[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Laos

Tisdag 16 juli (Souriya Guesthouse, Lak Sao)
Framme i Vinh kl 6.30 på morgonen åkte jag motorcykel en liten bit från stationen till en restaurang där jag åt frukost, och en man på restaurangen tyckte att jag skulle vänta till kl 2 på natten för att ta hans direktbuss till Vientiane. Det hade jag ingen lust med utan gick till busstationen men det verkade inte finnas några bussar till gränsen. Strax dök mannen från restaurangen upp på busstationen och "hjälpte" mig ordna en motorcykel till gränsen. Killen som körde motorcykeln talade ingen engelska och restaurangmannen lär ju ha fått procent på det hela. Priset blev 135.000 dong och han skrev upp överenskommelsen på ett papper. Det var bra långt att åka till gränsen, närmare 100 km, men stora ryggsäcken fick plats mellan mannen som körde och styret så det var inte så värst obekvämt. Han försökte upprepade gånger säga någonting under färden men det var ju hopplöst att förstå vad han menade. När vi närmade oss gränsen kom vi upp i bergen på en slingrande väg och det började blåsa och regna fast inte så mycket. När det var ca 4 km kvar till gränsen stannade vi och han började prata vietnamesiska. Det verkade inte som att han hade helt klart för sig vart vi skulle, eller så var det bara ett försök att få mer pengar. Det fanns ingen trafik så det var ett utsatt läge. Jag sa "ok, ok" för att få honom att fortsätta men han var väldigt motvillig att köra helt fram till gränsen och stannade ett par gånger till. Framme vid gränsen efter kl 11 gav jag honom beloppet vi hade kommit överens om men han var inte alls nöjd och ville ha mer, men det såg jag ingen anledning till varför han skulle få så jag lämnade honom och gick fram till gränsbyggnaden. Den vietnamesiska passpolisen skulle ha en dollar för att stämpla passet och sen var det en liten bit att gå till den laotiska byggnaden. Gränsstationen såg bra ut från utsidan men var väldigt ödslig och servicen var usel. Det fanns ett växlingskontor men det var ingen där så jag fick sitta och vänta medan någon gick iväg och väckte den som hade hand om det, och så satt det på flera ställen anslag som uppmanade att man skulle deklarera sin utländska valuta, men då hade alla redan försvunnit. Jag väntade en bra stund för att fråga om det och när immigrationsmannen slutligen kom tillbaka pekade jag på anslagen och försökte förklara att jag ville deklarera min valuta men ingen förstod någonting trots att det stod både på engelska och lao så det kan ju inte ha varit så viktigt. Eftersom ingen annan passerade gränsen så fanns det heller ingen att dela transport med till Lak Sao, 30 km från gränsen, men jag kunde åka ensam för 30.000 kip så det var överkomligt. Mot slutet kom det på några fler passagerare med flera hinkar med stora äckliga insekter, och en av dem välte så att de åkte ut på golvet. Jag var i Lak Sao vid 16-tiden och efter att ha ätit och konstaterat att det inte fanns någon vidare transport vid den tiden så tog jag ett rum och somnade meddetsamma. Jag var också på banken och växlade pengar. Den högsta sedelvalören motsvarar 5 SEK så jag fick feta buntar med 200 sedlar för en resecheck.

Onsdag 17 juli (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
Efter kl 6 på morgonen fanns det en direktbuss till Vientiane och färden tog 8 timmar. När man kommer från Vietnam känns det väldigt tomt på folk i Laos och Vientiane är en väldigt lugn huvudstad med stillsam trafik. Jag gjorde inget speciellt sedan jag kommit fram.

Torsdag 18 juli (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
Idag var jag på Cambodjas ambassad för att ansöka om visum. Först gick jag till turistbyrån eftersom ambassaden inte fanns med på kartan i guideboken, och sedan tog jag en tuk-tuk till ambassaden. Visumet blir klart till på måndag. Mannen på ambassaden menade att gränsen mellan Laos och Cambodja inte är öppen för utlänningar, men det kanske går ändå. För övrigt tog jag en vilodag idag då jag hade en del att fixa, läsa och skriva.

