Född till scientolog 2

Zoe Woodcraft växte upp inom scientologirörelsens inre kretsar. Detta är ett formellt, edsvuret uttalande hon gjort angående sina erfarenheter som barn och tonåring fram till dess hon bokstavligen flydde från rörelsen 16 år gammal. Det är inte del av någon rättslig process - Zoe har inte ställt några ekonomiska eller andra krav på rörelsen i efterhand. Hon vill bara att hennes berättelse ska bli hörd.

Zoes storasyster Astra har också beskrivit sina upplevelser: Född till scientolog 1

En bra tidningsartikel om Astra: San Francisco Chronicle 2001-02-12

Fler berättelser från avhoppare, inklusive flera videointervjuer med familjen Woodcraft.

Anmärkning: Översättarens kommentarer inom [hakparenteser]. Vissa engelska uttryck har behållits i texten eftersom de sällan översätts inom scientologirörelsen. Engelska originalet finns här. Översatt av Catarina Pamnell.


INTYG AV ZOE WOODCRAFT

Jag, Zoe Woodcraft, intygar följande:

1. Jag är över 18 år.

2. Följande uttalande görs utifrån min personliga kännedom om händelserna, och om kallad som vittne kan jag sakkunnigt uttala mig därom.

3. År 1986, när jag var två år gammal, blev mina föräldrar och min 15-åriga bror medlemmar i Sea Organization [en elitkår inom scientologirörelsen som alla medarbetare i rörelsens högre skikt tillhör] i Clearwater i Florida, USA. Min 7-åriga syster och jag själv lämnades vid den tidpunkten att tas om hand av Cadet Organization [kadettorganisationen, en enhet för barn till Sea Org-medlemmar, som är uppbyggd efter mönster av den "riktiga" Sea Organization och där kadetterna skall uppfostras i organisationens anda och lära sig arbeta]. Min familj och jag bodde i en fastighet vid U. S. Highway 19 som kallades QI vilket var en förkortning för Quality Inn. Denna byggnad hade tidigare varit ett Quality Inn-hotell. Kadettorganisationen låg där.

4. Rummet vi tilldelats att bo i var mycket litet, ungefär 4 m gånger 5 m. Det var ett rum och ett badrum; mycket nedgångna, nedlusade med kackerlackor och det luktade mögel. Vi bodde alla fem i detta rum så det var mycket trångt och nästan obeboeligt.

5. Mina föräldrar blev chockade när vi först visades till detta boende. När de hade värvats till Sea Organization för att arbeta åt Flag [det stora internationella scientologi-kurscentrat i Clearwater. Scientologirörelsen äger minst ett trettiotal olika fastigheter i centrala Clearwater, som är en liten stad på Floridas västkust] hade de lovats en ny tvårumslägenhet i Hacienda Gardens-komplexet, att vi barn skulle gå i privatskola och att de skulle få en dag ledig varannan vecka. Vi upptäckte snart att inget av detta var sant.

6. Efter cirka ett år återvände vi till England för att ordna med våra visum. Jag minns att jag var i England och lekte med en kusin, och inte ville åka tillbaka till Florida och de hemska levnadsförhållandena där.

7. Jag minns också att min far plötsligt sändes iväg och att jag inte hade någon aning om när han skulle komma tillbaka. Det skrämde mig, eftersom jag trodde att jag aldrig skulle se honom igen. Jag fick veta att han skickats till skeppet [fartyget Freewinds som seglar i Karibien som kurscenter för dyrt betalande scientologer] men ingen kunde säga när han skulle återvända. Han kom tillbaka efter 6 månader.

8. Vi bodde i Florida i ungefär två år, därefter förflyttades min mor till Los Angeles [rörelsens maktcentrum, där en rad av deras verksamheter av olika slag är belägna. Los Angeles och Clearwater är utan jämförelse de platser i världen där det finns mest scientologisk aktivitet.]

9. I Los Angeles placerades jag i CEO vilket stod för Cadet Estates Organization. Detta var en byggnad intill Celebrity Centre International [scientologiskt kurscenter som säger sig särskilt vända sig till artister]. Det var där jag bodde, ensam, de kommande två åren. Mina föräldrar och min bror bodde i de vuxnas förläggning och min äldre syster i kadettorganisationen längre bort längs gatan. Byggnaden jag bodde i hyste bara yngre barn. Vi bodde inte med våra föräldrar, utan sågs efter av "barnskötare".

10. Efter ett tag måste min far ta tjänstledigt från Sea Org för att ta hand om problem med våra visum. Han hyrde vid den tidpunkten en lägenhet och vår familj flyttade in där. Sedan började han arbeta för en firma som ägdes av en scientolog. Det var meningen att han skulle arbeta i detta företag i ett år för att vår familj skulle få uppehållstillstånd. I teorin bodde jag i denna lägenhet tillsammans med mina föräldrar, men eftersom båda mina föräldrar hade så långa arbetsdagar så togs jag till CEO tidigt på morgonen och hämtades sedan av mina föräldrar sent på kvällen. Så såg schemat ut till dess jag var sex år gammal.

11. När jag var sex flyttades jag till det som kallas Int Ranch. Detta är en anläggning i Happy Valley, Kalifornien. Vi fick höra att det var en hemlig plats och jag blev tillsagd att inte berätta för min far var den låg, eftersom han och min mor nu var skilda och han inte längre var medlem av Sea Org.

12. Jag placerades i en ganska bra sovsal, d.v.s. det fanns en snygg heltäckningsmatta, det var rent o.s.v. Men ingen av mina föräldrar bodde där och en 16-årig pojke som hette S.T. var ansvarig för cirka tjugo av oss yngre barn, som kallades "pre-cadets" ["blivande kadetter"]. Det fanns totalt sex till åtta vuxna som hade hand om anläggningen och ungefär ett hundra barn bodde där.

13. Mitt dagsschema på ranchen var: väckning kl. 07.00, en halvtimme för att klä sig, sedan frukost. Måltiderna styrdes av en rad regler. Vi fick en anvisad plats att sitta på och varje bord hade en "bordskapten" som såg till att en utsedd servitör hämtade maten från köket till bordet. Maten ställdes på bordet och vi fick ta själva. Efteråt städade vi bordet. Vi hade en halvtimme på oss att äta.

14. Efter frukost arbetade vi, slängde sopor, torkade golv, sopade o.s.v. Vi fick städområden att ta hand om i anläggningen. Allt arbete övervakades av S. Vi arbetade i cirka 20 minuter.

15. Sedan gick vi i skolan i fyra timmar, med en kvarts rast. Skolschemat ändrades ofta. Ibland gick vi fyra timmar på morgonen och två på kvällen, efter att ha arbetat på eftermiddagen. Ibland gick vi sex timmar i sträck.

16. Det mesta av det vi studerade var scientologitexter. Jag kommer ihåg att jag gjorde "Basic Study Manual" [grundläggande kurs i scientologisk studiemetod] när jag var sex eller sju år gammal och det var mycket svårt för mig. Det är en kurs som är avsedd för vuxna. När jag inte klarade mig så bra på det avslutande provet sade instruktören först åt mig att göra om vissa delar av kursen, och sade sedan att jag skulle göra om hela kursen. Då fick jag börja om från början av kursen. De enda övriga ämnen vi studerade var läsning och matematik.

17. Efter skolan fick vi en halvtimmes lunch, sedan ställde vi upp och gjorde gruppövningar. Vi marscherade i takt, rabblade scientologiska lärosatser i talkör, och hade stafettkapplöpningar som skulle "öka vårt partikelflöde" så vi kunde arbeta snabbare. Sedan fick vi tilldelat eftermiddagens arbetsuppgifter.

