Logo Fjälluff -97

Vandringsdag 7

Torsdagen den 10 juli

Toppstugans inredning.
Inne i Toppstugans enda rum.
När vi vaknade var det strålande solsken och molnen var (som) bortblåsta. Jippi!!! Vi beslöt oss för att gå upp till toppen igen för att se den fina utsikten. Trots att vi var ensamma i stugan åt vi inte frukosten där utan packade ner den i en av ryggsäckarna och gav oss iväg. Det är ju inte alla som har ätit frukost på Kebnekaises topp!

Efter ett tag insåg vi att det kanske inte var så klokt att ge sig av på fastande mage. Men det värsta var nog att vi knappt drack någonting, för jag var väldigt matt. Även Anders var ovanligt matt men hade lite mer ork, så han fick ta över ryggsäcken innan vi kommit halvvägs. Vi ville inte dricka av det vatten vi hade i flaskorna eftersom det skulle räcka till frukosten, men det var svårt att hitta något annat vatten att dricka här uppe, så vi drack lite ändå. På väg upp för glaciären kände jag mig nästan svimfärdig, men bet ihop och lyckades ta mig ända upp. Eftersom Anders och gasoltuben hade tillbringat natten tätt tillsammans (den låg i fotändan på hans sovsäck) var den på bättre humör och vi kunde påbörja frukostlagningen direkt.
Eftersom vi hade druckit upp en del av vattnet fick vi smälta lite snö för att det skulle räcka. Vi blandade till lite chokladdryck och märkte att en av påsarna var tom (trots att den var oöppnad!), så det blev inte riktigt så mycket choklad som vi hade tänkt oss. Men den choklad vi ändå fick i oss gjorde susen och jag fick snabbt mina krafter åter. Frukost på toppen.
Frukost med strålande utsikt.

När vi åt vår gröt såg vi några små prickar nere på Björlings glaciär. Vid en närmare titt såg vi att prickarna gick på led i riktning mot Gudjohnsens hylla. Eftersom vi båda har en god slutledningsförmåga insåg vi att det måste vara en guidad tur på väg mot toppen! Men än var det lugnt, så vi satt och njöt av solskenet och utsikten. I klart väder ska man kunna se 8% av Sveriges yta härifrån.
Plötsligt dök Joel upp från ingenstans. Gissa om vi blev förvånade. Han? Här? Redan? Har han redan gått från fjällstationen till toppen när vi bara ätit frukost? Det var kul att träffa honom igen och vi växlade några ord med honom. Han hade tagit Västra leden upp, och det i imponerande fart. Björlings glaciär i förgrunden. Sjön i dalen är Ladtjojaure.
Björlings glaciär i förgrunden. Sjön i dalen heter Ladtjojaure.

Toppanorama.
Toppanorama. Till vänster Rabots glaciär, i mitten Kebnekaises sydtopp och
nordtopp, och längst till höger Storglaciären.

Utsikt västerut.
Utsikt västerut.
Då klockan tickade på och den guidade gruppen närmade sig med oroväckande hastighet plockade vi ihop våra pinaler och påbörjade nedfärden. När vi kommit ned från toppglaciären mötte vi den 40 personer starka gruppen, vars deltagare hade äran att gå med säsongens första tur.

Nere vid Toppstugan packade vi om våra ryggsäckar, och klockan var närmare tre innan vi kom iväg. Att gå ner var faktiskt värre än att gå upp. Även idag kanade stenarna under kängorna, och vi var hela tiden rädda att vi skulle ramla. Det hade varit mycket skönt om vi hade sluppit de stora ryggsäckarna. Varje steg fick tas med stor varsamhet, och det var tröttande för benen att hela tiden bromsa.
Säsongens första guidade tur.
Säsongens första följa-guide-lek.