Fredag 19 juli (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
Idag hyrde jag cykel och trampade runt i Vientiane. Jag började med det guldglänsande templet Pha That Luang som är Laos nationalsymbol, och gick sedan uppför trapporna i Patuxai som påminner om Triumfbågen i Paris. Från toppen fick jag en god bild av Vientiane - det var väldigt mycket träd och grönska och inte mycket till stad. Stan har bara 130.000 invånare. I bakgrunden avtecknade sig en liten del av Mekongfloden. Det finns motorcyklar här också men inte alls sådana mängder som i Vietnam. Buddhistmunkar i orange tygstycken är en vanlig syn, främst vid de många templen förstås, men även ute på stan. Laos är klart billigare än Vietnam och inträdespriserna till stans sevärdheter var väldigt låga. Jag besökte en rad tempel, gick en runda på Morning Market och tog en promenad längs floden. I floden ligger den stora ön Don Chan och på andra sidan ligger Thailand. Vädret var perfekt, inte för varmt och inget regn.

Lördag 20 juli (Sisombat Guesthouse, Vang Vieng)
Nu använder jag inte tiden särskilt effektivt eftersom jag väntar på att visumet ska bli klart. Jag åkte till Vang Vieng norr om Vientiane, en klar omväg eftersom jag ska fortsätta åt samma håll sedan men någonting måste jag ju hitta på. Jag kom inte iväg förrän kl 11.30 och bussresan tog över 4 timmar. Det var gott om utlänningar på bussen. Framme i Vang Vieng regnade det, så det blev inte mycket mer gjort idag.

Söndag 21 juli (Sisombat Guesthouse, Vang Vieng)
Detta går inte så bra. Nu börjar jag känna att jag fått alltför lite gjort på alltför lång tid sedan jag kom till Laos. Det regnade oupphörligen hela dagen i Vang Vieng och de troligtvis vackra bergen längs floden låg insvepta i låga moln. Vang Vieng är ett av Laos turistcentrum men idag var det sannerligen inte mycket att ha med det här vädret. Jag hyrde en dålig cykel från stället där jag bodde och trampade iväg i regnkläder till den mest kända av grottorna här runtomkring, som ligger ganska nära. Grottan var rätt stor med passager åt olika håll. Den var till stor del upplyst, men jag fann en del av grottan som var iordninggjord med gång och trappsteg som saknade belysning. Tack vare att jag hade ficklampan med mig kunde jag utforska passagen som annars var helt kolsvart. På ett annat ställe i den upplysta delen kom jag ut till ett hål i bergväggen med utsikt över floden. Jag tänkte sedan åka till en annan grotta lite längre bort på andra sidan floden och hyrde en ny cykel eftersom den jag hade var så svårtrampad, bara för att finna att bron på kartan inte existerade! Vilken hopplös dag. I Vang Vieng träffade jag åter en tjej från Brasilien som jag mött tidigare i både Hanoi och Vientiane, och som reser på ett mer krävande sätt, nämligen per cykel.

Måndag 22 juli (Nattbuss Vientiane - Luang Prabang)
Jag tog en tidig morgonbuss tillbaka till Vientiane, tog en säng på Sabaidy Guesthouse och såg templet/muséet Haw Pha Kaew innan jag hämtade passet på Cambodjas ambassad kl 15. Istället för att vänta till imorgon med att åka till Luang Prabang tog jag en nattbuss kl 17. Bussen var packad till bristningsgränsen med folk, bagage och prylar av alla de slag, och jag tillhörde de otursamma som inte fick ett säte utan jag fick finna mig i att sitta på en stor säck i mittgången, vilket inte var helt bekvämt. Att bussen redan var smockfull hindrade inte att stanna längs vägen och ta upp ännu fler passagerare som fick kliva och klättra fram till något krypin bak i bussen. Det var ett flertal utlänningar med på bussen, och en del av dem gick av i Vang Vieng. Jag fick då ett säte fast det var inte mycket bättre eftersom det var trångt med plats och inte gick att fälla bak. Det spelades också musik i stort sett hela natten.

