[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Mina erfarenheter av att jobba på fiskeindustri i Norge


Karta över området där jag bodde
Att jobba i Norge har fördelarna att det är lätt att få jobb och att det är bättre betalt än i Sverige om man saknar utbildning. Men att jobba på fiskeindustri är inte särskilt kul. Jag har varit i Norge och jobbat två gånger, första gången 10/10 2000 - 10/3 2001 och andra gången 3/1 - 31/5 2002. Att jag åkte till Norge var mer eller mindre en slump, jag hade hoppat av en utbildning och visste inte vad jag skulle göra, och så hittade jag en annons på Internet från Annlis som ville ha sällskap i Norge. Hon hade varit där tidigare och jobbat, så hon ringde runt och fick slutligen napp, men det var inte helt lätt eftersom det var mitt på hösten. Vi tog tåget och hamnade på Leinøy i Herøy kommun, 4 km från huvudorten Fosnavåg och några mil sydväst om Ålesund. Herøy kommun är en av fyra kommuner i ett ösystem som är skilt från fastlandet.
Det var långt till affärerna och det var besvärligt att handla innan vi fick låna ett par cyklar. Arbetsplatsen hette Njardar AS och var ett litet och uråldrigt sillrökeri med mindre än 10 anställda. Jobbet var trist och enformigt och arbetsuppgifterna var att träda och packa sill. Arbetstiden var kl 8-16, och vi hade endast 30 minuter rast uppdelat på två tillfällen. Chefen var mycket otrevlig och saker och ting gick inte riktigt till som de skulle. Lönen var 90 NOK/timme, och övertid var det sällan. Annlis fick ganska snart nog och åkte hem efter en dryg månad. Jag kände att jag inte hade något alternativ för tillfället och ställde in mig på att stanna kvar till jul iallafall.

Jag på Njardar AS

Utsikt över Fosnavåg
Bara en vecka efter att jag blev ensam kom Elisabet för att ta Annlis plats. Men hon blev ännu kortvarigare och stannade endast tre veckor. Till jul hade jag bestämt mig för att stanna januari och februari också för att få ihop tillräckligt med pengar till den resa som jag hade skissat upp. Jag kände att jag nog borde se mig om efter ett bättre jobb men orkade inte riktigt anstränga mig för att söka nya jobb. Elisabet och jag skickade en ansökan till Sunnmørsfisk i Fosnavåg någon vecka före jul men fick inget svar så jag ställde in mig på att stanna på Njardar AS till sista februari.
Det var inte så kul att bo ensam i huset, så det var en glad överraskning när Petter från Sunnmørsfisk ringde i början av januari och sa att "vi trenger folk ganska kjappt". Två veckor senare ringde han igen och sa att jag kunde börja med en gång. Jag gick till chefen på Njardar AS morgonen därpå och sa att jag ville sluta på dagen. Han blev rasande och sa att jag var "en helvetes drittsekk" och att jag skulle försvinna med en gång. Det gjorde jag, och började på Sunnmørsfisk nästa dag. I Fosnavåg bodde jag med svenskarna Anders och Nicholas i det s.k. Gulhuset, som var betydligt sämre än huset jag bodde i på Leinøy. Vi hade ingen TV och dåliga element, så det var is på rutorna när det var som kallast, och vattnet frös en hel vecka en gång. Det enda som var bra med Gulhuset var att det låg precis vid Sunnmørsfisk.

Sunnmørsfisk AS

Bjartmar, Einar och Rune i pauserummet
Sunnmørsfisk är mycket större än Njardar AS och har långt fler anställda. Jobbet var bättre än Njardar AS, men knappast bra. Det var mer rast och lönen var lite högre, 96 NOK/timme plus 10 NOK/timme i maskintillägg när jag körde maskin. Ordinarie arbetstid var kl 7.30-15.30. Men här blev det ibland avkortade dagar eller att man blev permitterad hela dagar, vilket inte hände på Njardar AS. Själva arbetet var ofta tyngre och mer stressigt på Sunnmørsfisk, men vissa dagar kunde vara väldigt lugna till skillnad från på Njardar AS där vi alltid jobbade på i samma takt. På Sunnmørsfisk var jag anställd som maskinkörare på filéavdelningen. Jag körde huvudkapningsmaskinen vilket var mycket enformigt och väldigt tröttsamt när tempot var högt.
Vissa dagar när det var nedsatt eller ingen produktion på filéavdelningen kunde man få göra andra saker, t.ex. gå till saltfiskavdelningen, men där är det inget kul alls att jobba. Filéavdelningen är ny och helt modern, men saltfiskavdelningen är grå och trist och har många år på nacken. Medan det är vanligt med permitteringar på filéavdelningen under lågsäsongen så finns det nästan alltid jobb på saltfiskavdelningen. Jag kom tillbaka till Sunnmørsfisk året efter, och den här gången var det jag som annonserade efter sällskap på Internet. Jocke nappade och följde med till Fosnavåg. Jag var anställd på filéavdelningen även denna gång, men inte som maskinkörare. Min ordinarie position blev på nedstaplingen, men när det inte var produktion av färsk filé så fick jag göra annat på filéavdelningen, gå till saltfiskavdelningen eller vara permitterad.

