[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Pakistan

Lördag 5 maj (Clifton Hotel, Lahore)
Buss kändes som det bästa alternativet för att åka till Lahore, tåget tar nämligen 9 timmar enligt tidtabellen - lite saftigt för en sträcka på 5 mil. Jag åkte med en 60-årig tysk tant som hade bott i Indien 25 år och nu skulle resa över land till Europa. Ingen hade velat följa med genom åren så nu hade hon slutligen bestämt sig för att göra det själv, för hon ville inte sitta på ålderdomshemmet och ångra att det aldrig blev av. Vi kom iväg från busstationen efter kl 9. Bussen till gränsen var ganska mycket långsammare än taxin häromdagen. Det var en bit att gå vid gränsen, så det blev varmt och svettigt med ryggsäcken. Det tog någon timme att komma igenom gränsen och det var helt problemfritt. Det hade gått snabbare om vi hade skyndat oss från bussen för nu hamnade vi långt bak i kön och immigrationsproceduren var långsam. För den tyska tanten tog det en bra stund eftersom hon hade ett residential permit, och immigrationsmannen verkade inte vara van vid att hantera sådana. I tullen var de helt ointresserade av packningen, på den indiska sidan gjorde de ingenting och på den pakistanska frågade de bara om vi hade någon whisky. Vid den pakistanska immigrationen var det inga köer så det gick mycket snabbare. Bussen till Lahore stod och väntade på oss och avgick omedelbart. De första sakerna jag lade märke till var de dekorerade pakistanska lastbilarna och en klar skillnad i klädsel - här är männen klädda i enfärgade, heltäckande klädesplagg. Jag tyckte också att det kändes billigare än Indien, iallafall läsken och bussbiljetten. Vi kom till järnvägsstationen i Lahore vid 14-tiden och tog in på ett dyrare hotell (Rs 300), men det får det vara värt för att undvika problem. Budgethotellen i Lahore är ökända för systematiska rån, stölder och utplacering av droger i rum med polisinkallning. Jag hade ingen lust att gå ut på stan idag så jag stannade på rummet och läste. Jag satt också i restaurangen en bra stund och pratade med ett par andra resenärer som kommit från Iran. De berättade att vägen till Chitral redan är öppen. Vi såg på väderrapporten att det är 43°C i Lahore och upp till 52°C på andra platser i landet - väderkartan var helt täckt av stora solar.

Söndag 6 maj (Clifton Hotel, Lahore)
Sightseeing i Lahore blev verkligen ett svettigt företag. Svetten rann ner i ögonen så det sved, T-shirten blev helt genomblöt och jag hällde i mig vatten och läsk konstant. Jag tog mig omkring i Lahore med minibussar och delade suzukis vilket var mycket billigt, men det var hopplöst att hitta den som gick till rätt ställe och mycket tid gick åt till detta. Först åkte jag till Lahore Fort och den tjusiga Badshahimoskén. Inträdet till fortet var bara Rs 4, i Indien hade man väl fått lägga ut Rs 250 för något liknande. Det bästa med fortet var läskserveringen. Utanför fortet i en park står Minar-i-Pakistan med 250 trappsteg att gå uppför. Det var inte så jobbigt, men det var trångt när man mötte folk som gick i den andra riktningen. Från toppen var det fin utsikt över fortet, moskén och stan. Sedan åkte jag till The Mall men allt var stängt eftersom det var söndag. Jag gick istället till Lahore Zoo som var ganska hyfsat för att vara ett asiatiskt zoo. Jag träffade den tyska tanten och de andra jag pratade med igår flera gånger under dagen, och vi fortsatte prata.