Tisdag 23 juli (Viradessa Guesthouse, Luang Prabang)
Det blev inte mycket sovit på bussen och vi var framme i Luang Prabang vid 4-tiden på morgonen. Vi var fem utlänningar som delade en tuk-tuk in till stan från busstationen, men vandrarhemmen var inte öppna så tidigt. Medan vi satt och väntade kom en lång rad munkar i orange tygstycken och gick förbi på trottoaren mellan två närliggande tempel. Vid 6-tiden kunde jag komma in på ett ställe men fick vänta till kl 8.30 innan jag fick en säng. Jag kunde ligga och sova på en soffa under tiden. Efter frukost lade jag mig och sov fram på eftermiddagen då jag gick upp för ett hastigt besök på Royal Palace Museum innan det stängde kl 16. Man var tvungen att lämna ifrån sig både kamera och vattenflaska. Sedan blev det en kvällspromenad längs Mekongfloden.

Onsdag 24 juli (Viradessa Guesthouse, Luang Prabang)
Luang Prabang är med på Unescos världsarvslista för sina många tempel, och idag hyrde jag cykel och såg en hel del av dem. Jag tog mig också ut till Wat Pa Phon Phao en bit utanför stan, där det finns en pagod från 1988 med fem allt mindre våningar som man kunde gå upp i. Det var väggmålningar hela vägen uppigenom, och på den nedersta våningen var det ett flertal förfärliga scener av tortyr och massmord i olika varianter. Jag har sett liknande motiv i ett tempel inne i stan men inte haft någon att fråga om dem. Fantastiskt nog så träffade jag schweizaren som var med på bussen till Dalat i Vietnam och senare på DMZ-turen. Han bara kom gående på en gata där jag cyklade. Fram på kvällen gick jag uppför trappstegen på berget Phu Si mitt i stan med tempel och flott utsikt över stan och Mekongfloden. Det var dock en del träd ivägen så det var inte fri sikt i alla riktningar.

Torsdag 25 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Idag blev en lång dags åkande med start från Luang Prabang kl 7.30. Först songthaew fem timmar till Udomxai. Det var obekvämt då jag återigen blev sittandes på en säck på golvet större delen av tiden. Jag ställde mig senare ute längst bak vilket var helt klart bättre tills det började regna. Med på färden var en japan och en amerikan. I Udomxai fortsatte vi med en buss och det blev ingen tid till mat utöver en sandwich. Bussen var iallafall klart bekvämare och tog ungefär lika lång tid till Luang Nam Tha längs en grusväg omgiven av grönska. Vid en plats på vägen blev det stopp då en lastbil med en klumpig vägarbetsmaskin på flaket hade kört fast i lera och stod med en kraftig lutning. En bärgningsbil hade precis kommit dit när vi stannade och hade stora problem att själv ta sig förbi i lervällingen vid sidan om lastbilen. Ett intensivt arbete med att skyffla undan lera runt hjulen gav slutligen resultat och bärgningsbilen kunde komma över på andra sidan. Ett antal utlänningar som fanns med på bussar i vardera riktning hade samlats för att se på skådespelet tillsammans med lokalbefolkningen. Bärgningsbilen spydde ut svart rök över publiken när den gasade på i leran. Att sedan få upp lastbilen ur leran var värre och tiden gick utan att det hände mycket. Jag lade märke till att folk började gå på vår buss som stod parkerad ett stycke bak, och jag gick dit för att se vad som försigick. Jag kom precis i tid innan de backade iväg och tog en lerig sidoväg för att komma runt blockeringen. Amerikanen kom springande och hoppade på en liten stund efter att vi svängt in på sidovägen, men japanen blev kvar. I en lerig uppförsbacke gick det inte riktigt så vi fick gå ut och skjuta på. Tillbaka på vägen på andra sidan stack amerikanen iväg för att hämta japanen som måste ha blivit förskräckt över att bussen hade åkt iväg, och sedan kunde vi fortsätta mot Luang Nam Tha. Stan har bara elektricitet mellan kl 19-22.

Fredag 26 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Idag blev det inte mycket gjort förutom att ordna en båttur för imorgon med amerikanen från bussen igår och två andra. Vi gjorde det på Nam Ha Ecoguide Service Information Centre. Det var tal om vandring också, och det skulle vara minst 4 personer för respektive alternativ, så det gällde att få ihop folk och enas om vad vi skulle göra. Först var vi där på förmiddagen och kom tillbaka kl 15 då några till hade anmält sig.

