Denna sida hålls inte uppdaterad
Scientologi till vardags - välkommen INNEHÅLL - VAD ÄR SCIENTOLOGI? - DE HEMLIGA SKRIFTERNA
FAQ - VARFÖR DOG LISA? - FRONTGRUPPERNA
GLÖM INTE ATT SKRATTA! - LÄNKAR - Sök
svensk flagga på svenska  rekommendation rekommenderas!   scientologers egna sidor  smiley kul!  annan åsikt annan åsikt!
DENNA SIDA INNEHÅLLER KRITISKA ÅSIKTER OM SCIENTOLOGIN OCH NÄRLIGGANDE ÄMNEN. SCIENTOLOGI ÄR ETT VARUMÄRKE TILLHÖRANDE RELIGIOUS TECHNOLOGY CENTER. DENNA SIDA HAR INGEN ANKNYTNING TILL RTC ELLER RTC:S LICENSTAGARE.

Mitt liv som scientolog

av Catarina Pamnell


Innehåll


Inledning Jag stötte på Scientologirörelsen 1981, när jag var 18. Den skulle komma att påverka mitt liv i stor utsträckning under de följande åren - tyvärr mer i negativ riktning än i positiv. Anledningen till att jag skrivit ner min historia (förutom all berömmelse och ära som medföljer nätpublicering ;-) ) är helt enkelt att det har hjälpt mig att få perspektiv på det hela, och det är mitt lilla bidrag till den växande samlingen av berättelser om livet inom scientologirörelsen. Jag var bara med på gräsrotsnivå. Det finns andra personer som avslöjat hur livet kunde te sig högre upp i hierarkin. F.d. medlemmar berättar, (på engelska.)
 

Varför skulle någon överhuvudtaget bry sig om scientologirörelsen? Den är väl knappast något större problem i vår oroliga värld? Nej, tack och lov har de antagligen inte mer än 40.000-100.000 medlemmar internationellt, trots att de själva brukar hävda 8-9 miljoner, och håller på att krympa. Dock har de en stor förkärlek för att lägga sig i politik, som i fallet med "scientologbibeln" kontra den svenska offentlighetsprincipen. Det kan också innebära stora konsekvenser för den enskilde som engagerar sig i rörelsen. De flesta personer jag såg dras med verkade faktiskt vara ganska normala, intelligenta och anständiga människor. De var bara idealistiska, och ville göra något för att förändra sig själva och världen till det bättre. Inte anade de att de höll på att kliva in i en mardrömsvärld av bedrägeri, girighet, manipulation och maktbegär, där en del människor råkar mycket illa ut. Scientologirörelsen berättar INTE hela sanningen om sina trossatser, målsättningar och verksamheter! Informera dig - för deras nästa måltavla skulle kunna vara just ditt barn, din bror, syster, partner, vän...

Tillbaka till innehåll

Medlemssiffror (eng.)



Jag börjar på "vägen till total frihet"... När den charmiga och självsäkra unga mannen insisterade på att jag åtminstone skulle prova på en av deras kurser, så lät det inte så märkvärdigt. Visst hade jag hört något vagt om att de var ett konstigt gäng, men jag hade ju faktiskt umgåtts med alla möjliga udda typer förr utan att lida den minsta skada. Den här killen såg inte ut som någon galen fanatiker precis, utan faktiskt rätt normal, och det verkade löjligt att inte ens våga testa. Han bad mig inte precis att sälja min själ, eller hur? Men steg för steg, utan att egentligen själv märka förvandlingen, skulle jag komma att låta scientologin styra mina handlingar, mina ord och till och med mina tankar. I gengäld fick jag fickan full av tomma löften.

 

 

De första kurserna imponerade egentligen inte så värst mycket på mig, men ändå fångades jag gradvis av den förväntan och intensitet som låg i luften. De där scientologerna verkade så enormt säkra på att de var på rätt spår. Om jag inte dök upp på avtalad tid så ringde och skrev de - det var smickrande med all uppmärksamhet. Man fick höra de mest fantastiska historier om vad folk hade uppnått med scientologins metoder. Jag gjorde en del av deras kommunikationsövningar, s.k. TR:s, som bland annat innefattade att kunna sitta stilla på en stol en lång stund (timtal) utan att tänka eller reagera på något, först blundande, sedan under det att man tittade en annan person i ögonen, och sedan även lära sig att inte reagera på provokationer av olika slag, och kände jag mig lite självsäkrare, tyckte jag. Tänk om det var så att de faktiskt hade rätt? Att de hade hittat svar på hur människors sinnen fungerar, kunde göra oss intelligentare och lyckligare och i förlängningen minska ondska och lidande i världen. Nog kunde jag väl iallafall prova i ett par veckor till och läsa några scientologiböcker innan jag gav upp denna möjlighet.

