Logo Fjälluff -97

Vandringsdag 2

Lördagen den 5 juli

Regn vid Abiskojaurestugan.
Det regnade när vi lämnade Abiskojaurestugan.
När vi vaknade regnade det fortfarande. Vi gick upp i hyfsad tid och åt frukost, vilken som vanligt bestod av gröt. De flesta lämnade nu stugan, men vi tog det lugnt i hopp om att regnet skulle avta.

Men vi såg ingen förändring, så efter att ha hämtat in nytt vatten och tömt slaskhinken gav vi oss iväg från stugan, sist av alla.


Vi invigde den vattentäta kameran (som senare visade sig vara inte speciellt vattentät, tyvärr), och började gå mot nästa mål, Alesjaure. En etapp på hela 20 km. Efter 2 km lämnade vi nationalparken, och här börjar en lång uppförsbacke genom passet mellan Kieron och Kartinvare. Precis innan bron över Siellajohka, som har skurit en djup fåra i passet, hade tysken slagit läger över natten. Han höll på att riva tältet, och vi stannade och pratade lite med honom. På andra sidan bron kom en jättebrant backe.
När vi kommit upp för backen stannade vi och tittade på utsikten, och Stephan hann ikapp oss. Det regnade fortfarande, men kanske lite mindre nu. Stigen var snarare en bäck än en stig, och dessutom gick det uppåt hela tiden. Stenigt och lerigt.
Stephan kommer gående.
Stephan kommer gåendes på den blöta leden.

Det gick åt mycket jordnötter, russin och choklad. Tysken och vi turades om att ha ledningen. När vi tog en paus gick han om oss och tvärtom. Tidvis gick vi inuti molnen, som svepte fram över marken. När vi nått backens slut öppnade sig en vidsträckt utsikt över sjöarna Ahpparjávri och Miesakjávri. Flera höga fjälltoppar hade varit synliga om inte molnen hade legat som ett lock över dalen.
Vi passerade ett renstängsel men såg tyvärr inga renar. Det hade nu börjat bli mer och mer snöfält att korsa. Framåt såg vi sjön Rádujávri. Vår vattentäta kamera hade redan nu börjat ta in vatten, och de flesta kort tagna med den härefter är vattenskadade.

Vi lämnade en ansenlig mängd av djupa fotavtryck denna dag. Vi tänkte att vi borde föreviga något av dem, så vi fotade ett. Annars gick vi trötta på.

Ett av många fotavtryck denna dag.
Ett av många fotavtryck denna dag.
Pastalunch när regnet slutade.
Regnet slutade, och vi kunde laga en pastalunch.
När vi hade ca 8 km kvar till stugan höll det upp en stund, och vi passade då på att ta en lunchpaus. Vi satt på en för ändamålet väl lämpad sten och åt vår pasta. Vi kom senare fram till en fors med en ordentlig iskant i, flera meter hög. Senare siktade vi också ett trevligt vattenfall på andra sidan sjön.

I sjöarna flöt fortfarande is omkring. Ingen behaglig badtemperatur än, det är ju trots allt bara juli... Vi kom fram till en spång som vattnet forsade över. Inte så mycket, men tillräckligt för att ge oss problem. Vi funderade på hur vi skulle bära oss åt. Skulle vi dra åt regnbyxorna runt kängorna och ta ett snabbt kliv över med risk att halka på spången eller få vatten i kängorna, eller skulle vi ta på oss sandalerna för att ta oss över? Efter viss tvekan bestämde vi oss för det förstnämnda. Och det gick bra trots att det var ordentligt tryck på vattnet.
När det inte var så långt kvar till stugorna kom vi till dagens stora problem. En bred jåkk forsade förbi framför oss, och det fanns ingen bro! Inte ens en liten spång under vattnet... Vi skulle alltså behöva genomföra vårt första vad i detta iskalla smältvatten. Vi såg att Stefan hade slagit upp sitt tält på andra sidan. Han hade nämligen blött ner sina kängor, Meindl Island, precis som vi så klart! Anders vadar över Tjålmejåkka.
Anders vadar över Tjålmejåkka.

På vår sida satt en annan man i ett tält. Vi gick och pratade med honom, och han sa att han brukade sitta här och skratta åt alla vadare :-). Vi tvekade länge, men det var ju inget annat att göra än att sätta på sig sandalerna och gå över. Vi gick lite uppåt för att gå över där jåkken var grundare. Vattnet var iskallt! Vi knäppte upp midjebältena, för att lätt kunna få av sig ryggsäcken om man ramlar. Anders fick äran att vada först. Med kängorna i handen gav han sig av. Sedan var det min tur. Fötterna domnade bort och det kändes långt till andra sidan :-(.
Det kliade visst på huvudet!
Det kliade visst på huvudet!
Efter vadet tog det en stund innan fötterna fått upp värmen igen. Framför oss låg några renar och vilade lojt, helt ovetandes om att de var speciella för oss. De var nämligen de första renarna vi någonsin sett (i verkligheten). På andra sidan sjön såg vi Alesjaure sameviste.

Vi gick fram och pratade med Stephan. Han skulle tälta här i natt och hoppades på att kängorna skulle torka lite (optimist!). Det var nu inte långt kvar till stugorna, så vi satte fart ditåt.

Vi kom fram efter det att affären hade stängt, men stugvärdarna släppte in oss ändå. På grund av ett visst missnöje med jukkasstickan handlade vi tändstickor och då Kristoffer fått med sig vårt första förband köpte vi även plåster. Vi blev hänvisade till ett rum som såg fullt ut, men det visade sig bara vara två personer i det. De hade bara spritt ut sig ordentligt. Tanterna hade också kommit fram, och de bodde i samma stuga. Vi åt en sen middag igen (kl 22-23), bestående av kycklinggryta och aprikoskräm med digestivekex till efterrätt. Underbart gott. Vi skrev lite i loggboken, och konstaterade att kängorna nu fått sitt vattenprov. Tur att gore-tex finns!

Köket i Alesjaure.
Köket i Alesjaure. Fin och fräsch stuga.


Sovrummet i Alesjaure.
Sovrummet i Alesjaure.
Vi träffade en skånsk familj, samt några kaxiga grabbar som kom från Kebnekaise. De hade gått ner Dürlings led (den vi hade tänkt ta upp), och den var väldigt snötäckt. Vi missade tyvärr bastun (kom fram för sent). Tråkigt! Vi var tämligen sega och somnade gott någon gång efter midnatt.

 

Fortsätt till Vandringsdag 3


Copyright © 1999 Per Russberg, Anders Gustafsson.