[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Turkiet

Torsdag 28 juni (Busskontor, Dogubeyazit)
Idag gick mitt visum ut så jag satte kurs mot gränsen vid Bazargan. Jag hade en del rial över och köpte bl a ett lager med film. Kl 13 gick bussen till Maku och en fransman som också var på väg till Turkiet åkte med samma buss. Han hade varit i Iran 10 dagar och tyckte det var ett mycket trist land och var glad att få lämna det. Jag var inte precis ledsen heller. Han bar på ett långsmalt stränginstrument från Pakistan som alla skulle pilla på, de var t.o.m. mer intresserade av det än att fråga vilket land vi kom ifrån. I bagagerummet i Esfahan hade personalen haft sönder en sträng så han tolererade inget pillande längre. Från Maku åkte vi direkt vidare till Bazargan i bil. Vi växlade pengar till dålig kurs och blev miljonärer i turkiska liras. Turkiet har en förskräcklig inflation. Från Bazargan upp till gränsen på ett bergspass åkte vi bak på en mindre lastbil. Den iranska gränsbyggnaden var tjusig men den turkiska såg ut som ett skyddsrum. Den iranska immigrationsmannen var på skämthumör och sa att "This visa is finished after 4 o'clock" när klockan var 18.30 - mycket lustigt. Det flöt inte på kontinuerligt utan vi fick sitta och vänta på att en dörr skulle öppnas efter att passet var stämplat. Ingen var intresserad av våra väskor. På andra sidan väntade en minibuss till Dogubeyazit, 35 km från gränsen. Prischocken var ingen överraskning men likaväl inte trevlig. Inte en droppe regn har jag fått i Iran men nästan direkt efter gränsen kom värsta skyfallet. Det mest slående efter gränspassagen var kvinnor med fritt hår. Den känslan jag fick när jag kom till Iran att det var "nästan som hemma" jämfört med Indien och Pakistan förstärkes nu naturligtvis ytterligare. För första gången sedan jag lämnade Sverige kunde jag handla i en riktig mataffär, fast priserna var förstås inte tilltalande. Generellt är Turkiet relativt dyrt men vissa saker var överraskande billiga, iallafall här. Detta gällde framför allt Internet men även rum. Jag satte mig och svarade på gamla e-mail långt in på kvällen och gick sedan tillbaka till busskontoret där jag blivit erbjuden att sova gratis på soffan, och blev bjuden på te i flera omgångar. En av de anställda sov i den andra soffan.

Fredag 29 juni (Nattbuss Dogubeyazit - Istanbul)
På morgonen såg jag mig om i Dogubeyazit som ligger vid Mt Ararat, 5100 m, där Noaks Ark ska ha landat enligt legenden. Bussen till Istanbul gick kl 11 och kostade 25,000,000 TL. Det får väl anses överkomligt för en 23-timmars direktförbindelse tvärs över hela Turkiet. Det var gott om raster, och kaffe, läsk och kex serverades ombord på bussen. De hade värsta HiTec-borstarna med inbyggd slang som bussarna tvättades med, och efter varje rast gick en assistent genom bussen och erbjöd en stark vätska att tvätta händerna med. Med bussen åkte också en iransk familj som bodde i Sverige - en liten kille, två tonårstjejer och deras föräldrar. När vi träffades på busskontoret i Dogubeyazit utbrast mamman "Men du måste ju vara svensk!" bara för att jag satt och åt en gurka. De hade kört bilen till Turkiet och ställt den hos några bekanta i Edirne för det gick tydligen inte att ta med den till Iran, men vid gränsen blev det problem eftersom bilen var tvungen att ställas av i en tull, så det var bara att åka tillbaka genom hela Turkiet och ordna till det hela. Jag fick också höra av dem att bara några timmar innan jag passerade gränsen hade en stackars kurd blivit slagen sönder och samman av fyra kraftiga poliser, enbart för att han hade med sig 2 kg te när gränsen var 1½ kg. Detta till allmän beskådan inför alla som höll på att passera gränsen i den där skyddsrumsliknande turkiska gränsbyggnaden.