Lördag 27 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Kl 9 åkte vi tuk-tuk ner till båtläget och satte iväg i en långsmal motorbåt med en guide och några som körde. Det gick undan i en väldig fart och vi hade flytvästar på. Båten navigerades skickligt på floden mellan uppstickande träd och vid sidan om eller igenom forsar som på sina ställen var rätt så vilda. Vi kom inte så långt som det var meningen utan fick vända tillbaka vid en kraftig motström. Det regnade en hel del, jag hade regnkläderna med som tur var, och på tillbakavägen besökte vi tre byar. Den första var vackert belägen med hyddor, grisar och utsikt över grön bambuskog på sluttningen på andra sidan floden, fast byborna var borta och jobbade så det var väldigt lite folk i byn. I den andra byn åt vi lunch som stod framdukad när vi kom, men den tredje byn var inte så intressant. Den var större och modernare, och det var väldigt lerigt när vi gick från båten. Det kändes mest som tidsutfyllnad och vi var tillbaka i Luang Nam Tha redan före kl 15 fast turen skulle vara 7 timmar. Vet inte om det var avsiktligt eller om de faktiskt inte visste att vi inte kunde åka hela vägen, men det var hur som helst en trevlig utflykt. Vi ordnade sedan vandring för imorgon.

Söndag 28 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Samma tid som igår åkte jag, amerikanen och fyra andra plus samma guide iväg i en tuk-tuk till startpunkten för vandringen. Först genom risfält på smala upphöjningar. De andra gick väldigt långsamt och kom efter medan jag höll takt med guiden. Vid ett tillfälle gav marken vika för mig och jag trillade pladask ner i det blöta risfältet med ryggen nedåt. Vi kom förbi en by, vadade genom ett par mindre vattendrag, och kom sedan till skogen där de riktiga strapatserna började. Leriga uppför- och nedförsbackar med tät vegetation, och allra värst, blodiglar. Jag fick aldrig någon men var helt paranoid och kollade skorna hela tiden. Några gånger hade jag dem krypandes uppför skorna och fick ta bort dem med en pinne. Några av de andra i gruppen blev bitna. Ute ur skogen gick vi på en torrare väg till byn där vi åt lunch. För att komma vidare sedan fick vi korsa en bredare flod där bron hade försvunnit sedan någon månad tillbaka. Vattnet gick upp över knäna och var starkt strömmande. Sedan mera risfält och på slutet klev vi upp på en kulle till en pagod innan vår tuk-tuk tog oss tillbaka till stan. Vi var tillbaka efter kl 16. Det var ingen lätt vandring med mycket lera och jag är glad att jag inte tog 2- eller 3-dagarsvarianten.

Måndag 29 juli (Dong Sanguane Hotel, Udomxai)
Jag mår inte så bra sedan igår, har haft diarré och buksmärtor om morgonarna, fick huvudvärk under vandringen och jag fortsatte känna mig krasslig idag. Så istället för att åka till Muang Sing som planerat blev det buss tillbaka till Udomxai kl 12. Jag hade lindrig huvudvärk och en feberliknande känsla under bussresan. I badrummet på stället som jag tog in på var det extremt mycket myror och väggen var helt täckt av dem, men senare var de borta!

Tisdag 30 juli (Boupha Guesthouse, Muang Ngoi Neua)
Nu börjar det bli rätt så frustrerande att allting går så sakta, speciellt när jag inte mår bra. På busstationen i Udomxai träffade jag återigen den cyklande brasilianaren, hon var på väg till Kina och skulle ta bussen eftersom visumet gick ut idag men det såg visst mörkt ut med att fylla upp bussen i tid. Jag kom bara till Nong Khiaw och sen fanns det ingen mer transport idag. Istället för att stanna där över natten tog jag en båt en timme längs floden Nam Ou till Muang Ngoi Neua, en liten by som bara kan nås med båt och som inte har några motorfordon. Byn har blivit ett populärt turisttillhåll och konkurrensen mellan de många ställena att bo gör att priserna är mycket låga. Men det är enkel standard - duschen var i form av en skopa som man häller vatten över sig med från ett kar, och elektricitet finns bara några timmar på kvällen. Restaurangerna har inte hälften av vad som finns på menyerna. Jag tog en promenad på kvällen i den mycket trivsamma byn bland barn som lekte och hoppade rep. Hade gärna stannat här en dag extra men nu vill jag bara till Phonsavan så fort som möjligt.

