Denna sida hålls inte uppdaterad
Scientologi till vardags - välkommen INNEHÅLL - VAD ÄR SCIENTOLOGI? - DE HEMLIGA SKRIFTERNA
FAQ - VARFÖR DOG LISA? - FRONTGRUPPERNA
GLÖM INTE ATT SKRATTA! - LÄNKAR - Sök
svensk flagga på svenska  rekommendation rekommenderas!   scientologers egna sidor  smiley kul!  annan åsikt annan åsikt!
DENNA SIDA INNEHÅLLER KRITISKA ÅSIKTER OM SCIENTOLOGIN OCH NÄRLIGGANDE ÄMNEN. SCIENTOLOGI ÄR ETT VARUMÄRKE TILLHÖRANDE RELIGIOUS TECHNOLOGY CENTER. DENNA SIDA HAR INGEN ANKNYTNING TILL RTC ELLER RTC:S LICENSTAGARE.

Min historia om scientologikyrkan
av Birgitta Harrington (f.d. Dagnell)

Översättning från det engelska originalet av Catarina Pamnell, med vänligt tillstånd av Birgitta.


Del 1

Det hela började hösten 1970, när jag var ute och gick med min lilla flicka. En man kom förbi och frågade om jag ville göra en test för att få reda på mer om mig själv. Senare samma dag gick jag in i den s.k. Scientologikyrkan i Örebro för att göra testen. Jag hade aldrig hört talas om den kyrkan förut.

Människorna där verkade väldigt vänliga och intresserade av mig. När testen var klar blev jag visad på Dianetikboken, och fick höra att den presenterade upptäckten av en helt ny vetenskap. Jag trodde inte riktigt på det där så jag tackade nej till att köpa boken. Sedan frågade de om jag ville göra kommunikationskursen, och jag sade nej till det också, eftersom jag inte tyckte att jag hade några problem med att kommunicera. Jag hade sjungit inför publik sedan sexårsåldern och var van att tala och sjunga utan att bli nervös. Och min publik verkade gilla mig. Då fick jag höra att det hade inget med saken att göra - komm-kursen var något helt annat. Hursomhelst - jag tackade nej och gick min väg, eftersom den där kyrkoprylen gjorde mig lite misstänksam mot vad det egentligen handlade om. Jag ville inte tro på eller gå med i någon sorts organiserad ny religion.

I mars 1971 fick jag ett brev från dem där det stod att de ville att jag skulle komma dit, eftersom en viktig person skulle hålla ett föredrag. När jag kom dit på kvällen såg jag en man i uniform som gick omkring och de andra viskade till mig: "Det där är Kapten Bill - Rons närmaste man". Jag förstod att han måste vara något särskilt, fast jag undrade över uniformen. Han visade en film om Sea Org som började väldigt dramatiskt med musiken "Also spracht Zarathustra", vilken imponerade på mig. Så till slut anmälde jag mig till komm-kursen och började nästa dag.



 

Åren gick med många kurser och mycket auditering, och i december 1979 blev jag staff (medarbetare på scientologikyrkan)och började arbeta som klass IV-auditör (en auditör är en sorts terapeut)i Malmö-orgen ("orgen", dvs organisationen, är i scientologin det allmänt använda slanguttrycket för en scientologikyrka). All utbildning betalade jag själv. I mars/april 1980 utsattes Malmö-orgen tre gånger för polisräder, och de ville att jag skulle ta hand om negativ press och sköta PR. Så jag blev medlem av Guardians Office, och jag förvånades över att upptäcka att GO alltid visste cirka tio minuter i förväg när polisen skulle komma, och att GO visste vad den ekonomiansvarige (Treasury Sec) hade sagt till polisen under förhör när han satt i häkte. Senare visade det sig att en scientolog jobbade som vakt på polisstationen. Jag skickades till East Grinstead i England för en utförlig PR-utbildning. Jag kommer ihåg att jag läste "Public Relations" av Cutlip och Center, "A spy and his Master" och "Art of War" plus en massa material av L Ron Hubbard.

Jag skulle förstå "Operation Snow-white" och andra hemliga operationer och program.