När vi nått ner till passet så stod den där eländans Vierranvárri (1710 möh) ivägen. Att gå upp 200 m när man är på nerväg är inte roligt. Vi fyllde på vattenflaskorna innan vi gav oss ikast med backen. Det gick åt mycket dextrosol och energidryck denna dag. Uppe på nyss nämnda eländans knöl såg vi något oväntat; en kyrkogård! Massor av stenrösen efter alla som stupat här... Ja, läsaren får väl tro vad han vill, men gott om stenrösen var det i alla fall. Utsikten mot Ladtjovagge är annars minst lika fin härifrån Vierranvárri som från Kebnekaise. Claes Grundsten skriver i sin bok Vandra Kungsleden att Vierranvárri förr kallades Rullevara på skämt efter en tidig bestigare, med namnet Rudolf Berg, som satte stenarna i rullning.
Anders beundrar utsikten.
Anders beundrar utsikten som öppnar sig genom Kitteldalen.
Efter en kortare paus fortsatte vi med bestämda steg mot branten som såg ut att övergå i ett stup. Det gör den dock inte (bara nästan). Det började bli gott om folk som gick i motsatta riktningen, vilket inte var så konstigt med tanke på det underbara vädret. Vi språkade lite med några av dem och uppmuntrade dem som frågade hur långt det var kvar att inte ge upp.

Vid passet (1440 möh) mellan Vierranvárri och Tolpagorni fick vi återigen snö under fotsulorna. Stigen ledde över ett brant snöfält ner mot Kitteldalen, så vi saknade en pulka...
När vi kom ner till botten av dalen och skulle ta oss över Kittelbäcken började problemen. Då jag, som vi tidigare nämnt, hade tappat ena sandalen kunde vi inte vada djupare än vad kängorna tillät. Vi följde bäcken en bit uppströms men hittade inget bra ställe att passera den. Dessutom blev vi irriterade över att den kallas bäck, för så snäll är den definitivt inte. I alla fall inte så tidigt på säsongen. Nedströms rann vattnet ner under ett snöfält som täckte dalbottnen. Vi prövade istället att gå i den riktningen och såg gott om fotspår i snön, vilket gav oss hopp om att vi skulle komma till ett bra vadställe. Men ju längre ner vi kom desto brantare blev bergväggarna runt oss och det kändes mer och mer som om vi kom ner i en ravin. Vi hörde vattnet dåna starkt under oss och tyckte det var för riskabelt att fortsätta eller korsa snöbryggan, så vi vände. Nu var humöret inte på topp. Varför tog vi inte med en pulka?
Varför tog vi inte med en pulka?

Vi var tämligen trötta efter alla strapatser den senaste tiden, och ville bara komma fram till fjällstationen med dess hägrande bastu. Hur tog sig alla andra över bäckskrället? Efter ett tag kom det några gåendes längs leden och vi undrade hur de hade tagit sig över på vägen upp. De hade gått över snöbryggan, och den höll i alla fall då. Men den person som går över snöbryggan när den brister blir nog inte så lycklig att han tänkte så, tänkte vi. Men vi såg ingen bättre lösning än att följa i deras spår, och snart hade vi kommit över bäcken torrskodda. Nu var det bara knappt 3 km kvar till stationen, och vi gick på så fort vi orkade. Stenlandskapet byttes snart ut mot en stenig stig med åtskilliga gyttjehål. Klockan tickade på alltför fort och det började närma sig stängningsdags för bastun, så vi skippade fotopauserna och koncentrerade oss på att gå.

När vi äntligen kom till fjällstationen uppsökte vi receptionen där vi skrev in oss. Vi blev tilldelade plats i byggnaden Jägarn. Innan vi gick dit passade vi på att handla lite i affären då vi ändå hade missat bastun. Utanför träffade vi en gammal bekantskap, Stephan! Han tältade vid stationen, dit han och Joel hade anlänt i går kväll. Idag hade han vilat och imorgon tänkte han ta sig upp till toppen via Västra leden. Vi rådde honom att ge sig av tidigt. Vi träffade även skånefamiljen som hade anlänt tidigare under dagen och pratade lite med dem. Sen ringde vi hem, och Anders även till flickvännen så klart. Alltsammans drog ut på tiden, så till slut fick vi stressa för att hinna duscha innan servicehuset stängde. Middagen lagade vi i det lilla köket i Jägarn. Vi fick försöka vara tysta, då många hade gått och lagt sig. Efter maten skrev vi i loggboken, något som var ganska onödigt då den ändå inte kom med härifrån. Ja, du läste rätt. Vi glömde loggboken efter sista kvällen!

 

Fortsätt till Vandringsdag 8


Copyright © 1999 Per Russberg, Anders Gustafsson.