Jag i filékläder

Aleksander och Are i omklädningsrummet
På nedstaplingen kommer det frigolitlådor med 10 kg filéer som man ska skyffla is på och sätta upp på en pall. Det var jag och Aleksander som stod där och när det var två produktionslinjer skulle vi vara tre personer, men det var inte alltid vi fick en till och då blev det stressigt. Men andra dagar kunde det gå så sakta att vi nästan bara väntade hela tiden. Jag var även maskinkörare i reserv men det var bara i april som jag fick köra maskin då det var som intensivast med filéproduktionen. I januari när vi kom var det jättedåligt med jobb och vi var permitterade nästan hela första veckan. Februari och maj var också dåliga månader, men i mars och april var det bättre, framför allt april då det var massor med övertid. Lönen hade stigit till 99 NOK/timme sedan året innan. På fem månader tjänade jag 80.000 NOK brutto, plus 12% feriepengar. Som svensk betalar man 20-25% skatt.
Huset vi bodde i den här gången låg något längre bort från Sunnmørsfisk men var oerhört mycket bättre. Mitt rum var jättemysigt och det fanns TV-apparater överallt med en massa kanaler, inklusive svenska TV4. Vi var fem som bodde i huset och de tre andra var svensken Christian och norrmännen Jon Kristian och Lars Erik. Jon Kristian jobbade också på Sunnmørsfisk, Lars Erik jobbade där ett tag men satt mest hemma och gjorde ingenting och Christian jobbade med lossning. Jocke stannade kvar i Fosnavåg efter att jag åkte därifrån men hade slutat på Sunnmørsfisk och skaffat ett nytt jobb.

Huset jag bodde i under min andra omgång i Norge var det överlägset bästa

Are, Jocke och Øystein
Are och Øystein jobbade också på Sunnmørsfisk men slutade medan jag var där. Det är hög omsättning på folk eftersom det är ett jobb som få trivs med. För övrigt gick Sunnmørsfisk i konkurs på hösten efter att jag slutade, men ska senare ha kommit igång igen.

Dialekten som talas på kusten är helt annorlunda mot riksnorskan, men när man har varit där ett tag så förstår man det mesta av vad de flesta säger.
Den norska kusten är mycket vacker, och det finns oändligt med fjäll att "gå på tur" på med fantastiska utsikter. Jag gjorde även en del cykelturer.

På fjälltur med Jocke och Jon Kristian

Utsikt mot Remøy och Runde från Leinøy
Runde är ett välkänt fågelberg, och det ligger bara några kilometer från Leinøy. På sommaren invaderas ön av turister från hela världen.
Jag bodde granne med ett äldre par på Leinøy, Lilly och Peder, och vi blev mycket goda vänner. Hos dem var jag alltid välkommen för att se på TV eller låna telefonen, och så fort jag satte foten innanför dörren så dukades kaffebordet upp. De ställde upp för mig på alla sätt och vis och överöste mig med kläder och andra saker, och jag fick låna deras cykel. Och så fick jag övernatta hos dem när jag skulle "försvinna med en gång" från Njardar AS. Jag fortsatte hälsa på dem efter att jag slutade där, och även när jag kom tillbaka året efter.

På biltur bland fjäll och fjordar med Lilly och Peder

Jag vid samma plats som förra bilden
De hade en bil men körde inte själva, så jag fick köra den och vi åkte på flera mindre turer och två stora. Första året åkte vi till Vestkapp, Norges västligaste punkt, och året efter gjorde vi en tur på 30 mil i slutet av maj bland fjäll, fjordar och tunnlar. Vi åkte via Sulesund till Valldal där de bjöd på buffémiddag, sedan en avstickare till Tafjord där det var en 5 km lång tunnel, och vidare till Stranda, Leknes och Ørsta. Vi fick åka färja fyra gånger. Det var en riktig sommardag med helt klart väder och skinande sol. Senare fick jag det mycket tråkiga beskedet att Lilly dog hastigt bara en månad efter att jag åkte från Norge.
Ålesund är den närmaste större stan och det är en mycket fin stad med speciell arkitektur, men det var inte ofta jag var där eftersom man måste åka färja för att komma dit.

Utsikt över Ålesund