18. Arbetet bestod av sådana saker som att samla stenar från en bäck, lägga dem i en skottkärra och köra dem till ett ställe där man byggde en stenmur; att kratta fotbollsplanen när den klippts, och att rensa ogräs. Större delen av tiden rensade vi ogräs eftersom anläggningens utseende var mycket viktigt. Vi fick ofta höra vilken tur vi hade som fick lov att bo där. Vi arbetade hela eftermiddagen från lunch till middag.

19. Före middagen duschade vi. Efter middagen gick vi ytterligare två timmar i skola.

20. En sak som inträffade några månader efter det att jag hamnade där, var att vi en eftermiddag samlades ihop och skickades till ett hus som var till för vad vi kallade "de stora pojkarna". Det var det hus där [högsta ledarens brorson] bodde, tillsammans med flera andra pojkar. Det var ett väldigt fint ställe, mycket bättre än sovsalarna. De hade tavlor på väggarna, medan vi i sovsalarna bara fick lov att ha bilder på L. Ron Hubbard [scientologins grundare] eller skeppet Apollo [det fartyg där Hubbard ursprungligen bildade Sea Organization]. De hade också olika färger på väggarna och på sängkläderna, medan sovsalarna var i marina färger: marinblått och guld. Det fanns inget hus för de stora flickorna. Äldre flickor bodde bara i sovsalarna tillsammans med oss yngre barn.

21. Den dag vi fördes till de stora pojkarnas hus sade de åt oss att stanna därinne. Den vuxna person som såg efter oss sade till mig att vi hade för många barn på ranchen och en hälsovårdsinspektör hade kommit för att kontrollera oss. Så vi gömde oss till dess han hade åkt.

22. Jag ska beskriva mitt sovrum, jag upprepar att alla rummen var inredda i mörka färger. Sängöverkasten var marinblå med en gyllene Sea Org-symbol på. Gardinerna var marinblå, mattan var blå. Vi hade bruna byråer som vi inte fick lov att ställa några personliga saker eller familjefoton på. Vi fick inte hänga upp några personliga foton eller bilder; bara bilder på LRH eller Apollo.

23. En av de kurser jag fick göra strax efter att jag kommit dit var "bädda sängen-kursen". Jag fick lära mig hur jag skulle vika hörnen på lakanen så de var perfekt instoppade och det inte fanns några skrynklor någonstans. Slutövningen var att göra en perfekt bäddning på mindre än fem minuter.

24. På ranchen var vi klädda i uniform. Den bestod av khaki-shorts med en röd t-shirt eller tenniströja med ett broderat Sea Org-emblem. Vi hade också joggingbyxor och snygga byxor och en väst. Vi fick aldrig ha några egna kläder på ranchen, förutom pyjamas.

25. När det gäller fritid eller tid att leka, så hade vi ingen. Varje sekund av tiden var schemalagd och övervakad. Ibland på sommaren fick vi tjugofem minuter att bada på, det är allt.

26. På ranchen finns det också en sorts bestraffning som kallas "pigs berthing" ["bo som grisarna"]. Det riktas mot den som har hela eller delar av sovsalen ostädad. Straffet varierar mellan olika kadettorganisationer, men i den här fick förbrytarna sova i något som kallades "det stora huset". Det stora huset var en övergiven byggnad med ruttnande golvbrädor och trasiga fönster, fullt med insekter, råttor och fladdermöss. Jag minns tydligt två flickor, ungefär nio år gamla, som tvingades sova där och sprang ut från huset mitt i natten, skrikande och gråtande. En av flickorna sade till mig efteråt att de hade blivit dödsförskräckta av alla fladdermöss och inte stod ut längre.

27. Ranchen låg timmar ifrån all normal civilisation. Under det dryga år jag bodde där åkte vi aldrig på utflykt till staden, gick aldrig på bio, i affärer eller något sådant. Vi var totalt isolerade. Det enda tillfälle jag åkte därifrån var när jag en gång fick lov att ta ledigt för att hälsa på min far på julen.

28. När jag var sju år gammal blev jag utsedd till MAA [Master at Arms, etikchef]. Det är en person som ser efter att ingen slöar på arbetet och som skriver rapporter när de andra barnen uppför sig illa. Till exempel fick jag skriva en rapport på mig själv när jag hade smitit in i en godiskiosk och tagit en tugga på någon annans chokladbit. En annan pojke var tvungen att stå framför resten av gruppen och räkna upp saker han hade tagit, som en penna från en lärare. Han räknade upp ungefär trettio sådana händelser där han tagit eller lånat något utan att fråga. Det var extremt förödmjukande för honom, han var cirka tio år gammal. Nästa dag hade han sparkats ut från ranchen.

29. Varje fredag kväll kom min mor ungefär 02.00 och hämtade mig med en bil. Vi åkte till hennes bostad ungefär en halvtimmes resa bort, och jag hälsade på hos henne till 12.00 nästa dag. Det var den enda tid jag tillbringade med henne. Varannan vecka, när jag skulle hälsa på min far, så ordnade min mor så att en av hennes vänner hämtade mig och tog mig till min fars hus, eftersom min far var förbjuden att komma till ranchen. Jag stannade med min far över natten till 10.30 nästa morgon, sedan måste jag återvända till ranchen. Jag bad ofta om att få stanna längre, men fick alltid nej. Det gjorde ofta min far och mig upprörda. Jag kände det som om jag hade tillbringat en stor del av mitt liv med att säga adjö till min far.

30. De sista veckorna jag var på ranchen fick jag veta att min mor hade skickats på ett uppdrag till New York. När hon varit borta i cirka tre veckor sändes jag för att vara med henne.

31. Nu var jag på Manhattan. Här bodde jag i ett rum med min mor. Det fanns en våningssäng och jag sov där uppe och hon därnere. Detta rum var relativt rent och snyggt eftersom min mor var en Int Missionaire [person utskickad på uppdrag av högsta ledningen], vilket betydde att hon hade hög rang och auktoritet och de andra medarbetarna var rädda för henne.

32. Mitt schema här var att hänga ihop med sex-sju andra barn som fanns i huset. Jag gick inte i skola alls under hela den tid jag var i New York, vilket visade sig bli elva månader. Min mor frågade mig en gång om jag om jag ville gå i en vanlig grundskola, men jag trodde att vanliga skolor var hemska och tillhörde "fienden" eftersom det var vad jag fått höra hela mitt liv. Jag sade till henne att jag inte ville gå dit och hon sade ok. Under tiden i New York fyllde jag åtta.

33. Vid ett tillfälle satte min mamma mig i scientologi-kursrummet för att lära mig "training routines" ["TRs", scientologiska kommunikationsövningar], men jag gillade det inte och irriterade kursledaren och slutade efter ett tag. Jag fick gå ut varje dag, antingen till en affär med serietidningar eller för att köpa en bit pizza. För övrigt hade jag ingen kontakt med icke-scientologer. Det fanns också en kille som hette E vars jobb det var att se efter barnen och han tog oss till Central Park och till Empire State Building.

34. Varje torsdag kväll skulle min mor göra veckans budgetplanering för scientologiorganisationen och hon kom inte till vårt rum på kvällen. Jag brukade gå och lägga mig, men i de tidiga morgontimmarna brukade jag vakna och bli rädd och gå runt i byggnaden för att leta efter henne. Jag brukade hitta henne vid skrivmaskinen i något kontor, och jag stannade där med henne till dess hon kom och lade sig.

35. Precis innan min nioårsdag återvände vi till Los Angeles. Jag kunde inte åka tillbaka till ranchen eftersom de inte hade plats för mig. Så nu fick jag gå till Apollo Training Academy (ATA).

