Han vaknade med en lätt huvudvärk och en obehaglig känsla i maggropen. Det var något som hade hänt, något betydelsefullt, men han kunde inte komma på vad. Nu var det bara något som kändes fel, väldigt fel. Roland slog upp ögonen. De kändes svullna och som om någon hällt fin sand direkt under ögonlocken på dem. Han gnuggade sig i ögonen och kisade i solljuset. Det måste vara en bit in på förmiddagen. Solen brukade inte hinna fram till hans sovrumsfönster annars. Det skarpa ljuset stack i ögonen men han vande sig rätt fort. Var han bakfull? Han kunde inte påminna sig att han hade druckit kvällen innan. Känslan av att något var fel blev starkare när han såg sig omkring. Han hade haft den här lägenheten i åtta år nu men idag var det som om han såg sitt sovrum för första gången. Alla saker såg så bekanta ut, men på ett konstigt sätt, som om någon hade möblerat om medan han sov, men ändå inte. Det var omöjligt att sätta fingret på, huvudet måste klarna först och det tog alltid lite tid på morgonen. En dusch, en rakning och några koppar kaffe brukade alltid hjälpa.

Känslan av att någon mixtrat med lägenheten höll i sig när han gick mot badrummet. Vägen dit kändes både invand och hemtam samtidigt som den var alldeles obekant. Bara fel på något sätt. Duschvattnet mot kroppen kändes i alla fall precis som det skulle. Han ställde sig en bit utanför duschstrilen, tog handduschen, vred över till bara kallvatten för att kyla av huvudet och nacken. Det brände till och han insåg att han höll på att skålla sig. Fel kran. Prövade den andra och det blev bättre. Tankeverksamheten kändes inte riktigt lika seg längre, kaffet skulle nog fixa resten men det fick vänta tills efter rakningen. Han torkade av sig och ställde sig naken vid handfatet, plockade fram rakhyvel och lödder. Raklöddret på flaska började visst ta slut och han gjorde en anteckning i minnet om att köpa mer när han kom förbi en affär. Det som fanns räckte i alla fall i dag och han löddrade in ansiktet omsorgsfullt. Plötsligt stelnade han till och tittade på sina händer. Varför hade han tagit rakhyveln med vänster hand? Han hade ju alltid rakat sig med högern, vilket ju var naturligast med tanke på att han faktiskt var högerhänt. Han tittade upp mot spegeln och såg ingenting. Absolut ingenting. Det fanns ingen spegelbild, allt var bara svart. Det fanns inte ens en reflektion i själva glaset. "Tusan också!" tänkte han, "Jag får raka mig på känn och med fel hand till på köpet!". Han hade försökt men det kändes helt fel att hålla rakhyveln med den högra handen, trots att han alltid gjort det tidigare. Samma känsla när han automatiskt tog på sig sitt armbandsur på högra armen. Det kändes helt galet att försöka få på den på den vänstra där den tidigare alltid suttit. När man såg närmare efter var urtavlan besynnerlig, men klockan tickade på som vanligt.

Först vid kaffet började Roland fundera över det där med spegeln. Hur kunde en spegel bara sluta att fungera så där? Vad kunde åstadkomma ett sådant fenomen? Fanns det bäst-före-datum på speglar? Eller vad? Trots två koppar kaffe till, kom han inte på vad som kunde ha orsakat att spegelbilden bara försvunnit. En snabbkoll visade att samma sak drabbat hallspegeln. Hela tiden hade han dessutom den konstiga känslan av att något viktigt hade hänt, något han måste komma ihåg. Något var fel, förbaskat fel, men vad?
Han tog på sig ytterrocken och gick ut. Det brukade ofta bli en söndagspromenad om han hade tid och idag var det söndag och så vitt han visste hade han inget inbokat.

Ute på stan var allt sig likt, men ändå inte. Det var inte bara intrycket från hans eget sovrum som kändes främmande, allt han såg på stan såg han också i något slags nytt ljus. Alla andra på gatan tittade sig också förvirrat omkring, som om de var där för absolut första gången. Det skulle ha sett komiskt ut om det inte vore för den där skrämmande känslan av att något obehagligt nyss hade hänt och ingen riktigt kom ihåg vad. När han kom förbi pressbyrån stannade han och läste löpsedlarna. Det var inget märkvärdigt som stod där. "Ny kris i Mellanöstern", "USA och forna Sovjet blandar sig i leken". Men det var något underligt med texten. Den var fullt läslig, men fel på något sätt. Roland stirrade tankfullt på den ett slag och sedan kom han på det - den var spegelvänd. Han såg sig omkring och insåg att det var där felet låg. Allt var spegelvänt! Men hur och varför?

Nu hade intrycken blivit för många och han slog funderingarna ifrån sig. Kanske någon annan visste vad som hänt. På vägen mot sitt gamla stamcafé noterade han förstrött att inte ens skyltfönstren reflekterade någonting längre.

