[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Malaysia

Torsdag 21 november (Sepilok Resthouse, Sepilok)
Klockan var lite efter 12 när vi gled in i bukten där Sandakan ligger, men det dröjde en timme innan jag kom av båten och sedan ytterligare utdragen väntan vid det kaotiska immigrationskontoret. Väl igenom åkte jag in till stan med en minibuss och växlade pengar på en bank, men efter att ha konstaterat att det minst dyra hotellet var stängt tog jag istället en buss till närliggande Sepilok. Det gjorde även en välberest amerikansk kille som var med på båten och vi pratade sedan hela kvällen. Han hade gjort liksom jag och flugit till Zamboanga samma dag, fast från Manila.

Fredag 22 november (Sepilok Resthouse, Sepilok)
Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre låg precis utanför dörren där jag bodde och det är en stor turistattraktion. Inträdet var rätt så dyrt men det var klart värt det för det här var en höjdpunkt. Man fick inte lov att ha med sig vattenflaska och det var lite drygt eftersom luften var fuktig och kvav. Det var en liten bit att gå längs en trägång genom jungeln till åskådarterrasserna och matningsplattformen. När jag närmade mig det området dök orangutangerna upp i träden och längs träräcket. Dessa stora, håriga och intelligenta aporna brydde sig inte om oss som kom gående och man kunde obehindrat ta närbilder av dem. Fast det gäller ändå att passa sig, jag hörde en anställd påstå att en turist blivit avklädd naken av en orangutang för 10 år sedan. Kl 10 var det matningsdags med bananer. Det var mäktigt att stå i jungeln och se dessa halvvilda orangutanger svinga sig fram på rep mellan träden, även om man var omgiven av busslaster med fotograferande pensionärer. Det var lite av en turistchock att komma hit från det oturistiga Filippinerna, och här fanns flera svenskar. Orangutangerna är utrotningshotade och finns endast på Borneo och Sumatra. Tillbaka på besökscentret såg jag en intressant halvtimmeslång film om rehabiliteringen av orangutangerna samt utställningen med foton. Senare var jag tillbaka för den andra matningen kl 15. Då var det färre turister och inga orangutanger längs trägången till matningsområdet.

Lördag 23 november (Trekkers Lodge, Kota Kinabalu)
Jag var uppe tidigt och tog 6.30-bussen tillbaka till Sandakan eftersom de inte kunde boka bussen till Kota Kinabalu åt mig igår då telefonen var död. Det visade sig dock vara onödigt eftersom bussen var långt ifrån full, men å andra sidan hade det varit drygt att stå vid korsningen och vänta utan att veta när bussen skulle komma. I Sandakan fick jag ta en lokal buss till en busstation där folk genast svärmade på mig och drog och slet och alla ville att jag skulle gå åt olika håll. Klockan var 8 när jag gick på bussen till Kota Kinabalu och det var också avgångstiden så strax körde vi iväg. Men märkligt nog var bussen tom. Vi körde fram och tillbaka i Sandakan en bra stund men när vi väl kom ut på vägen till Kota Kinabalu hade de inte lyckats skrapa ihop mer än fyra passagerare, och det var en stor luftkonditionerad buss! Senare kom det på några till men det blev aldrig mer än en handfull passagerare vilket kändes märkligt med tanke på att det var över 30 mil till Kota Kinabalu. Vi var framme vid 15-tiden och det blev inte mycket mer gjort idag.

