[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Ingemars Vietnamdagbok, 17 juni - 14 juli 2002

Bakgrund

Under åren 1999 till 2001 reste sonen Anton i omgångar på egen hand med ryggsäck i ett tjugotal länder. Alltmer kom han att intressera sig för Asien. Mellan varven arbetade han på fiskfabrik i Fosnavåg i Norge. Ett par gånger sa jag spontant till honom att det skulle vara roligt om vi kunde planera att träffas på någon plats i världen under hans kommande resor.

Anton tog idén på mycket större konkret allvar än jag föreställt mig. Han gick noggrant tillväga och förankrade först tanken hos sin mor och sin syster, innan han i januari 2002 skrev ett brev från Norge till mig med skisser till hur det hela skulle kunna förverkligas. I hans föreställningar handlade det om en hel månads rundresa tillsammans i ett land - inte som jag tänkt mig bara en kortare träff på något ställe i världen.

Äventyret skulle bli av sommaren 2002 i samband med Antons utresa till nästa långsejour i världen. Generöst nog lät han mig i princip välja land. Jag fick en dryg månad på mig att tacka ja eller nej till erbjudandet. För mig blev det en kvalfylld inre process av tvivel och avvägningar fram och tillbaka. Som enda barn till en nära 88-årig ensamboende mor kände jag utomordentligt stor tveksamhet. Dessutom var jag orolig för att inte klara klimatet, för att bli sjuk, för att inte orka med det höga tempo som förväntades av mig. Jag visste att det skulle bli svårt för mig att få plats med resan i mitt liv och att hinna koncentrera mig på alla nödvändiga förberedelser.

Astrid Lindgren gick ur tiden då jag var mitt i beslutsprocessen. "Om du inte vågar ta utmaningar i livet, då är du bara en liten lort", hade hon skrivit i en av sina böcker. Det citatet blev något att hänga upp mina inre våndor på. Jag kände ett ökande stöd och uppmuntran från familjemedlemmar, släktingar, vänner och från nätverket omkring min mamma. I slutet av februari 2002 slog jag till och tackade ja till en fyra veckors resa med ryggsäck i Antons sällskap i Vietnam. Ett land som min generation haft ett slags relation till alltsedan 1960- och 1970-talens krigsår. Ett land som också passade väl in i Antons planerade sydostasiatiska resrutt.

Jag konstaterade att jag egentligen kunde ytterst lite om Vietnam, trots den plats landet tog i våra medvetanden för 30-35 år sedan. Inför resan läste jag så mycket jag hann och försökte ställa in mig mentalt på den värld jag skulle möta. Av familjemedlemmar fick jag stor hjälp att skaffa lämplig utrustning med tanke på klimat och ressätt. En förstående omgivning stod ut med att lyssna på och bemöta mina farhågor och funderingar då avresan närmade sig.

Som 54-åring kom jag för första gången till Asien. Det var mitt livs andra resa utanför Europa. När vi landade i Vietnam, var det för 22-årige Anton det artonde asiatiska land han besökt. Jag fick uppleva det stora privilegiet att resa på egen hand i en annan världsdel utan att göra det av egen kraft. I efterhand är jag full av beundran över Antons tålamod och sätt att uppfylla sitt självpåtagna omvända föräldraskap. Hans förmåga att planera, administrera och ta ansvar för vår resa rakt igenom imponerade på mig. Våra 28 luffardagar i Vietnam med övernattningar på tio orter plus tre sovvagnsnätter blev samtidigt en inre resa i våra egna livscykler. En resa mellan mina 1960/1970-talsföreställningar om världen sedd hemifrån och det tidiga 2000-talets ungdomsgeneration som upplever sig vara mitt i den.

Så kom dagboken till

De fyra veckorna i Vietnam sommaren 2002 tillbringade jag med sonen Anton mellan en kommersiell ungdoms- och turistvärld och en omgivande anonym kuliss av vietnameser och minoritetsfolk i tusenden och miljoner. Personliga kontakter med landets befolkning i djupare mening var få och kortvariga. Verkligheten runt oss med sin mångfald, sitt kaos och sina paradoxer, med fattigdom, orättvisor, fuktig hetta, buller, kommunikationsproblem och sjukdomsrisker gav få möjligheter till bearbetning och reflexioner i stunden. Det höga tempot under hela restiden gav inga reella möjligheter att smälta de överväldigande sinnes- och känslointrycken. Efter återkomsten till Sverige tog hemmaverkligheten snabbt över och jag lämnades i en ensambubbla med allt jag sett och upplevt.

Jag insåg att den enda möjligheten till långsiktig, djupare bearbetning fanns i att skriva ut det dagboksmaterial jag samlat. Arbetet tog ett år i anspråk, men känns i efterhand väl värt mödan. Framställningen bygger på kontinuerliga anteckningar under resan och över fem hundra egna foton kompletterade med uppgifter ur Lonely Planets guidebok.

Dagboksskildringen innehåller högst personliga intryck av min förstagångsupplevelse som resenär på egen hand i ett utvecklingsland. Berättelsen är tillkommen genom mina egna kulturella glasögon, speglar mina värderingar och gör inga som helst anspråk på att fånga någon heltäckande sanning om Vietnam eller på att ge någon total bild av landet.

Måndag 17 juni - Första dagen i Ho Chi Minh City

Sexton timmar efter starten från Köpenhamn landar vi i Ho Chi Minh City klockan 12.45 lokal tid. Sista minuterna i luften har vi sett kåkskjul nära Saigon River. Ett kraftigt regn faller då vi är inne i flygplatsbyggnaden. Det smattrar rejält mot taket. Medan jag sms:ar till Sverige att vi är framme, sätter sig en kille bredvid Anton på golvet i flyghallen och pratar ivrigt på vietnamesiska.

Innan vi stiger in i taxin prutar Anton ner priset ordentligt för resan in till centrum. På vägen mot centrum ser vi oändliga skaror av motorcyklar. Jag ser en tjej sitta bakpå utan att hålla sig fast. "Här ser det fint ut för att vara i Asien," säger Anton. "Det är lugnare än i Indien". Taxin kör oss till Hotel 211 i backpackerområdet i Ho Chi Minh City. I hela staden lever fem, sex kanske sju miljoner människor. Detta är Vietnams kommersiella och industriella hjärta. En stor majoritet av de utländska affärsmän som söker lyckan i Vietnam, kommer hit. Unga män och kvinnor i karriären från både södra och norra Vietnam dras också till denna metropol. Här i Ho Chi Minh City är inkomsterna tre gånger så höga som genomsnittligt i landet.

Anton och jag får ett rum med luftkonditionering på åttonde våningen i Hotel 211 med bra utsikt. Det kostar 10 dollar per natt och Anton tycker det är billigt. "Jag tror inte jag hade så fint rum på hela den förra resan", säger han. Det kommer sms-svar från Malin att hon redan pratat med farmor Klara och Lena, så att de vet att vi är framme. I mitt huvud flimrar tankar förbi om veckor och månader av våndor och förberedelser inför den här resan. Det hade varit svårt för mig att bestämma om jag verkligen skulle våga göra den här satsningen.

Med jetlag till Hieu

Vi äter kyckling och ris på en restaurang bredvid. Så gäller det uppdraget att försöka hitta cycloföraren Hieu som Ingela Gustavsson skrivit en hel sida om i Borås Tidning. Det dröjer inte länge innan vi träffar en cykeltaxiförare som känner igen Hieu på bilden i BT. Strax är vi på väg. Jag sittande obekvämt med den numera ganska tunge Anton i knäet. Efter en kort färd utmed överfyllda trottoarer träffade vi Hieu precis i det gathörn där han brukar hålla till. Han sitter där på samma cykel som varit på bild i BT. Hieu tar i hand flera gånger. Bjuder på te i gathörnet mitt emot sin parkerade cyclo. På den lilla engelska han kan säger han att han gärna vill köra runt oss i morgon. Han talar också om sin familj i Mekongdeltat. Men Anton tycker vi ska hyra cyklar själva och ta oss runt i Ho Chi Minh City. Han vill inte binda upp sig. Vill att vi ska vara självständiga.

Det mörknar mellan sex och halv sju på kvällen. Lite regntungt och kvavt i luften. Hieus kolleger cyklar med oss tillbaka till Hotell 211. Jag mailar till Lena och Malin. Köper tio vykort redan nu första kvällen. Vi är mycket, mycket trötta med viss jetlag i kroppen. Anton lägger sig före mig. "Det är bra att vi har luftkonditionering i alla fall," säger han innan han somnar.

Tisdag 18 juni - Direkt in i The American War

Vi är uppe vid halv sju. Det gäller att vara uppe tidigt och ta vara på morgonen. Det märks att Anton är van vid det. Efter frukost på hotellet letar vi efter cyklar i backpackerkvarteret. Det tar en stund att hitta. Jag hade inte trott att jag skulle kunna cykla ute i kaoset på gatorna - på sin höjd möjligen i parkerna. Anton anger tonen. Cyklar före med Lonely Planetguiden i cykelkorgen. Vänder sig om och håller koll på mig. Jag klarar av det, trots allt. Trots att hyrcykeln är liten och låg och utan fotbroms.

Hur det nu går till, tar vi oss runt Cong Vien Van Hoa Park bort till War Remnants Museum. Som de flesta muséer öppnar det redan kl 07.30 på morgonen. War Remnants Museum är numera det mest populära muséet bland västerlänningar på besök i det gamla Saigon. Säkert lockar det fler besökare nu sedan det bytt namn från det tidigare "Muséet för Amerikanska och Kinesiska Krigsförbrytelser". Vi lämnar de låsta cyklarna till en kille som ritar ett nummer på sadeln och ger en bricka som kvitto. På yttergården i den disiga hettan möter arméfordon, flygplan och infanteripjäser från The American War - det som vi i väst kallar Vietnamkriget. Det krig som pågick som värst 1964 till 1975 då jag var mellan sexton och tjugosju år.

I de olika hallarna ser vi en mängd foton och föremål som känns välkända för min generation - vi som var åskådare på avstånd till kriget. Där finns bilder av barn flyende ur napalm. Några av dem prisbelönta av amerikanska fotografer vid 1960-talets slut. Fullständigt avlövad skog med ett litet barn i mitten på bilden. Färgfoton av barn som deformerats av växtgiftet Agent Orange. Makabra burkar innehållande förvridna foster. War Remnants Museum i Saigon visar mest krigets brutala sidor och hur många av offren i moderna krig som är civila.

"Med FNL för Vietnams folk"

Muséets texter är skrivna på engelska, kinesiska och vietnamesiska. En viktig del handlar om opinionsbildningen mot kriget runtom i världen. Jag hittar ett foto av en Vietnamdemonstration i Stockholm 1965. Anton fotograferar mig vid en röd banderoll på svenska. "Med FNL för Vietnams folk", lyder texten. Unga museianställda tycks inte veta vad orden betyder. Jag berättar för en tjej i närheten. Varken Anton eller hans jämnåriga i Vietnam kan riktigt förstå den starka symbol som den gamla nationella befrielsefrontens banderoll fortfarande är för min generation. För en del av mina jämnåriga i väst väcker den nostalgiska minnen av kampglöd och engagemang på gator och torg på 1960- och 1970-talen. Andra minns den tidens kluvenhet inför det kalla krigets situation. Själv uppfylls jag i War Remnants Museum av mitt gamla engagemang mot Muren och mot uppdelningen av människor i öst och väst. Sett i ett trettioårigt perspektiv var ju Vietnamkriget ett fruktansvärt historiskt missförstånd och ett gigantiskt misstag. War Remnants Museum visar också de tigerburar som Sydvietnams militärer använde för att hålla FNL-soldater fångna i. Muséet förtiger inte att det också pågick ett grymt inbördeskrig mellan vietnameser i Syd och Nord under den här perioden.

Reunification Palace

Efter lunch i backpackerområdet trampar vi tillbaka mot Cong Vien Van Park och Reunification Palace, smyckat med röda fanor. Det var här som Nordvietnams och FNL:s tanks körde in den 30 april 1975, palatset intogs och Republiken Sydvietnam upphörde att existera. Den republik som funnits i nära tjugo år och som hundratusentals vietnameser och mer än 58,000 amerikaner hade dött för att skydda och upprätthålla. Härifrån evakuerades de sista amerikanska soldaterna från Vietnam snöpligt den 30 april 1975, den dag som vietnameserna sedan dess firar som "segerdagen".

Det ger en stark känsla av historiens vingslag att besöka Reunification Palace. Av en ung sidenblåklädd kvinnlig guide visas vi runt i salar och konferenshallar. På den sydvietnamesiske presidenten Nguyen Van Thieus tid hette palatset Independence Palace. Han flydde hals över huvud i slutet av april 1975 strax före Sydvietnams sammanbrott och levde återstoden av sitt liv tämligen obemärkt i USA. Van Thieus ämbetsrum finns ännu till beskådande. Också hans olika mottagningsrum samt kartrummen nere i källarvåningarna där man får förnimmelser av besök i andra världskrigets krigsledningscentraler i Europa. Här är dock telefonerna modernare.

Stor dramatik har utspelats på denna plats - i detta palats och dess föregångare - även tidigare. Redan 1868 byggdes här Norodom Palace vilket togs i anspråk av den franske guvernören. Sedan fransmännen lämnat Indokina 1954 blev palatset residens för den förste sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem som blev så hatad att hans eget flygvapen bombade palatset 1962 i ett försök att döda honom. Han överlevde detta attentat, men mördades året därefter.

Pagoder och tempel

Efter dessa mastiga historielektioner är Anton angelägen att vi ska hinna med för honom något mer traditionella reseupplevelser. Vi cyklar från parken vidare mot ett område med pagoder och tempel. Jag känner direkt av Antons intresse för dessa byggnader och att han är mer initierad i den miljön än jag. Jag märker också vilken van resenär han är. Hur bra han hittar i stan med hjälp av guideboken. Jag kan ännu inte riktigt ta till mig alla nya intryck. Först kommer vi till Jade Emperor Pagoda - byggd av kineser 1909 - med en färgsprakande mystik som påminner Anton om Tibet. Templet Tran Hung Dao känns mindre spektakulärt. Vi avslutar i Vinh Nghiem Pagoda som byggdes under The American War 1971 av en japansk-vietnamesisk organisation.

När skymningen närmar sig rullar vi tillbaka mot backpackerområdet där vi bor. Jag upplever märkligt nog en trygghet på cykeln i den fruktansvärda trafiken av motorcyklar och bilar. Jag följer efter Anton i kaoset. När han svänger, svänger jag. Det känns inte som om risken är stor att bli påkörd. Trafiken flyter mycket långsamt. Det finns ett slags intuitivt samspel mellan de hundratals och tusentals människorna i synfältet. Tack vare att vi valt att cykla, känner jag redan efter ett dygn i Ho Chi Minh City en form av tillhörighet till den nya miljön som jag knappast väntat mig.

Onsdag 19 juni - Med cykel till Cholon

Jag äter stekt ägg till frukost idag. Vi börjar dagen med att cykla till den romersk-katolska kyrkan Notre Dame, byggd av fransmännen i rött tegel 1877-1883. Tornens järnspiror syns väl i Saigons silhuett. På den öppna platsen framför finns en staty av jungfru Maria. En envis tjej är på oss som en igel med att sälja vykort. Jag köper en bunt till slut. Och frimärken på huvudpostkontoret i närheten. Ett väldigt porträtt av landets fader Ho Chi Minh täcker en stor del av den rundade kortväggen. Detta är ett av våra första möten med vietnamesernas Uncle Ho.

När vi trampar vidare, börjar jag få ont i baken av sadeln. Filbytena kräver koncentration. Vi kommer till ett av stadens landmärken - Vietnams kanske mest fotograferade hus - vilket byggdes som stadshus av fransmännen 1901 till 1908. Där är Folkkommittén numera inrymd. Framför i vacker franskinspirerad park tronar en skulptur av statsgrundaren Ho Chi Minh på röd sockel.

Inklämd under ett hotell i många våningar finner vi Saigons Centralmoské, byggd av sydindier på 1930-talet. Vi tar av skorna och går in i den enkla moskén. En man visar oss runt och berättar att det nu finns fem tusen muslimer i Saigon. Sju moskéer är för närvarande i bruk. Lonely Planets guidebok talar om tolv.

I blåmålad träbåt på floden

Med cyklarna tar vi oss fram till Saigon River. Anton vill äta lunch redan vid halv elva. Jag nöjer mig med en smörgås. Tar is i coca-colan trots att jag egentligen inte vill det. Blotta tanken att jag skulle kunna bli magsjuk verkar psykiskt på mig.

Framme vid floden ackorderar Anton om priset på båttransport. Vi ska till kinesstadsdelen Cholon. Det sägs ta närmare en timme. Kommer iväg för halva priset i en liten båt med dieselmotor på Saigon River. En kille i keps och bar överkropp kör oss tillsammans med hyrcyklarna i en blåmålad träbåt nerför floden. Kokospalmer kantar här och där. Kranar och väldiga fartygsskrov syns längre ut. Ser skepp från Ryssland, Thailand med flera länder.

Vi svänger in i en smalare kanal åt höger. Vattnet är smutsigt, fyllt av flytande växtdelar. Nära en stor bro ser vi en båt med människor som bär vietnamesiska koniska hattar. Pråmar fyllda med kokosnötter dyker upp. Kokospalmer vid stränderna. Överhuvudtaget finns stora mängder pråmar utmed kanalen. En del har frukt och grönsaker ombord. Plåtskjul som bostäder dyker upp. Rostigt, brunt, grått. När vi närmar oss Cholon ännu mera plåtskjul. Jag vinkar på en gammal kvinna på stranden. I skjulen hänger tvätt. Massor av växter i baljor. Invånarna tittar ut på vattnet genom hönsnät. Då och då stänker vattendroppar från det grumliga bruna vattnet upp på oss i båten. Jag tänker på risken för tyfussmitta.

"Stor marknad"

Vi kommer i land i Cholon. Namnet betyder "stor marknad" på kinesiska. Efter den antikapitalistiska, antikinesiska kampanj som vietnameserna bedrev 1978-1979 tvingades många kineser fly landet. Detta hände i hög grad i Cholon som har mindre kinesisk prägel än tidigare. Enligt Lonely Planet är dock en del av dessa kinesiska affärsmän nu på väg att återvända. Anton och jag cyklar från kanalen upp bland skjulen. Ser leende vänliga människor. Anton fotograferar mig då jag cyklar. Vi sitter ner och tar en coca-cola. Anton planerar för besök i pagoder. Vi tar oss till Phuoc An Hoi Quan Pagoda, byggd 1902, som är en av de vackrast dekorerade i Ho Chi Minh City. Där finns många små porslinsfigurer och vackra utsirningar i trä. En man med grumliga ögon tigger utanför. Vi lämnar hans utsträckta hatt tom. Här i Cholon finns inget filter mot fattigdomen.

Vi fortsätter till Quan Am Pagoda som grundades 1816. Enligt Lonely Planet är detta den mest aktiva pagodan i Cholon. Templet är uppkallat efter barmhärtighetens gudinna. Här finns ett starkt kinesiskt inflytande. Taket är dekorerat med fantastiska scener från traditionella kinesiska dramer och historier. Vi upplever verkligt stor kontrast jämfört med den myllrande trafiken utanför. Två kvinnor ordnar just med rökelse och blommor. Stillsam musik spelas. Jag tar ett foto på Anton här inne vid ett altare med tunna gula ljus.

Presidentmord 1963

Nästa stopp gör vi vid Cha Tam Church. Kyrkan byggdes på den franska tiden runt år 1900 i vitt och pastellgult. Idag har den en mycket aktiv församling med tusentals vietnameser och kineser. Mässor hålls både på vietnamesiska och kinesiska. När vi sitter ner och vilar i en av bänkarna bak i kyrkan, upptäcker jag en liten skylt med engelsk text på raden framför. Precis här satt Sydvietnams president Ngo Dinh Diem och hans bror den 2 november 1963 - på flykt efter ett kuppförsök - när de arresterades av kuppledarna. Den hatade och fruktade Diem och hans bror fördes från kyrkan i Cholon in mot huvudstaden, men sköts och stacks ihjäl av kuppsoldater innan fordonet nådde Saigons centrum. Så snart nyheten blev känd, exploderade Saigons gator i jubel.

Vi cyklar i solgasset vidare till Binh Tay Market - Cholons marknad. Längs en knagglig gata finns tusentals synintryck som tävlar om att etsa sig fast. Jag tar fram kameran. En man vid sädessäckar skakar på huvudet. "Inget foto, tack". Vi kämpar vidare i solhettan. Kanske 35 grader i skuggan. Jag har ingen solhatt. Känner mig vimsig. Det var molnigt på morgonen och vi glömde smörja in oss med solkräm. Anton blir bränd på armarna. Inte bra för hans känsliga hud.

Vi tar vår tillflykt till Phung Son Pagoda. Den är extremt rik på figurer gjorda av hamrad koppar, brons, trä och keramik. Några statyer är förgyllda medan de utskurna är målade. Denna vietnamesiska buddhistiska pagod byggdes i början av 1800-talet samtidigt med att kristendomen trängde fram i landet. Här doftar det gott av rökelse och trä.

Anton manar på

Sedan cyklar vi utmed en spikrak gata mot Saigons centrum. Kanske var det utmed den som president Diem blev mördad 1963, tänker jag. Närmare centrum långa alléer av höga poppelliknande träd. Det är tufft i hettan med tutande fordon, avgaser och slitage av skinnet i stjärten. Vi hittar tillbaka till vår restaurang i backpackerområdet. Det är en liten oas. Jag känner mig trygg med att maten är bra.

Anton manar på med fler aktiviteter sedan vi ätit. Sent på eftermiddagen lyckas vi cyklande hitta fram till Mariamman Hindu Temple. Det byggdes i slutet av 1800-talet och tillägnades den hinduiska gudinnan Mariamman. Detta är det enda hinduiska tempel som fortfarande är i bruk i Saigon. Ett litet stycke Sydindien mitt i den vietnamesiska metropolen. Det finns bara 50-60 aktiva hinduer i Saigon, enligt Lonely Planet. Vid ingången fotograferar jag det gyllne lejonet som förr brukade bäras runt Saigon i en gatuprocession. En trätrappa leder upp till taket, där man finner två färggranna torn som är täckta med oräkneliga figurer av bland annat lejon och gudinnor.

Det är inte så mycket kvar av dagen när vi på mitt förslag cyklar till Cong Vien Van Hoa Park. I ena änden på den ligger Reunification Palace som vi besökte igår. Enorma tropiska träd möter med svalka då eftermiddagen går mot kväll. Här kan lätt förnimmas en franskkolonial känsla. Elva tennisbanor finns i parken och på morgnarna kan den som är tidigt uppe titta på folk som praktiserar långsam skuggboxning. Många andra former av motion utövas också här.

På kvällen är vi länge på vårt rum på hotellet. Sedan mörkret fallit, börjar det blåsa och regna hårt. En stund ser det ut som ett riktigt tropiskt oväder. Vinden sliter i tältdukarna i danspalatset som vi ser från vårt fönster på åttonde våningen.

Torsdag 20 juni - Gränslös religion och tunnelkrig

På morgonen tar vi en liten turistbuss åt nordväst från Ho Chi Minh City. Det är en liknande gatubild som vi sett dagarna innan. Hela livet tycks levas på motorcyklar. Små barn sitter mellan föräldrarna. Ibland framför och ibland bakom. Ett barn är insvept i ett nät. Unga tjejer kör - raka i ryggen - med den karakteristiska duken för munnen. Hatt på huvudet över glasögonen. En gammal kvinna sitter obehindrat bakpå. Genom bussfönstret ser jag en som kör tegelstenar på sin motorcykel. En annan har drickaback.

Det tar minst en timme innan vi är någorlunda ute ur Ho Chi Minh City. Fält börjar synas utanför bussen. Palmer. Risfält. De första vattenbufflarna. De första glimtarna vi får av vietnamesisk landsbygd. Vi rastar en kvart och äter en glass. Fler vattenbufflar. De står tjudrade ute i det bruna vattnet. Bussen tutar och varnar alla. Det är skakigt. Man blir trött. Landskapet och intrycken flyter ihop. Det blir svårt att skilja det ena från det andra.

Till slut kommer vi fram till staden Tay Ninh. Vi är bara tre mil från gränsen mot Cambodja. Strax utanför staden når vi fram till ett enormt tempel med tinnar och torn tillhörande sekten Cao Dai. Templet byggdes mellan 1933 och 1955. Cao Dai grundades som religion vid en ceremoni 1926 och kan beskrivas som en blandning av buddhism, Konfusius lära, taoism, kristendom, islam och vietnamesisk andlighet. Många av Cao Dais tidiga anhängare tillhörde den koloniala franska administrationen. Under en period förfogade rörelsen över en egen armé och spelade en politisk roll. Cao Dai har idag cirka tre miljoner anhängare i hela Vietnam.

Det allseende ögat

Anton och jag måste lämna sandaler, hatt och ryggsäck utanför när vi träder in i templet. Lonely Planets slående beskrivning av Tay Ninh som en sammansmältning av en fransk kyrka, en kinesisk pagod och Madame Tussauds vaxkabinett känns riktig. Längst framme dominerar ett gigantiskt klot med symbolen "det allseende ögat". Fönstren är försedda med lövformiga gallerdekorationer med det trekantiga "ögat" i mitten. Rader av pelare dominerar i pastellfärger i rosa och blått. Vi går två varv och försöker ta till oss intrycken. Tittar uppifrån läktargångarna på böneceremonin nere i tempelskeppet klockan tolv. Några hundra präster mässar i fotsida vita mantlar och rör sig upp och ner från golvet i en sällsam rytm. Ceremonin varar en kvart. Vår buss ska strax gå. Jag känner ett behov av att stanna betydligt längre och smälta intrycken. Jag skulle vilja veta mycket mer om Cao Dai, detta gigantiska österländska sammansmältningsexperiment av religioner och filosofier. Tyvärr finns ingen tid och inte ens en guide att fråga.

Det blir en lång bussresa tillbaka i riktning mot Ho Chi Minh City. Till slut svänger vi av på en mindre väg mot vänster. Ännu fler vattenbufflar, ännu fler risfält. Vi ser folk vada ute i vattnet. Kokospalmer, bananträd. Ett mycket grönt landskap. Till slut är vi framme vid de underjordiska tunnelsystemen nära staden Cu Chi. Tunnlarna hade byggts från slutet av 1940-talet under 25 år framåt. Viet Minh-guerillan hade grävt de första tunnlarna i den hårda röda jorden under kriget mot fransmännen för att underlätta kommunikationen mellan byarna. När den kommunistiska Vietcongguerillan runt 1960 började sin kamp mot Sydvietnams regim och så småningom mot amerikanerna reparerades de gamla Viet Minh-tunnlarna och utvidgades betydligt. Allt arbete gjordes med handverktyg.

Under 1960-talet kom tunnelsystemet vid Cu Chi nordväst om Saigon att spela en enorm strategisk roll. Därifrån leddes och utgick Vietcongattacker mot Saigon, bland annat under den kommunistiska Tetoffensiven 1968. Amerikanerna sprutade kemiska gifter från luften över tunnelområdet, men motståndsmännen hukade oskadda nere i sina tunnlar. I slutet av 1960-talet bombades området av amerikanska B52:or och många av tunnlarna förstördes. Vid denna tid hade dessa dock redan tjänat sitt syfte, då USA i realiteten redan hade förlorat mycket terräng i det olycksdigra kriget.

Min sjukgymnast skulle ha sett mig

Nära byn Ben Dinh kommer vår lilla turistgrupp till ett besökscentrum med två guider som föreläser framför kartor över tunnelområdet och modeller av tunnlar i genomskärning. En tjugo minuters videofilm från vietnamesisk krigstid på 1960-talet visas. Monsunregnet trummar på taket. När vi kommer ut får vi köpa rosa plastregnkappor för 4500 dong och ge oss iväg ut i regnskogen efter guiden. Han är en man i min ålder och regnstället bär 7Up-reklam. Turisterna klafsar efter i halvmörkret under träden. Mina sandaler är synnerligen olämpliga fotbeklädnader. Fast vad gör man? En ung tjej i turistgruppen provar att krypa ner i ett litet fyrkantigt hål i marken som under kriget var ingång till en av tunnlarna. Vi tittar på förfärliga fällor under träden. Guiden visar spikförsedda små ramar som gömdes i marken och fångade fiendesoldater i ett obönhörligt grepp. Ett hål i den hårda jorden glänser i regnet. Det var också nedgång till en tunnel. Regnvattnet strömmar nerför guidens ansikte. Han berättar med inlevelse om alla de hemskheter som förekom här i regnskogen under krigsåren.

Guiden leder oss ner i visningstunneln som är 1.20 m hög. Jag böjer rygg, tänker att min sjukgymnast hemma i Kinna skulle se mig nu och drar några djupa andetag. Det är obehagligt att veta att tunneln är full med folk både bakåt och framåt. Men rösterna runt mig är lugna och jag känner att jag kommer att klara det. Det är inte på liv och död som för skräckslagna amerikanska soldater som tvingades ner för att jaga Vietcong. Anton och de andra kryper genom en tunnel som är ännu lägre. Jag avstår den. Efteråt visar guiden oss en liten byggnad där man amputerade armar och ben på svårt skadade soldater under striderna. Dropp fanns bara för officerarna. Som avslutning blir vi bjudna på en liten kopp te och en mjölliknande maträtt som tunnlarnas invånare brukade äta under den tid kriget varade.

Varit i omskolningsläger

Innan vi hunnit fram till bussen, ställer jag några frågor till guiden i den gröna 7Up-regnkappan. Under The American War var han i sydvietnamesiska armen i Mekong. Han tvingades tillbringa över ett år i "omskolningsläger" efter kriget. Jag frågar honom om man idag efter 27 år har kunnat försonas med varandra på de olika sidorna i Vietnam. "Jag förlorade mitt land", svarar han. I grund och botten tycker han inte om dem uppe i norr. "Även om jag skulle ta en öl och prata med någon från Hanoi, så vet jag att den personen egentligen inte tycker om mig".

Det blir en våt resa tillbaka in mot Ho Chi Minh City. Jag pratar lite med en ung japan i bussen. Han reser runt fem veckor i Sydostasien. Jag hör de andra berätta livligt om var de varit och om resplanerna framåt. Vi rullar in i Ho Chi Minh City i en oändlig smet av motorcyklar. Tusentals regnskynken glänser i skymningen.

Jag går på kvällen och söker upp Hieu - cycloföraren som varit på helsida i Borås Tidning. Möter honom vid gathörnet där Anton och jag träffade honom första kvällen vi anlänt till Ho Chi Minh City. Vi dricker te och jag översätter hela reportaget till engelska för hans kompis, som i sin tur översätter till vietnamesiska. Hieu lyssnar uppmärksamt. Manar på så att han ska få hela sidan översatt. Jag märker att hans vän mer eller mindre hoppar över de delar som handlar om fattigdomen och eländet kring Hieu. Denne talar åter om hur gärna han vill visa Anton och mig staden och området i Mekong där han en gång växte upp. Jag bläddrar i hans bok där turister från hela världen skrivit uppskattande om hans cyclo och tecknat ner sina adresser. Säger till honom att jag tror det kan bli hans lycka att han blir känd ute i världen och blir omskriven i tidningar och andra medier.