På "Huldas" satt hans journalistkollegor som vanligt, men de gjorde ett något mer förvirrat och disträ intryck än vad de brukade göra. Roland slog sig ner bland dem. Alla hade de liknande erfarenheter av morgonen. De flesta hade kommit underfund med att världen blivit spegelvänd men ingen visste hur eller varför. Känslan av overklighet och att något viktigt, kanske katastrofalt, hade hänt dagen innan, fanns hos dem alla. Problemet låg i att ingen riktigt kunde komma ihåg vad det var som faktiskt hade hänt. Det mesta verkade fungera som vanligt där ute på stan, visserligen spegelvänt men ändå. Utom trafiken som minst sagt verkade förvirrad och kaotisk, men alla tog det rätt lugnt. Det var nog den känslan som egentligen var den absurdaste. Världen hade blivit spegelvänd, allt var förvirrat men överallt härskade detta lugn. Ingen blev upphetsad över någonting.
När Roland och hans kollegor utbytt erfarenheter från morgonen med varandra övergick de till att diskutera gårdagens händelser för att om möjligt komma fram till vad som hade hänt.
Det var väl mest de som skrev om utrikespolitiska frågor som hade något anmärkningsvärt att rapportera. Det hade, precis som löpsedlarna sade, blivit en ny stor kris i Mellanöstern och både USA och det forna Sovjet hade reagerat starkt, till och med aggressivt. Därifrån till "spegelvända världen" var emellertid steget långt och ingen av vännerna runt cafébordet kunde hitta någon koppling.
Närmast till höger om Roland satt en sportskribent som hette Andersson. Han var runt trettiofem och Roland visste inte mycket mer om honom än att han visst var gift. Samtalet hade nu börjat stanna av och när Roland tittade upp från sitt kaffe såg han att alla stirrade på just Andersson. Roland vände sig mot hans håll och drog efter andan. Mannen, som han inte ens visste förnamnet på, var suddig i konturerna. Han såg sig frågande omkring, som om han undrade över vad alla stirrade på, medan han sakta bleknade bort. Bara upphörde att existera, utan ett ljud och utan att lämna något annat spår efter sig än en halvtom kopp med ljummet kaffe och en nyligen fimpad cigarett. De andra runt bordet såg på varandra, reste sig upp och gick tysta var och en åt sitt håll. Trots det fullständigt verklighetsfrämmande i situationen var de fullständigt lugna, häpna men lugna.
Roland hade mest känt ett stort behov av att få komma hem. Inte för att han behövde den trygghet som hans hem brukade ge honom, utan för att han ville vara ensam.
Längs vägen hem såg han folk strosa längs gatorna. Ingen verkade stressa, ingen var upprörd, allt var skrämmande lugnt som om folk bara gick och väntade. Väntade på vad?
Ett äldre par gick framför honom på trottoaren. En gammal dam med hatt och handskar mitt i sommarvärmen. Arm i arm med henne gick den som troligen var hennes make, en minst lika gammal, men reslig man i linnekostym. Roland såg det nog innan maken upptäckte något.
Den gamla damen blev otydlig i kanterna, färgerna försvann sakta och Roland kunde efter en stund se trottoaren rätt igenom henne. Hennes make stannade till, tittade på den arm han nyss haft under sin frus. Där fanns nu bara en lätt dimma som sakta löstes upp och försvann. Mannen skakade på huvudet, log och stoppade händerna i byxfickorna och gick vidare.Roland förstod ingenting men undrade över varför han överhuvudtaget inte ens blev upprörd. Det var som om alla bara saktmodigt iakttog vad som hände omkring dem utan att själva vara riktigt delaktiga, som om saker och ting inte hände i verkligheten utan bara var en dröm. En dröm man drömde som iakttagare och inte som deltagare. Man behövde inte ingripa, allt skulle ordna sig ändå, om inte annat så fort man vaknat.
Roland stannade upp och såg sig omkring. Det var inte bara det att alla tog det lugnt, det såg nästan ut som om själva tiden sänkt farten. Allt rörde sig med sävlighet och han lade även märke till något annat. Alla ljud var dämpade. Det var som att ha huvudet under en kudde, alla ljud hördes men kanterna på alla skarpa ljud slipades av. Antagligen hade det varit så hela dagen utan att han noterat det tidigare. Han undrade stilla om andra noterat samma fenomen som honom eller om det i själva verket var han som hade missat något som alla andra visste om. Den där känslan av att något betydelsefullt hade hänt igår som han nu hade glömt bort, gjorde sig påmind igen. Den var obehaglig och omedvetet gjorde han allt för att skjuta den åt sidan igen, den störde lugnet.

Väl hemkommen passerade, han på sin väg genom hallen, den stora hallspegeln. I ögonvrån hann han se något i spegelns djup. Han backade långsamt, vände sig mot spegeln och stirrade in i dess nästan kompakta mörker. Långt därinne skymtade något. Något grått. Det var knappast en spegelbild, snarare en ... Roland visste inte vad. Han iakttog den en stund men blev inte klok på vad han såg. I stället valde han att göra i ordning en Dry Martini åt sig och avnjuta den i favoritfåtöljen. Han funderade om huruvida speglarna skulle börja fungera igen. Skulle de då visa upp en bild av hur världen såg ut innan de upphörde att reflektera något alls? En rättvänd spegelbild av en spegelvänd värld. Kanske.
Trots den drömlika och absurda värld som omgav honom kände sig Roland lugn och tillfreds, ja rentutav fridfull och harmonisk. Borta var all den inre stress och rastlöshet han var så van vid att han betraktade den som ett normaltillstånd. När han tänkte och kände närmare efter kanske det var just det här man brukade beskriva som lycka. Roland visste inte, han hade aldrig varit lycklig förut. Inte kunde han se något skäl till att vara lycklig nu heller. Han hade helt enkelt inget lämpligare ord för att beskriva vad han kände, hur mycket skribent han än var.
Funderingarna hade tagit en stund och han blev nu nyfiken på att se om det hade hänt något mer inne i spegeln. Han gick för att kontrollera. Det han såg gjorde honom konfunderad. Allt var grått. Där fanns konturer av saker, men alla var gråa. Kanske svartvita, som i en gammal färg-tv där färgerna upphört att fungera. Allt syntes i olika gråa nyanser. Det fanns något bekant över bilden, men det var svårt att sätta fingret på exakt vad. Han knackade på spegelglaset, det gjorde ingen skillnad och det hade han nog inte väntat sig heller. En detalj därinne fångade hans uppmärksamhet. Det såg ut som en grå förvriden kandelaber. Den låg omkull på någonting som vid närmare betraktelse liknade en byrå med marmorskiva och beslag. Roland vände sig om. Bakom honom stod hans ärvda byrå med just marmorskiva och beslag. Ovanpå den stod en mässingskandelaber och en kinesisk vas. Ännu en snabbtitt i spegeln bekräftade att det var samma saker, fast grå och inte alls i samma positioner som bakom honom. Det var ingen spegelbild som syntes i spegeln. Den visade upp något helt annat. Nu när han insett att det trots allt var hans saker som syntes därinne, kunde han med viss möda även identifiera andra detaljer. Hans stora käpp- och paraplyställ i form av ett paraply i mässing till exempel. Det låg omkull i ett hörn straxt i kanten av bilden. Roland insåg att det var sin egen hall han betraktade därinne i gråheten, men vad hade hänt med den?
Han blandade ännu en Dry Martini åt sig och satte sig återigen i sin favoritfåtölj. Den trasiga väggen han hade sett inne i spegeln påminde honom om någonting. Hiroshima! Så hade det sett ut på gamla bilder han hade sett från Hiroshima. Bilder tagna efter att USA bombat staden.

