[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Iran

Tisdag 5 juni (Akbar Tourist Guesthouse, Bam)
Trots alla stopp var jag framme i Taftan i god tid före gränsen öppnade kl 9.30. Växlingskurserna som erbjöds för överblivna rupier var usla så jag växlade bara lite grann för att kunna åka till Zahedan. Det var kaos inne på immigrationskontoret med skrikande barn och ett berg av väskor. Ingen ville titta i mitt bagage. Väl igenom gränsen var jag mitt i ingenstans och det fanns inga bussar, men vi var 6 utlänningar som delade en pickup till Zahedan. Det dröjde dock innan vi kom iväg eftersom de andra inte var nöjda med priset. På restaurangen vid busstationen i Zahedan växlade jag in mina rupier, även här till dålig kurs men bankerna var stängda. Buss till Bam fanns inte förrän kl 16 vilket innebar att komma fram sent, men eftersom de andra skulle dit så hängde jag på. En tokig schweizare hade gett sig iväg på en annan buss men kom tillbaka då bussen hade blivit stoppad av polisen och fått vända eftersom några av passagerarna hade falska pass. Bussen till Bam var extremt seg så det blev inte bara sent utan nästan midnatt innan vi var framme. Vi blev muddrade av en polis när vi steg på bussen, de skrev med tuschpenna på väskorna och bussen fick puttas igång. Det tog närmare 2 timmar innan vi ens kommit ut ur Zahedan, och stoppen på vägen var många och långa. Det var däckproblem, ljusproblem, passkontroller och en gång fick vi ta ut väskorna och gå en bit, dock utan att de söktes igenom, och sedan sätta tillbaka dem igen en bit längre upp. På ett ställe låg t.o.m. en kamel på vägen, och då stannade bussen för att hjälpa till att släpa den av vägen och skära halsen av den. I Bam tog vi en taxi till Akbar Tourist Guesthouse.

Onsdag 6 juni (Akbar Tourist Guesthouse, Bam)
Inga banker i Bam ville växla pengar, men jag blev lovad att få växla på hotellet imorgon till bra kurs. Jag gick till ruinstaden Arg-e-Bam några kilometer från hotellet. Den var helt magnifik och klart värd entréavgiften på 30,000 rials. Jag gick omkring där några timmar och hade stället nästan helt för mig själv.

Torsdag 7 juni (Omid Guesthouse, Kerman)
Idag åkte jag vidare till Kerman med en italienare som jag träffade vid gränsen, och en tysk. Tysken hade rest och bott utomlands i 25 år och var hemskt rolig. Vi tog en taxi till busstationen där de verkade ha stora problem, och det såg inte ut som att det skulle bli någon buss på ett bra tag. Men kl 11 kom vi iväg och var framme i Kerman några timmar senare där vi tog en taxi till Omid Guesthouse. Tysken läste arabiska siffror och såg på telefonnumret att det var rätt ställe. Det var ingen där så vi lämnade väskorna bakom disken och gick och åt. Killen i receptionen var helt ifrån sig när vi kom tillbaka för att vi hade lämnat våra grejer där. Jag gick och tittade på några moskéer och senare gick vi tillsammans till den långa basaren med en persisk man från samma hotell. Det är gott om kvinnor på gatorna jämfört med Pakistan, men de är ofta klädda helt i svart.

Fredag 8 juni (Aria Hotel, Yazd)
Jag åkte vidare med tysken och italienaren till Yazd. Det fanns en buss kl 10 och vi satt och väntade på busstationen ett tag och tog en "frukost" bestående av te och bröd som de sedan skulle ha 10,000 rials för. Det verkar som att folket här inte alls är så ärliga som de är i Pakistan utan passar på att blåsa turister så fort de får chansen. Bussarna är sällan fulla så det finns goda möjligheter att göra det bekvämt för sig. Framme i Yazd efter kl 16 blev vi precis som förra gången dumpade på en ocentral gata och fick ta taxi in till stan. Det var presidentval idag och vi gick förbi ett par vallokaler där folk stod och stoppade röster i lådor. Jag fick tvättat mina extremt smutsiga byxor och hade köpt ett par i Quetta att ha på under tiden. På kvällen gick vi till basaren men den var igenbommad eftersom det var fredag. Vi tog istället en promenad i den gamla stan som ska vara en av de äldsta i världen.