Söndag 24 november (Trekkers Lodge, Kota Kinabalu)
Idag gick jag också upp tidigt och åkte till söndagsmarknaden i Kota Belud med en 58-årig dansk som bott i Canada större delen av sitt liv. Vi träffades på Trekkers Lodge och har pratat en hel del. Vi åkte med en minibuss vid 7-tiden och vägen var mycket god så det tog bara en timme. Det var en stor marknad och de sålde allt möjligt fast det var inte så väldigt fascinerande. Vi träffade en gammal man som var väldigt pratsam och sen satt vi ner och drack kaffe med honom. Jag slet mig därifrån och åkte tillbaka till Kota Kinabalu för att boka övernattningarna vid Mt Kinabalu men kontoret stängde tidigt eftersom det var söndag så det får vänta till imorgon. På eftermiddagen blev det lite sightseeing i Kota Kinabalu. Jag tog en stadsbuss till Sabah Museum som hade lite av varje, inget jätteintressant men värt en titt. Jag gick sedan förbi State Mosque och en trästiltby på vägen tillbaka. Kota Kinabalu är en ganska anonym stad som återuppbyggdes efter kriget då den jämnades med marken.

Måndag 25 november (Menggilan Hostel, Kinabalu Park Complex)
Idag bokade jag in mig vid Mt Kinabalu och det fanns lediga platser så jag kunde åka redan idag. Jag var också hos Malaysia Airlines för att kolla med flyg tillbaka till fastlandet men det var redan fullbokat och de hade bara business class. Sedan gjorde jag lite andra ärenden innan jag tog en minibuss till parken. Jag fick låna vantar och mössa från Trekkers Lodge. Framme i parken på eftermiddagen betalade jag diverse dyra avgifter och förberedde mig sedan för uppstigningen.

Tisdag 26 november (Laban Rata, Mt Kinabalu)
På morgonen vid 6-tiden var berget helt klart och det var en mäktig syn. Jag kom med i en grupp på 7 personer, och dansken som jag åkte till marknaden med häromdagen var också med i den, men syftet med att bilda en grupp är endast att dela kostnaden för guiden som är ett krav men som knappast behövs eftersom vandringsleden är väl märkt och det finns ingen risk att gå vilse. Vi startade kl 8.30 och åkte minibuss till vandringsledens startpunkt på 1866 m höjd, och sedan var det bara uppför oändliga trappsteg 6 km till Laban Rata på 3272 m där vi stannade över natten. Gruppen höll inte ihop särskilt bra och guiden hade man inte mycket nytta av. De andra i gruppen var betydligt mer hurtfriska än jag och drog iväg långt före. Leden har avståndsmarkeringar med 500 m intervall, vilket hjälpte till att hålla humöret uppe, och det fanns frekventa rastplatser med toalett och vattentank. Det tog ca 4 timmar till Laban Rata och sedan hade man inte mycket mer att göra än att ta igen sig efter den ansträngande uppstigningen. Jag kände mig lite konstig och fick ont i huvudet på eftermiddagen. Vi sov i vandrarhemsliknande rum med dubbelsängar och det finns en restaurang som är väldigt dyr eftersom allt måste bäras upp dessa 6 km. För detta använder man billig lokal arbetskraft och man ser flera sådana bärare längs vandringsleden som sliter med tunga packningar på ryggen. Det är ofta unga flickor och jag kunde inte annat än tycka synd om dem, det är tillräckligt jobbigt att bestiga berget en gång och då utan packning.