Han hämtade en mindre spegel som låg inne i badrumsskåpet. Den var i minsta laget men den fick duga. Framme vid fönstret ställde han sig med ryggen ut mot gatan och såg ut över staden genom den lilla spegeln. Det var en död stad han såg. Utbränd, livlös och grå. "Vad har vi gjort?" tänkte han och sjönk ner i fåtöljen igen. Med den sista klunken Dry Martini kom även insikten. "Mellanösternkrisen. Någon måste ha tryckt på knappen. Den fördömda knappen till en kärnvapenmissil. Alla automatförsvar hade satt igång och ingen kunde ha hejdat förödelsen som följde. Himlen måste ha blivit full med nya själar över en natt. Full? Snarare överfull.
Kanske var det därför han och så många andra kastats in i en spegelvärld. Himlen kanske var full. Man kunde kanske bara ta emot ett visst antal åt gången. Resten fick vänta så länge.
Änglarna jobbade nog för högtryck just nu" tänkte han och log för sig själv. Han såg på det tomma glaset i sin hand. Fingrarna var redan otydliga i konturerna och snart kunde han även se rätt igenom sin hand. Roland log igen och slappnade av. Ingen hörde glaset som föll och krossades mot golvet när det sista av Roland som syntes var lite blek dimma som sakta skingrades.

Äntligen stod han med handen på grinden. Detta ögonblick hade han väntat på i sexton år. Men han hade inte trott att han skulle komma tillbaka hit under de här omständigheterna.
Han stod kvar i den klara höstsolen och såg sig sakta omkring. I stort sett såg det ut som när han hade varit barn. Några buskar var nya och någon hade byggt till en förstukvist på stugan men i övrigt var det skrämmande likt hans minnesbild. Största skillnaden var väl den att nu satt inte farfar på trappan och rökte och farmors gnolande hördes inte genom något öppet fönster. Han tänkte tillbaka på alla lyckliga sommarlov han hade tillbringat här i barnslig oskuld. När han senare kommit upp i tonåren hade hans farföräldrar dött och hans föräldrar var inte intresserade av att behålla stugan inom familjen. De var för bekväma och föredrog att tillbringa sina semestrar i husvagn där det fanns både el och vatten till skillnad mot här.
Men själv hade han alltid drömt om att en dag få komma tillbaka hit och ett par år efter att han fått sitt första fasta arbete tog han, en höstdag som denna, bilen och åkte hit. Då hade han varit full av bävan inför vad som skulle möta honom, men allting var sig likt. Den lilla typiskt svenska stugan med sina två rum och kök hade sett välhållen ut. Det var tydligt, då som nu, att hyresgästerna efter hans farföräldrar satt stort värde på att hålla stugan i fint skick. Han hade gått raka spåret ner till godsägaren som bodde på säteriet, femhundra meter nerför vägen.
Där hade han bultat på porten, blivit insläppt och berättat vem han var. Folket på godset kom ihåg honom sedan han var barn och hade tagit hjärtligt emot honom. De berättade för honom att det var hans farfar och farmor som gjort stugan beboelig igen, några år innan han själv föddes. Innan dess hade stått tom och fått förfalla i en massa år efter att hans farmors far flyttat därifrån. Det var mer än han visste om och han beslöt sig för att en dag ta reda på mer både om sina förfäder och om stugan. Han hade berättat om sitt egentliga och impulsiva ärende och de hade omedelbart lovat att kontakta honom så fort den nuvarande hyresgästen tänkte säga upp kontraktet. Naturligtvis skulle han få hyra stugan. Hans släkt hade ju bott längre tid på godsets ägor än vad godägarens egen familj hade gjort på herrgården.

Det där var nu sexton år sedan. Mycket hade hänt sedan dess men de höll vad de lovat. Ett par veckor tidigare hade han fått ett trevligt brev där de meddelade att om han fortfarande var intresserad av att hyra Näset, så hette stugan, var han välkommen att höra av sig. Den förre hyresgästen hade avlidit i sin lägenhet i stan under vintern. Genom ett ödets ironi kunde det inte ha skett vid lämpligare tillfälle.
För åtta år sedan hade han träffat en trevlig undersköterska. Inom ett år hade de flyttat ihop och hunnit förlova sig. Han kom tydligt ihåg att under deras första sommar tillsammans hade han faktiskt gjort en biltur hit med Monika. Hon hade blivit lika förtjust i stället som honom, trots att inte hon hade några barndomsminnen eller rötter därifrån. Han hade då överraskat henne med att berätta att han faktiskt stod i kö för att få hyra stället en vacker dag, så snart den nuvarande hyresgästen inte orkade längre.
Efter vad han hade hört var det visst en gammal man på närmare åttio. Monika hade blivit glad och kysst honom passionerat och nyförälskade som de var hade de älskat i en skogsbacke direkt efteråt.

