blandskogar med rönn, alm och knotiga ekar. När du vandrar på Soteleden ligger allt detta för dina fötter. Att ena stunden gå längs stranden och nästa stund vara ute i vildmarken är en mycket smakfull blandning.

Den 23 augusti 1998 trotsade vi den regniga sommaren och begav oss ut för att utforska denna led. Och tro det eller ej, men just dessa dagar höll sig regnet borta och solen visade sig. Vi startade några kilometer söder om Nordens Ark, där leden korsar Smögenvägen, och gick norrut. Vi hade tänkt att ha fyra övernattningar, men efter den tredje natten fick vi avbryta vår vandring då Pers mormor fick en hjärtinfarkt. Men vi har vanan inne. Vår första vandring, i Tiveden 1996, fick vi också avbryta. Och inte heller vår fjällvandring förra sommar'n avlöpte enligt planerna!(Se Fjälluff '97.)

Vandrare havet dig hälsar Klippornas rike dig kallar Helbrägda hemåt du vänder Sälta och sol du välsignar

Under första dagens lunchpaus nere vid Åbyfjorden hördes kufiska ljud inifrån skogen. Kanske inte så underligt då det finns flera utrotningshotade djurarter just i detta område. Faunan är ytterst säregen; bl.a. snöleopard, hawaiigås, glasögontrana, himalayatahr, mindre panda, przewalskis häst och stinkpadda har flertalet gånger observerats i området. Om man vill stifta närmare bekantskap med dessa får man besöka Nordens Ark, som ligger granne med leden.

När vi lämnade lunchplatsen hade vi redan insett att vi inte skulle hinna upp till Välserödstugan där vi tänkt tillbringa natten. Leden var mycket jobbigare än vi hade räknat med. Topografin är slående lik fjällens fast i miniatyr; ett myller av dalar som går härs och tvärs mellan bergen, och nästan kala bergsplatåer med milsvid utsikt. Men i fjällen går lederna oftast mellan bergen, medan Soteleden istället går över dem, vilket gör att man får räkna med betydligt kortare dagsetapper än normalt. Därför fick vi ändra vår planering och leta efter en lämplig tältplats.

Det var lättare sagt än gjort! Där det inte lutade för mycket var det antingen sumpigt eller kalt berg. Vi fick gå ganska mycket längre än vad vi hade tänkt innan vi äntligen fann en någorlunda bra tältplats. Att betyget bara blev någorlunda berodde på insekts- och framförallt fästingfaran. Tältplatsen var nämligen en äng med mycket högt gräs. Vår oro var befogad; Anders hittade en fästing på sin fot morgonen därpå, men konstigt nog gav den sig av självmant innan han fick på sig kängan (det var väl fotsvetten...). Per hade sämre tur och hittade några dagar senare två krabater som "fästade". De dog.

Kommande nätter hade vi bättre tur. Tältet fick vila och vi flyttade in under tak. Andra natten hade vi hunnit fram till Välserödsstugan och sista natten sov vi i Bollemyrstugan.