Lördag 9 juni (Beheshty Hotel, Yazd)
Idag åkte tysken och italienaren vidare till Esfahan medan jag stannade kvar i Yazd. Lika bra det för tysken har börjat bli jobbig och håller på och klagar på att mina kläder är för smutsiga och att jag säger dumma saker. Men det har varit tacksamt med sällskap för Iran känns ibland knepigt och frustrerande när man kommer från Pakistan och Indien. Det är mycket större skillnad mellan Iran och Pakistan än det är mellan Indien och Pakistan. Det första som slår en är högertrafiken, sedan kommer lugnet, ordningen och avsaknaden av rickshaws. Vi tre hade delat ett rum och när jag nu var ensam kvar så skulle de plötsligt ha mycket mer betalt. Det var hopplöst att försöka förhandla med dem så jag fick byta hotell. En väldigt trevlig sak här i Yazd var en stor cykeldepå där man gratis kunde låna en cykel. Man var tvungen att lämna passet men jag gav dem mitt andra pass som jag inte börjat använda. Jag tog en tur till Towers of Silence en bit utanför stan med hjälp av en karta som en kille på en restaurang hade ritat åt mig. Det var två torn uppe på var sin kulle med lite ruiner nedanför men stället låg vid ett bostadsområde och var nedklottrat och användes som motorcykelbana. Tillbaka i stan såg jag ett antal fina moskéer och vid Jame'-moskén var det en tjej från en souveniraffär som visade mig runt. Det var efter-valet-upptåg på kvällen med följen av bilar och motorcyklar som tjoade och viftade med flaggor.

Söndag 10 juni (Isfahan Hotel, Shiraz)
Jag åkte till busstationen på morgonen för att ta en buss till Shiraz, men det fanns ingen förrän kl 14. Jag hade ingen lust att sitta och vänta i timtals utan lämnade packningen där och åkte tillbaka och tog en cykeltur i gamla stan. Jag var framme i Shiraz efter kl 21 och tog en taxi till en hotelltät gata med en kille från bussen. De flesta var för dyra och ville inte ge någon rabatt trots den sena timmen, men efter mycket letande fann jag ett rum för 20,000 rials.

Måndag 11 juni (Isfahan Hotel, Shiraz)
Idag började jag med att ordna en förlängning av visumet. Jag hade hört att visumkontoret flyttat men hade ingen aning om vart, så jag tog en taxi och försökte förklara vart jag skulle genom att vifta med passet. Taxichauffören hade naturligtvis ingen aning om var kontoret låg och var mer intresserad av att suga ut mig på pengar än att ta mig till rätt ställe. Efter att ha kört omkring ett antal andra passagerare dumpade han mig vid polisstationen, inte långt från där jag steg på, och försökte ta mer betalt än vi kommit överens om. På polisstationen fick jag adressen till visumkontoret och kunde ta en ny taxi. Visumförlängningen tog bara en liten stund och jag slapp gå till banken och kunde betala direkt. Men jag fick bara 7 dagar vilket inte var sådär alldeles lysande, så jag måste göra om detta senare. Det var ett par som hade varit i Iran 8 månader och nu skulle åka hem, men de hade stora problem då det fattades några dagar på visumet. Jag gav mig på filmframkallning igen och fick i vanlig ordning damm från negativen på hälften av bilderna. Nu var mitt tålamod slut så jag sorterade ut alla bilder med damm och krävde att få dem omkörda, vilket jag också fick med bättre resultat. Det var en bild som trots omkörning hade en stor fläck, så jag krävde att få den omkörd ytterligare en gång. Inte för att det var nödvändigt utan mer för att ge igen på alla gånger jag fått ut dåliga bilder. Expediten suckade och tyckte jag var hemskt besvärlig, men mina krav var knappast obefogade - man kan inte göra ett hur dåligt jobb som helst och bara förvänta sig att kunden ska hålla tyst och lägga upp pengarna på bordet. Shiraz är en trevlig stad och jag promenerade till olika sevärdheter. Men man blir trött av att de hela tiden ska ha höga entréavgifter från utlänningar. Både för Citadel of Karim Khan och Hafez' Tomb var det 20,000 rials och de såg inte jätteimponerande ut från utsidan så det fick vara. Moskéer är iallafall oftast gratis, liksom det ögonbedövande Mausoleum of Shah-é Cheragh. Det var något av det glittrigaste jag sett, men man fick inte ta kort därinne. På kvällen tog jag en runda i basaren.