TR:s, (eng.)

 

Det fanns ett program (Reningsgenomgången) som sades kunna rena kroppen från upplagrade kemikalier, t.ex. miljögifter och mediciner, och strålning. Medan jag gjorde programmet upplevde jag en del lustiga saker, som man förklarade berodde på att lagrad strålning och latenta sjukdomar lämnade kroppen. (Var det inte snarare sidoeffekterna av att ta gigantiska vitamindoser och tillbringa 3-5 timmar i bastun varje dag? Tyvärr var jag alldeles för villig att acceptera deras förklaringar på den tiden.) Efter ett par veckor av detta ansträngande program kände jag mig extremt klar i huvudet och obekymrad, jag kunde stå en lång stund och bara titta på färgskiftningarna i lacken på en parkerad bil. I detta tillstånd var det inte särskilt svårt att övertala mig att köpa mera kurser. Sedan genomgick jag lite scientologiterapi (s.k. auditering), en sorts psykoterapi där en terapeut (s.k. auditör) med längre eller kortare scientologiutbildning (kanske bara några veckors kurs) ställer ingående personliga frågor enligt bestämda formulär och oftast med hjälp av en sorts enkel lögndetektor, en s.k. e-meter. Då upplevde jag att jag kom ihåg ett tidigare liv - wow!

Då och då råkade jag på saker som inte verkade stämma och tvivlade på hela scientologigrejen, men på olika sätt, ibland under övertalningsförsök som varade i flera timmar, blev jag alltid övertygad att fortsätta: "Skaffa mera auditering, studera fler kurser, hjälp till mer, arbeta hårdare - sedan kommer du att fatta allting! Eller vill du inte göra något för att hjälpa mänskligheten?" Jag fick lära mig universums stora hemligheter - men mitt liv höll på att gå åt skogen.

E-meter (eng.)

 

1983, två år efter det att jag läst min första scientologibok, hade mitt ganska välordnade liv (fast jobb, kompisar, pengar på banken, inga drog- eller psykproblem, o.s.v.) fallit ihop till en fullständig röra. Jag hade slutat mitt kontorsjobb och arbetade på scientologikyrkan i Stockholm. "Lönen" var 50-100 kr i veckan, plus att man kunde göra en del kurser. Efter att redan ha betalat bortåt 100.000:- för kurser och terapi var jag pank. Jag hade ingenstans att bo, eftersom personen jag hyrde rum hos just hade blivit utesluten ur rörelsen, vilket medförde att andra scientologer inte fick ha med henne att göra - jag fick 24 timmar på mig att flytta ut. Jag sov och åt dåligt, hade praktiskt taget ingen kontakt längre med min familj och tidigare vänner, och blev mer och mer obalanserad och nere. Så varför hoppade jag inte bara av? Vid det laget hade jag lärt mig det scientologiska synsättet att om någon av deras metoder inte funkade så bra för mig, så berodde det enbart på mina egna fel och brister. Personer som inte var framgångsrika och högpresterande ansågs mindre värda, deras egna försyndelser och onda avsikter orsakade deras problem. (Detta gällde även sådant som sjukdomar och funktionshinder.) Ju värre allting blev, desto mer trodde jag att jag behövde scientologin för att komma ur det. Hubbard (scientologins grundare och "guru") sade ju, om och om igen, att scientologin var den enda fungerande lösningen, och enbart ondsinta människor motsatte sig den. Världen utanför var i händerna på galna psykiatriker, giriga bankirer och korrupta regeringar. Paranoia? Nej, nej, bara scientologisk vardag...

Tillbaka till innehåll

Prislista för scientologins kurser (sv.)

Om scientologins fiender, (eng.)



