Sedan blev det inte mycket mer till Bubbla-kontakt förrän sommaren 1986. Köpte en fin röd -68:a
Saxomat av en skolfröken utanför Stockholm. Man förutsätter nästan att man inte ska bli blåst av en
skolfröken... Tji, vad jag bedrog mig! Hon hade lagat golvet med silvertape!!!
Den bilen gav mig mycket bekymmer. Dessvärre har jag bara förevigat den på dia, men jag lyckas kanske
få in en bild här senare.
Saxomater är ju som bekant "halvautomatiska", dvs man växlar som vanligt men det finns ingen koppling
eller rättare sagt kopplingen är elektrisk och sitter inbyggd i växelspaken. En effekt av detta är att man 
inte kan ha någon växel i när man parkerar, den kopplas ur automatiskt. Det skapar problem när man
även har en handbroms som inte fungerar. Detta löstes enklast med en stor sten i baksätet som man
snabbt slängde in framför eller bakom ett hjul när man stannat.
Gummistövlar var ett måste eftersom vattnet stänkte in i mängder från vänster hjulhus i fram.
Där kom jag insvängande på macken här hemma, torkade av mig i ansiktet eftersom det hade stängt ända
dit upp när jag passerade en stor vattenpöl. Stannade vid sedelautomaten, slängde in stenen vid hjulet,
matade pumpen med sedlar och vände mig om.... Där fanns ingen bil!
Såg mig sakta omkring och tjugo meter längre bort stod eländet i en rosenrabatt utanför ett värdshus!
Gästerna skrattade och pekade genom fönstret. Kvar vid pumpen låg endast stenen som jag i brådskan
slängt in på fel sida om hjulet. Det var droppen! Bilen såldes till en alkis som lyckades ramla in genom
framrutan på den medan han höll på att "fixa" bilen. Därefter kom den till skroten.
Två veckor senare såg jag en annons där någon ville ha tag på en fungerande saxomatlåda. Han erbjöd
10.000 kr för en fungerande låda! Och jag som sålde hela bilen för 600.... Det var på hösten 1986.
En bidragande orsak till försäljningen var att jag inte fick parkera bilen framför den mangårdsbyggnad där
min dåvarande fästmös föräldrar bodde. Min lilla bil fick vackert dela plats med dyngspridaren vid
ladugården!

Folka nummer två kom in i mitt liv redan våren 1988 och byttes
bort mot en BMW 2002 av 75 års modell. Folkan var en grön 1302 från 1972 och var faktiskt helt felfri
och fräsch så när som på att tankmätaren inte fungerade. På bilden syns min dåvarande flickvän tvätta
bilen. Hon var en Anna-Carin av årgång -70 och hon hade den goda smaken att använda en
champagnekylare som tvätthink (se bilden).
Bilen byttes som sagt bort mot en BMW vilket var ett stoooort misstag. Trodde det skulle vara lite
ego-stärkande med en BMW, men aldrig mer säger jag. Den enda bil jag haft där jag blivit omkörd av mitt eget bakhjul! Två gånger!!!

I samband med en flytt och ny
förlovning, behövdes en extra bil och Bubbla nummer tre kommer in i historien. Köptes från ett dödsbo
och bilen hade bara gått ca 1300 mil när den kom i min ägo. Det var en 1300 från 1969. Men den var
skabbig utvändigt och led av ett flertal irriterande småfel som samverkade på de mest besynnerliga sätt.
Bland annat kunde den få för sig att den bara skulle göra 20 km i timmen! Mycket pinsamt när man blev
omcyklad! Oftast räckte det då med att låta bilen stå i tio minuter så fungerade den rätt ok igen, men den
gjorde sällan mer än 70 km/h. Gick dock allt som oftast igenom besiktningen utan problem.
Efter några år (faktiskt!) hade samtliga
småfel identifierats genom ren tjurskallighet och tur. Bland annat var det tändspolen, VW´s
orginaltändsystem (som det inte gick att få fram delar till...) samt en liten, liten sprint i förgasaren som
saknades. Avsaknaden av denna sprint gjorde att spjället i förgasaren slog runt ett varv och ströp sig
själv! När en ny sprint kom på plats, gjorde bilen 145 utan problem.
Andra konstigheter var att det gick att tappa ur mer olja ur motorn än vad man fyllde på (egen oljekälla!),
att värmen i bilen skulle ha gjort en finsk bastu avundsjuk och att stereon tystnade när man bromsade,
osv. När dessa, och andra fel, var åtgärdade bestämde jag mig för att verkligen satsa på bilen.
Jag och en kompis kapade bort all dålig plåt och.... Sedan kom det av sig.
Bilen blev stående vid mina morföräldrars
sommartorp och där blev den kvar i flera år. Men jag är som sagt tjurskallig och tids nog skulle den bli bil
igen. Mer om det längre fram.