Fredag 21 juni - Midsommarafton i Mekongdeltat

Midsommaraftonens morgon åker vi mycket tidigt iväg med taxi till den kinesiska stadsdelen Cholon. Vi tar bussen därifrån mot Mytho i Mekongdeltat söderut. Den kvinnliga konduktören skriker hela tiden ut att de vill ha fler passagerare. Hon klättrar vigt upp på taket och tar ner bagage. Min hjärna förmår inte sortera den värld ögonen ser utanför bussfönstren. Mekong är en av de tätast befolkade delarna av Vietnam. Området benämns landets "brödkorg". Snarare borde det kallas "riskorg". Det är bönderna i det här området som med sitt arbete bidrar till att göra Vietnam till världens näst största risexportör. Från Ho Chi Minh City tar det en och en halv timme till Mytho vid den nordligaste flodarmen i Mekongs delta. Från busstationen åker vi bakpå varsin Hondamotorcykel till floden. Äter där.

En man med silvervitt hår erbjuder tur på floden. Anton accepterar ett pris på fem dollar var. Vi ser träd med vattenäpplen vid stranden. Fiskebåtar är på väg ut mot havet. Här är vi 60 kilometer från Mekongflodens mynning. Väl ute i motorbåten på Mekongs norra arm ser vi fiskenät fästa vid pålar. Synen är mäktig. Vi är nu i kanten av ett av världens största floddeltan. Den silverhårige guiden och rorsmannen tar oss in i en av de tusentals kanaler som binder samman flodarmarna i deltat. För första gången ser vi kokosnötträd fulla med frukter i kronorna spreta mot den grå himlen. Där finns bananpalmer. Vid kanalens mynning syns utmed det grumliga bruna vattnet lägre vattenkokosnötträd med avhuggna stammar. Ur dem har gröna tandiga jätteblad åter vuxit upp. De djärva silhuetterna mot himlen för tanken till en scen ur jordens utvecklingshistoria för många miljoner år sedan. I nästa kanal ler kvinnor i koniska hattar mot oss i blågula träbåtar utmed stranden. Oändligt många intryck passerar revy. Det är som att vara med i en film.

Kokosnötmunkens vision

Åter ute på floden pratar jag en hel del med vår guide, 65 år gammal. Under hans livstid har flera ockupations- och kolonialmakter dominerat i Vietnam - japaner, fransmän, amerikaner och ryssar. "No good", säger han och skakar på huvudet. Berättar att man odlar privat nu. Det kollektivägda fungerade inte så väl. Guiden pratar bra engelska. Under sin skolgång i slutet av fransmännens kolonialtid lärde han sig franska. Han är överhuvudtaget behaglig att prata med. På första delen av turen är också hans son med i båten. På min fråga svarar guiden att Lonely Planet är bra. Jag frågar honom aningslöst om han har varit i Europa. "Då skulle jag behövt en hel väska full med pengar", svarar han. För varje nytt mänskligt möte blir jag alltmer medveten om vad valutaskillnaden mellan vietnameser och västeuropéer innebär för individen.

Några kilometer från Mytho kommer vi till Phoenix Island. Här levde och verkade "The coconut monk" och skapade så småningom ett Disneylandliknande samhälle där han levde med sina anhängare. Den originelle mannen närde en dröm om ett enat Vietnam som inte hade något att göra med ett kommunistiskt maktövertagande av Ho Chi Minhs modell, utan byggde på universella principer. "The coconut monk" grundade en religion som ansågs vara en blandning av buddhism och kristendom. Under Apollo 11:s premiärresa till månen 1969 klättrade han upp i en Eiffeltornsliknande byggnad och satt däruppe och bad. "The coconut monk" sattes flera gånger i fängelse av den sydvietnamesiska regimen som stördes av hans originella fredsbudskap. 1990 dog han just som det kalla kriget tog slut och några av hans visioner möjligen började bli verklighet.

Av guiden blir jag bjuden på whisky som gjorts på blad från trädens bark, samt på vietnamesiskt vin med banansmak. Vi blir också bjudna på kokosnötgodis. Så går vi i land på Unicorn Island och kopplar av med att äta frukt för 10,000 dong. Små asiatiska bananer, läskande drakfrukt och håriga laiches med stenar i. Det kommer en kort regnskur.

Påminnelser om orättvisor

När vi är i land igen i Mytho, är vår guide missbelåten med de pengar han fått. Han sätter sig och tittar stint på mig. "Can you give me 10,000 dong?!" Jag har trott att han och Anton varit överens om betalningen. Jag ger honom sedeln - sju svenska kronor - och känner mig skamsen att vi hållit inne med lönen efter tre timmars båttur plus det personliga bemötande han gett oss. Anton förklarar efteråt för mig att det visst inte var så. Vår guide hade fått de pengar vi kommit överens om. De 10,000 dongen han bad om var extra dricks som han gott tyckte vi kunde ge honom.

När vi äter strax efteråt, kommer en kille och visar upp en svensk hundralapp som han fått av en turist. "Om du tycker att du har pengar så det räcker, kan du ju göra en god gärning nu", menar Anton. Jag ger killen 150,000 dong och tar hundralappen, så jag kommer att ha lite mer reservpengar vid hemkomsten till Skandinavien om tre veckor. Detta är hans lyckliga dag.

Efter maten vid flodstranden i Mytho kör två unga killar oss bakpå varsin motorcykel till bussen mot Cantho. Anton ackorderar om priset. Han går inte med på deras anspråk. "But it's not much for you", svarar den ene killen. Återigen en påminnelse om det ständiga mötet fattig-rik. Återigen en påminnelse om våndan. Mitt under motorcykelfärden tvingas vi stanna på grund av regn. Vi hamnar vid gatan i en affär där folk engagerat tittar på VM-matchen England-Brasilien.

När vi väl stigit på den proppfulla bussen mot Cantho, är det bråttom att komma iväg. Konduktören vill ha 50,000 dong för resan. Anton tycker det är för mycket och blir arg. Men vi är de enda på bussen som talar engelska, så det finns inget att sätta emot. Bussen gör en paus halvvägs till Cantho. Norr om staden Vinh Long åker vi tvärsöver den breda norra grenen av Mekongfloden. Förbindelsen som byggts och finansierats av australiskt kapital, liknar Uddevallabron och öppnades samtidigt som den i maj år 2000. Vinh Long-bron är dock betydligt längre. Den har kommit att betyda åtskilligt för Mekongregionens ekonomiska utveckling.

Avstår malariamedicin

Efter en bra stund kommer vi fram till Mekongflodens södra arm. Medan vi färdas över floden, ser vi den mötande färjan VIET DAN 1 med vietnamesisk och dansk flagga på sidan. VIET DAN 2 är på väg åt andra hållet. Säkerligen ett danskt biståndsprojekt. Framme i Cantho smörjer vi in oss med myggolja. Vi går genom staden längs en lång gata i riktning mot hotellet där vi ska bo. Det är svettigt värre. Vi är nu i Mekongdeltats politiska, ekonomiska och kulturella centrum.

Innan det blir för sent, hinner vi titta in i den khmeriska Munirangsyarampagoden som avtecknar sig med spiror, torn och drakliknande figurer mot kvällshimlen. Den khmeriska församlingen i Cantho har ungefär två tusen medlemmar. Vi har turen att träffa en ung sympatisk munk inne i pagoden som talar bra engelska. Här finns mycket av intressant historia. En gång tillhörde Mekongdeltat det stora khmeriska kungariket. När det mörknat på kvällen, går vi i kanten av marknaden utmed floden. Ett enormt folkliv. Vi äter på en restaurang i närheten. Medan vi sitter där, kommer en kvinna och visar en gästbok där turister kommenterat hennes brors utflykter till de flytande marknaderna på Mekong. Det är de som är den stora attraktionen i Cantho. Vi tackar ja till erbjudandet att träffa henne klockan 06.00 nästa morgon för att göra en sju timmars tur på floden med hennes bror. Jag fäster mig vid att Anton oförbehållsamt tackar ja och inte tycks känna någon tvekan eller misstro.

För första gången i Vietnam använder vi myggnät över sängen. Vi är väl medvetna om en viss malariarisk, men jag följer Antons exempel och tar inte den medicin de skrev ut hemma. Risken för biverkningar avskräcker. Och vi övernattar inte på landsbygd, där riskerna är betydligt större. Anton riggar upp näten och fäster med tejp som vi har med oss från Sverige. Han instruerar mig hur jag ska stoppa det runt madrassen innan jag kryper in och lägger mig. Här är vi nu på 10 grader nordlig bredd. Detta är den sydligaste punkten på hela vår resa i Vietnam.

Lördag 22 juni - Flytande marknader

Precis när det dagats midsommardagens morgon, möter vi kvinnan utanför hotellet klockan 06.00 som överenskommet. Hon lotsar oss till brodern Hanh i en sju meter lång blåmålad träbåt med dieselmotor på floden alldeles intill marknadsplatsen. Snart sitter vi hopkrupna på en låg sittbräda i båtbottnen under en tältduk till tak. Vi ser oändliga trälaster transporteras på båtar längs floden. Svarta pråmar med sten och grus. Kokospalmer lutar sig över floden med plåtskjul i bakgrunden. Väldiga lastfartyg av trä med rödmålade främre förskepp, dekorerade med vita par "ögon".

Det är en härlig morgon med delvis blå himmel. Vi är ute i tid för att titta på flytande marknader innan solen stigit för högt. Båtar börjar redan närma sig vår reling. Jag köper dricka av en tjej. En man säljer bröd till vår frukost. Intill glider långa flatbottnade båtar fyllda med grönsaker och frukt i korgar. Båtar i många olika storlekar. Svarta små överfyllda "ekor". Många båtar har stående rorsmän med rorkulten en bit upp som på ett stativ. Det är vanligt med de karakteristiska koniska hattarna. Hela familjer finns i båtarna. Ofta står kvinnan i sin hatt framme. Mannen vid dieselmotorn bak. Vissa båtar är försedda med både åror och dieselmotor. Familjerna byter och säljer till varandra. Hanh berättar för oss att den här marknaden är slut klockan 10 på förmiddagen. Dock måste hänsyn tas till tider för ebb och flod. Från den första marknaden färdas vi vidare över en timme till nästa.

Känns som på film

Här på Mekongfloden är oregelbundenheten och mångfalden det normala. Vi ser båtar med ris i säckar. Nu dyker det upp stora grå fartygsskrov av trä, lastade till bristningsgränsen med grönsaker och frukt ovanpå. Några har hissat upp sina varor i master så att man ska se på långt håll vad de har att sälja. Ser en båt med stora knippen av bambustammar liggande tvärs över däcket. I Phong Dien låter Hanh Anton och mig gå i land och över en bro för att titta på den största flytande marknaden. Det är mäktigt att se lasterna, båtarna, dräkterna och hattarna. På ett ställe ligger båtarna så tätt reling mot reling att man kan gå till synes torrskodd över floden. Det är som att titta på film. Jag känner mig mer utanför här än när jag cyklade i Ho Chi Minh City, där jag kunde delta och på något sätt dela människornas villkor.

Precis när vi hunnit fotografera skådespelet, börjar det blåsa i kokospalmerna. Svarta moln växer snabbt till. Vi skyndar oss tillbaka mot Hanh i båten. Hinner precis in under presenningstaket, då ovädret brakar loss. En del av marknadsbåtarna flyr in under bron. Dagens handel skingras. Det har blivit svalt och skönt i luften. Vi har haft stor tur som fått se så mycket. Regntiden har trots allt börjat. Hanh styr oss med sin långa stång in i en smal kanal med brunt lågvatten. Han tvingas staka tungt för att vi ska ta oss framåt. Senare kommer vattnet att stiga en meter på en timme här. En flock duniga vita ankungar springer på den gyttjiga stranden in under vattenkokosnötträden. Snart ser vi dem simmande i det bruna vattnet framför båten. Hanh kastar av skjorta och långbyxor och hoppar i vattnet för att vadande dra båten in till en brygga.

Vietnamesisk språklektion

Hanh tar oss i land på en plats där det finns matservering, trädgård med frukter och där vi kan koppla av en stund efter alla intryck. Han fotograferar oss först på en anslående gångbro genom vattenkokosnötträd. Hanh kallar dem också Nipapalmer. Vi går en liten promenad i trädgården och ser buskar, blommor och frukter. Underbara högröda näckrosor. Gurkliknande frukter hänger ner. De ser ut som jättelika blå violer på en vinranka. Det börjar regna igen när vi sitter under tälttak och väntar på maten vi beställt. Det kostar oss 30,000 dong att äta här. Jag tar en Saigon Beer till riset och kycklingen, och vi får färsk frukt till efterrätt. På tallriken finns ananas, mango, bananer och olika sorter av laiches.

Hanh berättar lite om sig själv. Han har fru och två barn. Anton tar fram Dagens Nyheters reseskildring om Mekong från januari 2002. Vi berättar för Hanh vad man skriver i en svensk tidning om hans del av världen. Vår guide vilar sig i en hängmatta efter maten. Anton och jag äter frukt. Jag tar kaffe. Hanh förklarar vietnamesiska namn. Han läser några ord på vietnamesiska ur Lonely Planet. Uttalar språkets sex olika toner - "ma", "ma", "ma", "ma", "ma" och "ma". På femte dagen i Vietnam har jag ännu inte börjat skriva ord i min glosbok. Jag ska försöka göra det. Det känns viktigt.

Vi har mindre än en timme i båten tillbaka till Cantho. Jag känner mig väl till mods efter den personliga kontakten med Hanh. Bland gröna vattenblad vid sidan av en kanal ser jag en leende kille jobba med något i en svart lång eka. In mot Cantho dyker hus på pålar vid flodkanten upp. Bakom hönsnät syns människornas primitiva altaner mot floden. Pålhusens sidor mot vattnet berättar mycket om invånarnas dagliga liv. Jag märker att jag börjar se fler detaljer nu efter fem dagar i Vietnam. Hjärnan har börjat acklimatisera sig. Fast det är fortfarande svårt att ta till sig denna oerhört mångskiftande och annorlunda värld.

Lågbudgetprinciper

Vi ger Hanh precis de 304,000 dong han begärt för våra sju timmars utflykt. Det är 200 svenska kronor. Jag känner mig som en lyxturist. Med hjärtat skulle jag velat ge Hanh lite extra dricks för att han varit trevlig och personlig på resan denna svenska midsommardag. Jag ger honom ändå ingenting extra utan håller mig av lojalitet strikt till Antons lågbudgetprinciper. Känner mig kluven en stund efteråt. Jag måste ändå tillstå ett Hanh tjänar skyhögt mycket mer än den överväldigande majoriteten vietnameser.

Så passerar vi Canthos marknad på väg till bussen mot Ho Chi Minh City. Det är oerhört färggrannt och myllrande under parasoller och tältdukar. Folk hojtar till oss "Hey, where are you going?" När vi väl sitter inklämda i bussen trugas vi med bröd, tuggummi, godis och frukter. Klockan har hunnit bli två på eftermiddagen när bussen lämnar busstationen i Cantho. Försäljarna har nu tagit sig in i bussen och säljer mat i förpackningar. Bröd igen. Och lotter - som vietnameserna tydligen är väldigt förtjusta i. Innan vi ens hunnit ut ur Cantho blir det stopp nära en halvtimme för att några passagerare vill äta vid en gatuservering.

Det känns som en mycket dryg bussresa tillbaka mot Ho Chi Minh City. Anton utnyttjar tiden till att sova. Jag skickar sms. Det är trångt för mina ben. När mörkret faller, är vi i centrum av Ho Chi Minh City. Anton är en mästare på att läsa kartorna i Lonely Planets guide. Utan hans förmåga att hitta gatskyltarna, skulle vi fått irra runt betydligt längre innan vi hittat "Hotel 211" där vi förvarat vårt bagage. Efter kvällsmaten blir det en lång stund på internetcafé med vitkalkade väggar och vackra gröna växter som dekoration.

Söndag 23 juni - Till Dalat på Centrala Höglandet

Vi tillbringar den sista natten i Ho Chi Minh City i ett rum utan luftkonditionering högre upp än där vi sovit de tidigare nätterna. På morgonen fotograferar jag ut över hustaken mot den grå himlen. Det tar en ansenlig tid innan vår lilla buss kommer ut ur den väldiga staden. Nu åker vi i nordostlig riktning mot Dalat på Centrala Höglandet. Kraftiga översvämningar av vattendrag illustrerar att södra Vietnam har regntid. Från en bro ser vi rader av hus - i vanliga fall utmed floden - ligga en bra bit ute i vattnet. Det regnar en stor del av bussresan. Landskapet är länge platt. Sedan börjar små kullar synas. Molnen lägger sig runt höjderna i kontrast till allt det gröna. Efter sex dagar i Vietnam ser vi nu de allra första spåren av högland. Jag börjar prata med ett par från Frankfurt och med en schweizisk lärare från Luzern. Både på engelska och på tyska. Vi diskuterar Vietnamkriget och amerikanernas roll. Schweizaren är en erfaren resenär. Hans skola betalar tre månaders kringresande i Sydostasien som fortbildning. I alla fall fattar jag det så.

Smekmånadsort

Strax före Dalat kör vi genom natur som ser riktigt nordisk ut. Här finns tallskog och dramatiska höjder. Vi befinner oss nu nästan 1500 meter över havet, i en annan klimatzon än några timmar tidigare. Dalat är känt för sitt svala klimat och den underbart vackra naturen. Vår guidebok utnämner den till "one of the most delightful cities in all of Vietnam". Dalat är den överlägset mest populära smekmånadsorten i landet. När vi kommer hit efter 6-7 timmar i bussen från Ho Chi Minh City är klockan runt tre på eftermiddagen och det regnar fortfarande.

Bussen tar oss runt till några olika hotell i Dalat. Det blir ett väldigt ackorderande om priserna. Anton bestämmer sig för att vi ska bo på Highland Hotel som ligger ganska centralt. Stället heter Cao Nguyen på vietnamesiska och har en inbjudande ljus fasad. Anton frågar om det går att lämna fotokopia vid inskrivningen istället för själva passen. De nickar i hotellreceptionen. Vi går ut på stan och kopierar våra pass. Äter sedan på restaurang. Går runt och handlar lite i saluhallen. Ett gytter av regnkappor och motorcyklar syns på torget utanför. Vi hinner se silhuetten av stadens Eiffeltornsminiatyr. Detta är Vietnams "Petit Paris". På kvällen tar jag mod till mig och letar ensam upp internetcaféet efter Antons beskrivning på kartan.

Måndag 24 juni - På cykel i Dalats svalka

Vi börjar dagen med att hyra cyklar och växla in dong på banken nära saluhallen i Dalat. Banken öppnar redan vid halvåttatiden. "Check your money before leaving", uppmanar en text på glaset vid luckan. Anton talar misslynt om hur han förlorat en massa pengar på dollarns ras. Snart cyklar vi i den morgonsvala luften ner mot sjön Ho Xuan Huong. Väldiga tallar med långa barr dominerar utmed stranden. Över 300,000 vietnamesiska turister kommer varje år till Dalat. Klimatet, höjderna och den annorlunda växtligheten gör staden närmast exotisk för vietnameser. Vi parkerar cyklarna vid "Flower Gardens". Det syns tydligt att de inhemska besökarna dominerar. Vad vi i väst kallar "kitsch" har en framträdande roll i parken. Blomsteranläggningarna med orkidéer är underbart vackra och fräscha. Klippta häckar i fransk stil omsluter blommorna.

Vi tar oss vidare på våra växelcyklar och hamnar utanför Dalats universitet. Jag lägger märke till skylten "Centre for Poverty Reduction". Anton föreslår att vi går in på universitetsområdet och tittar. Lonely Planet berättar att Dalat tack vare sitt svala klimat blev ett utbildningscentrum långt innan eldriven luftkonditionering fanns. Universitetet startade i katolska kyrkans regi 1957 av en äldre bror till den ökände sydvietnamesiske presidenten Ngo Dinh Diem. Idag studerar 1200 unga människor från södra och centrala Vietnam här. Till trädkronornas bedövande gräshoppskonsert går vi in på själva campusen vid foten av tornet med den röda stjärnan. Där finns fullt med studenter som ivrigt studerar listor på väggarna som förkunnar ifall de blivit antagna till höstens kurser. Anton och jag strosar omkring utan att väcka uppmärksamhet.

Blandade symboler

Det är min idé att vi ska cykla bort till kyrkogården som vi ser på sluttningen uppifrån universitetet. Här finns grå gravmonument med blandade kristna och buddhistiska symboler. Vi ser en sten i vacker blå färg. På en grav ser jag ett foto på den döde. Hela kullen med kyrkogården ger ett igenvuxet intryck. Höga grästuvor och blommande småbuskar frodas mellan stenarna. Vi tar oss vidare till en pagod uppe på en kulle. En småvuxen pojke kommer och vill prata. Han räknar på fingrarna på frågan hur gammal han är. "Fjorton". Jag njuter av den ännu svala luften. Det är en oerhörd kontrast till Ho Chi Minh City och Mekongdeltats kvava upplevelse. Efter en vecka i Vietnam får vi nu belöning för att vi orkat i hettan och tagit oss hit.

Från en restaurang nära vårt hotell sms:ar jag angående den kommande höstterminens tjänstgöring hem till Eric Winroth på Vuxenutbildningen i Mark. Efter maten fortsätter cykelfärden genom tallskog upp till vattenfallet Cam Ly. Hit kommer horder av inhemska turister. Vi ser mängder av familjer med barn som rider på något som liknar norska fjordhästar. Här råder ett slags cowboykultur. Ett väldigt fotograferande pågår vänner och familjemedlemmar emellan.

Pustande fortsätter vi med cyklarna upp till Du Sinh-kyrkan, byggd 1955 av katolska flyktingar från norra Vietnam. Häruppifrån kullen är det en anslående utsikt i alla riktningar. De tallomramade vyerna och själva kyrkobyggnaden som helhet utgör en säregen blandning av vietnamesiskt och kinesiskt, av asiatiskt och europeiskt, av buddhistiskt och kristet. Huvudena av gyllene drakar längs entrétrappan pekar ut mot den grönskande dalen vid sidan av den korsprydda porten. En Jesusgestalt på sin sockel blickar ner mot sluttningarna.

Delar födelsedag med Ho Chi Minh

I en gatukorsning ser vi ett par gigantiska plakat av det traditionella socialiststatssnittet med bilder av det arbetande folket, hammaren och skäran samt den gula vietnamesiska stjärnan från flaggan. Över texten står "19.5.2002". I Lonely Planet har jag läst att statsbyggaren Ho Chi Minhs födelsedag sammanfaller med min. Jag får därmed bekräftat att den 19 maj fortfarande högtidlighålls med parader och helgfirande ännu 33 år efter Uncle Ho's död.

Överallt i Dalat är vyerna vidunderliga mot disiga berg i fjärran. Utsikterna omramas av trädsilhuetter och häckar med vinröda blommor. I Antons planering ingår besök i Hang Nga värdshus - kallat "Crazy House" - som visar sig betydligt intressantare än jag först trodde. Arkitekturen är som sprungen ur Alice i Underlandets sagovärld. Den unga guiden Phuong levandegör historien bakom denna synnerligen udda byggnad där många smekmånadspar tillbringat sina dagar i Dalat i små rum med takfönster mot stjärnhimlen. Phuong i mörkblå dress med vita örhängen studerar engelska på universitetet och jobbar som guide i "Crazy House" för att träna engelska. Hon berättar hur husets skapare, Mrs Dang Viet Nga från Hanoi, studerade arkitektur och levde fjorton år i Moskva innan hon hamnade i Dalat och bland annat ritade "Crazy House" med dess djärva former.

Kontroversiell gränsöverskridare

Idag är Mrs Dang Viet Nga 62 år och klär sig fortfarande i hippiedräkt. I guiden Phuongs berättelse växer bilden fram av en kontroversiell och gränsöverskridande kvinna. Dotter som hon var till Truong Chinh, Vietnams president 1981-1988 under den period då landet var så gott som stängt för omvärlden och engelska språket tidvis var förbjudet. Oregelbundna former i trä och spindelvävskonstverk i omgivningen symboliserar gränslöshet och gemenskap med landets minoriteter. Var detta smekmånadshotell ursprungligen en presidentdotters protest mot låsta partistrukturer och mot Vietnams isolering från omvärlden?

Jag får känna på Antons outtröttliga Lonely Planetunderstödda ambitioner när vi sprängfyllda av intryck oförtrutet trampar vidare till kejsaren Bao Dais sommarpalats från 1933. Bao Dai var vietnamesisk lydkejsare under fransmännen från 1925 till 1945, då kejsardömet slutgiltigt avskaffades. Sedan fransmännen jagats ut ur Vietnam 1954, fick Bao Dai gå i exil till Paris. Hans 25 rum stora sommarvilla på en kulle i det svala Dalat har lämnats orörd sedan årtionden. Åtskilliga föremål och foton från tiden före Ho Chi Minhs kommunistiska maktövertagande röner stort intresse från dagens vietnameser, att döma av tillströmningen av människor.

Kvällsmässa i katedralen

Från höjderna rullar vi ner mot stadens katedral, byggd mellan 1931 och 1942 för franska kolonialmedborgare och resenärer. Tornet i den tegelfärgade kyrkan är 47 meter högt. Helgedomen är stängd när vi först kommer och jag använder tiden till att ringa hem till min mor Klara i Sverige. Jag får beställa samtalet på poststationen bredvid. Vi pratar två minuter för 84,000 dong. Allt verkar vara som det skall. Jag ringer till en vattenexpert på Sveriges ambassad i Hanoi och bestämmer om en tid då jag tror vi är i huvudstaden. På ett internetcafé gör Anton upp om en tur norrut på väg 27 längs den legendariska Ho Chi Minh-leden morgonen efter. Det ska kosta oss 75 dollar inklusive besök vid ett vattenfall att under morgondagen ta oss med jeep till Kon Tum många mil norrut. Jag går med på att betala bra mycket över hälften av resan.

Anton och jag återvänder till katedralen. Medan vi väntar på en bänk utanför, ber en kvinna att få två av vykorten i bunten jag köpt. Hela ansiktet lyser när jag räcker fram dem till henne. Vi stannar till kvällsmässan kvart över fem. Sitter längst bak och ser koret fyllt av människor. Det är mest vietnameser i bänkarna. Också en del personer med franskt utseende. Antingen är de turister eller efterkommande till kolonialtidens fransmän. Mässan är på vietnamesiska. Psalmsången klingar skirt under valvbågarna. Längst framme silar ljuset in genom glasfönstren som överför en glimt av europeisk medeltida föreställningsvärld till den vietnamesiska kulturmiljön.

Vi cyklar tillbaka till kvarteret vid saluhallen och restaurangen där vi ätit kvällen innan. Det är enormt mycket folk på den öppna platsen utanför. Luften är kylig och klar då det börjar skymma. Kvällsmolnen har skarpa konturer. Jag går till internetcaféet som avslutning på dagen.

Tisdag 25 juni - På motorcykel till Chicken Village

På morgonen är vi uppe tidigt och förbereder oss för den spännande turen norrut i inlandet på Ho Chi Minh-leden. Klockan 07.20 kommer mannen som Anton gjort upp med dagen innan och säger att det inte blir någon resa. Det har regnat för mycket för att han ska våga köra med sin tvåhjulsdrivna bil. En besvikelse. Att det blir så här, är dock något man måste vara beredd på. Istället erbjuds vi motorcykelfärd till några ställen utanför Dalat medan vi tänker över situationen. Anton åker med Wing bakpå och jag där bak hos hans kollega. Det går undan i backarna ner från staden genom tallskogen. Många tankar hinner fara genom huvudet där jag klamrar mig fast alldeles oskyddad. Jag kan inte låta bli att tänka på hur folk jag känner råkat ut för olyckor utomlands. Skulle våra försäkringar gälla om något händer? Vi stannar till och pustar ut vid en utsiktspunkt över en sjö med gröna berg i bakgrunden. Det syns längs sjöstränderna att det är ett reglerat vatten. Här i trakten har det tidigare varit rika jaktområden.

Möte med Cohominoriteten

Vi klamrar oss fast bakpå motorcyklarna igen och hamnar sjutton kilometer från Dalat i den s.k. Chicken Village. I Dalat med omnejd har vi nu för första gången i Vietnam kommit till ett bergsfolksdistrikt. Minoritetsgrupper som kallas "highlanders" eller på franska "montagnards". Från början känner jag mig tveksam till att hälsa på minoritetsmänniskor bara för att titta på deras fattigdom. Min kluvna känsla mildras sedan jag köpt två färggranna dukar för 10 dollar styck. Kvinnan vid vävstolen uppmuntrar mig att fotografera och säger att det tar henne två veckor att göra en sådan duk. Hon berättar om sitt folks - Cohominoritetens - historia. De har flyttat till det här området efter slutet av The American War 1975. Enligt Wing var en del av detta folks män på Vietcongs sida i kriget, dock inte alla. "Det var därför USA förlorade, att man inte visste vem som var vem".

Cohominoriteten har numera delvis assimilerats in i det vietnamesiska samhället och bor inte längre i hus på pålar. Många historier florerar kring varför en gigantisk kyckling på en betongsockel blivit byns symbol. Ville myndigheterna efter krigsslutet särskilt hedra de hårt arbetande kycklingbönderna här? Eller är den gamla sägnen sann om hur man ville befästa minnet av en giftasvuxen flicka som dog i bergen då hon tvingades leta efter en särskild slags kyckling - en hemgift till sitt bröllop?

Vår motorcykelförare Wing berättar livfullt om byn och dess traditioner när vi vandrar runt. Han berättar att männen är ute på risfälten och vi därför mest bara ser kvinnor och barn. Jag får en avböjande skakning på huvudet när jag vill fotografera en leverans med rissäckar som just lastats av. Barn i färggranna udda kläder poserar desto hellre. Fattigdomen är stor, men här tigger ingen. Vi studerar de ännu gröna kaffebönorna. Det odlas frukt och det finns bananträd. Wing visar oss hur byborna torkar grova teblad på en stor duk på marken.

"Den nya turismen"

Wing och hans kollega kör oss tillbaka till Prennfallen. Detta är ett av de vackraste vattenfallen i Dalatområdet, men börjar nu lida av alltför stor turistexploatering. Där finns gott om "kitsch". Thailands drottning har varit på besök här en gång. Visst känns det underbart att svalka av sig i skummet innanför det femton meter höga fria fallet från en bergshylla ovanför.

När Anton och jag ska gå och äta lunch, tjoar Wing på oss. Han vill att vi ska sätta oss vid hans bord och snacka. Wing berättar att han förut jobbat i skogen i tio år. På bara tre år har han nu lärt sig så bra engelska att han redan fungerar väl i turistnäringen. Innan vi ätit upp på tallrikarna, har Wing lagt fram en idé för Anton och mig. Han vill ta oss på motorcyklar - hjälmar skulle ingå - genom hela Centrala Höglandet upp till Kon Tum eller om vi vill hela vägen till Son My. Som referens visar Wing i sin gästbok positiva kommentarer av resenärer från olika länder som anlitat honom. Jag tycker det känns frestande att tacka ja till denne erfarne mans erbjudande till flera dagars personlig guidning genom Centrala Höglandet och att få chans till en något djupare förståelse av landet. Anton tycker det är alldeles för dyrt, och för min del skulle jag möjligen kunnat tänka mig att lägga till extra pengar för att finansiera äventyret, men jag tycker det känns riskabelt att åka så långt på motorcykel och det känns viktigt att vara lätt nåbar från Sverige, så jag sörjer inte att idén rinner ut i sanden. Jag får i alla fall en god inblick i hur "den nya turismen" fungerar. Hur duktiga personer kan bygga upp en egen verksamhet och sköta marknadsföring, bokning och kommunikation via internet och e-post precis som i västvärlden.

