(1) Oden: Född i Asgård som ska ha legat vid mynningen till floden Don. Oden utvandrade till Sverige och tog konsten att rista runor med sig. Han slog sig ner i nuvarande Uppland, enligt Alf Henriksson av två skäl: 1) Det var ovanligt vackert här vid den tiden 2) Upplänningarna var tillräckligt dumma för att tro att han var en gud redan under hans livstid. Här grundade han det andra Asgård - Fornsigtuna. Han gjorde sig till kung och grundade på så sätt vår äldsta konungaätt - Ynglingaätten. Namnet Ynglingar uppkom emellertid först med Yngve-Frej (se denne). Gift med Frigga och även med Skade.

(2) Njord: Kung. Bror till Odens hustru Frigga. Möjligen ligger han i den sk Nordians hög i Norrsunda socken i Uppland. Enligt Peringskiöld var Njord egentligen Odens sonson.

(3) Yngve-Frej: Kung. Son till antingen Oden eller Njord. Gift med Gerd Gymersdotter. Gjorde G:a Uppsala till sitt huvudsäte med ett stort hov och lade därunder alla sina intäkter i såväl land som i lösöre. Så tillkom Uppsala öd, kungsgodsen i Mälarlandskapet, som hållit i sig sedan dess. Under hans styre började Frodefreden och det var lycka och välstånd i landet. Dör i Uppsala av sotdöden. Hans död hemlighölls för att bevara freden. Man gjorde en gravhög och lade honom däri utan att bränna honom. Tre gluggar gick in i högen och i dem lämnade man sin skatt. Guld, silver och koppar i respektive glugg. Det avslöjades först efter tre vintrar, men då folket såg att freden och välståndet höll i sig trots hans död, fortsatte man att blota åt honom.

(4) Fjolner av Ynglingaätten: Kung på 100-talet med kungsgården förlagd i Skuttunge utanför Uppsala. Son till Yngve-Frej och Gerd Gymersdotter. Den förste av Ynglingaätten som inte gud-förklarades. Drunknade i ett öljästkar, som han berusad ramlade ner i, när han gästade kung Frode i Lejre.

(5) Sveigder av Ynglingaätten: Kung på 200-talet. Son till Fjolner. Reste ut i världen för att söka Gudhem och efter Oden själv. Hamnade då i i Östra Svitjod, dvs Ryssland, där han ska ha trollats in i en sten. Var gift med Vana av Vanhem.

(6) Vanlade av Ynglingaätten: Kung. Son till Sveigder. Bodde troligen på kungsgården i Skuttunge utanför Uppsala. Dödrides av maran. Brändes och höglades vid Skutaån, dvs Björklingeån, inne i nuvarande Lövstalöt. Gift med Driva, dotter till Snjå den gamle (Snaer gamli).

(7) Visbur av Ynglingaätten: Kung. Son till Vanlade och Driva. Gifte sig med en dotter till Aude den rike. De fick två söner, Gisl och Öndur. Men Visbur övergav henne för en annan och då tog hon sönerna med sig hem till sin egen far. Visbur fick ännu en son, Domalde, med den nya kvinnan. När Visburs två första söner var tolv och treton år gamla for de till honom för att hämta sin mors giftogods. Han vägrade emellertid att lämna ut dem. Då sade de att guldhalsbandet skulle bli till bane för den bäste mannen i hans ätt, sedan reste de hem igen. Där planerade de att mörda sin far. En trollkona skulle hjälpa dem att sejda men hon varnade dem att det skulle leda till att ättedråp sedan alltid skulle följa i Ynglingarnas ätt. Det accepterade de. De samlade en här, red till Visbur och brände honom inne.

(8) Domalde av Ynglingaätten: Kung under sent 200-tal. Son till Visbur. Det var svält och nöd under hans tid. Det blotades mycket för att blidka gudarna. Första året offrades oxar. Andra året offrades människor. Hövdingarna samlades till råd, det tredje året, och det beslöts att man var tvungen att offra kungen. Rikets centrum låg nu i Gödåker, Tensta socken i nord-Uppland. Höglades i G:a Uppsala.

(9) Domar av Ynglingaätten: Den förste egentlige sveakonungen. Nu först kan man tala om ett Svea Rike. Levde på 300-talet. Son till Domalde. Bosatt i G:a Uppsala. Under dessa år var det fred och god skörd. Dör sotdöden och bränns på Fyrisvallar. Sannolikt ligger han höglagd i Domarshögen (Tingshögen) i G:a Uppsala där sedan sveakonungarna, fram till och med Gustav Wasa, skipade lag och rätt. Gift med Drott, syster till Dan den storlåtne (Danmarks grundare) och dotter till kung Danp (son till Rig).

(10) Dyggve/Digne av Ynglingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala. Son till Domalde och Drott. Dör sotdöden. Egentligen den förste av Ynglingaätten som tituleras KUNG. Tidigare kallades de DROTTNAR. Kan ha höglagts i den numer bortodlade Thorsuglehögen i G:a Uppsala.

(11) Dag den vise av Ynglingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala på 300-talet. Dyggves son. Påstås ha förstått fågelsång och haft en tam sparv som flög med bud till honom. Sparven dödades då den pickade korn på en åker i Reidgotaland. Dag beslöt att hämnas och startade ett plundringståg i Varra i Reidgotaland. När han skulle bege sig därifrån igen med sitt skepp dödades han av en träl som kastade en hötjuga i ryggen på honom. Höglagd i Estland.

(12) Agne Skjafarbonde av Skilfingaätten: Sveakonung. Dag den vises son. Skilfingaätten = Yngre Ynglingaätten. Han hemförde med våld, från Finland, sin brud Skjalf, dotter till Frosti. Men vid själva inseglingen till Mälaren lät hon sina män hänga Agne i ett träd med hans eget guldsmycke. Han brändes på plats och ligger nu i Agnehögen i Lillhersby.

(13) Alrik av Skilfingaätten: Sveakonung. Son till Agne Skjafarbonde. Född ca 370, död 410. Nämns så tidigt som 395. Höglagd i Lillhersbyn. Regerade tillsammans med sin bror Erik I. De var mäktiga män, stora krigare och idrottskämpar.De älskade att tävlingsrida mot varandra, men en gång efter en sådan ritt kom de aldrig mer tillbaks. Man fann dem båda två med huvudena sönderslagna. Man fann inga andra vapen än deras hästbetsel och troligt är att de slagit ihjäl varandra i en tvist om vem som egentligen vann ritten. Under flera hundra år fortsatte sedan tvisten bland deras ättlingar om vem som egentligen vunnit. Slutligen stod det klart att det var Alrik. Gift med Dagoid, dotter till Dag den mäktige. Troligen höglagd tillsammans med sin bror Erik i den numer bortodlade kungshögen i G:a Uppsala.

(14) Erik I av Skilfingaätten: Sveakonung. Son till Agne Skjafarbonde. Regerade tillsammans med sin bror Alrik. Se vidare ovan på Alrik.

(15) Alf av Skilfingaätten: Sveakonung. Son till Alrik. Gift med Bera. Levde under 400-talets förra hälft. Kallades Elfse och ska ha varit tystlåten, maktsjuk och föga umgängessam. Stack ner sin halvbror Yngve då denne satt i högsätet med Alfs fru men Yngve han ge honom ett banehugg först och båda föll döda ner till golvet. Troligen höglades Alf tillsammans med sin bror Yngve i den numer försvunna Uppsalahögen.

(16) Yngve av Skilfingaätten: Sveakonung. Regerade tillsammans med sin halvbror Alf. Son till Alrik.Se vidare på Alf.

(17) Hugleik (Ochilaik) av Skilfingaätten: Sveakonung på 400-talet. Son till Alf och Bera."Han var ingen härman utan satt över länderna i stillt säte, men han var mäkta rik och girig på gods". Han omgav sig gärna med gycklare och trollkunniga. Han gick i strid mot vikingahövdingen Hake på Fyrisvallarna. Hake vann och dräpte både Hugleik och hans två söner.

(18) Hake: Vikingakung, son till Hedna Hjörvardsdotter. Anföll kung Hugleik i Uppsala och dräpte både honom och hans söner. Regerade sedan över svearna i tre år. Överfölls sedan av Hugleiks kusiner Jorund och Erik. Erik dödades men Jorund klarade sig. Hake själv dog av sina sår.

(19) Jorund (Eorund) av Skilfingaätten: Sveakonung under senare hälften av 400-talet med säte i G.a Uppsala. Son till Yngve. Om somrarna var han ute och härjade i grannländerna. En sommar var han och skövlade i Danmark. Han låg med sitt manskap i Oddasundet då Gylaug Hålögakonung kom med en väldig flotta. Jornund hade tidigare tillsammans med sin bror Erik hängt Gylaugs far Gudlaug. Det blev en stor strid och när landets folk fick reda på vem man stred emot kom de strömmande från alla hörn. Jorund blev infångad och ledd upp på land där kung Gylaug lät hänga honom. Troligen höglagd vid Limfjorden.

(20) Aun/Ane den gamle av Skilfingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala där han regerade av och till under hela senare delen av 400-talet. Son till Jorund. Blev bortjagad flera gånger och flydde då till Västergötland, men kom ständigt igen. Lär ha offrat nio av sina söner till gudarna för att få ett långt liv. En son per decennium. Till sist ska han ha blivit så gammal att han bara kunde ligga till sängs och dricka mjölk ur ett dryckeshorns smalände. Han dog ca 500 och ligger höglagd i Odinshögen i G:a Uppsala. Den siste sonen, den tionde, Egil Tunnadolg räddades av svearna och gjordes till kung efter faderns död.

(21) Halvdan av Skjöldungaätten: Son till kung Frode den fridsamme av Danmark. Utkämpade flera strider mot kung Ane i Uppsala. Halvdan segrade alltid och lyckades jaga iväg kung Ane till Västergötland. Lär ha regerat i tjugo år. Dog av sjukdom och är höglagd i Uppsala.

(20) Aun/Ane den gamle av Skilfingaätten: Efter kung Halvdans död återkom kung Ane, se ovan. Men blev efter tjogo år bortjagad igen. Denna gång av kung Åle den starke, se nedan.

(22) Åle den starke av Skjöldungaätten: Son till kung Fridleif av Danmark. Kämpade flera strider mot kung Ane i Uppsala. Åle segrade och kung Ane fick återigen fly till Västergötland. Kung Åle den starke regerade sedan i tjugo år.

(20) Aun/Ane den gamle av Skilfingaätten: Återkom efter kung Åles död. Regerade sedan ytterligare tjugo år, till sin död av mycket hög ålder.

(23) Egil Tunnadolg av Skilfingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala i början av 500-talet. Son till Ane den gamle. Han var ingen härman utan styrde i fred. Han hade en träl vid namn Tunne som varit hans fars skattväktare, men när Egil kom till makten fick Tunne återgå till de andra trälarna. Innan dess hade Tunne stulit en del av kung Anes lösöre och grävt ner det. Nu flydde han tillsammans med flera andra trälar, grävde upp skatten och delade den bland sina män. De gjorde honom till sin hövding och han samlade allsköns dåligt folk omkring sig. De rånade, plundrade och dräpte och allt bytet delade han ut bland sina män. Kung Egil tog upp kampen mot Tunne. Det blev en bitter strid och kung Egil blev tvungen att fly. Egil samlade en här och gick till slag mot Tunne. Det blev åtta hårda strider och kung Egil förlorade dem alla. Efter detta flydde Egil landet, ner till kung Frode den djärve på Själland. Han lovade Frode svearnas skatt om de hjälpte honom bli av med Tunne. När Egil kom hem hade han en stor här av kung Frodes män och envigskämpar med sig. Det blev ett väldigt slag där Tunne äntligen stupade. Egil återtog sitt rike och Frodes män åteervände hem. Efter det sände Egil stora gåvor till Frode vartenda år, men han gäldade ingen skatt som han hade lovat. Trots det höll vänskapen i sig. Efter Tunnes död regerade Egil ytterligare tre år men sedan hände det sig att en tjur som skulle blotas hade blivit alldeles folkilsken och rymde till skogs. Kung Egil som var en stor jägare mötte tjuren i skogen under en jakt och försökte dräpa den. Kungen bröt sitt spjut mot tjuren, tjuren välte kungens häst, kungen drog svärd men tjuren rände hornen i bröstet på honom. Kungens män lyckades till sist dräpa tjuren men kungen dog av sina sår. Höglades i G:a Uppsala, troligen i den sk Frejshögen (mellan Auns högen i söder och Adils hög i norr). Utgrävningar där visade på bålrester från 520-talet.