Många skrotbilar passerade i revy på uppfarten. Ännu en av dem var en Folka, nummer fyra i ordningen.
Det var en kommunalorange 1303 S från 1974. Den absolut sämsta Bubbla jag haft. Den stank invändigt,
bromsarna lät som ett gammalt diesellok och värmen var bortmonterad. Den fick ändå hänga med mellan
december -94 och sommaren -95. Vinterkörningen löstes genom ett provisorium av värmeljus vid
framrutan samt bra HellyHansen-underställ. Bromsar fanns inga men man ska ju som bekant undvika att
bromsa med en Bubbla på vintern... Jag bytte motor i den framåt sommaren.
Hittade en lämplig fungerande motor som stått utomhus
vid en verkstad i flera år. Sedan såldes bilen tillbaka till ägaren som hade den före mig. Så fort han köpt
tillbaka den så skar motorn. I med ännu en ny och in till besiktningen. Deras dom var hård - Det var tur att bromsarna inte tog annars hade karossen fortsatt rätt fram!!!
Killen körde bilen till en verkstad för rostlagning. Nu kom dödsdomen för bilen. Det fanns ju inget att
svetsa i. Det enda som var helt var förargolvet som någon hade gjort av ett gammal vattenelement! Så
han skrotade bilen. Den hamnade kusligt nog bredvid min Saxomat på skroten. Där vilade de i frid på
toppen av varsin hög med bilvrak.

Sommaren 1996 var det dags för
en separation från fästmö nr två. Jag var i akut behov av bil, men saknade kontanta medel. Drog mig till
minnes mitt projekt vid morföräldrarnas torp. Tillsammans med min far åkte jag dit med ett uppladdat
batteri och en dunk bensin. Bilen hade stått i det höga gräset i flera år men däcken höll luft. Där hände
något som bara kan hända folkvagnsägare - bilen startade på andra försöket! Däremot satt bromsarna fast och min far lyckades med konststycket att böja ett spett när vi försökte rucka loss hjulen.
Efter mycket om och men kördes bilen hem på slingriga småvägar. Den var ju inte bara avställd, halva
bilen saknades ju dessutom. Inga skärmar eller lyktor, osv.
När min då två-åriga dotter Sofie fick se mig komma körandes i den så utbrast hon "Titta! Pappa har köpt
en traktor!". Jag hade visserligen döpt bilen till Hulda, men efter det hette den oftast "Traktorn Hulda".

Nu följde några intensiva
veckor. Bilen hamnade hos en bekant som var kunnig inom svetskonsten, att han dessutom var uppfödd i
en Volkswagenverkstad gjorde inte saken sämre. Första svetsdagen gick emellertid till spillo eftersom
getingar hade behagat att flytta in här och var i bilen (utom i kupén). Men en dag och flera flaskor Radar
senare så hamnade då Traktorn Hulda framför svetsen.
Någon dag senare stod hon på min gräsmatta. Killen,
som hade oturen att äga den förra Folkan två gånger om, bidrog till monteringen med sällskap, verbalt
kunnande och centralt placerad tumme. Vi var med andra ord två. Men som synes på bilderna så gick
arbetet framåt och slutresultatet blev riktigt bra.
 

Min dotter Sofie ville naturligtvis vara med och såg fram mot en åktur.
 