36. Apollo Training Academy är en utbildningsorganisation för scientologikadetter, d.v.s. barn från sju år och uppåt. Under tiden jag var med i denna organisation bodde jag i Anthony Building (AB) på Fountain Street. AB var en fyravåningars vrakhög: swimmingpoolen var övertäckt med plywoodskivor och vi var tillsagda att inte gå på dem för de var bräckliga och osäkra. Barn lekte där ändå eftersom vi ofta var utan tillsyn. Mattorna var gamla och luktade illa och det fanns mycket kackerlackor. Vi sov i våningssängar av metall med flagande färg. Det fanns inga riktiga sängkläder, inte någon av oss hade ett helt set med lakan, filt och kudde. Jag sov utan kudde i många månader.

37. Alla möbler var mycket gamla och nedslitna. Som belysning hade vi nakna glödlampor som hängde från taket. Köken hade rivits ur för att göra rum för fler människor så det stack fram rör överallt. Detta var de värsta förhållanden jag bodde i under min tid som ett barn av scientologin.

38. Byggnaden låg i ett farligt grannskap i Los Angeles och jag hörde ofta skott avlossas på nätterna. Det var ett väldigt skrämmande ställe för mig att bo på. Den vuxna kvinna som skulle vara vår barnskötare - det fanns ungefär elva flickor i min sovsal - var borta större delen av tiden. Hon sov inte ens där och jag minns hur jag aldrig visste var hon var. Vid den här tiden var min mor åter borta på uppdrag, denna gång i Mexico, så jag träffade henne inte alls. Men min pappa började igen att hämta mig varannan eller var tredje natt så att jag kunde vara med honom.

39. Det faktum att jag hade kontakt med min far som inte bodde inom scientologins begränsade värld gjorde mig glad. Det var ett ställe jag kunde åka till och ha det fint omkring mig och äta vad jag ville, och han gav mig fickpengar, annars hade jag inte haft några pengar alls. Jag hade också bättre kläder än de andra barnen, som hade väldigt dålig klädsel eftersom deras föräldrar inte hade råd med bra kläder och det fanns inga uniformer här.

40. Måltiderna serverades tre gånger om dagen på AB. Jag minns inte vad det var för mat, bara att det inte var gott.

41. Badrummen på AB var inte heller fullt fungerande, vi saknade ofta varmvatten, kaklet i duschen var mögligt och vi hade ingen tvål eller handdukar.

42. Dessutom fungerade inte hissarna i detta fyravåningshus så vi fick alltid använda trapporna.

43. Min skolgång under detta år ägde rum i ATA-byggnaden som låg en fem minuters bussresa bort i ett scientologiskt byggnadskomplex. Även här studerade jag scientologiska lärosatser och direktiv, samt matte, läsning och stavning. Det fanns ungefär tvåhundra barn i denna skola och vi packades ihop. En del barn studerade t.o.m. i matsalen, där de fick plocka ihop sina saker varje gång vi skulle äta. Vi hade inte något riktigt schema i denna skola. Varje måndag var stranddag och då studerade jag inte. Vi gick ofta till en park och stannade där hela dagen. De tog oss också till en swimmingpool som kostade 50 cent [5 kr] i inträde, men eftersom många av barnen inte hade några pengar satt vi mest och hängde hela dagen. Om vi bad läraren om pengar sade hon nej, och att det var ju tråkigt för oss om vi inte hade några pengar.

44. En annan aktivitet vi sattes på i AB var vad vi kallade att "hönspicka" heltäckningsmattan. Eftersom vi inte hade någon dammsugare, så blev vi barn tillsagda att krypa på händer och knän och plocka upp smuts och skräp från mattan. Skräpet innehöll flagor från målarfärgen och vi förväntades lämna vår sektion av rummet i ett perfekt tillstånd. Det var väldigt svårt, särskilt i den smala springan mellan mattan och väggen. Det brukade ligga allt möjligt smått skräp där, inklusive färgflagor och häftklamrar som stack mig i fingrarna.

45. Jag bodde i Anthony Building i ungefär två år, 1992 och början av 1993, då jag fick ett telefonsamtal från min mor som jag sällan träffat under den här perioden. Hon frågade mig om jag skulle vilja komma och hälsa på henne i Florida i ungefär tre månader. Jag visste inte ens var hon var. Jag sade ja, jag ville åka dit. Jag trodde inte att jag skulle flytta permanent till Florida, för jag ville inte lämna min pappa. Jag ville bara träffa min mamma eftersom jag inte gjort det på så länge.

46. Så jag flögs till Clearwater i Florida där min mamma mötte mig vid flygplatsen. Hon tog mig till sitt rum i Hacienda Gardens, som hon delade med en annan medarbetare, och jag sov där på hennes golv.

47. Nästa kväll, efter en trevlig middag på en restaurang, tog min mamma med mig till Quality Inn-byggnaden (QI). Hon ledde iväg mig till en sovsal och utropade "Det här är ditt rum! Så fint det är!" och började sedan ge sig av. Då bad jag henne att inte gå sin väg och lämna mig. Jag grät och ville inte vara ensam. Det var en av de värsta nätterna i mitt liv. Då var jag rädd att jag skulle stanna där för alltid.

48. Senare när jag låg i sängen och var ledsen och saknade min far och min syster i Los Angeles började jag att må illa, och kräktes upp middagen. Nästa dag började jag på kadettorganisationens schema.

49. Nu fick jag arbeta varje dag. Jag jobbade i min mammas kontor (Hubbard Communications Office) [divisionen för personal, intern och extern kommunikation samt etik och säkerhet] varje eftermiddag och sorterade och arkiverade brev. Det var ett liknande schema som det jag haft på Int ranchen, utom att istället för att arbeta utomhus på eftermiddagen så arbetade jag på kontor.

50. Det var också vid denna tidpunkt som jag skrev under ett Sea Org-kontrakt. Egentligen hade jag redan skrivit på ett sådant kontrakt någon gång tidigare, det här var det andra dylika kontrakt jag skrev på. Kontraktets innehåll är att jag ska arbeta för scientologirörelsen hela detta liv och de kommande en miljard åren. Jag fick också läsa ett direktiv som sade att om någon är i scientologin och inte vill vara där så kan de bara säga till kaptenen och så får de ge sig av. Jag ville förstås inte egentligen stanna där men jag ville inte göra min mor ledsen. Och jag var nio år gammal.

51. Skolgången under denna period var lite mer omfattande än vad jag dittills upplevt. Vi läste lite geografi och kultur. Vi fick också läsa lite mer varierande böcker. Under hela tiden var ungefär fyrtio procent av min utbildning studium av scientologin. När jag först kom dit gick jag bara fyra timmar i skolan på morgonen, arbetade sedan på eftermiddagen och tillbringade kvällarna på QI och lekte. Det var ingen som såg efter oss när vi lekte i våra rum. Efter ett tag började jag studera på kvällarna också. Det kallades aftonskola och var enbart scientologistudier.

52. Fast jag såg min mor i hennes kontor varje dag fick jag inte umgås med henne. Hon var väldigt upptagen och om jag råkade gå in i hennes rum sade hon åt mig att gå tillbaka till arbetet. Den enda tid vi hade tillsammans var lördag förmiddag när jag hälsade på henne i Hacienda Gardens. Detta var också den enda tid hon hade för att städa sitt rum, så det var inte tid för riktigt nära umgänge. Ibland gick jag till hennes våning redan på fredagskvällen och sov över där. Det var speciella tillfällen för mig.

53. Att hålla kontakt med min far under denna tid var väldigt svårt. Jag visste inte hur jag skulle ta kontakt och min mor blev inte glad när jag bad om hennes hjälp. Senare fick jag veta att han brukade ringa och ringa och till slut faxa arga meddelanden där han krävde att få tala med mig. Till slut fick jag meddelandena och tillåtelse att ringa honom, men deputy cadet commander [biträdande chef för kadetterna] satt alltid bredvid mig i rummet när vi pratade. Från det att jag anlände till Flag gick det tre månader innan jag först fick kontakt med min pappa, och därefter gick det ungefär fyra månader mellan telefonsamtalen.