(24) Ottar Vendelkråka av Skilfingaätten: Sveakonung. Son till Egil Tunnadolg. Sägs ha regerat 520 - 535, men det är möjligt att han faktiskt regerade ända framemot 550. Ska ha stupat i Vendel, Uppland, i sin kamp mot de danskar som slagit sig ner där (vandaliska hövdingar). Vandalerna hade utvandrat från Själland. Höglagd i Vendel, i den sk Ottarshögen.

(25) Adils den store av Skilfingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala på 500-talet. Son till Ottar Vendelkråka. Grundade det nuvarande Sverige genom sin seger över Åke Opländske på Vänerns is ca år 550. Svea och Göta riken slogs ihop. Det gemensamma riket blev dock kortvarigt. Gift med en kungadotter från Saxland,Yrsa/Åsa av Venden (som genom blodskamsäktenskap var mor till danakonungen Rolf Krake), dotter till Helge Halvdanson och Ålof den rika. Adils var känd för sina fina hästar. Vid bloten i G:a Uppsala red han i en kultisk kringritt runt Disarsalen och hästen snubblade. Adils föll av och spräckte huvudet mot en sten. Höglagd i G:a Uppsala, troligen i den sk Torshögen, den största högen. Utgrävningarna visade ett lik från ca 575 på en björnfäll, med två hundar och rikt gravgods.

(26) Östen (Eystein) av Skilfingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala under senare hälften av 500-talet. Son till Adils den store och Yrsa av Venden. Under hans tid härjade både danskarna och norrmännen i Svea rike. Även sjökkonungar utan land kom hit och plundrade. En sådan, Sölve son till Högne på Njardö, härjade i österled. Han hade ett eget rike i Jutland. Kung Östen var ute på gästning i Lovund när Sölve kom med sin flotta och överföll honom mitt i natten. Kung Östen blev innebränd med hela sin hird. Sedan drog Sölve till Sigtuna och krävde att få bli kung. Kung Östen höglades i Lovund, tätt intill nuvarande Enköpingsvägen.

(27) Sölve: Den jylländske kung som dräpte kung Östen. Ska ha efterträtt honom under en lång tid för att sedan i sin tur bli dräpt av svearna. Son till Högne på Njarö.

(28) Ingvar (Yngvar) Harra av Skilfingaätten: Sveakonung i G:a Uppsala. Son till Östen. Han var en stor krigare. Svea rike hade då länge plundrats av både daner och "österledsmän". Kung Ingvar slöt fred med danerna och härjade i stället i österled. Men vid ett tillfälle, vid Stein i Estland, blev motståndarantalet för stort och Ingvar stupade. Han höglades vid själva havsstranden i Adalsyssla.

(29) Bröt-Anund av Skilfingaätten: Sveakonung vid 600-talets början. Son till Ingvar Harra. Han ägnade mycket tid åt att byggar vägar och röja ny mark i ödemarkerna. På så viss blev landet befolkat. Hans namn kommer just av att han byggde vägar över skogar, myrar, fjäll, brötar och färdstigar. Han grundade också en kungsgård (husby) i varje storhärad. En kväll passerade han ett ställe kallat Himinheid med trånga fjälldalar och med höga berg på båda sidorna. Det regnade och den snö som tidigare legat på bergstopparna rasade ner tillsammans med lera och sten. Kungen och många av hans män dog. Det hände ca 640. Ligger troligen höglagd i den stora Anundshögen i Badelunda. Fick sönerna Sigvard och Ingjald (Illråde).

(30) Ingjald Illråde av Skilfingaätten: Sveakung 640 - 655. Son till Bröt-Anund. Den siste sveakonungen av Skilfingaätten (Yngre Ynglingaätten). Han uppfostrades av Svipdag blinde som påstås ha givit honom ett varghjärta att äta, vilket sedan skulle förklara varför Ingjald blev så grym. På sin fars gravöl svor Ingjald att han skulle vidga riket åt alla håll. Det gjorde han genom att bjuda in sju underlydande kungar av vilka sex kom. Alla blev innebrända i "Sjukungarssalen" i G:a Uppsala. Offren var: kung Algöt (Ingkalds svärfar), kung Yngvar från Fjärdhundraland samt dennes två söner Agnar och Alf, kung Spersnjall från Närke och kung Sigverk från Attundaland. Ingjald lade deras riken direkt under sig och deras män, som nu saknade ledare, följde honom direkt. Kung Granmar av Södermanland hade inte kommit till det makabra gästabudet och därför red nu kung Ingjald och hans män ner och anföll honom och även han innebrändes. Gift med Göthild, dotter till kung Algöt av Västergötland (denne var i sin tur son till kung Götrik den milde av Västergötland som var son till kung Götrik av Västergötland) . Göthilds mor hette Ålof och var dotter till kung Olav den synske av Närke. Deras dotter Åsa var lika grym som sin far. Hon gifte sig med kung Gudröd av Skåne och övertalade honom att dräpa sin bror Halvdan Snälle. Straxt därefter lät hon även mörda sin man Gudröd. Men halvdan Snälle hade en son, Ivar Vidfamne (se nedan), som med en stark flotta överföll kung Ingjald och hans dotter Åsa på Räninge kungsgård. Både far och dotter brändes inne. Enligt tradition höglagd i Ingjaldshögen vid Rällinge på Fogdön i Mälaren, men den graven har visat sig varaalldeles för ung. Troligen ligger han i den sk Uppsa kulle i Rönöbygden. Efter Ingljald Illråde upphörde kungamakten att gå från far till son inom Ynglingaätten. Ingjald hade även en son, Olof Trätälja, som blev kung av Värmland och sedan gav upphov till den norska grenen av Ynglingaätten som Harald Hårfager, norska rikets enare, sex generationer senare tillhörde.

(31) Ivar Vidfamne: Sveakonung fr ca 655. Från början kung av Skåne. Son till Halvdan Snälle av Skjöldungaätten (se under Ingjald Illråde) och därmed ättling till Oden. Erövrade sveaväldet efter innebränningen av Ingjald Illråde. Ska sedan ha underlagt sig hela Norden inklusive Danmark. Gift med en dotter till Heidrek (son till Angantyr, kung i Småland). I Danmark satte han sin dotters (Aud Djupaudga) make Hrörek till underkonung men lät senare dräpa honom. Aud Djupaudga gifte senare om sig med Radbjart av Ryssland. Ivar ska ha omkommit år 695 på en härfärd till Gårdarike då han blev ordentligt uppläxad för sin grymhet, svekfullhet och makthunger, av sin egen fosterfar Hord. Han kastade sig i havet efter sin fosterfar, men kom aldrig mer upp. Troligen höglagd på Vallsgärde utanför Uppsala.

(32) Harald Hildetand: Kung av Sverige, Danmark, Norge och norra Tyskland. Son till skjoldungakungen Hrörek i Lejre och Ivar Vidfamnes dotter Aud Djupaudga. Se även: Ivar Vidfamne, Randver resp Rigurd Ring. Aud tog sonen Harald med sig när hon flydde till Gårdarike (Ryssland) efter faderns mord på maken Hrörek. Där gifte hon om sig med Radbjart och fick sonen Randver. Men efter Ivar Vidfamnes död återvände Harald till sin faders stamrike Skåne och därifrån erövrade han sedan hela Sverige, Danmark, Norge och norra Tyskland. På sin ålders höst gjorde han sin halvbrors Randvers son, Sigurd Ring, till lydkonung i Svea Rike, efter halvbrodern Randvers död.

(33) Randver av Svitjod: Sveakonung i G:a Uppsala. Son till Radbjart av Ryssland och Ivar Vidfamnes dotter Aud den Djupöda. Gift med Ingild, dotter till en sveakung (vem?).Troligen höglagd på Vallsgärde utanför Uppsala.

(34) Sigurd Ring: Kung av Sverige och Danmark. Son till Randver av Svitjod. Satt som lydkonung i Sverige, under sin halvfarbror Harald Hildetand. Gjorde uppror mot kung Harald och besegrade honom i Bråvallaslaget ca 750, varefter även Östergötland införlivades i riket. Han ar gift med Alfhild, dotter till en kung Alf. När han blev gammal blev han dock förälskad i Alvsol av Vendsyssel. Men han fick inte gifta sig med henne. Sigurd Ring höll slag med hennes bröder och besegrade dem. Alvsol hade emellertid redan dödats med gift före striden för att inte hamna i segrarens händer. Sigurd Ring begick då självmord genom att kasta sig på sitt svärd ombord på ett brinnande skepp lastat med alla de stupade. Död ca 770. Troligen höglagd på Vallsgärde utanför Uppsala.

(35) Ragnar Sigurdsson Lodbrok: Sveakonung ca 770 - 785. Son till kung Sigurd Ring och Alfhild. Gift med Aslög, dotter till Brynhild och Sigurd Fafnesbane, även med Tora Borgarhjort (kungadotter från Götaland). Var med om många storslagna äventyr. På det sista av dem, ett krigståg till Norhtumberland, tas han till fånga av den grymme kung Ella och dör i dennes ormgrop. Han sista ord är legendariska: "Grymta månne grisarna när de hör hur den gamle galten lider!". Och han fick rätt - hans söner tog en blodig hämnd. troligen höglagd på Vallsgärde utanför Uppsala. Möjligen kung över Sverige, Norge, Gårdarike (Ryssland), England och Skottland.

(36) Östen Beli (Eystein Bele / Östen Illråda): Son till Harald Hildetand. Lydkonung i Svea Rike under Ragnar Sigurdsson Lodbrok. Senare delen av 700-talet. Ska ha varit väldigt klok men ondskefull. Regerade i G:a Uppsala. Hade en dotter – Ingeborg.

(37) Björn Järnsida av Munsöätten: Sveakonung ca 785 - 800. Son till Ragnar Lodbrok och Aslög. Grundaren av Munsöätten på Svea rikes tron. Sannolikt höglagd i Björnshögen vid Husby på Munsö.

(38) Erik II Väderhatt av Munsöätten: Sveakonung under 800-talets början. Son till Ragnar Lodbrok och Tora Borgarhjort. Fick tillnamnet "Väderhatt" eftersom han troddes vara trollkunnig på grund av att han alltid hade fördelaktig vind på sina härfärder till Balticum.

(39) Refil av Munsöätten: Sveakonung. Son till Björn Järnsida.

(40) Erik III Uppsale av Munsöätten: Sveakonung. Son till Björn Järnsida. Tillhörde ättens huvudgren, den egentlige sveakonungen. Höglagd vid Adelsö kyrka. Vid Ansgars andra besök på Birka 854, föreslogs att Erik III skulle upptas bland gudarna istället för den nye guden.

