|
|
|
|
Följande citat är hämtat från Buraeus karta över Vånafjärdens by från 1648:
Hemmansnumreringen överensstämmer inte med den nutida. Om 2. och 3. byter plats, så överensstämmer den med nuvarande numrering.Textförfattaren Bureus anser utan tvekan att Vånafjärden är en by med goda möjligheter: gott om timmer, gott bete, ståteligt fiskeri. Om man jämför detta med böndernas egna uppgifter till jordeboken år 1750, får man en helt annan beskrivning av byns tillstånd, en by med knappa resurser. Man hade uppenbarligen redan då upptäckt sambandet mellan redovisade tillgångar och skatternas storlek!
Delar av kartan återges nedan. Gårdarna i byn anges med symboler, ‘rökar’. Det framgår där att tre av gårdarna låg på området söser om bäcken, Jönsbacken och den fjärde gården, Oppigården (senare kallad Erik) låg nedanför skogen på Erikbacken strax ovanför myrmarken. Holmen är vid denna tid ett soldattorp.Bokstaven B torde stå för odlad mark, dvs åker och C torde beteckna myrslåtter
En nutida karta över samma område visas nedan.
Skatterna hade även då stort inflytande på människans levnadsvillkor. Det finns därför skäl att kortfattat redogöra för skatternas utveckling. För bönderna gällde sedan urminnes tid skyldighet att göra krigstjänst. I och med att denna krigstjänstskyldighet successivt upphörde och det s.k. 'Äldre Indelningsverket' infördes, blev bonden istället skyldig att betala Grundskatterna . Dessa var ursprungligen av två slag, Räntan och TiondetTiondet. Räntan kallades under Gustav Vasas tid och framöver för Ordinarieränta eller Jordeboksränta. Som underlag för bestämmande av skattens storlek, fastställdes hemmanets skattekraft genom taxering. Skattekraften angavs då liksom idag i mantal. Ordets betydelse var ursprungligen 'antal man', dvs hur många krigsmän hemmanet skulle underhålla. På sextonhundratalet tillkom ytterligare en grundskatt, Mantalsräntan. Räntorna betalades dels in natura, dels i kontanter. Tiondet, som betalades till kyrkan, var till sin natur en produktionsskatt. En tiondedel av hemmanets produkter levererades till kyrkan. Tiondet kom till redan under elvahundratalet och fördelningen var sådan att socken-prästen fick en tredjedel och återstoden delades mellan biskopen, sockenkyrkan och de fattiga. I och med reformationen ändrade Gustav Vasa fördelningen så att merparten, två tredjedelar, tillföll Kronan , Kronotionde, och en tredjedel som förut till sockenprästen. Kronan var noggrann med att fordra in sin del av tiondet, medan den del , som gick till sockenprästen inte alltid drevs in, det berodde på hur energiskt prästen ifråga agerade för att få sin skatt. Somliga präster avstod helt från tiondet om församlingen var mycket fattig, vilket ofta var fallet. I slutet av sjuttonhundratalet fick en ny typ av skatter inflytande över bondens liv. Dessa var till sin art lyxskatter. Det var under olika tidsepoker skatt på fönster, tobaksbruk, sidenplaggs nyttjande, fickur, hundar, vin, kaffe, te, brännvinsbruk och 'ekipager' (vagnar). Man kunde därför vid taxeringen avsäga sig tobaksbruk och brännvinsbruk och på så sätt undgå dessa skatter. Mantalslängderna ger därför falskeligen intrycket att endast ett fåtal människor rökte eller drack sprit. Sverige har nog aldrig redovisat så stor andel nykterister som just dessa år i början av 1800-talet! Det var naturligare för en ståndsperson (adel eller präst) att bruka tobak och brännvin och därför betraktades det som mindre 'lyxigt' om en sådan rökte eller drack. Följden av detta blev att skatten bara blev en shilling för en ståndspersons tobaksbruk men två shilling om mantillhörde allmoge eller arbetarklass. Det blev med tiden även skatt på personer som bodde på hemmanet (= skatt på arbetskraften). Därför indelades personerna på gården efter ålder, kön och funktion. Samma princip gällde här: en ståndsperson beskattades med åtta shillingar, övriga med tolv. Skattesystemet förfinades från år till år, man fick så småningom göra avdrag för personer med nedsatt arbetsförmåga. 'fattig och blind' och 'sjuk och fattig' m. fl. omdömen blir vanliga uttryck i mantalslängderna. Dessa nya skatter betalades med penningar. Från och med 1869 betalades även grundskatterna med penningar i sin helhet. Grundskatterna avvecklades efter hand helt mellan åren 1895 och 1903 i takt med att indelningsverket upphörde. Indelningsverket Indelningsverket var vida mer än den krigsorganisation som förknippas med namnet. Det var i själva verket det system som efterträdde Feodalsystemet och syftet var att effektivt använda de skatter, som bönderna betalade. Från början betalades det mesta av skatterna in natura: korn, skinn, lax m.m. som levererades till närmaste stad (Torneå), där staten sedan sålde dem och fick in kontanter. Man delade in hemmanen i grupper och skatterna från en sådan grupp användes helt eller delvis till att avlöna en tjänsteman, officer eller soldat. Tjänstemannen eller officeren bodde vanligtvis på ett hemman och hade som lön avkastningen från detta. Dessutom kunde han vara tilldelad skatten från ett eller flera hemman som 'löneförstärkning'. I denna form hade Indelningsverket funnits sedan slutet av medeltiden. Det s.k. Nya Indelningsverket organiserades av Karl XI och var en vidareutveckling av det tidigare systemet. Då tillkom bl.a. Roteringen , vilken innebär att ett eller flera hemman bildade en rote och roten svarade för en soldat. Stamroten kallades det hemman, som tillsköt torp och mark, övriga kallades stödrotar. I och med att roteringen infördes, upphörde den tidigare använda Utskrivningen av bönder att gälla. Den innebar skyldighet för bonden att göra krigstjänst. Karl XII fick emellertid sådan brist på soldater att han (olagligt) använde sig av utskrivning. Fattigvården löstes med hjälp av indelningssystemet. De flesta sörjde man för