Tisdag 12 juni (Isfahan Hotel, Shiraz)
För en gångs skull kom jag iväg från busstationen med en gång, i en mindre buss till Marvdasht, och därifrån vidare till Persepolis med taxi. Inträdet var på 50,000 rials men detta är ju en av Irans höjdpunkter. Av någon mystisk anledning får man alltid en biljett från något helt annat - den här gången fick jag en biljett från Esfahan. Persepolis byggdes för 2500 år sedan av Darius I och förstördes av grekerna några hundra år senare. Till en början kände jag mig besviken och tyckte att "var det bara det här", men efter någon timme ändrade jag inställning och tyckte stället var skithäftigt och kunde inte sluta fotografera. Jag träffade en iransk kvinna som bodde i Australien och var här på semester. Hon tog flera bilder åt mig, och sedan åkte vi tillbaka till Shiraz tillsammans. Köpte biljett till Esfahan för imorgon bitti.

Onsdag 13 juni (Amir Kabir Hostel, Esfahan)
Idag åkte jag buss 8 timmar från Shiraz till Esfahan. Jag satt bredvid en underlig gubbe som envisades med att ständigt tilltala mig på persiska. Han köpte glass åt mig, kysste min hand flera gånger och insisterade på att jag skulle skriva något i hans bok. I Esfahan fick jag ett rum i cellstorlek för hutlösa 30,000 rials.

Torsdag 14 juni (Amir Kabir Hostel, Esfahan)
Idag kunde jag byta till ett rum med tre sängar för 20,000 rials per säng som var fullt igår, och jag var själv i rummet så det var ju betydligt bättre. Jag gick till Meidun-é Emam Khomeini, en av världens största öppna platser. Runt platsen finns Sheikh Lotfollah Mosque, Ali Ghapu Palace och den enastående Emam Mosque. Inträdet för var och en av dessa var 25,000 rials så det var i dyraste laget och jag struntade i de två förstnämnda. Jag träffade en kille som visade mig runt bakvägen in i Emam Mosque medan det var prayer time, fast jag fick muta biljettmannen med 5000 rials då han såg oss. Utifrån ser moskén sned ut eftersom ingången är vinklad mot torget medan själva moskén är vinklad mot Mecca. Emam Mosque var helt fantastisk trots de fula byggnadsställningarna på kupolen. Jag köpte en ny midjeväska då även den från Jaipur gett upp. Jag gick till tågbokningskontoret och köpte biljett för nattåget till Tehran imorgon och träffade där en kille som tog mig på en tur. Vi tog en kopp te under en av broarna men floden var dessvärre uttorkad. Esfahan är för övrigt en oerhört grön stad med massor av alléer. Vi åkte buss till Golestan-é Shohada, ett gravfält för folk som dog i Irakkriget. Det var uppsatt bilder på de döda i långa rader. På kvällen gick jag till basaren med killen som visade mig Emam Mosque tidigare. Först visade han ett trivsamt teahouse med utmärkt utsikt över Meidun-é Emam Khomeini, som nu var i full aktivitet. Vi gick även till ett flott hotell som såg ut som en moské, och så blev vi insläppta för en snabb titt i en teologisk skola.

