Logo Fjälluff -97

Inledning, forts.

Onsdagen den 2 juli

En seg morgon. Jag hade problem att få upp Anders och Kristoffer, som hellre ville ligga kvar i sängen (det ville ju i och för sig jag också). Till sist kom vi i alla fall upp. Dagen började så som den skulle fortsätta; när Kristoffer satt i sängen föll en stege till våningssängarna ner från väggen och träffade honom i huvudet. Han fick rejält ont, och det började blöda. När han hämtat sig åt vi frukost och packade ryggsäckarna. Sista tillfället att använda de moderna bekvämligheterna.
Sista tillfället att använda de moderna bekvämlig-
heterna. Genom dörren skymtar bastun.

Innan vi kom i väg var klockan redan två. Men vädret var i alla fall fint. Kungsledens startpunkt norrifrån är just Abisko, och vid startpunkten står en portal. Där skrev vi in oss i färdboken.

Kungsledens startpunkt.
Kungsledens startpunkt. Nu börjar det!

Större delen av dagens etapp följde Abiskojåkka. Stigen var vältrampad, men bitvis stenig. Hela dagsetappen låg inom Abisko nationalpark, en park som kom till 1909. Syftet var att bevara "ett stycke högnordisk fjällnatur i dess naturliga tillstånd och som minnesmark för vetenskaplig forskning". Runt oss hade vi mest björkskog.
Abiskojåkka
Abiskojåkka.
Första rasten vid denna fina rastplats.
Första rasten vid denna fina rastplats.
I nationalparken finns det iordningställda rastplatser. Efter nån timmas vandring kom vi fram till den första. Vi satte oss och vilade en stund. Kristoffer klagade på att han frös, och ville gå vidare. Vi trodde det berodde på att han var svettig, och att det blev kyligt när vi stannade upp. Så vi gick vidare.
Leden var ganska trafikerad, och majoriteten var nog danskar. Vi kom fram till en lång träbro som ledde oss över Nissunjåkka. Efter den var det inte långt kvar till nästa rastplats, en iordningställd tält- och eldplats, där vi skulle äta lunch. När vi dukade upp på bordet kom en man gående. Han stannade och började prata med oss. Det visade sig att han var född i Abisko, och att han nu skulle ut och hjälpa till med renmärkningen. När han hörde att vi kom från Falköping talade han om att han hört på nyheterna att det hade varit ett riktigt oväder där med hagel stora som golfbollar! Vi pratade en bra stund. Under tiden blev tydligen Kristoffer sämre och sämre, och när mannen gått talade han om att han mådde dåligt. Vi lagade maten och åt lite, men Kristoffer kunde inte äta något. Han fick ett par alvedon, och vi sa åt honom att lägga sig och vila i vindskyddet medan vi åt. Han började få frossa, så Anders och jag diskuterade hur vi skulle göra. Vi kom fram till att vi skulle vänta en stund och se om Kristoffer blev bättre, och i så fall försöka ta oss tillbaka till Abisko.
Men han verkade bli sämre och sämre istället. Några personer kom gåendes. Danskar givetvis! Vi försökte förklara för dem och sa till dem att de skulle berätta det hela för personalen i Abisko, och om vi inte kommit tillbaka om några timmar behövde vi hjälp. Vi befann oss ca 4 km från Abisko. Träbron strax innan rastplatsen.
Träbron över Nissunjåkka strax innan rastplatsen. Max 3 personer på bron samtidigt.

Kristoffer blev bara sämre och sämre, till slut låg han bara och skakade av frossa, trots att han hade både sin sovsäck och min fleecejacka på sig. Vi beslutade att Anders skulle ta sig tillbaka till Abisko så fort som möjligt för att skaffa hjälp, medan jag stannade hos Kristoffer. Vi beräknade att Anders kunde vara tillbaka om ca tre timmar. Längre timmar har jag aldrig upplevt! Kristoffer var nu mycket dålig, och dessutom var det fullt med mygg i vindskyddet. Jag viftade bort mygg och försökte få i Kristoffer lite vatten. Tiden bara kröp fram. Jag funderade på hur de skulle kunna få hem honom. Jag kunde inte se någon annan utväg än med helikopter, och hoppades på att de skulle komma med en. Och helikoptrar flög det förbi då och då på grund av renmärkningen. Varje gång sprang jag ut för att se om det var en hjälphelikopter. Sen funderade jag på var en helikopter skulle kunna landa. Det såg svårt ut.