Johan viftade bort minnet. Minnet som slet smärtsamt i bröstet på honom. Allt det där var länge sedan nu. Sju år senare, när de sedan några år tillbaka bodde i villa, hade hon träffat någon kille på jobbet. Monika hoppade över skaklarna och inledde ett förhållande på sidan om. Johan upptäckte det efter ett halvår, sade ingenting men tog upp kampen och började uppvakta sin fru igen. De hade haft det tungt ekonomiskt en tid och han kände att visst var det möjligt att han hade försummat henne under den tiden. Men Johan förlorade. Efter att Monika gjort en semesterresa till sina föräldrar i Norrland, upptäckte han att hon i själva verket varit där med "den andre". Johan hade berättat att han kände till allt och också talat om vad han fått reda på om den där killen. Han hade visst åkt fast för något fånigt kioskrån några år tidigare. Men inte trodde Monika på det inte. "Då har ni banne mig gjort er förtjänta av varandra" ansåg Johan och därefter hade Monika packat ihop sitt och stuckit.

De tolv månader som sedan följde blev tunga. Att förlora den han älskade var tillräckligt tungt, att ge upp sitt hem då vore att sparka sig själv i knävecken men Johan lyckades överta huslånen ensam. Fast de månadskostnader som nästan knäckte deras gemensamma ekonomi blev efter ett tag alldeles omöjliga att klara på enbart hans lön. Allt var ett kaos, både känslomässigt och ekonomiskt, och han hade att välja mellan kronofogden och en försäljning.
Han valde det sista och huset där han hade tänkt att åldras med Monika var snart sålt. Han hade varit i färd med att packa ihop sina tillhörigheter när brevet från godset kommit. En vink från de högre makterna att det fortfarande fanns en trygg plats för honom att få återvända till. Att här varken fanns el eller vatten gjorde honom inte så mycket. Det gick väl alltid att lösa på något sätt.

Han vred om den stora gamla, troligen handsmidda, nyckeln i låset. Den grönmålade dörren gick upp utan ett ljud. Det luktade instängt och unket som det brukar göra i stugor som stått oanvända över vintern. Nu var det visserligen höst men den förre hyresgästen hade visst inte varit här mer än ett par dagar under året som gått. Åldern hade tagit ut sin rätt. Johan räknade ut att farbrorn som hyrt Näset måste ha varit en bit över åttiofem när han avled i vintras.
Stugan var tom så när som på lite råttskit på golvet. Bröstpanelen i köket var inte ny, men den hade inte funnits där när han var barn, inte heller dörren mellan rummet och bakkammaren.
Ingreppen var emellertid helt acceptabla och gjorda med hänsyn till stugans karaktär och störde honom därför inte alls. Annars var Johan mer eller mindre allergisk mot förändringar, men det gällde mest förändringar som tog bort någonting. Förändringar som tillförde saker, utan att något annat försvann, kunde han lättare acceptera.

Johan satt på sin sovsäck och drack te. Ute lyste solen strax över trädtopparna och det fanns egentligen inte mycket han kunde göra nu innan hans möbler skulle komma dagen efter. Han hade gått runt inne och kikat. I stort såg det ut som han mindes det. Visst var tapeter och lite andra detaljer utbytta men stämningen var fortfarande densamma. Han kunde inte inspektera vinden förrän i fullt dagsljus. Det fanns bara en lite fönsterglugg däruppe och ett litet "sommarrum" som hans far gjort och som de använt som gästrum. Efter vad Johan kunde minnas och han hade inte varit så mycket däruppe, var vinden full av bjälkar kors och tvärs innan man kom bort till rummet i andra änden. Ingen större idé att gå upp dit nu och bryta fötterna av sig det första man gjorde. I stället tog han på sig sin jacka, tände en cigarett och gick ut i skymningen som nu föll snabbt.
Det började bli kyligare och han drog dragkedjan ända upp i halsen och tog sedan en liten promenad runt trädgården. Här hade inte heller mycket förändrats. Det var till och med möjligt att det var samma gärdesgård som när han var liten. Han gick ut genom grinden, som han visste att hans farfar gjort en gång i tiden, och valde att ta den lilla vägen åt vänster.
Allmän väg slutade nere vid herrgården och därifrån gick man oftast upp till stugan. Det gick visserligen att köra hela vägen men det kändes nästan vanhelgande på något vis. Den gamla vägen gick över en hage som låg i en liten sänka och fortsatte sedan upp i en ekbacke på sänkans andra sida. Man såg hur vägen gick upp mellan träden och försvann lite åt vänster.
Om man följde vägen in mellan träden var det som att komma in i en grön katedral och där, ytterligare lite längre fram till vänster, låg stugan i en liten glänta. En gärdesgård med grind och portal mötte en och innanför grinden gick en sandgång fram till stugans trapp och på vardera sidan om gången stod två uråldriga körsbärsträd.
Det gick att fortsätta förbi stugan på vägen och då kom man fram till ett sedan länge nerlagt marmorbrott. Dit styrde nu Johan sina steg.
Som barn hade han ständigt fått sig itutad hur farligt det var att gå nära marmorbrottet. Det var väldigt djupt och vattenfyllt. Johan kom inte ihåg riktigt vilka otäckheter de hade skrämt i honom men när han nu närmade sig kanten kunde han fortfarande känna ilningarna av obehag längs ryggraden. Han tittade över kanten.
Skymningsljuset nådde inte riktigt ner till vattenytan och det var som att titta ner i ett enormt svart hål. Han ryste till igen och backade några steg. Det låg kringspridda marmorblock överallt och en bit längre bort lyste solen ännu på ett par av dem. Johan gick dit, satte sig på det ena och tände ännu en cigarett. Massor med minnen vällde fram inom honom, alldeles osorterat. Saker som han inte hade en aning om att han faktiskt kom ihåg. Några minnesbilder verkade förvirrade och han fick dem inte att passa in riktigt bland de övriga. Troligen var det hopblandade minnesrester sedan han var riktigt liten.
Nu var solen helt borta och det gällde att gå hem innan det skulle bli alldeles mörkt för även här fanns en massa möjligheter till benbrott. Innan han hunnit ända hem insåg Johan att den klara kvällen skulle komma att övergå i en minst lika klar natt. Månen var på väg upp och den var full.