Eftermiddagen tillbringar Anton och jag bland annat på internetcafé i Dalat. Vi har planer på att sova redan vid åttatiden ikväll inför avresan nästa morgon halv fyra. Vi ska åka lokalbuss ända till Kon Tum för 20 dollar ihop istället för de 75 dollar bilföraren skulle haft. Kommer jag att orka tretton timmar i bussen på dåliga vägar i morgon?

Onsdag 26 juni - Med lokalbuss på Ho Chi Minh-leden

Antons väckarklocka börjar ringa redan klockan 02.00 på hotellet i Dalat. Vi segar oss inte upp förrän 02.30. Efter en halvtimme är vi nere i receptionen, varifrån det ska annonseras bussavgång till Kon Tum 03.00 - 03.30. Receptionisten kryper åter ner i sin säng och sover. Tiden går och inget händer. Morgonljuden börjar komma utanför på gatan. 04.10 stuvas vi äntligen in med ryggsäckarna i en minibuss som tar oss till Dalats busstation.

Halv fem sitter vi obekvämt med ryggen mot färdriktningen i mitten av en halvstor buss på väg ut ur Dalat. Det är ännu nästan helt mörkt. När vi hunnit nedanför backarna genom tallskogarna, syns ett svagt gryningsljus på himlen i öster. Fullmånen glänser över bergen. Det blänker trolskt i risfältens invallade vatten. Vi delar bussen med ett tjugofemtal vietnameser. Vårt biljettpris är tio gånger så högt som deras. I den bakre delen ser jag unga människor i kepsar. Unga tjejer med skydd för munnen precis som i Ho Chi Minh City. Jag drar slutsatsen att detta är en form av mode i dagens Vietnam och inte enbart en miljöåtgärd mot smutsig luft.

När vi svänger in på väg 27 - den tidigare Ho Chi Minh-leden - är klockan 05.15 och det har hunnit bli ljust. Under tiden för amerikanernas krig i Vietnam var denna led en viktig faktor för nordsidans transporter söderut. Det var svårt för USA att bekämpa trafiken på Ho Chi Minh-leden och hela dess försörjningsfunktion blev ett mytomspunnet begrepp under krigsåren. Sommaren 2002 känns det overkligt att färdas här på slät nylagd asfalt fjärran från den tidens händelser.

Brunröd lervälling

Busskonduktören med cigarett i munnen delar ut tepaket till passagerarna. Utan att reflektera närmare över saken, kastar han ut plastförpackningar genom bussfönstret. Jorden är vulkaniskt rödfärgad här i bjärt kontrast till det intensivt gröna landskapet. Det är gott om bananpalmer. Klockan 05.40 bryter solen fram ur morgondimmorna. Det orange ljuset i risdammarna exploderar för ett ögonblick i ett morgonfyrverkeri. Längre fram välver sig väldiga gräsklädda kullar. Växtligheten är oerhört frodig. Vägen slingrar alltmer. Spridda flockar av vattenbufflar håller sig med sina herdar vid vägkanten.

Anton visar viss besvikelse över att vi inte får uppleva de strapatser som Ho Chi Minh-leden är berömd för. Snart blir dock vägbeläggningen sämre. Vi kör ett tag på grovt svart underlag. Snart övergår detta till brunröd lervälling. Flera kilometer kämpar föraren på den till synes bottenlösa vägbanan. Det går framåt tack vare fyrhjulsdriften. Mindre fordon har svårt att klara sig. Efter klockan 07.00 är vi åter på asfalterat underlag. Underbar utsikt mot moln nere i dalbottnen. Det blir stopp en kvart för att bussen behöver repareras någonstans undertill. Vårt fordon är rejält nedstänkt.

Under den fortsatta resan pratar jag med en kille som läser miljökunskap på universitetet i Dalat. När vi gör en paus för frukost och toalettbesök, pratar jag med en annan ung man som också är student i Dalat. Han läser "informatics". "Det skulle vara bättre att studera i Ho Chi Minh City", säger han bestämt. Att få komma till världsstaden har högre status än dessa gudsförgätna trakter på Centrala Höglandet.

In genom sidorutan

Efter pausen måste vi oväntat byta till en annan minibuss för den vidare färden norrut. "De vill att vi går in där", säger Anton och pekar på sidorutan längst bak på vänster sida. Där inne finns två platser för oss längst bak i bussen. Jag klarar det nätt och jämt. Det finns ingen möjlighet att röra benen där jag sitter inklämd. Kan bara vicka lite på tårna. Jag tänker på risken för blodproppar. Räknar till tjugo personer i minibussen som är betydligt mindre än den vi åkte med från Dalat. "Det här är inget mot bussen jag åkte med i Indonesien", utropar Anton.

Vackra bergstrakter. Risfält och bananplantager omramar ett tättbefolkat land. Efter sex timmars färd från Dalat är vi framme på det stora busstorget i Buon Ma Thuot. Här blir det åter byte inför den fortsatta färden mot Kon Tum. Anton får besked om att biljetterna som han bokat på hotellet i Dalat inte gäller. Den barske konduktören vill ha betalt på nytt av oss för resten av vägen till Kon Tum. Anton blir uppbragt och ringer till hotellet i Dalat för att få klarhet i hur det kunnat bli så här. Kvinnan på hotellet ursäktar sig med att det måste bero på att vi bytt buss. Nu får vi finna oss i att betala en gång till och punga ut med tillsammans 160,000 dong för att komma vidare till Kon Tum. Beror detta på missförstånd? Eller brist på kommunikation?

Väldiga kaffeodlingar

Våra ryggsäckar surras fast på taket på nästa buss tillsammans med plastsäckar med foder för vattenbufflar. Vi är oroliga för att våra saker ska bli våta ifall det kommer regn. Norr om Buon Ma Thuot ser vi väldiga kaffeodlingar på sluttningarna. Här är landets verkliga kaffedistrikt. Här finns också tallskogar. Asfaltbeläggningen är mycket bra längs vägen norrut. På ett ställe har en buss kört ut i skogen och ligger på sidan. Vi ser många små transportmaskiner utmed vägkanterna. Ett slags minitraktorer är vanliga. Bussen vi åker med låter som ett utryckningsfordon. Tutar ständigt på människor och fordon längs vägen. Våra ryggsäckar åker ner från busstaket när vattenbuffelfodret lossas.

När vi åkt 10-15 mil norrut från Buon Ma Thuot är vi framme i Pleiku. Detta är den största handelsstaden i västra Höglandet. Befolkningen växer snabbt. Pleiku blev känt för världen under The American War. I februari 1965 besköt Vietcong en amerikansk förläggning här och dödade åtta amerikaner. Den händelsen blev en förevändning för president Lyndon Johnson att börja en obarmhärtig bombkampanj mot Nordvietnam och att starta uppbyggnaden av amerikanska truppers intervention i Sydvietnam. I slutet av The American War - då sydvietnamesernas sammanbrott närmade sig våren 1975 - flydde civilbefolkningen härifrån och från närbelägna Kon Tum i panik undan nordsidans trupper i riktning mot havet. Tiotusentals människor dog längs vägen. När vi åker in i staden söderifrån, syns på långt håll en väldig monolit mitt i en rondell. På en rundel nertill syns rikliga reliefer av skilda motiv. Jag antar att monumentet är rest till minne av de förfärliga 1960- och 1970-talen i dessa trakter. Längre bort skymtar en nybyggd kyrka genom bussfönstret. Säkerligen också den uppförd efter krigsåren. Lonely Planet-guiden berättar att Pleiku återuppbyggdes på 1980-talet med hjälp från Sovjetunionen, vilket avspeglas i en tämligen fyrkantig nutida arkitektur.

Tidskalkyl för resten av resan

I Pleiku måste vi byta buss igen för den sista etappen mot Kon Tum. Ryggsäckarna åker åter upp på busstaket. Jag sitter och ängslas för att min packning kan gå upp och saker strös efter vägen. Inser att jag behöver lära mig bättre rutiner för bagaget vid lokalbussresor med ständiga oväntade kast.

Efter ett halvt dygns resa i småbussar från Dalat är vi framme i Kon Tum vid halvfemtiden på eftermiddagen. Vi är här nära den norra delen av Centrala Höglandet, där många bergsfolk lever. Anton tvekar inför priset på Dakhlab Hotel och tycker att vi ska höra oss för någon annanstans. Jag är mör efter så många timmar i trånga bussar, så jag betalar gärna lite extra bara för att få vila mig. Anton lyckas pruta ner priset för ett rum till 16 dollar. Det får accepteras. Efter maten tar Anton ett papper och skriver ner en grovskiss för resten av vår tid i Vietnam, och kommer fram till att vi har bråttom att komma vidare. Jag går motvilligt med på att vi lämnar Kon Tum redan tidigt nästa morgon för att ta oss över Centrala Höglandet mot kusten. Vi överger därmed de tidigare planerna på ett halvdagsbesök i minoritetsbyar utanför Kon Tum. Först känner jag mig lite besviken över att vi ska behöva skynda oss så här mycket. Tillstår dock fördelen med att vi nu slipper krångla med ansökan om tillstånd att besöka byarna, samt att vi slipper betala särskilda avgifter för resor som görs på egen hand. Detta enligt lokala bestämmelser i detta område.

Ödelades av B52:or

Utanför Dakhlab Hotel finns också här ett stort monument som minner om händelserna i samband med The American War. Lonely Planet berättar att det här kring Kon Tum förekom stora bataljer mellan sydvietnamesiska styrkor och nordvietnameserna våren 1972. Stora områden ödelades därvid av amerikanska B52:or. Av allt detta märks och syns ingenting idag och vi skulle inte ha en aning om det ifall vi inte hade guideboken. När det blivit mörkt, vågar jag mig ut på stan för att maila till Sverige. Jag hittar dock inget internetcafé, utan får nöja mig med att sms:a. Också här i Centrala Höglandet är det full täckning för Comviq. Trottoarerna är överfyllda med människor i det varma mörkret. Många sitter i dörröppningarna och tittar på VM-semifinalen mellan Brasilien och Turkiet.

I hotellvestibulen på kvällen träffar jag en vietnames från Kon Tum som varit åtta veckor i Sverige och har svenska vänner. Han arbetar nu i olika skogsprojekt här på Centrala Höglandet. Dessutom har han som uppgift att ta emot svenska studenter som kommer på besök till Hanoi.

Torsdag 27 juni - Över Centrala Höglandet till Son My

Vi är uppe med tuppen på morgonen i Kon Tum. Frukost i all hast. Det är dyrt att åka taxi. Anton bestämmer att vi ska försöka hitta motorcykeltransport. Först lite oro vid hotellet eftersom ingen förstår engelska riktigt bra. Vi ber hotellportiern om hjälp. Snart sitter vi bakpå varsin motorcykel på väg mot busstationen. Plötsligt är Anton försvunnen. Genom mitt huvud rusar tankar om vad jag gör om vi kommer isär. Tack och lov dyker han snart upp.

Det blir viss kalabalik vid busstationen. Var finns bussen mot Quang Ngai klockan sju? Det hörs olika bud om saken. Några vill få oss att åka iväg på motorcykel. En kvinna beter sig aggressivt. Hon försöker meddela oss något som vi inte förstår. Det är med hennes buss mot Danang som vi i själva verket ska åka. Våra ryggsäckar hamnar än en gång på busstaket. Anton klättrar raskt upp och surrar fast dem med regnskydd på. "Man måste ta lite initiativ", säger han. Jag känner mig stolt över min sons handlingskraft och praktiska handlag.

Mannen med hatten

När bussen lämnar Kon Tum sitter vi lågt och obekvämt i mitten med ryggen mot färdriktningen. Bredvid mig sätter sig en gråhårig man i svart hatt och pratar livligt på vietnamesiska. Gång på gång lägger han vänskapligt sin hand ovanpå mitt lår. En äldre kvinna i vietnamesisk konisk hatt slår sig ner bredvid. Efter en stunds körning förstår vi att färden går åt nordost över Centrala Höglandet i riktning mot Quang Ngai. En närmare och betydligt vackrare väg än den resebyrån angett kvällen innan. Längs åtskilliga kilometer av vägen pågår vägarbeten med hjälp av grävmaskiner, lastbilar, stensättning för hand och asfaltering.

Vi kommer upp på mer än tusen meters höjd i Centrala Höglandet. En del skog finns kvar här, men mycket av vegetationen förstördes av det amerikanska växtgiftet Agent Orange eller har huggits ner för att bana väg för odlingar. Hela vägen imponeras vi ändå av vackra vyer över ett veckat bergland med frodiga dalgångar. Ulliga lövträdsklungor omväxlar med öppna partier på sluttningarna. Bananträd syns på lägre nivåer. Mannen med den svarta hatten pekar med fem fingrar i luften när jag visar vägen mot Quang Ngai på kartan. Det är fem timmar kvar att åka dit. Anton och jag fortsätter sitta på den smala obekväma sittbrädan med ryggen framåt. Mestadels är det ganska hög musik i bussen.

Svårt med koncentrationen

När jag under resan har tid att vila ögonen på landskapet och reflektera över min roll och situation som resenär, måste jag tillstå att jag har svårt att koncentrera mig och komma ihåg saker. Jag glömmer ofta namn, priser på varor och tjänster och om vi betalat eller inte. Förlitar mig på Anton. Jag tänker på hur svårt det måste vara för en infödd äldre vietnames med kort skolgång att lära sig ens enstaka ord på engelska. Mannen med den svarta hatten har nu flyttat till sätet mitt emot mig. Bakom honom iakttar jag ungdomar - flera unga tjejer med vackra rutiga mundukar och hatt ner i pannan.

Jag bådar upp all min energi för att fortsätta kommunicera med mannen med hatten. Visar grejer för honom och skrattar tillsammans. Jag pekar ut på kartan hur vi åker genom Vietnam. Är inte säker på att han förstår. Jag visar Lonely Planets guide. Han tittar intresserat på min mobiltelefon. Jag visar mitt lilla album med foton från Sverige. Han tycks förstå att vi är far och son. Vi provar varandras glasögon och skrattar. Anton fotograferar mig och mannen med hatten då bussen gör en paus bland bergen. Jag iakttar hur folk sitter på huk på marken kring bussen.

Efter en stunds färd måste vi stanna för vägarbete. Det börjar bära neråt mot dalgångarna. När vi kommit ner i jordbrukslandskapet i dalbottnen, byter vi perspektiv. De invallade risfälten dominerar synfältet. Vattenbufflar blir vanliga igen. Mängder av små gråa hus ligger utströdda. Sedan vi kommit längre ut mot slätten ser vi åter kokospalmer. Det blir varmare i bussen. Skakar en hel del. En kille med hund kliver på och sätter sig bredvid Anton. Vi pratar om hur det kan kännas för kaninerna och hönsen i burarna uppe på det stekheta busstaket. Fönstren är öppna och det är rejält tvärdrag, men trots det är det varmt och klibbigt. En kille sticker ena benet utanför bussen.

Ekologiskt sargade områden

Vi närmar oss kusten alltmer. Himlen är intensivt blå med en del molntussar. Vi är på väg in i en betydligt torrare zon än där vi hittills befunnit oss. Öster om Centrala Höglandet faller bara 50-100 millimeter regn per månad vid denna tid på året. Fast risfälten utanför bussfönstren ser härligt gröna ut. Vi kommer in i en sandig dalgång med höjder omkring och blir påminda om hur ekologiskt sargade dessa områden är.

När vi åkt en bit över platt land, korsar vi de dubbla järnvägsspåren från Ho Chi Minh City till Hanoi. Den 172 mil långa förbindelsen byggdes av fransmännen mellan 1899 och 1936. Äntligen blir det bättre plats i bussen och sista biten till Quang Ngai slipper jag sitta på den smala brädan. Väl framme blir vi rejält omsvärmade vid busstationen. Anton lyckas hitta ett enkelt hotell alldeles i närheten. Vi hamnar ganska högt uppe. Det är kvavt och instängt på rummet och fläkten i taket tycks inte särskilt effektiv. Värdinnan förstår knappast någon engelska. Nyfikna barn hjälper till att tolka.

504 civila massakrerade

Ute på gatan träffar vi åter mannen med hatten. Jag tycker det skulle vara trevligt att äta tillsammans med honom. Anton är tveksam, men vi börjar beställa. Då ser vi hur restaurangens folk lägger is på marken, hackar den och lägger bitar i våra colaglas. Jag går fram till dem, pekar på glasen och gör en gest av illamående. Kvinnan tycks förstå. Vi nickar till mannen med hatten och går vidare.

Gång på gång blir vi uppvaktade av en motorcykelburen man i vidbrättad hatt och grön amerikansk militäruniform. Han erbjuder oss att åka med honom till muséet i Son My som är vårt mål för dagen. Anton gör upp om att han ska hämta oss klockan tre när vi hunnit äta lunch. På posten lyckas jag inte hitta rätt valör på frimärkena, så jag får vänta med att skicka mina vykort. Jag passar på att växla in 200 dollar till dong.

Det är två män - Ngiyin och Trari - som tar oss med bakpå sina motorcyklar från Quang Ngai tolv kilometer mot Son My. Det är fortfarande hett. Jag har läst i Lonely Planet att det i dessa trakter var ett viktigt centrum för motståndskampen mot fransmännen fram till 1954. Vi åker genom vackert landskap med risodlingar, tjudrade kor vid vägen och på andra ställen barn som vallar djur. Där finns grönsaksträdgårdar som skuggas av bland annat eucalyptusträd. För första gången i Vietnam ser vi tecken på torka.

Motorcykelkillarna kör oss till grinden vid entrén till minnesplatsen i Son My där amerikansk militär massakrerade 504 civila till döds en marsdag 1968. Vi träder in genom en port av huggen sten med texten "Hu Chung Tich Son My" upptill. Vi vandrar tvärs igenom den stilla parken kantad av palmer fram till monumentet i sten, krönt av en knuten näve i protest mot våldet. Det var här som en enhet ur amerikanska armén den där marsmorgonen för 34 år sedan urskillningslöst mördade oskyldiga bybor - gamla, kvinnor, barn och små bebisar. Vi tittar under tystnad på minnesstenar med inskrifter på vietnamesiska och engelska om hur hus brändes och familjemedlemmar dödades - åldrarna på varje enskild person anges på stenarna. Längre bort läser vi på en annan sten hur 170 bybor hittades döda i diket bakom. I stammen av en kokospalm syns ännu kulhålen.

Son My vände opinionen

Anton blir märkbart berörd. Inne i muséet tittar vi med avsky på de bilder som togs i Son My av en krigskorrespondent och som först tjugo månader efter dådet blev publicerade och ledde till att massakern drogs fram i ljuset. Avslöjandet av Son My-massakern väckte stor ilska i omvärlden och bidrog starkt till att opinionen mot amerikanernas krig i Vietnam växte till nya höjder. En bild av löjtnant Calley finns med i utställningen - han som fick bära ansvaret för illdådet och 1971 dömdes till livstids fängelse, men slapp ut efter tre år. På en svart tavla i muséet betraktar vi namnen på de 504 människor som dog i Son My - bland dem 182 kvinnor och 173 barn. I en monter ligger artiklar ur svenska Aftonbladet och Expressen från 1970 om vad som skedde här och om efterspelet.

Jag överlämnar en artikel ur Borås Tidning om Son My-massakern från april 2002 av Ingela Gustavsson till guiden Kiew van Phan Thi. Det var henne som Ingela intervjuade vid sitt besök här för ett halvår sedan. Vi hinner se en videofilm om bland annat den amerikanske helikoptersoldaten Hugh C Thompson som gjorde vad han kunde för att rädda offer i Son My. Det är gripande att på videon se Thompson och andra återvända till platsen 1998 - efter trettio år - för att manifestera mot våld och krig. Thompson talade och spelade instrument vid minnesceremonin.

Havet en lisa för själen

Motorcykelförarna kör oss direkt efteråt till en badstrand vid Sydkinesiska Havet några kilometer från minnesparken. Det är vår första närkontakt med havet efter tio dagar i Vietnam. Vågorna, den friska luften, de rosa kvällsmolnen och ljuden från alla badare är en lisa för själen efter det gastkramande besöket i massakerns Son My.

Inne i Quang Ngai på kvällen spelar barnen fotboll utmed gatorna i det varma mörkret. Kvinnorna städar trottoarerna. Vi hamnar på en märklig restaurang där vi serveras mat utan att någon beställning har gjorts. Personalen talar ingen engelska. Det kostar bara 30,000 dong för oss ihop att äta i denna miljö. "Här kan vara större risk för magen än på andra ställen", varnar Anton. Ett tag på kvällen är jag orolig för att bli sjuk. Jag får ett snabbsvar på sms från Marita därhemma. Allt är bra med min mor. Grannen Krister målar hennes uthus.

Fredag 28 juni - Utmed kusten till Danang

När jag vaknar den här morgonen, har jag svårt att minnas namnet på staden där vi befinner oss. Quang Ngai. Det tål att träna på. Som tur är har fläkten på hotellrummet fungerat rätt så bra under natten. Vi äter frukost på gatan utanför hotellet. Anton tar nudelsoppa och bröd. Jag är försiktig och håller mig till coca-cola och en tandkrämstub som jag av misstag köpt och som jag inbillat mig vara choklad. Förvirringskänslan tar överhanden en stund. I närheten av hotellet ser vi en varningsskylt mot spridning av HIV/AIDS.

Vi tar en buss utmed kustvägen norrut. Anton och jag sitter och pratar om att energiförsörjningen i världen måste ställas om för att länder som Vietnam ska få en framtid. En skylt med upplysningen 879 kilometer till Hanoi flimrar förbi. Mitt i trafikvimlet får jag syn på en lastbil med en massa vattenbufflar på flaket. Bussen stannar och jag får syn på flera tiotals hönor hopbundna i benen nere i diket. Några langas in i bussen i kassar. Andra lyfts av raska händer i korgar upp på det stekheta busstaket. Till min förvåning ser jag sedan hur hopbundna hönor kastas fritt i luften upp på taket på bussen. Antar att de på något sätt binds fast däruppe.

Vildsint tutande

En massa människor jobbar i koniska hattar på vägbyggen med grus och sand mitt i den varma solen. Min fråga om de som bär de traditionella hattarna alltid är kvinnor, får jag aldrig riktigt besvarad. Två unga killar hänger i vinddraget halvt utanför bussen. De tjoar till folk utmed vägen. Kanske är det för att försöka få med fler på turen. En av dem klättrar i farten upp på taket och hivar ner saker. Ett väldigt skrikande och gapande. Synd att vi inte har med bandspelare och dokumenterar hörselintrycken. Bussen kör över 100 kilometer i timmen på en lång raksträcka genom ett skogsområde. Föraren tutar vildsint. Det gäller för folk och långsammare fordon att hålla sig undan. Jag tänker på siffran jag hört om trafikdöden i Vietnam. Mer än 10,000 döda varje år. Längst fram i bussen upptill sitter en liten Buddhabild med en ram runtomkring. Runt Buddhas huvud blinkar ljusdioder i rött och grönt. Jag hoppas energierna därifrån skyddar oss från olyckor.

Himlen är klarblå. Vädret är betydligt klarare och stabilare än vi varit vana vid de tio första dagarna på resan. Det är tydligt att vi kommit in i en annan klimatzon. Nu kastar killen i bussöppningen på fem sekunder upp cyklar på busstaket. Jag tänker på hönorna. Vet inte om de är kvar däruppe. Unga tjejer stiger på med dukar för mun och näsa och tunna handskar upp till armbågarna. De sätter sig mitt i bussen på låga pallar som är reservplatser. Dit ner skulle inte jag klara att komma.

Vi hoppar snabbt av bussen vid avtagsvägen till Hoi An. Ett antal motorcyklister flockas runtomkring oss för att få köra sträckan bort till turistmetropolen. Anton står mitt i röran och läser i guideboken och förhandlar på samma gång. Han har alltid trumf på hand i de här situationerna genom sin rutin. Det märks varje gång. Nu lyckas han komma ner till 20,000 dong per person.

På motorcykel med soldat

Efter några hundra meter bakpå motorcykeln dyker jag plötsligt in i en katastrofkänsla. Jag får för mig att min lilla ryggsäck blivit stående kvar på gatan där bussen stannade. Jag skriker och drar i killen framför mig på motorcykeln. Han stannar. Ryggsäcken har han lagt framme på bensintanken. Jag är mycket lättad. Föraren verkar vara omkring de sextio. Pratar lite mer franska än engelska. Jag uppfattar i vinddraget där jag håller mig fast i hans midja att han en gång var soldat i den sydvietnamesiska armén. President Thieu i Saigon var hans ledare. Jag lyckas svara med några meningar på franska. Framme vid Thanh Binh Hotel i Hoi An betalar vi motorcykelförarna de 20,000 dong vardera som vi kommit överens om. Jag ser min förares ansikte darra av förväntan. Kommer i samvetskonflikt. Känner att jag skulle vilja ge honom mer. Samtidigt vill jag vara lojal mot Anton och det pris han förhandlat fram.

På Thanh Binh Hotel i Hoi An får vi ett fint rum för 9 dollar per natt. Vi går ut och äter. Det är hett. Gissar på 35 grader i skuggan. Efter en stunds letande får Anton syn på en liten buss som är skyltad mot Danang. Vi beslutar att använda resten av dagen till en utflykt dit. Nu gäller det att hushålla med den knappt tilltagna tid vi har. Bara Anton och jag och en kille i baksätet åker iväg till Danang. Mannen som kör talar ingen engelska.

Dejavu i Danang

Innan vi passerar över Hanfloden, ser vi Danang rakt framför oss med Monkey Mountains i bakgrunden. Det känns som en dejavu-upplevelse från tiden för The American War då jag såg otaliga TV-bilder härifrån. Här landsteg de första amerikanska reguljära trupperna på sydvietnamesisk mark i mars 1965. Jämnt tio år senare övertogs Danang under kaotiska förhållanden av kommunisterna då drygt en månad återstod till Saigons slutliga fall. Desperata scener utspelade sig på Danangs flygplats våren 1975 då människor på sydsidan flydde i panik.

Detta är idag Vietnams fjärde största stad och markerar nordgränsen för den tropiska klimatzonen. Från busshållplatsen åker vi bakpå motorcyklar till det vackra gulfärgade Chammuséet, grundat 1915 under beskydd av L'Ecole Francaise d'Extreme-Orient. Det indiskinfluerade kungariket Champa blomstrade från 100-talet efter Kristus ända till 1400-talet. Härifrån fanns rika handelsförbindelser med Indien. Hinduismen var den dominerande religionen, sanskrit utgjorde det heliga språket och många influenser kom från indisk konst. Den största samlingen av konst från denna epok finns just här i Chammuséet i Danang. 300 föremål av sandsten och terracotta från 600-talet till 1400-talet är utställda här. Altaren och figurer av Shiva, Brahma och Vishnu imponerar. Det ljusa rummet med figurerna - med utsikt mot Hanfloden - utgör ett av fyra UNESCO-världsarv i Vietnam.

Varför Indokina?

Medan Anton vilar sig, blir jag erbjuden guidning av monsieur Louis som jag just läst om i Lonely Planet. En lärd äldre herre - specialist på Chamkultur - vars engelska i mina öron är synnerligen svårförståelig. Kanske skulle jag rentav ha förstått mer om jag bett honom tala franska. På en stor karta i Chammuséet pekar monsieur Louis ut för mig de fem provinser i Vietnam som under mer än tusen år dominerades av det hinduiska Champariket. Han förklarar för mig att ursprunget till begreppet "Indokina" finns att söka i det långvariga indiska inflytandet. Någonting jag inte haft en aning om. Monsieur Louis lägger ut texten om "yin" och "yang", om manligt och kvinnligt, om nord och syd i Vietnam. Jag är inte säker på att jag förstår. Försöker i min tur berätta för honom att i Sveriges näst största stad kommer det snart att finnas ett världskulturmuseum. Kanske intressant för Chammuséet?

Anton och jag fortsätter från Chammuséet till fots fram till en snedkabelbro över Hanfloden. Den är full av cyklande och motorcykelåkande unga människor. Nere på vattnet ser vi bara en enda traditionell vietnamesisk båt. En ung kvinna sitter vid brofästet och läser i något som verkar vara en akademisk uppsats. Vi passerar universitetets fasader. Det finns många cykeltaxiförare i staden. De är påflugnare än vi varit vana vid. Vi gör ett kort besök inne i Danangs katedral, som byggdes av franska invånare 1923. Den visar upp ett ljust inre. Katedralen tjänar en katolsk församling i Danang på fyra tusen människor. Hundra nunnor finns här.

Vi går in i det gåtfulla Cao Dai-templet från 1956 med sitt allseende öga. Nickar igenkännande vid minnet av det tempel vi såg i Tay Ninh nära gränsen mot Cambodja i resans början. Tjugotusen anhängare till den gränsöverskridande religionen finns i Danang. Framför altaret uppe under taket dominerar texten "Van Giao Nhat Ly" - Alla Religioner Har Samma Visdom. Bakom de förgyllda bokstäverna finns bilder av fem stora världsreligionernas grundare - från höger Mohammed, Lao Tse, Jesus, Buddha och Konfucius.

Chat på vietnamesiska

Anton respekterar att jag inte känner för att åka bakpå en motorcykel trettio kilometer söderut till Hoi An i kvällstrafiken. På torget hittar vi till slut en vit taxibil. Föraren talar ingen engelska, men vi kommer tryggt fram till Thanh Binh Hotel i Hoi An. På kvällen äter vi på vår vanliga restaurang. Jag tillbringar två och en halv timme på internetcafé. Bredvid mig sitter en tjej och chattar på vietnamesiska. I en krönika i Vietnam News läser jag om internetanvändningen. Priset har gått ner mycket på två år och i samma takt har användandet ökat lavinartat.

Mina kvällsfilosofier handlar idag om en jämförelse mellan konsumtions- och säljbudskapen i Sverige och Vietnam. Därhemma skärmar jag till stor del av mig från miljonkören av budskap. De differentierade prisernas häxkittel, reklamen, symbolerna, koderna - jag har lärt mig att stoppa huvudet i sanden inför den hyperkapitalism som smygs på oss i allt större doser. Som västerländsk resenär på egen hand i Asien känner jag mig mer oskyddad. I gatumiljöerna här är jag ett lovligt byte. Varje steg jag tar är mål för ekonomiska kalkyler och förhoppningar om vinst av hundratals blickar. Anton tar det mesta av stötarna. Ensam i den här miljön skulle jag inte ha härdat ut länge.

Lördag 29 juni - Fridfull Mötesplats

Vi äter frukost på restaurangen nära hotellet i Hoi An, där vi varit dagen innan. På väggarna finns texter och recept på maträtter från Sverige, Norge, Danmark, Island och andra europeiska länder. Kvinnan som serverar har två barn, 9 och 14 år gamla. Hon måste betala för deras skolgång och det kräver att hon är igång och jobbar från tidig morgon till sen kväll. "Vietnameser har aldrig semester". Gång på gång försöker hon få oss med till sin affär med tyger. Också ute på gatorna råkar vi ut för kvinnor som vill släpa oss med till deras små affärer.

Anton tänker sig att vi ska hyra cyklar i den lilla staden och ta oss runt till sevärdheterna, men vi överger idén och går till fots istället. Det är inga stora avstånd. I morgonsolen hajar vi till för paketcyklar tungt lastade med isblock på väg att fördelas till dagens dricksglas på restaurangerna. Isen fraktas utan emballage i direktkontakt med solskenet, avgaserna och den befintliga bakteriefloran. De cremegula husen, luftledningarna och de vinröda blommande träden i gathörnen är en fröjd för ögat.