Lördag 30 juni (Paris Hotel, Istanbul)
Före ankomsten till Istanbuls jättelika bussterminal idag på förmiddagen körde vi över Bosphorusbron och på andra sidan hälsade en skylt oss välkomna till Europa. Ryggsäcken i bagageutrymmet var helt dränkt i någon sörja från bussen så det var verkligen inte trevligt. Jag tog mig till Sultanahmet med metro och spårvagn, och en kille visade mig till Paris Hotel. Jag betalade 25,000,000 TL för tre nätter efter lite prutande och trodde att det var ungefär vad man kunde förvänta sig att få betala i Istanbul, och dessutom ingick fri tillgång till Internet. Så gissa om jag blev sur när två killar från Tjeckien strax därefter flyttade in i rummet med 5 sängar, som bara hade betalat 5,000,000 TL var. De stannade dock bara en natt och sedan hade jag rummet för mig själv, och efter tredje natten betalade även jag 5,000,000 TL per natt. Moskéerna i Turkiet har en helt annan stil än i Iran och den berömda Blue Mosque var en vacker syn. Istanbul är en mycket trivsam stad med massor att se, och det lär vara den mest moderna och västerländska staden på den här resan. Fast det är lite väl mycket turister här. På ett sätt kändes det som att jag var tillbaka i Indien - envetna mattförsäljare! Varken i Iran eller Pakistan blev jag någonsin pressad att köpa något, men i Istanbul kan man vara nästan säker på att den som tilltalar en på gatan har en mattaffär och att han kommer försöka få med en dit och övertala en att köpa en matta. Vädret är optimalt här, det har kommit ett par regnskurar men annars är det perfekt. På kvällen såg jag den dagliga ljusshowen vid Blue Mosque men den var inte jätteimponerande utan var mer utdraget historieberättande.

Söndag 1 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag var jag helt väck av förkylning och huvudvärk men tog en 6-timmars båttur längs med Bosphoren upp till mynningen vid Svarta havet. Det var hög stämning på båten med dans och musik. Båten stannade ett par timmar innan vi åkte tillbaka, och då gick alla upp till ett gammalt fort med utsikt över sundets mynning i Svarta havet. Ett trevligt utflyktsmål. Jag gick av båten lite för tidigt på vägen tillbaka och fick ta en buss, och störtade sedan i säng.

Måndag 2 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag mådde jag lite bättre och gick till Sveriges generalkonsulat nu när helgen var över för att få ett sånt där dyrt och onödigt papper som syrierna liksom iranierna kräver. Konsulatet var inom gångavstånd från Sultanahmet på andra sidan bron över Golden Horn och det var lätt att hitta - helt plötsligt var det bara där utan något letande eller frågande. Det var en del folk som väntade utanför grinden och vi blev insläppta allteftersom. Mannen som gjorde iordning pappret var inte svensk men här fick jag det med en gång till skillnad från i Islamabad. Jag gick tillbaka över bron där folk står och fiskar, och gick upp till Süleymaniyemoskén, den största i Istanbul. Grand bazaar förtjänade namnet för den var verkligen enormt stor, men det var inte precis billigt att handla där.

Tisdag 3 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag tog jag mig till Syriens konsulat för att ansöka om visum, och det låg lite längre bort. Jag åkte buss till Taksim och där hjälpte en kille mig att komma vidare till Harbiye. Därifrån gick jag till konsulatet. Det var ganska lätt att hitta och jag behövde bara fråga en gång. Personalen var inget vidare på engelska och det var svårt att få någon klarhet i huruvida det var möjligt att få ett double entry-visum, men det lät som att det skulle gå. På torsdag ska det vara färdigt så det blir nästan en vecka i Istanbul, men det finns ju sämre ställen att tillbringa en vecka på.