54. Efter att jag bott ett tag på basen [d.v.s. Flag Land Base] fick jag tillåtelse att hälsa på honom två gånger per år. Först besökte jag honom en gång på sommaren och en gång vid jul, men min mor och kadettorganisationen ogillade detta eftersom jag stannade borta längre än den tillåtna tiden för tjänstledighet. Vi fick bara tre veckor per år och jag brukade ofta förlänga mina besök hos pappa eftersom jag inte ville åka tillbaka. Jag sade åt min pappa att jag inte ville tillbaka, men han var fortfarande scientolog vid den tidpunkten och sade att jag måste åka.

55. Jag blev alltid väldigt nedstämd när det var dags att återvända. Jag brukade gråta hela flygresan och flygvärdinnorna blev ofta bekymrade. Men när planet närmade sig Florida samlade jag ihop mig för jag ville inte att min mor skulle se att jag var upprörd. Hon blev alltid arg om jag visade att jag inte trivdes med att bo på Flag. Jag visste också att min mamma inte gillade min far. Hon sade att han var "före detta Sea Org-medlem och därför en DB ["degraded being", lägre stående varelse]" Det finns ett kyrkodirektiv som fastslår detta som ett faktum, och som Sea Org-medlemmar tror fullt och fast på.

56. Jag blev kvar i kadettorganisationen i många år. Vid en tidpunkt bytte jag sovsal eftersom jag från början placerats i en finare sovsal, då min mor tillhörde internationella ledningen. Men när hon flyttades permanent till en tjänst på Flag och blev vanlig medarbetare så var jag inte längre privilegierad.

57. Rummet jag flyttade till var mycket sämre. Den rosa mattan hade bruna fläckar och det fanns mer kackerlackor än något annat ställe jag bott på. Bara en annan flicka bodde i rummet. Jag kände henne inte eftersom jag inte bott där så länge och jag var blyg, och den flickan ansågs vara oetisk. Jag bodde i denna sovsal några månader, och flyttade sedan igen. Från 1994 till 2000 bodde jag i olika sovsalar på QI, en del bättre än andra. Jag flyttade nio gånger, efter vad jag kan minnas. Bara under de sista sex månaderna av år 2000 bodde jag med min mor. Då var jag 15.

58. Allt detta flyttande gjorde livet väldigt osäkert. När man väl hade vant sig blev man helt plötsligt tillsagd att man måste flytta. Oftast var det för att ordna rum för någon av högre rang som flyttade till området. När man blev tillsagd att flytta fick man snabbt plocka ihop sina saker och gå dit man blev hänvisad, vare sig man ville eller inte.

59. En av mina arbetsuppgifter var att riva väggarna i ett rum. Det var ett konstigt rum som hade plywood i två lager på alla väggar. Vi skulle dra bort all plywood från väggarna. När jag frågade kadettsamordnaren vad detta rum var till för sade han att det var avsett för "ethics particles" [personer som skickats till etikavdelningen för att de ansetts ha gjort något fel] som hade blivit upprörda eller hysteriska. Han brukade placera dem (barn) i detta rum och låsa in dem. En del av dem hade blivit så utom sig att de sparkat hål i de ursprungliga väggarna som bara var gipsväggar, så han hade klätt väggarna med plywood så att ingen skulle sparka sig igenom.

60. Livet på QI var allmänt sett deprimerande och trist. Det enda stället som fanns att leka på var parkeringsplatsen. Vi hade alltid ett tråkigt och strikt schema. Jag fick aldrig lov att lämna QI och vi åkte sällan på utflykter. Jag arbetade varje eftermiddag och hela dagen söndagar. På söndagar hade vi "renos", renoveringsdagar, då vi jobbade med att fixa QI-byggnaderna. Om vi inte hade specialtillstånd på lördagseftermiddagar, efter våra besök hos föräldrarna, så fick vi också då jobba med renovering. Vi fick lov att se på film varje lördagskväll i kadettrummet, och det var vårt enda nöje, fast vi fick aldrig välja film själva, de valdes av vår barnsköterska I och under en period var hon förälskad i en film som hette "Vite Riddaren", så fick se den om och om igen i veckor. Den var inte en barnfilm och otroligt trist.

61. En gång efter det att våra kadettkoordinatorer bytts censurerades vår läsning och vår musik. Våra rum genomsöktes efter stötande material och om något hittades som inte var godkänt så konfiskerades det. Till exempel så togs ett kassettband med Alanis Morisette bort eftersom hon var "lågtonig" [Hubbard placerade in olika känslor på en skala, tonskalan, där vissa "låga" känslor indikerar att personen har allmänt dåliga egenskaper och dålig moral] och "alltför arg". Veckotidningen Archie ansågs "alltför sexuellt inriktad" och förbjöds. Veckotidningen Seventeen var inte heller tillåten, liksom modetidningar eftersom de var "medelklassinriktade" ["medelklassvärderingar" som att tänka på karriär, ekonomisk och social trygghet och anseende i samhället anses förtrycka en person och stå i vägen för andlig frihet] och hade sexuellt innehåll.

62. Under årens lopp fick jag högre arbetsbefattningar. (Jag ansågs förresten vara en "utsänd missionär på uppdrag" från kadettorganisationen under den tid då jag arbetade på min mammas kontor.) Ett tag var jag Animal Room In Charge, ansvarig för husdjuren. Vi hade ormar och en fågelspindel och råttor och en kanin. Jag tyckte om det jobbet. Sedan fick jag jobba som MAA (Master At Arms) som sysslade med etik. Jag hade många andra jobb inom HCO-avdelningen och blev till slut Exec Esto [Executive Establishment Officer, en administrativ position]. På det jobbet utförde jag program som skrivits av mig själv och kadettkoordinatorn för att förbättra kadettorganisationen. När jag var LC (LRH Communicator) var ett av mina jobb att se till att alla porträtt av Ron Hubbard såg fina ut, så jag höll ständigt på med att tvätta bort kackerlacksspillning från ramarna och baksidan. Jag ledde också talkörerna när vi övade in scientologiska lärosatser.

63. Som HAS [HCO Area Secretary, chef för personal- och etikdivisionen] och som Director of Inspections and Reports [chef för etikavdelningen] skulle jag läsa "overt write ups" [skriftliga, detaljerade bekännelser av felsteg] gjorda av andra kadetter. Det inkluderade rapporter som skrivits om onani och andra sexuella aktiviteter bland kadetterna. Jag deltog också i etikdomstolar och bevisningskommittéer för barn. Dessa är rättskipningsåtgärder i enlighet med kyrkans direktiv.

64. Under en del av dessa år räknades jag som blivande kadett, och runt 11 års ålder blev jag kadett. Det utövades en del påtryckningar mot barnen för att få dem att bli kadetter [en kadett genomgår grundläggande träning för att bli Sea Org-officer i framtiden].

65. Först och främst så görs det klart att runt tio-elva år så ska man bli kadett, och om man inte blir det så får man ständigt frågan varför man inte är kadett.

66. För det andra har kadetterna privilegier som andra barn inte har. Kadetterna får betalt varje vecka. När jag först blev kadett fick jag sexton dollar [160 kr] per vecka, men det sänktes senare till åtta dollar. Det fanns speciella värdebevis man kunde tjäna ihop till för att få extra pengar. Från början var de värda 25 dollar, men också de sänktes till bara 12 dollar. Jag tjänade dessa värdebevis genom gott uppförande och hög produktion på mitt jobb.