inom familje- och släktkretsen. De få som inte omhändertogs på detta sätt, fick
vandra mellan de gårdar som ingick i fattigrotan. På varje gård i rotan fick de under
en period mat och husrum mot att de utförde de sysslor de klarade av. Nedanstående
siffror är officiell statistik för år 1751. Tabellverket /numera Statistiska
Centralbyrån/ tillkom år 1749 på initiativ av astronomen Pehr Wargentin. Veterligen intagna i
hospital
1500 Förutom dessa 40 000 fanns alla inhysehjon, som levde i olika hushåll. De fick kost och logi men räknades inte till hushållet. Antalet var stort. År 1763 kom en förordning om hospitals- och barnhusinrättningar. I denna fanns även bestämmelser om en särskild årlig sockenstämma, vars uppgift var att behandla fattigvården. Härvid försökte man beräkna penningbehovet för det kommande året. De som inte redan var omhändertagna, hänvisades till dessa socknens mer eller mindre regelbundna understöd i pengar eller livsmedel. 1847 års fattigvårdsförordning fastslog ytterligare varje kommuns skyldighet att sörja för sina fattiga om de inte kunde arbeta och inte försörjdes av sina anhöriga. Enligt denna förordning kunde kommunen auktionera ut vården av barn och åldringar till lägstbjudande. Detta förfaringssätt var tillåtet till 1918.
I denna förteckning ingår ej gruppen inhysehjon. Antalet uppskattas till mer än 100 000. Det har under dessa 100 år skett en anmärkningsvärd ökning av antalet fattighjon. Befolkningstillväxten var starkt beroende av sådana faktorer som variationer i klimatet, krig och fred, epidemier och andra sjukdomar. Detta visar att överlevnadsmarginalerna var små. Under åren mellan 1721 och 1736 var vintrarna milda och skördarna goda. Befolkningen växte därför kraftigt under denna period. 1736 steg dödligheten kraftigt och befolkningstillväxten blev sedan måttlig under resten av århundradet och några år in på nästa. Med det nya århundradet började en serie kalla vintrar med sena vårar som följd (lilla istiden). Flera epidemier härjade. Ett flertal krig bidrog också till att bromsa tillväxten i befolkningsantalet, inte så mycket på grund av antalet stupade utan på grund av alla sjukdomar som härjade. Det blev både missväxt och krig följande år: 1741-1743, 1772-1773, 1789-1790, 1800, 1808-1809 och dessutom Pommerska kriget 1757-1762. Medellivslängden var under slutet av 1700-talet 44 år och då har inte spädbarnsdödligheten inräknats. 20% av alla födda barn dog före ett års ålder År 1810 kom ett omslag som varade till mitten av 1850-talet. Under denna tid får vi den kraftigaste folkökning vi någonsin haft. Den berodde på "freden, vaccinen och potäterna" (Tegnér). Den vaccinering som han åsyftar är smittkoppsvaccinering. Den infördes i Sverige år 1801. Tidigare hade man gjort prov, misslyckade sådana, med ympning mot smittkoppor. Det var främst präster, som ympade sina barn med levande smittkoppsvirus, men resultatet var inte uppmuntrande. Vaccineringen blev obligatorisk år 1815 och resultatet märktes snabbt, antalet döda i smittkoppor sjönk från 4000 per år till 400. De som vaccinerades, fick en anteckning därom i kyrkboken och man kan där se att de första vaccineringarna i Nederkalix socken gjordes år 1815.
Under de första årtiondena av 1800-talet vidtog en omfattande uppodling av Sverige. Till stor hjälp vid detta arbete var stubbrytaren när stora stubbar och stenar skulle avlägsnas. Ovanstående bild är från 1970-talet och arrangerad för att demonstrera hur stubbrutaren fungerade. Personen på bilden är Gunnar Strömbäck.
De två ovanstående bilderna är arrangerade för att förevisa hur myrslåttergick till. Övre bilden: Längst bak går Britta med en räfsa, sedan följer Eivor med räfsa och bärträ med kärl innehållande långfil, Gunnar bär på en vinglie och Erik bär på vinglie och svege. Svegen användes för att bära det tokade myrhöet (oftast fräken) till ladan. Nedre bilden: Det var karlarnas uppgift att slå höet och med vingens hjälp lades det i en sträng. Kvinnornas uppgift var att breda ut strängen så att den snabbt kunde torka. Jonas Alströmer hade med sig potatisen när han 1724 återkom från en längre vistelse i England. Det gick trögt att introducera den i Sverige. Under Pommerska kriget 1757 - 1762 hade soldaterna lärt sig uppskatta potatisen och bruket spred sig över landet med de hemvändande soldaterna. Grevinnan Eva Ekeblad född de la Gardie lyckades år 1748 framställa brännvin ur potatis. Denna nyhet fick snabb spridning och potatisodlingen fick ett uppsving. Fru Ekeblad fick säte i Kungl Vetenskapsakademin, som instiftats år 1737. |