Fredag 15 juni (Nattåg Esfahan - Tehran)
Det var ganska onödigt att stanna i Esfahan en dag till för alla sevärdheter var för dyra och jag hade inget speciellt att göra. Det mesta är dessutom stängt och igenbommat på fredagar. En fotoaffär var dock öppen och jag försökte förklara att jag inte ville ha något damm på bilderna. Men expediten misstolkade detta och trodde att jag ville ha "endast framkallning". När jag väl fick bilderna var de dock utmärkta så jag passade på att köra en film till. Killen jag träffade på tågbokningskontoret igår menade att "nobody takes the train", och det visade sig stämma rätt så bra. Jag skulle ta en taxi till stationen men chauffören hade ingen aning om var den låg och tittade frågande på tågbiljetten och undrade om det inte var bussterminalen jag skulle till. Efter att ha frågat ett antal personer fick han klart för sig var stationen låg. Tur att jag var ute i god tid. Stationen låg långt utanför stan på vägen till Shiraz, och vi hade passerat "här slutar staden"-skylten innan vi kom fram. Han missade avfarten och istället fick jag korsa vägen till fots när vi passerade stationen. En vakt vid infarten till stationsområdet verkade förvånad över att jag tänkte ta tåget. Jag satte mig i den stora, tjusiga vänthallen som var nästan tom på folk - en handfull passagerare, några uttråkade vakter, ett par tjejer i informationsdisken och personal i den tomma banken och den tomma restaurangen. Jag råkade glömma påsen med de senaste bilderna i restaurangen men tack och lov kom den mycket trevlige journalisten Mr Dayani med dem, och vi pratade om hur det är att resa i Iran.

Lördag 16 juni (Hemma hos Mr Dayani, Tehran)
Det blev faktiskt en del folk på tåget trots allt, de måste ha kommit strax före avgången. Efter en bekväm natt på tåget kunde jag i soluppgången beskåda ett helt tomt och platt ökenlandskap som sträckte sig ända bort till horisonten. Framme i Tehran på lördagsmorgonen följde jag med Mr Dayani som lovat att jag skulle få bo hos honom. Tehran är alltför stort och inte speciellt intressant, men staden i sig är liksom övriga iranska städer full med träd och fontäner och inte alls sådär dammig, brun och smutsig som i länderna längre österut. Staden lutar uppåt i nordlig riktning och ju längre upp man kommer, desto bättre har invånarna det. Mr Dayani ordnade så att jag kunde lämna ryggsäcken över dagen i en restaurang där han var stamkund, och så hade jag dagen till eget förfogande och skulle träffa honom på kvällen för att åka hem till honom. Han bodde nämligen rätt långt från centrum. Enligt några jag pratade med häromdagen skulle det vara hopplöst med förlängningar på transitvisum utöver den första. På visumkontoret lät det iallafall som att det skulle gå bra att få en förlängning till, men jag var för tidigt ute. Jag åkte upp till bergen i norra delen av stan. Liften var stängd men utsikten över stan var bra och jag träffade några trevliga ungdomar. Pappa hade skickat ett e-mail för att ordna träff med hans arbetskamrats syster och hennes två söner. Jag kontaktade dem per telefon men det blev förvirrat eftersom de inte visste något om mig vilket de skulle ha gjort, och så trodde jag att namnet jag fått var systern när det i själva verket var den äldsta sonen, Mehran. Men vi bestämde iallafall en mötesplats imorgon kväll. På kvällen träffade jag Mr Dayani vid hans kontor och vi åkte taxi hem till honom. Jag lånade hans primitiva tvättmaskin som han hade importerat från Pakistan men en blå T-shirt färgade av sig.

Söndag 17 juni (Arya Hotel, Tehran)
Vi åkte buss in till stan kl 6 på morgonen för att Mr Dayani skulle till jobbet, men eftersom jag skulle träffa den här killen ikväll så kan jag inte bo hos Mr Dayani i natt. Han visade mig ett hotell för US$70 men det var inte riktigt i min prisklass så jag åkte till budgethotellområdet i den södra delen av stan. Mr Dayani ville göra en intervju med mig så jag åkte direkt tillbaka till hans kontor på Islamic Republic News Agency, en mycket viktig tidningsbyggnad för hela landet. Han hade gjort flera liknande intervjuer med utlänningar genom åren, och menade att detta bidragit till förbättrade villkor för turism i Iran. Jag kunde låna Internet, och så visade han den centrala redaktionen. Sedan åkte jag till Meidun-é Azadi, ett grönt och vackert område nära flygplatsen med ett stort monument i mitten av en cirkulationsplats. En polis körde iväg mig när jag slog mig ner i skuggan under ett träd. Tillbaka i stan gick jag på bio på eftermiddagen. Mannen i biljettluckan trodde att jag ville ha tre biljetter när jag frågade om filmen började klockan tre, så det kändes lite dyrt (en biljett kostade 6000 rials). De satt nämligen ihop och jag förstod inte att det var tre biljetter. Men mannen som släppte in folk rättade till det hela och såg till att jag fick pengar tillbaka. Filmen var otroligt tråkig och det hände ingenting på hela filmen förutom prat. Det var typ familjeproblem men jag förstod ju ingenting. Kl 20 träffade jag Mehran som vi hade bestämt och efter en liten stund även hans kusin. Vi satte oss och pratade på ett fint hotell och gick även till en marknad. De trivdes inget vidare med att bo i Tehran och var kritiska mot Iran i största allmänhet. Jag blev inbjuden hem till dem imorgon kväll och de följde mig tillbaka till mitt hotell i taxi.

