Logo Fjälluff -97

Vandringsdag 3

Söndagen den 6 juli

Renhjord utanför stugan.
Renhjord utanför stugan.
Vi gick upp vid sju-tiden och var för en gångs skull först uppe! Vädret var jättefint, solen sken och det var helt stillt. Otroligt vackert ut över sjön.

Efter frukosten hörde vi renbjällror. En hjord sprang omkring på en sluttning intill stugan. Fram med kameran!


Tanterna hade bestämt sig för att vända, då de hört att det skulle vara ett tre km oavbrutet snöfält vid Tjäktja. Men inte fick det oss att vända.

När vi skulle ge oss iväg kom Stephan. Han skulle handla lite, så vi gav oss iväg före honom. Vi kom iväg sist trots att vi gick upp först. Hmmm!

Helikopterlandningsplatsen vid stugorna.
Helikopterlandningsplatsen vid stugorna.
Långa spänger.
Ett tag fick vi gå på långa spänger.
Innan vi gick tog vi ett kort ut över sjön. Men nu hade det börjat blåsa lite och moln hade börjat dyka upp, så det var inte lika fint som tidigare. En helikopter kom och landade vid stugornas landningsplats.

Så kom vi då äntligen iväg. Första pausen gjorde vi efter några meter då vi inspekterade bastun. Synd att vi gick miste om att få använda en riktig vedeldad bastu. Denna dag hade vi 13 km vandring framför oss, och vi började med att gå över en hängbro över Alesätno. På andra sidan var det mycket lerigt. Vi försökte gå omvägar, men var ändå tvungna att klafsa i leran. Ibland försvann hela kängan ner i den. Efter detta, när det inte längre var lerigt, kom det långa spänger!


När vi gått nästan 4 km stannade vi vid Unna Vistasjåkka för att äta lunch.Först hade vi dock tänkt att rengöra oss lite i det lilla vattendraget. Det hade ju inte blivit gjort sedan Abisko. Vattentemperaturen (kanske 2 grader) var inte speciellt inbjudande, men det blev i alla fall en partiell tvättning. Vi värmde dessutom lite vatten att tvätta håret i. Typiskt nog hade det blivit molnigare och kallare.
Lunch.
Vi bjöd Stephan på lunch.
Precis efter "badet" kom Stephan ikapp oss, och vi beslöt oss för att bjuda honom på lunch av det lilla vi hade. Han tackade ja, och njöt av omväxlingen från nudlarna (han levde nästan på nudlar och tonfisk) . Vi åt pasta + tropisk kräm med digestive-smulor och torrmjölk. Myste fräsha i rena thorlosockar och sandaler, och det var skönt med fleecen efter "doppet".

Medan vi åt utspelade sig något lustigt. Helikoptern från Alesjaure landade precis intill oss och ut steg ett medelålders par, som vi antog var från Stockholm... De gick otroliga 20-30 m till andra sidan jåkken, tog av sig sina ryggsäckar och dukade upp sin lunch!

Efter slitsam diskning (fastbränd pasta) gick vi vidare, alla tre tillsammans. Efter nån kilometer kom vi till Bossusjåkka. Hit hade dock inte sommaren hittat. På andra sidan fanns en enorm snövall, säkert över 15 m hög. Det kallar jag snödjup, särskilt i juli! Efter en stunds vandring kom en stor renhjord ikapp oss.

Vi kom sedan närmare fjället Ázík (1315 möh), vars maffiga bergvägg imponerade på oss. Snöfälten blev fler och fler, vilket inte var så underligt då vi närmade oss Tjäktjapasset.

Bjällerklang hördes bakifrån, och ännu en renhjord kom ikapp oss. Men nu hörde vi motorcykelljud också. Här? Jodå, en sameknutte på motorcykel kom och drev renarna. Till sin hjälp hade han en hund som sprang runt och föste ihop renarna medan han själv körde omkring i de branta backarna och tjoade.

Sommarled???
Sommarled???
Detta landskap bildas då tjälen aldrig går ur marken helt.
Här fick man hoppa från tuva till tuva.
Vi kom till ett ställe där marken bestod av tuvor som vi var tvungna att hoppa fram på. Detta landskap bildas då tjälen aldrig går ur marken helt, bara det översta lagret tinar, och kallas för uppfrysningsmark.
Vandringen fortsatte över blöta marker med flera bäckar. Det började regna på oss och vi var trötta efter en mils vandring och ville bara komma fram. Dock väntade en obehaglig överraskning på oss. Sielmmanjira! Ett otrevligt vad. Kylan och våran trötthet gjorde att vi inte iddes ta på oss sandalerna, även om vi borde gjort det. Vi körde Stephans teknik , snöra åt regnbyxorna med rem runt kängorna och undvika att stå länge i djupt vatten. Vi fick alla tre var sin känga blöt av ett kort, djupt parti! Dessutom kom en svår snökant direkt efter fåran, och denna var vi tvungna att ta oss upp för. Det kunde vara vatten under den, så vi var tveksamma, men hade inget val. Vad vid Sielmmanjira.
Vad vid Sielmmanjira.

Med blöta kängor började vi så vandringen uppför tungan mellan Sielmmanjira och Tjäuftjanjira. Det var ganska brant, 100 meters stigning de sista 2 km. Trots att landskapet verkade så ogästvänligt fanns det en del blommor mellan snöfälten. Slutligen fick vi stugorna i sikte! Men de var längre bort än det verkade. Det började också bli riktigt mycket snö nu. Man behövde dessutom passera stugan med några hundra meter för att komma till bron och sedan gå tillbaka till stugan.
Landskapet såg arktiskt ut.
Här såg det nästan arktiskt ut.
Vi nådde äntligen fram till bron. Molnen svepte förbi i markhöjd och det gav ett mycket dramatiskt intryck, vilket passade väldigt bra här vid Tjäktja. Skulle det någon gång vara såndant här väder var det nog nu.

Äntligen var vi framme. Kartoffeleintopf mit Rindfleisch vankades till middag. Inte så välsmakande, men bättre än den tyska chili con carnen i Abisko, som var en riktig flopp! Chokladpuddingen till efterrätt smakade i alla fall underbart. Från köket hade vi en praktfull vy mot vattenfallet utanför stugan, även kallad duschen (dock utan varmvatten). Stugan var en kopia av den i Alesjaure. Vi placerade våra blöta saker i torkrummet. Det var visserligen varmt där, men en luftfuktighet på minst 99% gav ingen vidare tork! Unkfaktor max. Stephan skulle inte tälta denna natt, utan i stugan hos oss. Han åt ris och tonfisk till middag, men fick en del av vår chokladpudding. (Inte enbart av vänlighet. Vi orkade inte allt.)

En annan tysk med sin son plus paret från helikoptern (Stockholmarna...) delade köket med oss. Helikopterparet lagade, tro det eller ej, en lammsteksmiddag med grönsaker. Riktig vildmarksmat! Tyskarna pratade med Stephan (de var dåliga på engelska) och berättade att de hört om att en bro framöver skulle vara rasad. Innan Sälka trodde de att det var. Vi blev lite oroliga, men inte skulle väl detta stoppa oss? Skånefamiljen med hund tältade utanför stugan.

 

Fortsätt till Vandringsdag 4


Copyright © 1999 Per Russberg, Anders Gustafsson.