Onsdag 27 november (Trekkers Lodge, Kota Kinabalu)
Restaurangen var öppen för frukost mellan kl 2-3 på morgonen och vi satte iväg mot toppen med ficklampor kl 3. Det var fullt med folk och man fick mer eller mindre stå i kö för att gå uppför trapporna. Trappor var det dock snart slut med då vi nådde trädgränsen och ett vitt rep visade vägen helt till toppen. Ibland fick man använda detta rep då det var branta klippor att ta sig uppför. Det här var brantare och tuffare än igår samt att man blev andfådd av den tunna luften, och den sista biten var riktigt plågsam. Vid 6-tiden precis till soluppgången nådde jag toppen av Low's Peak, den högsta på Mt Kinabalu (4095 m) och 2.7 km från Laban Rata. Då hade de andra i min "grupp" varit där en bra stund redan. Ingen vits i att stå där och frysa, det var rätt så kallt just på toppen fast det blåste inte så jag klarade mig fint med de kläder jag hade med mig. Det var mycket folk på toppen och ett väldigt fotograferande. Storslagen utsikt förstås från Borneos högsta punkt och jag såg Kota Kinabalu och kustlinjen en lång väg, fast det hade redan börjat komma in moln före solen gick upp så sikten var något begränsad. Det varierar från dag till dag. Men annars hade vi en väldig tur som inte fick något regn vare sig under uppstigningen eller nedstigningen, det regnade bara på eftermiddagen när vi var vid Laban Rata. Väljer man fel dag kan man få bestiga berget utan att det någonsin slutar regna. Sedan var det bara ner ner hela vägen tillbaka 8.7 km och det var rejält tröttsamt och påfrestande för benen och knäna, och jag var helt färdig när jag var nere från berget vid 12-tiden. Efter att ha ätit och vilat åkte jag tillbaka till Kota Kinabalu med en förbipasserande buss. Att besiga Mt Kinabalu är väldigt tröttsamt men inte svårt, och berget är helt iordninggjort för massturism. Det hade ju klart varit besvärligare utan rep och trappor där det behövs. Tusentals personer i alla åldrar bestiger berget varje år och det är Sabahs främsta turistattraktion. Det är det högsta berget mellan Himalaya och Nya Guinea, men samtidigt ett av de lättaste i världen att bestiga i den höjdklassen.

Torsdag 28 november (Pantai View Hotel, Bandar Labuan)
Idag hade jag ont överallt och kunde knappt gå. Särskilt plågsamt var det att gå i trappor eller nedförsbackar. Jag blev också plötsligt illamående. Jag gick till utsiktspunkten på Signal Hill för fin utsikt över Kota Kinabalu och gjorde ett par andra ärenden innan jag tog båten till Pulau Labuan - tre timmar av iskyla och kinesiska kampsportfilmer.

Brunei >>>

Tisdag 3 december (Niah Cave Hotel, Batu Niah)
Att åka till Miri i Sarawak från Bandar Seri Begawan är något omständigt fastän det inte är särskilt långt och involverar fem olika bussar, två färjor och så gränsen förstås. Fast det flöt ändå på rätt bra. Jag startade kl 7.20 från Bandar Seri Begawans bussterminal med en gammaldags buss till Seria, och så vidare till Kuala Belait där jag fick vänta en timme. En buss tog oss till den närliggande färjekorsningen där man fick gå över och en annan buss på andra sidan fortsatte till gränsen. Vid gränsen var det bussbyte igen och sedan ytterligare en färja. Jag såg ingen anledning att stanna i Miri och bekvämt nog gick bussarna till Batu Niah från andra sidan gatan. Jag kunde också passa på att äta i det närliggande köpcentret.

Onsdag 4 december (Niah Cave Hotel, Batu Niah)
Efter att ha sett mig omkring en stund efter en båt fann jag slutligen en och vi drog iväg längs den smala floden några kilometer till besökscentret vid Niah National Park. Det var 3 km att gå genom jungeln längs en trägång som knarrade väldigt, till den s.k. Great Cave. Och stor var den. Enorm faktiskt. Men eftersom man kommer in i grottmynningen från sidan och öppningen är väldigt stor så känns det först knappt som att man har kommit in i någon grotta. Det finns två vägar runt i grottan som återförenas längre bak så man tar den ena på vägen in och den andra på vägen ut. Det var en hel del fladdermöss i grottan. Från punkten där de två vägarna återförenas fortsätter man längre in genom en lång kolsvart passage som man måste ha ficklampa för att ta sig igenom, och sen kommer man ut i skogen för en kort promenad till Painted Cave som har gamla väggmålningar som är svåra att se. Jag såg bara en annan västerlänning här, mest var det malaysiska grupper men överhuvudtaget var stället rätt så lugnt. Tillbaka vid besökscentret körde kvinnan i receptionen mig i bil tillbaka till Batu Niah.