Måndag 18 juni (Hemma hos Mehran, Tehran)
Idag fick jag mitt visum förlängt med en vecka till, så nu har jag 24 dagar och längre än så vill jag nog inte stanna iallafall. På eftermiddagen träffade jag en japan som jag sett tidigare i Yazd och en kille på gatan ordnade så att vi kunde gå in i Sepahsalar Mosque & Madrassa, men stället var mer eller mindre en byggarbetsplats. Jag tog med mig ryggsäcken från hotellet och träffade Mehrans kusin vid samma mötesplats som igår kl 19.30. Vi gick en bit till hans bil och åkte hem till familjen som inte bodde så långt därifrån. De hade en flott lägenhet på översta våningen med utsikt över stan. Jag blev bjuden på fin middag och pratade med de två sönerna och kusinen. Mehrans bror var väldigt språkintresserad och hade införskaffat en persisk svenskbok som jag tyckte skulle vara en rolig present till pappa så jag fick köpa den av honom. Den var inte rättad av en svensk så det var gott om fel. Jag fick också nöjet att se på iransk TV. Iran har 6 kanaler, den ena tråkigare än den andra, och på bästa sändningstid visas program som skulle sänts mitt på dagen på de flesta andra håll. Pappas arbetskamrat ringde från Sverige sent på kvällen och jag försökte prata med henne men linjen var både fördröjd och förvrängd så det var nästan omöjligt att förstå varandra.

Tisdag 19 juni (Hemma hos Ahmad, Reine)
I morse visade Mehrans bror mig till busshållplatsen och jag satte kurs mot Reine, en liten by uppe i bergen som ingen tycktes känna till. Från Meidun-é Emam Hussein tog jag en trådbuss mot Eastern Bus Terminal, trodde jag, för den gick åt helt fel håll. Så när den nådde ändhållplatsen trodde jag att jag var nära terminalen och tog en taxi. Chauffören nämnde något om 5000 rials men talade inte engelska och hade tydligen inte klart för sig vilken terminal jag skulle till. När vi var framme efter en lång tur bara fnyste han åt mina 5000 rials och började prata om 20,000 rials. Vi kunde inte komma överens och efter att ha fnyst åt varandra en stund plockade han fram någon slags kniv. Det verkade mest vara på skoj så jag blev inte speciellt rädd, men en smula obehagligt var det och han lyckades slita till sig 15,000 rials. Från terminalen tog jag en liten buss mot Amol och gick av vid uppfarten till Reine där jag tog en delad taxi till byn. Det tog betydligt längre tid att komma hit från Tehran än jag trott. I Reine blev jag genast mött av Ahmad som erbjöd mig att bo hos honom. Han var en mycket speciell man som stammade och hela tiden sa samma saker. Han ville ta mig på tur upp på det 5600 m höga Damavandberget men skulle ha rejält betalt för det. Det var vackert landskap runt Reine, och svalt och skönt. Överhuvudtaget har värmen inte varit besvärlig i Iran. Med kommentarer som "Iran will be absolutely stinking hot" väntade jag mig det värsta, men det har inte varit några problem. Jag tog en promenad runtomkring byn och i utkanterna fanns en militäranläggning.