(41) Erik IV Refilsson av Munsöätten: Sveakonung. Son till Refil.

(42) Anund Uppsale av Munsöätten: Sveakonung i G:a Uppsala under 800-talet, vid Ansgars besök på Birka 829. Blev fördriven men återkom med dansk hjälp. Son till Erik III.

(43) Björn II Eriksson "på Håga" av Munsöätten: Sveakonung. Son till Erik III. Bodde på Birka. Levde ca 825 - 840. "På Håga" är en feltolkning av "at Haugi" (vid högen). Han bodde nämligen vid sin fars gravhög vid Adelsö kyrka. Den kung som mötte Ansgar. Björn II hade sänt en beskickning till kejsar Ludvig den fromme för att utbe sig kristna förkunnare.

(44) Björn III Björnsson av Munsöätten: Sveakonung. Son till Björn II.

(45) Olof I Björnsson av Munsöätten: Sveakonung på Adelsö då Ansgar gästade Svea rike för andra gången 854. Son till Björn II. Företog ett berömt härtåg till Kurland. Med honom utslocknade dynastigrenen på Adelsö.

(46) Erik V Björnsson av Munsöätten: Sveakonnung i G:a Uppsala. Son till Björn III.

(47) Ring Olofsson av Munsöätten: Sveakonung i G:a Uppsala. Son till Olof I.

(48) Erik VI Ringsson av Munsöätten: Sveakonung i G:a Uppsala. Son till Ring Olofsson.

(49) Emund I Eriksson Slemme av Munsöätten: Sveakonung i G:a Uppsala. Son till Erik VI. Fick tillnamnet "Slemme" då han fuskade vid en gränsdragning mellan Sverige och Danmark. Svearna förebrådde honom mest för att han gjorde avkall på Blekinge till Danskarna. Död ca 970.

(50) Erik VII Emundsson av Munsöätten: Sveakonung. Son till Emund I . Möjligen är det han som kallas "Erik Väderhatt" och inte Ragnar Lodbroks son. Gjorde anspråk på Värmland, vilket också norske kung Harald Hårfagre gjorde. Död ca 985.

(51) Björn IV Eriksson av Munsöätten: Sveakonung, troligen vid 900-talets början. Son till Erik VII.

(52) Olof II Björnsson av Munsöätten: Sveakonung ca 970 - 975. Medregent till sin bror Erik VIII Segersäll. Son till Björn IV. Dog av "etter" (?). Hade sonen Styrbjörn Starke, se Erik Segersäll.

(53) Erik VIII Segersäll av Munsöätten: konung 970 - 995. Född före 950. Möjligen konung redan före 970. Son till Björn IV. Gift med Sigrid Storråda, dotter till Skoglar Toste. Vann 985 slaget på Fyrisvallarna mot sin brorson, tronkrävaren Styrbjörn Starke (son till Olof II), mot att lova sig själv åt Oden om tio år. Erik försköt sin drottning Sigrid och äktade en dotter till Håkon jarl av Norge. År 991 underlade sig Erik, för fyra år, Danmark och Skåneriket och lät döpa sig. Han återföll emellertid genast till hedendomen. Dog sotdöden 995 i G:a Uppsala, där hans gravhög är belägen i sydvästra gravfältsområdet. Han var sin tids störste nordiske kung.

(54) Olof III Skötkonung av Munsöätten: konung 995 – 1022, född ca 967. Son till Erik VIII Segersäll och Sigrid Storråda. Olof lämnade tillbaks Danmark till Sven Tveskägg och lät honom dessutom gifta sig med Sigrid Storråda. Periodvis härskade han även över stora delar av Norge. Han lät döpa sig i Husaby av biskop Sigfrid någon gång mellan 1000 och 1008 och blev därmed vår förste kristne konung. Bodde oftast i Västergötland men gjorde Sigtuna till vår nya huvudstad. Han hade ju kristnats och Uppsala vägrade fortfarande att lämna hedendomen. Gift med Estrid, en obotritisk kungadotter. Då det blev uppror 1019 fick Olof lov att dela makten med sin son Anund Jacob som sedan övertog makten efter sin far när denne dog 1022. Uppges vara begravd i Husaby, Västergötland. En alternativ begravningsplats är i Linköping.

(55) Anund III Jacob av Munsöätten: konung 1019 – 1050, född 25/7 1007. Son till Olof III Skötkonung och Estrid och blev sin faders medregent 1019. Efter faderns död 1022 regerade han ensam. Han slöt förbund med sin svåger Olav Haraldsson av Norge och härjade Skåne tillsammans med honom. Även mot andra nordiska kungar var han välvillig och hjälpte till när han kunde. Stred bla tillsammans med Olav Haraldsson mot Knut den Store av Danmark och England vid slaget vid Helg å i Uppland 1027. För sina stränga räfsters skull kallades han på 1040-talet för Anund Kolbränna. Dog sotdöden i Husaby och ligger troligen begravd där, alternativt i Linköping eller kanske rentutav på Åralövsgården två km öster om Vinslöv. Gift med Gunhild Haraldsdotter, död efter 1050. Syster till Norges helgon S:t Olaf. Dog barnlösa.

(56) Knut den Store: ca 1030. Knut den Store kung av Danmark och England. Det finns Sigtunamynt från ca 1030 där Knut den Store uppges vara kung över alla svear (CNUT REX SW) och i ett brev från Knut den Store ställt till hans engelska underlydande, kallar han sig "Konung över en del av svearna". Knut stred ju mot Anund vid Helg å i Uppland 1027 och det kan möjligen förhålla sig så att han för en kort tid lyckades erövra delar av Svea rike, däribland Sigtuna. Men det är ren spekulation och det finns inga anteckningar som styrker detta men mynten och brevet är svåra att bortförklara.

(57) Emund II Gamle av Munsöätten: konung ca 1050 – 1061. Frilloson till Olof III Skötkonung, modern hette Edla. Född efter år 1000. Döpt samtidigt med brodern Anund, därefter uppfostrad i Venden. Blev kung efter Olof III Skötkonungs äktfödde son Anund II Jacobs död eftersom denne dog barnlös. Men troligen hade Anund redan tagit honom som medregent 1047. Han låg i fejd med Bremens ärkestift och ville upprätta en oavhängig nationalkyrka. Han lär ha varit en ståtlig, handlingskraftig och frikostig monark. Dog sotdöden, troligen i Sigtuna. Han sägs ibland vara den siste kungen av Ynglingaätten, vilket inte stämmer. Möjligen begravd i Linköping.

(58) Stenkil Ragnvaldsson av Stenkilska ätten: konung ca 1061 – 1066. Född före 1030 som son till jarlen Ragnvald Ulfsson i Västergötland och Astrid Nialsdotter. Hans morfars farfar var Harald Hårfager och via honom var han släkt med den norska grenen av Ynglingaätten. Även via sin far hade han en liknande härkomst. Men främst var det giftet med Emund II Gamles dotter som ledde till att han blev kung. Stenkil lär ha varit en varm kristen. Under hans tid dog hedendomen ut i Västergötland, hans ätts hemvist. Men när biskop Adalvard dy ville riva hednatemplet i Uppsala så avrådde Stenkil diplomatiskt. Stenkil lär ha varit lång, som alla av hans släkt, och en god skytt. Dog sotdöden 1066. Troligen begravd i Levene. Lär ha varit sin tids främste bågskytt.

(59) Erik hedningen av Munsöätten: konung ca 1066 - 1067. (Son till Emund Gamle eller kanske sonson via dennes son Anund?). Blev konung mot att han som hedning uppehöll bloten. Han hade som kristen medregent Erik Stenkilsson. De lär dock ha blivit fiender och dödat varandra i ett stort slag. Se vidare nedan: Erik Stenkilsson.

(60) Erik X Stenkilsson av Stenkilska ätten: konung. 1066 - 1067 Samregerade med Erik Hedningen, som kristen konung. Son till Stenkil. Men svearna hade svårt att acceptera hans tro och vägrade erkänna honom. Sitt stöd hade han istället i Västergötland, där Stenkilsätten hade sin härkomst. Död 1067.

(61) Hallsten Stenkilsson av Stenkilska ätten: konung ca 1067 – 1070. Troligen född ca 1050. Namnet är hedniskt. Son till Stenkil och Emund Gamles dotter. Lär ha varit en god domare. Fördriven 1070 eftersom man inte ville ha en västgöte till kung i Svea Rike. Hela Sveriges konung kan han bara ha varit en kort tid runt 1070. Han ska senare ha regerat tillsammans med sin bror Inge den äldre, men troligen bara i Västergötland (1079 - 1084). Se vidare nedan på Inge den äldre och på Hallsten Stenkilsson.

(62) Anund IV Gårdske: konung ca 1070 - 1075. Efter fördrivningen av konung Hallsten ville man åter ha någon av den gamla kungaätten på tronen, dvs Ynglingaätten. I Gårdarike (Ryssland) fann man en ättling till den Hrörek / Rurik (den förste tsaren) som utvandrat dit, från Roslagen, på 800-talet och grundat Ryssland. Dessutom härstammade han på mödernet från Ynglingaätten via Segersäll och Skötkonung. Troligen son till Skötkonungs dotter Ingegärd och furst Jaroslav. Den återfunne ättlingen hette Anund och fick tillnamnet Gårdske eftersom han var just ifrån Gårdarike. Det var dock ett aber - Anund var döpt och kristen. Vart nionde år hölls den stora bloten i Uppsala och Anund hann sitta på tronen i fem år innan nästa offerfest och då han vägrade att blota avsattes han därför 1075. Troligen återvände han till Gårdarike.

(63) Håkan Röde: konung ca 1075 - 1079, troligen frilloson till Stenkil. Modern var dotter till norske kung Hakon II och därmed ättling till Odens via Säming. Ska ha blivit vald till kung sedan Anund III Gårdske avsatts. Född och begravd i Levene i Västergötland. Enligt Västgötalagens kungalängd ska Håkan Röde ha regerat allt som allt i tretton år. Han lär ha tagit kunganamnet redan 1066 men bara blivit erkänd i Västergötland. Men när Anund Gårdske fördrevs vid bloten i Uppsala 1075 togs han till konung även över svearna mot att han uppfyllde villkoren att fortsätta bloten och att han gifte sig med "unge Olofs mor", sannolikt Erik Hedningens änka. Håkan fick troligen sitt tillnamn på grund av sitt mycket röda hår. Han dog troligen 1079, ännu inte 40 år gammal.

(64) Inge den äldre Stenkilsson av Stenkilska ätten: konung ca 1079 – 1084. Född ca 1055. Son till Stenkil och Emund Gamles dotter. Gift med Blot-Svens syster Helena Torkilsdotter. Vid Håkan Rödes död 1079 valdes Inge till konung tillsammans med sin äldre bror Hallsten, men Hallsten fungerade troligtvis mest som en lydkonung i Västergötland. Inge var ivrig kristen och många kyrkor byggdes under hans tid, likaså tillsattes flera biskopar. Fördrevs vid blotfesten i Uppsala 1084 och ersattes av sin hedniske svåger Blot-Sven, se denne. Tiden mellan regeringsperioderna tillbringade han i Västergötland.

(61) Hallsten Stenkilsson av Stenkilska ätten: konung, troligtvis bara över Västergötland, 1079 - 1084. Se vidare ovan: Hallsten Stenkilsson.

(65) Näskonung: konung. Enligt ett flertal tidiga medeltida handskrifter ska en Näkonung ha varit kung över svearna under en period, emellertid okänt hur länge och under vilka omständigheter. Han kan väl knappast vara synonym med Erik Årsälls son Olof Näskonung, eftersom det till och med skulle innebära att han regerat före sin farfar vilket ter sig som mer än osannolikt.