Hemma hos mattelärare

Vi hamnar först i vad Lonely Planet kallar Tran Duong House utmed en gata med en lång rad hus från den franska kolonialtiden. Hoi An var något av ett administrativt centrum under den franska tiden. Vi välkomnas av husets ägare Tran Duong, en 62-årig matematiklärare som inte har råd att bli pensionär utan fortfarande undervisar privatelever när han inte tar emot turister i sitt sevärda hus från 1800-talet. Det har varit i familjens ägo i flera generationer.

Tran Duong har bara tänder nere i munnen. Han har pigga glada ögon och tycker det är trevligt att prata med mig som en kollega från Sverige. Han visar ivrigt hur vattnet vid översvämningen år 2000 gick högt upp på väggen och 1964 nästan till taket. Hoi An ligger nära Sydkinesiska Havet i ett utsatt läge för tyfoner och översvämningar. Tran Duong visar med värme sina föräldrars små altaren med bilder på övre våningen. Han berättar om sin syn på Vietnam och framtiden. Många barn på landsbygden går inte i skolan. "Familjerna är så konservativa". Han säger att väldiga klyftor uppstår i samhället. Talar om att det styrande kommunistpartiet nu transformeras snabbt. "Vietnam kommer att förändras mycket bara på fem år". "Om tjugo år kommer vi att ha flera partier". Tran Duong blygs inte för att visa lådan där jag kan lägga de 10,000 dong han vill ha för besöket.

I centrum av Champariket

Hoi An förblev lyckligtvis tämligen orört under The American War. Därför är åtskilliga miljöer från flera gångna århundraden bevarade och håller på att rustas upp med hjälp av kapital och expertis från Europa och Japan. Man får också internationell hjälp till restaurering av översvämningsskador. Gamla stan i Hoi An är först i Vietnam med att stängas för motorfordon. Hoi An låg i centrum av det hinduiska kungariket Champa redan mellan 100-talet och 900-talet efter Kristus. Redan då var det ett sjudande hamnliv här. Staden nämns i persiska och arabiska dokument från ungefär den tid då vikingarna dominerade Nordeuropa.

Under de fyra århundradena från 1500-talet till 1800-talet anlöpte handelsfartyg Hoi An från stora delar av den då kända världen. Kineser, japaner, thailändare, filippiner, holländare, portugiser, spanjorer, fransmän, engelsmän och amerikaner kom hit för att köpa siden av högsta kvalitet. Likaså te, socker, peppar, elfenben och bly. Hoi An var den första staden i Vietnam som blev ett fäste för kristendomen. En av de kristna missionärerna här under 1600-talet var den franske jesuitprästen Alexandre de Rhodes som införde det latinbaserade vietnamesiska alfabetet som fortfarande används i landet.

Hoi An är i 2000-talets början på väg att bli en västturisternas samlingspunkt av ett format som inte står de gångna århundradenas sjudande sjöfartsliv långt efter. Anton och jag tar oss till marknaden som bär prägel av folkmyller, koniska hattar och grönsaker, frukt, ägg och nötter utan ände. Alltsammans ger ett oerhört kompakt intryck. Sedan blir det besök i en av de kinesiska Assembley Halls med sin karakteristiska miljö i rött och guld. Hoi An var först med att acceptera kinesisk bosättning i södra Vietnam. 1300 kineser bor fortfarande här. De har blivit så assimilerade att de numera pratar vietnamesiska, även med varandra.

Rik kinesisk kultur

Trots den tilltagande hettan tar vi oss också till Fujian Chinese Congregation med en oerhörd rikedom på kinesisk kultur från 1600- och 1700-talen. I motiv på väggmålningar finns skildrat hur familjer flyr från södra Kina till Vietnam på 1600-talet sedan Mingdynastin störtats. Jag lägger märke till Antons noggrannhet när det gäller att titta på skulpturer, tavlor och lampor härinne. Badande i svett sjunker vi ner under ett fliktigt träd utanför själva samlingshallen. Efteråt i det kinesiska Quan Congtemplet - grundat 1653 - får jag av en guide veta att stadens namn Hoi An betyder "en fridfull mötesplats".

Vi går trots den höga temperaturen till Hoi Ans museum. Här finns utställda föremål och foton från de omvälvande åren 1930 till 1975. Utanför muséets altan står ett träd med flikiga blad som blommar i rött. Invid gatan på ett annat ställe ser vi ett träd med väldiga knottriga gröna frukter. Vi har en turistbiljett som berättigar till besök i fem olika sevärdheter i Hoi An.

Vårt nästa besök blir vid den berömda täckta japanska bron. Den första bron på denna plats byggdes 1593 för att länka samman den japanska stadsdelen med de kinesiska delarna på andra sidan en smal flod. Under århundradena har den ursprungliga japanska ornamenteringen av bron behållits ganska väl. Enligt en legend levde här ett väldigt monster som kallades Cu, vars huvud befann sig i Indien, svansen i Japan och kroppen i Vietnam. Varje gång monstret rörde på sig, drabbades Vietnam av förfärliga katastrofer som översvämningar och jordbävningar. Till saken hör att den japanska bron var byggd på monstrets svagaste punkt för att försöka döda det.

Vi får en glimt av en gren av Bonfloden med små båtar av trä, långa åror och ett väldigt fiskenät upplyft ur vattnet på långa spröt. Större blåmålade farkoster ligger längre bort. Här är vi bara några kilometer från Sydkinesiska Havet.

Vad betyder Vietnam?

Stunden i Tan Ky-huset är något av en höjdpunkt under rundvandringen i Hoi An. Detta är numera stadens mest besökta hus. Byggdes av en rik vietnamesisk köpman för två hundra år sedan. Det innehåller en stark japansk och kinesisk influens på lokal arkitektur. Guld, silver och rött mot mörkt trä. Ägarens familj har bott här sju generationer. Guiden berättar hur fransmännen tog med sig värdefulla skulpturer härifrån till Paris för hundra år sedan. "Dem får vi inte tillbaka". Jag passar på att fråga guiden var namnet Vietnam kommer ifrån. Det kom till för fem hundra år sedan då kungarna fanns i Hué. "Människa i söder" är vad Viet Nam betyder. "Vi har fått lära oss genom historien att vara flexibla", säger guiden kryptiskt.

Sedan stannar Anton och jag i Tan Ky-huset och väntar på en kinesisk dans- och sångföreställning. När vi åter äter på restaurangen med de nordiska attributen och kvinnan som vill sälja sina tyger till oss, köper jag åtta kort med vackra vietnamesiska motiv och kuvert för 40,000 dong av en enveten kille på 10-12 år som talar engelska med bra uttal. Jag fotograferar honom framför en affisch med alla lag som deltagit i fotbolls-VM. Han lär oss vad Sverige heter på vietnamesiska. Vi får uttalet finslipat. "Thuy Dien". Några små krusiduller under, över och på bokstäverna skall vara där. Vi kommer att få en hel del nytta av att kunna säga detta.

Mina funderingar den här kvällen i Hoi An handlar om huruvida man gör rätt eller fel när man köper småprylar, kort eller böcker på gatan av barn eller ungdomar. Man vet aldrig i vilka fickor pengarna hamnar. De som allra mest behöver dem, får kanske ingenting. Som kringresande turist är man utlämnad åt godtycke och tillfälliga känslor.

Söndag 30 juni - Från världsarv till marmorberg

På morgonen har jag ont i magen nere i buken. Känns inte så bra. Lite efter klockan åtta stiger vi ändå som planerat in i en beställd buss från hotellet i Hoi An i riktning mot världsarvet My Son. Det ligger fyra mil västerut fågelvägen på kartan. Vi har en tröttsam resa framför oss i långsamt tempo. Anton läser flitigt i guideboken. Jag tänker på alla berömda historiska platser - paralleller till My Son i någon mening - som han redan besökt i exempelvis Indien, Pakistan, Iran och Mellanöstern.

Vi ser mängder av vägarbeten. Här ges många arbetstillfällen. Arbetare kämpar i solen med skottkärror. Det ges säkert hög prioritet åt ansträngningar att få god vägstandard för att kunna frakta turister anständigt till världsarvet My Son. Helt uppenbart innebär detta en kapplöpning med tiden. Jag ser en man som rider på en vattenbuffel. Många enstaka vattenbufflar betar gräs i omgivningen.

En av flera ruinstäder

Vår turistbuss stannar på en liten parkering och Anton och jag går med de andra turisterna över en kabelbro. Därifrån skumpar vi i hettan tre kilometer med jeep fram till själva världsarvsområdet. My Son är det viktigaste av den hinduiska Chamkulturens minnesplatser i Vietnam och introducerades år 2000 på UNESCOs världsarvslista. Här fanns ett betydande intellektuellt och religiöst centrum för Chamkulturen och här kan ha varit begravningsplats för några av dess kungar. Från 300-talet till 1200-talet varade denna epok. Liknande ruinstäder från indiskinfluerade civilisationer i Sydostasien är Angkor i Cambodja, Bagan i Myanmar och Ayuthaya i Thailand.

I den bedövande hettan i My Son möter ruiner i mörkt tegel, garnerade med grönska. Enligt Lonely Planet visar de båtformade taken på inflytande från malajisk och polynesisk arkitektur. Ornamenteringen på en av ruinerna från 800-talet lär föreställa ormar. Jag fotograferar en pelaromramad gudafigur i en vägg. Vi söker skydd mot hettan inne i en ruin. Där finns nischer för lampor. Chamtemplen hade i regel inga fönster. Anton är i sitt rätta element på dessa historiska platser och läser hela tiden energiskt i Lonely Planet. Men luften står alldeles stilla kring ruinerna vilket gör att vi alla blir omtöcknade och har svårt att ta in den fantastiska miljön som man skulle önska. Världsarvet My Son ligger annars i en mycket vacker omgivning. En bergstopp som kallas "The cat's tooth" sticker djärvt upp i bakgrunden. Jorden är röd överallt. En sten full med skrivtecken - kanske sanskrit - ruvar på sina hemligheter.

Nixon bombade My Son

Jag drar mig vidare längs en liten stig till det som Lonely Planet kallar "Grupp A" i My Son. Dessa ruiner förstördes nästan totalt av amerikansk flygbombning och genom helikopterattacker under Richard Nixons tid som president 1969. Under The American War gömde sig Vietcongsoldater nämligen bland ruinerna i My Son. En expert på Chamkultur i Paris skrev ett protestbrev till Nixon, som beordrade sina styrkor att inte ytterligare skada monumenten i My Son. Jag vandrar eftertänksamt i solhettan upp på kullen varifrån jag anar förstörelsen som efter mer än trettio år döljs under växande grönska. Jag ser några stenar som ligger kringspridda. Ett altare härifrån har i efterhand rekonstruerats. Att förstöra det kanske viktigaste av My Sons monument var en av de otaliga krigsförbrytelser som begicks under The American War. Kriget gör sig påmint också nere bland de upprättstående Chamruinerna. Där ligger knäckta pelare på marken vilka också skadades av bombningar.

Kippande efter andan på en av stigarna vid My Son börjar jag prata med två tyskar från Hamburg. Mannen är född 1965. För honom var kriget i Vietnam en av de första världshändelser han minns. Vi filosoferar om tidens gång och om hur varje generation får börja om i ställningstagandet till gott och ont. Vi pratar om teknikutvecklingen och om olika slags resor. Fortsätter dialogen med tyskarna i bussen på den skakiga och dammiga resan tillbaka mot Hoi An.

På motorcykel till Marble Mountains

Efter denna strapats äter Anton och jag en snabb lunch i Hoi An. Trots tröttheten och den klibbiga värmen lyckas min son få mig att ställa upp på ytterligare en utflykt. Vid halv tre sitter vi bakpå varsin motorcykel de tjugo kilometrarna norrut mot Marble Mountains. Jag tycker det är väl långt att åka motorcykel. Det är ett väldigt tutande på vägen. En totalt annorlunda trafikkultur. Trafikanterna vet var de har varandra. Fast jag ser en cyklist som vinglar till. Naturligtvis inser jag att om en enda bilförare är oskärpt, kan olyckan vara framme. Lika farligt kan det vara om en gås eller anka springer ut. Eller om en av korna vid vägrenen gör något oberäkneligt.

Motorcykelkillarna kör oss till entrén vid Marble Mountains. Här har vi en och en halv timme på oss att klättra i berg, gå i trappor och titta på grottor samt insupa vacker natur. Från den första utsiktsplatsen ser vi det toppiga landskapet med flera imponerande marmorberg. När vi tittar uppåt, är blickfånget ett fantasieggande mönster av lövsilhuetter. Vita blommor på grönt garnerar marmorsluttningen. Väldiga orkestrar av cikador från träden blandas med vår flåsande andning när vi tar oss uppåt på stigarna. För att hyra ficklampor till grottbesök, måste vi underkasta oss ritualerna med dricks och prutning.

Samlar till barnens skolgång

Det är ansträngande och obekvämt att klättra upp till toppen av marmorberget Thuy Son. Häruppe frestas ögat av ett säreget landskap med marmortoppar och kaktusbevuxna stenar. När vi vänder blicken mot öster, ser vi Sydkinesiska Havet breda ut sig. Därnere sträcker sig den milslånga sandstranden China Beach där de amerikanska soldaterna brukade hålla till och bada under krigsåren. Ute vid horisonten syns Cham Island. Inåt land i skogen faller stora gråbruna uthuggningar i ögonen. De förefaller vara någon form av bosättningar. Här uppe på toppen av marmorberget växlar jag några ord med en kvinna som samlar burkar för att finansiera sina barns skolgång. Våra blickar möts, men vi tillhör olika världar. Jag håller tillbaka min impuls att ge henne 50,000 dong rakt av. Med hjärtat hade jag velat göra det.

I marmorberget Thuy Son finns ett antal naturliga grottor. Vi går på stigar nedför. Ett pagodliknande torn sticker upp bland de flikiga lövsilhuetterna med havet i bakgrunden. Inne i grottan i slutet av vandringen säljer två gummor tunna böneljus att tända vid Buddhastatyn. Jag skänker dem istället 20,000 dong och deras ansikten lyser som solen i kontrast till de bruna tandraderna. Jag känner på mig att de samlar pengar till sina barnbarns skolgång. Denna plats är ett populärt pilgrimsställe, särskilt vid fullmåne och nymåne samt vid det vietnamesiska nyåret Tet.

Motorcykelkillarna tar oss med på ett kort besök till China Beach. Det är fullt med vuxna, barn och gummibåtar i vattnet. Den motorcykelförare jag åker med berättar att han har en bror i Södertälje. I Hoi An på kvällen gör vi inget särskilt. Är tämligen utpumpade av denna strapatsfyllda och svettdrypande dag. Vi ska upp tidigt nästa morgon för resan vidare mot Hué. Jag sitter ganska länge på internetcaféet. Under tiden vinner Brasilien över Tyskland i finalen i fotbolls-VM. Efter matchen kommer tyskarna vi träffat i My Son till vårt rum och pratar en stund. De reser sex veckor i Vietnam.

Måndag 1 juli - Med tåg till kejsarstaden

Vi åker taxi från hotellet i Hoi An klockan 05.15. I gryningsljuset ser vi en massa cyklar och motorcyklar. Mitt på sträckan till Danang passerar vi en morgonmarknad. Mängder av grönsaker, kärror med kycklingar i burar och ankor i en låda bakpå en motorcykel. När vi kommer in i Danang före 06.00 spelar ungdomar badminton och fotboll på gatorna. Vi sätter oss utanför centralstationen och väntar. Inne i stationshallen är det fullt med folk som tittar på reprisen av VM-finalen Brasilien-Tyskland på storbildsskärm.

Klockan närmar sig sju. En man kommer och pratar med oss på engelska och påstår att vårt tåg mot Hué gått redan 06.30. Han visar sig ha rätt och vi tvingas köpa nya biljetter för 07.27-tåget som vi trott oss ha bokat på hotellet. Det är andra gången på några dagar som en biljettbokning via hotell inte fungerat. Anton känner djup frustration över detta och skriver i tågkupén ett flera sidors brev till Lonely Planet. Vi tror inte att hotellen medvetet försökt lura oss. Snarare handlar det om brist på kommunikation mellan olika instanser. Och att man inte kan lita på tidtabeller som hotell tillhandahåller. Efterhand förstår vi att det expresståg med avgång 07.27 - gallerförsett i fönstren på grund av stenkastningsrisken - inte är det tåg som hotellet i Hoi An borde ha sålt oss biljetter till. Hotellet skulle istället ha försett oss med biljetter till turisttåget Danang - Hué med avgång klockan 06.30, vilket kör utan galler för fönstren. I varje fall hade det varit på sin plats att informera oss om skillnaden mellan tågen.

Lurade på Vietnams vackraste järnväg

"Det är inte alltid det blir som man tänkt sig," säger Anton när vi sitter i vår luftkonditionerade kupé i Reunification Express på väg norrut från Danang mot Hué. Genom det gallerförsedda kupéfönstret är utsikten högst begränsad längs sträckan i närheten av Hai Van Pass. Detta anses vara den vackraste järnvägssträckan i Vietnam. Ett sceneri som vi på grund av felbokningen blir snuvade på. Vi åker hur som helst genom nio tunnlar på sträckan. Det är flera längre stopp för tågmöten på vägen. Här vid Hai Van Pass går klimatgränsen mellan det södra tropiska Vietnam och det norra subtropiska. Norr om Hai Van Pass kan det vara våta, fuktiga vintrar medan det söder om passet är varmt och torrt.

Genom gallerfönstren skymtar frodiga träd på sluttningarna och glittret från havet här och var. I nästa vagn finns öppningar i gallren där det går att titta ut. Dit får vi av någon anledning inte gå. Åter och åter igen känner vi oss lurade på Vietnams vackraste järnväg. Som en liten kompensation kommer matvagnar genom kupén. Överst ligger köttet alldeles fritt. Jag köper kaka och dricka. Personalen talar ingen engelska. De visar med hjälp av sedlar hur mycket jag ska betala. Efteråt kommer städpersonal. Det är massor av skräp på golven att sopa upp. Allt samlas upp i papplådor.

Efter fyra timmars tågresa från Danang kommer vi vid middagstiden fram till centralstationen i Hué. Ett myller av människor och kvävande hetta slår emot oss på perrongen efter färden i den luftkonditionerade kupén. När vi kommer ut genom stationsbyggnaden rusar horder mot oss och erbjuder sina tjänster. Anton parerar dem galant och jag åker snålskjuts på hans integritet.

På cyklar mot Citadellet

Vi tar ett rum på Le Loi Hotel nära järnvägsstationen. För åtta dollar får vi en gemensam dubbelsäng. Vi hyr cyklar. Antons saknar broms, och min har konstiga pedaler. Från poststationen i centrum ringer jag till min mamma hemma i Bohuslän. Klockan är ett i Hué och hos henne är det morgon. Allt verkar vara som vanligt med henne. Efter telefonsamtalet cyklar vi över Perfume River på Trang Tien Bridge med Citadellet i blickfånget snett åt vänster. Dessa byggnader från den vietnamesiska kejsardynastins dagar hamnade 1993 på UNESCOs världsarvslista. Hué med Citadellet som kärna var Vietnams politiska huvudstad under tretton kejsare av Nguyendynastin från 1802 till 1945. Staden med sina kejsargravar anses vara den historiskt mest intressanta i Vietnam. Det känns högtidligt att närma sig detta enastående kulturarv, även om jag på förhand vet att byggnaderna är skadade av krigshändelser och förfall. På en dövstum mans restaurang äter jag en "Hué Special" - kött, grönsaker och frukt inrullat i något som liknar mycket tunt rispapper.

Utmed Citadellets murar cyklar vi längs alléer bort till små sjöar som förr tillhörde kejsarens rekreationsområden. Inramade av kokospalmer är de delvis igenvuxna av stora ruggar med bladväxter. På vägen tillbaka mot ingången till Citadellet köper vi varsin kokosnöt med sugrör, dricker den söta saften och knaprar på fruktköttet. Lonely Planet berättar att en fransk militärarkitekt på 1800-talet lät tiotusentals arbetare bygga dessa två meter tjocka tegelmurar runt Citadellet. Fyra öppningar finns i den 2.5 kilometer långa muren. Vi cyklar runt till Ngo Mon Gate - den mest kända porten. Här utanför parkerar vi cyklarna. En stor japansk grupp guidas runt. Säkerligen får de mycket om sitt eget lands historia till livs - om japanernas ockupation av Hué och hela Vietnam under andra världskriget. Jag knäpper ett vackert foto av Ngo Mon Gate med lotusblad som på det karakteristiska sättet sticker upp ovan vattnet i den nästan torrlagda vallgraven. Över den breda bron i mitten kunde bara kejsaren själv gå. Vid sidan finns mandarinernas hus. Vi läser på en skylt om kejserliga bostäder som förstördes i strider här i slutet av 1940-talet. Det måste ha varit under befrielsekriget mot fransmännen.

Förstörde eget kulturarv

Mitt inne på Citadellet vandrar vi sakta över en stor gräsyta, där kejsarnas privata "Forbidden Purple City" var belägen. Detta var en av de kulturhistoriskt värdefullaste delarna av Citadellet i Hué fram till dess att byggnaderna totalförstördes under den nordvietnamesiska Tetoffensiven i början av 1968. Vi ser ingen skylt som informerar om det kommunistiska Vietnams förstörande av sitt eget kulturarv. Bearbetningen av den egna historien är innu inte färdig. Citadellet ansågs ända fram till 1990 vara ett feodalt arv från kejsardynastins tid som kunde lämnas att förfalla.

Nu återuppbyggs och restaureras sakteliga med hjälp av utländskt kapital små sidobyggnader invid den tomma gräsytan där "Forbidden Purple City" låg. Det fläktar lite på den öppna platsen medan himlen blir alltmer grå. Anton och jag strosar långsamt och eftertänksamt i funderingar över allt som skett på denna plats med alla dess tvära historiska kast. Och kommer en aning ifatt oss själva efter de hektiska dagar som varit.

Vi vandrar vidare till ett sidoområde på Citadellet. Här har kejserliga byggnader renoverats så sent som 1997-1998. Vi påminns om Nguyendynastins makt och rikedom vid de nio dynastiurnorna från 1830-talet. Varje urna väger ett par ton. Mönstren på dem har gammalt kinesiskt ursprung och visar solen, månen, meteorer, moln och landskapsmotiv. Det var denna makt och denna rikedom i Hué som fransmännen slutgiltigt slog under sig 1885, då deras styrkor efter tre dagars plundring intog Citadellet. Det kejserliga biblioteket brändes och många värdefulla föremål togs med till Frankrike. Den 13-årige kejsaren Ham Nghi och hans hov flydde till Laos och ersattes med den mer samarbetsvillige Dong Khanh som avstod varje anspråk på verklig vietnamesisk självständighet. Från dessa händelser 1885 kom Nguyendynastins män här i Hué att bli ett slags lydkejsare under fransmännen som alltmer stärkte sin kolonialmakt i hela Indokina.

Vi kommer tillbaka till Ngo Mon Gate, där vi parkerat våra cyklar. Vandrar ett varv runt byggnaden en våning upp. Här brukade kejsarna visa sig för folket vid viktiga tillfällen. Det var också här som Vietnams siste kejsare abdikerade den 30 augusti 1945 - strax efter andra världskrigets slut då USA fällt atombomber över Japan. Denna dag tog kommunistledaren Ho Chi Minh tillfälligt över makten i Vietnam, men tvingades nästan omedelbart släppa den tillbaka, bland annat till fransmännen. Ho Chi Minh fick istället under åtskilliga år rollen som befrielseledare. Historiens vingslag slår i sanning snabbt vart man än går kring Citadellet i Hué.

1968 - det var ju alldeles nyss...

Mitt emot Ngo Mon Gate dominerar synen av Vietnams högsta flaggstång - en enorm röd duk med gul stjärna fladdrande i vinden. När vi ska ta oss tvärs över den öppna stenlagda platsen bort mot flaggan, upptäcker jag att det är punktering på min cykel. Denna förtretlighet mildras av den omtumlande känslan inför allt som hänt här. Framförallt inför mitt personliga minne av nordsidans Tetoffensiv under The American War i början av 1968.

Jag tänker tillbaka på de ideliga nyhetssändningarna från kriget då jag skulle fylla tjugo år och låg i lumpen på I-17 i Uddevalla, och skulle sträcka täcket på logementet om morgnarna. Det var precis i de dagar då FNL:s flagga under 25 dagar vajade från denna flaggstång på Citadellet i Hué. Det var första gången under The American War som nordsidan intog en del av Sydvietnam och höll den under en längre sammanhängande tid. Offren var kolossala - 10,000 människor dog i Hué under Tetoffensiven. Tusentals sköts i hårda gatustrider, klubbades till döds och begravdes levande av nordsidan. Händelserna i Hué gav ett enormt eko i omvärlden. Det som då skedde i kejsarstaden skulle visa sig bli ett förebud om sydsidans och amerikanernas nederlag. Nu står jag här 34 år senare med sonen Anton och ser barnen på den öppna platsen nedanför flaggkrönet leka med sina drakar i vitt, gult och rött i den ljumma vinden mot en svag sol. 1968 - det var ju alldeles nyss. Herregud, vad ett liv går fort, far det genom mitt huvud.

Punktering på cykeln

På grund av min punktering leder vi cyklarna till den dövstumme mannens restaurang där vi ätit lunch. Där sitter vi sedan invid gatan inklämda mellan parkerade motorcyklar och människomyller och väntar på våra rikliga ris- och kycklingportioner. Anton i svart keps med stora svettfläckar på tröjan. Jag använder väntan till att sitta och iaktta livet på gatan. Lyckas fånga några bortflyende ögonblick på foto. Fyra cykelåkande pojkar - en större fram och mindre där bak - i vita fladdrande skjortor. Kvinnor med sina traditionella ok fyllda med kokkärl. En fullständigt överbelamrad paketcykel. En cykeltaxi glider förbi med kvackande ankor. Gamla kvinnor skjutsas på pakethållaren.

Vi har inget annat val än att leda cyklarna ett par kilometer i skymningen tillbaka mot hotellet. På väg fram till Phu Xuan Bridge passerar vi ännu ett väldigt hyllningsplakat från Ho Chi Minhs födelsedag den 19 maj 2002. Det känns drygt att traska med cyklarna på den östra sidan av Perfume River i riktning mot hotellet vid stationen. Solnedgången i riktning mot Citadellet är underbart fin och det känns trolskt i parkerna utmed floden. Samtidigt lurar en viss osäkerhetskänsla i det fallande mörkret.

Jag sitter sedan och mailar från en dator på turistbyrån vid hotellet. Den fungerar inte särskilt bra och det är lätt gjort att förlora breven innan man hunnit skicka dem. Jag får besked om att vi inte kommer att hinna träffa Göran Haag, vattenexpert vid SIDA i Hanoi, som jag varit i kontakt med. Vi kommer inte att hinna fram till Hanoi i tid för att möta honom. Snart reser han hem till Sverige på semester och slutar därmed sin tjänst i Vietnam. Synd att ett möte som detta inte blir av. Jag hade hoppats på en välbehövlig bearbetning av en massa saker jag sett omkring mig under resan.

Tisdag 2 juli - I 1960- och 1970-talens krigszon

Lite före halv sju på morgonen åker vi iväg från hotellet i Hué med en turistbuss skyltad "DMZ Tour". Denna dag ska vi ägna helt åt en 360 kilometer lång tur till trakten av den demilitariserade zon som skilde Sydvietnam från Nordvietnam under den tid landet var delat 1954-1975. Bussen kör norrut från Hué på väg nummer 1. Efter en timme passerar vi genom ett ödsligt område med vitaktig sand i marken. En kyrkogård med vita stenar skymtar förbi. En grupp vitskrudade människor i en skog får mig att tänka på att det enligt Lonely Planet fortfarande finns 2000 saknade amerikanska soldater och 300,000 vietnamesiska efter krigsåren - och att man ännu söker i marken, gräver upp gravar och letar efter dödas ben i de här områdena. Jag ser också genom bussfönstret mängder av buddhistiska gravar utspridda i landskapet. Här är överhuvudtaget mycket ödsligt och tomt på människor. En helt annan natur jämfört med de delar av Vietnam vi hittills sett.

Vi passerar förbi staden Quang Tri - i provinsen med samma namn - som närmast totalförstördes vid våldsamma strider våren 1972. Så kommer vi fram till Dong Ha, där guiden Thach stiger på bussen som tar in på väg nummer 9 västerut i riktning mot gränsen till Laos. Vi befinner oss här en bit söder om den tidigare demilitariserade zonen. Guiden Thach berättar med frenesi på hyfsad engelska från bussens främre del i koncentrat historien om hur Vietnams folk under två årtionden av det kalla kriget hamnade i kläm mellan öst och väst och fick lida ohyggligt. Hon talar först om stilleståndet med fransmännen 1954 efter slaget vid Dien Bien Phu och om hur den forna kolonialmakten fick 300 dagar på sig att dra tillbaka sina trupper hem till Frankrike. Demarkationslinjen mellan södra och norra Vietnam - som idémässigt gick tillbaka på Potsdamkonferensen mellan stormakterna 1945 - kom att gå vid sjuttonde breddgraden utmed Ben Hai River nära vår färdväg. Gränslinjen var först tänkt att bli temporär, men när de allmänna valen 1956 gick om intet, blev demarkationslinjen och den demilitariserade zonen tvärs genom landet permanent för en generation framåt.

Överösta med historia

Vår guide Thach berättar hur miljontals människor som hamnat på fel sida om gränsen flydde under enorma umbäranden de här åren. Många dog och många kunde aldrig återförenas med sina familjer. Enligt guiden började amerikanska armén redan 1955 förse Sydvietnam med rådgivare. Efter några års konflikt öppnades 1959 Ho Chi Minh-leden norrifrån för att försörja den kommunistiska Vietcongguerillan söderut med hjälp av elefanter och lastbilar. 1961 började amerikanerna använda växtgiftet Agent Orange i kriget. Guiden Thach pekar genom bussfönstren ut över det kulliga landskapet och beskriver hur den amerikanske försvarsministern Robert McNamaras 100 kilometer långa försvarslinje anlades 1965. Idag lär marken där fortfarande likna ett månlandskap av bunkrar och kratrar. 1965 började USA dessutom bomba Nordvietnam. Thach beskriver livligt hur Tetoffensiven 1968 öppnade världsopinionens ögon. Detta var det år då det långa kriget i praktiken avgjordes, menar guiden. Även om det höll på i ytterligare sju år. Guiden Thach överöser oss mer än en halvtimme med fakta om det delade Vietnam och The American War. Det är som om hon ska försäkra sig om att vi inte ska komma undan utan att ha hört hela historien ordentligt. Enligt Thach finns det många av dagens vietnamesiska ungdomar som inte förstår orsakssammanhangen bakom den tidens krig. Thach betonar hur fruktansvärt kriget drabbade Quang Tri-provinsen under åren 1962-1972. Bara över denna del av Vietnam vräktes 300,000 ton bomber ner. Det gick så långt att Richard Nixon 1972 hade tankar på att sätta in kärnvapen mot Nordvietnam. Thach betonar särskilt hur växtgiftet Agent Orange skadade många för livet och hur en del offer lider fruktansvärt ännu idag. Landskapet behöver beskogas igen och marker renas från gift. Ända fram till 1995 - tjugo år efter slutet av The American War - förekom minexplosioner nästan dagligen i dessa trakter.

- Träd kan ersättas och skog kan växa upp igen, säger Thach med ivriga gester framme i bussen. Men de som fått sina liv förstörda av gifter och bomber kan aldrig kompenseras för det.