Onsdag 20 juni (Carvan Hotel, Rasht)
Det blev ingen fjälltur till Ahmads besvikelse, utan jag åkte tillbaka ner till vägen och klev omedelbart på en förbipasserande buss till Amol, och åkte vidare till och längs med Kaspiska havet med en serie bussar och delade taxis. Först bil till Chalus, sedan bil vidare till Ramsar (med en chaufför som diggade mitt kassettband från Indien) och slutligen en buss till Rasht. I de här trakterna var det högre luftfuktighet och därmed svettigare, men i gengäld vackrare landskap än de eviga öknarna som dominerar landet i övrigt. På ena sidan skogsbeklädda berg och på den andra kunde man ibland skymta det turkosfärgade Kaspiska havet rulla in. Jag hade tänkt stanna i Ramsar men det fanns inga hotell till rimligt pris så jag fortsatte till Rasht som inte ligger vid havet utan en liten bit in i landet.

Torsdag 21 juni (Sedaghat Guesthouse, Rasht)
Idag åkte jag till Bandar-é Anzali för att ta en närmare titt på Kaspiska havet, inte så långt från Rasht. Det var inte lika vacker färg på vattnet här som när jag åkte längs kusten igår, men det var tacksamt med en lugn och avkopplande dag för en gångs skull. Jag satte mig under en parasoll och betraktade iranskt strandliv - stranden är en av få platser i Iran där åtminstone killarna tillåts klä av sig. Längs med promenaden en bit från stranden var det en lång rad med serveringar men ingen av dem tycktes ha några kunder, liksom de som erbjöd dyra båtturer. En kund fick de iallafall när jag slog mig ner för att ta en sandwich. Dessa eviga sandwichar är visserligen billiga men otroligt trista och enformiga i längden, och de är ofta det enda som finns att få tag på. Tillbaka på hotellet i Rasht träffade jag en tjej från Melbourne som jag sett ett par gånger tidigare på andra platser i Iran, och vi delade en pizza. Lite senare stötte jag ihop med en kille som jag träffat i en park i Esfahan. Man blir lika paff varje gång men det är inte så konstigt egentligen för de flesta är på väg till Turkiet och följer ungefär samma rutt. Precis när jag skulle checka ut för att byta till ett billigare rum så fick jag ett mystiskt telefonsamtal, troligtvis från någon som jag träffat på gatan. Han sa någonting om att han skulle gå till universitetet men jag förstod inte vad syftet var med att ringa mig. Iran är långt ifrån det enda landet där man får en massa uppmärksamhet och blir ständigt utfrågad, men här blir det ibland väldigt tröttsamt för vad man än gör (köper något, kliver på en buss eller bara går på stan) så ska de ha reda på vilket land man kommer ifrån (den vanligaste och mest irriterande frågan när man reser), och ofta fortsätter det med namn, ålder, jobb/studier, etc. Istället för att fråga vilket land man kommer ifrån så räknar de ofta upp en massa länder som någon slags gissningslek, och det börjar nästan alltid med Tyskland.

Fredag 22 juni (Hotel Iran, Ghazvin)
Rasht kryllar verkligen av folk, såväl på dagen som på kvällen, och gatorna är ofta så packade att det är besvärligt att ta sig fram. Idag åkte jag upp till den fantastiskt vackert belägna byn Masulé, omgiven av gröna berg och någon timmes åkande från Rasht. Jag tog en ganska brant stig uppför ett berg, inte helt lämpligt med sandaler visade det sig. Tillbaka i Rasht tog jag en buss till Ghazvin och var inte framme förrän efter kl 22, men det var inga problem att få ett rum.

Lördag 23 juni (Hotel Iran, Ghazvin)
Idag tog jag en tur till mausoléet vid Soltaniyé men det var knappast värt över 2 timmars bussresa vardera hållet. Från korsningen på vägen mot Zanjan där jag gick av var det 5 km till byn men en liten buss kom snart förbi. Inne i mausoléet var det svalt och skönt, och hiskeligt högt till taket (48 m), men byggnaden var förfallen och inget vidare attraktiv. Kupolen var täckt med byggnadsställningar på utsidan och restaureringsjobb pågick för fullt. Inuti var hela utrymmet upp till taket uppspjälkat med byggnadsställningar och man kunde bara gå upp två våningar. En kvinna som var involverad i restaureringen tog genast på sig uppgiften att bli min guide. Jag undrade om hon skulle kräva mig på pengar efteråt, men det gjorde hon inte. Någon inträdesavgift var det inte heller, men det här stället var väl inte precis välbesökt av turister. Tillbaka vid stora vägen var det ett litet gäng som väntade på transport, och det dröjde inte alltför länge innan vi kunde kliva på en buss tillbaka till Ghazvin.