(66) Blot-Sven Torkilsson: konung 1084 - 1087. Född på 1050-talet. Troligen sonson till östgötahövdingen Kol, som i sin tur kan ha varit Sverker den Gamles farfars farfar (se denne) och själv troligen son till sjökonungen Sverker Kol / Sörkver Karl. Blot-Sven ska ha varit släkt med den gamla Ynglingaätten, emellertid okänt hur. När Inge den äldre fördrevs från tinget genom stenkastning, valdes den hedniske Blot-Sven till kung i hans ställe. Blot-Svens syster Helena var gift med Inge den äldre och de var på så sätt svågrar. Blot-Sven själv var gift med kung Stenkils dotter Helena. Han återupptog bloten och vid en stor blot i Strängnäs 1084-85 lät han stena ihjäl missionären Eskil. Inge den äldre återvände efter tre år med en här, från Västergötland och dräpte Blot-Sven när denne försökte undkomma. Enligt tradition lär det ha skett på Stenby torg på Tosterön straxt norr om Strängnäs. Blot-Sven blev vår sista hednakonung. Höglagd i Svenshögen i Broby.

(67) Erik XI Årsäll: konung 1087 - 1088. Son till Blot-Sven. Efter faderns död blev Erik Årsäll hedningarnas motkung mot den kristne Inge den äldre som ju var kristen. Troligen slogs han ihjäl vid den sista bloten i Uppsala 1088 när Inge den äldre lät bränna hednatemplet. Men det är ren spekulation.

(64) Inge den äldre Stenkilsson av Stenkilska ätten: konung 1087 – 1110. Dräpte Blot-Sven och återtog makten och brände ner hednatemplet i Uppsala och ersatte det med en kyrka. Förde krig mot Magnus barfot i Norge med vilken han sedan gifte bort sin dotter Margareta som då fick tillnamnet Fredkulla. Inge den äldre lär ha varit lång och ståtlig. Avled troligen på Ingatorps kungsgård i Västergötland. På Hångers ödekyrkogård finns en gravsten som kan vara hans. Kvarlevorna ska senare ha flyttats till Varnhem där den nya gravvården bekostades av Magnus Gabriel de la Gardie.

(68 & 69) Filippus och Inge den yngre Hallstensson av Stenkilska ätten: samregenter ca 1110 – 1118 (troligen med Filippus som huvudregent). Söner till Hallsten. Filippus, sannolikt född kring 1070, var gift med Ingegärd, dotter till Harald Hårdråde av Norge och Elisabet, en rysk prinsessa, dotterdotter till Ingegärd som i sin tur var dotter till Olof III Skötkonung. Inge den yngre, född ca 1075, kan ha varit gift med S:ta Ragnhild av Södertälje (samma uppgift finns om Inge den äldre), men han var gift med Ulfhild, dotter till norske Håkon Finnsson av Thjotta-ätten. De lär ha varit goda regenter. Filippus kan möjligen ha blivit mördad av sin bror Inge den yngre. Inge den yngre lär ha blivit förgjord "med ond dryck" i Östergötland, möjligen i Vreta. Johan III lät senare uppföra ett gravmonument här över Inge d y och Ulfhild. Troligen ligger även Filippus där. Vid en utgrävning fann man två mansskelett på 1,98 respektive 2,02. Det stämmer bra med att medlemmar ur Stenkilska ätten var ovanligt långa. Med Inge den yngre utdog denna ätt på svärdssidan.

(69) Inge den yngre Hallstensson av Stenkilska ätten: ensam konung till 1125. 1123 härjade den norske kungen Sigurd Jorsalafare tillsammans med den danske kung Niels Svensson i Småland med det skenbara syftet att frälsa de hedniska smålänningarna. Därefter förgiftades troligen Inge av sin fru. Nu slutade definitivt hedendomen att vara en maktfaktor av betydelse (utom möjligen i Småland) Se vidare ovan. Under Inge dä´s tid anslöt sig Jämtland till Norge och Östergötland blev åter ett självständigt kungarike för en tid.

(70) Ragnvald Knaphövde: konung ca 1125 - 1126. Lär ha varit son till Olof Näskonung som i sin tur var sonson till Blot-Sven (kanske Erik Årsälls son). Lär ha varit tronpretendent redan 1122 mot Inge den yngre. Valdes vid Mora Stenar 1125. På sin eriksgata genom Västergötland uraktlät kung Ragnvald att sända den sedvanliga gisslan, varvid landskapets bönder och lagman slog ihjäl honom vid Götala eller Karleby. I Vreta klosterkyrka finns ett gravkor som bär hans namn men det är tvivelaktigt att han ligger begravd där.

(71) Magnus den starke Nilsson: konung ca 1126 – 1130. Född ca 1107, son till kung Niels av Danmark och Inge den äldres dotter Margareta Fredkulla (hon hade gift om sig med kung Niels när hennes förste make kung Magnus Barfot av Norge dött 1103). Valdes till kung 1125 av västgötarna, medan svearna valde kung Ragnvald. Efter Ragnvalds död blev Magnus även kung över svearna. När Margareta Fredkulla dog 1130, gifte Magnus far, kung Niels, om sig med Inge den yngres änka Ulfhild. Samma år vann kung Sverker den gamle den svenska kronan med list och våld. På sin styvmors inrådan lät senare Magnus mörda hertig Knud Lavard av Jylland och dömdes därför till landsflykt. Hans far kung Niels lät emellertid kalla hem honom igen. Tillsammans med Lavards bror Erik Emune gjorde han sedan uppror mot sin far men stupade i slaget vid Fotevik i Skåne 1134. Magnus lär ha varit ståtlig, högrest, haft härskargåvor, varit våldsam och avundsjuk. Hans fysiska styrka och hans mod var vida kända. Han var gift med Rikissa av Polen som så småning om i sitt tredje gifte blev gift med Sverker den gamle.

(72) Sverker I den gamle: konung ca 1130 – 1150. Född ca 1100. Troligen sonson till Blot-Sven. Fadern hette Kol/Karl Svensson. Troligen ättling till Ingvaldingarnas östgötska stormansätt på mödernet. Utropades till kung av östgötarna redan 1125. Fem år senare även kung över svearna och ytterligare fyra år senare, vid kung Magnus död 1134, även erkänd av västgötarna. Gift med Ulfhild som nu lämnat kung Niels av Danmark för Sverkers skull. Kung Sverker och Ulfhild lät grunda våra två första kloster, Alvastra och Nydala. 1150 togs Erik Jedvardsson till kung av svearna, men Sverker fortsatte att regera över götarna. Sverker försökte skaffa Sverige en egen ärkebiskop men påven vägrade på grund av rikets inre stridigheter. 1156 mördades Sverker på väg till julottan i Västra Tollstads kyrka (möjligen på anstiftan av Magnus Henriksson, se nedan). Han begravdes i Alvastra men flyttades senare till Sverkerkapellet av sin son Karl som förgäves försökte få honom till svenskt nationalhelgon. Sverker lär ha varit en bra karl. Var vid ett senare skede i livet gift med Rikissa, änka efter kung Magnus den starke, se ovan. Med Rikissa hade han sönerna Kol och Burislev (se nedan).

(73) Erik IX den helige Jedvardsson: konung ca 1150 – 1160. Född ca 1120. Son till Jedvard, en uppländsk storman. Eriks mor hette Cecilia och var dotter till Blot-Sven. Familjen var kristen och Eriks farfarsfar kan ha bekostat bygget av domkyrkan i G:a Uppsala. Det är möjligt att ätten härstammat från Erik Segersäll på något vis. 1140 tog Erik sitt kunganamn. Tio år senare, 1150, erkändes han av svearna och 1156, efter kung Sverkers död, även av götarna. Frälste finländarna med vapenmakt. Försökte skilja den svenska kyrkan från Rom. 1160 anfölls han i Uppsala av dansken Magnus Henriksson (se nedan) med en flotta. Överraskades mitt under en mässa och stupade utanför kyrkan. Han begravdes i G:a Uppsala under "Vita Stenen" där mirakel sedan påstods ske. Under 1170-talet lyckades hans son kung Knut få honom till Sveriges nationalhelgon utan egentlig anledning. Gift med Inge dä´s dotterdotter Kristina Katarinasdotter.

(74) Magnus II Henriksson: konung ca 1160 – 1161. Född ca 1130. Son till norske kung Henrik Skatelår och Ingrid av Sverige, dotter till Inge den äldres son Ragnvald. Hans mor sporrade honom till att den Stenkilska ättens arvsanspråk på den svenska kronan redan 1140. 1160 besegrade han Erik den helige i Uppsala och valdes till konung över svearna vid Mora stenar. Han blev emellertid aldrig erkänd av götarna och 1161 anfölls han med en här av Sverkers son Karl och stupade vid Örebro. Henrik kan även ha stått bakom mordet på kung Sverker. Magnus lär under sin korta tid som monark ha varit en duglig sådan även om han kom till makten genom lönnmord och lömska överfall. Gift med Brigida Gille.

(75) Karl Sverkersson: konung ca 1161 – 1167. Född ca 1135. Son till kung Sverker och Ulfhild. Kallades sig konung över Göta land redan 1156, efter faderns död. Anföll och dräpte kung Magnus vid Örebro och kallade sig efter det svears och götars konung. Gift med Kristina, dotter till Stig Hvide av Skåne och Valdemar I:s av Danmark syster Margareta (och därmed dotterdotters dotterdotter till Inge dä). 1164 lär han ha gjort en stor härfärd till Ryssland. Samma år fick vi vår första ärkebiskop, Stefan, med säte i G:a Uppsala. 1167 anfölls Karl av Erik den heliges son Knut i Näs borg. Varvid borgen förstördes och Karl dog. Han begravdes i Sverkerkapellet i Alvastra hos sin far.

(76 & 77) Kol och Burislev Sverkersson: konungar ca 1167 – 1169. Söner till kung Sverker och halvbröder till kung Karl. När kung Karl dog var hans son bara ett lindebarn och därför blev kung Karls halvbröder kungar istället. Antagligen i tur och ordning eller möjligen tillsammans. Kol var sannolikt kung Sverkers äldste son, antingen i ett tidigt äktenskap eller som frilloson. Hans mor lär emellertid ha varit av folket och därför blev Karl kung först trots att han var yngre. Burislev, som troligen var yngst, var dock av fin börd även på mödernet eftersom hans mor var änkan efter kung Magnus den starke (se ovan) och dessutom dotter till Boleslav III av Polen. Det är möjligt att Kol och Burislev bara var kungar över götarna och de försökte bli av med Erik den heliges son Knut.

(78) Knut I Eriksson: konung ca 1169 – 1195 (eller 1196) Född ca 1150. Son till Erik den helige och Kristina. När fadern föll 1060 flydde han tillsammans med några av faderns män som räddade med sig Erik den heliges huvud med krona. Sju år senare, 1167, överföll han med norsk hjälp Karl Sverkersson och dödade honom på Visingsö och blev kung över en del av landet. 1168 besegrade han Kol Sverkersson som troligen dödades och året därpå besegrade han även Burislev och erkändes då som både svears och götars konung. Kung Knut var den som egentligen grundlade Stockholm. Detta pga att Mälaren nu blivit en insjö och varor måste lastas om på Stadsholmen. Där lade Knut en köping med en kunglig kastal för att ta upp tull. Detta blev senare Stockholm. 1195 dog kung Knut efter minst 26 år i fred, på Erikbergs kungsgård i Västergötland. Han ligger begravd i Varnhems klosterkyrka. Han lär ha varit en av vår medeltids allra dugligaste kungar. Dottern Sigrid gifte sig med Birger Brosa av Folkungarnas ätt.