Kluven inför de fattigaste

Skakade av denna massiva krigsgenomgång gör vi uppehåll på en höjd med utsikt mot den höga buskklädda klippa som kallades "Rockpile" under The American War. Guiden berättar hur amerikanska marinenheter på 1960-talet anlade en bas däruppe och hur helikoptrarna brukade cirkla kring toppen där en landningsramp fanns. Idag ligger trakten tyst och öde och ruvar på minnen och hemligheter från dessa oroliga tider. Längre upp bland bergen blir himlen allt gråare, det börjar regna och temperaturen är bra mycket lägre än nere i det heta Hué. Bussen kör över Dakrong Bridge in en liten bit på det som en gång var Ho Chi Minh-leden. Guiden berättar om de fattiga minoritetsmänniskorna som bor här. Hon talar en aning nedsättande om deras stora familjer och om behovet av familjeplanering. Utspökade i nyinköpta plastregnkappor går de flesta på bussen av vid en by med pålhus, tittar och fotograferar kvinnor och barn i växtfärgade kläder mot en 5000-dongsedel. Jag känner mig minst sagt kluven inför det absurda mötet med dessa fattiga människor. Dessutom påmind om alla utsträckta händer jag gått förbi under resan. Den schweiziske läraren vi lärt känna tidigare på en annan bussresa och som av en slump är med på samma tur som vi idag, bojkottar stoppet hos minoritetsfolket och går inte ur bussen.

Genom ett kaffedistrikt åker vi sedan mot den forna amerikanska marinbasen Khe Sanh, någon mil från gränsen till Laos. 1966 beordrade general Westmoreland 5000 marinsoldater att här på en ödslig platå - strategiskt rätt belägen - bygga upp den bas som skulle bli den största i hela Quang Tri-provinsen. På grund av regnet klarar inte vår buss att ta sig ända fram till basen. Vi tvingas åka de fyra sista kilometrarna till Khe Sanh på slipprig röd lera uppflugna på ett litet lastbilsflak och iförda våra fladdrande plastregnkappor. Bland turisterna på den äventyrliga färden finns en tjej som är lärare på internationella skolan i Cairo. Jag pratar med henne medan jag håller mig fast med ett stadigt grepp. Iögonfallande när vi kommer fram är den stora nybyggda hallen för återvändande amerikanska krigsveteraner. Hit kommer de fortfarande för att bearbeta sina minnen och trauman från krigets dagar. Välhållna nyuppförda staket är en kontrast mot rostig stridsvagnsskrot framför veteranernas hall. Över höjderna vilar molnslöjorna tungt, regnet hänger i luften och det är nästan nordiskt svalt. Detta är typiskt väder för Khe Sanh under regntiden.

Lyndon Johnson besatt av Khe Sanh

Bakom byggnaderna vandrar vi runt på de rödbruna resterna av vad som återstår av amerikanernas landningsbanor i Khe Sanh. Naturen håller på att ta dem tillbaka. Här landade transportplan när närmare 10,000 amerikanska marinsoldater skulle försörjas när de var som flest 1967 och in på 1968. Guiden Thach visar bilder på den otroliga anläggning som då fanns uppbyggd här. På en stor väggkarta inne i muséet pekar vår guide och berättar om Nordvietnams och FNL:s strategi för belägringen av Khe Sanh som inleddes i januari 1968. President Lyndon Johnson var besatt av basen och dess öde och gav order om att den till varje pris inte fick förloras.

På ett foto i muséet ser vi en fårad och bekymrad Johnson böjd över den modell av Khe Sanh som han låtit göra i Vita Huset för att noga kunna följa utvecklingen. Han fruktade att vietnameserna skulle använda taktiken från Dien Bien Phu där de besegrade fransmännen 1954. Det var precis vad de gjorde - om än till ett pris av 10,000 stupade nordvietnamesiska soldater. 100,000 ton fällda bomber från amerikanska stridsplan runt Khe Sanh kunde i realiteten inte stoppa nordsidans framgångar. Efter en flera månader lång belägring och många märkliga turer övergav amerikanerna Khe Sanh sedan 500 soldater offrat sina liv för denna position som de först till varje pris inte fick ge upp - och som ett halvår senare officiellt ansågs "onödig".

"Ett fruktansvärt misstag"

Jag visar Anton en minnessten med en lång text som beskriver denna den mest omskrivna belägringen under hela The American War. 1968 var Khe Sanh i fokus i globala massmedier och bilder härifrån syntes på förstasidorna i världens tidningar. Så småningom stod det klart att nordsidan iscensatt belägringen för att avleda amerikanernas uppmärksamhet från mål för Tetoffensiven längre söderut. Vad som skedde här 34 år innan vi som turister står här sommaren 2002 var i sanning en vändpunkt i det krig som den amerikanske försvarsministern Robert McNamara i sin bok långt senare betecknade som "ett fruktansvärt misstag".

Intrycken känns mäktiga att smälta när vi återigen står på det lilla lastbilsflaket i backarna på väg ner mot vår buss. Det kränger hit och dit i leran och vad som utspelade sig här för ett tredjedels sekel sedan känns fullständigt ofattbart. Anton kom till världen tolv år efter belägringen av Khe Sanh. För mig känns det som om det hade hänt alldeles nyss. Jag får en rispa i handen från kanten på lastbilsflaket när jag hoppar ner efter färden. Det blöder lite och jag ber om desinfektionsmedel när vi äter lunch tilbaka i Dong Ha.

När vi åker norrut i bussen utmed väg nummer 1 berättar guiden Thach om den tio kilometer breda demilitariserade zonen mellan södra och norra Vietnam som inrättades 1954 då fransmännen besegrats. Sedan krigsslutet 1975 har 5000 människor dödats eller skadats i eller runt den demilitariserade zonen. I Lonely Planets guide finns en särskild varningsruta där man bestämt avråder nyfikna och äventyrslystna från att leta efter bombsouvenirer i zonen. Jag tittar med en rysning ut genom bussfönstret över det flacka landskapet där enstaka boskapsflockar betar. Det kommer ännu att dröja många år innan kvardröjande fosforbomber är helt oskadliggjorda.

I kläm i kalla kriget

Många vietnameser blev skilda från sina familjer när den demilitariserade zonen skapades 1954 och försökte sedan desperat ta sig tillbaka hem. En del försökte fly över gränsfloden Ben Hai River på natten. Enligt guiden fanns det de som tog fel flod. Många tragedier utspelades. Troligtvis dödades många fler än som någonsin miste livet vid Berlinmuren. Att nu genom bussfönstret se den idylliska lilla floden Ben Hai River med sina lummiga stränder, och monumentet för det återförenade Vietnam, känns starkt. Samma frågor tränger sig på som för några timmar sedan i Khe Sanh - hur kunde det hända? Vad handlade det kalla kriget om? Hur kunde ett folk som det vietnamesiska komma så fruktansvärt i kläm?

Bussen kör av från väg nummer 1 ut mot havet till Vinh Moc norr om den gamla gränsfloden Ben Hai River. Redan i april 1965 förvandlades byar här till ett månlandskap av amerikanskt bombflyg. Guiden berättar om detta och vi tittar på foton i ett museum. Jag tänker på att Bo Setterlind skrev sin dikt "Vietnam" just vid denna tid. Det fanns redan då sådana som förstod hur snett det höll på att gå i Vietnam. Vinh Moc låg alldeles intill det demilitariserade området. Ändå utsattes människorna för denna förstörelse. 1966 började USA med massiva bombningar och artelleribeskjutningar av Nordvietnam. "Vi ska bomba dem tillbaka till stenåldern," sa Lyndon Johnson oförsiktigt vid ett tillfälle. Vinh Moc blev ohyggligt illa utsatt.

Tunnlar för överlevnadsvilja

Under 18 månaders tid grävdes ett tunnelsystem vid Vinh Moc på tre nivåer och med tolv ingångar ända ner till 23 meters djup under marken. Den unga tjejen som är vår guide nere i tunnlarna berättar att hennes föräldrar hade bott här nere ett helt år. Enligt henne bodde mer än 300 människor i tunnlarna under fem års tid. Sjutton barn föddes i det särskilda förlossningsrummet under jord. Guiden visar också den stora samlingssalen där elektriskt ljus installerades 1970 och där man samlades och sjöng. Vid sidan av civila överlevare fanns också en stor Vietcongbas i tunnelsystemet.

Klart är att de kämpande människorna i Vinh Moc spelade en stor roll för mobiliseringen av överlevnadsvilja i hela Vietnam under de fruktansvärda åren. Slutligen ser jag framför mig en ljus öppning framåt. Grönska och utomhustemperatur möter vid mynningen, och anblicken av Sydkinesiska Havet känns befriande. En sandig bukt breder ut sig söderut. I synfältet ser jag svartmålade träbåtar med grönskande laster i. Ett par barn badar i vågorna. Tystnaden och naturens närhet är påfallande. Den andaktsfulla stämningen ger rika möjligheter till kontemplation över den fasans dramatik som utspelats här.

Dödens gränsflod blivit idyll

En stund senare är vi tillbaka vid monumentet för det återförenade Vietnam och gränsfloden Ben Hai River vid sjuttonde breddgraden, där den väl befästa gränsen mellan Nord- och Sydvietnam gick 1954-1975. Bussen stannar och det är med en högtidlig känsla jag går fram till monumentet av ljus granit med en soldatstaty i vit marmor vid foten. Högst upp på ena sidan finns en reliefbild av Ho Chi Minh med ett citat som beskriver det framtida förenade Vietnam han drömde om. Den store landsfadern fick personligen aldrig uppleva att denna dröm gick i uppfyllelse - han dog 1969, nära sex år innan Vietnam blev ett enat land. Ett par betongfort utmed floden påminner om den gräns som gick här under två decennier och som orsakade så mycket lidande. Sommaren 2002 dominerar idyllen utmed den långsamt framflytande floden. Jag ser några män i långa grå träbåtar. Några uppspända fiskeredskap. En liten pojke vallar vattenbufflar. Några försäljare passar på turisterna då bussarna stannar vid vägkanten en bit från monumentet.

På väg tillbaka mot Hué i kvällningen stannar turistbussen söder om Dong Ha vid skelettet av en kyrka som totalförstördes under en strid på liv och död mellan amerikanska styrkor och Vietcongsoldater. Här är kriget fortfarande fysiskt närvarande i väggarnas kulhål. Gapande tomma fönsteröppningar omramas av rostiga armeringsjärn. Bananträdens glänsande blad utanför i det begynnande regnet blir till gröna konstverk inramade i grå betong. Detta kvarblivna tomma skal från The American War blir i våra huvuden en sinnebild av krigets meningslöshet från denna trettontimmarstur till den demilitariserade zonen med omnejd. När vi är tillbaka i Hué är det redan mörkt.

Onsdag 3 juli - Båttur till kejsargravarna

Vi är uppe ur vår dubbelsäng med myggnät strax efter kl 06.00. Det går inte att maila nu på morgonen heller. Datorn vid Le Loi Hotel i Hué fungerar långsamt eller inte alls. Vi har fått besked om att vi måste vara tidigt vid drakbåten vid kanten av Perfume River för turen till kejsargravarna. Efterhand som tiden går, förstår vi att vi mycket väl kunde ha sovit längre. Inte förrän vid halv nio har tillräckligt många turister kommit för att den färggranna drakbåten ska ge sig iväg. Till slut är vi tolv personer ombord. De flesta i 25-30årsåldern. Flera pratar med varandra om sina resor och vad de gör i sina hemländer. Om universitetet i North Carolina. Om Nya Zeeland. Om Holland. Bara Anton och jag är från Sverige. En kvinna sköljer kläder i flodvattnet. Jag betraktar det kringflytande skräpet, plasten och sjögräset och undrar hur ren den tvätten blir. Många båtar syns tungt lastade med sand och sten.

Vår första anhalt blir vid Thien Mu Pagoda på en kulle med utsikt över Perfume River fyra kilometer sydväst om Citadellet. Det åttakantiga rödaktiga tornet från 1800-talets mitt - en av de mest berömda byggnaderna i Vietnam - har blivit den inofficiella symbolen för staden Hué. Pagoden grundades redan år 1601 på denna plats och har sedan dess förstörts och byggts upp åtskilliga gånger. En massiv sköldpadda av marmor möter oss vid en av byggnaderna, något som symboliserar önskan om ett långt liv. Vi beundrar också en enorm gjuten klocka - Dai Hong Chung - som tillverkades 1710, väger över två ton och sägs kunna höras en mil bort. En väldig gjuten kruka med rykande, tunna böneljus fångar vår uppmärksamhet. Bakom den bisarra skrattande Buddhan i sin glasmonter finns statyer av det förgångnas Buddha, den historiska Buddhan och framtidens Buddha.

Berömd självbrännare

Lonely Planet har en informationsruta om den roll som miljön vid Thien Mu Pagoda har spelat i modern vietnamesisk historia. På 1980-talet var pagoden startpunkt för antikommunistiska demonstrationer. Munkar arresterades och anklagades för att störa trafiken och den allmänna ordningen. I början av 1960-talet var denna klassiska plats centrum för en annan typ av antiregeringsprotester. Bakom huvudhelgedomen finns den gamla Austinbil bevarad som 1963 transporterade munken Thich Quang Duc härifrån till Saigon där han brände sig själv till döds i protest mot Sydvietnams diktatoriske president Ngo Dinh Diem. Ett foto av denna handling som spred chockvågor över världen ser vi utställt i Austinbilens vindruta.

En mil söder om Citadellet i Hué lägger vår drakbåt till där vi ska besöka kejsar Khai Dinhs grav. För att ta oss dit åker vi efter åtskilligt ackorderande bak på motorcyklar på en synnerligen ojämn väg. I samband med den färden lär vi känna en dansk familj med två barn som är med på vår båt. Kejsar Khai Dinh regerade mellan 1916 och 1925. Han tillhörde raden av lydkejsare under fransmännen och hans grav är enligt Lonely Planet typisk för nedgången av vietnamesisk kultur under kolonialtiden. Det västerländska inflytandet på arkitektur och byggnadsmaterial är tydligt. Torn och terrasskonstruktioner i mörknad betong möter oss först. Längre upp finns en gård med rader av elefant-, häst- och mandarinfigurer i liknande mörknat material.

Huvudbyggnaden är praktfull med väggmålningar och färggranna dekorationer av sönderdelat glas och porslin insprängt i cement. Innanför finns en gyllne bronsstaty av kejsar Khai Dinh. Bakom den syns solsymbolen. Hela arton meter under stayn finns kejsarens kvarlevor nedsänkta. Jag tänker på att han dog 1925, strax innan Ho Chi Minh grundade det vietnamesiska kommunistpartiet. Vi pratar med den danska familjen från Holtet utanför Köpenhamn. De berättar att de en gång hyrt en stuga i Horred i Marks kommun. Barnen är elva och tretton år gamla och nu reser familjen runt tre veckor på egen hand i Vietnam. Anton håller med mig om att det är strongt av dem att våga sig på något sådant. Vi fortsätter båtfärden utmed Perfume Rivers gröna stränder medan himlen blir alltmer grå.

Minh Mangs gravkulle

Båten lägger till vid den betydligt äldre kejsar Minh Mangs grav. Han regerade från 1820 till 1840. Arkitekturen smälter harmoniskt in i de naturliga omgivningarna. Detta är kanske den mest spektakulära av Hués kejsargravar. Överallt härinne pushar försäljare för kaffe, te, coca-cola, souvenirer och vykort. För mig räcker det att smutta på en halv ananas i plastpåse. Vi når fram till huvudgården via tre portar. Därifrån leder tre granittrappor vidare till en plats där tidigare ett altare fanns med buffel-, häst- och grisoffer. Sung An-templet var tillägnat Minh Mang och hans kejsarinna. Det nås via tre terrasser. På andra sidan templet går tre stenbroar över sjön Trung Minh Ho. Bron i mitten är av marmor och fick endast användas av kejsaren. Från en stenbro tvärs över den månskäreformade sjön Tan Nguyet går en monumental trappa fram till en cirkelformad mur som symboliserar solen. Därinne under en kulle bevuxen med tallar vilar kejsar Minh Mang från 1800-talets första hälft då Vietnam ännu inte blivit kuvat under det koloniala franska oket.

När vi är tillbaka i drakbåten på Perfume River är besättningen i full färd med att duka upp lunchen. Vi äter ris, grönsaker och kyckling och hinner bekanta oss lite ytterligare med varandra. När vi lägger till för besöket vid kejsar Tu Ducs grav har det börjat regna. Tillsammans med den danska familjen och en del andra råkar vi först gå åt fel håll. Tiden krymper ihop och regnet tilltar innan vi hittar rätt. Jag blir rejält blöt om sandalerna. Tu Duc var den kejsare som satt längst under de 140 åren med Nguyendynastin. Han regerade Vietnam från 1848 till 1883 och levde i stor lyx med sammanlagt 104 fruar och otaliga konkubiner - men han hade inga barn. Mitt på gravområdet finns hedersvakter i sten i form av elefanter, hästar och mandariner. Den fyrkantiga stenkolossen i mitten väger cirka 20 ton och tog fyra år att transportera till platsen.

Två hundra halshöggs för Tu Duc

På andra sidan en halvmåneformad sjö med lotusblommer syns den mur där kejsarens kvarlevor skulle ha begravts vid hans död 1883. På grund av risken för gravplundring beslöts det dock under stort hemlighetsmakeri att han skulle begravas på en annan plats som är okänd än i dag. Varenda en av de två hundra tjänarna som var med och begravde kejsaren halshöggs efteråt, för att hemligheten säkert skulle bevaras. Det som vid Tu Ducs död skilde Vietnam från fransmännens maktövertagande var bland annat adoptivsonen Kien Phucs sju månader på tronen. Denne finns också begravd i närheten. Vi har ont om tid och börjar känna oss dränkta av regnet, så sightseeingen blir inte så njutbar och eftertänksam som hade varit önskvärt vid den märklige Tu Ducs grav.

Anton och jag tar fel väg och måste åka motorcykel för att komma i tid tillbaka till båten. Motorcykelkillen går först med på att köra oss för 10,000 dong. Efter färden vill han ha en hel dollar - alltså 15,000 dong. Anton ger honom de 10,000 som de först kommit överens om. Återigen kommer obehagskänslor över mig som har att göra med det ekonomiska systemet. Med hjärtat skulle jag velat ge killen en dricks på 5000 dong. Utan honom skulle vi inte hunnit med vår turistbåt. Då skulle vi också ha missat tåget mot Hanoi senare på eftermiddagen. Jag accepterar dock att jag är med på resan på lågbudgetvillkor, men gör utläggningar på vägen tillbaka mot Citadellet i Hué kring min frustration över att mötet mellan "oss" och "dom" är så fjärran från en likställd nivå.

Turistbåten med drakhuvud lägger inte till där vi steg på i början av dagen. Vi kommer i land en bra bit från hotellet, och paniken stiger med tanke på att avgångstiden för tåget mot Hanoi närmar sig. Anton springer som en raket genom en park och hejdar två motorcykelförare. Det är precis att vi hinner tillbaka till hotellet för att hämta ryggsäckarna och gå med dem till stationen. På Antons initiativ lyckas vi i sista stund få med oss lite mat att äta på tåget, som lämnar centralstationen i Hué precis på utsatt tid klockan 16.55. Nu har vi sexton timmars nattlig färd framför oss.

Kommunikation på tåget

Vi delar sovkupén med bland annat en kvinna och hennes tvååriga dotter som har ett litet rött band i håret. Mamman tycks inte förstå ett ord engelska. Jag pekar på "Thuy Dien" som betyder Sverige på vietnamesiska, vilket jag antecknat i mitt block. Hennes ansikte spricker upp i ett stort leende. Jag visar våra familjefoton från Sverige. Hon är nyfiken på olika papper som jag visar fram. Tar tag i min arm och vill titta på klockan. När jag tar fram tidningsklipp ur svenska tidningar om Vietnamkriget, känner jag hur engagemanget stiger där hon sitter mitt emot mig på britsen i sovkupén. Plötsligt sätter hon båda fötterna ovanpå mina tår och trycker i takt med att vår kommunikation tilltar i intensitet. Hon gör det flera gånger och jag förstår att det är hennes sätt att markera kontakt och känsla av närhet, trots att vi inte kan tala med varandra. Hon ser lycklig ut när jag med gester får henne att förstå att hon kan få behålla helsidesklippet om Saigons fall ur Dagens Nyheter den 2 maj 1975.

När jag senare på kvällen skriver vykort hem till Sverige, vill min nya vän titta igenom bunten. Med gester visar hon att hon gärna vill behålla två av dem med motiv av vietnamesisk risodling. Naturligtvis får hon det, även om jag redan skrivit adresserna på baksidan. I skymningen passerar vi genom den forna demilitariserade zonen, som vi besökte häromdagen. Jag står i fönstret och försöker spana efter något jag kan tänkas känna igen. Pappan i den lilla vietnamesiska familjen kommer in i kupén och bjuder oss på riskaka. Vid tiotiden klättrar jag upp till min hårda sovbrits överst under taket med en tunn bastmatta som underlag. Tåget åker norrut mot huvudstaden genom det som en gång var Nordvietnam.

Torsdag 4 juli - Ankomst till Hanoi

Sovvagnsnatten i "hard sleeper" blir synnerligen obekväm. Framförallt är underlaget väldigt hårt att ligga på, även om jag placerat min fleecetröja under. Jag känner mig stel i ryggen och ligger och ångrar att jag inte bett om en mjukare sovplats. Det hade funnits, om jag velat betala mer. Men det känns viktigt att resa på Antons villkor utan onödig lyx. Ibland stannar vi och mötande tåg brakar förbi i natten. Jag drar djupa andetag när jag tycker det känns kvavt trots fläkten i taket. Med viljekraft lyckas jag mota undan panikkänslan. Fram emot morgonen sover jag trots allt en ojämn sömn några timmar.

När jag vaknar till liv och tittar ut, är det en soldisig morgon över slätterna en bit inåt land från Tonkinbukten. Jag ställer mig ute i korridoren och böjer mig ner så att jag kan titta ut genom det gallerförsedda fönstret. Vilar ögonen långa stunder på de delvis översvämmade risfälten med vallar emellan. Människor, hästar, vattenbufflar och redskap är utströdda som pärlor i det flacka landskapet. I farten blir de till snabbt bortflyende silhuetter i kontrast mot blanka vattenytor. Många koniska hattar syns i blickfånget. Jag iakttar det rikliga näckrosbeståndet i dammar och breda diken. Risplantor sticker upp ur vattnet. Längs järnvägen löper elektriska luftledningar med vita isolatorer.

Vaggan för vietnamesisk civilisation

I vår kupé har den tvååriga flickan vaknat. Hon äter kokt ägg och hennes mamma pysslar om henne. Är oemotståndligt söt i sin klänning med röda, gula och gröna bårder nertill. Örhängena och det lilla halsbandet är som pricken över i. Pappan kommer och skriver sitt telefonnummer i mitt anteckningsblock. Familjens namn är Thieu. Det är ett öronbedövande oväsen på tåget, och det känns ännu svårare att kommunicera än kvällen innan. Man orkar helt enkelt inte. Utanför rusar de oändliga fälten förbi upp mot Röda Bäckenet, den bördiga slätten som är vaggan för vietnamesisk civilisation sedan två tusen år tillbaka. Jag ser enormt många människor i arbete. De flesta torrskodda, trots allt. Dammar fulla med ankor. Små dragtraktorer med släpkärror skymtar förbi utanför tågfönstret.

När vi åker in mot centrum av Vietnams huvudstad söderifrån är husen alldeles tätt inpå järnvägen iögonfallande. Vi kommer till centralstationen "Ga Hanoi" tio över nio på morgonen. Sedan vi fått lite i magen direkt vid spåren, färdas vi iväg i cykeltaxi. Anton förhandlar som vanligt om priset. Gestikulerar och pratar med tyngd. Jag beundrar honom för hans stora vana och säkerhet. En yngre man i grön tropikhjälm åtar sig att transportera oss till Laos ambassad. Det känns klibbigt och trångt där vi sitter inklämda bland våra ryggsäckar. Först hamnar vi på fel adress och får ta ytterligare en cykeltaxi sista biten. På ambassaden är det härligt svalt med luftkonditionering. Sekreteraren berättar att han en gång drömt om att komma som diplomat till Sverige. Det blev Hanoi istället. Nu ansöker Anton om visum för den fortsatta resan till Laos efter att jag åkt hem till Sverige.

Efter ambassadbesöket lyckas Anton snabbt hitta ett billigt övernattningsställe åt oss. Det blir "A-Z Queen Cafe" i Gamla stan med bland annat sovsalar, restaurang och internetcafé. Allt i ett. Anton använder tid till att tvätta kläder. Sedan ger vi oss ut i den heta stan igen. Som tur är finns det gott om träd och grönska i Gamla stan. Gatumiljöerna är som gröna tunnlar. Det känns betydligt mer ombonat än i det gamla Saigon. Kvinnor med bågnande ok kånkar på fruktkorgar till försäljning. En och annan korg med levande ankor i metallnät bärs också omkring.

Häxkittel av förändringar

Vi får en första glimt av sjön Hoan Kiem Lake och de gröna parkerna runtomkring - något av huvudstadens hjärta och lungor. Motorcyklarnas antal känns inte ett dugg mindre här i Hanoi än i Ho Chi Minh City. På sina ställen står de parkerade i snörräta rader på trottoarerna. Här känns dock gatumiljöerna genuinare och det finns fler cykeltaxis kvar. Anton och jag tar en sådan i riktning mot centralstationen. Vi passerar operahuset med en skog av flaggstänger prydda av röda fanor. Här finns många påminnelser om stadens rika kulturella arv. Lonely Planets beskrivning av Hanoi som "en provinsiell fransk stad på 1930-talet" har säkert visst fog för sig. Samtidigt befinner sig den vietnamesiska huvudstaden i en häxkittel av förändringar jämfört med bara för en kort tid sedan.

På centralstationens vägg mot den stora grönsaksmarknaden utanför står det "Welcome to Hanoi Railway Station". Stationsbyggnaden är en grå betongkoloss i närmast sovjetisk stil. Här på "Ga Hanoi" lyckas Anton skaffa biljetter för nattåg till Sapa uppe i minoriteternas bergsområden i nordväst. Vi promenerar till Laos ambassad för att hämta Antons visum, som är färdigt redan samma dag. Återvänder sedan till stationen, där vi blir kvar länge. I "Booking office for foreigners" köar Anton tålmodigt för att köpa tågbiljett till staden Vinh söderut, avsedd för dagarna efter det att jag återvänt till Sverige. Efter natten i "hard sleeper" är jag rejält trött, men lyckas hålla mig vaken i stationslarmet och läser romanen "Sorrows of war" som någon ungdom prånglat på mig på en gata någonstans. Anton får besked om att köa på ett nytt ställe innan biljetten till Vinh är klar. Det blir stor tidsspillan och vi hinner inte med någon sightseeing den första dagen i Hanoi. Med tanke på tröttheten är det nog ändå bäst så. Vi tittar lite i affärer. Det finns fem skoaffärer i rad på en gata. Enorma berg av solhattar i alla färger på ett annat ställe. Vi äter på kvällen och använder flitigt internetcaféet där vi bor.

Fredag 5 juli - Drakens Halong Bay

Vi tar plats i en liten luftkonditionerad turistbuss halv åtta på morgonen i Gamla stan i Hanoi. För 35 dollar per person ska vi på en tvådagars utflykt till Halong Bay i Tonkinbukten rakt österut. Vi är fjorton turister på med turen. Guiden Phuong, en tjej i 25-årsåldern, berättar livfullt då vi passerar Röda Floden. Det tar ett tag att vänja sig vid hennes engelska. Hon berättar att många kör motorcykel i Hanoi utan körkort. Just nu finns det en miljon motorcyklar i Hanoi. Man beräknar att det år 2010 kommer att finnas två och en halv miljon. Hur ska de få plats? En tanke är att flytta trafiken och människorna utanför staden. Men hur skulle de då försörja sig? Guiden berättar att man inte betalar någon inkomstskatt i Vietnam. På landsbygden är inkomsterna i storleksordningen 10 dollar i månaden. I städerna kanske 30 dollar i månaden - eller upp mot 70-100 dollar om det är en god inkomst.

Efter Röda Floden fortsätter bussen genom ett platt risfältlandskap i riktning mot kusten. Jag lyckas fotografera arbetarna vid ett vägbygge. De kämpar i solgasset med asfalteringsarbeten och med att lägga krossad sten i högar utmed vägbanan. På många håll är det tät bebyggelse. Jag försöker iaktta vad människorna gör ute på fälten. På en del ställen är de många. Någon kör maskin nere i risdammarna. Det ser geggigt ut. Vi kommer ut till kusten strax norr om hamnstaden Haiphong - välkänd från amerikanernas krig. Namnet har etsat sig fast alltfrån Johnsons Tonkinintermezzo 1964 till Nixons minering av hamnen 1972. Söderut ser jag toppiga berg på avstånd genom bussfönstret.

En båtflyktings återkomst

Den luftkonditionerade bussen stannar i Halong City för lunch. Enligt Lonely Planet är vi nu i ett syndens näste, där maffiagrupper försöker göra pengar på turister som reser på egen hand. Här ska man tydligen vara tacksam för att tillhöra en grupp. Vi slussas från bussen in i en sval restaurang. Vid bordet sitter jag mitt emot en yngre kvinna med färggrann huvudduk. Hon heter Liza och berättar hur hon 1978 som åttaåring flydde med sina föräldrar från kinesstadsdelen Cholon i Saigon. Familjen fick betala för att komma ut ur landet. Kineserna förlorade allt de ägde. Man tog ifrån dem husen. Till slut kom de undan i småbåtar på Sydkinesiska Havet. Själv hamnade Liza i USA. Nu är hon 32 år och är på sitt första besök i Vietnam efter båtflykten 1978. Hennes amerikanske man är också med. Jag iakttar de två skilda identiteterna i hennes språk och sätt att vara.

Sedan vi gått ombord på den brunmålade träbåten som ska ta oss till det hägrande Halong Bay och tagit hytter i anspråk på nedervåningen, fortsätter jag att prata med Liza uppe på däck. Hon har bara diffusa minnen av det Vietnam hon lämnade som åttaåring för 24 år sedan. Berättar om den uråldriga konflikten mellan Vietnam och Kina i vilken hennes familj kom i kläm. Fördrivningen av kineser ur Vietnam i slutet av 1970-talet hade också att göra med vietnamesernas krig mot de röda khmerernas regim i Cambodja. Den situation som rådde var oerhört komplicerad och mycket av det som skedde missförstods säkert i väst. Vi diskuterar klyftorna i utbildningsnivåer i dagens Vietnam. Liza reagerar negativt på den aggressiva försäljningsmentaliteten vi möter. Så var det inte i hennes barndom.

Förtrollande landskap

Från vilstolarna på det varma båtdäcket ser vi det storslagna toppiga ölandskapet glida allt närmare. 1994 hamnade detta förtrollande landskap på UNESCOs världsarvslista. Inom ett område på 1500 kvadratkilometer finns över tre tusen öar. Grönskande kalkstenssluttningar och toppar kontrasterar mot bruna och grå klippor som stupar rakt ner. Det är förunderligt hur buskar och träd kan hålla sig kvar däruppe. Det gröna på sluttningarna speglar sig i vattnet och bidrar till den smaragdgröna färgen. Jag ser hål och grottor högt uppe på klippväggarna. Några branta öar pekar som monoliter rakt upp mot himlen. En ser ut som en jättelik hörntand. Skillnaden mellan hög- och lågvatten syns som en rand utmed vattenytan. Det är gott om båtar på vattnen mellan öarna. Vår turistbåt stannar motorerna, kastar ankar och ligger stilla ganska länge. Många av de fjorton turisterna hoppar i från vårt däck och simmar runt i det gröna vattnet. Den disiga himlen bortom bergen ger en underbar omramning. Enligt guideboken är det vanligt med tropiska stormar i området vid den här årstiden. Allt verkar lugnt, men man vet ju inte hur natten och nästa dag kan bli.