Under tiden hade Anders kommit ner till Abisko. Det tog 50 minuter att omväxlande springa och gå på den steniga stigen med klumpiga kängor på fötterna. Han diskuterade med personalen om vad som skulle göras. Skulle fjällräddningen behöva rycka ut? Det var väldigt svårt att veta om det verkligen var nödvändigt med ett så stort pådrag. Kristoffer kanske redan hade piggnat till... De kontaktade fjällräddningen för att höra vad de tyckte. Anders fick tala med en läkare och när denne fick höra symptomen tog han beslutet att de skulle komma med en helikopter. Han befarade nämligen att det kunde vara hjärnhinneinflammation, så han tog inga risker. Helikoptern utgick ifrån Jokkmokk och hade ca 50 minuters resa upp hit, så Anders fick jäkta lika mycket igen för att hinna tillbaka innan den. Vi behövde nämligen vifta med något färgglatt så att de skulle kunna hitta oss lätt. En i personalen lånade ut sin telefon (GSM) så att vi skulle kunna kontakta dem. Det finns tydligen täckning för mobiltelefon här, så vi ångrade att jag inte hade tagit med min då vi inte trodde att vi skulle ha någon nytta av den. Det hade besparat oss mycket möda.

Anders och helikoptern anlände samtidigt. Vi rev snabbt fram två jackor som vi viftade med för att helikoptern skulle se oss. Men var skulle den kunna landa? Den cirklade ett par varv över oss och till slut hittade den en liten plats, knappt större än helikoptern, på andra sidan bron.

Ambulanshelikoptern har hittat en landningsplats.
Det var inte lätt för ambulanshelikoptern att
hitta en landningsplats.
Vilken lättnad när ambulans- personalen kom fram. De förde Kristoffer till helikoptern, och vi plockade ihop det viktigaste av hans saker och plockade ur våra ur hans ryggsäck. Sedan sprang vi med hans ryggsäck till helikoptern, där de redan höll på att ta prover på honom. Helikoptern varvade upp och vi fick gå därifrån. Vi sprang tillbaka till vindskyddet för att hinna ta kort på den. Så lyfte den och försvann upp i det blå.
Helikoptern förde Kristoffer till Kiruna sjukhus. Klockan var nu ca 19 och Anders var utmattad efter 8 km språngmarsch i kängor! Jag var också helt slut, trots att jag egentligen inte gjort något. Vi gjorde i ordning lite mat och drack Zendo energidryck för att få tillbaka krafterna. Och den hjälpte verkligen. Därefter plockade vi ihop alla saker. Vi fick ju nu ännu mer att bära, så när vi började gå tillbaka mot Abisko hade vi kassar i händerna också. Helikoptern försvinner upp i det blå.
Helikoptern lyfter med destinantion
Kiruna. Vandringen var nu över för
Kristoffers del.

Vandringen tillbaka till Abisko försökte vi avverka så fort som möjligt. Klockan halv tio var vi framme, precis innan receptionen stängde. Vi fick ett rum där vi skulle få stanna i två nätter. (Som fjälluffare får man egentligen bara stanna två nätter på samma ställe, och vi hade ju redan avverkat en, men det gjorde ett undantag med tanke på vad som hänt.) Även denna natt fick vi dela rum med en annan person. Det var en kille från Kalifornien som var mycket trevlig, och vi satt och pratade en bra stund. Det visade sig att han läst datavetenskap på universitetet (som jag också gjorde), och vi kom fram till att vi hade likadana datorer hemma! Nästa dag skulle han åka vidare till Lofoten. Klockan började nu bli mycket, så det var hög tid för middag. Klockan ett, fast på natten i stället för på dagen! Men det var lika ljust, så det spelade ju ingen roll. Det blev alltså en sen kväll igen, men nästa morgon kunde vi sova ut då vi inte behövde lämna rummet kl 10. Och det gjorde vi!

 

Fortsätt till Inledningen, forts. 2


Copyright © 1999 Per Russberg, Anders Gustafsson.