Veden sprakade gemytligt i spisen i köket. Det hade rykt in lite i början innan rånigheten hade gått ur skorstenen, men det var när han kokade tevatten. Nu brann det fint. En behaglig värme och doft spred sig i köket och Johan försökte somna i sin sovsäck, men det var mycket som rörde sig i hans huvud. Hur skulle han möblera i morgon? Hur skulle han lösa vattenproblemet? Och alla minnen som bara rusade fram ur sedan länge glömda och gömda minnesbankar. Hjärnan kändes överhettad. Han somnade men sov oroligt. Vaknade igen och hade ingen känsla av att ha sovit alls, det snurrade på i huvudet precis som tidigare. Trots det verkade veden ha brunnit ut och månskenet på golvet hade flyttat på sig. Han kröp ur sovsäcken, tassade fram över köksgolvet och petade in några pinnar i spisglöden. När han vände sig om för att gå tillbaka mot sovsäcken såg han ut genom det spröjsade köksfönstret och stannade till. Månen lyste upp hela trädgården med sitt silvriga sken och det såg faktiskt ut som snö i körsbärsträden. Men det var inte möjligt. Snö i början av oktober? Möjligen rimfrost. Han tassade närmare fönstret och satte ansiktet ända framme vid rutan.
Nej, det här var inte möjligt. Varken snö eller rimfrost. Det såg faktiskt ut att vara något ännu mer omöjligt. Körsbärsträden stod i full blom där ute i månskenet.
Han letade upp sina skor i skumrasket och gick ut på förstukvisten. Vad var det som pågick egentligen? Här var ju inte ens månsken, bara kompakt mörker. Men väl inne i köket lyste månen genom fönstret igen. Körbärsblommorna fanns också kvar när Johan kikade ut genom samma fönster. Det spröjsade fönstret kastade en rutad skugga över hans sovsäck medan han kröp ner i den igen och vägrade att fundera över vad han sett. Den sista tanken som for genom hans huvud innan han somnade var "Undrar om inte farmor någon gång nämnde någonting om att det visst skulle spöka här?".

Morgonen efter var kall men klar. Minnet av natten förbleknade som en dröm. Eld i spisen och på med kaffepannan. Ett par smörgåsar som blev över av gårdagens medhavda matsäck fick duga som frukost. Den lilla lastbilen med hans möbler kom strax efter nio och var snabbt urlastad. Hela dagen gick åt till att placera ut möbler och packa upp kartonger. Han stod med tv:n i famnen och funderade var den borde placeras när han plötsligt insåg att den skulle han inte få stor glädje av. Här fanns ju ingen ström. I rask takt åkte tv, stereo och diverse redan utplacerade elektriska hushållsapparater upp på vinden. Att han inte skulle ha något elektriskt ljus det hade han varit helt på det klara med, men alla andra vardagliga saker som gick på ström, dem hade han av någon anledning inte tänkt på. Han beslöt sig därför att börja odla skägg nu när rakapparaten ändå inte gjorde någon nytta.
Han snubblade omkring bland bjälkarna på vinden och hade till sist lyckats stuva in alla elartiklar i Sommarrummet. När det mesta av hans lilla möblemang var på plats tog han och hängde upp sin farmors fars gamla väggur på rumsväggen. Det kändes mycket som en symbolisk handling. Gamla klockor avskyr att bli flyttade och brukar ofta sluta fungera av blotta förskräckelsen. Den här klockan fungerade, men den gick lite som den ville. Men nu var den tillbaka där den hörde hemma. Här hade den hängt en gång i tiden när den var ny och Johan tyckte det var en lämplig avslutning på dagen att peta igång den. Han tittade på sitt armbandsur, ställde vägguret därefter och satte pendeln i rörelse. Den tickade stilla och rofyllt.
Det blev en sen middag på spagetti och köttfärssås på burk i fotogenlampans sken. Johan kände att han med tiden nog skulle anpassa sig till ett liv utan el och att han till och med skulle kunna trivas alldeles utmärkt med att bo här. Han hade ju trots allt alltid känt sig hemma här. Här skulle han få tid och ro till att avsluta den roman han aldrig riktigt lyckades att skriva färdigt.
Han hade bäddat åt sig i kökssoffan med sovsäcken, lagt in ordentligt med ved i spisen och nu kröp han ner för att sova. Den här gången somnade han så gott som omedelbart. Allt jobb med att bära möbler tog ut sin rätt.

Han vaknade av att månen lyste honom i ansiktet. Han låg och tittade upp mot den en stund innan han insåg att det var helt tyst i stugan. Inte bara det att där inte fanns någon kyl och frys som stod och surrade. Det var verkligen helt tyst. Inget sprak från spisen och klockan i rummet hade visst stannat. Han tassade upp och öppnade köksspisen och lade in mer ved. Det brann visserligen lite i den fortfarande men det brann helt ljudlöst. Han tände ett stearinljus och gick in i rummet. Vägguret hade stannat på två. Ingen vits med att peta igång det mitt i natten heller. Då skulle han bara ligga och lyssna efter om det gick ordentligt sedan. Det fick han ordna i morgon.
När han skulle krypa ner i soffan igen tittade han ut genom köksfönstret. Hela upplevelsen från natten innan kom över honom i ett slag. För trädgården såg precis likadan ut igen.
De blommande körsbärsträden badade i månsken mitt i oktober. Han blev inte rädd, bara förundrad. Vad var detta för underligt fenomen? Hans farmor hade påstått sig ha vissa synska förmågor men hos sig själv hade han aldrig upptäckt något liknande. Dessutom hade ingen i familjen någonsin tagit hans farmor riktigt på allvar. Men visst hade hon fyllt honom med berättelser om småfolk och spöken när han var liten, så till den milda grad att hans föräldrar hade klagat på att han blev mörkrädd. Det hade han nu visserligen växt ifrån för evigheter sedan men någonstans inom sig hade han nog alltid undrat om det inte legat något i allt det hon berättat.
Johan beslöt att betrakta fenomenet så länge som möjligt för att se vad som skulle komma att hända. Han tände en cigarett och ställde askfatet i fönstret. När han tittade upp igen fick han se en kvinna komma gående rätt mot honom genom trädgården. Hon hade en mörk lång kjol, vit blus och någon form av vit hätta på huvudet. I famnen bar hon en korg med något i.
Hon kunde inte vara mer än aderton år och Johan kunde se var hon mycket söt.
När hon just kommit fram under det närmsta körsbärsträdet tittade hon upp mot fönstret. Hon tvärstannade, ögonen spärrades upp och hon gapade som i ett stumt skri. Hon tappade korgen och flydde åt det håll hon kom ifrån.
Johan blinkade till av förskräckelsen och i nästa ögonblick var hela bilden borta. Nu var allt svart utanför fönstret. Han kunde bara svagt se sin egen spegelbild när ljuset från spisen trängde ut vid luckan och reflekterades i den mörka rutan. Han fimpade cigaretten och kröp ner i sovsäcken, mycket konfunderad. Det blev inte mycket sömn den natten.