(79) Sverker II Karlsson (d.y.): konung ca 1195 (eller 1196) – 1208. Född ca 1060. Son till kung Karl Sverkersson och Kristina Stigsdotter Hvide. När fadern dog 1167 på Näs borg på Visingsö räddades Sverker och sattes i säkerhet hos sin moders släkt i Danmark. Under tiden regerade hans farbröder Kol och Burislev och sedan Knut Eriksson. Men när kung Knut dött 1195 blev Sverker kung tack vare Birger Brosas medling. Knut Erikssons egna barn var nämligen för små. 1201 fick han sin ende son, Johan, i sitt andra äktenskap, med Birger Brosas dotter Ingegerd. Ett år senare fick Johan jarlstitel och räknades som tronarvinge. Året därpå blev det en brytning med kung Knuts fyra söner, som hittills vistats vid hovet. De sökte sig över till Norge, kom tillbaks ännu ett år senare med vapen och försökte ta makten men blev slagna och tre av dem stupade. Den ende överlevande av kung Knuts söner gjorde ett nytt försök att ta makten 1208, återigen med norsk hjälp, vid slaget vid Lena kungsgård. Denna gång fick kung Sverker lov att fly till Danmark och Erik Knutsson togs till kung. Två år senare stupade Sverker på Gestilren i ett försök att återta kronan. Begravd i Sverkerkapellet i Alvastra.

(80) Erik X Knutsson: konung ca 1208 – 1216. Född ca 1190 på Erikbergs kungsgård. Son till kung Knut Eriksson. När fadern dog 1195 var Erik för liten för att ta över kronan. Han uppfostrades hos kung Sverker. Han var den ende av de fyra bröderna som överlevde slaget när de försökte ta makten från kung Sverker (se ovan) och när han till sist besegrade kung Sverker vid slaget vid Lena 1208 valdes han till konung. Han gifte sig med Rikissa av Danmark och försonades därmed både med Danmark och med påven. Kung Erik var den förste kung i Sverige som lät kröna sig, troligen skedde det i G:a Uppsala vid Erik den heliges ben. I april 1216 avled kung Erik av "hetsig feber" på det återuppbyggda Näs borg på Visingsö. Hans drottning var då havande och skulle senare få sonen Erik. Dottern Ingeborg gifte sig med Birger Jarl (se denne).

(81) Johan I Sverkersson Unge: konung 1216 – 1222. Född 1201. Son till kung Sverker II och drottning Ingegärd. Valdes till kung 1216, bara femton år gammal, efter kung Erik X´s död. Kallades Jon Unge. Hade troligen förmyndare fram till 1219 då han själv övertog regeringen med Karl Döve av Folkungaätten som jarl. Han ledde en straffexpedition till Estland där Karl Döve stupade. 1222 dog han av sjukdom på Näs borg, Visingsö. Begravdes i Alvastra. Han lär ha varit en snäll människa som dog blott tjugoett år gammal. Med honom utslocknade den Sverkerska ätten i Sverige.

(82) Erik XI Eriksson läspe och halte: konung ca 1222 – 1229. Född 1216, samma år som hans far kung Erik X dog. Modern var syster med Danmarks kung Valdemar Sejr. När Johan I hastigt avled var Erik den ende kandidaten till tronen, trotts att han bara var sex år. Regeringen sköttes av ett kollegium av förmyndare, med bla Karl Döves (se Johan I) son jarlen Ulf Fase Folkunge och kanslern biskop Bengt i Skara som ledande personer. Erik blev krönt till kung vid åtta års ålder och Ulf Fase fortsatte att sköta landets styre. 1229, när Erik var tretton år, gjorde Knut Långe (se nedan) uppror och tog kronan. Erik gick då i landsflykt till sina släktingar vid danska hovet med sina närmaste män. Se vidare nedan.

(83) Knut II Långe: konung 1229 – 1234. Född ca 1200. Son till riddar Holmger Filippusson (sonson till Erik den helige via dennes yngste son Filippus). Knut Långe var från början en av dem som skötte Erik XI´s förmyndarregering. Så småningom blev han och kansler biskop Bengt av Skara (som också satt i förmyndarregeringen, se Erik XI ovan) fiender. Knut Långe gjorde uppror 1229 och besegrade kungshären vid Olstra och hyllades därefter som kung vid Mora stenar. Han skrev senare och klagade hos påven över att det var oroligt i landet och att det förekom utpressning och plundring av kyrkor och kloster. Han dog 1234 och gravsattes i Varnhems klosterkyrka, enligt en annan källa är han begravd i Skokloster. Knut Långe var gift med Helena Pedersdotter Stranges (dansk högadel). Under någon period av medeltiden försökte man lansera Knut Långe som helgon, utan större framgång.

(84) Holmger Knutsson: 1234. Son till Knut Långe (se ovan). Tog vid faderns död kunganamn men hann aldrig hyllas som konung eftersom kung Erik XI läspe och halte återtog makten med hjälp av Ulf Fase (se Erik XI ovan och nedan). Holmger gjorde ett uppror, tillsammans med sin bror Filippus d.y., 1247. Men besegrades då vid Sparrsätra och halshöggs året därpå. Begravd i Skokloster kyrka. Han var gift med Helena Filipsdotter till Sko. Brodern Filippus skulle göra ännu ett försök senare (se Birger Magnusson nedan).

(82) Erik Eriksson XI läspe och halte: konung ca 1234 – 1250. När Knut Långe dog och Holmger Knutsson utropades till kung, återkom Erik och med hjälp av den lojale Ulf Fase jagades Holger bort och Erik återtog tronen. Under Eriks andra regering företogs bla ett härtåg till Finland och ett misslyckat tåg till Ladoga. 1247 försökte Holmger Knutsson göra uppror men besegrades vid Sparrsätra och avrättades. Erik dog barnlös den 2/2 1250 som den siste av Erik den heliges ätt. Hans änka Katarina Sunesdotter av Folkesönernas (dotterdotter till Sverker II) dog två år senare. Ulf Fase hade dött 1248 och efterträddes då av Birger jarl (se nedan) och kung Erik kom då helt i skymundan. Erik fick sitt tillnamn just på grund av att han faktiskt var halt och läspade. Han har ansetts vara både dum och obetydlig, men det får ses som en överdrift.

(85) Birger Magnusson Folkunge (Birger jarl): regerande riksjarl 1248 – 1266. Född ca 1210. Son till riddar Magnus Minnisköld Folkunge och Ingrid Ylva. Gifte sig före 1238 med Erik XI läspe och haltes syster Ingeborg. Med henne fick han sönerna Valdemar, Magnus, Erik och Bengt. Efter fruns död gifte han om sig, 1261, med Mechtild av Holstein (änka efter kung Abel av Danmark). Birger Magnusson efterträdde Ulf Fase som rikets jarl, vid dennes död 1248, under Erik XI´s regering. 1250 grundade han Tavastehus i Finland och samma år valdes hans äldste son Valdemar till konung i Sverige. Birger var dock den person som höll i den verkliga makten och styret hela livet igenom. 1251 gjorde bla Knut Långes yngre son Filippus uppror men Birger jarl besegrade dem vid Herrvadsbro. Före sin död 1266 hann han ge Stockholm stadsprivilegier (1252) och börja bygga Uppsala domkyrka (1255) och införa edsörelagarna om kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid (ca 1260). Hann avled på jarlagården Lung Bo i Västergötland och begravdes i Varnhems klosterkyrka. Efter honom har inte titeln "jarl" använts mer eftersom den blev så starkt personligt förknippad med Birger. Hans söner var de första som fick titeln hertig i Sveriges historia.

(86) Valdemar: konung 1250 – 1275. Född ca 1238. Son till rikets jarl Birger (Jarl) Magnusson Folkunge och Ingeborg, kung Erik X Knutssons dotter. Valdemar valdes till kung efter Erik XI läspe och haltes död 1250. Då var han bara 12 år gammal. Kröntes året därpå i Linköpings domkyrka. Han och fadern, Birger jarl, slöt ett fredsfördrag med Norge och Danmark 1257. Gifte sig 1260 med Sofia, dotter till kung Erik Plogpenning av Danmark. Valdemar hade en omtalad och skandalös kärleksförbindelse med sin svägerska Jutta (från Agnesklostret i Roskilde. På grund av detta vallfärdade han senare till Rom, 1274, för att få påvens förlåtelse och förklarade därmed Sverige skattskyldigt under påvestolen. En dyrköpt förlåtelse. När Uppsala domkyrka stod "färdig" (invigdes) 1273 förde Valdemar och ärkebiskop Folke Ängel dit Erik den heliges ben i en högtidlig procession. 1275 gjorde hans bröder, hertigarna Magnus och Erik, uppror och segrade vid Hova. Kung Valdemar tvingades avsäga sig kronan. Men själva avsägelsen återtog han senare. Fredsförhandlingar inleddes men strandade. 1277 fick han Götaland att härska över men ytterligare två år senare fråntogs han även detta eftersom han deltog i Folkungaupproret. Rådet begärde att han fängslades 1285 varefter han sattes fången först i Nyköping och senare i Stockholm där han avled 1302. Han lär ha varit både bortskämd och karaktärslös, men vad annat var att vänta i skuggan av en så dominant far som Birger jarl?

(87) Magnus III Ladulås: konung 1275 – 1290. Född omkring 1240 som andre son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Gjordes av fadern till hertig över svearna redan på 1260-talet. Magnus besegrade brodern kung Valdemar vid Hova 1275. Samma år dog brodern Erik och Magnus valdes därför ensam till kung. Året därpå kröntes han i Uppsala domkyrka och gifte sig med Helvig, dotter till greve Gerhard av Holstein. Under perioden 1277 – 1279 var han tvungen att avsäga sig styret över Götaland till förmån för brodern, den avsatte kung Valdemar. 1280 stoppade han Folkungaupproret, där brodern kung Valdemar deltog, och återtog därmed styret över Götaland också. Samma år födde hustrun Helvig honom sonen Birger i ett kloster. Detta var även året då kung Magnus Ladulås utfärdade Alsnö stadga "med inrättande av världsligt frälse (adeln) och gästgiverier samt förbud mot våldsdåd, våldsgästning och olaga skatt". Året därpå kröntes Helvig till drottning och sonen Birger, ett år, blev arvkonung. Under åren 1280 – 1288 grundade kung Magnus ett flertal franciskanerkloster och han införde även påbud om kungsfred och förbud mot blodshämnd. 1288 lät han även fängsla sin bror, den avsatte kung Valdemar. Femtio år gammal avled kung Magnus 1290 på Näs borg på Visingsö, som den siste monark som har sitt residens där. Hans lik bars över Vätterns is och vidare till Stockholm av ständigt nya bondeuppbåd, och där gravsattes han i Riddarholmskyrkan, den förste kungen som begravdes där. Drottning Helvig tillbringade resten av sitt liv i Västmanland på sitt livgeding som än i dag kallas Morgongåva. Hon dog 1324. Kung Magnus Ladulås var böndernas beskyddare. På denna tid hade herrar och stormän rätt att kräva mat och husrum av bönderna, både för sig själva och för sina män, när de passerade. Denna våldgästning satte kung Magnus stopp för. Därav namnet tillnamnet Ladulås, som möjligen även kan vara en "försvenskning" och förvanskning av Ladislaus. Även om kung Magnus var böndernas beskyddare så var han också adelskapets egentlige skapare och under honom framträder för första gången det svenska riksrådet som konstitution.

