Logo Fjälluff -97

Vandringsdag 4

Måndagen den 7 juli

Vi gick upp ganska tidigt och möttes av solens varma strålar - kanonväder. Efter morgonbestyren kom vi så iväg i mittfältet. Tysken med son startade först, sen kom vi och Stephan och strax därefter skåningarna (som tyckte det var shortsväder). Skånefamiljen gör sig redo utanför Tjäktjastugan.
Skånefamiljen gör sig redo utanför Tjäktjastugan.
Vi gick över bron och tillbaka till Kungsleden. Dagens etapp var på 12 km, en lugn dag. Dock förväntade vi oss mycket snö, och vi hade 150 höjdmetrar kvar till Tjäktjapasset. Målet för dagen var Sälka. Precis som befarat var det mycket snö, så mycket att sommarleden inte syntes. Istället följde vi vinterleden, vilket för övrigt kändes mer rätt.
Bron över Tjäuftjanjira.
Bron över Tjäuftjanjira.
Snön bar inte alltid så bra.
Snö! Prickarna bakåt i spåret är skånefamiljen.
Snön bar inte alltid, så det var ganska tungvandrat. Här och där hörde vi vatten porla under snötäcket, som tärdes hårt i sommarvärmen. Det lilla känglädret hann torka under natten var redan blött igen, men tack vare gore-tex-membranen var fötterna torra. Det blev molnigare igen, men trots det var solglasögon här ett måste för det var oerhört ljust.
Vi närmade oss nu Tjäktjapasset, som för övrigt är Kungsledens högsta punkt, 1150 möh. Det var mycket snö på vägen upp, så det var ganska jobbigt, men till slut nådde vi i alla fall passet. Där fanns det ett litet rastskydd och till och med ett dass. Raststugan och dasset vid Tjäktjapasset.
Raststugan och dasset vid Tjäktjapasset.
Jag, primus, trangia, kavu, napolitana.
Jag, primus, trangia, kavu, napolitana.
En del hade stannat här för att vila och äta, men vi fortsatte en liten bit till för att få vyn framåt innan vi stannade för lunch. Stephan fortsatte dock så vi sa hej så länge. Från vår lunchplats hade vi en fin utsikt söderut genom Tjäktjavagge, men ett par mil bort blockerade Stuor Jierta den fortsatta vyn.

För omväxlings skull åt vi pasta till lunch :-), närmare bestämt Pasta Napolitana. Under lunchen såg vi en renhjord igen. Efter maten började det nu att gå utför. Det var snabbvandrat, då vi kunde åka kängor nerför snöfälten (liknar skidåkning, fast utan skidor!). En rolig sysselsättning.

På bara fläckar mellan snöfälten växte det trots allt en del blommor. När vi kommit ned för snöfälten blev terrängen ganska blöt. Det var som om den ena jåkken efter den andra rann rakt över leden. Bara att plaska på. Än en gång var man glad att man hade gore-tex-kängor.

Solen kom fram igen och vi tog en liten paus. Vi åt taconuts och passade på att sola överkroppen lite trots att vi stod på ett stort snöfält. Framåt längs dalen såg vi att vi fortfarande hade mycket snö att vänta.

Kängåkning nedför ett snöfält.
Kängåkning nedför ett snöfält.
Vi åt taconuts och solade lite i julisolen.
Vi åt taconuts och passade på att sola i julisolen.
Helt plötsligt insåg vi att vi hade tappat bort leden. Den var helt försvunnen! Dock fann vi att det gick minst lika bra att gå bredvid. Visserligen var det lite tungvandrat, men det var i alla fall trevligare än den leriga och steniga leden. Vi gick betydligt längre upp mot fjällkanten än vad leden gjorde. Men någon större risk att gå vilse förelåg inte...

Det blev ändå lite jobbigt i längden då vi fick ta många omvägar runt stenfält, stora snöfält, småsjöar, sumpområden och små stup. Dock fanns det fortfarande många snöfält som vi inte kunde undvika.