67. För det tredje fick kadetterna bo bättre. Icke-kadetter (som bara kallas "barn") och kadetter bodde åtskilt. Om du var ett vanligt "barn" vid tio års ålder och inte en "kadett" i kadettförläggningen så behandlades du annorlunda och med förakt.

68. För det fjärde fick kadetter mer rörelsefrihet. De fick lov att lämna QI (i par, aldrig helt ensamma) och om de hade höga produktionsstatistiker fick de spela bowling. Om de utsågs till "veckans kadett" fick de glass.

69. Nackdelen med att bli kadett var att man då enligt kyrkans direktiv var på väg att bli en Sea Org-officer. Enligt direktivet är definitionen av kadett "en som håller på att utbilda sig till officer".

70. Den första gången jag tillfrågades om jag ville bli kadett sade jag att jag inte var säker på att jag ville vara i Sea Org. Jag saknade min pappa och tänkte en del på att återvända till Kalifornien. Kadettkoordinatorn blev chockerad och sade åt mig att jag måste reda ut det här. Jag sade till honom att jag kanske ville gå på universitetet. Han sade till mig att jag måste göra "tvivel-formeln" och meddelade också min mor. [En scientolog kan tilldelas något av 12 olika etiktillstånd, varav 5 räknas som låga tillstånd, däribland "tvivel". Andra låga tillstånd är "fiende" och "förräderi". Varje tillstånd har en formel, d.v.s. steg som skall utföras av scientologen, och redovisas skriftligt till etikchefen.]

71. Så då gjorde jag tvivel-formeln, som är ett sätt att hålla folk kvar inom scientologirörelsen. När man följer stegen i denna formel ska man jämföra statistikerna mellan de två grupper man vacklar mellan. Jag fick se kyrkans propaganda om hur underbar scientologirörelsen är, t.ex. tidningen Freedom. Sedan fick jag se statistiker över brottslighet och barn som använder Ritalin [amfetamin-liknande medicin som ibland ges till barn med ADHD/DAMP], liksom nyhetsartiklar om mordbränder och död. Detta skulle bevisa för mig att scientologivärlden hade bättre statistiker och var mer etisk än "wog" (den icke-scientologiska världen). Jag fick höra om hur onda psykiatrikerna var och alla hemska saker de gör med folk för att jag skulle se hur scientologin är en mycket bättre metod för mental hälsa. Dessutom skämdes jag så mycket för att jag tilldelats detta tillstånd, så jag ville helt enkelt komma ur det. Tillståndet tvivel är ett lågt etiktillstånd, och när man är i tvivel förlorar man alla privilegier och ses med förakt.

72. Jag hade också ett samtal med min mamma angående mitt tvivel. Hon var arg för att jag inte ville vara i Sea Org. Hon frågade om min far hade försökt påverka mig att gå mot scientologin. Hon ringde till och med min syster i Los Angeles och sade till henne att meddela min far att han inte fick säga något till mig som var mot scientologin. Hon frågade varifrån jag fått iden att vilja gå på universitetet. Hon tyckte att det var fullkomligt vansinnigt.

73. Då bestämde jag mig för att bli kvar i kadettorganisationen. Jag var elva år gammal.

74. När jag var tolv eller tretton värvades jag till Cadet TTC (Technical Training Corps). Vi utbildades till att bli kursledare och orduppklarare [ett mycket scientologiskt jobb - att hjälpa studenter hitta missförstådda ord i de texter som studeras, något som är mycket viktigt inom scientologin eftersom man tror att studenten måste fullständigt förstå vartenda ord för att kunna förstå texten korrekt] Nu studerade jag L. Ron Hubbards verk elva timmar om dagen, sex dagar i veckan. På söndagar hade jag tio timmar vanlig skolgång. Jag studerade vuxenkurser som "Student Hat" [mer avancerad kurs i scientologisk studiemetod] och "Hubbard Qualified Scientologist" [omfattande grundkurs i scientologisk lära]. Det är samma kurser som erbjuds vuxna i scientologikyrkor och -missioner världen över. Jag gjorde detta i nästan ett år.

75. Under denna tid hade jag inga lediga dagar förutom Sea Org day [12 augusti] och juldagen samt en tvåveckorsresa som var väldigt rolig. Vi åkte i en buss och campade och besökte Washington D.C. och Pennsylvania. Det var en extraordinärt speciell resa och bara några få av kadetterna fick åka. På tio år hade det bara genomförts fyra sådana resor som alla arrangerats av R.H. och hans fru.

76. Jag studerade "Student Hat" i sju månader. Det var väldigt svårt och jag avskydde det. Snart ombads jag lämna kadettorganisationen och gå med i riktiga Sea Org. Jag tyckte det verkade som en bra idé eftersom jag hatade TTC och Student Hat-kursen. Jag bestämde mig för att gå med i Sea Org (SO) och skickades till det som kallas EPF eller Estates Project Force, vilket är det första steget i utbildningen av SO-medlemmar. Jag var fjorton år gammal.

77. Nu började jag på EPF. Åter flyttades jag till en ny sovsal, som var ganska överbefolkad och låg i Hacienda Gardens. Jag studerade i personalutbildningshuset nära Super Power-byggnaden.

78. Det vanliga schemat var att vakna vid 07.30 eller 08.00 för att vara vid uppställningen kl. 09.00. Sedan hade vi tjugofem minuter eller mindre på oss att äta frukost. Sedan fick vi skynda oss för att snabbt diska upp efter maten. Därifrån gick jag för att arbeta med städning eller tungt fysiskt arbete. Detta inkluderade att skura golv, polera och damma trappräcken, dammsuga, bära kamerautrustning åt Gold studios [scientologirörelsens egen filmstudio], sätta upp plywood i Hacienda Gardens där de höll på att renovera, lägga mattor och skotta grus, som skulle användas till taket på Sandcastle [kursbyggnad], upp på ett lastbilsflak.

79. För att beskriva det närmare så arbetade jag i många dagar i Florida-sommarens hetta med att skotta grus upp på ett lastbilsflak. Lastbilen var hög och jag måste sträcka mig och anstränga mig för att kasta up gruset från den tunga skyffeln. Jag blev yr och matt när jag höll på med detta jobb. Ibland fick vi vatten men inte så ofta och vi fick inte ta så många raster eftersom det var så mycket som skulle göras.

80. En annan gång lade vi in nya mattor i Clearwater Bank-byggnaden [f.d. bankbyggnad uppköpt av scientologerna]. Det var många tonåringar som arbetade på detta projekt. Det fanns en inhyrd mattläggare och ett gäng EPF-are. Vi drog loss mattan, lade på klister, slet loss golvlister och använde "knätryckare" för att platta till mattan. Jag arbetade med detta i en vecka, sov på dagen och arbetade på natten, hela natten. Personalen åt i denna byggnad under dagen.

81. När jag höll på med ovanstående var det en äldre rysk man (ca. 60) som hette Sasha som hade en mattkniv och av en olyckshändelse råkade skära sig i armen. Det blödde fruktansvärt och ingen gjorde något för att stoppa blodflödet. Jag grep tag i hans arm och tryckte på det för att stoppa blödningen. Vi gick till en skåpbil utanför, med blodet rinnande, och körde till sjukhuset. Det var så mycket blod överallt att sköterskan måste fråga vem av oss som var skadad.

82. På sjukhuset försökte läkaren tala med Sasha men han pratade inte engelska. Till slut sade jag till honom att vi var med scientologerna och han gick med på att behandla. Sasha blev sydd och jag återgick till arbetet.

83. Ett annat projekt vi gjorde var att ta bort möbelspik från skeppsstolarna i CB och ersätta dem med nya. Åter arbetade vi hela natten och sov och studerade på dagtid. Vi gjorde detta tre nätter i rad.