(88) Birger Magnuson: konung 1290 – 1318. Född 1280. Son till kung Magnus Ladulås och drottning Helvig. Utropades till tronföljare redan 1281 och vid faderns död 1290 hyllades han vid Mora stenar, med marsken Tyrgils Knutsson som förmyndare och egentlig regent fram till Birgers myndighetsförklaring. Tyrgils Knutsson gjorde en straffexpedition till Karelen och anlade där Viborgs slott. Året därpå intogs Keksholm vid Ladoga. Ännu ett år senare, 1295 frigavs östersjöhandeln åt Hansan. 1302 kröntes kung Birger i Söderköping och då hölls vårt första tornerspel och riddarslag. Kung Birgers bröder, hertigarna Erik och Valdemar, inträdde i rådet. Stridigheterna bröderna emellan varade under flera år i början av 1300-talet. Hertig Erik försökte bland annat göra sina län, en del av Bohuslän samt Halland, till ett självständigt rike med Lödöse som huvudstad. 1306 utspelades den så kallade Håtuna-leken. Det var då hertigarna Erik och Valdemar fängslade sin bror kung Birger på Håtuna gård. Två år senare tvingades kung Birger att avstå mer än halva riket åt sina bröder och Sverige bestod nu i praktiken av tre självstyrande riken. Julen 1317 gav emellertid kung Birger igen. Han var frisläppt sedan länge och nu bjöd han in sina bröder att tillbringa julen med honom på Nyköpings slott. Han lät då fängsla sina bröder och kastade dem i de djupaste fängelsehålorna och när de fågna hertigarnas anhängare, under ledning av marsken Matts Kettilmundsson, tågade till deras undsättning, kastade kung Birger fängelsenyckeln i Nyköpingsån. Bröderna svalt ihjäl i sin fångenskap. Detta har gått till historien som "Nyköpings gästabud". 1318 blev kung Birger tvungen att fly över till Danmark efter att hans son Magnus besegrats och avrättats och Nyköpingshus intagits av Erik och Valdemars anhängare. Han dog i sin landsflykt 1321 och begravdes i Ringsteds domkyrka.

(89) Magnus IV Eriksson: konung 1319 – 1364. Född 1316. Son till hertig Erik och Ingeborg, dotter till kung Håkon Hålägg av Norge. Kung Magnus IV valdes redan som treåring till kung med sin mor som förmyndare och samregent. Ungefär samtidigt blev han även kung över Norge efter morfadern kung Håkons död. Modern, Ingeborg, fråntogs sin makt i två omgångar 1322 respektive 1326, genom konventionerna i Skara. 1332 blev kung Magnus myndig och därefter krönt och tre år senare gifte han sig med Blanche av Namur, dotter till greve Johan. Samma år upphävde han träldomen i landet. Året därpå kröntes även hon. Kung Magnus IV "köpte" först loss Skåne av svärfar greve Johan av Holstein. Sedan gjorde han samma sak med Halland, Blekinge, Lister och Ven "för evig tid" av kung Valdemar Atterdag av Danmark 1343. Sverige var nu det absolut största riket i Europa. Samtidigt överlät han Norges krona på sin yngre son Magnus, men kvarstannade som dennes förmyndare. Den äldste sonen Erik hyllades som tronföljare i Sverige 1344. Kung Magnus utfärdade allmän svensk landslag 1350, som fick ersätta eller jämka mellan de uråldriga landskapslagarna och 1359 kallade han samman vår första rikstag i Kalmar. 1360 återtog kung Valdemar Atterdag av Danmark de lösköpta landskapen utan att för den skull betala tillbaks den ersättning kung Magnus IV erlagt. Året efter brandskattade han dessutom Öland och Gotland. Kung Magnus försökte att lösa det hela fredligt genom att förmäla sin son Håkan med Valdemars dotter Margareta och på så sätt närma sig Danmark. Detta uppskattades inte av stormännen som då inkallade Albrekt av Mecklenburg 1363. Två år senare besegrades kung Magnus av Albrekt på Gata skog, och sattes i fängelse. Han släpptes sju år senare och fick behålla sin titel kung av Sverige. Han skulle nu få livnära sig på skatteinkomster från Västergötland, Dal och Värmland, men i praktiken så regerade han även över den landänden. Han bodde dock mest i Norge där han också dog på ett besök hos sin son 1374. I Norge kallades han Magnus den gode. Kung Magnus var en fridsam regent som ruinerade landet genom att köpa loss landskap på fredlig väg istället för i strid. Att "säljarna" sedan var återtog det de sålt kan knappast läggas kung Magnus till last. Hans minne är även svärtat av att digerdöden härjade under hans regeringstid och att han dessutom utsattes för sin maktlystna och ränksmidande fränka - den heliga Birgitta. Hans svekfulle son kung Erik XII gjorde ju inte heller livet lättare för honom (se nedan). Ingen annan svensk kung har regerat lika länge som kung Magnus IV – 46 år.

(90) Erik XII Magnusson: konung 1356 – 1359. Född 1339. Äldste son till kung Magnus IV Eriksson och drottning Blanche. Valdes redan 1344 till tronarvinge. Gifte sig 1356 med Beatrix av Brandenburg. Han revolterade mot sin far och samma år som han gifte sig tog han också kungatiteln. Fadern, den godhjärtade kung Magnus IV, fick avträda landskap efter landskap fram till november 1357. Då hade kung Magnus endast Närke och Svartsjö kvar. Något senare fick kung Magnus IV tillbaks Skåne som då genast härjades av sonen kung Erik XII. Samma år, 1359 den 21 juni, dog både kung Erik XII, hans hustru Beatrix och deras barn. Det troddes allmänt bland folket att de blivit förgiftade av kung Erik XII´s egen mor drottning Blanche. Detta var även något som kung Erik XII själv trodde för på sin dödsbädd lär han ha sagt "Hon som skänkte mig livet har också tagit det ifrån mig".

(91) Håkan II Magnusson: konung 1362 – 1365. Född 1340. Yngste sonen till kung Magnus IV Eriksson och drottning Blanche. Valdes redan som treåring till Norges konung (där som Håkon VI) med sin far och norska rådet som förmyndare. Blev myndig 1355. När kung Erik XII dog 1359 trolovades Håkan med kung Valdemar Atterdags av Danmark dotter Margareta. Detta som ett försök från faderns sida att försonas med Danmark. Trots det stal Valdemar Atterdag Skåne 1360 efter att kung Magnus IV återköpt det på fredlig väg. Håkan stod på sin faders sida men 1361 skar det sig mellan honom och fadern. 1362 valdes han av Sveriges stormän till konung. Redan året därpå försonades han och hans far kung Magnus IV igen och Håkan gifte sig med sin Margareta av Danmark. Han stod vid sin faders sida vid slaget vid Gata Skog mot Albrekt av Mecklenburg. Men till skillnad från sin far lyckades Håkan undkomma. Den svenska kronan blev han nu tvungen att avstå till förmån för Albrekt, men trots det fick han behålla vissa delar av Västsverige. 1370 föddes sonen Olof som sex år senare valdes till Danmarks kung. 1380 avled kung Håkan i Norge. Han var hela sitt liv en lojal, sympatisk och hederlig monark, om än svag.

(92) Albrekt av Mecklenburg: konung 1364 – 1389. Född ca 1340. Son till Albrecht II av Mecklenburg och kung Magnus IV Erikssons syster Eufemia. I masskopi med svenska stormän överföll han 1363 kung Magnus IV och Håkan II (sin morbror och kusin). De många tyskarna i Stockholm och Kalmar öppnade dessa städer för honom. Året därpå hyllades han olagligen som kung vid Mora stenar. 1365 besegrade han kung Magnus IV på Gata Skog och lät honom sitta fängslad i sju år. "Kung" Albrekts och tyskarnas härjningar ledde så småningom till uppror hos svenskarna 1371, men Albrekt klarade sig helskinnad ur det genom att överlåta hela sin makt till rikets råd med drotsen Bo Jonsson Grip (landets rikaste man) i spetsen. 1375 och 1378 fick Albrekt lov att ytterligare göra avkall på sin position. Från 1383 var hans kungatitel bara en illusion. Bo Jonsson Grip avled 1386 och då försökte Albrekt hålla sig framme och beslagta dennes egendomar. Men då kom Margareta av Danmark (kung Håkans II hustru) till svenskarnas undsättning och 1389 besegrades hon Albrekt i slaget vid Falköping. Både Albrekt och hans son Erik tillfångatogs. 1395 frigavs han mot dryg lösen och avsade sig alla tronanspråk. Stockholm, som Albrekt gjort till officiell huvudstad, intogs 1398 av Margareta. Först 1408 släppte tyskarna sitt grepp om Gotland och 1412 dog Albrekt som hertig av Mecklenburg, vilket han varit sedan 1384. Han begravdes i Doberan, Mecklenburg där också hans andra hustru, Agnes av Braunschweig, lades efter sin död. Hans första hustru, Ricardis av Schwerin dog 1377 och begravdes då i Stockholms svartbrödrakloster. Det var kung Albrekt som införde vårt vapen med tre gyllene kronor mot blå botten, emedan han varken kunde bära Folkungarnas gyllene lejon eller Mecklenburgarnas svarta tjur, som ju bars av hans far i Mecklenburg. Det var också först i ochj med kung Albrekt som Stockholm började kallas huvudstad.

(93) Margareta: regerande drottning, och grundare av den nordiska unionen, 1389 – 1396 (- 1412). Född 1353. Dotter till kung Valdemar Atterdag av Danmark och drottning Hedvig av Sönderjylland. Redan som sexåring lovades hon bort till kung Magnus IV´s son Håkan Magnusson av Sverige. 1363, vid tio års ålder, giftes hon bort med honom och blev därmed Sveriges och Norges drottning. Två år senare avsattes hennes man kung Håkan II som svensk kung och makarna flyttade då till Norge. 1370 föddes sonen Olof och fem år senare dog Margaretas far kung Valdemar Atterdag och hon gjorde då arvsanspråk på den danska tronen för Olofs räkning. Året därpå satt Olof som kung över danskarna. 1380 dog kung Håkan (Håkon VI i Norge) och Margareta styrde sedan riket i sonens namn. 1385 återvann hon Skånes slott och 1386 skänkte hon Sönderjylland som län till greven av Holstein. Sonen Olof som satt som kung i Danmark dog 1387 och Margareta valdes då till dansk riksföreståndare. Nu hade hon tronerna både i Norge och Danmark men hennes son och arvinge var död. Hon adopterade då sin systerdotterson Erik av Pommern och fick honom hyllad som norsk tronarvinge 1388. 1389 besegrade hon Albrekt av Mecklenburg (se denne) och blev därmed även Sveriges regent. Hon slöt fred med tyskarna och frigav Albrekt 1395 och 1396 fick hon Erik av Pommern vald till konung i både Sverige och Danmark. Norge var han ju redan kung i. Nu drog hon sig tillbaka från egeranden men fortsatte ändå att vara rikets mäktigaste och mest inflytelserika person. Hon hade skapat en nordisk trippelmonarki åt adoptivsonen Erik av Pommern och 1397 grundade hon Kalmarunionen med ärftligt envälde. 1408 "köpte" hon tillbaks Gotland från Tyska Orden och 1412 dog hon av pesten i Flensburg och begravdes i Roskilde domkyrka. Hon är den största och mäktigaste kvinnan i hela Nordens politiska historia.

