Logo Fjälluff -97

Vandringsdag 6

Onsdagen den 9 juli

Klockan 5 ringde klockan.Vädret var bättre, och vi gav oss i kast med morgonsysslorna. Två timmar senare var vi redo att ge oss av, och vinkade farväl till stugorna. Dock var det inte direkt varmt ute så fleecejackorna kom till användning.
Trasig bro.
Hängbro???
Vandringen blev spännade redan från början. För att komma av "Sälkaön" behövde vi gå över en tveksam brokonstruktion. Den knakade och säckade betänkligt, men alla kom över torrskodda. Trots det tog Joel av sig sina Lundhagskängor. De var inte ingångna och hade gett honom hemska blåsor på fötterna, så han valde att gå i sandaler trots kylan och snöfälten. Att han inte klagade imponerade på oss.

Strax efter "hängbron" kom vi fram till, ja just det, en "hängspång". Och dagen hade ju knappt börjat, hur skulle detta sluta egentligen? När vi passerat Sälkamassivet fick vi så syn på den första glaciären.
Vandringen fortsatte med många fotopauser, detta för att kompensera för gårdagens ynka fyra kort. Efter en stund såg vi en märklig syn. En skoter som kört av vägen. På sommaren! Så såg det i alla fall ut. Ensam och övergiven stod den där intill ett vinterledsmärke och väckte vår fantasi. Vad hade hänt? Övergiven skoter.
En övergiven skoter.
Ren. Vi kom nära några renar igen. Anders undersökte hur nära han kunde komma. På grund av hans experimentlusta hann Stephan inte ta några renkort den här gången heller.

Vi lunkade vidare och kom fram till några snöfält som vi tänkt gå över. Det ena visade sig dock vara en snöbrygga, och eftersom vi inte ville trampa igenom och falla flera meter beslöt vi oss för att gå runt. Vattnet hade karvat ut en ganska stor grotta som vi utforskade, men på grund av vattendjupet kunde vi inte ta oss så långt in.

Vi hade nu gått 6-7 km och nått fram till dagens stora prövning, det fruktade broraset vid Kuoperjåkka. Denna stora jåkk avvattnar Rabots glaciär vid Kebnekaise. Glaciärvattnet kännetecknades framförallt av två egenskaper: det var grumligt av sediment och ruskigt kallt. Som tur är breder jåkken ut sig i ett delta en knapp kilometer nedanför bron, vilket gör den passerbar.

Vi delade oss i två grupper. Stephan och Joel letade inte så länge som vi innan de gick över. Vi gick längre ner. När vi funnit en plats som såg någorlunda bra ut kavlade vi upp byxbenen och ersatte kängorna med sandaler. Sen var det bara att övertala sig själv: det är varmt i vattnet och det är inte strömt! Det gick tills dess att vi plumsade i. Redan efter första fåran kändes fötterna mer eller mindre förfrusna. Vi visste inte heller hur det såg ut längre fram då det var långt kvar innan vi var över alla fårorna. Fötterna hann inte tina mellan doppen, och vi fick leta efter bästa passagen till varje "ö". Totalt fick vi vada 11 gånger, och dessutom hoppade vi över några mindre fåror. De smala var ofta djupa, och dessutom såg man inte botten, så det var svårt att hålla balansen i det hårt strömmande vattnet. Vi lyckades som tur var. Känseln i fötterna var dock helt borta. Dessutom rev otrevlig markvegetation våra arma fötter. Ett av elva dopp i Kuoperjåkkas delta.
Ett av doppen i Kuoperjåkkas iskalla, strömmande vatten.
Vi samlades på andra sidan för att ta en välbehövlig paus och tina upp fötterna. Vi fick hjälp av solen, som nu började titta fram. Medan vi satt och åt jordnötter, russin och choklad hörde vi surret från en helikopter. Den kom med material till bron, så snart skulle den nog vara fixad i alla fall. Men vad hjälpte det oss?
En ensam ren.
Även en ren kan vara en ensamvarg.
Snart var fötterna tinade och vi var på väg igen. Vädret blev bara bättre och bättre och humöret var på topp.

Vi hade knappt gått en kilometer innan vi stannade igen. Vädret var nu riktigt fint, och det såg inte ut att kunna försämras den närmsta tiden. Vi visste inte varför, men äventyrslustan tog överhanden och fick Anders och mig att hastigt ändra planerna.