Onsdag 31 juli (Nattbuss Vieng Kham - Nam Noen)
Idag regnade det så det var lika bra att jag inte stannade. Båt tillbaka till Nong Khiaw fanns inte förrän kl 9, och den kom iväg först kl 9.20, och transport till Vieng Kham skulle finnas kl 10. Det var väldigt lerigt och besvärligt på väg till och från båten, speciellt med packningen, och båten packades till bristningsgränsen med folk. Men nu åkte vi med strömmen så det gick fortare, och transporten till Vieng Kham var kl 10.30 så det gick precis. Jag fick sällskap av en engelsk tjej som också skulle till Phonsavan. Fick gå ut och skjuta på en gång och blev helt nedstänkt med lera, och en annan gång gick chauffören ut och satte igång att hacka i vägen en bra stund, helt onödigt eftersom det var nedförslutning och inga problem. Framme i Vieng Kham tidig eftermiddag var allting stendött och vi blev sittandes med en familj i en hydda vid "busstationen" hela dagen i väntan på en förbipasserande buss som skulle komma någon gång mellan kl 23-03 eller eventuellt någon gång under eftermiddagen. Trafiken var obefintlig så det fanns inga möjligheter att lifta heller. Familjen hade fått försändelser från turister som väntat med dem, bl.a. ett Bamsepussel från ett par svenskar! På väggen utanför satt en liten apa fastbunden i ett kort snöre. Jag lekte en del med den för att fördriva tiden, men det var förstås rätt grymt att ha den sådär. Fram på kvällen när strömmen kom turades vi om att spela våra medhavda CD-skivor, fantastiskt nog hade de en DVD-spelare i hyddan! Vi åt med familjen och efter att strömmen var slut kl 22 turades vi om att sitta med stearinljus och hålla utkik efter bussen medan den andre sov. En kvart efter midnatt kom bussen. Den var naturligtvis redan full och vi fick sitta på rissäckar i mittgången, vilket var extremt obekvämt.

Torsdag 1 augusti (Phou Kham Guesthouse, Phonsavan)
Framme i Nam Noen vid 10-tiden bytte vi till en tuk-tuk av större modell för ytterligare fem timmars färd till Phonsavan. Det luktade hemskt illa av bensinångor av och till. Det här var minsann en dryg resa från Luang Nam Tha!

Fredag 2 augusti (Phou Kham Guesthouse, Phonsavan)
Efter att ha sovit ut hyrde jag en tuk-tuk till närliggande Plain of Jars med en timmes väntetid. Det finns tre platser man kan besöka men den närmsta är också den största så jag nöjde mig med den. Området består huvudsakligen av en kulle och ett fält med ett hundratal jättelika stenkrukor. De flesta finns nere på fältet, men den största var uppe på kullen. Eftersom det är regntid var det mycket vatten i krukorna. Man vet inte säkert vad de hade för funktion, men det finns ett antal teorier. Där fanns också en grotta, och en annan kulle som jag gick upp på med utsikt över området, med enstaka krukor längs vägen upp. Tillbaka i Phonsavan tog jag en promenad till ett krigsmonument med utsikt över stan. Gamla bombskal från kriget är en vanlig syn här och de används till allt från staket och skyltpelare till blomkrukor. Buksmärtorna har upphört nu, har haft dem varje morgon de senaste fem dagarna.