(94) Olof Håkansson: unionskonung 1385 – 1387 i Norge. Född i december 1370. Son till kung Håkan II Magnusson (Håkon VI i Norge) och drottning Margareta Valdemarsdotter. 1376 valdes han till dansk konung, efter sin morfar Valdemar Atterdag, under sin mors förmyndarskap. Han blev norsk konung efter sin fars död 1380. 1385 blev han myndig och tillträdde formellt regeringen i Danmark och Norge. Då kallade han sig dessutom "sann arvinge till Sverige" och troligen räknades han som Sveriges formelle konung, under sin mors förmyndarskap. Han avled under mystiska omständigheter på Falsterbohus slott i Skåne den 3 oktober 1387 och begravdes i Sorö klosterkyrka på Själland. Bland annat har det spekulerats om ritualmord när det gäller hans frånfälle. Han var den siste Folkungen i rakt nedstigande led och hade han hunnit bli krönt till den svenska kronan hade det varit både första och sista gången som alla Nordens kungakronor suttit på samma huvud, genom arvsrätt.

(95) Erik XIII av Pommern: unionskonung 1396 – 1434. Född 1382. Son till hertig Vratislav av Pommern och Maria av Mecklenburg. Döptes till Bogislav, men kallades Erik i Sverige. Det var genom sin mors påbrå från Sverige som gjorde att Erik kom på tal för att ärva unionen efter drottning Margareta. Eriks morfar, hertig Henrik, var son till Magnus IV Eriksson´s (av Sverige) syster Eufemia. Eriks mormor å andra sidan, var dotter till Valdemar Atterdag och alltså syster till drottning Margareta av Sverige. Han adopterades helt sonika av sin moster drottning Margareta av Sverige, Norge och Danmark som sexåring och blev hyllad som hennes medregent i Norge på en gång. 1396 hyllades han som svensk konung på Mora äng och valdes samma år till dansk kung. Han gifte sig 1406 med Filippa, dotter till kung Henrik IV av England. Hans mor köpte loss Gotland från Tyska Orden och det lade nu kung Erik XIII till det danska riket istället för till det svenska. När hans mor dog 1412 blev Erik XIII ensam nordisk regent. Han krigade mot Schauenburgarna i Holstein 1413 men slöt förbund med den tysk-romerske kejsaren Sigismund och med Polen 1424. Två år senare började han ta upp tull i Öresund och hamnade då i krig med Hansan. 1434 kom Engelbrekt och Erik XIII avsattes, men kom tillbaks (se nedan).

(96) Engelbrekt Engelbrektsson: rikshövitsman januari – oktober 1435. Född ca 1400 på släktgården Ängelsberg i nuvarande Dalarna. Allt började med att Engelbrekt for till kung Erik XIII för att klaga över dalafogden Jösse Erikssons framfart i Dalarna. Eftersom inget hände trots klagomålen såg Engelbrekt till att bli vald till Dalarnas hövitsman 1433. Året därpå började han sitt så kallade befrielsekrig och vid årets slut förklarades kung Erik XIII avsatt från Sveriges tron. I januari 1435 valdes Engelbrekt till rikshövitsman (ungefär som: riksföreståndare). Men redan i oktober samma år återtogs kung Erik XIII och en drots och marsk utsågs av kungen att stå för Sverige. På våren 1436 gjorde Engelbrekt sin andra resning mot kungen eftersom denne brutit sina löften. Ännu en gång avsattes kung Erik, men denna gång var det marsken Karl Knutsson som valdes till rikshövitsman. Den 27 april samma år mördades den svårt sjuke Engelbrekt av väpnaren Måns Bengtsson Natt och Dag och begravdes i Nicolaikyrkan i Örebro. Engelbrekt betraktas ofta som en folklig frihetshjälte, men utan större politisk betydelse.

(95) Erik XIII av Pommern: unionskonung 1434 – 1439. (se även ovan) Kung Erik återtogs på den svenska tronen redan i oktober 1434 efter att han givit efter för Engelbrekt önskemål. Han insatte då en drots och en marsk (Karl Knutsson Bonde) att stå för Sverige. Emellertid bröt han snart sina löften och avsattes därför igen 1436. Denna gång blev det marsken Karl Knutsson Bonde som blev rikshövitsman (och senare riksföreståndare). Men kung Erik XIII blev återinsatt redan samma år. Den 24 september 1439 avsattes han för gott i Sverige. Han slog sig då ner på Visborgs slott på Gotland och tio år senare flyttade han som hertig till Pommern. 1459 dog han och begravdes i Rügenwalde klosterkyrka

(97) Karl Knutsson (Bonde): riksföreståndare 1436 – 1440. Född 1409 på Örbäck. Son till riksrådet Knut Tordsson Bonde och därmed sonsons sonsons sonsonson till Erik den heliges bror Joar. Han ärvde Fogelvik vid Tjust vid sin mors död 1428. Då Engelbrekt gjorde uppror 1434 anslöt sig Karl. Efter att kungen avsatts för att sedan komma tillbaks igen utnämndes han av kung Erik XIII till riksmarsk. Året efter, när kung Erik återigen avsatts, blev Karl vald till rikshövitman och två år senare till riksföreståndare. När sedan Kristoffer (se nedan) blev vald till kung 1440 fick Karl östra Sverige och hela Finland som län.

(98) Kristofer av Bayern: unionskonung 1441 – 1448. Född 26 februari 1418. Son till hertig Johan av Pfalz-Neumarkt och Katarina Vratislavsdotter av Polen ,Erik XIII av Pommerns syster, och hade därför Folkungablod på mödernet.1436 till 1438 var han kansler vid romerska kejsarhovet och efter sin fars död blev han hertig av Bayern och pfalzgreve vid Rehn. 1438 erbjöds han att styra Danmark av danska rådet. Året efter förhandlades det även om den svenska tronen och riksförståndare Karl Knutsson Bonde erbjöds stora förläningar för att släppa styret till Kristofer. 1440 valdes han till svensk kung vid riksdagen i Arboga och samma år hyllades han även i Danmark. Året efter hyllades han på Mora äng och kröntes senare i Uppsala. Man inskränkte först hans makt genom handfästning. 1442 även vald till kung av Norge och samma år utfärdade han landslag för Sverige. Han gifte sig med markgrevinnan Dorotea av Brandenburg 1445 men de fick aldrig några barn. Han träffade den avsatte kung Erik på Gotland, 1446, men lyckades inte återföra Gotland till Sverige. Han planerade förbund med nordtyska furstar för att försöka krossa Hansans makt. Den 6 januari 1448 dog han på Hälsingborgs slott. Kung Kristofer arbetade för att de tre nordiska kungarikena skulle vara så självständiga som möjligt. Han höll sig oftast i Sverige och förordnade riksföreståndare vid sin frånvaro. Oförtjänt kallades han ofta för "Kristofer barkekonung" för de dryga krigsskatternas och missväxtens skull.

(97) Karl Knutsson (Bonde): unionskonung 1448 – 1457. (se ovan) När kung Kristofer dog 1448 hyllades Karl Knutsson som konung vid Mora stenar. 1449 – 50 kung även i nord-Norge. Fram till 1457 hann kung Karl Knutsson vara i krig med Baltikum och genomföra en godsreduktion i Sverige. Sedan blev han avsatt 1457 av sin ärkefiende tillika ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna).

(99) Kristian I: unionskonung 1457 – 1464. Född 1426. Son till greve Didrik den lycklige av Oldenburg. 1440 blev Kristian regerande greve av Oldenburg och Delmenhorst samt tronarevinge till Holstein. 1448 hyllades han som Danmarks kung och kröntes året därpå. Samma år valdes han till kung i syd-Norge (nord-Norge tog kung Karl Knutsson). Han gifte sig med kung Kristofers änka. 1450 lyckades han lura norska rådet till en union med Danmark. Ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) inkallade honom 1457 till Sverige för att hyllas som svensk kung vid Mora stenar efter att kung Karl Knutsson avsatts. Kristians mor Hedvig var nämligen en Folkunge eftersom hon var systerdotters sondotter till kung Magnus IV Eriksson av Sverige. Två år senare blev han även hertig av Schlesvig och greve av Holstein när hans morbror dog. Nu härskade han över den största stat som vi någonsin haft i Norden. Den inkluderade Sverige-Finland, Danmark, Norge, Island, Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna samt Slesvig och Holstein. Han bedrev en dyrbar politik i Holstein och för att finansiera detta beskattade han svenskarna så pass hårt att detta utlöste uppror 1463, lett av Kettil Karlsson (Vase). Detta i sin tur resulterade i att han avsattes året därpå och kung Karl Knutsson återkom. Vid kung Karls Knutssons andra fördrivning försökte han utan framgång att återta kronan, medan ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) satt som riksföreståndare och försökte sköta riket. 1471 gjorde han ännu ett försök men besegrades denna gång av Sten Sture d.ä. i slaget vid Brunkeberg. Han avled i Danmark den 1 maj 1481. Han lär ha varit en ståtlig och tapper man, duktig i klassiska ridderliga idrotter, men saknade verklighetssinne. Kristian I blev den siste som hyllades vid Mora stenar, för efter honom försvann nämligen de huvudsakliga stenarna och har varit försvunna sedan dess, troligen genom Sten Stures försorg för att förhindra fler danska kungaeder där.

(97) Karl Knutsson (Bonde): unionskonung 1464 – 1465 (se ovan) Tiden sedan ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) fördrev honom från Sveriges tron 1457, hade kung Karl tillbringat i Polen-Danzig där han slöt förbund med den polske kungen mot Tyska Orden och fick Putzig som län. 1464 återkallades han till den svenska tronen tillsammans med en polsk hjälphär. Men redan året efer jagades han åter på flykt.

(100) Kettil Karlson (Vase): riksföreståndare 1465. Biskop Kettil Karlsson i Linköping, kusin till Gustav Vasas far, var den som jagade kung Kristian ur landet 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar. Han blev riksföreståndare i februari året därpå. Sent på sommaren samma år återkallade han kung Karl Knutsson för att knappt ett halvår senare köra bort honom igen. Sedan satt han kvar som riksföreståndare fram till sin död den 11 augusti 1465.

(101) Jöns Bengtsson (Oxenstierna): riksföreståndare 1465 – 1466. Den lärde men notiriske bråkmakaren ärkebiskop Jöns Bengtsson tog vid där biskop Kettil Karlsson slutade. Han var doktor i två fakulteter, professor och hade varit universitetsrektor i Leipzig. Ärkebiskop blev han 1448. Det var han som kastade ut kung Karl Knutsson 1457. Han gjorde svenskarna skattefria när kung Kristian som bäst behövde pengar till sin politik i Holstein. Därför fängslades han och fördes till Köpenhamn. När biskop Kettil Karlsson dog valdes Jöns Bengtsson till riksföreståndare. Det blev ett år av våld och egenmäktighet vilket ledde till att han avsattes i september 1466.

(102) Erik Axelsson (Tott): riksföreståndare oktober 1466 – november 1467. En mycket korrupt, danskfödd man som pressat av kung Karl Knutsson flera finska län för att sedan svika kungen och framtvinga dennes formella tronavsägelse 1465. Han tog vid som riksföreståndare efter Jöns Bengtsson och landet var oroligt och det rådde allmän misstro. Han avsattes vid kung Karl Knutssons återkomst till Stockholm den 12 november 1467.