I stället för att försöka nå fjällstationen skulle vi försöka nå toppen via Dürlings led enligt ursprungsplanen. Om det skulle visa sig vara för svårt med snö och så kunde vi alltid vända och ta oss till Singi-stugorna. Om vi lyckades skulle vi nå Kebnekaises topp den 9 juli, exakt 108 år efter de första svenskarna på toppen.
Ur Bohusläningen 10 aug. 1889:

"Kebnekaise, Sweriges högsta fjell, 2136 meter öfver hafvet, hittills ansett som obestigligt, bestegs 9 juli af tvänne

Utsikten.
Utsikten.
ledamöter af Svenska turistföreningen, studerandena vid realläroverket i Stockholm, J. Björling och A. Andersson. Uppstigningen tog 12 timmar."

Senare framkom dock att fransmannen Charles Rabot var först, den 22 augusti 1883. Han hade bara tänkt ta sig en liten rekognoseringstur denna dag, och hade hängt upp sitt enda par byxor på tork. Men turen blev bara längre och längre, och till sist stog han där på toppen endast i långkalsongerna!

På väg mot toppen via Dürlings led.
Vi har vikit av från Kungsleden och är på väg mot toppen via Dürlings led.
Vi fick vinka farväl till Joel och Stephan, då de ville ta det säkra före det osäkra. Ses kanske vid fjällstationen blev vår avskedsfras... och så lämnade vi den trygga leden och gav oss ut i stiglöst land. Det var nu så varmt att vi var tvungna att stanna för att lätta på klädseln och för första gången på vandringen fick vi nöjet att ta fram solskyddskrämen :-). När detta var gjort tog vi sikte mot Singivággi och marscherade i rask takt fram över gräs och sten.

Vi gjorde ett drag som kanske var mindre smart. För att spara på krafterna och slippa ett vad gick vi inte över Singijåkka, utan gick på dalens norra sida, medan den föreslagna stigen är på södra sidan. Snart förstod vi varför. Gräsängen förvandlades till en brant stensluttning, och vi var tvungna att gå högre och högre upp för att undvika de brantaste partierna och diverse snöfält.
Singivággi.
Singivággi.
Snart var vi långt uppe på sluttningen och branta snöfält tvingade oss hela tiden ännu högre upp. Nedanför oss blev det bara brantare och brantare. Vi trevade oss försiktigt fram i blockhavet. Ett felsteg här vore inte lyckat. Anders knä verkade dock klara sig bra. Plötsligt gjorde jag en upptäckt som fick mig på dåligt humör. Jag hade haft mina sandaler på tork utanpå ryggsäcken efter vadet, men nu fanns där bara en sandal.
Att vända och försöka hitta den andra var inte att tänka på, då vi omöjligen skulle kunna hitta en liten sandal i det stora stenhavet och vi dessutom inte visste hur vi hade gått. Efter en stunds surande fortsatte färden neråt så att vi kunde ansluta till Dürlings led. När vi nått fram till vattendelaren och leden stannade vi och lagade pasta. Gott med mat efter alla förlorade höjdmetrar. Sakta blev jag på bättre humör. Vi åt lunchen ganska fort och såg till att komma vidare. Vi svängde av från Singivággi, korsade Siellajåkka och fortsatte vandringen i den steniga, karga Kaffedalen som den populärt kallas.
Om kängornas vattentäthet hade testats tidigare skulle nu deras stabilitet sättas på prov, för från och med nu var det bara sten som gällde. Och en lång, lång uppförsbacke. Vi hade 7 km kvar att gå och 1100 höjdmetrar kvar att avverka innan kvällen. Hittills hade vi gått 12 km med en stigning av 200 m denna dag. Men krafterna fanns kvar och motivationen var det inget fel på. Sten, sten, sten och åter sten.
Sten, sten, sten och åter sten.

Dürlings led bjuder inte på någon svår orientering om man nu inte strikt vill gå från röse till röse. Vi såg rösena ibland men sällan nästa därifrån. Annars är det bara att följa dalgången. Den enorma mängden snö som skulle finnas fanns inte. Inte än i alla fall. Endast några få snöfält som vi oftast rundade. Däremot fanns det myggor, stora och feta var de också. Vi kunde inte begripa hur myggorna kunde bli så stora i detta sterila landskap. Och vad hade de här att göra över huvud taget? Men vi gjorde vårat bästa för att minska stammen.
Vi skulle ta oss upp till Kaffedalen i mitten av kortet.
Vi skulle ta oss upp till Kaffedalen i mitten av kortet. Nu började snöfälten igen.
Efter ett par kilometer minskade uppförslutningen och vi kunde nu se slutet på dalen. Där låg det ett stort snöfält som vi skulle bli tvungna att korsa för att komma till andra sidan dalen. Kartan berättade dessutom för oss att det rann en liten jåkk någonstans under snöfältet , så vi var lite oroliga för att trampa ner i den. Toppen på Kebnekaise kunde vi inte se, men vi tror att den hade synts om det inte hade varit för molnen. Rent generellt var det mer snö nu och vi kunde inte längre undvika snöfälten.
Innan vi korsade snöfältet gick vi fram till kanten av klyftan mellan Singipakte och Vierranvárri för att beskåda utsikten. Ett bra beslut, för den var otroligt mäktig. Långt nedanför låg de fortfarande istäckta sjöarna i Singivággi och runt dem reste sig mörka, karga fjällväggar. Landskapet kändes föga svenskt. Anders beundrar utsikten.
Anders beundrar utsikten.