...och hamnar i ett scientologiskt straffarbetsläger

Vid åttiotalets början skakades scientologirörelsen av såväl yttre problem - ledande scientologer dömdes för bl.a. dokumentstölder och infiltration av amerikanska myndigheter - som interna maktstrider. Det s.k. Guardian's Office-nätverket, som under ledning av Hubbards fru Mary Sue haft stort inflytande, förlorade kampen och omorganiserades. De personer som arbetat inom GO i Europa kallades till det europeiska högkvarteret i Köpenhamn (FOLO EU) för att "reformeras" (dvs. lära sig lojalitet gentemot den nya ledningen) genom ett program kallat "Deck Projects Force" (DPF). Detta var i början av 1983, och senare samma år skickades även många "vanliga" kyrkmedarbetare från hela Europa för att göra programmet. Jag jobbade då på avdelningen för personal, kommunikation och etik i Stockholm, men var "besvärlig" - efter kanske ett par hundra timmar av scientologiauditering hade jag obehagliga ångestattacker och började få svårt att skilja på fantasi och verklighet. Framåt oktober/november var jag en av de säkert hundratals personer sammanlagt som skickades Köpenhamn för att korrigeras.

Mer om rörelsens brottsregister, (eng.)

 

På europahögkvarteret satte de mig i ett litet rum, varpå två kvinnor iförda scientologiledningens (Sea Organization) militärliknande uniformer började förhöra mig med scientologernas speciella lögndetektor. De uppträdde hotfullt och skrek åt mig att bekänna vilka illdåd jag hade begått. En av dem, en ganska ung tjej, hade inte långt dessförinnan besökt Stockholm, och vi hade småpratat medan jag visade henne hur hon skulle använda telexmaskinen. Nu var hennes ansikte som hugget i sten. Hela situationen kändes overklig.

Sedan fördes jag till ett smutsigt källarrum fullt med folk. Där skulle vi "DPF:are" sitta i flera timmar varje dag och skriva utförliga listor över alla våra "synder". Enligt Hubbards teorier så är det huvudsakliga skälet till att människor kritiserar något eller någon, att de tidigare har begått någon skadlig handling gentemot objektet för kritiken. Genom att avslöja alla omoraliska eller generande saker vi någonsin gjort, hur små och personliga de än var, skulle vi bli ordentliga, lydiga och okritiska scientologer. Då och då skulle en annan person kolla listan för att se till att vi inte slarvade med att ange alla detaljer. På detta sätt lärde man sig att vända alla kritiska tankar inåt, mot sig själv, och letade efter ett eget verkligt eller inbillat felsteg så fort man upprördes av något inom rörelsen. Så vitt jag vet har scientologikyrkan fortfarande kvar de listor jag skrev, trots att jag inte längre är medlem, och jag har inga som helst garantier för hur de används.

Resten av tiden skulle vi arbeta, mest med städning, disk, renoveringsarbeten o. dyl. Vissa jobb var särskilt otrevliga, som att hoppa omkring inne i sopcontainers för att packa ihop innehållet. Ibland var uppgifterna en ren förödmjukelse, som att städa en heltäckningsmatta utan dammsugare. Reglerna var strikta: vi fick inte tala med folk utanför DPF:et, inga som helst telefonsamtal eller brev utan att först be om tillåtelse, vi måste alltid förflytta oss genom att springa istället för att gå, och åtlyda alla order från DPF-chefen. De krävde att få våra pass, för att göra det svårare att rymma (särskilt för utomnordiska medborgare). Vi skulle vakta på varandra, och rapportera så fort någon bröt mot reglerna.

Sea Organization (eng.)

 

Det var en blandad skara människor där. Några hade kommit från kyrkor i olika europeiska länder, andra jobbade på de högre organisationerna i Köpenham. De sistnämnda levde under än hårdare disciplin, och om de inte gick igenom DPF-programmet till ledningens belåtenhet kunde de skickas till ett liknande, men tuffare och mer långvarigt program, Rehabilitation Project Force. En dag jobbade jag tillsammans med en kvinna som såg ut att vara bortåt 60 år. Vi putsade fönster med iskallt vatten och gamla tidningar. Det fanns till och med gravida kvinnor på DPF:et. Vi sov (kanske 5-6 timmar per natt) i olika trånga rum i ett gammalt f.d. hotell, "Nordland", där FOLO-personalen också bodde. Äta fick vi göra i hotellets källare - spaghetti, ris, bröd, ibland ägg - fast det gällde att hålla sig framme om man skulle hinna få något.

Rehabilitation Project Force (eng.)