 

En tidig vacker vårdag var jag på väg till jobbet. Vid en herrgård i närheten höll man jakt. En av jägarna
som inte var helt nykter, bestämde sig för att köra bil. Inte kom han ihåg att skrapa rutorna heller. Jag
kom med solen i ryggen och från höger medan han körde på ett gärde till vänster om mig. Så plötsligt
körde han rätt ut på landsvägen och med sin front in i vänster sida på min bil och knuffade mig av
vägen! 
Det blev en rörig affär! Föraren ägde inte bilen och var inte nykter. Bilens ägare var inte samma person
som stod för bilförsäkringen, osv. Lika bra att köra upp i godo. Jag fick vad jag begärde utan problem.
Dags för renovering nummer två. De breddade baksärmarna var i glasfiber och bräddade i ytterkant. Gick
inte att få fram några likadana igen, med andra ord måste jag även byta ut den hela skärmen på motsatta
sidan. Dörr, stolpe och sidoplåten vid baksätet knackades ut och spacklades. På med standardskärmar i
bak och mer lack.
Det är nog svårt att se på bilderna (och även i verkligheten) men bilen är penselmålad! De svarta partierna
ser ut som om de är proffslackade, men det är bara en väldigt bra lackfärg och en tålmodig penselförare.

Hösten 1999 behövdes lacken bättras på och den här gången ville jag ha det proffsigt. Lämnade därför in
bilen. Men någonstans blev det fel, väldigt fel. Killen som gjorde jobbet använde pensel och dessutom
var han halvblind. Att maska bilen hade han ingen aning om vad det var. Sluresultatet blev att jag hade en
massa ny färg överallt på bilen, men långt ifrån alltid där den skulle vara... Det var bara att börja skrapa
när den kom hem.

Men i november 1999 hände det igen... Jag låg bakom en skogsmaskin med två meter höga däck. Jag
körde på ordentligt avstånd, men troligen lade föraren aldrig märkte till mig. Plötsligt fick han möte av en
liten tant i en lika liten Golf. Han stannade och jag stannade bakom honom på några meters håll. Tanten
tordes fortfarande inte klämma sig förbi, trots att det var gott om plats. Enligt alla konstens regler borde
hon då ha backat så att skogmaskinen kunde flytta på sig, men hon var gammal och föraren i
skogmaskinen var ung och vänlig. Detta ledde till att han backade istället...
Jag slängde mig på signalhornet vilket han naturligtvis inte hörde, han tittade inte ens bakåt. Jag slängde i
backen och stampade gasen i botten - MOTORSTOPP!
Sakta men säkert "åt" hans maskin upp min bil! När bilen började välta över mot förarsidan försökte jag
slänga upp dörren men fick bara upp en skarv eftersom asfalten tog emot. Lyckades dock åla mig ut och
kröp över vägen och ner i diket på andra sidan. Tanten viftade och föraren uppfattade att något var fel
och stannade. Då passade den lilla damen på att slinka förbi med fart!
Föraren av skogsmaskinen, en ung trevlig kille, var lika chockad som jag. Han hade inte märkt mig och
min bil mer än man märker att man kör över en tom ölburk med en vanlig bil!

Jag lyckades ta mig hem och fick även hem resterna av bilen senare. Ringde till jobbet och berättade att
jag just hade överlevt en trafikolycka, var chockad och bilen var skrot. Min dåvarande kvinnliga chef
skällde ut mig och anklagade mig för att inte ha någon ansvarskänsla för mitt arbete eftersom jag stannade hemma för en sådan sak! Kan väl tillägga att jag jobbade inom psykiatrin och att kvinnan ifråga
alltid försökt att ge sken av att vara empatisk och något av expert när patienter är deprimerade. De
kunskaperna får man tydligen inte använda sig av som chef när ens personal råkat illa ut.

Försäkringsbolaget betalade ut en ordentlig summa för bilen men jag vägrade låta dem skriva den som
skrot. Min tjurskalliga dröm om en perfekt Bubbla vägrade släppa taget. Jag hade lagt ut så mycket tid,
pengar och kärlek på denna bil så det faktiskt var sorg i familjen en lång tid framöver. Min dotter Sofie,
som var dryga fem år när det hände, var otröstlig i flera veckor (vilket inte riktigt framgår av bilden, där
hon som vanligt ler mot kameran). Jag lovade henne då att vi inte skulle ge upp hoppet om Traktorn
Hulda. 