Lördag 3 augusti (Orchid Guesthouse, Vientiane)
Resan från Phonsavan tillbaka till Vientiane var helt vansinnig. Kl 9 satte vi iväg med tre kraftiga lastbilar fullpackade med folk, efter att ha suttit och väntat i dem över en timme. Det var många utländska turister med på lastbilarna. Först någon timme med asfaltväg, och sedan började det. Vägen var en enda sörja av lera och lastbilarna fick verkligen kämpa sig fram, ofta med kraftig lutning. Vi körde fast ordentligt flera gånger, och varje gång tog det uppemot en timme att komma loss. Metoder som användes var bl.a. att gräva med spadar, dragrep, och en gång försökte de t.o.m. skjuta på en av lastbilarna med en annan. Det var bisarrt att se hur lastbilarna kravlade i leran utan att riktigt komma någonstans. Vid ett tillfälle då vi stod stilla i leran kom en flock vattenbufflar som skulle förbi. De klafsade sig fram med lera gott och väl upp över kroppen, och de som drev på piskade dem ilsket med pinnar. De t.o.m. kastade sten mot bufflarna eftersom det var svårt för dem själva att ta sig till dem. Det här var utan tvekan den absolut värsta vägen jag någonsin har åkt på. Det hela var kul och underhållande tills vi själva fick ge oss ut i leran då de ville att vi skulle stiga av för att göra lastbilarna lättare. Jag tog fel väg på ett ställe och sjönk ner till knäna i leran. En grupp lokalbefolkning fick sig ett gott skratt medan jag kämpade för att komma upp. Klantigt nog hade jag inte tagit av mig sandalerna och de gick sönder när jag drog upp dem ur leran. Framme på andra sidan lervägen efter kl 16 väntade bussarna till Vientiane och andra ställen. Vet inte hur långt vi hade åkt från Phonsavan då, men det kan inte ha varit många mil. Som om det inte var nog med sandalerna lyckades jag även förstöra shortsen - jag rev upp ett stort hål i dem mot det vassa armstödet i bussen. Vi var framme i Vientiane efter kl 1 på natten och vi var sju utlänningar som delade en tuk-tuk i jakt på rum. Efter att ha åkt runt till ett flertal ställen fick vi slutligen napp. Jag ville inte gärna ta ett eget rum för det skulle blivit dyrt, men jag kunde sova på golvet i ett rum med två fransmän och de ville inte ha några pengar för det.

Söndag 4 augusti (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
På morgonen flyttade jag till det billigare Sabaidy Guesthouse, och dagen ägnade jag åt internet och ärenden som att köpa nya sandaler, fast jag var inte helt nöjd med dem så jag får se om jag står ut med dem eller om jag måste köpa nya igen. Jag sydde också ihop shortsen men de blev ju inte så snygga.

Måndag 5 augusti (Phonsavanh Hotel, Pakse)
Jag var vid busstationen i god tid för bussen till Pakse som gick efter kl 9. Det var en dryg resa och jag fick aldrig riktigt chans att få något att äta utöver någon enstaka brödbit och en och annan banan, så jag var väldigt hungrig framme i Pakse vid midnatt men kunde inte göra mycket åt det utan väckte en kille på ett hotell och gick och lade mig.

Tisdag 6 augusti (Phonsavanh Hotel, Pakse)
Efter att ha sovit ut och ätit fick jag tag på en stor tuk-tuk till Champasak som inkluderade färjan över Mekongfloden. Vidare med motorcykeltaxi till ruinerna vid Wat Phu Champasak som inte var så väldigt imponerande. Man gick uppför en lång stentrappa mot bergssluttningen för att nå den översta platån med utsikt mot Mekongfloden. Det kom en rejäl skur när jag var där uppe och jag tog skydd under ett tak. Tillbaka vid färjekorsningen blev det en betydligt mindre färja tillbaka, och jag delade en tuk-tuk tillbaka till Pakse med ett tjeckiskt par.

Onsdag 7 augusti (Souksomphone Guesthouse, Attapeu)
Idag tog jag en buss 5 timmar till det lite mer avlägsna Attapeu, och efter att ha ätit lade jag mig och sov fram på eftermiddagen eftersom jag var rätt så trött.