Onsdag 4 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag gick jag till Topkapipalatset. Stället svärmade av turister och inträdet var dyrt. För mig var det inget speciellt så det kändes inte riktigt värt entréavgiften. Förutom att gå omkring och titta själv på området så tog jag en 30 minuters guidad tur i haremet som man betalade extra för, men det var enda sättet att komma in där. Märkligt nog fanns här ett växlingskontor som tog resecheckar utan avgift, i stan tar alla 5%.

Torsdag 5 juli (Nattbuss Istanbul - Canakkale)
Nu börjar jag få nog av Istanbul. Jag åkte och hämtade mitt visum men det var single entry fastän de hade sagt att jag skulle få ett dubbelt. Jag påpekade detta och de ändrade genom att skriva "TWO" när det redan var överstruket. Kan bara hoppas att det fungerar. En japan som också hämtade sitt visum hade skaffat ett ISIC-kort här i Istanbul trots att han inte var student. Det visade sig inte vara några som helst problem, i Sultanahmet säljer var och varannan affär ISIC-kort utan några restriktioner. Den första jag gick till ville ha 31,000,000 TL, den andra ville inte ge några kort om man inte var student men den tredje tog 25,000,000 TL så då slog jag till. Såhär lätt var det: "How much is a student card?" - "25,000,000 TL" - "What if I'm not a student?" - "We just need one picture". Jag gick omedelbart till Aya Sofya-kyrkan för att testa mitt nya kort. Tidigare kändes det för mycket att betala 7,000,000 TL för att se den men nu kunde jag utan problem gå in för 3,000,000 TL. Typiskt att jag inte skaffade kortet innan jag gick till Topkapipalatset, men jag lär få stor nytta av det i Syrien och Egypten. I Syrien får man otroliga 95% rabatt på entréavgifter och i Egypten 50%. Jag åkte till bussterminalen och satte mig och väntade på bussen till Canakkale kl 24. Nattbuss är det bästa alternativet här eftersom allt är så dyrt för då slipper man iallafall betala för ett rum.

Fredag 6 juli (Nattbuss Canakkale - Selcuk)
Det var färja sista biten till Canakkale vid 6-tiden på morgonen. Jag köpte biljett vidare till Selcuk i natt, lämnade ryggsäcken på busskontoret och tog en minibuss till Troy. Jag hade inte precis någon brådska så jag tog det väldigt lugnt vid ruinerna. Stället var lugnt och fridfullt, det var rätt varmt men bänkar var strategiskt placerade i skuggan. Jag hörde från en guide att bara 35% av de nio antika städerna (Troy I-Troy IX) hittills har blivit utgrävda. Jag köpte ett vykort med ett flygfoto över ruinerna som jag använde som karta när jag gick omkring. Ruinerna var inte särskilt spektakulära, mest gammal sten, men jag hade heller inga förväntningar på det här så det var ingen besvikelse. Egentligen åkte jag mest hit för att jag läst om det i boken "Från kap till kap", och för att se den stora trojanska hästen av trä som man har byggt upp vid ingången till ruinerna. Man kunde kliva upp i den på en trappa. Tillbaka i Canakkale tidig eftermiddag hade jag inget att göra och stan kändes ointressant så jag gick och lade mig i en park. Bussbolaget jag hade köpt biljett hos visade sig vara mindre seriöst - kl 24 när bussen skulle gå fick jag besked om att det var "problem with bus - no bus" och en stund senare var det tal om att bussen skulle gå kl 2. Jag lade mig och sov på en soffa på övervåningen och gick ner kl 2 för att se om där fanns någon buss. Det fanns det, men den gick bara till Izmir. Det påstods att vidare transport till Selcuk skulle kosta 1,000,000 TL så jag fick tillbaka det beloppet.

