade ett lugn. Ett överjordiskt lugn.
_
- Jag är inte längre orörd, snyftade Ambi. Vad ska jag göra?.. HP kommer aldrig förlåta... det var Daimon som!..
Bakom dörren hörde Pater avslöjandet.
Lättad av att inte ha ertappats kramade och kysste frun bort den väna flickans tårar. Det kändes skönt att smeka moderligt.
- Du är så snäll. Ingen annan är att lita på, hulkade Ambi.
- Allt ska bli bra, lugnade frun och kramade den docksöta flickan.
Tröstande pussar blev till vaga kyssar, nojsande la de sig ned, kelade alltmera krävande. En djup tungkyss fullborda:
- Vad gör vi? sa Ambi då kramarna övergått i hångel.
_
- Det spelar ingen roll vem jag är, tillkännagav nornan. Stunden nalkas.
- Vad är det jag inte förstår, frågade HP, och vad menar du?
- Dig själv. Hemligheten - vem du är. Fiendskapen kommer därifrån du kommer. Alla här vet att det är du som måste välja. Bara du.
Som förstenad stod HP. Nornan yppade det som latent legat där. Det som hindrats av HP:s ovilja att se sanningen. Obevekligt fortsatte nornan:
- Det finns en tidskod för oss! Alla bekämpar alla, för att överleva. Om du inte lyckas innan noll, kommer alla att dö. Bara du kan häva den. Bara du.
- Varför försöker någon döda mig då?
- Vi har order att döda alla. För att själva överleva. Det är ordningen.
Oroligt spörjde HP vem som låg bakom denna idiotiska ordning.
- Bara du kan historiens ursprung, sa nornan och försvann.
Det är människornas fel! tänkte HP. Människan; han kände ingen samröre med henne längre, den var ond, motbjudande, slemmig.
Ändå kunde han inte släppa tanken på att han kanske förrådde någon. Sitt ursprung, sin egen art? HENNE? Eller var det bara nostalgi?
_
- Slappna av, stönade frun när hon kände den unga flickkroppen.
- Vi borde sluta här, avvisade Ambi, inte så...
- Du är så ren. Vi måste hålla ihop, mumlade frun och bjöd ett finger.
I frun väcktes en åtrå hon inte kände igen. Aldrig tidigare hade hon dragits till en annan kvinna. Vad höll på att hända inom henne?
Motvilligt drogs Ambi med. Hon förmådde inte fösa bort. Dessutom kändes det ju skönt, mjukt och - spännande. En nyfiken kättja väcktes.
I rus föll kläderna. Omslingrade gav de sig hän. Smakade hungrigt på varandra; undersökte oblygt alla veck, drack ny, förbjuden söt nektar. Omvärlden försvann i ljuv, befriad lidelse. Skir och öm, så olikt...
- Djävulen har besatt er! skrek Pater inrusande. Ve, ve, ve!
_
Ett antikt "www" korsade HP:s väg mot Nätets grundnivå. Aningar besannas:
Tidskoden fanns; den stod nu på 0009906977. Vid noll var allt slut.
Ordningens spelregler fanns också där: "Döda ena falangen, eller dödas alla". Vem hade konstruerat dessa sadistiska regler?
Han tänkte tillbaka på den jordiska tiden som för all framtid var avstängd för honom. Valent; han både ville och inte ville bli kvitt.
- Jag kan inte glömma flickan jag lämnade; det bara är så, mumlade HP för sig själv. Deras begränsade minne fungerar inte på mig.
Paters trygga Gemenskap skulle utplåna alla minnen; det vore ju lösningen! tänkte HP: Men till priset av att bli en zombie.
Filerna för de som tidigare försökt döda HP stod nu att läsa på skärmen. Han analyserade de många instruktionerna grundligt. Mycket grundligt.
Mönstret gick inte att ta fel på. Signaturen i instruktionsföljden visade att de bara kunde komma från ett ställe: Labbet?..
- Välj mig! hojtade Daimon utanför. Har vi inte haft kul ihop, kanske?!
De djävlarna har försökt döda mig hela tiden! förtörnades HP. Den fasansfulla fienden hade alltså varit hans gamla vänner - eller?
- Varför? kved han. Varför försöker ni döda mig? fortsatte HP samtidigt som han hamrade in frågan till sitt forna labb.
Han visste inte om det gick fram, om labbet eller ens världen längre existerade. Fortsatte labbets utsända skarprättare av sig själva?
Där fanns också en videofil - Professorns:
_
Ursinnigt går Pater lös på frun. Slår, slår! Ambi far upp, utom sig bevittnar hon sin nyfunna mätress hamras sönder och samman.
Mellan slagen väser frun att hon "haft en annan, en riktig man, som du känner!" Dessa ord avgör.
_
"Om du ser detta, avgör du framtiden", öppnade Professorn på videon: "Jag...vi kanske inte längre finns. Vi skickade in AI- dödare, med en tidskod för att de inte skulle ta över. Men de överförde tidskoden till Internets kärna. Bara du kan accesskoden. Förlåt..." Sedan bröts videofilen.
AI- dödare, förbittrades HP. Han själv var ju bara AI- instruktioner nu.
Bland alla data såg HP ytterligare en märklig sak: Hans fil hade kopierats. Det fanns alltså en HP till, eller kanske fler. Kom han att möta sig själv? Kan ett och samma medvetande finnas hos två individer?
_
- Vad har jag gjort? fasade Pater då hans fru slutat andas. Vi måste tiga om det här. För bådas skull, förstår du!? Annars dör vi alla...
_
- Jag kan inte välja! gav HP upp dagen därpå. Jag gör slut på mig själv.
- Och krig utbryter, konstaterade Pater. Vi kommer alla dö. Räcker det inte... Vill du svika en gång till? Unge man; tänk på Ambi. Ska hon också dö?
_
- Kom ihåg vår pakt, sa Pater till Ambi på det fyllda torget. Gud är med oss.
Daimon gick fram när Pater lämnat henne:
- Påverka HP rätt nu. Tänk om han får reda på...Jucka, jucka?
- Du är ett svin, och då väljer han inte dig. Han kanske behöver en rival för att väckas, sa Ambi och blev till Daimons fasa förförisk.
- Så ont vill du inte honom! värjde sig Daimon.
- Vill man inte sin älskade ont? Du krasa Paters äktenskap också.
- Nej... Men jag vet vem som lapade ur det mogna vinets källa, ha ha!
Visste han om hennes tribadiska äventyr? Med snabba steg gick hon bort till HP och kramade honom. HP frågade henne vem av dem han skulle välja.
- Alla är besudlade, svarade hon. Beräknande, falska. Även jag är usel.
- Som du säger? Du är ju den enda jag litar på. Den enda oskyldiga...
Anfäktad av ånger insåg Ambi att hon inte kunde bistå sin kärlek.
20: NÅGON HAN KÄNDE VÄL

