MILSTENAR


Mil
Ordet mil kommer från latinets ord för tusen[1000]. Det var nämligen så många steg (dubbelsteg) en legion tog per mil. Varje steg var därvid 5 fot långt, varför en mil blev 5000 fot. I överförd bemärkelse har alltså "mil" fått betyda "en lång sträcka". Måttenheten mil infördes i Sverige år 1699. Definitionen blev år 1889 var 10000 meter.
Tidigare var en svensk mil lika med 4 fjärdingsväg, 18000 alnar eller 60 kabellängder (cirka 10689 meter) En gammal svensk mil var således 10 689 meter. Beteckningen mil har använts som längdmått i många olika länder innan själva metersystemet togs i bruk. Bestämningen varierade dock kraftigt. En tysk mil var 7420 meter, en dansk mil var 7532,48 meter medan en portugisisk milha var 2056 meter. En engelsk mile är fortfarande 1609 meter.
Milstolpar
Våra milstolparna angav hel-, halv- eller kvartsmil. Genom Gustaf Vasa följde en viss centralstyrning av vägbyggandet. Efter en kunglig gästgivareordning år 1649 började milstolpar sattas upp efter vägarna. Milstolparna ingick i ett kommunikationssystem där gästgiveriet, skjutsinrättningen och vägen var förenade. Milstolparna miste mot slutet av 1800-talet allt mer sin betydelse. Det blev helt föråldrat genom införandet av decimal- och metersystemet. I och med 1891 års väglag upphörde milstolpssystemet att gälla. 
På 1700-talet var fasta milstolpar betydelsefulla. När kronans ämbetsmän reste genom riket åkte de med bönder som väntade vid särskilda skjutshåll. Dessa låg med 2-3 mils mellanrum efter landsvägen. Böndernas ersättning bestämdes av hur långt de kört. Tack vare uppgifter om avstånd kunde kronan beräkna sina reskostnader.
Vägar
Gravfält och runstenar placerades ofta intill vägarna där de kunde ses av många och runstenarna kunde även fungera som riktmärken eller gränsmarkering intill en väg. Ett sammanhängande vägnät uppstod först på 1000-talet e. Kr. när kungamakten och kyrkan tillsammans uppmuntrade vägbyggandet. Runstenarna är ett minne från den tiden. Från början tog man sig fram till fots eller på hästryggen. Det var först på 1700-talet som häst och vagn allmänt började användas på vägarna. Generellt för många kommuner kan sägas att omkring 1914 kom bilarna och 1920-25 kom busstrafiken i gång. Det allra äldsta forntida vägnätet har lämnat sina spår i form av vägbankar, runstenar och hålvägar d.v.s. stigar som genom flitig användning har fått formen av djupa diken. Det vägnät vi använder i dag följer i vissa fall fortfarande de forntida vägarnas sträckningar.
När de stora vägarna rätades vid bilismens intåg under 1900-talet snördes många sträckor av. Flera av dessa används i dag som lokala vägar och uppvisar ofta en mycket väl bevarad vägmiljö från det tidiga 1900-talet. Avsnörda sträckor som har stängts av för all trafik har däremot för det mesta blivit övervuxna och återgått i skogens grepp.
Vägvisning

Vägvisning och enkla vägmärken har funnits sedan mycket länge. Runstenarna t.ex. hade förutom sin egentliga uppgift i många fall till uppgift att på viktiga punkter markera var vägen gick. Den äldsta fasta anordningen för vägvisning var troligen bläckning på trädstammar längs stigen. Med milstolparna kan Sverige sägas ha fått en början till en mer systematisk vägvisning.
Flera källor bland annat;   Vägverket.se   Susning.nu

 

Tillbaka

 


sidan senast uppdaterad 2010-02-16
ansvarig för hemsidans innehåll: Anders Åhammar anders.ahammar@boremail.com
 
webbdesign: Ann-Christine Andersson. a-c.a@spray.se