Lördag 7 juli (Nattbuss Selcuk - Göreme)
Framme i Izmir på morgonen tog jag en minibuss till Selcuk, men den kostade 1,750,000 TL. Jag köpte biljett vidare till Göreme, lämnade bagaget på busskontoret och tog en minibuss till Ephesus som bara låg några kilometer från bussterminalen. Ephesus var imponerande och det rådde ingen brist på turister här. Mest spektakulärt var det vackra Celsus Library och den enorma Great Theatre med plats för 25,000 åskådare. Den är dramatiskt placerad på en bergssluttning. Ephesus är den bäst bevarade klassiska staden vid östra Medelhavet. Den grekiska ön Samos ligger mycket nära men det är rätt så dyrt att ta färjan dit. På väg ut från området såg jag en stor orm som slingrade sig över vägen. Kl 16.30 gick bussen till Göreme. Det blir den tredje natten i rad ombord på en buss och det börjar bli lite slitsamt.

Söndag 8 juli (Peace Cave Pension, Göreme)
Kl 4.30 på morgonen var det bara att kliva av i iskylan i Nevsehir, och den sista biten till Göreme blev det minibuss, fast inte förrän några andra hade blivit informerade om guidade turer i Cappadocia. Jag tog in på ett av oräkneliga pensionat i det populära Göreme och lade mig och sov till kl 12. Eftersom det fanns ett kök så gick jag och köpte mig en påse makaroner. På eftermiddagen gick jag till Göreme Open Air Museum. Cappadocia är känt för sitt spektakulära landskap av stenformationer som dessutom har varit bebodda för länge sedan. Bostadsgrottor och kyrkor i rikliga mängder har huggts in i den mjuka, vulkaniska bergarten. Det är en märklig syn. Jag köpte biljett till Aleppo i Syrien för imorgon kväll. Det var fasansfullt dyrt. Busspriserna varierar tydligen beroende på var man är, men framför allt så blir det mycket dyrare om man vill göra flera stopp på vägen. Från Istanbul till Aleppo via Canakkale, Selcuk och Göreme har jag fått lägga ut närmare 70,000,000 TL och det totala avståndet är knappast längre än Dogubeyazit-Istanbul som kostade mig 25,000,000 TL. Jag har inte vågat räkna efter hur mycket jag har gjort av med sedan jag lämnade Iran.

Måndag 9 juli (Nattbuss Göreme - Aleppo)
Idag hyrde jag en cykel och tog en tur till den underjordiska staden vid Kaymakli. Vädret var perfekt och jag behövde verkligen en cykeltur, men sadeln var hemskt obekväm. Jag var framme efter tre timmar, och den här underjordiska staden var helt otrolig. Den höggs ut av tidiga kristna som gömde sig här och det finns flera sådana här grottstäder i området. Den underjordiska staden var upplyst och man gick böjd genom trånga tunnlar till alla möjliga slags rum, och på ett ställe var det ett ventilationsschakt som man inte såg någon botten på. Jag cyklade tillbaka till Göreme en annan väg för att göra det till en rundtur, och denna väg var något längre. Skyltar fanns knappt så jag var inte alltid säker på att jag var på rätt väg och visste heller inte hur långt det var kvar, vilket gjorde att jag blev stressad eftersom bussen skulle gå kl 20 från Göreme. Men jag kom inte på avvägar och jag frågade folk på traktorer och i byar om vägen. Ett tag hade jag sällskap av två cyklande killar som inte talade engelska och tjatade om att de ville ha pengar. Jag bad en av dem att ta ett kort åt mig men han höll den bak och fram och tryckte av blixten rakt i ansiktet. Det fanns gott om aprikosträd längs vägen men de var angripna av insekter. Jag blev rejält trött mot slutet och var tillbaka i Göreme precis i tid till bussen med mycket liten marginal. Den här "bussen" till Aleppo var en usel historia. Det var tre andra personer som hade köpt likadana biljetter (en amerikan som hade bott ett år i Istanbul och två kanadensiska tjejer). Vi blev ivägkörda i en minibuss till Kayseri där vi blev dumpade på bussterminalen flera timmar med bara en biljett till Iskenderun och inget som helst kvitto på att vi hade betalat till Aleppo.

Syrien >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]