Med sömnen i ögonen och kaffekoppen i handen stelnade Johan till vid frukostbordet. Den gamla väggklockan tickade taktfast i rummet intill och hade nyss slagit nio slag. Johan tittade på sitt armbandsur. Den visade på någon minut över nio. Han gick in i rummet och stirrade på klockan på väggen. Den gick rätt på minuten. Den som aldrig kunnat passa tiden tidigare. Besynnerligt, han hade inget minne av att ha satt igång den inatt efter att den hade stannat och nu gick den dessutom rätt. Johan hann inte fördjupa sina funderingar för det knackade på dörren.
Där stod den relativt unge godsägaren med ett kuvert i handen. Johan bjöd in honom på kaffe.
- Tänkte du kanske ville ha de här, sade han och räckte fram kuvertet över bordet.
- Vad är det för något?
- Kopior på några gamla papper jag hittade hemma i arkivet. Tänkte det kanske kunde intressera dig. Visste du till exempel att din familj bott här i sex generationer? I just den här stugan. Fast med ett par avbrott på några år.
- Nja, jag har nog hört det någon gång, men jag har aldrig vetat exakt.
- Läs igenom pappren om du har tid och lust. Finns en del saker där som kan vara kul att veta nu när du bor här.
- Det ska jag definitivt göra. Du ska ha stort tack.
Godsägaren tackade för kaffetåren och gick. Johan öppnade kuvertet och bläddrade bland pappren. Tydligen hade hans farmors farfars far kommit hit 1860 och blivit rättare på godset sedan den förre rättaren drunknat. Hans farmors farfars far hette visst också Johan. Han hade gift sig med den förre rättarens dotter och de hade bosatt sig här i stugan. Sedan hade deras barn och barnbarn tagit över stugan i tur och ordning. Johans farmor hade växt upp här men när sedan hennes far dött hade stugan stått tom i många år och fått förfalla. Långt senare hade hon kommit hit igen tillsammans med Johans farfar och de beslöt sig för att hyra stugan av godset som sommarnöje. De hade emellertid aldrig behövt betala någon hyra eftersom de lade ner så mycket tid och pengar på att rusta upp stugan igen. Johans far och blivande mor hade tydligen också bott en hel del här, men de ville inte ta över stugan när Johans farföräldrar dött. De föredrog som sagt sin husvagn och därför gick stugan ur släkten och vidare till en helt utomstående hyresgäst som dock vårdade stugan ömt. Mycket av det här visste Johan redan, men inte allt. Han kände att nu var ordningen återställd när det var han som bodde i Näset. Någon cirkel som hade blivit sluten.

Kvällen kom och gick. Det blev natt. Johan satt i mörkret och stirrade ut genom fönstret. Inget hände. Askkoppen var överfylld av fimpar och det började kännas obehagligt när han drog halsbloss. I natt ville han inte missa ett ögonblick av fenomenet och han tänkte därför sitta här tills något hände. Det var fortfarande becksvart på andra sidan det spröjsade fönstret.
Klockan hade nyss slagit två och hans ögonlock blev allt svårare att hålla uppe.
Johan ryckte till. Han hade slagit huvudet i bordskivan. Tydligen hade han nickat till. Nu var allt tyst. Ingen klocka som tickade, ingen eld som sprakade. Ändå såg han hur eldens lågor lyste upp skarven vid spisluckan. Han tittade på sitt armbandsur. Kvart över två. Fönstret var upplyst av månens klara sken. Han sprang in i rummet. Jo då, den klockan stod också still på en kvart över två. Inne i köket igen tryckte han nästan näsan mot rutan. Blommande körsbärsträd, men ingen flicka. Bortblåst var nu all trötthet. Istället kände han hur pulsen ökade en aning av spänningen. Skulle hon komma inatt igen?
Han hann knappt tänka tanken förrän han såg henne komma mellan träden. Hon tittade skyggt upp mot fönstret. Johan log mot henne. Först såg hon förskräckt ut och backade några steg, men så samlade hon tydligen mod till sig och klev fram igen. Hon badade i månljus och hon log blygt emot honom. Johan kände hjärtat smälta. Där hon stod utanför fönstret och log sitt bedårande leende mot honom kände han hur varenda beskyddarinstinkt vaknade inom honom.
Det absolut säkraste tecknet på att han var förälskad.
Hon vände sig om och ropade något, Johan kunde inte höra ett ljud. En äldre kvinna kom fram bakom henne och flickan pekade med handen mot fönstret. Den gamla tittade mot fönstret och skakade sedan oförstående på huvudet. Det var tydligt att hon inte kunde se honom. Hon tog flickan i handen och drog iväg med henne. Johan hann se hur hon vinkade åt honom innan hon försvann.