 

Trots de besvärliga fysiska förhållandena, var det ändå förnedringen som var värst - vi betraktades i princip som kriminella. När jag kom dit var jag redan i ganska dåligt psykiskt skick, och det blev bara värre. Det är svårt att beskriva, men jag trodde ett tag att jag skulle dö. Min kropp kändes främmande och ibland kunde jag inte ens gå eller tala. Folk försökte få mig ur detta tillstånd genom att tvinga mig att gå eller springa omkring och titta på saker i omgivningen. Detta är Hubbards recept för hur en förvirrad person ska behandlas för att lugna ner sig och bli utåtriktad. En dag blev två andra DPF:are beordrade att ta mig ut och få mig att springa. De bokstavligen släpade mig i armarna längs gatan utanför FOLO. En dansk kvinna kom fram och började skälla på dem att släppa mig, annars skulle hon ringa polisen. Snabbt drog de in mig i källaren igen. Varför bad jag inte kvinnan om hjälp? Världen utanför existerade inte längre för mig, jag kunde inte ens tänka tanken att en icke-scientolog skulle kunna göra något för mig. Det enda jag hoppades på var att på något sätt komma igenom programmet.

När jag allt mer började tappa greppet om verkligheten flyttades jag till ett provisoriskt rum med någon sorts hönsnätsväggar uppe på vinden på hotell Nordland. Det var avskilt från resten av DPF-gänget, utom en person som skulle vakta mig. Jag har senare hört dessa vindsrum kallas "Monkey gallery" - apberget. En morgon kunde jag bara inte förmå mig till att gå upp ur sängen. Jag kunde vagt höra att någon ropade på mig och skakade mig, men det var omöjligt att uppbåda tillräckligt mycket kraft att ens öppna ögonen. Ett tag gled jag in och ut ur drömmar, utan att kunna tala - jag minns att någon drog ner mig från sängen, jag visste att kroppen dunsat hårt i golvet men kunde inte känna det. Till slut somnade jag antagligen, och en obestämd tidsrymd senare lyckades jag ta mig upp. Jag tror att någon hämtade ett glas "Cal-Mag" (en dryck med en stor dos kalcium och magnesium som scientologer ofta använder som avslappnande medel). Den enda tanke jag lyckades hålla fast vid var att jag på något sätt måste ta mig tillbaka till arbetet.

En kväll fick jag höra att jag skulle uteslutas från scientologikyrkan, något som hände flera personer på programmet. Det skulle betyda att jag kom ut från källaren, men jag kunde knappt längre föreställa mig ett liv utanför. Allt jag visste var att min framtid i all evinnerlighet var förstörd. En medlem som får en uteslutningsorder (Suppressive Person declare) är bannlyst från kyrkan, får inte göra de kurser som utmålas som enda vägen till andlig räddning, och ingen scientolog får längre umgås med henne. När de sade nästa dag att jag skulle få vara kvar, blev jag oändligt tacksam. (Varför lät de mig vara kvar? Enligt ett brev jag en gång råkade få se, tyckte de att jag var i så dåligt skick att det skulle kunna skapa en pinsam situation för kyrkan om de skickade hem mig sådan. Det gäller till varje pris att hålla skenet uppe.)

En dag när jag sprang till jobbet hade jag en underlig upplevelse av att all känsel stängdes av. Den genomträngande kylan från snön som smälte i mina tunna skor, hungern, utmattningen, den fysiska och psykiska smärtan - allt försvann. Ingenting alls var viktigt längre. Jag kunde röra mig som en robot.

Isolering som behandlingsmetod inom scientologin, (eng.)

 

Då och då hände det att någon försökte rymma. Jag och en annan svensk tjej sändes till järnvägsstationen en dag, för att genskjuta en man från Stockholm som saknades. Vi hittade honom, men kunde inte förmå honom att återvända. Han sade att han inte trodde på den s.k. OT 3-kursen, den som skulle vara en av de största hemligheterna inom scientologin och bara fick avslöjas för avancerade scientologer som betalat stora summor för denna kurs. Jag hade ingen aning om vad kursen handlade om, men för ett ögonblick kände jag sympati för honom och ville också hoppa på tåget hem. Snabbt tvingade jag undan dessa tankar - han hade fel och vi hade rätt, och det måste jag tro på.

Tillbaka till innehåll

OT 3-kursen, (sv.)