(97) Karl Knutsson (Bonde): unionskonung 1467 – 1470 (se ovan) Under senaste frånvaron som svensk regent satt kung Karl som ståthållare på Raseborg i Finland. Han hann också med att gifta bort sin dotter med den mäktige Ivar Tott. 1467 återkallades han till den svenska tronen. Denna gång satt han kvar till sin död 1470 på Stockholms slott. Kung Karl var gift tre gånger. Först 1428 – 36 med Birgitta Bielke, och sedan med Katarina Gumsehuvud 1438 – 50 och straxt innan han dog gifte han sig med sin frilla Kristina Abrahamsdotter med vilken han hade sonen Karl Karlsson. Kung Karl hade tydligen tänkt sig att sonen Karl skulle ta över styret av riket, för enligt sitt testamente överlämnar han spiran och svärdet till honom. Men hans syserson Sten Sture, som fanns vid dödsbädden, trädde emellan. Kung Karl var den förste egentlige svensken på tronen på 150 år. Han var duktig på propaganda, en bra godsförvaltare och framförallt en fokalpunkt för nationella strävanden.

(103) Sten Sture den äldre: riksföreståndare 1470 – 1497. Född ca 1440. Son till riksrådet tillika hövitman (på Kalmar slott) Gustav Anundsson Sture och Birgitta Stensdotter Bielke (kung Karl Knutssons halvsyster). 1464 stod han på biskop Kettils sida i resningen mot kung Kristan I. När han senare, 1466, blev riksråd banade han väg för kung Karl Knutssons återkomst. Gifte sig 1467 med Ingeborg, Åke Totts dotter. Enligt Sten Sture själv pekade kung Karl Knutsson ut honom som sin efterträdare och rikets regent, när han låg på sin dödsbädd 1470. Sten Sture utropade sig själv till riksföreståndare. Samma år besegrade Sten Sture den avsatte kung Kristian I i slaget vid Öresten. På Arboga riksdag 1471 valdes han till riksföreståndare och ännu en gång besegrade han kung Kristian I, denna gång i slaget på Brunkeberg. Det var sista gången kung Kristian I försökte återta makten. Sten Sture grundade Uppsala universitet tillsammans med ärkebiskop Jakob Ulfsson 1477. Han krigade i Finland 1495 mot ryssarna som var i förbund med kung Hans (se nedan). Två år senare förlorade han mot kung Hans i slaget vid Rotebro. Sten Sture blev nu rikshovmästasre med Finland, Nyköpingshus m.m. som län, istället.

(104) Hans (Johan II): unionskonung 1497 – 1501. Född 2 februari 1455 i Ålborg. Son till kung Kristian I och drottning Dorotea. 1456 valdes han till tronföljare i Danmark och två år senare även tronföljare i Norge och Sverige. När kung Kristian I dog 1481 blev han kung i Danmark och 1483 även i Norge. Han erkändes av svenska rådet men förhindrades att regera i Sverige som ju styrdes av Sten Sture. Men 1497 besegrade han Sten Sture och dalkarlarna i slaget vid Rotebro och den 26 november kröntes han i Stockholm. Han försökte kuva Ditmarsken men slogs i grund vid Hemmingstedt 1500. Året därpå avsattes kung Hans i Sverige efter en sammansvärjning. Hans fru och drottning, Kristina av Sachsen, höll Stockholm till 1502 men sedan var hon tvungen att ge upp och hon fängslades på slottet. Sten Sture frigav henne 1503 och lotsade henne till gränsen. Under 1507 härjade kung Hans längs Sveriges kuster. Han avled den 20 februari 1513 i Ålborg. Det är möjligt att han kvävdes till döds av sin son Kristian, den blivande Kristian II Tyrann. Kung Hans var typiskt dansk, glad och slagfärdig, rättsinnig, lika givmild mot sina vänner som han var ädelmodig mot sina fiender. Men svenskar förstod han sig aldrig på.

(103) Sten Sture den äldre: riksföreståndare 1501 – 1503. Sten Sture återinsattes som riksföreståndare efter sammansvärjningen mot kung Hans. 1503 avled Sten Sture på väg hem från danska gränsen. Han begravdes först i Mariefreds kartusianerklosterkyrka 1504 men flyttades 1576 till Strängnäs domkyrka. Sten Sture fortsatte kung Karl Knutssons nationella traditioner och ska ha varit en av våra ädlaste, framgångsrikaste och mest oegennyttiga regenter under unionstiden.

(105) Svante Nilsson Sture: riksföreståndare 1504 – 1512. Född ca 1460. Son till riksrådet Nils Bosson Natt och Dag. Sture-ätten tillhörde han på mödernet. 1482 blev han ledamot av riksrådet. Kämpade på kung Hans sida när denne besegrade Sten Sture i slaget vid Rotebro 1497. Men 1501 vände han på kappan och slöt fred med Sten Sture mot kung Hans. När sedan Sten Sture dog 1503 utsågs Svante Nilsson Sture till riksföreståndare i januari 1504. Han slöt allians med Lübeck 1509 och fördrev danskarna från Sverige året därpå. Den 2 januari 1512 avled han och begravdes i Västerås domkyrka. Han var gift två gånger, först med Iliana Gädda 1490 – 95 och sedan med Mette Ivarsdotter Dyre (änka efter norska riksrådet Knud Alfsön) från 1504. Svante Nilsson Sture lär ha varit en duktig krigare, hyffsad politiker och han fullföljde sina avsikter genom seghet och energi. Även under slutet av sin levnad kunde han ta initiativ och ledning i kritiska frågor.

(106) Sten Sture den yngre: riksföreståndare 1512 – 1520. Född 1492. Son till Svante Nilsson Sture och Iliana Gädda. Slogs till riddare redan som barn 1497 vid kung Hans kröning. Hövitsman över Västergötland och Örebro 1511. Valdes till riksföreståndare den 23 juli 1512 efter sin far. Men rådet hade först valt ut Erik Trolle till riksföreståndare och 1515 kom Trolles son Gustav Trolle hem från Rom som svensk ärkebiuskop och började genast intrigera mot Sten Sture. Men Sten Sture intog Gustav Trolles borg Stäket 1517, besegrade den danska hären vid Stockholm och satte Trolle i fängelse. Året efter besegrade han kung Kristian II (se nedan) i slaget vid Brännkyrka. Sten Sture sårades när han mötte ännu en dansk invasionshär vid Bogesund i Västergötland och dog på väg hem mot Stockholm. Hans fru, sedan 1511, Kristina Gyllenstierna (barnbarnsbarn till kung Karl Knutsson Bonde) försvarade Stockholms slott mot kung Kristian II och danskarna men lurades till sist genom falska löften att kapitulera. Sten Sture bisattes i Gråmunkeklostrets kyrka i Stockholm men grävdes senare upp av kung Kristian II och brändes vid Stockholms blodbad. Sten Sture var en kraftfull krigare och regent men hänsynslös och osmidig. Han hade planer på att ta kunganamn och låta sig krönas.

(107) Kristian II Tyrann: unionskonung 1520 – 1521. Född den 1 juli 1481 på Nyborgs slott. Son till kung Hans och drottning Kristina. Vald till dansk tronföljare 1487 och sedan till norsk 1489. 1497 även vald till svensk tronföljare av svenska rådet. 1502 anföll han Sverige och Sten Sture d.ä. och intog då Älvsborg och Öresten. 1507 träffade han mor Sigbrith (från Holland) i Bergen och hennes dotter Dyveke blev hans älskarinna 1509. Möjligen kvävde han sin egen far kung Hans 1513. Han togs då till dansk kung och hyllades samma höst som hertig i halva Schlesvig-Holstein. Året därpå kröntes han i både Köpenhamn och Oslo. 1515 gifte han sig med Elisabet av Österrike, kejsar Karl V:s syster och kejsar Maximilian I:s sondotter. 1517 dog hans älskarinna Dyveke av gift och kung Kristian II lät avrätta Torben Oxe för mordet trots att riksrådet frikänt honom. Hela historien med mor Sigbrith och hennes dotter sågs med oblida ögon och i praktiken var det ofta mor Sigbrith som styrde och ställde i Danmark genom sina ränker och intriger. En mycket smutsig historia. Kung Kristian II led nederlag vid Brännkyrka när han försökte invadera Sverige 1518, men vann å andra sida 1520 vid Bogesund och hyllades då som svensk konung. Han kröntes den 4 november och den 8 drog han igång Stockholms blodbad då han bröt alla sina löften och lät avliva ca 600 personer. Men redan 1521 utbröt en svensk resning mot honom ledd av Gustav Vasa och i augusti förklarades han avsatt. Två år senare vägrade även danska rådet att följa hans styre och kung Kristian II flyttade då med sin familj till Brabant. 1526 dog hans drottning Elisabet. 1531 blev han åter kung i Norge men avsattes redan året därpå och sattes fängslad på Sönderborgs slott fram till 1549. Tio år senare, den 25 januari 1559, dog han i Kalundaborg och begravdes i Odense domkyrka. Kung Kristian II lär ha varit ståtlig, viljestark, begåvad och högt bildad men också nyckfull, vankelmodig och periodvis fullständigt vansinnig. Han blev vår siste unionskung.

(108) Gustav I Eriksson (Vasa): riksföreståndare 1521 – 1523, konung 1523 – 1560. Född den 12 maj 1496 på Lindholmen i Uppland. Son till riksrådet Erik Johansson Vase och Cecilia Månsdotter av Eka. Han deltog i slaget vid Vädla mot kung Kristian II 1517 och året därpå förde han riksbaneret i slaget vid Brännkyrka. Han hamnade i danskt fångenskap men flydde till Lübeck 1519. Han återkom till Sverige 1520 och fick då på Räfsnäs, i november, höra om Stockholms blodbad och att hans far avrättats där genom halshuggning. Han flydde då förklädd upp till Dalarna för att uppvigla dalkarlarna. Redan i januari 1521 var han vald till rikshövitsman och i augusti till riksföreståndare. Nu drev han danskarna ur landet. Bl.a. med hjälp av flotthjälp från Lübeck. Den 6 juni 1523 valdes han till kung över Sverige på riksdagen i Strängnäs. Intog Stockholm den 20 juni och Kalmar den 7 juli. 1523 genomdrev han reformationen på Västerås riksdag. Kröntes i Uppsala 1528. Han slog ner en mängd uppror inom landet under åren 1524 - 25, 1527 – 33 och 1542 – 43. De har gått till historien som Daljunkerns uppror, Dalaupproret, Klockupproret, Västgötaherrarnas uppror och Dackefejden. Dessutom hann han med att hjälpa den danske kung Kristian III i grevefejden 1534 – 36. 1540 gjorde han Sverige till arvrike och detta befäste han 1544 och därmed bråk med Danmark igen. Han bedrev ett framgångsrikt krig mot ryssarna 1554 – 57. Den 23 september 1560 dör han i Stockholm och bisattes senare i Uppsala domkyrka. Han var gift tre gånger, först 1531 – 35 med Katarina av Sachsen-Lauenburg, sedan med Margareta Leijonhufvud 1536 – 51 och från 1552 med Katarina Stenbock. Han var en av våra största kungar och lade nu grunden för den lång rad Vasa-ättlingar på Sveriges tron. Han lade också grunden för det Sverige vi känner idag och i och med att han gjorde vårt land till arvsrike 1540 så upphör min regentlängd här. De regenter som kom efter honom finns noggrant dokumenterade i varenda skolbok och det vore därför meningslöst att låta dem ta plats här.

ÖVRIGA

Dels nämner Saxo Grammaticus en kung Hunding som skulle ha blivit satt som skattkonung i Svitjod av sin bror Hadding, kung i Danmark. Enligt eddasångerna var det emellertid i "Hundland" som Hunding blev satt som kung. Oavsett det har jag inte lyckats placera in honom i regentlängden.

Detsamma gäller en kung Sigar dy som ska ha varit kung i Forna Sigtuna. Han förknippas dock med kung Hake på 400-talet vilket gör att det inte stämmer tidsmässigt, med en differrans på ca 400 år. Troligen är det fråga om en sammanblandning med Oden. Sigar var ju ett av hans binamn.