Han låg länge och drog sig i kökssoffan på morgonen. Funderade över vad det var som höll på att hända. Han var förälskad, så mycket visste han, men i vem eller vad? Han hade en bestämd känsla av att flickan utanför fönstret inte var ett spöke. Att hon egentligen inte fanns där stod också ganska klart. Så vad var det då han såg? En scen från en svunnen tid? Varför hade då flickan reagerat på honom? Trädgården var densamma, alltså måste det vara någon som levt här tidigare. Fönstret i sig verkade ha en viktig betydelse eftersom han inte kunde uppleva fenomenet genom något annat av stugans alla fönster. Någonstans hade Johan hört att all tid existerar samtidigt, bredvid varandra på något sätt. Han hade inte förstått det där riktigt men nu slog tanken honom. Johan drog slutsatsen att den okända flickan egentligen inte var död medan han såg henne. De levde tydligen i varsin tid, på samma ställe och med enbart det spröjsade fönstret som gemensam beröringspunkt. Hur och varför, kunde han inte förklara. Inte heller visste han vad han skulle ta sig till nu. Vad gör man om man blivit förälskad i någon som inte finns längre? Till att börja med kanske man borde ta reda på vem hon var.
Johan klev upp och gjorde sig en kopp kaffe. De resterande flyttlådorna fick vara idag. Det fanns annat som kändes viktigare.
Han stannade till och pratade lite med godsägaren på väg ner till bilen. Det var möjligt att just det fönster han nämnde var ett av de ursprungliga i stugan, men det var omöjligt att få bekräftat. Hans farmor och farfar hade reparerat det som gick och bytt ut resten och det hade dessutom varit på godsägarens fars tid så själv hade han inte en aning. Nog blev han fundersam över Johans besynnerliga fråga men han hann inte fråga något själv för Johan hade redan hoppat in i bilen och åkt ner mot byn.
Han kom instormande på pastorsexpeditionen och bad att få titta i husförhörslängderna. Visst fick han det, men vilka år var det han var nyfiken på? Johan blev ställd. Det måste ju vara före sekelskiftet, men hur långt före? Han funderade. Vanligt folk hade ju i stort sett haft likadana kläder i flera hundra år. Där fanns ingen ledtråd. Körsbärsträden! Johan hade svårt att tänka sig att fruktträd kunde bli mer än kanske etthundrafemtio år. Han visste emellertid inte, han bara chansade men det kunde stämma för stugan såg också ut att vara från den tidigare delen av adertonhundratalet. Sedan bad han att få fram böckerna som täckte åren 1800 - 1899.
Kvinnan på pastorsexpeditionen gick iväg och kom tillbaks en bra stund senare med en rejäl hög av böcker. Johan kastade sig över den första, slog upp godset och läste under stugförteckningen. Hittade Näset men fick inget napp. Han fortsatte några år framåt. Böckerna var indelade i tioårsperioder så han kunde snabbt se igenom tio år i taget. När han kommit till slutet av traven hade han tre tänkbara kandidater, varav en - Aurora, var han egen farmors farfars mor.
Han beslöt att kolla upp henne lite noggrannare. Hon var född 1832 och var tydligen dotter till den rättare på gården som drunknat. Hon hade gift sig 1860 med Johans farmor farfars far som ju blev den nye rättaren. Det var han som också hette Johan. Om honom fanns det emellertid inte mycket att hämta i böckerna. Både födelsedatum och födelseförsamling saknades.
En nästan behaglig ilning utefter ryggraden sade honom att det här nog var rätt flicka.

Det blev kväll även efter denna dag och Johan kröp ner i soffan för att hinna sova en stund innan Hon skulle komma. Han visste att om han satt uppe och väntade på fenomenet så försköt han det bara. Han måste tydligen somna till för att det skulle kunna ske och erfarenheten visade ju att han i regel vaknade när han fick månskenet rätt i ögonen. Mycket riktigt vaknade han och han log för sig själv när han såg månen och hörde den nu så välbekanta tystnaden. Han satte sig upp och kikade ut. Hon stod redan där och väntade på honom! De vinkade glatt och förvånat till varandra. Johan höll upp ett ritblock, som han hade gjort i ordning i förväg, mot rutan. Där kunde flickan läsa: "VAD HETER DU?"
Hon skrattade och artikulerade övertydligt "AURORA". Johan nickade och log för att visa att han hade uppfattat svaret.
Det blev den egentliga inledningen på en mycket ovanlig bekantskap. Dagarna gick och Johan pendlade mellan den nyförälskades eufori och hopplös förtvivlan. De bodde visserligen på samma plats men de skildes ju åt av mer än etthundrafyrtio år. Under dagtid grubblade han över vad han skulle ta sig till och vart det här skulle leda honom. Var det inte ett dödfött företag redan från början? Men under nätterna utvecklades deras vänskap alltmer. Han fick veta att Auroras far nyligen drunknat och att hon nu tog hand om sin mor. De fick tydligen bo kvar i stugan, i alla fall tills man anställt en ny rättare på gården. När Johan talade om månsken och blommande körsbärsträd blev flickan förvirrad. Hon bedyrade att där hon stod sken solen och körsbären var redan på väg att mogna. Johan funderade på om månskenet och blommorna var en del av själva magin, tillsammans med det spröjsade fönstret. Egentligen spelade det ju ingen roll. Det viktiga var att det tydligen hjälpt dem att mötas.