Vi satte oss på en stor sten och åt jordnötter medan vi beundrade utsikten. Ett försök till en panoramabild av tre kort gjordes. En fara med raster är att man lätt slöar till så att man glömmer att fortsätta. Men även denna gång lyckades vi övertala benen, och strax stod vi vid kanten till det stora snöfältet. Med försiktiga steg trevade vi oss ut för att se om snön bar. Det räckte med ett ömt knä!

Panoramaförsök.
Panoramaförsök. Den stora knölen är Vierranvárri och längst till vänster syns "början" på Kebnekaise.

Smärtfritt kom vi över till andra sidan, och hade åter trygga stenblock under vibramsulorna. Vi hade en smal men djup ravin att passera, och vi verkade vara tvungna att klättra upp en bit för att komma runt den. Följden blev att vi fick korsa jåkken på ett ställe där den delvis var täckt av snö och brant forsade ner mot ravinen. Snö och hala stenar gjorde det riskfyllt att ta sig över, men som tur var gick även detta bra.
Kaffe i Kaffedalen.
Kaffe i Kaffedalen.
Den fortsatta vandringen till den punkt i Kaffedalen där vi planerat in vandringens enda kaffepaus gick lätt. För en gångs skull smakade det gott med kaffe, och singoallakexen var som vanligt goda. Stativet och självutlösaren tog ett par kort. Ögonen beundrade utsikten. Ben och axlar vilade. Solen sken och myggen var borta.

I Kaffedalens övre del, passet mellan Vierranvárri och Kebnekaise, ansluter Dürlings led till Västra leden, och här har mången vandrare svurit över de 200 förlorade höjdmetrarna på väg mot toppen.
Så var dock inte fallet för oss, eftersom det endast gäller på Västra leden. 600 höjdmetrar kvar, och nu började den riktiga stigningen. Vi hade knappt påbörjat den förrän vi skymtade några Homo Sapiens på väg ner. Vi språkade lite med dem och passade på att be dem meddela fjällstationen våra ändrade färdplaner. I Sälka hade vi skrivit att vi skulle vidare till fjällstationen, men nu var ju siktet inställt på toppstugan. Kaffedalen.
I Kaffedalens övre del.
Det hade nu blivit ganska molnigt, och vi hade inte långt kvar innan vi skulle gå in i dem. Stigen gick brant uppför i sicksack, och stenrösena var inte så lätta att följa då de inte syns så tydligt i stenblocksterräng! Stigen grenade dessutom ut sig i de flesta svängarna, men uppåt skulle vi ju i alla fall. Sikten som försvann.
Sikten som försvann. Skulle vi bli blåsta på utsikten?

Frågan var bara om vi skulle träffa på Toppstugan om vi kom för långt från den rätta stigen även om riktningen mot toppen var ganska given (uppåt!). Men det skulle ju finnas fångstarmar vid stugan. Vandringen försvårades av att stenarna under fötterna inte ville ligga kvar. Till skillnad från de flesta toppbestigarna, som bara dras med dagspackningar, hade vi ju dessutom med oss all utrustning.
Toppstugan, 1880 möh, högt ovan molnen.
Toppstugan, 1880 möh, högt ovan molnen.
Efter ett tag klarnade det, vi hade kommit upp ovan molnen och himlen var åter klarblå. Många andhämtningar och hjärtslag senare skymtade vi en stuga. Toppen! Vi kom rätt! Sveriges högst belägna byggnad, 1880 möh.

Äntligen skulle vi få lämpa av de tunga ryggsäckarna för att fjäderlätta skutta upp de sista 240 höjdmetrarna. Kockan var bara runt halv tio när vi klev in i stugan, så vi skulle lätt hinna upp till toppen innan tolvslaget. Mindre roligt var det att finna att samtliga sängar var upptagna. Sex personer och tre sängar sa att det inte fanns någon plats för oss. Till vår lättnad fick vi höra att tre av dem bara vilade, och skulle knalla ner ikväll. Puh!