Torsdag 8 augusti (Souksomphone Guesthouse, Attapeu)
Här är inte så många turister, och det var väl den främsta anledningen till att jag kom hit eftersom det inte finns något speciellt att se här. Igår såg jag två andra turister på stället där jag bor, men jag har inte sett någon idag. Jag gick omkring en del i stan som kändes väldigt fridfull och avkopplande. Det är en riktig "garden village" med palmer och annan grönska hängandes över gatorna och enkla hus innästlade bland vegetationen. På vissa av gatorna, särskilt de oasfalterade, känns det mer som att man är ute och går i skogen än att man är i stan. Fram på eftermiddagen åkte jag över på andra sidan floden och hyrde en stor tuk-tuk för att ta mig till en liten by vid namnet Pa-am omkring 30 km österut på vägen mot Vietnam. Ho Chi Minh-leden gick förbi här, och det skulle finnas en intakt rysk missilavfyrare men det var tydligen på andra sidan en flod som var lite för djup och strömmande för att jag skulle ha lust att ta mig över om jag inte var tvungen. Det var alltså en ganska meningslös tur, men något fick jag ju hitta på. Tillbaka i stan träffade jag en 19-årig munk som kom cyklandes. Han talade lite engelska och jag följde med honom till hans kloster.

Fredag 9 augusti (Mekong Guesthouse, Muang Khong)
Idag åkte jag tuk-tuk från Attapeu med byte i Pakse till ön Don Khong i Mekongfloden, nära gränsen till Cambodja. Jag var framme vid 15-tiden och åkte båt över till ön. Det här området kallas Si Phan Don som betyder "4000 öar" och är en arkipelag i Mekongfloden vid dess bredaste punkt.

Lördag 10 augusti (Mekong Guesthouse, Muang Khong)
Jag hyrde cykel och tog mig runt ön, kom iväg efter kl 9. På ett ställe var det ett smalt men djupt vattendrag tvärs över vägen men en man tog mig och cykeln över i en liten och långsmal båt. Själv gick han bredvid med vatten upp till halsen och drog båten för hand. Ön är så stor att det kändes mest som att vara ute på landsbygden med mycket risfält, fast det var ju platt hela vägen förstås, och ibland skymtade Mekongfloden fram. Jag var tillbaka efter ca 5 timmar och pratade med en kille från Iran om att ta en båt till Don Khon längre söderut redan idag, men han ångrade sig. Senare fann jag en man som hade en båt imorgon bitti så jag åker då.

Söndag 11 augusti (Mr Bounphan Guesthouse, Ban Khon)
Kl 8 åkte vi iväg mot Don Khon vilket tog en timme. Don Khon och närliggande Don Det, som är sammanlänkade med en bro, är klart finare och trevligare än jätteön Don Khong och med mer palmer. Här kan man ligga i hängmatta och se Mekongfloden glida förbi. Jag kom fram precis i tid för att komma med en båt med fyra andra till Khon Phapheng Falls, så det var bra timat för en gångs skull. Båten lade till före fallets topp, och så fick man gå på en asfaltväg för att komma runt till utkikspunkten vid fallet. På vägen lyckades jag gå rakt in i en stor sten som låg på marken som jag inte såg eftersom vi pratade, och jag fick ett ömmande skrapsår på foten då jag gick barfota i sandalerna. Jag har hört folk säga att det här är det största vattenfallet i Sydostasien, fast det är inte riktigt ett vattenfall utan en mycket kraftig och dånande fors i Mekongfloden. Plötsligt var alla borta så jag gick tillbaka till båten men de hade gått iväg på en tur vid fallet och kom till till båten efter ett tag. På väg tillbaka åkte vi mot strömmen och ibland var det som att vi knappt rörde oss. Senare på eftermiddagen tog jag och två av de andra från vattenfallsturen ytterligare en båttur för att se delfiner. Vi gick först till en annan sida av ön och tog därifrån en båt i riktning mot Cambodja. Vi hade Laos på ena sidan och Cambodja på den andra, och lade till där hela floden går in i Cambodja vilket markerades av en flagga och en hydda med en gränsvakt. Vi satte oss på en bänk där och kunde då och då skymta delfiner ute i floden. Från båten såg vi dock inga delfiner. På kvällen drog en brummande generator igång för att ge ljus till restaurangen, och till rummen och toaletten fick man använda ficklampa eller gaslampa som fanns att låna.

Cambodja >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning] - [Ingemars Vietnamdagbok]