Sedan har det gått långsamt. Men i april 2001 fick jag ett ryck och tänkte att det ju ändå inte kostade att 
fråga. Så jag letade fram ett antal bra VW-sidor på nätet med annonsplatser, slängde in en och samma
annons på dem. Där skrev jag som det var att min  pärla var förstörd och att jag saknade vissa delar, som 
till exempel en kaross, framvagn, mm. Det vill säga i stort sett en komplett bil. Alla tillbehör gick att rädda,
så även motor, växellåda och inredning.

Långt senare skulle det även visa sig att bottenplattan klarat sig hyfsat.
Jag ville ha tag på en 1300 från årgångarna 1968-70. Kruxet var att det skulle vara GRATIS...
Det kostade ju trots allt inte att fråga. Jag tänkte som så att de flesta Bubbla-entusiaster föredrar äldre
modeller, eller någon av de sista årgångarna. Just 68-70 brukar man bara ha och köra med medan man 
renoverar en äldre. Därefter blir den stående och ingen vill ju skrota en Bubbla, alltså borde det finnas en
och annan 68-70 som bara står och som någon hellre vill skänka "till ett gott hem på landet".
Jag fick faktisk svar rätt omgående. En mycket trevlig tjej från Skåne ringde och sade att hennes Herbie
bara stod numer, men hon hade inte hjärta att skrota honom och dessutom var han ju i hyfsat skick.
Herbie visade sig vara en 70:a. 

Men att få hem bilen blev krångligt. Det dröjde därför till i februari 2002 innan den kom till sitt nya hem.
En kompis kompis körde långtradare och skulle gå med tomt släp från Skåne till Uppland och hade 
möjlighet att lassa på lilla Herbie med kran. Nu började det äntligen röra lite på sig!
Bilen hamnade hos en god vän till mig med stort garage. Dit bogserade vi även vraket efter Hulda.
Nu skulle bilarna paras! En Hulda och en Herbie skulle få bli en Heidi. 

Jag skulle ta bottenplattan, motor, växellåda och inredning från Hulda och karossen från Herbie. Det
fixade garagets ägare i princip ensam och fort gick det. Resterna av Hulda gick till metallåtervinning och 
resterna av Herbie, dvs bottenplatta och maskineri kommer troligen att bli en kitcar eller buggy. Dem fick
min kompis behålla som tack för hjälpen. Sedan bogserades korsningen hem till min uppfart.
Där står den nu, för allt kom av sig igen. Nu är det sommaren 2004 och inget har hänt. Men i dagarna så 
pratade jag med min svåger som har verkstad. Han erbjöd sig att ta sig an Heidi som vinterprojekt! Så nu
ska hon in på verkstad och nästa sommar kanske hon gör vägarna osäkra igen. Jag har mycket nytt 
bilgodis och lullull som väntar på henne efter den kommande vinterdvalan.

Återkommer då med fler bilder och historier.
Men fram till dess finns det ett antal personer jag vill tacka. Dessa kommer i kronologisk ordning och inte
efter förtjänst. Dessutom är jag lika tacksam för allas insatser.

Isgren - som hjälpte mig leta konstiga småfel och som upptäckte att sprinten saknades i förgasaren.
Thomas - som lurade mig att börja med Bubblor, hjälpte mig att skära plåt och montera ihop bilen under
den första renoveringen.
Plack - som slogs med getingar och sin motvilja mot folkvagnar, men ändå gjorde ett ypperligt svetsjobb.
Roger - som svetsar och lagar det mesta och som alltid kommer om och när bilen plötsligt dör på konstiga
ställen vid lika konstiga tidpunkter. Och som nu tar sig an Heidi som vinterprojekt i sin verkstad.
Linda - som skänkte mig sin ögonsten Herbie.
Håkan - som körde hem Herbie från Skåne med långtradare till sitt nya hem.
Henrik - som lyckades "klä av" och para Hulda och Herbie.
Sofie - som sporrar mig att aldrig helt släppa greppet om Traktorn Hulda (numer Heidi).