En av nätterna hade Aurora vinkat honom närmare rutan. Han hade böjt sig fram. Det var inte mer än tjugo centimeter och lite glas mellan deras ansikten. Hennes ögon tindrade i safirblått och hon artikulerade "JAG ÄLSKAR DIG" och satte sedan läpparna mot glaset. Johan log, faktiskt lite generad, och gjorde likadant på sin sida om rutan. Mot förmodan kändes glaset varmt mot hans läppar. När han vaknade morgonen därpå, fanns avtrycket av hans läppar kvar på fönstret, men inte hennes.
Johan rev i sina resterande flyttlådor. Han hade alltid haft gott om böcker och så gott som alla de resterande lådorna var packade med dem. Han visste att han läst något viktigt någonstans någon gång i någon av dem. Något som kanske skulle kunna hjälpa honom nu. Böckerna låg utspridda överallt och han letade allt mer förtvivlat.
Det här ledde ingen vart. Johan beslöt sig för att ta lite kaffe och en cigarett och försöka lugna ner sig. Det hjälpte någorlunda. Hjärnan kändes fortfarande överhettad men nu kunde han tänka redigt igen. Så kom han plötsligt på det. Han kastade sig ner bland böckerna igen, slängde dem omkring sig och hittade till slut just den bok han sökte. Han bläddrade ivrigt igenom den. Jo, det var i den här.
Johan tog boken med sig och gick ut på trappen i den klara men kyliga höstluften för att läsa.

Ett psykomanteum var egentligen avsett att användas till kommunikation med de döda. Det var en uråldrig teknik som dock hade förändrats lite genom århundradena. Själva grundidén var emellertid fortfarande densamma. Man skulle drapera ett rum i svart tyg, inget ljus fick komma in utifrån. Däri skulle man sedan placera en spegel och en skön stol. En svag belysning behövdes också, till exempel ett stearinljus. Ljuset och stolen skulle placeras i förhållande till spegeln så att man inte såg annat än svart mörker i spegelglaset. Sedan gällde det bara att sitta lugnt, titta in i spegeln och vänta tålmodigt. Man fick inte stressa eller vara spänd eller för förväntansfull, det fördröjde bara effekten. Tydligen skulle det här fungera för nio av tio som försökte. Det vanligaste var att man såg någon av sina döda anhöriga i spegeln och att man då kunde prata med dem. Det var emellertid undantagen som intresserade Johan mest. Några hade fått se sina döda kliva ut ur spegeln in i rummet och det som fått Johan att leta efter boken med sådan frenesi var de vittnesmål om personer som klivit in i spegeln i stället. Visserligen bara på tillfälligt besök hos de döda, men Johan trodde att han skulle kunna styra det så att han hamnade där han önskade.

Bakkammaren fick duga. Åtskilliga löpmeter med svart sammet var inköpt, det hade blivit rejält dyrt men vad brydde sig Johan om pengar nu. Han var ju kär och galen, i vilka proportioner kan dock diskuteras.
När han hade bildad sitt eget första hem en gång i tiden, hade han ropat in en stor förgylld spegel från tidigt franskt adertonhundratal. Den kom väl till pass nu. Bästa läsfåtöljen, ett litet pelarbord och en kandelaber bars också in och placerades strategiskt.
Nu var hela rummet klätt i svart, spegeln upphängd och Johan satt i fåtöljen med kandelabern bredvid sig. Ingenting reflekterades i spegelns yta, bara ett intensivt mörker. Det var som om djupet i spegeln plötsligt blivit oändligt. Johan stirrade intensivt in i det svindlande mörkret.
Inget hände. Han försökte slappna av och tänka på ingenting och titta in i spegeln utan att försöka fixera blicken. Det var så det hade stått i boken att man skulle göra. Han satt där i flera timmar. Fortfarande hände ingenting. Han hade emellertid ingenting annat att göra, inga andra idéer att testa, och beslöt därför att sitta kvar tills det verkligen hände något.
Utan att han blev medveten om det sjönk hans ögonlock allt längre ner, andhämtningen och pulsen blev långsammare. Han nickade till.
En tanke for genom hans huvud.
- Herre Gud, om det här fungerar kommer jag ju att bli min egen farmors farfars far!
Tanken svindlade. Han tittade upp mot spegeln igen när han märkte att han tappat koncentrationen. Bakom glaset lyste ett förunderligt blåvitt silversken. Han reste sig upp och gick närmare. Det var månskenet och där fanns även de blommande körsbärsträden. Han sträckte ut handen mot glaset. Dess yta kändes som vatten. Johan stoppade försiktigt in armen på prov. Det gjorde inte ont. Han tog sats och dök med huvudet före och försvann.

Tre dagar senare kom godsägaren förbi. Han hade inte sett Johan på några dagar och blivit lite orolig, framförallt efter Johans besynnerliga uppträdande sist de sågs. Han fann Näset i en enda röra. Böcker låg utslängda överallt, tillsammans med odiskade kaffekoppar och överfyllda askfat. Den gamla väggklockan hängde där som ett stumt vittne. Den hade stannat på halvtre. I bakkammaren var det alldeles mörkt. Godsägaren hämtade en fotogenlampa och gick in. Rummet var fortfarande draperat i svart. I övrigt fanns där som bekant en fåtölj och ett litet bord fullt av stearin efter en stor kandelaber. På ena långväggen hängde en vacker förgylld spegelram, medan spegelglaset låg utspritt i tusen bitar över golvet.
Av Johan fanns inte ett spår. Godsägaren slog larm. Man draggade i marmorbrottet men fann ingenting. Efter en tid gav man upp sökandet och Johan klassificerades som försvunnen.
Johan hade betalat stugan för ett helt år i förväg, därför gjorde sig godsägaren ingen brådska med att hyra ut den igen. Hans saker måste ju dessutom tas omhand. Dem magasinerade han i en av sina ekonomibyggnader utifall att Johan en dag skulle dyka upp igen.
Sommaren därpå var det emellertid ett par som blev så förtjusta i stugan att godsägaren föll till föga och hyrde ut det.

En vacker höstdag i oktober kom de och berättade något underligt för honom. De hade vaknat på natten av det intensiva månskenet, tittat ut genom det spröjsade köksfönstret och sett blommande körsbärsträd. Under ett av träden hade ett ungt par suttit och vinkat till dem.
De sade upp hyreskontraktet omedelbart. Något spökhus ville de inte veta av.