Båten lägger till och vi vandrar längs bryggor och går pustande upp till ingången av Hang Dao Go-grottan (Grotto of Wooden Stakes). Guiden Phuong berättar att denna grotta är störst i Vietnam. Den består av tre kamrar som man når via 90 trappsteg. Den första grottan är full av stalagtiter. Väggarna i den andra lyser i olika färger när strålkastarnas ljus faller på dem. Det är mäktigt att se de väldiga grottsalarna med dagsljuset som silar in från den avlånga öppningen högt uppe. Det vietnamesiska namnet på grottan härrör från den tredje kammaren där enligt sägnen folkhjälten Tran Hang Dao på 1200-talet förvarade vassa bambukäppar. Dessa placerades i en flodbädd för att stoppa den mongoliske ledaren Kublai Khans invasionsflotta. Enligt guiden var de senare franska kolonisatörerna förtjusta i grottan - och mycket imponerade av den. Under The American War gömde sig många människor här. Det fanns också stora vapengömmor i skrymslena.

Spännande legender

Guiden berättar om hur Halong Bay enligt traditionen skapades av en stor drake som levde i bergen. De områden som slogs ner av drakens väldiga svans fylldes med vatten medan det som blev kvar kom att bli det synliga dramatiska landskapet. Enligt guiden Phuong står draken för begreppet "makt". Hon beskriver legender som förklarar varför vattnet i havet blev salt. Enligt en berättelse föreställer en naturlig staty i grottan en kvinna med ett barn i famnen. Kvinnan gråter för att hennes man försvunnit under fiske på havet.

När vi omtumlade av grottintrycken går längs träbryggan tillbaka till vår turistbåt, uppvaktas vi av en liten försäljare nere på vattnet. Hennes lilla jolle är överlastad med frukt och grönsaker. Inte ens här i sagans övärld undgår vi säljtrycket. Jag, Anton och svensken Claes som liknar Björn Borg en aning pratar en stund med guiden Phuong när vi åter är på däck. Vi talar om skillnader mellan människors mentalitet i södra respektive norra Vietnam. Enligt Phuong är folk i norr mer traditionella och prioriterar gamla fasta värden som exempelvis egna hus. I söder är människor mer påverkade av västlig kultur och känner sig lockade att resa utomlands.

Phuong beklagar sig över den stora korruptionen i landet. "We only have one party", säger hon förklarande. Phuong har själv studerat turism på universitetet i Hanoi. Med tanke på näringsgrenens snabba ökning, verkar det ha varit en vettig satsning. Phuong kan siffrorna för turismens utveckling i landet utantill. 1994 kom 5000 västerländska turister till Vietnam. 1995 kom 500,000. I år 2002 är siffran 2,500,000 turister. Phuong berättar om en annan människoström som går åt andra hållet. Vietnamesiska ungdomar åker till Australien för att plocka frukt och tjänar stora pengar på det, relativt sett. Det händer att de kan tjäna 2000 dollar per år. Om de stannar upp till fem år, är de rika när de återvänder till Vietnam. Regeringen tvingar dem att deponera en viss summa av vad de tjänat i vietnamesisk bank för att de inte ska frestas att försvinna utomlands för gott.

På däck i mörkret

Solen dalar och vattnet färgas orange mot vågiga skuggor från bergstopparna. Vi äter en härlig kvällsmåltid med rikligt med grönsaker och frukt. Sitter ett bra tag på däck medan mörkret faller. Några hoppar i och simmar i mörkret. Annars är det tyst. Efter nära tre veckor i Vietnams höga ljudnivå är den varma tysta kvällen på vattnet i Halong Bay en lisa för själen. Anton går ner i hytten och vilar. Jag skriver vykort till Sverige, men avbryts åter av en pratstund med guiden. Det är kul att hon tar sig så mycket tid med var och en. Jag vänjer mig efterhand vid hennes bristande engelska uttal. Phuong berättar om sin pappa som är 57 år och en gång var med i The American War i den demilitariserade zonen. Idag är han lärare och har en månadslön på en miljon dong. Det är verkligen inte mycket efter så lång och trogen tjänst. Hans dotter har som turistguide och utblick över världen helt andra chanser för framtiden. Många i sällskapet väljer att sova uppe på däck under himlen. Det är varmt i hytten där nere som Anton och jag ligger. Skvalpandet från vågorna vaggar oss till ro. Det ser ut som att vi har tur och slipper oväder.

Lördag 6 juli - Impulsköp i Dai Nghia

Det blir frukost med frukt och bananer på däck. Dagen börjar med en tur till en liten flytande by inne bland öarna. Det är fullt av små hus på bryggor med båtar förtöjda. Under förmiddagen gör vi sedan en entimmes tur i en liten roddbåt in genom en naturlig droppstensport i berget till en lagun, omgiven av höga grönskande berg. Båtflyktingen Liza sitter längst fram och översätter vad den tillfälliga guiden säger. Det är en fantastisk värld därinne i den runda lagunen. Lodräta kalkstensväggar med ränder och mönster. Grönskan liknar regnskog högt uppe på sluttningarna. Jag ser fullt av håligheter in i den mjuka bergarten. En enorm konsert av cikador och fågelljud hörs från sluttningarna överallt runtomkring. Det är bara årornas plaskande som stör. Här härskar naturen och människan är enbart iakttagare.

Det blir en avkopplande båtfärd tillbaka mot fastlandet. Fjorton personer har varit en lagom stor grupp för upplevelsen av Halong Bay. De flesta är turister från England, Holland, Frankrike, USA och Sverige. Anton och jag sitter mest och lyssnar när de konverserar. Det bildas små subgrupper här och där. Samtalen rör sig om det vanliga kring världen, män och kvinnor, om Bill Clinton, EMU och midnattssolen.

Offer för Agent Orange

Vid halv tolv är vi tillbaka i Halong City. Lunchen intas återigen i en luftkonditionerad restaurang. Jag sitter bredvid ett franskt par och kan tipsa dem om lämpliga sevärdheter i Danang och Hoi An. Berättar för dem om min resa till Frankrike med Lena sommaren 2001. Sedan har vi tre och en halv timme i vår lilla turistbuss tillbaka till Hanoi. Jag läser i min roman "The sorrows of war". Den svenske reskamraten Claes läser med intresse igenom DN-artikeln från 1976 om en resa genom Vietnam som jag har med mig. Själv läser jag också en artikel från november 1979 då många trodde att krigandet i Vietnam bara skulle fortsätta. Att fransmännens och amerikanernas krig nu skulle övergå i kinesernas. Båtflyktingen Lizas man berättar hur han jobbade i amerikanska flygvapnet runt 1979 och tittade på satellitbilder av kinesiska truppsammandragningar vid gränsen. "Vi var övertygade om att det skulle bli ett stort krig mellan Kina och Vietnam", säger han. Farhågorna besannades inte den gången som tur var. Det stannade vid sjutton dagar av gränsstrider i februari 1979.

Turistbussen gör en kort paus på ett rastställe på slätten öster om Hanoi. Av en tillfällighet får jag syn på barn och ungdomar som sitter i rader och jobbar enträget med textilt arbete. Detta är "Dai Nghia Humanitarian Center" som grundades år 2000. Här tränas och arbetar barn och ungdomar som blivit handikappade som en konsekvens av kriget samt sådana som lider av sviterna av växtgiftet Agent Orange. Jag faller genast för de vackra hantverken de gjort som pryder väggarna. Enligt information på väggen går inkomsterna från textilarbetena till stabilisering av dessa barns liv och till att integrera dem i samhället. Just som bussen ska gå köper jag utan betänketid en stor glänsande bonad föreställande människor i koniska hattar som drar nät utmed en flodstrand. Detta kommer att visa sig bli min vackraste souvenir från Vietnam. Vi är tillbaka i Hanoi vid femtiden och tar in på samma dormitory som vi bodde på för två nätter sedan. Jag mailar mycket därifrån på kvällen, och vi äter och tar det lugnt.

*** Söndag 7 juli - Ho Chi Minh och minoritetsmuséet

Denna söndagsmorgon i Hanoi återstår jämt en vecka till min hemresa till Sverige. Efter tre veckors intensivt resande i Vietnam är jag redan så fylld av intryck att det egentligen inte får plats mer. Ändå är jag beredd att göra en kraftansträngning och försöka ta vara på den sista veckan så gott det någonsin går. Till att börja med gör Anton och jag oss beredda att möta landets fader Ho Chi Minh - Uncle Ho. Vi intar först en stadig frukost med stekt ägg och hyr sedan två stabila cyklar.

Under gröna träd och förbi morgonmarknader trampar vi i riktning mot Ho Chi Minhmausoleet. Vi måste först ta oss runt Citadellet, som är militärt område. Sedan sneddar vi åt höger och ser plötsligt det fyrkantiga tempelliknande mausoleet framför oss på andra sidan av ett stort grönt fält. En mycket lång kö av människor i vitt väntar redan före klockan nio i solgasset för att få se Uncle Ho. Först letar vi upp cykelparkeringen, där en kille i röd keps med gul stjärna ritar dit ett nummer på sadeln, låser cykeln och överlämnar kvitto. I skuggan av de väldiga träden utanför mausoleet finns redan tidigt på dagen mängder av cyklar och motorcyklar. Under ett långt solskydd av blått tyg köar vietnameser som denna söndag bestämt sig för att se stoftet av sin landsfader. Vi lämnar ifrån oss våra kameror mot ett kvitto. Inträdet är gratis. En bit bort tillåts vi som västerlänningar och turister gå in mitt i kön. En vietnamesisk flicka undrar om hon får träna på att prata engelska med mig. Jag pratar så mycket jag orkar i hettan. Hon berättar att hon har en lärare från Canada.

Vit och fin i sarkofagen

Utanför mausoleets öppning i den grå fasaden står vitklädda vakter med bajonetter på gevären. De gör ställningssteg just då vi passerar. Tydligen bevittnar vi en vaktavlösning. Just då vi är på väg uppför trapporna in i själva mausoleet, ber en av vakterna att få titta i min magväska. Han är en ganska ung man. "Sorry", "sorry" säger han två gånger till mig med eftertryck. Han är angelägen att som samhällssystemets representant inte göra ett dåligt intryck. Jag tänker på mina upplevelser av diktatur och enpartisystem i de östeuropeiska länderna på 1970- och 1980-talen. Tonfallet är mycket annorlunda i Hanoi, sommaren 2002. Inte mycket av diktaturens stränghet finns kvar. I varje fall inte på ytan. I den aldrig sinande kön går vi sakta runt Ho Chi Minhs balsamerade kropp på tre sidor därinne i det kalla gravrummet. Han ligger där så vit och fin i sin glassarkofag 33 år efter sin död. Det vita håret är välkammat. Anletsdragen är väl bibehållna om än lite konstlade och marmorlika. Händerna respektfullt på täcket. Uncle Ho vilar på en väldig säng av mörkt trä. Strömmen av människor passerar genom mausoleet under överinseende av fyra vakter. Människornas ansikten och kroppsspråk är behärskat neutrala.

Kejserlig vördnad

Ho Chi Minh - Nordvietnams kommunistledare fram till sin död i september 1969 - fick aldrig se sin dröm om landets återförening gå i uppfyllelse. Han önskade sig att bli kremerad efter sin död, en önskan som hans efterträdare i partiet inte efterkom. Efter förebild från Lenins gravplats i Moskva byggdes Ho Chi Minhs mausoleum i Hanoi under krigets sista år av material från hela Vietnam. Några månader efter krigsslutet 1975 - då Vietnam återförenats - invigdes mausoleet. Alltsedan dess har det varit ett centrum för vallfart av miljoner vietnameser och besökare från världens alla hörn. Jag kan inte låta bli att tänka på kejsargravarna i Hué som vi sett några dagar tidigare. Nog finns det ett samband mellan mystiken kring de gamla kejsarna och vördnaden för den kommunistiske landsfadern Ho Chi Minh i glassarkofagen. Även om revolutionären Ho kanske inte själv skulle önskat sig denna roll efter sin död. Enligt Lonely Planet flygs Hos kropp varje höst till Ryssland för underhåll - förmodligen hos de experter som sköter om Lenins stoft. Under de tre månader Ho är borta, är maosoleet stängt.

Omtumlade av den unika upplevelsen får vi ute i solen våra kameror tillbaka. Inte långt från maosoleet passerar vi det brandgula Presidentpalatset där Ho Chi Minh bodde och arbetade från 1954 - då fransmännen var på väg att lämna Vietnam - fram till sin död 1969. Denna byggnad hade dessförinnan från 1906 varit palats för den franske generalguvernören i Indokina. Vi vandrar vidare genom parker med viss svalka under palmträd mot Ho Chi Minhs enkla grönmålade "stilt house" (pålhus) i minoritetskulturers stil. Därutanför står samma vitklädda vakter med gevär som har dragna bajonetter. De är unga män i Antons ålder. Jag ser en av dem torka svett ur pannan på sin kollega med en våtservett. Undrar vad Uncle Ho skulle ha tyckt om dessa vitkläddas roll anno 2002. I alla fall tycker jag att deras praktfulla uniformer och strama uppsyn svär mot det enkla liv som tillskrivs president Ho Chi Minh. Vår kö ringlar uppför trappor under träden förbi fönstren där vi kikar in i de två små rum där Ho tidvis lär ha vistats under åren 1958 till 1969. Det vi ser är ett skrivbord, en radio av 50-talsmodell, en väckarklocka och en enkel säng.

Man med västlig bildning

Vi vandrar vidare i hettan till Ho Chi Minhs museum - invigt på 100-årsdagen av hans födelse 1990. En väldig betongbyggnad med den vietnamesiska statens emblem med stjärna och allt. I entren ber jag om en engelsktalande guide. Anton går med på det för min skull, även om han gärna skulle velat gå lite snabbare fram. En kvinna i blårandig sidenklänning blir vår ciceron. Hon berättar först om den kopparfärgade skulpturen av Ho Chi Minh i hallen där vi kommer in. Träden runt statyn symboliserar motstånd och långt livsperspektiv. Där finns motiv som hänsyftar på de 54 folk som lever i Vietnam.

Guiden visar oss genom museet och berättar samtidigt om Hos liv. Som 21-åring lämnade han Vietnam 1911 och reste till Frankrike. Arbetade, studerade, lärde sig franska och blev en man med västlig bildning. Han upptäckte att fransmän i Frankrike var bättre än de kolonialherrar han mött i Vietnam. Hans mål var att påverka västvärlden att förbättra situationen för hans folk. Ho besökte också andra länder. 1914 var han över i London. Guiden visar oss att Ho hade 38 artiklar publicerade i tidningar enbart i Paris.

1919 begav sig Ho Chi Minh till fredskonferensen i Versailles för att be de stora makterna om självständighet för vietnameserna. Konferensen bevärdigade honom inte ens med ett svar. Ho fortsatte ett kringresande liv. Han levde i Ryssland vissa tider. Senare i Kina där han satt i fängelse periodvis. Ho hade kontakter med Spanien under inbördeskriget. Överhuvudtaget tycks han ha haft nära band till dem som ledde världskommunismens framväxt.

Mitt under alla dessa år av exil grundade Ho Chi Minh Vietnams kommunistiska parti 1930. Guiden visar oss under rundvandringen brev, dokument och föremål som illustrerar Ho Chi Minhs långa kamp samtidigt som de är tidsdokument från 1900-talet. Museets biografisektion innehåller över 2000 dokument, utställningsföremål, filmer och konstnärliga arbeten. Det var under japanernas ockupation av Vietnam under andra världskriget som Ho Chi Minh definitivt återvände till sitt land efter mer än 30 år i exil. Situationen var då fruktansvärd för folket. 1945 dog två miljoner människor av svält. 90 procent var analfabeter.

Hur förvaltas arvet?

Efter den amerikanska segern över japanerna utropade Ho Chi Minh ett självständigt Vietnam, en statsbildning som bara varade i två dagar. Istället blev Ho ledare för Viet Minhs kamp mot fransmännen fram till segern 1954. Med den kunskap som vandringen genom museet ger, upplever jag vad jag själv tog del av på avstånd under 1960- och 1970-talen om vietnamesernas kamp i ett mycket större och mycket längre perspektiv. Innan vi skiljs åt, har jag ett samtal med guiden om hur dagens unga vietnamesiska generation uppfattar sin historia och Ho Chi Minhs livsverk. Hur förvaltar dagens unga hans revolution? Guiden svarar att de måste göra det på sina villkor. Att de måste tolka hans ideal i sin tid. Jag ger henne 20,000 dong för guidningen och säger tack.

Anton och jag cyklar tillbaka mot Gamla stan. På vägen lägger jag märke till kolossala ovala blomsterdekorationer i rött och gult som säljs vid gatan. Väl tillbaka i Gamla stan äter vi en rejäl lunch. I vimlet utanför sträcker en äldre man fram sin tropikhatt framför näsan på mig och ler med en belevad gest. Jag förhärdar mig.

Eftermiddagspasset börjar med vårt cyklande utmed långa lövträdskantade gator i riktning mot kartkanten. Enligt Lonely Planet är det cirka sju kilometer från centrum till Etnologiska Museet. Till slut trampar vi utmed Ho Tay Lake - också känd som Stora Sjön eller Dimmornas Sjö. Härifrån ser vi stadens silhuetter på avstånd. Kring denna sjö finns åtskilliga legender berättade. Det känns inte som om vi är på rätt väg till museet. En restaurangägare ritar på ett papper åt oss och vi inser att vi måste cykla tillbaka samma väg. Pilen på vår karta har väglett oss fel. Det tar oss åtskillig tid i den 35-gradiga hettan att hitta rätt. Frågar flera gånger om vägen. Det vietnamesiska namnet på museet står i guideboken, så vi har ju det att visa på. Folk kan ingen engelska, utan pekar bara. Jag stannar många gånger och dricker ur vattenflaskan i den stora fickan på byxbenet. Det blir mycket svettigt innan vi kommer fram.

Föremål från 54 folkgrupper

Till slut är vi framme vid den runda vitkalkade palmskuggade byggnaden med palmer runt som innehåller Vietnam Museum of Ethnicity. Ett museum som jag blivit rekommenderad från Världskulturmuseets Vänner i Sverige. Det designades med hjälp av Musee del Homme i Paris och invigdes av president Jaques Chirac 1997. Här finns 15,000 föremål från hela Vietnam - från alla de 54 folkgrupper som lever i landet. Alla informerande texter är skrivna på engelska, franska och vietnamesiska. Det finns utmärkta kartor som visar minoriteternas utbredning - mest i norr och nordväst samt i bergstrakterna söderut. Det framgår att Vietfolket utgör 87 procent av de 80 miljonerna invånare i Vietnam. På en utegård i museet ser vi en utställning om krukmakeri. Det framgår av en informationspärm att det är allt svårare att sälja lerkrukor numera. Människor flyttar till städerna och söderut - och plasten konkurrerar ut de gamla materialen.

I Vietnam Museum of Ethnicity finns montrar, dioramor och modeller av byggnader utställda. Museet ger en fördjupad bild av Vietnams etniska mångfald. Anton och jag går runt och försöker ta till oss av intrycken så länge vi orkar. I en monter visas hur koniska hattar tillverkas i Ha Tayprovinsen. En videofilm illustrerar hur tillverkningen går till. Olika delar av landet presenteras. Hos Muong Thofolket visas jakt, vävning och krukmakeri. En mångfärgad plastig hängande prydnad gjord av Tayfolket för tankarna till det som kallats "kitsch" på andra håll. Tayfolkets ceremonier visas. Ett rituellt träd för botande av sjukdomar ser spännande ut. Tay är en grupp på 3 miljoner människor. På stora bakgrundsfoton ses jordbrukslandskap och terrassodlingar. I Lao- respektive Lufolken ingår endast 10,000 respektive 4000 individer.

Ofattbar rikedom

Dockor med synnerligen färggranna kläder representerar olika folkgrupper i Vietnam. Ett helt "stilt-house" (hus på pålar) från Black Thaifolket finns i lokalerna. I denna avdelning övergår museet till att bli något av ett Skansen. En modell av ett flätat högt kommunalhus - med utsirningar i taknocken - från trakten av Kon Tum fascinerar. Jag lär mig att det finns olika grupper inom Hmongfolket - bland andra vita, blå, svarta och röda. Inom den tibetansk-burmesiska folkgruppen i nordvästra Vietnam förekommer svedjebruk. En monter visar initiationsriter hos Yaofolket. Det finns Mon-Khmergrupper i norr. En vattenbuffelkärra finns utställd i ett hörn på brunt grus med vit vägg som bakgrund. Chamfolket finns nämnt - jag tänker på My Son. Efter tre veckor i Vietnam finns många associationer när man vandrar runt här på Museum of Ethnicity. Jag skulle gärna haft en guide som berättat och väglett. Anton tröttnar och sjunker ner i besöksstolarna medan jag travar runt ytterligare en stund.

Innan vi anträder cykelfärden tillbaka mot centrum, fyller vi i en enkät om hur vi uppfattat museibesöket. Det visar sig att det är Ford Foundation och Conseil Regional d'lle de France som står bakom Museum of Ethnicity. Som ett bestående minne av besöket inhandlar jag boken "The Cultural Mosaic of Ethnic Groups in Vietnam" på drygt 200 sidor. Här finns en bred översikt av de 54 folkgruppernas ofattbara rikedom av språk, kulturer, religioner och historiska bakgrunder. Jag kippar efter andan när jag inser vilka enorma kulturella sammanhang som existerar i den här delen av världen utan att vi i Europa vet ett dyft om det. Det känns stort och förpliktande att ha fått en strimma kunskap om det, men samtidigt frustrerande eftersom insikterna känns svåra att omsätta utanför etnologernas specialistkretsar.

Eländigt dåliga tänder

Solen står lägre på himlen och hettan känns något mindre intensiv när vi cyklar tillbaka utmed de långa lövträdkantade gatorna i riktning mot Gamla stan. Jag tänker på vad en kvinna sagt till mig på museet om hur det såg ut i Hanoi så sent som 1995. Då dominerade cyklarna totalt och det fanns knappt en enda motorcykel på gatorna. När vi närmar oss centrum i larmet och virrvarret, cyklar plötsligt en äldre man upp vid min sida. Han är i 60-65-årsåldern och verkar förtjust för kontakten med en västerlänning. Jag ger några ords respons på franska, vilket räcker för att han ska prata på väldeliga i bullret. Vi makar oss åt sidan mot trottoaren. Hans glada leende avslöjar eländigt dåliga tänder. Som jag uppfattar det, är han professor i både matematik och ekonomi på universitetet. Han berättar ivrigt om vilka positioner hans vuxna barn uppnått. Jag är inte säker på att jag fattar mycket av det i larmet och hettan och dessutom på franska. Jag förstår bara att det är något bra han berättar och att han är stolt. Vi tar i hand när vi skiljs med glada leenden. Det känns som om jag gjort något gott när jag lyssnat på en medmänniska, trots att jag nästan ingenting förstått.

Trafiken tätnar ytterligare då vi närmar oss söndagskvällen. Jag har föreslagit Anton att vi ska ta oss fram mot Röda Floden. Jag vill gärna se utsikten över den. Vår växande rutin gör att vi lyckas ta oss fram genom de kaotiska gatumiljöerna. Till slut leder trafikströmmarna - nu med fler bilar - mot en stor bro med stålbalkar som överbyggnad. Vi har hittills trott att vi varit på väg mot den berömda gång- och cykelbron över Röda Floden. Vi förstår att vi hamnat fel. Detta är den tungt trafikerade Chuang Duang Bridge som går parallellt med gångbron. En polisman vinkar avvärjande när vi envist drar våra cyklar upp mot brofästet. Vi står en stund och tittar på motorcyklarna som i högerfilen bredvid bilarna likt en lavaström väller fram från bron in mot centrum. Luften är tjock av avgaser. Jag ser ett par hjälmar bland mängden huvuden. De flesta kör barhuvade eller med keps. På flera ekipage finns barn både framme och bak. Ett ekipage med en bur framtill med fjäderfä som i skräck sticker ut huvudena genom nätmaskorna etsar sig fast i minnet.

Med tåg mot kinesiska gränsen

I skymningen är vi tillbaka vid hotellet i Gamla stan. Vi äter och skickar e-post som vanligt. Efter klockan åtta på kvällen är det dags för avfärd. Tar en cykeltaxi till centralstationen. Över den breda gatan lyser ljusreklam med stjärnmönster samt Hammaren och Skäran. Här finns trots allt något gammalt sovjetiskt kvar i atmosfären. Jag letar upp en brevlåda utanför stationsbyggnaden för mina sista vykort. Det finns enbart vietnamesisk text på lådan. Inte engelsk som jag sett i södra Vietnam.

Stationshallen kryllar av folk nu efter nio på kvällen. Vi får gå omvägar runt spår och tåg för att hitta till vår vagn på tåget åt nordväst mot Lao Cai vid kinesiska gränsen. Det visar sig att vi ska dela kupe med fyra vietnamesiska ungdomar. Jag frågar konduktören när vi ska vara framme i Lao Cai. Han svarar inte. En av de vietnamesiska killarna säger 10.30. Jag gör kvällstoa och lägger mig högst upp under taket på den hårda britsen med en tunna bastmattan under. Ännu ett halvt dygn stundar i den vietnamesiska järnvägens "hard sleeper".

Måndag 8 juli - Till bergsfolkens Sapa

Det blir en del sömn i sovkupen på väg mot nordväst från Hanoi. Järnvägen går nästan spikrakt utmed en gren av Röda Floden mot Lao Cai. Jag har svårt att sträcka ut mig i min fulla längd och stundtals vaknar jag av ett förfärligt gnisslande i vagnarna. Medan jag är på toaletten vid sjutiden på morgonen, stannar tåget. Plötsligt ropar Anton: "Vi är framme !" Jag som trott att vi har några timmar kvar att åka. Tågpersonalen har redan hunnit plombera vagnen där jag befinner mig, så det blir några förvirrade panikminuter då Anton är rädd att jag inte ska hinna av tåget innan det rullar iväg igen. Jag lyckas få upp låset till slut, slita åt mig packningen i sovkupen och ta mig ut på perrongen. Vi befinner oss i trängseln på stationen i Lao Cai, tre kilometer från den kinesiska gränsen.

Vi stuvar in oss med ryggsäckarna i en minibuss med tio passagerare. Målet är bergsstaden Sapa uppe på höglandet en bit åt sydväst. Det bär av uppåt på en slingrande väg i hällande regn. Stora molnbankar skyler bergssidorna av och till. Genom de regnstänkta rutorna uppfattar vi vackra terrassodlingar. Ett par risodlare plöjer med vattenbufflar mitt ute i vattnet. Bussen tar sig förbi små hjordar av kor och vattenbufflar utmed vägkanterna. Bananbladen följer oss långt uppåt sluttningarna.

Onda aningar om vädret

Efter en knapp timmes färd blir det stopp. En grävskopa håller på och schaktar ett stort sår i den röda sluttningen. Nedanför röjer en maskin upp, så vägen ska bli farbar igen. Vi är på väg mot en av Vietnams mest populära turistorter, så det dröjer inte länge innan långa köer av bussar och bilar uppstår åt båda håll. Scenen omramas av veckade helgröna sluttningar med buskar och små ytor med grödor. Det fortsätter regna kraftigt. Efter en dryg halvtimme är vägen öppen igen och vi kommer åter loss med minibussen. Små floder av regnvatten forsar överallt över vägen och eroderar den röda jorden i vägkanterna. Här och var har stenar ramlat ner på vägbanan, dock utan att hindra bussen. Vi ser enstaka människor med minoritetsfolkens klädedräkter utmed vägen. Ju högre upp vi kommer, desto mer av dalbottnen är höljd i regnmoln och dimmor. Tröttheten känns alltmer efter nattens färd på tåget i "hard sleeper".

Vi når Sapa som ligger på 1.650 meters höjd över havet. Efter ett par timmar i minibussen är det skönt att vara framme. Vädret är bedrövligt och ingenting syns av den naturskönhet den lilla staden är så berömd för. Jag grips av onda aningar när jag ser diagrammet på vår karta. Normalt regnar det 500 millimeter i juli månad här. Har vi otur, kommer besöket att fördunklas av regn och töcken - och den strapatsfyllda sovvagnsresan kännas förgäves. I centrum av den lilla staden överfalls vår minibuss genast från båda sidor av hotellfolk. Små visitkort delas ut i bussen innan vi hunnit komma ur. Vi checkar in i det tre våningar höga, kompakta Royal Hotel just där den lilla centrumgatan slutar. Blickfånget korsas av elledningar med gammaldags isolatorer på stolpar. Vi får ett fint rum med utsikt över den molnhöljda dalen. Tar det lugnt och vilar.

"Köpterror" av minoriteter

När vi går ut på stan vid middagstid för att äta, håller det upp. Mest iögonfallande på gatan i centrum är minoritetskvinnor med korgar på ryggen, som envist bjuder ut sina textilier till turisterna. Deras mörkblå växtfärgade dräkter med huvudbonader i samma färg - garnerade av röda bårder, öronringar och metallspännen - är vackra att titta på. Efter gårdagens besök på Museum of Ethnicity i Hanoi och läsning i Lonely Planet känner vi till Hmongfolket, Dzaofolket och Tayfolket i de här delarna av Vietnam och har förväntningar på att få se deras kultur. Sammanlagt finns fem minoriteter här. Bara 10 procent i Sapa tillhör Viet - majoritetsfolket i landet. Det känns som en besvikelse när den första kontakten med minoriteterna så ensidigt innebär "köpterror". Det är olustigt när kvinnorna envist flockas utanför vår restaurang medan vi äter och väntar på att "överfalla" oss när vi kommer ut på gatan.

Tillbaka på hotellet, beställer Anton vandring med guide i dalgången för morgondagen. Måtte vädret bli stadigare till dess. Det känns ovisst. Fast nu lättar det och den enorma dalen med sluttningarnas alla gröna veck syns från vårt hotellfönster. Molntussarna drar sig allt högre upp mot topparna. Vi tar vara på nuets väderförbättring och vandrar iväg upp mot Sapas utsiktsberg. På vägen avvisar vi ytterligare många av minoritetsfolkets försäljare. De är på som iglar med vykort och textilier. Det känns som om de förstår mig lika lite som jag förstår dem. Jag som rest hit till Kinagränsen ända från Mekong genom hela Vietnam och sett in i så många fattiga ögon och sett så många tiggande händer utsträckta - vad förstår DE om MITT perspektiv? Vad förstår JAG om DERAS liv och historia?

I realiteten diskriminerade

I min nyinköpta bok från museet i Hanoi om den kulturella mosaiken av etniska grupper i Vietnam har jag läst att Hmongfolket består av drygt en halv miljon individer. Det finns minst sex lokala grupper bland dem. I boken kan jag - om jag bara orkar koncentrera mig - läsa flera sidor om Hmongfolkets speciella kultur. Om deras traditioner, klädedräkter, religiösa tro, sociala organisation, mathållning och produktion. Jag kippar efter andan när jag inser att Hmong bara är ETT av 54 folk i Vietnam - alla med sina unika kultursystem.