Torsdag 5 december (Nattbuss Bintulu - Kuching)
Det var rätt så drygt att komma iväg mot Kuching, fast jag skulle ändå inte komma dit förrän imorgon så det hade inte varit mycket vits i att komma iväg tidigare och komma fram till Kuching mitt i natten. Jag missade precis 9.30-bussen till Bintulu eftersom jag inte hade kollat tidtabellen och nästa gick inte förrän kl 12. Det kändes rätt segt då 12-bussen blev inställd och jag fick vänta ytterligare en timme till kl 13. I Bintulu kunde jag gå av vid bussterminalen där expressbussarna till Kuching finns så det var ju bekvämt. Kl 17 skulle bussen gå så jag hade ett par timmar att vänta - jag lämnade ryggsäcken på biljettkontoret och gick och åt. Då vi svängde ut från bussterminalen tog chauffören inte ut svängen tillräckligt så att bussens sida skrapade mot en Land Cruiser som stod bredvid på utfarten, och bagadeluckorna på bussen deformerades. Det blev ett väldigt ståhej av det hela och det dröjde ytterligare 2 timmar innan vi kom iväg. Tydligen lades hela skulden på den kvinnliga bilisten eftersom endast bussar var tillåtna på området, men jag såg gott om fordon där som inte var bussar och även om bara bussar är tillåtna så måste väl ändå chauffören se sig om när han svänger ut? Vi blev stående länge halvvägs ut i vägbanan och det blev långa köer då bara en fil var fri. Senare på kvällen fick vi också punktering men det ordnades rätt så snabbt.

Fredag 6 december (Kuching Hotel, Kuching)
Framme i Kuching kl 9 på morgonen kändes det för dyrt med taxi in till stan och till slut kom jag med en buss sedan en kille viftat åt mig. Att hitta någonstans att bo här var svettigt värre. Jag åkte taxi från där bussen stannade till backpackerstället men det var fullt (med en stor grupp från Sverige!). Likaså var pensionatet vid kyrkan, men jag fick tips om Kuching Hotel där det fanns rum. Jag lade mig och sov fram på eftermiddagen och gick sedan till ett cybercafé.

Lördag 7 december (Kuching Hotel, Kuching)
Idag har jag gått omkring på stan som är rätt så speciell, väldigt fin och trivsam. Dock var det irriterande att post och bank var stängda p.g.a. helg (slut på ramadan). Jag besökte Sarawak Museum och det närliggande Islamic Museum, och så åkte jag hiss upp i ett utsiktstorn med panoramautsikt över den oerhört gröna staden. På kvällen gick jag till en trivsam park med en stor damm och där var en hel del folk som joggade och ägnade sig åt andra aktiviteter.

Söndag 8 december (Kuching Hotel, Kuching)
Jag kunde inte växla pengar idag heller men jag åkte till busstationen och köpte biljett till Pontianak. Sen fortsatte jag se mig omkring i stan fast det blev rätt så dåligt väder.

Indonesien >>>

Lördag 14 december (Kuching Hotel, Kuching)
Vi var framme vid gränsen tidigt på morgonen och parkerade framför grinden en dryg timme innan den öppnade kl 5. Folk samlades utanför grindarna och det blev ett race då de öppnades för att inte hamna alltför långt bak i immigrationskön. Framme i Kuching gjorde jag några ärenden och lade mig sedan och sov på eftermiddagen. Jag var också på turistbyrån och frågade om rafflesian blommar i Gunung Gading National Park och det sa de att den gör så då får jag passa på att åka och titta på den imorgon.