Tillbaka till verkligheten

I januari 1984 hade jag blivit en "reformerad" scientolog. De berömde några översättningar som jag hade gjort, och jag fick åka tillbaka till Stockholm. Men i åratal efteråt befann jag mig i ett konstigt, nästan avdomnat tillstånd, förutom tillfälliga känsloutbrott. Mitt självförtroende var så gott som borta, och från att ha varit en nyfiken person som inte var särskilt rädd för att sticka ut, lät jag nu andra personer styra och ställa helt med mitt liv. Jag fortsatte jobba i kyrkan i något år, sedan slutade jag för att betala av skulder och ägna mig åt familjen. På något sätt hade jag tappat mina personliga ambitioner och drömmar. Det ända som verkade åtråvärt var att någon gång få ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra scientologikurserna. Nu var jag helt övertygad om att jag hade enorma personliga problem, och verkligen behövde mer scientologiterapi - de scientologimetoder som påstods vara så effektiva verkade inte så bra på mig, vilket måste betyda att jag var en ovanligt usel person...

Efter mer än tio år bestämde jag mig för att skaffa mig en utbildning, för att kunna få ett bättre jobb. När jag så småningom kom till högskolan fick jag för första gången tillgång till datorer och Internet. Någon visade mig hur man använde en sökmaskin, och en dag fick jag plötsligt iden att söka på "scientology". Kanske hade rörelsen någon hemsida, tänkte jag. Till min förvåning var träfflistan jättelång, och snart stod det klart att de flesta sidorna absolut inte kunde vara godkända av scientologikyrkan. Det fanns kritiska berättelser från f.d. medlemmar, av vilka en del hade suttit på toppositioner inom rörelsen. Det fanns skrämmande berättelser om hur rörelsens hemliga säkerhetstjänst trakasserade motståndare för att tysta dem. Det fanns information om Hubbards förflutna som inte alls stämde överens med den officiella versionen. Och så fanns där de "hemliga kurserna" som skulle innehålla den mest avancerade andliga kunskapen på hela planeten.

 

 

Jag tvekade först innan jag vågade titta på dessa - bara att läsa materialet skulle enligt rörelsen kunna göra en oförberedd person allvarligt sjuk, eller till och med vara dödligt! Men jag kunde inte längre bortse från all den övriga kritiska informationen, som bekräftade så mycket av det tvivel jag ofta känt under årens lopp. När jag började tänka över mitt liv, och de scientologer jag känt, så var jag tvungen att erkänna att vi inte verkade ha blivit några överlägset förnuftiga, starka och goda personer - snarare tvärtom. Var läran verkligen att lita på? Jag ville veta, och tog risken. Några minuter senare brast jag ut i klentroget skratt. Var detta den stora hemligheten - ännu en dåligt hopkommen sciencefiction-historia??? Även på lägre nivåer i scientologin stötte man ibland på mer eller mindre fantasifulla rymdhistorier, men den här var mer idiotisk och svamlig än någonting jag dittills hade läst. Det sista fjället föll från mina ögon, och jag förstod att jag låtit mig grundluras.

Scientologins hemliga kurser, (sv.)

 

Säkert låter det underligt att jag i åratal kunnat ignorera kritiska inslag om scientologerna i tidningar och TV. Det är nog svårt för utomstående att förstå hur mycket självcensur man lärde sig. Journalister framställdes som genomgående depraverade typer som bara ville tjäna pengar på att skriva chockerande lögner. Den som kritiserade scientologin var i själva verket ute efter att dölja sina egna hemska brott, och man fick ofta läsa interna skrifter om avhoppare, där de beskrevs som misslyckade och kriminella. Bakom alltsammans låg den internationella psykiatrisammansvärjningen, som försökte krossa scientologin. Ett typiskt exempel på propagandan är tidningen "Freedom". Inte förrän jag under en längre tid kommit ifrån den aktiva inblandningen i rörelsen, och börjat umgås med "vanligt" folk igen, kunde jag ta till mig annan information än den som rörelsen godkänt.

Tillbaka till innehåll

Freedom (eng.)



Efteråt

Det är inte särskilt bekvämt att kritiskt granska sina käraste föreställningar, men ibland kan det bli mycket kostsamt att låta bli. Väldigt många av de scientologer jag har träffat var härliga, begåvade, idealistiska människor. Men vad har rörelsen lärt och lurat dem till? Se på dem som jobbar i scientologernas hemliga underrättelsetjänst ("OSA") - drömde de verkligen en gång om att tillbringa sitt liv med att spionera på och trakassera folk? Gick försäljarna med i scientologin för att de verkligen gillar att klämma andra på deras sista slantar? De scientologer som vaktade Lisa McPherson under hennes sista dagar försökte säkerligen bara att hjälpa henne - men nu är hon död! När man väljer att följa den blinda trons väg så kan det sluta med att man gör saker som är rena rama motsatsen till de goda avsikter man hade från början.