Tillbaka i Malmö började jag att arbeta med PR, med syftet att få media mer vänligt inställda till scientologin, och det lyckades jag ganska bra med. Jag grävde upp misskötta fall på mentalsjukhus och i fosterhem, och använde dessa fall som exempel på hur scientologin brydde sig om dem, och hur psykiatriker var ansvariga för allt som stod illa till i samhället. Så här i efterhand - det var bara propaganda alltsammans. Det var ingen som verkligen brydde sig om dessa människors olycka. Min lön berodde på hur många fiender jag kunde förvandla till vänner, och hur många mediareportage som var positiva till scientologin som jag kunde åstadkomma, och också på hur många andra grupper i samhället som jag kunde förmå att samarbeta med mig. I allmänhet presenterade jag mig som en representant för "Kommitten för mänskliga rättigheter", "Narconon", "Criminon", "Föräldrars rätt i samhället", osv. De var alla frontgrupper avsedda att propagera för scientologin och L Ron Hubbard.



 

Under 1982 gick många rykten och det var mycket turbulens i organisationen. Vi fick nu lära oss att de som ägt scientologimissioner (scientologigrupper som startas och ägs av privatpersoner, dock med licensavtal med scientologirörelsen) och hela den dåvarande ledningen, liksom de flesta personer i Guardians Office världen över, var förklarade "suppressiva personer". "Suppressiv" eller "SP" som det heter inom scientologin är en term som i princip betyder att du inte lyder order, och scientologer som blir offentligt "förklarade suppressiva" kommer därefter att bli utfrysta och utsätts för olika bestraffningar, böter och uteslutning. I januari 1983 fick Malmö-orgens Guardian (chef) en order från RTC att skicka allt sparkapital (reserves) till Luxemburg, vilket gjordes. Strax därefter blev jag befordrad till Assistan Guardian Malmö (lokal chef för GO), eftersom den förra AG och övriga GO-staff togs bort. AG hade inte sänt tillräckligt med pengar. Så vi var två personer kvar i GO, jag och AG SOCO (ansvarig för "Social Coordination" dvs frontgrupperna).

I februari kallades jag till Flag Operations Liaison Office i Danmark för information. Jag åkte över och möttes av den ansvarige, Allan Hubbert från Special Unit i Los Angeles. Han log och sade vänligt att jag behövde göra ett litet "vårstädnings-program" som hette DPF (Deck Projects Force). Jag hade aldrig hört talas om det, men han visade en Flag Order skriven av Lafayett Ron Hubbard (LRH). Jag fick veta att alla kvarvarande staff från GO-avdelningar i Europa skulle komma till DPF:et. Anledningen till detta var att vi var orsaken till att kyrkan inte expanderade, och vi var kyrkans fiender. Alla GO-avdelningar skulle stängas och ersättas med "Department of Special Affairs". Bara särskilt utvalda, fläckfria, icke-GO-personer skulle utnämnas till denna avdelning. Vi, fienderna och förrädarna, skulle sättas på DPF:et för att rehabiliteras. (Intressant nog är många av de som idag jobbar i Department of Special Affairs ändå gamla GO-personer)

Jag fick veta att jag måste börja på DPF:et genast. Det fanns ingen tid att åka hem och byta kläder eller hämta ombyten, eller ens att ringa till min man och mina barn. För att få göra ett telefonsamtal måste man skriva och be om tillstånd, berätta om syftet med samtalet o.s.v. Det tog mig ungefär en månad att få tillstånd för mitt första samtal hem. Så där var jag, i mina svarta långbyxor, svarta tröja och minkpäls. Jag lärde mig att använda min päls som kudde också. De kläderna bar jag i över en månad. Jag var en av de först anlända, av de 82 personer som snart samlades från hela Europa.

"Rehabiliteringen" bestod i massor av arbete, mest städning, och började 8.00 med upprop. Vi måste svara "Ay Sir" när vi ropades upp eller tilltalades. Vi fick inte lov att tala med personer utanför DPF:et, och senare inte heller med DPF-medlemmar från andra länder. På det sättet isolerades vi. Första natten var vi bara två personer i ett normalt tvåbäddsrum. Nästa natt, och de följande, var vi arton personer i det. Vi fick frukost ibland, fast det hörde inte till vanligheterna. Jag kommer ihåg en morgon då vi fick 16 brödskivor att dela på 82 personer, och en man tog sex stycken. Det bröt nästan ut ett inbördeskrig. Måltiderna intogs i en källare som vi delade med en massa duvor. Det var mycket smutsigt, fullt med fågelskit. En gång fick jag slåss med duvorna om maten. Maten räckte aldrig till oss alla, och bestod av ris och bönor. Inga tallrikar, inga bestick och inga kastruller. En gång fick vi soppa, och jag hade turen att äga en liten plastmugg så jag kunde dricka soppan. Vi brukade känna oss som "den fattige när det regnar manna från himlen".