Ca 15 kilo lättare vardera skuttade vi glatt mot toppen. Motivationen var på topp och tröttheten som bortblåst (nästan). Döm om vår förvåning när vi hörde surret från en mygga. Det enda den kan ha haft att leva av måste varit turismen! Strax nedanför toppen planade det ut, och vi fick den majestätiska ispyramiden i sikte.

Detta gjorde oss ännu ivrigare. När vi till slut såg hela glaciären insåg vi hur enorm den är. Nästan 50 m hög ståtar den med sin distinkta topp. Jag fick äran att gå först för att vara fotomodell åt Anders. Jag på väg upp för den 50 m höga toppglaciären.
Jag på väg upp för den 50 m höga toppglaciären.

Det var inte helt enkelt att ta sig upp i den branta snön, och det märktes att det inte hade varit så jättemånga uppe före oss denna säsong. På grund av snömängderna hade ännu ingen guidad tur varit uppe på toppen, vilket gjorde att snön fortfarande var vit...

Toppen.

Uppe på toppen satt en ensam schweizare som inte kunde slita ögonen från den vackra utsikten. Trots att han hade bestigit alptoppar tyckte han att det var något alldeles extra att sitta här i midnattssolens sken. (Påminde solen månde om en schweizerost???) Vi förstod honom. Det var så vackert att man nästan blev tårögd, känslan var helt enkelt svår att beskriva.
Det låga solljuset från en nästan klarblå himmel lyste upp bergens västsidor och kastade enorma skuggor ner på molntäcket. Upp ur molntäcket reste sig andra snöklädda toppar likt öar i en skärgård. Åt väster såg vi de norska fjällen, och i söder skymtade vi Sarektopparna. Endast mot öster var det "öppet hav". Vi hade hoppats att det skulle vara klart så att man kunde se den fantastiska utsikten, men detta var ju något speciellt i alla fall. Troligtvis vackrare!

Medan schweizaren satt kvar för att fortsätta njuta av midnattssolen lämnade vi motvilligt toppen efter ett bra tag. Det började ju bli dags att äta middag! Jag tog mig ner först för att låta Anders vara modell denna gång.

Sarekfjällen sticker upp ur molnhavet.
Söderut sticker Sarekfjällen upp ur molnhavet. Nedanför mig skymtar schweizaren.

Söderut. I förgrunden platån nedanför toppglaciären.
Söderut. I förgrunden platån nedanför toppglaciären.
För muspekaren över bilden för att se utsikten i klart väder.

Anders på väd ned.
Pricken på toppen är Anders på väg ned.
Nere vid toppstugan väntade en obehaglig överraskning. Gasolflaskan ville inte lämna ifrån sig någon gas till köket, det var helt enkelt lite för kallt (vilket vi redan noterat). Och enligt Murphys lag så blir hungern som värst när man inte kan stilla den. Vi hade endast frystorkad mat kvar, och den gör sig bäst tillagad... Hunger, trötthet och kyla inverkar inte positivt på humöret. Jag rastade kameran med ett par teleobjektivsbilder medan Anders desperat kramade gasoltuben och tänkte på flickvännen där hemma. Detta gav dock föga resultat, så istället hällde han lite vatten i en av kastrullerna och eldade med stearinljus under för att gasoltuben skulle få sig ett skönt varmt bad (det hade vi också gärna tagit). (Att elda direkt på en gasoltub är livsfarligt.)

Inte heller detta var särskilt effektivt, men till sist kom det tillräckligt med gas för att få fjutt på brännaren. Maten smakade superbt ty hungern är ju den bästa kryddan!

Efer maten trängde vi in oss i stugan, och då det bara fanns en ledig säng blev det en trång natt. Sängarna är lite bredare än vanligt för att man ska kunna ligga två i varje, men tro inte att det var bekvämt. Det lutade så att jag nästan kanade ut ur sängen.

Teleobjektivsbild. Rusjka, 1708 möh.
Rusjka, 1708 möh.

Teleobjektivsbild.
Teleobjektivsbilderna.

Toppstugan 1880 möh.
Toppstugan 1880 möh.
De gamla skumgummi- madrasserna var nog inte heller lämpliga för mögelallergiker! Men även om stugan är lite sjabbig får man vara tacksam att den över huvud taget finns.

 

Fortsätt till Vandringsdag 7


Copyright © 1999 Per Russberg, Anders Gustafsson.