84. Mr. D.E. som var chef för EPF var känd för sitt dåliga humör. En man som hette Vladimir och var från Ryssland hade fötter som luktade illa och Mr. E sade till honom att hantera det. En morgon vid uppställningen skrek han "Vad är det för jävla lukt! Jag sa till dig att fixa det!" Sedan knuffade han en annan EPF-are så att hela raden av personer stöttes. Sedan gick han fram till Vladimir, som varken talade eller förstod engelska, och slet upp hans fot och slängde Vladimir till marken. Han slet av skon från foten och kastade iväg den, och skrek till Vladimir att han borde ha badat fötterna i klorinvatten. Vladimir blev väldigt upprörd och skakad av det hela, vilket vi alla blev.

85. Det fanns en annan ung man som hette Josh som var yngre än jag. Det blev en svår storm och vi skickades alla till Sandcastle för att lägga ut sandsäckar [Sandcastle ligger nära havet]. Mr. E sade att detta var mycket viktigt för att skydda Sandcastle och om någon av oss föll i havet skulle han simma in till sidan och ingen annan skulle hoppa i efter för att hjälpa till. Josh småflinade åt Mr. E:s intensiva tal och Mr. E svarade med att knuffa pojken och dingla med honom över sidokanten av en hög terass - ungefär 1,5 meter hög - och låtsades att han tänkte släppa honom på trottoaren nedanför. Pojken blev väldigt rädd och tagen.

86. På EPF skulle vi vara med vår grupp hela tiden. En gång gick jag till affären ensam och då sprang EPF-kaptenen efter och frågade vart jag var på väg eftersom jag visste att jag inte fick gå själv. Alla telefonsamtal till någon utanför scientologin var också begränsade av regler. Jag fick faktiskt höra att tät kontakt med familjemedlemmar var förbjudet, en gång i veckan var för ofta. Ofta tillät han inga telefonsamtal alls, och klagade jämnt över yttre kontakter.

87. Jag var på EPF i nio månader. Det är en extremt lång tid att vara på EPF. De flesta blir klara på några veckor. Jag var tvungen att gå tillbaka och klara upp ord på det material jag studerat på TTC. All denna korrigering av mina studier och bestraffningar för att jag var för långsam, och att ofta få höra att jag inte var särskilt smart skakade mitt självförtroende och fick mig att tro att jag var korkad. Till slut återvände jag helt enkelt till kadettorganisationen. Detta var i mitten av 1999.

88. Där arbetade jag igen, på ett nytt jobb. Självklart hamnade jag i en ny sovsal, men nu kunde jag också hälsa på min mamma på lördagsförmiddagar. På EPF kunde jag inte träffa henne alls för de på EPF får inte ledigt på lördagsmorgonen.

89. Det är svårt för mig att minnas vad som hände sedan. Ett tag jobbade de på att få mig att återvända till EPF. Jag envisades med att säga nej, nej, nej. Till slut sade jag till dem att jag inte alls var säker på att jag ville viga hela mitt liv till Sea Org. I samma ögonblick jag ärligt berättade detta sattes jag åter i etiktillståndet tvivel.

90. Dessutom sattes jag på ett program för att "hantera" mina känslor av att inte vilja bli en Sea Org-medlem. När jag gjorde detta program bjöd min far och min syster (som nu själv hade lämnat Sea Org och levde ett vanligt liv med min far i Los Angeles) mig på semester till Hawaii. Jag ville verkligen åka med dem och bad om lov. Först vägrades jag tillstånd, men jag tjatade och tjatade till dess jag fick lova att åka.

91. Under denna resa uttalade min pappa en del mild kritik mot Sea Org och scientologin. Jag försvarade dem omedelbart, precis som jag alltid fått lära mig. När vi återvände till LA från Hawaii konfronterade min pappa mig rejält angående Sea Org. Till slut nådde han fram till mig. Jag erkände att jag egentligen inte ville vara i Sea Org och att jag skulle vilja prova att gå i skolan som ett vanligt barn. Han sade att jag kunde stanna hos honom på en gång, men jag kände mig så skyldig och lojal mot kyrkan så jag insisterade på att åka tillbaka och lämna organisationen på det regelmässiga sättet.

92. Så återvände jag till Clearwater och när jag kom tillbaka varnade min rumskompis Nicole mig att de åter tänkte få mig att gå tillbaka till EPF, eftersom de omgående behövde en person till ett visst jobb. Hon höll också på att försöka lämna organisationen, det var enda anledningen till att en annan Sea Org-medlem skulle berätta något sådant för mig. På så sätt hann jag förbereda mig mentalt för det som skulle komma.

93. Tre dagar efter det att jag återvänt kom min mamma för att besöka QI. Det var den första gången hon besökt QI på åratal. Jag anade omedelbart vad hon höll på med. Hon uppträdde mycket moderligt och tillgivet, och hon och kadettkoordinatorn J.S. bad mig komma med på en promenad. Så fort vi lämnat kontoret stannade de och min mamma satte igång.

94. Hon sade att jag hade arbetat på mitt program och hon ville veta vad jag hade kommit fram till. Hon sade att det var ett arbete jag behövdes för och att jag borde återvända till EPF. Jag svarade henne ärligt att jag ville gå på universitetet och bli inredningsarkitekt. När hon hörde detta blev hon fullständigt chockad. Hon blev synbart irriterad och "moderskänslorna" syntes det inte längre mycket av.

95. Självklart höll hon på i en och en halv timme med att övertala mig att stanna och gå tillbaka till EPF. Hon frågade hur jag skulle kunna rädda planeten genom att gå på universitetet och en massa andra saker som jag helt enkelt inte visste som femtonåring. Men jag hade sett min mor bearbeta många andra personer. Ofta hade hon prisat mig som ett skinande exempel på en kadett, trots att jag var ett grundligt olyckligt barn. Jag visste vad som skulle komma ur hennes mun innan hon sade det. Så jag klarade att stå fast. Jag ville lämna organisationen.

96. Nu fick jag ett "routing out"-program. Det var steg jag måste göra för att få lämna Sea Org. De flesta av stegen måste göras i samarbete med andra personer och snart upptäckte jag att det vanliga var att det inte fanns någon tillgänglig för att hjälpa mig. Efter veckor utan hjälp och utan framsteg blev jag arg. Dessutom lade de hela tiden till nya steg till programmet. Till slut sade min mor att jag skulle klara upp orden i hela Student Hat-kursen, som är en jättestor kurs, och detta lades till programmet.

97. Jag blev väldigt upprörd när de lade till Student Hat-kursen. Jag hade hållit på och slagit upp ord i åratal och det enda resultatet var att det fick mig att tro att det var något fel på mig. När jag blev upprörd skyllde de på mig, sade att jag bara blev arg för att jag fortfarande hade missförstått några ord. Vid den här tiden var det fortfarande meningen att jag skulle gå i vanlig skola, men nu utgjorde scientologins lärosatser och direktiv 90 procent av mina studier.

98. Under denna tid försökte jag hålla kontakt med Astra (min syster) och min pappa. Jag ringde dem varje eller varannan vecka. Detta sågs med allvarligt ogillande och personalen och min mor brukade ofta skälla på mig för det. De fick mig att känna mig skyldig och att jag gjorde något fel (det var inte rätt att hålla kontakt med denna "yttre påverkan").

99. Efter några månader var jag så arg att jag började gräla med J.S., kadettkoordinatorn, och krävde en orduppklarare och den övriga hjälp jag behövde för att kunna göra mitt program. Han skrek bara till mig att jag var oetisk och självisk, att de hade viktigare saker för sig än att jobba med mig. När du håller på att lämna organisationen är du inte längre viktig och ingen vill hjälpa dig eller behandla dig väl.