Arbetet bestod mest av att städa toaletter, korridorer och hotellrum eller något målnings- eller renoveringsarbete. Städmaterial fanns knappt, det var t.ex. borstar som nästan helt saknade borst. Bara kallt vatten och inget rengöringsmedel. Jag städade mest på Nordland och det lilla hotellet mitt emot Nordland. En gång skulle jag städa badrum och en lång korridor i det andra hotellet. Jag hade hög feber och golvet i korridoren var mycket smutsigt. Jag fick städa det med en tandborste, krypande på mina knän eftersom jag inte kunde stå upp. Nästa dag kunde jag inte komma ur sängen eftersom jag var alltför sjuk i lunginflammation. Vakterna kom och försökte få upp mig, men det gick inte. Dagen efter var jag tvungen att gå tillbaka till arbetet igen.

Arbetstiden varade till 23.00, men vi väcktes ofta mitt i natten för att jobba. Ibland arbetade vi till 5.00 på morgonen med bara två halvtimmesraster under hela den tiden. Vi fick aldrig gå eller sitta ner - bara springa eller krypa på knä.

 

Vissa arbetsuppgifter var rent ut ondskefulla;

1. En av oss sattes att måla receptionen på FOLO, och tre andra av oss gjorde grundarbetet. Hon tyckte att det var ett ganska trevligt jobb och det såg snyggt och prydligt ut när hon hade avslutat målningen. Men efter fem dagar hade färgen fortfarande inte torkat, och vi upptäckte att färgen hade blandats till utan torkmedel. Hon var tvungen att skrapa bort all våt färg från receptionen, och sedan fick hon en SP-declare och försvann.

2. Några andra fick tvätta pappersskräpet. Det var fem av oss som fick stå ute på gården vid FOLO och ta papper ur säckar, stoppa det i iskallt vatten, hålla ner det i vattnet tills det var genomdränkt och sedan pressa ur allt vatten och krama bollar av papperet. Sedan lades det tillbaka i säckarna. Händerna värkte, det var vinter i Danmark och minusgrader ute. Syftet med denna idiotiska syssla var att sedan kunna stoppa mer papper i säckarna eftersom luften pressades ur.

Efter ett par veckor fick vi veta att vi skulle börja göra etikhanteringar på kvällarna. Vi blev glada eftersom det gav oss möjlighet att sitta ner på stolar. Men snart märkte vi att det var inte den sorts etikhantering som vi var vana vid. Först måste man skriva ner alla dåliga saker man gjort i detta liv och tidigare livstider. (På scientologispråk kallas "dåliga handlingar" för "overts".) Sedan sattes man framför en auditör (en som ska lyssna på din "bikt") med en E-meter (så kallas den scientologiska varianten av lögndetektor, som används som ett "religiöst instrument" inom scientologin). På var sida om auditören stod en missionär (Mike Sutter och Isa-Bella Ferrer). ("Missionär" inom scientologin är en person som skickats ut på specialuppdrag av ledningen. Ofta är uppdraget att disciplinera lägre organisationer i hierarkin.) Auditören, som hette Des, läste upp overten (läste alltså upp personens biktade bekännelser högt, medan den som biktat sig var kopplad till lögndetektorn) och kollade hur e-meterns visare rörde sig. Missionärerna började skälla på personen. "Det här är inte vad du egentligen har gjort, du har STORA overts, du är den ondaste människan på jorden, vi vill veta dina verkliga overts..." Inom scientologin kallas detta "gang-bang sec checking" ("gang-bang" är amerikansk slang för gruppvåldtäkt, "sec(urity) checking" är inom scientologin en säkerhetskontroll med e-metern att personen inte utgör något hot mot organisationen). Skällandet och skrikandet kunde pågå i en timme eller mer, tills personen "insåg" att han eller hon verkligen var så dåliga och onda. Många i min grupp klarade inte av det. En kväll bröt en italiensk man ihop och började att gråta, erkände att han var ond och sade att han var väldigt tacksam mot missionärerna som hade avslöjat sanningen om honom. Han la sig ner på golvet, kröp på sina knän till missionären Mike Sutter och kysste hans skor. Mike såg föraktfullt på honom och sade "du är suppressiv-förklarad, ut härifrån!". Italienaren hade inga pengar och visste inte hur han skulle komma hem. Senare hörde jag att han lyckats hitta ett fraktfartyg i hamnen som lät honom åka med till Italien.