Enligt Lonely Planet dog cirka 200,000 människor bland Vietnams bergsfolk under the American War sedan de utnyttjats som soldater av båda sidor i kriget. De är än idag i realiteten diskriminerade i det vietnamesiska samhället. Den ökande massturismen de senaste åren är på väg att förändra levnadsvillkoren drastiskt för minoritetsfolken kring Sapa. På gott och ont har de hamnat i souvenirbranschen. Lonely Planet ger ett antal råd hur man som turist med respekt bör förhålla sig till minoritetsfolken. Spontant känner jag att man som västturist skulle behöva åtskillig djup kunskap för att på rätt sätt närma sig dessa människor som under tidernas gång behandlats illa och förtryckts av kolonisatörer, krigsherrar och majoritetsbefolkningar.

Alla dessa bakgrunder orkar vi förstås inte samtidigt ha i huvudet när vi vandrar upp på Ham Rong Mountain vid Sapa. En bit upp på sluttningen tvingas vi vid en spärr betala 20,000 dong per person för att få fortsätta. Pustande står vi där och bläddrar i sedelbuntarna. En gråhårig gumma i vacker dräkt knyter ett smalt färgrant band om min handled. Jag orkar bara se hennes händer - ådriga med brunt skinn. När jag tittar upp, ler hon stort och sträcker upp två fingrar i luften. Hon vill ha 20,000 dong för bandet. Anton får ett guldgult på sin handled. Han skakar på huvudet och vägrar betala. Gumman får nöja sig med de pengar hon får av mig.

Fransmännen anlade bergsstation

Vi fortsätter på en brant, stenig stig mot toppen. Underbara orange blommor sticker upp på sluttningen bland svarta klippblock. Säkerligen något vulkaniskt. Högre upp ser vi svarta klippor med vita vertikala ränder. På själva bergstoppen sitter grupper av unga människor och njuter av utsikten. Jag uppskattar dem till hälften av min ålder. Staden därnere har enligt Lonely Planet 36,000 invånare. Häruppifrån är det mest de bruna och tegelfärgade taken som syns. Sapa anlades 1922 som bergsstation av fransmännen, som byggde de första hotellen här. Efter perioder av bortglömdhet har Sapa de senaste åren börjat blomstra som turistort som aldrig förr. De dåliga vägarna hit har förbättrats åtskilligt.

Mörkare moln med mera regn börjar rulla in över de högre bergen mitt emot. Vietnams högsta topp Fan Si Pan - 3.143 meter över havet - döljer sig någonstans där bakom. Vi ser fortfarande dalbottnen och skönjer terrassodlingar på sluttningarna. Enligt guideboken är Sapa Vietnams kallaste plats och temperaturen kan vintertid vid enstaka tillfällen gå ner mot nollstrecket häruppe. Säkert har det någon gång hänt att bergstopparna pudrats vita. Klimatet här skiljer sig således mycket från så gott som hela det övriga Vietnam.Vandringen ner från utsiktsberget går längs en stig som omramas av unga plantor av tall och gran. Säkert andra arter än dem vi har i Norden. Det känns ändå hemtamt att se dem. Det doftar av unga ljusgröna granskott. Frodiga ormbunkar kantar stigen.

Hotell som svampar ur jorden

Ett hotellbygge kommer i blickfånget innan vi är nere i den täta bebyggelsen. Enligt vår guidebok fanns det 1990 bara ett enda ställe att övernatta på i Sapa - Folkkommittens världshus. Hotellen växer just nu som svampar ur jorden. Det lär finnas minst femtio ställen att bo på i stan. Vi går till Royal Hotel och pustar ut. Mitt tillfälliga magont blir snart bättre. Så promenerar vi åter i centrum. Framför den franskbyggda kyrkan i ljus sten uppehåller sig en grupp minoritetsfolk. På marknadsgatan känner jag mig tvungen att köpa ett litet armband av en flicka. Samtidigt gör jag sju, åtta andra besvikna. Alla tjatar lika mycket - om än artigt. Regnet hänger i luften, så vi bryr oss inte om att gå till en by tre kilometer från centrum som vi tänkt. Vid ett litet tempel träffar vi en äldre engelsman som kommer från en resa i Myanmar och Laos. Så svalt väder som i Sapa har han inte upplevt på sex veckor.

Jag ringer från postkontoret till organisationen Plan International i Hanoi. Får bekräftat att vårt besök hos Ingela Gustavssons fadderbarn utanför Hanoi kommer att bli av på fredag. Ett mycket glädjande besked. Jag ser fram emot det som en höjdpunkt på Vietnamresan innan jag ska flyga hem till Sverige. Jag ringer min mor hemma i Bohuslän för tredje måndagen i rad. Allting verkar vara som vanligt. Hon ser säkert mycket fram emot att jag kommer tillbaka till Sverige nästa måndag. Vi går till vår restaurang. Jag äter nudelsoppa. Köper en extra regnkappa till morgondagens vandring. I skymningen är det en underbar utsikt från vår hotellaltan. Grå bergstoppar tonar fram. Över terrassodlingarna nere i dalen svävar ulliga molnsjok. Vi ser fram med förväntan mot morgondagen.

Tisdag 9 juli - Vandring i terrasslandskap

Vädret bådar gott på morgonen. Anton och jag betalar 10 dollar per person för dagens sextimmars guidade vandring. Guiden Nu - en ung kvinna - möter upp vid hotellet. Förutom Anton och jag är det bara Kirk från Californien som ska vara med. Vid halv niotiden börjar vi gå i riktning mot dalgången. Efter en stund blickar vi ner mot oändliga terrassformer längs sluttningarna mot floden långt därnere åt höger. Det veckade landskapet välver sig mäktigt och tvärs över allsammans ringlar sig terrasser med mörkgröna grödor mellan jordiga kanter. På vissa ställen ser vi höga jordstup mellan de olika nivåerna. Någon form av skog planterad i rader binder jorden mellan terrasspartierna. Efter en stunds vandring ser vi gårdshus med grå "lagårdar" på sluttningarna. I de brantaste partierna växer mörkgrön skog medan solen lyser på motsatta dalsidan och ger ljusare gröna lystrar åt ögat.

Vi märker snart att californiske Kirk är ovanligt tystlåten. Det blir Nu och jag som håller igång samtalet. Jag gissar att hon är en bit över 25 år. Hon kommer från en risodlande familj i Hoa Binhprovinsen väster om Hanoi och tillhör Muongfolket. Hon hade studerat till lärare och blev 1995 placerad av regeringen i en minoritetsby 40 kilometer från Sapa. Vår guide behärskar delvis minoritetsfolkens språk. Hon berättar att barnen i hennes by inte lärde sig läsa och skriva särskilt mycket på sina fem skolår. Hon var tvungen att muta sina elever med godis för att de överhuvudtaget skulle komma till skolan. För sex, sju år sedan var lärarlönen bara 250,000 dong per månad. På senare tid har den gått upp en hel del. Men vår guide Nu valde att hoppa av läraryrket och gå in i turistbranschen i Sapa istället. Hon trivs med det svala klimatet häruppe. Hennes man jobbar för samma hotell som hon. De har ett fjorton månaders barn. Vår guide tycker att turismen är av godo för minoritetsbefolkningen. Bara för sju, åtta år sedan var situationen helt annorlunda. Då fanns ytterst få turister här. Nu kan också berätta hur det var i Sapa under kinesernas gränskrig mot Vietnam 1979. Under en hel månad var befolkningen evakuerad.

Black Hmong-tjejer i indigoblått

Terrängen har hunnit sänka sig något medan vi gått. Jag har lyssnat så intensivt på guiden att jag ibland glömt titta ner i dalen. Ser att vi kommit närmare dalbotten och att gårdshusen tätnar till små byar på andra sidan floden. Här bor Black Hmongfolket. Vi passerar majsodlingar och små bananträd. Solen börjar bränna mot sluttningen och Nu spänner upp sitt rödsvartrutiga paraply som skydd då vägen svänger av brant neråt. Den bitvis rödbrunleriga smala vägen vindlar i serpentiner neråt. Plötsligt står en stadig vattenbuffel mitt framför oss. Den är tjudrad medelst en ring i näsan. Två unga tjejer i mörkblå dräkter med färggranna bårder kommer förbi med varsin börda av indigopinnar på ryggen. Den ena flickan halkar och ramlar pladask i leran mitt framför vattenbuffeln. Jag hjälper henne att plocka upp pinnarna hon haft på ryggen. Lite längre ner vid en trälada får vi stanna och titta på när flickorna kokar den karakteristiska blå indigon i ett bensinfat. Deras händer avslöjar att färgen är föga hållfast. Vår guide ger tecken till oss att vi kan fotografera. Hon kan språket i området och vi som är hennes turister har legitimitet att vara här. Enligt Nu finns många katoliker bland minoritetsfolket här. I den by vi är på väg att passera igenom, bor 800 människor. Femton personer har sitt hem i huset med korrugerad plåt på taket, dit Nu ledsagar oss in. Ett par i 60-årsåldern är våra värdar. Guiden Nu berättar att de har tolv barn, fyra söner och åtta döttrar, som alla bor i omgivningen. De tillhör Black Hmongfolket och är klädda i indigoblått. Enligt Nu - som talar deras språk - bor många människor i denna folkgrupp i Thailand, Laos och Kina. Bara i Vietnam är de en halv miljon. 30,000 från Hmongfolket lever i regionen kring Sapa i sjutton olika byar.

Huset består invändigt av omålat, mörkt trä och är inrett med enkla möbler i samma färg. Golvet är hårdstampat. Eldstäder och obäddade sängar dominerar. Elektricitet till ljus och TV-apparat kommer från små vattenkraftverk i omgivningen. Vi slår oss ner med vår guide och värdarna på enkla britsar runt bordet. Jag visar det lilla fotoalbumet från Sverige. Det är uppskattat. Jag känner att jag vill köpa ett par saker i denna genuina miljö där ingen pressar och försöker tvinga på mig något. Det blir en liten väska för 40,000 dong och en mössa för 35,000.

Omtumlande intryck

Naturscenerierna tar andan ur oss när vi vandrar vidare och passerar en bro över den lilla floden i dalbottnen. Vattnet forsar mellan stenarna omramat av gröna, buskklädda kullar. De högre bergstopparna döljs av moln. Jag vänder mig om och knäpper ett foto på gården vi nyss varit inne i. Några gårdshus just där den brantare sluttningen börjar. En träddunge ruvar bakom husen och en väldig gran höjer sig som ett vårdträd intill. Det porlar av vatten.

Vi kommer till en riskvarn som drivs av en enkel tyngdlagsprincip. En buske med rosa blommor dekorerar anläggningen som är täckt av ett spetsigt tak. Porlandet och plaskandet från kvarnen ger en stilla frid år landskapets skönhet. Intrycken är omtumlande vart vi än vänder oss. Jag hade gärna velat ta det lugnare för att försöka smälta alla dessa sinnesintryck lite bättre. De tjocka skorna börjar kännas varma och svettiga. Guiden visar oss in i en sommarlovstom skola utmed vägen. Pulpeterna liknar dem vi hade i Sverige på folkskolans tid. En bild av Ho Chi Minh vakar över klassrummet ovanför svarta tavlan. En plansch med den store ledaren främst bland människoskaror och med vietnamesiska flaggor längst bak, är iögonfallande.

Några bönder arbetar med sina oxar uppe på en sluttning. Vi träffar på vattenbufflar som badar i vatten och lera alldeles invid gårdshusen. Det hörs barnskrik. Höns och små kycklingar springer undan. Gräshoppor spelar. Tuppar gal. Färggranna fjärilar fladdrar förbi. Det susar i bambuträden. På något ställe ropar en kvinna "hello!", "hello" när hon se oss och hoppas få sälja något. Dessvärre ser vi också tre, fyraåringar som gör tiggargester. Vi stannar till och handlar bananer och godis. Jag kan inte motstå, utan köper en tygpåse av ett barn.

Genom Tayfolkets byar

När vi gått ett par timmar, rastar Nu med oss i en by hos Tayfolket. Det känns välbehövligt att sitta och vila ett tag. Vår guide förstår inte Tayfolkets språk, så vi kan inte få någon direkt kontakt. Enligt Nu har Tayfolket sällan mer än tre, fyra barn i familjerna. En kvinna skakar majs intill oss. En flicka spelar stilla på ett muninstrument. Alla har mörkblå dräkter med ränder på armarna i grönt, blått och rött. Nu dukar upp lunch som hon burit med i ryggsäcken till oss - bröd, bananer och ananas. Hon berättar om risodlingen här. Det tar fem månader för riset att bli färdigt. Bara en skörd kan tas per år till skillnad från tre nere i Mekong.

Vi reser oss och vandrar vidare. Skulle ha varit skönt med en längre paus. I boken från museet i Hanoi har jag läst att Tayfolket räknar mer än en miljon individer i Vietnam. De lär ha levt här sedan tiden före Kristi födelse. Det känns fel att bara komma och "toucha" dem så här utan att egentligen få veta något om dem. Snart blir det emellertid annat att tänka på. Vi tvingas balansera på smala kanter mellan risfälten. På den ena sidan en terrasslänt, på den andra en vattenfylld risodling. Vi klarar alla fyra att hålla balansen, men inser hur nära vi kan vara att ramla pladask i blötan. Risplantorna är på god väg, men har ännu lång tid kvar till mognad. Dalgången börjar bli trängre. Det är rejält varmt och himlen har blivit klarare igen. Molnslöjorna över bergen har ångat bort. Vi går utmed en ganska brant sluttning. Passerar genom majsfält. Nya risfält. Några ankor vadar mitt ute i det kålgröna. Vi upptäcker foreller i en sump av bambu. Smågrodor likaså. Guiden förklarar att de fångas i mörker och äts hela. Enligt henne är vanligt kött så dyrt här, att folk bara kan äta det någon gång per vecka eller per månad.

Det dyker upp fler och fler terrassodlingar i grönt med skiftande nyanser. Jag tänker på vilken möda som lagts ner här. Mellan ristegarna finns andra grödor insprängda. Jag ser ofta en sorts hjärtbladiga växter i det bruna vattnet. Rosa blommor garnerar utmed kanterna. En unge i knallgul tröja sitter på ryggen av en betande vattenbuffel. Han sitter där med benen dinglande på ena sidan av djuret utan att hålla sig fast. Jag får syn på ett annat barn uppfluget på en stor sten mitt i terrasslandskapets stillhet. Tänker på Astrid Lindgrens barndom i Småland och undrar vilka personligheter som formas i DETTA landskap.

Tuff vandring till Daofolket

Stigen blir alltmer krävande. Den går upp och ner i terrängen. Jag har ont i fötterna, det skaver, det är svettigt och jag blir andfådd. Vi omges av mer buskvegetation än tidigare och efter ett tag ser jag ingen av de tre andra framför mig längre. Stigen bär brant ner mot floden. Trots min alltmer onda högra stortånagel, baxar jag mig neråt så sakteliga. Jag tror att de andra säkert väntar på mig nere vid flodstranden. Till slut hör jag en ljus kvinnoröst uppifrån bambusluttningen. Det är Nu som ropar på mig med bekymrad stämma. De andra har vikit av på en mindre stig åt höger, som jag inte såg. Jag tar mig med viss möda tillbaka uppför sluttningen och återförenas med Nu, Anton och Kirk. Det hade tagit en stund innan de andra förstått att jag gått åt ett annat håll. Nu blev lite uppskärrad, tror jag. Att förlora en 54-årig svensk skulle inte varit bra för turistnäringen i Sapa.

Resten av vandringen blir tuff. Värmen och den onda tånageln gör sitt. Till slut är vi nere vid floden i en by som tillhör Daofolket. Guiden berättar att de har många barn här. Vi köper en coca-cola och sitter flämtande en stund vid det rinnande vattnet. Människorna i sina dräkter är vackra att titta på, men hjärnan registrerar inte längre särskilt bra. Jag har läst i Lonely Planet att Daofolket räknar nära en halv miljon människor. När vi passerar bron över floden, sitter några kvinnor och säljer sina textilier. Vi är inte i form för souvenirer. Orkar knappt ens skaka på huvudet eller säga nej tack. Sluttningen på andra sidan floden är mycket brant. Jag är andfådd och vattnet i flaskan är ljummet eller näst intill varmt. Totalt slut väntar vi på jeepen som ska köra oss tillbaka till Sapa. Vi är tillbaka där med marmelad i benen klockan halv fyra på eftermiddagen.

Sju timmar har gått sedan vi gav oss iväg. Jag tackar Nu för en fantastisk men krävande vandring. Den personliga dialogen med henne har varit avgörande för upplevelsen. När vi vilat oss, bokar Anton in en jeeptur över bergen dagen därpå med Nus man Nguyen. Vi lockas av Lonely Planets beskrivning av bergsvägen som en av Sydostasiens vackraste. Den sena eftermiddagen och kvällen i Sapa blir lugn med små promenader. Från fasaden av ett cremegult hotell - säkerligen byggt under fransmännens tid - ser vi klart bergskammarna upp mot Fan Si Pan, Vietnams högsta punkt. De dimblå bergssidorna skiljs av bergens taggiga horisontlinje från rosafärgade solnedgångsmoln. Detta är de berg som fransmännen kallade Tonkinalperna.

Till maten tar jag en Hanoi Beer till det stekta köttet, löken och riset. Utanför på gatan i skymningen ser vi efteråt ett svenskt par länge kommunicera och prata med minoritetskvinnorna. Kanske är de antropologer. Jag känner intensivt att det krävs mycket mer kunskap, bakgrund och tid för att på rätt sätt närma sig dessa kulturer. Jag går till internetcafeet för att kommunicera hem till Sverige inför min snara återkomst dit.

Onsdag 10 juli - Jeepfärd över gröna berg

Vi möter upp i receptionen på Royal Hotel i Sapa klockan 06.00. Den inbokade chauffören Nguyen är där, klädd i vit skjorta och grå långbyxor. Hans fru Nu har presenterat honom för oss igår. Nguyen kan bara några få ord engelska, så jeepturen över bergen västerut blir ett äventyr i flera bemärkelser. Vi kommer inte att kunna kommunicera så mycket muntligt.

I den tidiga morgonen far vi iväg med Nguyen vid ratten i den gröna ryskbyggda jeepen. Jag framme och Anton bak. Bergssluttningar med granbestånd dominerar utanför Sapa. Kanske är de planterade. Strax efter halv sju är vi framme vid vårt första stopp Thac Bac - the Silver Waterfall. Enligt guideboken är fallet sammanlagt hundra meter högt. Vi befinner oss på cirka 1.700 - 1.800 meters höjd över havet. Anton, jag och vår chaufför är ensamma häruppe vid denna tidiga timma. Luften är härligt frisk och skummet yr från fallet. Nguyen drar iväg med oss uppför trapporna med metallräcken utmed sidorna av vattenfallet. Alltihop verkar nyanlagt. Nguyen visar sig ha kondition som en häst. Jag pustar ganska ordentligt när vi passerar över en bro och börjar nerstigningen på andra sidan. Vietnams högsta topp Fan Si Pan är dold bakom molnslöjor. Vegetationen på bergssidorna är enormt frodig. I stort sett består den av lövskog. Jag funderar på om detta kan vara ett slags tempererad regnskog.

Outhärdligt skakig väg

Femton kilometer från Sapa passerar vi Tram Ton på 1.900 meters höjd. Vi befinner oss i Vietnams högst belägna bergspass. Här går en klimatgräns mellan det svala Sapaområdet och de varmare dalgångarna västerut. Från jeepen ser vi brunröda sår utmed bergssidorna i färdriktningen, där vägen slingrar sig runt en väldig dalgång. Jordskorpan välver sig och veckar sig i oändliga nyanser av grönt. Träd- och buskklädda ytor varierar med kala. Enstaka svarta klippor finns insprängda emellan. Jag har aldrig någonsin sett så många gröna skiftningar. Färgmässigt är det som en sammanfattning av Vietnam från syd till nord. Stor variation av ormbunkar växer på sluttningarna. Stenhögar och stora stenbumlingar kantar vägen. I närmare fyra kilometer kör Nguyen med oss på en outhärdligt skakig väg. Brottstycken av asfalt hugger mot däcken för praktiskt taget varje meter. Kanske är det sådana vägsträckor som enligt Lonely Planet kan "få plomberna att lossna ur tänderna". Ändå tvekar vår chaufför inte för en sekund att köra vidare.

Fantasieggande taggiga toppar i synfältet blir belöningen för att vi klarar den svåra etappen. Uppifrån syns på dalbotten en stenig flodbädd. Efter en stund kör vi alldeles intill den. När vi så småningom kommer ner i lägre terräng möter ljusgröna risfält. Först magra och omgivna av skogs- och buskmarker. Minoritetskvinnor med röda dukar på huvudet dyker upp längs vägen. Naturen blir allt intensivare grön ju längre vi åker. Jag lägger märke till frodiga hängande lövträd på sluttningarna. Bergstopparna döljs av moln. Vår chaufför passerar vattenbufflar och hundar längs vägen med oroväckande liten marginal. Tutar våldsamt så de håller sig undan. I det flacka landskapet återkommer bananträden. Husen är små och oansenliga.

Tankar på svenskt 30-tal

Högar av stenskärv kantar vägen långa sträckor. Både män och kvinnor jobbar på vägbyggena. Slår sönder stora stenar till grov makadam. Några hackar i dikena. För sina mödor i solhettan tjänar de någon dollar om dagen. En svensk tia. Jag tänker på foton från min pappas 1930-tal då han jobbade på Arbetsmarknadskommissionens vägbyggen i Bullaren och Dalsland. Han fick kämpa med spade, korp och skottkärra av trä på järnhjul. Sjuttio år senare jobbar vägarbetarna i Vietnam nästan likadant, även om de har grävmaskiner och vägbultar till sin hjälp. Lönemässigt värderas deras arbete inte mycket högre än min pappas gjorde i hans ungdoms nödhjälpsarbete.

Dalen fram mot Tam Duong omges av spetsiga kullar. De är gröna ända upp på toppen. Jättelika buskage som liknar rävsvansar pekar mot himlen. Nguyen svänger av på en mindre väg. Stannar till och visar oss fiskedammar i närheten. En bit längre bort träffar vi folk invid vägen. För några unga killar visar jag boken från Museum of Ethnicity i Hanoi. De tittar intresserat. Ett antal kilometer på en knagglig väg återstår till byn som är Nguyens mål för vår dagsutflykt. Också här passerar vi vägbyggen där vi tvingas köra på grov sönderslagen granit. Åter slår det hårt i jeepen. Den verkar tåla hur mycket som helst. Det bär över ett par vattendrag. Vattenbufflar. En kvinna i Daodräkt står med sin häst invid vägen.

Landskapet med spetsiga kullar följer oss ända fram till Daobyn, dit Nguyen bestämt sig för att ta oss med. Vår chaufför kommunicerar på det lokala språket här. Fullt av kvinnor står utmed husen. Det är mycket rött i deras rikt mönstrade dräkter. De tittar skyggt på oss. Nästan andäktigt. Uppenbarligen är de inte vana vid turister. Alldeles intill finns byns affär som säljer coca-cola, öl och tandborstar. Nguyen gör en gest åt oss att slå oss ner hos affärsägaren bakom disken. Denne bjuder oss på söta pinnar och något att dricka. Jag visar honom boken från museet i Hanoi. Flera stycken tittar på bilderna av det egna folket. Nickar och ser intresserade ut. Enligt boken har Daofolket vandrat in till Vietnam från Kina alltsedan 1200-talet. Ett starkt kinesiskt inflytande finns i deras kultur. Jag tänker att det kanske kan vara viktigt att några i deras grupp får se att en bok som denna existerar.

Vad vet Daotjejerna om Vietnam?

Runt omkring oss står unga flickor och tittar med öppna munnar och förvånade ansiktsuttryck. De verkar aldrig ha tänkt tanken att kunna sälja något till turister. Kontrasten till Sapas köpterror är total. Anton gör rörelser som antyder att han vill ta ett foto. Flickorna drar sig tillbaka. Jag säger till honom att vara försiktig. Det känns som en hederssak att inte kränka deras kulturella oskuld. Det är ett gott initiativ av Nguyen att genom alla strapatser ta oss med hit till denna gudsförgätna by upp mot kinesiska gränsen, dit omvärlden ännu 2002 inte riktigt har trängt in. Kanske vet dessa Daotjejer inte ens om att det finns en massa andra minoritetsfolk i Vietnam. Vad vet de om vietnameserna? Vad vet de om sitt land överhuvudtaget? I mitt huvud skapar besöket i deras by många fler frågor än svar. Jag försöker fråga Nguyen vad den avlägsna byn heter som vi har besökt. Tyvärr lyckas jag inte få honom att förstå min fråga.

Det känns att vår chaufför gärna vill skynda på återfärden mot Sapa. Ett par gånger vågar jag be honom om fotopaus. Att ta bilder i farten är svårt på grund av skakningarna. På ett par ställen drivs kor genom makadamen. Nguyen stannar till. Vi äter kycklingsoppa på en liten restaurang. Jag passar på och visar Nguyen foton från Sverige. Han skriver sitt namn bredvid sin hustrus på blocket från igår. "Detta är en av de vackraste vägar jag åkt på," utbrister Anton. "Så gröna berg har jag inte sett någon annanstans i Asien". På vägen tillbaka leker molnen i bergspassen och gör färgtonerna mörkare. Det kommer lite regn på rutorna.

Vietnams högsta topp

Lyckligtvis lättar molnen då vi befinner oss mitt emot Fan Si Pan, Vietnams högsta topp. Vi ser den klart avteckna sig bortom molnslöjor som den mellersta av tre rundade silhuetter. Den ligger på 3.143 meter över havet. På hotellet i Sapa har vi sett annonsering om guidade vandringar dit upp. Terrängen lär vara svår och det krävs stort tålamod för att nå toppen. Min prestation inskränker sig till tanken på hur vi tagit oss från det fjärran Mekong i söder ända hit.

Efter återkomsten till Sapa väntar vi på vårt hotell under eftermiddagen. Jag hinner skicka e-post till Lena hemma i Kinna. Vi äter på stan. Jag tvingas köpa stickade mössor från påstridiga minoritetskvinnor på gatan. Klarar inte stå emot deras eviga "Buy from meee, p l e a s e ....". När vi sitter inne i bussen inför avfärden från Sapa, tränger sig en kvinna in bredvid mig. När jag vägrar köpa av henne, kastar hon i vredesmod ett vattenflaskskydd på mig. Tråkigt nog blir detta de sista intrycken från den paradisiska bergsorten Sapa. Minnena av denna incident lagrar sig i förstone över det genuina och storslagna vi upplevt de två senaste dagarna till fots och per jeep.

I bussen ner mot Lao Cai byter jag erfarenheter med ett yngre danskt par. Lägger märke till de höga sluttningarna mellan terrasserna. Det handlar om en vindlande sträcka på bara tre, fyra mil som tar åtskillig tid att köra. Mot kvällen kommer vi fram till Lao Cai vid Röda Floden. Där är det betydligt varmare än i Sapa.

Kinagräns stängd fjorton år

Anton och jag tar en taxi från järnvägsstationen de tre kilometrarna till gränsen mot Kina. Vi gör det bara för att se gränsen och blicka in på kinesiskt område. En smal flodarm skiljer oss från det väldiga grannlandet. På andra sidan syns nybyggda affärskomplex. En gränspolis i vidbrättad uniformsmössa kommer emot oss halvvägs ut på bron. Detta är det närmsta vi kommer Kina på den här resan. I Lonely Planet läser jag att staden Lao Cai på den vietnamesiska sidan till stor del förstördes under gränskriget 1979. Gränsövergången var sedan stängd hela fjorton år och öppnades alltså inte förrän 1993. De vietnamesiska gränsvakterna sägs fortfarande vara misstänksamma mot backpackers som korsar gränsen här.

I väntan på nattåget mot Hanoi äter vi fruktsallad vid Lao Cais järnvägsstation. Bekantar oss med en kille i turistbranschen. Han vill ha hjälp med att rätta en engelsk text som han ska använda i en broschyr. Vi får veta att en ny dator i Vietnam just nu kostar cirka 5000 svenska kronor att köpa. Det motsvarar 7,500,000 dong. Sju, åtta hyfsade månadslöner. Ännu en absurd illustration till ojämlikheten mellan våra ekonomiska system.

I sovkupen tillbaka mot huvudstaden pratar jag lite med ett äldre vietnamesiskt par. Åtminstone med mannen som kan lite franska. En brittisk kille berättar hänfört om sin klättring upp till toppen av Fan Si Pan. Han verkar nöjd med sin tid i det nordvästra höglandet.

Torsdag 11 juli - Nationella symboler i Hanoi

Vår tredje resa på vietnamesiskt nattåg i "hard sleeper" sover jag en hel del. Färdsättet har blivit till en viss vana. Anton får rentav väcka mig sedan vi stannat på Hanois centralstation. Klockan är 04.30 och det är synd att säga att jag känner mig pigg. I beckmörkret utanför stationen finns många cyclos på plats trots den tidiga timman. Det är fullt av folk på trottoarerna och nästan lika varmt och klibbigt som på dagen. Möjligen en aning friskare i luften. Anton bestämmer sig för en cykeltaxi och vi klämmer som vanligt ihop oss och delar på ett fordon.

Vi stiger av cyclon en liten bit från hotellet "A-Z Queen Cafe" där vi tillbringat två tidigare nätter i huvudstaden. Klockan är lite före 05.00. Tre, fyra brödförsäljerskor är på oss som iglar utmed den folktomma gatan. De lägger sina nygräddade brödkakor med chokladsmak i påsar, trycker dem i händerna på oss och tjatar med vänliga smekande röster. "There is chocolat inside .... There is chocolat inside ...." Trots att vi är ståndaktiga och inte köper något, följer de efter oss till hotellet som fortfarande klockan 05.15 är stängt. Vi tvingas sitta en lång stund på trappan med ett par av dem trugande och tryckande de varma brödkakorna i händerna på oss. "Buy from me, please ....." varvat med "There is chocolate inside ...." Vi HAR bröd från igår i ryggsäckarna och köper ingenting. Långt om länge lomar kvinnorna besvikna iväg.

Förtrollning vid Hoan Kiem Lake

Anton väntar på att hotellet ska öppnas medan jag - trots tröttheten - tar en promenad till Hanois hjärta runt Hoan Kiem Lake. Den förtrollande sjön är förknippad med en legend kring gångna tiders kamp för självständighet från Kina. I soluppgången klockan 05.40 är de breda trottoarerna utmed sjöns långsida överfyllda med gående, joggande, gymnastiserande människor. Jag ser några som spelar badminton. Luften känns mera syremättad, men obetydligt svalare än på dagen. Här vid Hoan Kiem Lake tycker jag mig möta ett äldre Hanoi än vi gjort i Gamla stans turistkvarter. Silverhåriga män och kvinnor deltar med liv och lust. Somliga i gymnastikkläder och vita tröjor. Några gör rörelser i grupper i ett graciöst konstutövande. Andra står enskilt och stretchar, vända mot sjön. Det känns som att vandra rakt in i en levande tavla av silhuetter. Mjuka människokroppar, träd med flikiga blad och morgonblankt vatten ger en harmonisk känsla åt besökaren. Från motsatta stranden speglar sig höghus i sjöns blanka vatten. Jag vandrar runt hela Hoan Kiem Lake. Det tar nära tre kvart. När klockan närmar sig halv sju tilltar bullret från motorcyklarna och slukar morgontimmans förtrollning.