Lisa McPherson (sv.)

 

Med tanke på detta kan jag heller inte idag hata scientologer - jag vet ju att de flesta av dem i grunden menar väl. Man kan bara hoppas att de en dag vaknar till insikt om vad de utsätter sig själva och andra för.

Att återvända till ett vanligt liv efter allt detta har också sina sidor. Vad har folk för inställning till den som varit med i en sekt? "Korkad", "svag stackare", "själv skulle jag aldrig gå på något sådant"... Inte så underligt i och för sig, det verkar ju säkert ganska obegripligt för den som inte sett det på nära håll. Jag var själv rätt kaxig en gång i tiden. Men de flesta scientologer jag känt var inga svaga stackare. Rörelsen är ju främst intresserad av att rekrytera personer som antingen kan tjäna stora summor pengar, har användbara kontakter eller är beredda att arbeta nästan dygnet runt inom rörelsen. En annan aspekt är att en stor del av mitt vuxna liv är ett "svart hål" för de flesta, med erfarenheter som de inte kan förstå. Hur bra gör sig till exempel "Anställd hos scientologikyrkan" i en meritförteckning? Det är inte så konstigt att många f.d. medlemmar föredrar att inte tala om det. Den som uttalar sig offentligt kan heller inte vara säker på att inte bli utsatt för hämndaktioner från rörelsen.

Naturligtvis hävdar jag inte att samtliga som någonsin varit scientologer har lidit någon större skada - det verkar absolut inte rimligt. Flertalet är bara med en kort tid innan de tröttnar. Några tycker säkert att de har stor glädje av scientologkurserna. Det som ändå skrämmer mig är att alltför ofta när jag hör talas om någon gammal scientologbekant så är det under negativa omständigheter, att de är ekonomiskt utblottade, kanske har kommit på kant med rättvisan genom vidlyftiga affärer för att skaffa pengar till rörelsen, familjen har splittrats, de har blivit psykiskt instabila (t.ex. tror sig tala med Hubbard eller vara någon sorts utomjordingar), har återgått till drogmissbruk, eller i värsta fall tagit sitt liv...

En del har frågat om jag tycker att det är scientologikyrkans fel att jag mådde dåligt. Jag tror sällan det finns bara en enda orsak till sådana problem, att tidigare erfarenheter, gener o.s.v. alltid påverkar hur man reagerar i en viss situation. Men däremot är jag rätt övertygad om att en hård miljö som den jag mötte inom scientologin aldrig är till hjälp för en person i kris, oavsett orsaken, och kan förvärra läget.

Denna erfarenhet har för mig trots allt belyst många viktiga sidor av livet - det oskattbara värdet av medkänsla, humor, vänskap, generositet och en ödmjuk inställning till livet. Scientologikyrkans ideal av storslagen, iskall, välkontrollerad, övermänsklig perfektion lockar inte längre. Att leva som en robot är urtrist.

Jag påstår inte att det inte finns några som är nöjda med scientologin, och tycker att läran fungerar. Jag kan bara tala för mig själv, och mycket av det jag sett var något helt annat än hur rörelsen framställs i deras glättade reklam. Vill du syssla med scientologin, så var medveten om att de inte kommer att berätta hela historien...

Tillbaka till innehåll

 



En liten not till scientologikyrkan

I ett amerikansk radioprogram, WMNF 97-12-04, var en av deltagarna en svensk f.d. medlem, Birgitta Dagnell. Hon berättade om sina upplevelser på DPF-programmet. En PR-kvinna från scientologikyrkan förnekade då blankt att några sådana läger fanns i Europa, och insinuerade att Birgitta bara ljög. Vad ska man säga? Med tanke på omständigheterna så förvånar det mig inte alls. Inom scientologin omdefinieras begrepp som "sanning" och "lögn", så att det som är bra för scientologin är sant, och all kritik är lögn.

Jag undrar bara en sak: Kära PR-kvinna, sover du gott om natten?

Birgittas historia, (sv.)

Ett referat av programmet, (eng.)

Jag är fortfarande här och kan berätta min historia.

Vissa andra hade inte samma tur


Sidan skapades: 29 maj 1998
Senast uppdaterad: 21 jan 2002