Söndag 15 december (Kuching Hotel, Kuching)
Jag åkte buss till Lundu på morgonen och därifrån var det ett par kilometer att gå till Gunung Gading National Park. Jag gick med en grupp trötta malaysier för att titta på blomman. Jag hade säkert hittat den utan guide men det var bra att ha någon att fråga om blomman och som kunde fotografera åt mig, och det var inte så dyrt eftersom jag hade en stor grupp att dela kostnaden med. Det var bara en kort promenad längs en träplankgång till blomman som var något vid sidan. Rafflesia är världens största blomma och kan bli uppemot en meter i diameter. Den vi såg idag var iallafall över en halvmeter. Det är ingen självklarhet att man får se den eftersom den bara blommar några dagar, och idag fanns endast ett exemplar att beskåda. Den satt uppe på en klippa i jungeln och det var lite halt och besvärligt men guiden hjälpte mig upp. Blomman har inga blad utan bara trärötter som hänger i luften och det hela var en märklig syn. De andra i gruppen verkade inte särskilt intresserade och orkade knappt lämna träplankgången för att ta sig en närmare titt. Rafflesian är parkens huvudattraktion och de flesta besökarna kommer dit bara för att se blomman och sen far de igen, men det finns en del vandringsleder där också. Jag tänkte passa på att gå lite på dem när jag ändå var där och jag gick till ett vattenfall men det var halt och besvärligt och jag tappade vattenflaskan ner i fallet så jag vände tillbaka. Tillbaka i Kuching gick jag och tittade på en kattstaty - Kuching betyder nämligen just "katt".

Måndag 16 december (Kuching Hotel, Kuching)
Idag åkte jag till närliggande Bako National Park med en buss kl 8. Det var ett grekiskt par med på bussen och vi delade båten till parken. Det är annars ganska dyrt om man är ensam. Så här års kan havet bli våldsamt fram på eftermiddagen så vi rekommenderades att återvända kl 14. Vi tyckte det kändes lite väl tidigt men det visade sig vara lagom tid. Båtkillen hade en del problem med motorn till en början. Det var rätt så höga vågor när vi närmade oss parken så det var en skumpig färd. Vi gick en 5 km märkt vandringsled som tog oss genom olika typer av vegetation. Grekerna gick iväg före mig då jag tog frukost i parkens cafeteria, men jag hann ikapp dem eftersom de gick ganska sakta. Jag var mycket tacksam att här inte fanns några blodiglar. Havet var faktiskt lugnare på vägen tillbaka. Vi missade bussen med några minuter och fick vänta en timme på nästa.

Tisdag 17 december (Nattbuss Kuala Lumpur - Hat Yai)
Jag gick upp tidigt och tog en lokal buss till flygplatsen kl 7. Det var första gången jag flög biljettlöst, jag behövde bara presentera bokningsnumret från internet och så fick jag ett boardingpass. Märkligt nog klassades flygningen som internationell och när jag gick till avdelningen för inrikesavgångar så var det fel. Nog för att Sarawak och Sabah har separata immigrationskontroller (de stämplar departure card men inte passet), men att kalla det för internationellt är väl att ta i. Securitytanten tyckte att röntgenbilden av mitt handbagage var "not clear" och ville köra den igen. Överhuvudtaget tyckte jag den här flygplatsen var märklig, t.ex. fick man inte veta vilken gate man skulle gå till förrän det var dags för boarding, och då ropades det bara ut i högtalarna, det stod ingenstans. Det var valfri placering i planet men jag fick sitta vid mittgången eftersom jag inte hittade till gaten med en gång. På Air Asia som är ett lågpris/biljettlöst flygbolag ingår ingen mat eller dryck utan det får man betala extra för. Kuala Lumpurs flygplats var fin och modern och kändes på något vis ödslig fastän där var en hel del folk. Den ligger bra långt från stan och jag åkte flott buss som var billigare när man flög med Air Asia. Jag hamnade på en bussterminal i utkanterna av stan, köpte biljett till Hat Yai och lämnade bagaget där, och tog en taxi in till stan vilket var väldigt billigt med taxametern. På andra håll i Malaysia har taxibilarna inga taxametrar och då blir det inte lika billigt. I stan gjorde jag några ärenden, gick till Merdeka Square och så åkte jag och tittade på Petronas Twin Towers förstås. De är alltid lika imponerande fast jag var för sent ute för att åka upp i tornen - biljetter för det finns bara på morgonen. Sen åkte jag tillbaka till terminalen för den dryga väntan på bussen kl 22.

Tillbaka till Thailand >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning] - [Ingemars Vietnamdagbok]