Anton har under tiden checkat in på vårt tidigare dormitory i "A-Z Queen Cafe". Där kommer vi nu att övernatta mina tre sista nätter i Vietnam före hemresan till Sverige. Vi går till vårt frukostställe och blir serverade av en älskvärd ung tjej som studerar turism på högskolan på en fyraårig utbildning och som pratar utmärkt tyska. Hon drömmer om att få chansen att resa till Tyskland i framtiden. På en bank växlar jag in resten av mina resecheckar. På en poststation får jag mina flygbiljetter hem återbekräftade. Vi tar en taxi till Plan Internationals kontor nära ett av stadens stora hotell. Där får vi mängder av material och broschyrer inför fredagens dagsutflykt till Ingela Gustavssons fadderbarn med familj nordost om Hanoi. Får veta att resan kommer att ta två timmar med taxi. För min del skulle jag haft lust att ta reda på betydligt mer om bistånds- och uppbyggnadsarbete i landet.

Temple of Literature

I hettan beger vi oss iväg i cyclo ett par kilometer västerut från Hoan Kiem Lake. Anton lyckas pruta ner priset till 15,000 dong. Jag känner viss ångest för hur mannen tvingas slita med oss på de solstekta gatorna. Anton hänvisar till att cycloföraren tjänar mer på tjugo minuter än vad arbetare gör på en hel dag på vägbyggena i bergen uppe vid kinesiska gränsen. Jag invänder att det i alla fall är mycket dyrare att leva i Hanoi.

Vi stiger av cyclon vid Van Mieu - the Temple of Literature. Här möter välbevarad traditionell vietnamesisk arkitektur. Vi går in i en parkanläggning under en väldig port. Denna kulturinstitution grundades år 1070 under Lydynastin som ett led i uppbyggnaden av det vietnamesiska kungadöme som växte fram efter frigörelsen från den tidigare tusenåriga kinesiska dominansen. Temple of Literature tillägnades från början den kinesiske vishetsläraren Confucius - Khong Tu på vietnamesiska - för att befästa litterär kunskap och framåtskridande. Confucius var nämligen 1.500 år efter sin levnad en stor filosofisk auktoritet också utanför Kinas gränser.

Quoc To Giam - Vietnams första universitet - grundades här redan år 1076 för att utbilda de furstliga mandarinernas söner. Universitetet spelade tidigt stor roll för att bevara vietnamesisk kulturell och litterär tradition genom århundradena. På 1400-talet började en vit sten sättas upp för varje doktorand med inristade meritlistor och tillhörande litterära texter samt prisande av den egna kungamakten. Vi beundrar dessa stenar i långa rader utmed sidorna i Temple of Literature. Underst framför varje sten finns en utskulpterad sköldpadda - symbolen för önskan om ett långt liv.

Hanois historia

Jag lägger märke till en fransktalande guide med en stor grupp ungdomar. Han tycks göra en djupdykning i den tidiga vietnamesiska kulturella historien. Från 1000-talet och framåt hette staden Thang Long (City of the Soaring Dragon). Den bytte namn flera gånger under århundradena. Lonely Planet berättar slutligen hur kejsar Gia Long år 1802 flyttade det Nationella Universitetet härifrån till den nya huvudstaden Hué. Det var inte förrän 1831 som staden fick namnet Hanoi och så småningom på 1900-talet blev det franska Indokinas huvudstad.

Under en långvarig och kraftig regnskur uppehåller vi oss inne i en bokhandel i The Temple of Literature. Mot himlen och ornamenteringarna i guld och grått på taken tycks det strida vattnet från ovan märkvärdigt magiskt och vackrare än vanligt regn. Jag passar på att handla några presenter, bland annat en bok på franska till Lena.

Ånyo anlitar vi en cyclo och tar oss med denna till St Joseph Cathedral där vi förser oss med lite snabbmat. Tyvärr är katedralen stängd och vi får nöja oss med att se dess grå, fyrkantiga torn utifrån. Redan på utsidan ger den starka intryck av europeisk medeltid. St Joseph Cathedral invigdes dock så sent som 1886. Det var kring de år då fransmännen tvingade det vietnamesiska kejsardömet till underkastelse.

I närheten av katedralen går jag in till en barberare för att klippa håret. Han bär vitt munskydd och tar omsorgsfullt med rakblad bort allt hår runt öronen och högt upp i nacken. Jag blir ovanligt kortklippt. Jag kan konversera med frisören en aning på engelska. Det kostar tjugo svenska kronor att få jobbet utfört. Under klippningen börjar det regna rejält igen. Efter en stund vågar vi oss ut och tar oss bort mot Hoan Kiem Lake. Det glänser i asfalten efter regnet och motorcyklarnas strålkastare är fortfarande påslagna. Vi fördriver en god stund i en intressant bokhandel. Hittar lite att köpa där. När vi går därifrån ser jag åter kvinnan med ett barn på armen som stått där när vi kom. Hon fångar min blick och tilltalar mig med smäktande röst på engelska. "Please, I have no money ..... For the baby, please ...." Hennes goda engelska gör mig misstänksam. Hon kan lika gärna vara en bondfångare som den behövande hon vill framstå som. Hur som helst känns det inte bra att konfronteras med henne.

Mår dåligt av snålhet

Nära Hoan Kiem Lake köper jag den koniska hatt jag lovat Lena i present. Nu gäller det hur den ska kunna transporteras hem till Sverige. Jag köper två biljetter till kvällens föreställning av den berömda Water Puppet Show. Biljetterna kostar 40,000 dong per person. Knappt trettio kronor. Utanför möter tiggande människor med handikappade i sällskap som illustrerar nöden. Jag ger 3000 dong och mår dåligt av att känna mig snål i förhållande till priset på biljetterna jag just köpt.

Det fortsätter regna och vi går hem till hotellet. Röran i packningen är olidlig nu efter närmare fyra veckors resa. På vårt dormitary packar jag om grejer. Tvingas ta hand om bananer som ruttnat i ryggsäcken sedan jag glömt äta dem på tåget från Lao Cai föregående kväll. Torkar ur och tvättar lite. Som tur är inte så mycket skador på mina papper. Jag konstaterar också att jag hunnit bli av med en del under veckorna i Vietnam. Har glömt och tappat fina regnbyxor, en stor karta, en handduk, en kam - och nu till slut kepsen. Det illustrerar hur trött och förvirrad jag tidvis är.

Jag försöker skriva några vietnamesiska ord i glosboken inför besöket hos fadderfamiljen i morgon. Det är hopplöst att koncentrera sig. Nu är det två hela dagar kvar före hemresan och det är precis vad jag känner att jag orkar med. På vår sovsal ser jag och hör västerländska killar och tjejer i 25-26-28-årsåldern som ingår i den ständiga strömmen människor på väg genom Sydostasien från Kina, nu genom Vietnam och sedan vidare genom Laos och Cambodja mot Thailand. Några av dem ligger i sina sängar och vilar och läser också på dagtid.

Oas över Röda Floden

Mot kvällen lättar molnen och vi tar en promenad i den något friskare luften efter regnet. Efter en omväg kommer vi ut på Long Bien Bridge över Röda Floden. Bron består av stålbalkar och är ursprungligen konstruerad i slutet av 1800-talet under ledning av den arkitekt som ritade Eiffeltornet i Paris. Nedströms utmed Röda Flodens vatten avtecknar sig stålkonstruktionen av Chuang Duang Bridge, där vi varit några dagar tidigare. Bilarna på bron avtecknar sig som ett radband, men är utom hörhåll. När vi kommer ut över vattnet på gång- och cykelbron Long Bien tystnar bullret. Det är rött på himlen av solnergången. Koniska hattar, cykelkorgar och snurrande ekrar rör sig åt båda hållen i oändliga rader. Vi vandrar ända ut till den flacka ön i mitten av floden. Nerifrån grönskan hörs syrsornas spel. Jag står och håller tummarna hårt för att trätrallen vi står på inte ska gå sönder. Detta är en oas mitt i det larmande Hanoi. Idyllen avbryts bara av enstaka godståg på ett spår i mitten som får hela bron att skaka.

Den strategiska Long Bien Bridge bombades upprepade gånger av amerikanska plan under Vietnamkriget. Åter och åter lyckades vietnameserna reparera skadorna och få igång trafiken igen. Amerikanska bomber föll flera gånger över Hanoi under krigsåren och dödade hundratals civila. Inte minst 1972. Det var den julen då Olof Palme i egenskap av svensk statsminister i ett radiotal jämförde amerikanernas framfart med nazistiska illdåd under andra världskriget. "Till dessa fogas nu ännu ett namn - Hanoi julen 1972", löd Palmes ord som gjorde Richard Nixon ursinnig och fick amerikanerna att kalla hem sin stockholmsambassadör och inleda en period av diplomatisk kyla mellan USA och Sverige. Trettio år har gått och den tiden känns mycket avlägsen. De raserade byggnaderna lär idag i stort sett vara återuppbyggda. Och om kvällarna körs amerikanska krigsfilmer på vårt hotell "A-Z Queen Cafe" utan att de unga vietnameserna i baren verkar reflektera över den tid då kriget var på riktigt.

Show med dockor i vatten

När mörkret fallit, styr vi stegen mot föreställningen av Water Puppet Show vid Hoan Kiem Lake. När vi är på väg in på teatern, närmar sig en utmärglad mor med sitt lilla barn på armen. Jag tittar bort. Den här incidenten uppfattar jag inte som något bondfångeri. Även om jag inser att teaterentren är ett strategiskt ställe för tiggare. Inom mig bär jag med mig bilden av kvinnan in i den eleganta teatersalongen i rött. Nära fyra veckor i Vietnams gatumiljöer börjar alltmer slita på mig psykiskt. Jag avskärmar mig, men känner samtidigt rädslan för att bli avtrubbad inför eländet.

Föreställningen varar en timme och har hög klass. Fast vi är båda sömniga efter natten på tåget från Lao Cai. Scenen består av en vattenfylld bassäng, där fantasifulla färggranna dockor från 1000-talets föreställningsvärld uppför sitt spel. De mest oväntade och snabba rörelser förekommer i vattnet. En oerhörd skicklighet anas bakom kulisserna hos dem som drar i trådarna. Dessa presenteras som avslutning under ovationer. Dockorna i Water Puppet Show symboliserar 1000-talets epok av nationell uppbyggnad efter kinesväldet, då också Temple of Literature skapades. Denna för Vietnam karakteristiska teater har turnerat i många länder i väst. Uppbyggnaden av Water Puppet Show startade under Ho Chi Minhs sista år 1969. Sannolikt som ett led i att stärka människors motståndsvilja då ännu många långa krigsår återstod. När vi är tillbaka på hotellet, är allt vatten borta ur kranarna.

Fredag 12 juli - Höjdpunkt på resan

Klockan 08.00 kommer en taxi till vårt hotell, så som vi dagen innan överenskommit på Plan Internationals kontor. Guiden Vuong är mycket pratsam. Hon är en tjej i 25-årsåldern. Jag visar henne foton från Sverige och från min jordbrukarbakgrund. Berättar för henne om min resa till Kenya 1995 och om Svenska Amboseliföreningens biståndsprojekt där. Vi korsar Röda Floden och åker åt nordost ut ur Hanoi över det flacka landet i Röda Bäckenet. Jag lyckas fotografera ett arbetslag som skyfflar makadam i kanten på den nyasfalterade vägbanan. Jag frågar guiden Vuong om rissorter och om olika tekniker för odling. Framförallt ber jag henne om råd hur vi ska förhålla oss då vi möter 14-åriga fadderbarnet Hieu och hennes familj om ett par timmar. Hon lugnar mig med att de presenter jag köpt med från Sverige och släpat i ryggsäcken runt hela Vietnam, säkert kommer att bli uppskattade.

Vi stannar i staden Bac Giang som ligger på slätten fem, sex mil nordost om Hanoi. På Plan Internationals distriktskontor blir vi bjudna på te och träffar bland andra den brittiske läraren Michael som är på hemväg efter två år som engelsklärare i Kina. Han skall nu besöka sitt vietnamesiska fadderbarn i Plan Internationals regi här utanför Bac Giang. Han sympatiserar med organisationen för dess ideer om hjälp till självhjälp. Talar om vilka stora insatser som behövs med tanke på att föräldrar på landsbygden inte prioriterar studier för sina barn.

1100 fadderbarn i kommunen

Efter ytterligare färd över slätten på en mindre väg stannar vi på country office - kommunkontoret i det område där vi ska besöka Ingelas fadderbarn Hieu och hennes familj. I den landsbygdskommun dit vi nu har kommit bor i tio byar cirka 8.500 människor. Plan International har över 1.100 fadderbarn här - en väldigt hög siffra, tycks det mig. Här på kommunkontoret blir det te igen. Förutom vår guide och tolk Vuong möter vi en kvinnlig tjänsteman som har hand om kommunikation och kontakter med fadderbarnsfamiljer i kommunen. Dessutom träffar vi den ekonomiska assistenten Nguyen Thi Que och volontären Nguyen van Phue som båda ska åka med oss hem till "vår" fadderbarnsfamilj. Vi får veta att volontärernas uppgift är att stötta och utveckla byarna i trakten. De sexton volontärerna i kommunen arbetar utan lön. Nguyen van Phue blev sårad i The American War och känner att han i sitt volontärskap ändå kan göra en insats för samhället.

På väggen i kommunkontoret finns stora anslag med namn på fadderbarn och på faddrar i västländer. Där kan jag läsa att Ingela Gustavsson i december 2001 har besökt sitt fadderbarn Hieu. Ett drygt halvår har gått och nu dyker Anton och jag upp som "Ingelas vänner". Tänk, att det gått att ordna så att vi får komma så här och få ett sådant personligt mottagande. Från kommuncentrum åker vi med guiden Vuong samt de två funktionärerna i Plan International vidare på en allt mindre väg ut mot byn där Ingelas fadderbarn bor. I den utspridda byn sägs Plan International ha inte mindre än 99 fadderbarn. Siffror säger i och för sig inte mycket i denna asiatiska värld där vi saknar invanda referenspunkter. Till slut kör taxin på något som mest liknar en stig fram till en klunga hus. Efter några svängar, stannar vi inne på ett litet gårdstun. En man i Plan Internationals gula tröja kommer välkomnande emot oss. Det är familjefadern Cuong, brett leende.

Hieu ler blygt

Vi bjuds in i det vitkalkade huset med mörkt trä vid dörren. Fadderbarnet Hieu ler blygt mot oss. Hennes syskon kommer nyfiket fram. Mamman i familjen i vit blus heter Thuan. Hon sträcker fram handen. Anton och jag bjuds att sitta fram i en utsirad mörkbetsad träsoffa med ornamenteringar på. Små vita runda temuggar ställs fram. Det känns högtidligt och ögonen omkring oss utstrålar förväntan. Stämningen är först lite avvaktande. Planfolket och familjen bekantar sig.

Jag försöker sjunka in i miljön. Hela möblemanget är i mörkt trä. Väggarna är vitkalkade också på insidan. Jag skymtar sängar i bortre delen av det stora rummet. Uppe i takåsen ser jag målade kinesiska tecken. Det finns ingen TV i familjen. På väggarna märks en stor klocka och en förstoring av far i huset i uniform. Som riktigt ung var han i Nordvietnams arme.

Guiden och tolken Vuong hjälper oss med presentationen. Det är sex flickor i familjen. Förutom Hieu heter de Thu, Huong, Thao, Huyen och Trang. Två av dem är äldre än Ingelas Hieu. Den yngsta är sex år och sitter i knäet på sin mamma. När jag får ordet hälsar jag först från Ingela Gustavsson i Kinna - "foster parent" enligt Plan Internationals vokabulär. Hieu som "sponsor child" bär en orange tröja med organisationens emblem. Hon har vitt halsband och hårband. Ögonen är livligt uttrycksfulla men munnen är tyst. Hieu förstår ännu inte så mycket engelska. Jag visar foton från Sverige i det medhavda minialbumet. Ju längre stund vi pratat med tolkens hjälp, desto fler flockas omkring oss. Släktingar och grannar har tagit ledigt från arbetet på fälten för att få vara med och uppleva det svenska besöket.

Äkta kontakt i vanligt hem

Medan vi pratar, dukas det upp på tunna bastmattor på golvet. Rätt som det är sitter Anton och jag bland ett tjugotal personer och tar för oss. I skålarna finns massor av olika grönsaker och svampar - allt producerat på gården. Smakerna är annorlunda dem jag känt på restaurangerna. Fast jag känner igen dem från marknaderna. Några skulle vi kalla medicinalväxter i Europa. Fisken vi äter är odlad i den egna dammen. Det är inga problem att äta med pinnar. Hieu sitter bredvid mig. Mamman, småsyskonen och andra barn runtomkring. Stämningen är hjärtlig och kvittrande glad. Från manssidan skålar pappan och hans vänner ivrigt med mig i risvin. - Cham, cham ! Jag skriver dit ordet för skål i min glosbok. Det uppskattas livligt att jag lärt mig att säga Xin chao, som betyder "hej" och Cam un som betyder "tack". Det känns härligt att efter fyra veckor i Vietnam äntligen få en äkta kontakt med landets invånare i ett vanligt hem.

Tolken hjälper mig att fråga Hieu om hennes skolgång. Hon har gått sammanlagt nio år i primary school och secondary school. Engelska är det roligaste ämnet. Den dag Hieu kan börja förstå och prata på allvar, kommer världen att öppnas ännu mer för denna risodlarfamilj. Jag inser hur mycket Ingelas stöd till Hieu betyder för hela familjen. Nu är det meningen att hon skall börja studera i high school en bit längre hemifrån i september. Drömmen finns att Hieu en gång ska kunna läsa på universitet. För trettio år sedan var jag den förste i min familj på landet i norra Bohuslän som fick chansen att studera. Jag berättar för Hieus pappa och hans risodlande grannar om mina föräldrars jordbruk i Sverige. Om vad vi odlade. Tänker på att det i 2000-talets början kanske är Hieus tur att göra den klassresa som jag själv upplevde en gång.

Presentutdelning

När vi ätit, har fler människor hunnit strömma till. Den lokala volontären och hennes man. Och inte minst farmor och farfar i familjen. Pappa Cuong har tagit över risjordbruket efter dem. Jag ställer upp de tre generationerna vid ytterdörren och tar bilder. Tolken knuffar på mig och ber att jag ska fotografera farmor och farfar enskilt inne i den ornamenterade soffan. De tittar högtidligt in i kameran. Farfadern med stolt hållning i randig skjorta. Farmoderns runda ansikte är uttrycksfullt mellan den runda svarta hatten och den intensivt lila sidenblusen. Jag undrar för mig själv hur de överlevde kriget mot amerikanerna.

Det är dags för presentutdelningen. Först räcker jag fram brev med foto på Ingela och hennes familjemedlemmar i Sverige. Äntligen kan jag överlämna den gula tröjan med de ljusblå kronorna till Hieu från hennes svenska faddermor. Hon trär den utanpå sin orange Plantröja och jag måttar ett blixtkort mot ljuset i dörröppningen. Av mig får hon en dagbok med lås och ett hästmotiv på pärmen. Jag förklarar genom tolken vilka intressen svenska flickor i Hieus ålder kan ha. Hon tittar tyst på dagboken. Samtidigt ser jag mycket liv i hennes ögon. De yngre barnen får målarböcker och en massa godis. Jag lämnar ett armbandsur till pappan och tolken säger att det kommer väl till pass, så han kan hålla reda på tiden när han är på hemväg från risfälten.

Pappa Cuong håller till slut ett litet tal. Farmodern likaså. De tackar så hjärtligt för alla presenter. För att vi tagit oss tid att resa hit och besöka dem. De talar om vad kontakten med Sverige betyder för dem. Jag återgäldar med att tacka för att vi genom Hieus familj fått chansen till ett besök i en vanlig vietnamesisk familj på landsbygden. Något mycket värdefullt när jag nu strax skall flyga hem till mitt land igen.

Knapp risareal

Med Hieu och tolken går vi sedan runt i trädgården och på ägorna lite längre bort. Barnen leker under bananbladen. Frukterna är ännu gröna. De mognar under den svala delen av året. Hieu visar kokospalmen där hon klättrat upp och hämtat ner nötter inför vårt besök. En hop ankungar kilar in i grönskan. Taket på vattenbufflarnas hus ser ut att vara lagt av skiffer. Grov halm och bambustänger finns därbakom. Förbi en badande vattenbuffel och en bamburidå går vi i riktning mot risägorna. Fälten är magra här. Familjen arrenderar mark längre bort. Så jag blir snuvad på den ingående lektion i risodling som jag väntat mig.

Tolken berättar att regeringen tilldelar varje småbrukarfamilj en risareal som är tänkt att räcka för två barn. Fler skall man egentligen inte skaffa per familj. I familjen vi besöker har man ytterst gärna velat ha en son. Pojken uteblev och det blev till slut hela sex flickor istället. Någon större areal har familjen inte fått, utan har fått klara sig på den jord man haft. Det har varit en knappt tilltagen odlingsyta för dem. Därför har de blivit en av de familjer som Plan International gått in för att hjälpa, bland annat genom att göra Hieu till "sponsor child". Den lokala volontären är ivrig att visa Anton och mig köket och spisen av betong som organisationen byggt. Detta istället för den primitiva ugn på stenar som ursprungligen funnits. Vi skriver några ord i Plans två olika gästböcker innan besöket avslutas. Avskedet blir synnerligen hjärtligt. Vi får en stor påse torkade laiches med oss. Smaken påminner om torra katrinplommon. Familjefadern sa att vi är hjärtligt välkomna tillbaka en annan gång vi besöker Vietnam. En skog av vinkande händer och glada leenden blir kvar på näthinnan sedan vår taxi svängt ut från det lilla gårdstunet. Vi känner oss priviligierade att ha fått träffa människor under förhållanden då rollerna av turister och dem-som-tjänar-på-turisterna inte existerar. Åtminstone för mig har besöket hos Cuong, Thuan, deras barn, föräldrar, vänner och grannar varit en av de absoluta höjdpunkterna på de fyra veckorna i Vietnam.

Hjälp till självhjälp

Våra guider kör omkring med oss i omgivningen en stund före återfärden mot Hanoi. Vi tittar på den secondary school där Hieu gått sedan den färdigbyggts av japanskt kapital år 2000. En gulvit stenbyggnad med massiva fönsterluckor av trä. Den ser varm ut i solgasset. Inga fläktar lär finnas därinne. Nu i juli har eleverna sommarlov liksom i Europa, så vi kommer inte in i skolbyggnaden. Enligt tolken har det varit 44 elever i Hieus klass. Vi får veta att undervisningen här är gratis upp till femte klass. Avslutningsvis tittar vi på Plan Internationals sjukstuga, apotek och BB. Ser rummet där mängder av barn kommer till världen varje månad. På tillbakavägen reflekterar jag över vad jag läst, att Vietnam av tradition är ett ganska välorganiserat samhälle ända ner på basnivå. I jämförelse med många andra fattiga länder, finns en hygglig infrastruktur för hjälparbete.

På Plan Internationals distriktskontor i Bac Giang har vi turen att få dricka te med amerikanen Mark Mc Peak som är country advisor och högste ansvarige för verksamheten i Vietnam. Organisationen har inte mindre än 35,000 fadderbarn i hela landet. Mark Mc Peak verkar sympatisk, både som person och idemässigt. Av de åttio anställda i Plan Vietnam är bara två västerlänningar - chefen och en till. Under vårt femton minuter långa samtal framhåller han att alldeles för många biståndsinitiativ från väst misslyckas. Högste ansvarige för Plan Vietnam menar att hjälp till självhjälp är den bästa metoden att sätta igång verklig utveckling. Det är så många olika aspekter av fattigdom man har att kämpa mot. Ingen utifrån kommande kan bearbeta de innersta mekanismerna lika bra som infödda hjälparbetare.

Symbolisk gest

Mark Mc Peak betonar för mig att man aldrig skall ge pengar direkt till fattiga människor. De vet inte vad de ska göra med dem. Återigen tänker jag på de ständiga mötena mellan rika och fattiga jag upplevt och bevittnat dessa fyra veckor. Jag tänker på dessa mötens inre dynamik och på min egen upplevelse av dem. Med den amerikanske Planchefens ord ringande i öronen sätter jag mig i taxin mot Hanoi. Känner mig starkt uppfylld av dagens erfarenheter när vi åter vilar ögonen på Röda Bäckenets flacka risodlingslandskap. Det jag sett och hört och upplevt känns så övertygande att jag i efterhand hemifrån skulle vilja ge en gåva till Plan Internationals verksamhet i det område vi denna dag besökt. En symbolisk gest mot det land vi nu gästat nära en månad och vars folk man måste tillskriva all beundran.

När vi flyter fram genom den sena eftermiddagstrafiken över Röda Floden ännu en gång, sprakar himlen röd över silhuetten av gångbron Long Bien Bridge. Sedan vi ätit kvällsmaten på vår vanliga restaurang i Gamla stan i Hanoi, sitter vi en god stund vid internetdatorerna på vårt hotell. Ett enormt regnväder brakar loss. Helt vatten vräker ner från taken. Det strömmar längs gatan. Efteråt står vi förundrade på balkongen till vårt dormitory och ser ett skådespel av tysta blixtar över hustaken som i längd och intensitet inte liknar något vi tidigare upplevt.

Lördag 13 juli - Mental transit mot Sverige

Vid halvniotiden på morgonen ger vi oss ut i Hanois turistkvarter på jakt efter souvenirer och presenter för mig att ta med hem till Sverige. Jag köper bonader och en leksaksdrake. Vi lägger ner åtskillig tid på att hitta en butik med äkta sidenvaror. Det blir några dukar och sjalar på presentkontot. Lite frukt att ta med. Jag satsar ännu på några försök att få motorcykeltjejerna med sina mundukar och hattar att fastna på bild. Vi går ett par rundor genom marknaderna för att få ytterligare några intryck. Levande ormar och grodor i sina burkar etsar sig fast i minnet.

Hettan, motorcyklarna, larmet, de ettriga försäljarna, tiggarna med sina framsträckta hattar, de överlastade lyxiga turistaffärerna - ännu nära ett dygn har jag allt detta omkring mig. Hela kroppen klibbar. Jag är alldeles för utmattad för att orka sammanfatta eller uttrycka en syntes av vad jag varit med om dessa unika veckor av mitt liv. Just nu förmår jag inte mycket mer än bara att vara. Jag känner att Anton och jag redan är på varsin sida av en osynlig gräns. Han inställd på att luffa vidare i den sydostasiatiska världen ett antal månader. Jag redan i en mental transit mot Sverige, där MITT liv finns.

Hon kallar mig Daddy

På eftermiddagen packar vi om ryggsäckarna på vårt dormitory. En stor lättnad att få lite bättre ordning i packningen. Anton skickar med vissa saker hem. Han skriver ner två A4-sidor med instruktioner åt mig för tolvtimmarsvistelsen i Bangkok i morgon. Han vill att jag nu ska försöka praktisera vad jag lärt under mitt livs första veckor i Asien. Sista eftermiddagen i Vietnam sitter jag en stund och skriver dagbok på en av de trasiga stolarna på balkongen vid vårt dormitory. I skuggan nere på gatan i de gröna tunnlarna under träden pågår det liv jag nu förbereder mig att skiljas från.

På "vår" restaurang pratar jag engelska och tyska med serveringstjejerna. De är högskolestudenter som tjänar extrainkomster på sommarledigheten. Hon som serverat oss mest kallar mig för Daddy. Flera gånger med vemod i rösten. I morgon ska jag flyga mot Europa och det liv som känns ouppnåeligt för henne. Det är som om hon skulle vilja att jag tog henne med. Vi byter e-mailadresser. En stund senare åker Anton och jag cyclo till Vietnam Airlines kontor för att kolla transporttider till flygplatsen i morgon bitti. Anton prutar ner priset till 10,000 dong. Jag orkar inte längre utan ger 20,000.

Levande ljus på restaurang

Jag vill markera kvällens betydelse och bjuder ut oss på en någorlunda fin restaurang som avslutning. Därinne är det luftkonditionerat kallt och fleecetröjan kommer till sin rätt. Anton känner sig inte hemma i miljön. Det är inte hans stil att gå till sådana ställen. Måltiden blir enkel utan efterrätt. Pengarna räcker inte till mer. Men det brinner ett levande ljus på den vita duken. En tillräcklig symbol för stundens betydelse. I morgon bitti skall vi skiljas och inte träffas förrän 2003. Precis som de fyra veckorna tillsammans i Vietnam varit så uppslukande att de är omöjliga att sammanfatta ikväll, finns de ordlösa frågorna där om framtiden och hur det kommer att vara när vi träffas igen.

Klockan är lite över åtta när vi går från restaurangen i mörkret med sikte på hotellet. En kvinna ger sig på oss, skriker och vill sälja något. Hon verkar uppenbart störd. Ett par plågsamma minuter går. Anton säger till mig att vi inte lär bli av med henne. Jag börjar känna mig paralyserad. Har ingen ide om hur man handlar i denna situation. Anton far plötsligt ut med armen och ger henne en smäll mot kroppen. Det blir lugnt i mörkret bakom oss. På vägen mot hotellet föreläser jag för Anton om vad som kanske kommer att hända med Sverige i framtiden när folkhemsmodellen är fullständigt upplöst. In i det sista e-postar jag hem från vestibulen på hotellet.

Söndag 14 juli - Hemresan börjar

Jag sover hårt i överslafen på vårt dormitory i Hanoi när Anton väcker mig tio i sex. Ryggsäckarna är färdigpackade och vi skyndar oss till restaurangen. Nu är det sista gången. Jag säger adjö till flickan som kallat mig Daddy. Hon låter inte längre vemodig på rösten. Har nog redan valt ut en annan gäst.

Vid ingången till hotellet köper jag två bröd innan vi hämtar ryggsäckarna. De kostar 3000 dong. Försäljerskan prackar på mig en vattenflaska jag inte bett om. Först fattar jag det som om hon begär 20,000. Ger henne reflexmässigt sedeln. Anton blir arg och trycker tillbaka vattenflaskan i famnen på tjejen. Skriker åt mig. Det är första gången sedan vi landade i Ho Chi Minh City för fyra veckor sedan. Jag känner att jag inte orkar mer. Om vi klarar att ta oss till flygplatsen, är det precis vad jag jag rår med.

Vi får släpa ryggsäckarna ända till Hoan Kiem Lake i morgonljuset. Först där lyckas Anton hitta en cyclo. Vi är framme vid Vietnam Airlines kontor redan före klockan 07.00. Flygbussen tar oss norrut över Röda Floden mot Hanois Internationella Flygplats. Jag pratar på vägen med en herre som jobbar i ett vattenprojekt och som två gånger flugit till Köpenhamn. Vi byter e-mailadresser.

Anton mot Laos

Flygplatsen visar sig vara splitter ny och toppmodern. Men ödslig i sitt gröngrå stål och sitt glas. Särskilt i denna morgontimma då Anton och jag får vänta nästan ensamma i avgångshallen innan Bangkokresenärerna börjar samlas. Vi ger varandra en enkel kram och jag ser Anton gå mot minibussen som tar honom tillbaka mot Hanois centrum. Om två dagar skall han korsa gränsen till Laos och ta sig an det andra landet på sin sydostasiatiska långresa. Senare vidtar Cambodja, Myanmar, Filippinerna och Borneo.

Ett par timmar senare lyfter jag med Thai Airways mot Bangkok. När Vietnams risfält försvinner i diset under mig, anar jag redan att den resa som nu avslutas kommer att ta mig månader och år att bearbeta mentalt och kunskapsmässigt. Kvällen efter kommer jag att vara hemma i Kinna.
Ingemar Gustafsson


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning] - [Ingemars Vietnamdagbok]