I skydd av mörkret grävde Pater i desperation ned kroppen efter sin fru. Endast ett vittne fanns: En flinande skyddsängel bakom ett träd:
- Det var som fan! Kunde inte komma lämpligare.

_
Hela natten inne i grottan arbetar HP febrilt med maskinspråket på sin terminal.
- Pater vill att du ska döda mig, viskade Daimon som kommit insmygande. Kan du?
- Och du vill att jag ska döda honom, svarade HP. Vad händer mig?
- Du blir fri! Jucka, jucka.
- Är det frihet att ha dig i hasorna? Lämna mig ifred nu. Lyckas jag inte med källkoderna kan jag inte välja alls.
0000000167
HP tittar på tidskoden. Den som kan avsluta hela Nätet, därmed fienden. Men den skulle också förinta hans nyfunna vänner - de enda han hade kvar. Inget säger ju att människan fanns kvar. Och vad säger att de någonsin varit hans vänner?
Avgörandet låg i HP:s hand. Endast han hade tillgång till accesskoden som gjorde slut på någondera sidan. Den kunde inte behålla båda.
Däremot gjorde den slut på allt om han struntade i att göra något alls.
Inne på Nätet fanns bara en som kommit utifrån och begrep dess maskinspråk. Invånarna som levde här var ju inte ens medvetna om sitt elektroniska genesis. Men de förstod den makt som HP satt inne med.
Ett spel iscensatt utanför HP:s kontroll som tillät två val. Inte ett lätt val mellan gott eller ont. Utan ett val som innebar förintelse för många eller alla.
Ett fritt liv med kvalfulla minnen, kontra ett liv framlevd som robot. Eller - ett slut för allt; även för den flicka han börjat älska allt mer.
_
- Har du fått HP att välja rätt nu? häcklade Daimon i den tidiga morgonen.
Ambi svarade inte, tittade bara föraktfullt på honom.
- Har du tänkt på att du antagligen inte tillhör den rena skara som Pater leder? sa han. I så fall kommer du själv att dö om han får vinna.
Upprörd rusade Pater fram och tog hand om Ambi.
- Säg till HP att välja oss, så är allt förlåtet! förmanade Pater och vände sig mot Daimon: Jag ska säga till HP att du kränkte flickan.
- Jag har också något att säga HP, kråmade sig Daimon: Du mörda din fru!
- Hon syndade! Syndade inför Gud! stammade Pater. HP tror ändå inte på dig. Jag kan inte ljuga. Gud är mitt vittne!
- Kanske har Gud någon som kan vittna då? smilade Daimon och tittade på Ambi. Någon Gud, HP, tror på? Nu går vi in till sanningen.
_
Pater, Daimon och Ambi kom in i grottan där HP knackade in sina koder. De båda falangerna stod i tusende utanför med sin veklagan. Samtliga väntade på förintelsen. De visste att hälften av dem snart var döda.
Ända in orkestrerade massornas korus en sällsam bakgrundslitania.
- Har du lyckats lösa koden? anmodade Pater.
- Jag hoppas det, suckade HP. Nu återstår valet.
I dunklet såg HP att Daimon blev allt mer lik någon han kände väl. Länge stirrade HP på honom. Var det bara inbillning? Tidskoden tickade på och visade nu: 0000000123
Han tittade i en spegel, men det var ingen spegel, den var verklig. Åtminstone lika verklig som allt annat i denna värld.
- Det är ju jag? flämtade HP. Du är jag! Jag pratar med mig själv?
- Det tog tid att inse, sa Daimon, ändå hade du tur. De flesta hinner dö innan de finner mig. De lever hela liv i tron att jag inte finns.
- Men... vem av oss är då den riktiga? Du måste väl förstå att det inte kan finnas mer än en HP?
- Visst! Fast jag överlever alltid.