100. Ibland brukade han skrika till mig och gå mot mig så jag backade in i väggen, och han skrek så häftigt att spottet flög från hans mun och i mitt ansikte. Jag började gråta när han gjorde så, och han gjorde det flera gånger.

101. Min mor tyckte inte heller om J.S. och brukade lägga skulden på honom för att jag inte hade "hanterats" som kadett så att jag stannade i Sea Org. På eftermiddagarna brukade jag träffa min mamma när jag gick in på Flag för att arbeta (jag måste fortfarande arbeta varje dag). Hon brukade säga att hon skulle se till att jag fick orduppklarning på FH [Fort Harrison, stora kursbyggnaden för betalande kunder], men det hände bara tre eller fyra gånger. I den här takten visste jag att det skulle ta åratal för mig att lämna organisationen på rätt sätt, och jag började känna fruktan och uppgivenhet.

102. Efter att ha försökt i tre månader att sluta gav jag liksom upp och började bara jobba åt min mamma på heltid, utan att gå i skola alls. Jag återvände till QI för att sova på natten. En dag när jag arbetade anlände några kadetter till min mammas kontor bärande på många av mina saker i en kartong och min tvättkorg. Jag frågade vad som var på gång och de sade att de inte visste, J.S. hade bara sagt till dem att ge mig mina grejor. Nu flippade jag verkligen ur för jag hade alltid bott på QI och nu hade jag kastats ut därifrån. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen.

103. När jag träffade min mamma på rasten berättade jag vad som hänt. Hon sade "åh, jag trodde att du ville bo hos mig". Vi hade aldrig diskutera detta innan och det var verkligen jobbigt för mig. Jag ville inte bo med henne för jag visste att hon ville styra allt och skulle försöka få mig att stanna i Sea Org och det här skulle bara hjälpa henne. Men hur som helst flyttade jag in hos henne eftersom jag inte hade någon annanstans att ta vägen.

104. I min mammas lilla sovrum i Hacienda Gardens, som hon delade med en 80-årig dam, sov jag på golvet inklämd mellan ett bord och min mammas säng, utan madrass, bara med en kudde och en filt.

105. Nu jobbade jag hela dagen från 09.00 till 23.00. Jag började smita till Clearwaters bibliotek på morgnarna bara för att läsa, eftersom jag hade varit förbjuden att läsa så mycket under så lång tid. Jag började läsa veckotidningar, dagstidningar och böcker - allt jag kunde få tag på. Min mamma blev arg och sade till mig att inte göra så men jag fortsatte.

106. Min mamma såg nu till att jag åter började gå i skolan på kadettorganisationen men bara i 10 timmar om dagen på lördagar. Men det enda jag studerade var scientologi och jag slutade igen efter tre veckor. Sedan blev mitt schema att arbeta hela dagen sju dagar i veckan, och ingen skolgång utom mina besök till biblioteket, att sova på min mammas golv, äta i Clearwater Building. Jag höll inte ens längre på med mitt routing out-program. Jag var väldigt deprimerad, det var en av de värsta perioderna i mitt liv eftersom folk inte längre tyckte om mig eftersom jag ville lämna organisationen, jag hade inte uniformen längre, mina vänner pratade enbart med mig när de skulle övertala mig att stanna kvar och alla människor som känt mig i åratal undvek mig.

107. När julen närmade sig började jag åter anstränga mig för att avsluta mitt program så att jag skulle kunna åka till min pappa till julen. Min mamma ville inte gå med på det eller hjälpa mig, så jag gick till kaplanen. Kaplanen talade med mamma, som övertygade honom om att han inte skulle hjälpa mig eftersom jag bara var oetisk. Så jag tillbringade julen med min mor.

108. Den julen gav min mor och min mormor (också i Sea Org) mig mindre klappar än vanligt och gav dem med tvekan, såg det ut som, och min mamma tog bara förmiddagen ledigt för att vara med mig.

109. Strax efter jul började jag ringa min far och syster oftare, flera gånger i veckan. Jag ringde från telefonautomater, ofta från biblioteket, antingen mottagaren betalar eller med min fars telefonkortsnummer så att min mor inte skulle upptäcka det. Jag började klaga över att inte få gå i skolan och att inte få lämna organisationen. Jag blev mer och mer arg.

110. I slutet av januari, under ett av dessa telefonsamtal, sade min syster "Kan du inte bara sticka? Vi kommer och hämtar dig eller köper en biljett åt dig." Vid det laget var jag urtrött på att skämmas för att jag ville sluta och säker på att de aldrig skulle låta mig bli klar med programmet för att få lämna organisationen. Jag hade också nyligen blivit utsatt för förnyade försök att få mig att starta om på EPF och det skrämde mig. Strax innan hade Commanding Officer för Commodores Messenger Organization (CMO, en speciell enhet som mest består av yngre tjejer) blivit mycket arg på mig när jag vägrade att åter gå med. Hon hade beordrat mig att börja på EPF omedelbart. Jag sprang gråtande till min mamma för att be om hjälp men hon sade att hon inte kunde göra något och började fråga "Varför går du inte tillbaka till EPF?". Jag gick hem och vägrade att gå till jobbet alls resten av veckan.

111. Så när Astra sade att jag bara skulle sticka kände jag en plötslig lättnad. Det var vad jag ville göra. Så vi började planera. Vi bestämde att jag skulle sticka i slutet av februari 2000. Jag var rädd för att ringa efter en taxi, jag hade sällan ens åkt i en bil, så min pappa gick med på att flyga över och hyra en bil och plocka upp mig i närheten av Flag.

112. Jag började att i hemlighet packa mina saker i en låda och två ryggsäckar. Kvällen innan jag stack kysste jag min mormor god natt, och kände mig väldigt ledsen för jag undrade om jag någonsin skulle träffa henne igen. Sedan gick jag och lade mig. Nästa morgon skulle jag fly.

113. Jag vaknade sent! Nervöst grabbade jag tag i mina saker och för en av de första gångerna i mitt liv liftade jag med en annan medarbetare som körde en bil (han hade bil för att han arbetade med renoveringarna och behövde den. De flesta i personalen får inte ha bil.) Min låda hade jag gömt i en dold garderob i Coachman-byggnaden. Jag hade tagit dit mina saker i ryggsäckar varje dag och i hemlighet fyllt lådan. Jag var så nervös varje gång jag talade med någon, rädd att de skulle inse att jag tänkte smita.

114. När jag kom till arbetet hittade jag på en ursäkt för att träffa min mor, som höll på att studera. Normalt sett är det inte tillåtet att avbryta personalen när de studerar. Jag gav henne en kyss och sade att vi skulle ses senare. Hon var lite irriterad av mitt besök. Jag kände mig så elak som lämnade henne, men å andra sidan ville jag inte att hon skulle veta om det och hindra mig. Hon var liksom både min mor och fienden.

115. Nu tog jag mina två hårt packade ryggsäckar och skyndade mot Clearwaters bibliotek. En Sea Org-medlem såg mig gå där och kom fram till mig. Jag blev iskall inuti, men han bara småpratade och jag log och svarade, och fortsatte sedan. När jag kom till biblioteket såg jag min pappa sitta där i en bil. Nu visste jag att jag verkligen var på väg. Jag var så upprymd och känslosam att jag ville gråta, men visste att vi måste skynda oss för att hinna med planet.