En annan dam jag minns var från Belgien. Hon fick ungefär samma behandling som beskrivits ovan, men gav dem fel "insikt" (att erkänna eller inse något, vare sig det egentligen är sant eller inte). I sessionen sade hon att hon äntligen insett hur mycket hon försummat sin man och sina barn på grund av scientologin. Efter ovanstående behandling försökte hon rymma men misslyckades. Veckan efter denna incident talade hon inte med någon. Hon smög omkring på gården, ibland skrattade hon hysteriskt för sig själv. Jag fick höra att hon blev galen. Sedan var hon plötsligt borta. Jag vet inte vad som hände med henne, men har tänkt mycket på henne.  

Efter en månad av denna behandling fick jag lov att åka hem och träffa mina barn över helgen. Jag ringde till min äldsta dotter, hon var 13, och berättade att jag skulle komma hem på lördagen. Hon blev överlycklig och skulle laga en fin middag för att välkomna mig. Vi grät av lycka båda två när vi talade om det.

När lördagen kom fick jag höra att min permission blivit indragen, eftersom de trodde att jag inte skulle återvända, eller skulle berätta för folk om vad som pågick i Danmark. Halva dagen höll jag på att försöka övertyga dem om att jag måste åka hem och träffa mina barn, att de väntade på mig och så vidare. Inget av vad jag sade hjälpte. Det var blankt nej. Eftersom jag bara inte stod ut med tanken på min lilla flicka som var så glad och lagade middag åt mig, bestämde jag mig för att fly på kvällen. Sent på kvällen smet jag ut från Nordland, gick till färjan och åkte till Malmö. Jag anlände hem vid midnatt och väckte familjen. Vi var så lyckliga över att träffas igen tills min man sade till mig att jag var tvungen att åka tillbaks nästa morgon. (Han var också scientolog.) Jag sade nej, aldrig! Jag åker inte dit igen. Men han övertalade mig genom att säga att jag skulle skickas till RPF:et eller att vi måste skilja oss om jag inte gjorde det. Så jag for tillbaka.

På vägen till Nordland mötte jag Barbara Schwartz från Tyskland. Vi var rumskamrater och vänner sedan jag hjälpt henne en natt när hon var borta och de (scientologipersonalen) frågade mig om hon hade sovit i sin säng under natten. Jag visste inte säkert, eftersom jag hade sovit, men sade till dem att hon varit där hela natten. Nu träffade jag henne och hon sade att hon måste rapportera att jag varit borta, och att jag skulle skickas till RPF:et (ungefär samma sak som DPF:et, men vanligtvis mer långvarigt och ofta ännu tuffare). Jag övertalade henne att inte anmäla mig och till slut gick hon med på det eftersom jag hade hjälpt henne en gång.

Så var jag tillbaka på DPF:et igen. En kväll skällde missionärerna på oss allihop. Efter utskällningen undrade en av dem om vi hade några frågor. Jag hade en fråga och räckte upp handen. Eftersom de tyckte att det var mycket oförskämt av mig att fråga något, skulle de statuera exempel och beordrade mig att stiga fram. Jag sattes på en stol framför de andra 80 personerna. De sade till de övriga att titta på mig som var den verkligt suppressiva personen i rummet. De tre missionärerna skällde på mig och förödmjukade mig i två timmar framför de andra. Till slut skickades mina kamrater ut, och jag var ensam med missionärerna. Jag satt på stolen i tre timmar medan de skällde på mig, sade att jag aldrig hade gjort något bra i hela mitt liv. Mike Sutter arbetade upp sig till sådan ilska att han spottade mig i ansiktet, kastade stolar runt rummet och kastade ett bord så det träffade mig i magen. Mike sade att jag skulle kastas ut ur scientologin för alltid. Det fanns ingenting i världen jag var så rädd för som att höra som de orden. Jag minns att jag tänkte "utkastad, men jag lever fortfarande". Efter de tre timmarna började jag gråta och sade till dem att jag alltid hade försökt att handla rätt och att jag hela tiden jag var staff hade följt L Ron Hubbards policy.

Detta blev vändpunkten. Jag fick höra att det hela var ett prov för att se om jag kunde hålla min position. Nu var jag deras första produkt! Och jag var deras stjärna! Jag skulle bli den första officeren i det nya "Department of Special Affairs"! Jag kände mig väldigt lycklig, och väldigt, väldigt stark eftersom jag inte hade blivit knäckt!

Men inte så långt efter detta kom Birgitta att lämna Scientologikyrkan helt och hållet...