HP undrade hur Daimon kunde vara så självsäker?
- Jag sa ju att jag är härskaren över alla.
- Är du inte lite väl ego...istisk..?
- Ha, ha, ha! Nu kom du på det, va? Just det, jag är Egot. Ditt ego, som du likt alla andra förnekar. Men, som alltid överlever alla mordförsök från idealisterna, därför de själva drivs av likadana egon.
Det har alltså varit min kopia som jag hela tiden stått i dialog med. Men hur kan vi ha så olika meningar om allting? tänkte HP och grubblade vidare: Kunde verkligen Jaget som scannats in på Nätet finnas på mer än ett ställe? Vem är den riktige HP? Finns jag - eller - Eller - ELLER?
- Måste inte bara en bli kvar? ängslades HP.
- Jo, det är ju om detta hela striden står om, tog Pater till orda.
- Och vem är du då, egentligen? vände sig HP mot Pater.
- Unge man. Jag är också din kopia.
Chockad blängde HP på Pater. Åter såg han dragen av sig själv:
- Men varför är ni så olika, varför är ni i konflikt?
- Är det inte så inom alla? Egot och mig slåss.
- Så du är?..
- Ditt samvete; den som håller tillbaka...
Nu förstod HP vilket val han stod inför. Valet alla måste göra.
Tidskoden står vid det här laget på: 0000000101
- Förlåt mig i tinget! bad Pater. Välj vår Gemenskap, bli fri från alla begär, alla frestelser! Fri från minnen. Döda den ende som hindrar dig!
- Jaa, andades HP tungt. Ja, jag måste väl...
- Och du dödar dig själv och din frihet, fyllde Daimon i.
- Sluta! vädjade HP. Sluta!
Samtliga blickar mot tidskoden: 0000000064
- Jag stöder dig i vad du än väljer, tröstade Ambi. Men det är bråttom!
Trots tidspressen tittade HP länge på dem, en efter en. Med darriga händer knappade han sakta in sitt val. In i det sista tvekade han.
- Gör det snabbt! flämtade Pater, flackande mot tidskoden. Gör slut på lidandet innan alla förgås. Gör det nu!
Valets numeriska värden var inknappad. Svettig för HP sitt finger till ENTER medan tidskoden går ned till 0000000012. Ambi blundar, HP trycker ned. I en nervös sekund hände inget - tills...
Sprakande ljud, de icke utvalda fragmenteras i bitar för att i hast försvinna i intet! Tidskoden stannar på 0000000007. Det blev tyst. Alldeles tyst.
- Tack! Nu behövs jag inte mer, sa Daimon och gick ut till jublet.
Böjd över manualen pustade HP ut och såg på skärmen: "Lev livet, för du kommer aldrig tillbaka"; drog på munnen åt att han först nu såg hela den mystiska mening som gäckat honom så. Ambi gick fram; höll om HP:
- Får jag fråga? sa hon och gjorde en paus: Vad bestämde ditt val?
- Han räddade trots allt livet på mig, på oss. Jag hade inte samvete...
- Samvetet talade, log Ambi. Kanske vann båda till slut ändå?
Suckande förklarade HP att han nog aldrig helt blev av med sina minnen.
- Även jag besväras av upplevelser, klagade Ambi och kramade HP.
- Vad? undrade HP efter att ha gett henne en hastig kyss.
- Ett... Nej, jag vet inte?
Nyfiken insisterade HP på att få veta allt om hennes innersta. Allt!
- Jag har en inre bild av ett farväl, sa hon. Att jag fryser. En konstig bokstavskombination återkommer till mig ideligen: ATL?
HP trodde inte vad han hörde. Med häpnad utbrast han:
- Det är du! Du är inscannad. Bara du kan veta... Du är Valent! Det är du... När du var människa!
Ambi ryggade lite lätt bakåt, plirade mot HP och fnittrade:
- Vad är en människa?
 