Anders hade en ful ovana att gå ner sig i snön. Han skyllde på att han hade högre totalvikt (ngt kilo) och mindre skostorlek (ett nr). Vid en genomtrampning sjönk han ganska djupt och slog i ena knät i en sten som låg under snön. Han blev lite handikappad av detta, då knät var ömt och gjorde lite ont i backarna.

Vart tog leden vägen?
Vart tog leden vägen?
Snöskor hade nog varit bra...
Snöskor hade nog varit bra.

Vi fruktade att detta definitivt skulle sätta stopp för vår toppbestigning. Dock höll vi humöret uppe, men hade önskat att vi haft tid att ta en vilodag (vilket vi ju inte hade efter incidenten i början). Vi letade oss tillbaka till leden eftersom den troligtvis var skonsammare mot knät..

Efter varje liten kulle förväntade vi oss att få syn på stugorna. Det blev dock många kullar innan dess. Däremot såg vi öppningen till Stuor Räitavagge som vi ursprungligen planerat att vandra genom under en avstickare från Kungsleden på sträckan från Alesjaure till Sälka. Men efter den försenade starten var det inte längre något alternativ då sträckan var en dag längre.

Vi kom fram till stugorna ovanligt tidigt på dagen, men vi startade ju tidigt och hade en ganska kort etapp. Vi kunde dock konstatera att vi hade gått betydligt längre än 12 km med alla våra avstickare och omvägar. Men som skånepappan sa tidigare på dagen: att bara marschera på för att så snabbt som möjligt ta sig fram är inget sätt att uppleva fjällen på. För vår del blev det ju som vanligt en hel del fotopauser också. Allmänt vacker bild.
När man är ute och fjällvandrar ska man inte ha mer bråttom än att man hinner ta kort på den vackra naturen.

Sälkastugorna ligger på en "ö" omringad av bäckar. Ett snyggt system av spänger ledde över till ön. Första målet var kiosk/receptionsstugan. Anders hade dock bråttom till dasset. Under tiden pratade jag med stugvärdarna, ett gift par i 45-årsåldern och en något yngre kvinna samt en dotter. Troligtvis fjällens trevligaste stugvärdar, de var mycket trevliga allihop. Vi provianterade och köpte Kungsleden-märket. De hänvisade oss till en tom stuga så när som på en person. Anders "ringde" via nödtelefonen för att de där hemma skulle meddelas att allt var ok. Nödtelefonen är en radio som går direkt till polisen och motsvarar inte bara 112, den får även användas för att meddela oroliga anhöriga att allt är bra.
Vaktpostens sihuett från väster.
Vaktpostens (1852 möh) välkända silhuett. Detta är dess vänliga västra sida.
Vi fick sedan låna stugvärdarnas tvättbalja, värmde lite vatten och tvättade det nödvändiga. Sedan gick vi ner till bäcken för att skölja. En mycket smärtsam process i det iskalla, hårt strömmande vattnet. Det gällde att inte tappa något för då hade vi aldrig sett det plagget igen. Vi fick låna klädnypor av stugvärdarna så att vi kunde hänga tvätten ute i blåsten.

Sen var det middagsdags. Men de tidigare gästerna hade ekonomidiskat (vänt disken i en balja kallt fjällvatten?), så vi plockade fram våra egna grejor för att slippa äta deras rester också. Efter middagen gick vi ned till bäcken igen, denna gång för att tvätta fötterna. Det var också kallt! Diverse akrobatkonster och lagarbete krävdes för att slippa stå med vatten upp till knäna. Stephan hade slagit upp sitt tält alldeles intill, och han skrattade åt oss. Då vädret inte bådade gott tog vi in tvätten och hängde upp den i det stora rummet intill det vi valt. Det var ju ändå tomt. Vi kom i säng strax innan midnatt.

Fortsätt till Vandringsdag 5


Copyright © 1999 Per Russberg, Anders Gustafsson.