Söndag 24 juni (Ordibehesht Hotel, Hamadan)
På förmiddagen såg jag Jame' Mosque i Ghazvin (som jag hade utsikt över från mitt rum) och det vackra Shrine of Hussein, ytterligare ett sånt där glittrigt mausoleum. Efter en 4-timmars bussresa var jag i Hamadan vid 16-tiden. En sak som man knappast kan undgå att lägga märke till i Iran är att vägskyltarna som anger avstånd på engelska är helt inkonsekventa och varierar både i typsnitt, stavning och stora/små bokstäver, så man kan tro att ett barn har haft hand om det hela. I Hamadan blev jag trött då hotellen skulle ha upp till 60,000 rials för ett rum, och stället som enligt guideboken var billigast var stängt, och någon menade att det var "forbidden for foreigners". Jag lyckades pruta ner ett rum till 35,000 rials efter en hel del tjat, men det är över gränsen för vad jag vill betala för ett rum i Iran.

Måndag 25 juni (Nattbuss Hamadan - Tabriz)
Jag köpte biljett för nattbussen till Tabriz innan jag satte mig på bussen till Ali Sadr Cave i sällskap av två killar från Österrike. Vid grottan tog jag först en kebabtallrik tillagad med hjälp av en fläkt. Inträdet var 50,000 rials men jag fick faktiskt en studentbiljett för 30,000 rials genom att vifta med GO25-kortet som jag fick från Kilroy Travels när jag köpte flygbiljetten. I det här fallet var det iallafall värt varenda rial, dels för att det var en klar höjdpunkt av Iran och en välkommen kontrast till moskéer, basarer och ruiner, och dels för att de hade gjort ett bra jobb med att göra iordning grottan för besökare med belysning, trappor, skyltar etc. Det var dessutom massvis med personal i grottan, inklusive de stackarna som satt och trampade omkring turisterna i båtar. Det var inte mycket att gå utan man kom ganska snart till startpunkten för den båttur som utgjorde större delen av besöket i grottan. Båtturen var en halvtimme till en plats där man gick av och gick en slinga, och sedan åkte man tillbaka med båten igen. Det hela var verkligen häftigt och en annorlunda upplevelse - visst har jag besökt grottor som varit mer spektakulära än den här men aldrig att jag har åkt båt i dem på detta viset. Varje båtfölje bestod av en trampbåt med 2 personer som trampade, och tre sammankopplade båtar med turister som drogs efter. Det var oftast en guide och en turist som trampade, och jag fick nöjet att trampa den första hälften. Det var ganska ansträngande att trampa och vid något tillfälle var grottpassagen så smal att det var med nöd och näppe vi kom förbi. Ibland fick man också ducka för stenformationer som hängde ner från taket. Med bara T-shirt blev det rätt så kyligt efter att ha varit i grottan ett tag. Inte ens här kunde man undgå ett porträtt av Emam Khomeini, denne man som tittar fram vart man än vänder blicken i Iran. Den här grottan upptäcktes så nyligen som för 40 år sedan. Efter grottbesöket var det dåligt med passagerare för att åka tillbaka till Hamadan och det var tal om att det skulle gå en buss kl 18, vilket inte alls var bra eftersom jag då skulle missa bussen till Tabriz kl 19 som jag köpt biljett för. Men ganska snart sa kebabmannen att bussen skulle gå med en gång om jag hivade upp en massa pengar, vilket snart sjönk till 10,000 rials. Nattbussen till Tabriz hade kunnat vara väldigt bekväm om inte den elake assistenten hade kommit och kört iväg mig från långsätet längst bak. Det visade sig senare att han skulle ligga där själv, men han kunde ju väntat tills det var aktuellt. Det blev iskallt på natten vilket jag inte var beredd på och hade bara T-shirt.