 




Förklaringar av termer i boken Interenemy:

Analoga gap: Varken begreppet eller uppfinningen finns i verkligheten - ännu. Det är helt och hållet en konstruktion från min sida och är en tänkbar lösning på det problem som finns idag med datavirus. Det mesta vi hämtar från Internet är bilder, ljud och text, men i och med att vi hämtar dessa hämtar vi också hem en massa instruktioner.
I dessa instruktioner kan man enkelt gömma instruktioner för ett virus utan att vi märker det. Det enda vi vill ha är ju en bild och ett ljud, och varför då inte låta dessa bilder och ljud passera ett analogt gap? Det vill säga bilden visas på en analog skärm för en videokamera som sedan åter digitaliserar bilden in till datorn.
Samma förlopp kan göras med ljud: Det digitala ljudet, det vill säga de instruktioner som kodar för ljudet kommer till en digital/analogomvandlare som alstrar ljudet i en högtalare där en mikrofon för ljudet till en analog/digitalomvandlare åter in i datorn. Gapet kommer naturligt filtrera bort alla instruktioner, därmed alla ovälkomna instruktioner=virus.
Det analoga gapet kan dock inte lösa problemet med att ta hem körbara filer som till exempel spel, program etc. Men detta är som sagt det minsta vi använder datorn till.
Screenglasögon: Det sätt som jag tror all bild/ljudkonsumtion på Internet, TV och video kommer gå till om några år. Bilderna projiceras på glasögonens båda glas och vi får därmed en äkta tredimensionell upplevelse. I bågarnas änden finns öronproppar som ger oss äkta stereoljud.

På  Länkar hittar Du det ledande labbet på området artificiell intelligens MIT. Där kan Du också själv testa  John Conways spel LIFE.
 
 





Tillbaka till Boksidan