116. Jag talade bara kort med honom och sade sedan att jag måste hämta min låda. Min pappa väntade på parkeringen och jag sprang tillbaka till Coachman-byggnaden för att hämta lådan från garderoben. Jag tog tag i lådan, men den började gå sönder och jag kunde inte låta andra se min kläder ramla ur den. Jag lämnade lådan i en gränd bredvid, sprang tillbaka till min pappa och hoppade in i bilen. Sedan körde vi över till Coachman för att hämta lådan i gränden. Vi duckade när vi passerade de övervakningskameror vi kände till på Clearwaters gator [rörelsen har uppåt hundratalet kameror som bevakar deras olika byggnader i staden].

117. Vi kom till gränden och jag rusade ut för att hämta lådan. Pappa kom ut och hjälpte till. Mina knän skakade och jag såg mig oupphörligt omkring för att se om någon Sea Org-medlem lade märke till oss. Vi lyckades få lådan och dess innehåll in i bilen, hoppade in och for mot flygplatsen.

118. Jag var i känslomässigt upplösningstillstånd vid denna tidpunkt. När vi kommit ombord på planet började jag verkligen ifrågasätta vad jag höll på med och brast i gråt. Jag var rädd att jag förstörde mitt liv. Men jag fortsatte ändå.

119. När vi kommit till LA ringde jag till Flag och lämnade ett meddelande till mamma om att jag anlänt utan problem till LA. Sedan åkte jag hem med min pappa. När vi hunnit fram till hans lägenhet hade det kommit meddelanden från min mamma som sade att jag skulle ringa henne. Jag ringde henne inte trots att jag var ett känslomässigt vrak, darrade och grät. Snart ringde hon igen och det första hon sade var "Det där var väl inte så smart, eller hur"? Hennes attityd och småsinthet övertygade mig om att jag hade gjort rätt som stack.

120. Några ytterligare händelser som jag inte berättat ovan gäller det tunga arbete barn gjorde på QI. Till exempel så använde jag en tryckluftsborr för att bryta upp betongblock och använde ofta en cirkelsåg för att såga trä till våningssängar. Alla barn tillverkade sina egna våningssängar i trä.

121. När jag använde tryckluftsborren var jag glad för det eftersom vi annars fick bryta betong med en stor hacka.

122. QI har två våningar och det löper järnstaket runt dem. Vi barn fick ofta slipa bort rost från det och måla det, och försöka stabilisera det med skruvar och spikar. Det satt ofta så löst att man inte kunde luta sig mot det, och det brukade bindas fast mot taket med rep.

123. Barn målade också dörrar och väggar, lagade hål i gipsväggar, lade kakel, skar mattbitar och lappade ihop till hela bitar som lades på golvet. De använde också syra för att tvätta bort mineralavlagringar från badrumsgolv.

124. Detta är exempel på det arbete som görs av barn för att hålla byggnaden i skick.

125. Angående medicinsk vård medan jag var i Sea Org, så bröt jag en gång foten när jag var ungefär 13. Benet hade brutits från lilltån till vristen, och jag hade fruktansvärt ont. Jag kunde inte gå alls och låg kvar länge i sängen på morgonen, men var ändå tvungen att gå upp och arbeta. Kadettkoordinatorn kollade mig och sade att det bara var en stukning. Efter ungefär en vecka var det fortfarande inte bättre så jag gick till MLO [Medical Liaison Officer, bedömer om en medarbetare behöver medicinsk vård och sköter kontakter med sjukvården]. Jag väntade hela dagen utan att någon hjälpte mig. Mot slutet av dagen tog de slutligen emot mig. En MLO tog mig till en scientologisk kiropraktor i närheten.

126. Jag fick veta att denna kiropraktor skulle ta billiga röntgenbilder. Hon tog dem, såg frakturen och visade mig den, och sade att jag skulle gå till en doktor. Jag togs aldrig till någon doktor. Än idag har jag ont i foten när jag springer.

127. När jag var på EPF arbetade jag mycket med syra. Jag hade inga skyddshandskar och min hud blev väldigt torr och sprucken och började flaga av. Något hände också med mina fötter som blev ömma och röda, sedan fick sårskorpor till och med på ovansidan. De sprack och blödde och fotsulorna var så ömma att jag knappt kunde röra vid dem. Jag måste fortsätta arbetet till dess jag bönade om att få gå till MLO. Då kunde jag knappt gå eller röra på fingrarna.

128. MLO, som inte ens har medicinsk utbildning, sade att det såg ut som svamp och skulle försvinna. Jag fick ingen behandling och skickades omedelbart tillbaka till arbetet. Jag köpte själv handkräm i affären och använde den för att minska smärtorna.

129. Jag led av detta ända till dess jag åkte med min far till Hawaii. När han såg mina händer och fötter skaffade han omedelbart medicin och smörjde in mig ofta. Vid det laget jag återvände till Sea Org hade det blivit bra.

130. Jag vill påtala att kyrkan lovar att du ska få alla medicinska problem omhändertagna. Det är inte sant. Medicinska problem ignoreras om de inte är extrema. Du anses göra något fel själv om du blir sjuk eller skadad.

131. Varje form av vård som kostar pengar måste gå igenom en lång process av godkännanden som kan ta månader. Jag vet att min mormor betalade för operationer eller medicinsk behandling för några av sina vänner, eftersom de inte kunde få medel avsatta inom kyrkans ram och de var i gravt behov av vård.

132. Jag skar mig också illa i armen en gång, så att köttet syntes, och fick ingen annan vård än ett förband. Jag har ett mycket fult ärr på armen från denna skada.

133. En annan sak var att vi barn kördes omkring i gamla, trasiga skolbussar. De gick ofta sönder och vid tre olika tillfällen fick jag och andra barn gå ut ur bussen när den fick stopp och knuffa den till vägkanten medan föraren styrde.

134. Ibland fick kadetterna ingen lön alls eftersom basen [Flag Land Base] inte tjänade tillräckligt med pengar. En av de saker vi måste betala med egna pengar var att tvätta kläder och köpa våra egna hygienartiklar. Det inkluderade tvättmedel, schampo, tamponger, tvål och tandkräm. Vi var också själv ansvariga för vissa klädesartiklar som underkläder, strumpor och våra egna hårborstar, etc. Allt detta skulle betalas med vår veckolön på 8-12 dollar [80-120 kr]

135. Vi måste tvätta våra kläder i myntautomater på QI. Detta slukade upp till hälften av den lön jag fick som kadett.

136. Resten av min lön använde jag ofta till mat, eftersom jag inte stod ut med det vi fick oss serverat på QI. Våra måltider var rester från Clearwater Bank building. En av våra middagsrätter var bröd med smält ost. Det serverades en gång i veckan. När jag lämnade organisationen år 2000 serverades det aldrig några efterrätter då basen inte tjänade tillräckligt med pengar för sådan lyx.

137. Vi hade marschträning på QI och på EPF. Vi marscherade tillsammans och lärde oss formationer som åttan. Vi fick också springa och marschera i dubbel och tredubbel takt och göra vad vi kallade "dödssprint" där vi fick springa i full fart i grupp, hållande marschformationen, uppför trappor och överallt.

138. En annan övning på EPF var att springa uppför alla tio trapporna. Ingen EPF-are fick använda hissarna på Fort Harrison. När vi städade eller gjorde något annat arbete på FH (som att måla på tionde våningen) fick vi springa upp och ner för trapporna hela dagen.

139. På EPF blev vi så hungriga att det hände att vi tog överbliven mat från de brickor som lämnats av de betalande gäster som bodde i hotellrummen. När vi arbetade och passerade dessa brickor i hallen eller nära köket brukade vi alltid stjäla rester. Detta hände regelbundet under den tid jag var där 1998 och 1999.

Jag intygar på heder och samvete, enligt Förenta Staternas och staten Floridas lagar, att ovanstående är sant.

Clearwater, Florida den 24 januari 2001

Zoe Woodcraft


Läs också uttalandet av Zoes äldre syster, Astra Woodcraft