Tisdag 26 juni (Takht-é Gamsheed Pension, Takab)
Framme på terminalen i Tabriz tidigt på morgonen var tanken att lämna stora ryggsäcken där och mer eller mindre åka tillbaka för att se Takht Soleiman. Destinationerna ropas ut om och om igen på terminalen och det var en buss som skulle till ett ställe som lät som "Kom igen då!" - det var komiskt. En kille hjälpte mig att hitta lagerlokalen där jag kunde lämna ryggsäcken mot en liten avgift och sedan tog jag en buss till Zanjan, 5 timmar tillbaka längs med vägen som jag precis kommit på. Detta var ju en rejäl omväg men jag får skylla på otillräcklig information från guideboken och att det är hopplöst att försöka ta reda på saker och ting eftersom ingen talar engelska i det här landet. Från Zanjan åkte jag vidare till Takab, en liten håla långt, långt ute i ödemarken. Framme där vid 16-tiden var jag långt ifrån säker på hur detta skulle gå till och enligt boken fanns bara ett dyrt hotell där jag inte hade för avsikt att bo. En man var sugen på att köra mig till ruinerna och tillbaka för 40,000 rials och det var ju dyrt men hade varit överkomligt om han kunnat ordna någon slags övernattning åt mig. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka en lång stund på hackig engelska lade jag ner försöken att komma överens med honom eftersom han menade att hans hus var för litet och han skulle ha 60,000 rials för att låta mig sova i hans bil! Men han var ändå till nytta för han visade mig till ett rimligt övernattningsställe, och tydligen ska det gå att åka minibuss till ruinerna imorgon bitti. Det här börjar bli ungefär lika hysteriskt som i Bangladesh att jag "måste" se en sista sak innan jag lämnar landet medan tiden rinner ut (jag har bara två dagar kvar på mitt visum). Det är inte fullt så illa ännu men kan bli det om det strular till sig imorgon, och det vore snopet att missa Takht Soleiman nu när jag har åkt sådana omvägar för att komma hit.

Onsdag 27 juni (Golshan Hotel, Tabriz)
Det var inga problem att åka till Takht Soleiman. Jag gick upp före kl 6 och tog omedelbart en tidig morgonbuss som släppte av mig vid ruinerna. Jag lär ha kunnat åka hit direkt från Ali Sadr som inte ligger så långt härifrån, för det måste de två killarna från Österrike ha gjort - de klev på bussen strax innan jag gick av. Här fanns ingen "studentrabatt" att få utan det var bara att betala 25,000 rials. I vanlig ordning fick jag en biljett från något helt annat ställe, men den här gången var det extra märkligt eftersom biljetten var från mausoléet vid Soltaniyé där det inte fanns någon biljett alls. Det skulle ju kunnat vara så att de hade slutat ta betalt sedan restaureringsarbetet påbörjades, men byggnadsställningarna var med på bilden på biljetten. Takht Soleiman är ett cirkulärt fort som är upphöjt över det vackra omgivande landskapet, och innehåller en liten sjö och diverse ruiner. Till en början undrade jag varför jag åkt så långt för att se detta, men stället var faktiskt inte så dumt och blev bättre ju längre man stannade. Även här pågick arbeten för fullt. När jag kände mig färdig gick jag ett par kilometer till det märkliga konformade berget som syns från ruinerna och enligt guideboken kallas "Prison of Soleiman". Men det stod inget om det gigantiska kraterliknande hål som man möts av på toppen. När jag nådde kanten och sträckte mig över den längre och längre kändes det som att hålet var bottenlöst, och inte förrän jag lade mig ner och kikade över kanten kunde jag se bottnen. Tillbaka nere på vägen hade jag tur som snart kunde hoppa på en förbipasserande buss tillbaka till Takab, för trafiken här var begränsad. Jag tog mig tillbaka till Tabriz en kortare väg än via Zanjan, med buss via Shahindesh och Meyando'ab. I Meyando'ab fick jag till min förbluffelse gratis taxi till platsen för vidare transport till Tabriz. Jag hade inte frågat om priset och när jag skulle betala sa chauffören "No money!". Det blev delad bil den sista biten till Tabriz. "No minibus?" frågade jag och fick "No, Peugeot!" till svar. I Tabriz fick jag tillbaka ryggsäcken och gick på kvällen till basaren för att köpa ett nytt skärp och ett par T-shirts.

Turkiet >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]