Måndag 7 maj (Rawalpindi)
På förmiddagen åkte jag tillbaka till The Mall och den här gången var det lättare eftersom jag visste att minibuss nr 34 går dit. Jag hade tänkt besöka Lahore Museum, men det var stängt för städning eftersom det var den första måndagen i månaden. Istället gick jag till ett cybercafé, och så skickade jag ett vykort på posten. Portot var dyrare än i Indien, men internet var jättebilligt. Liksom i Bangladesh stämplades kortet med en maskin istället för frimärken. Jag kom iväg på bussen till Rawalpindi kl 15, vilket var i senaste laget. Jag var helt förbluffad över den tjusiga motorvägen med ordentliga vägskyltar och flotta vägkrogar med parkeringsplatser och papperskorgar. De är uppenbarligen stolta över det här för längs med vägen kunde man läsa slagordet "Pakistan Motorways - We Believe In Excellence!". Det var gott om vägtullar och vid dem stod det "Pay Toll - Build Pakistan". Stor kontrast mot Indien! Vid 19-tiden, när det var mörkt, blev det något fel på bussen så chauffören fick gå ut och meka, och samtidigt blev det oväder med regn och åska. Men vi kunde köra vidare igen efter en liten stund. Framme i Rawalpindi regnade det fortfarande, och hotellen i närheten var fulla. Jag hade ingen lust att sätta mig i en taxi i mörkret men jag hittade ett hotell som hade rum, visserligen dyrt men jag fick ner priset till Rs 300 efter en bra stunds tjatande.

Tisdag 8 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
På morgonen tog jag en taxi in till Islamabad och iranska ambassaden. De skulle ha ett brev från min ambassad innan jag ens kunde få en ansökningsblankett, så det blev en ny taxi till svenska ambassaden som inte var helt lätt att hitta. Det blir ganska dyrt att hålla på så här. Den svenska damen som behandlade mitt ärende sa "Har du också lagat ditt pass?". Det har varit tejpat sedan ID-sidan trillade av på min förra resa, men ingen brukar kommentera det. Hon sa att jag troligtvis skulle få pappret imorgon men att det ibland kunde vara problem med faxen. Om jag inte får det så blir det problematiskt eftersom iranska ambassaden är stängd torsdag och fredag. Sedan tog jag bussen tillbaka till Rawalpindi och löste in resecheckar på banken. Jag hade inte en tanke på att passet var på ambassaden och skrev på tre checkar, men som tur var så nöjde de sig med mitt extrapass som ännu är tomt. Därefter flyttade jag in på det billigare Venus Hotel och åkte och hämtade mina grejer med taxi. Här fanns det faktiskt riktiga frimärken på posten.

Onsdag 9 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
I morse var jag vid svenska ambassaden igen, men nej då visst inte hade det kommit något svar. Jag kom tillbaka efter kl 14, men fortfarande inget svar. När jag för tredje gången före kl 17 kom tillbaka så fick jag äntligen mitt papper, men det var till ingen större glädje eftersom jag nu måste stanna här till på lördag för att ansöka om det iranska visumet. Mellan varven idag tittade jag på den stiliga Shah Faisal-moskén och parlamentsbyggnaderna i Islamabad, och det blev mycket gående längs gator i värmen. Jag tog också en afghansk kebab på Kabul Restaurant. Islamabad är verkligen en märklig stad och känns knappast som Pakistan. Den är en ny, planerad ambassadstad som är ren och prydlig, och med stillsam trafik.

Torsdag 10 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
Idag lämnade jag in mina extremt smutsiga byxor för tvätt. Det kändes inte riktigt bra att gå omkring med shorts, men det var ingen som sa något. Jag tog en minibuss till Taxila, inte så långt från Rawalpindi på vägen till Peshawar, och det var en trevlig dagsutflykt. Minibussar är ett populärt transportmedel i Pakistan. På längre sträckor mellan städer är de någorlunda bekväma, fast man får ont i baken efter ett tag. För transport inom tätort är de dock ofta fyllda till bristningsgränsen och konduktören får då stå hukad i ett hörn. I Taxila hyrde jag häst och vagn för att åka runt till de olika templen och klostren som är utspridda över ett ganska stort område. Det var en gammal skäggig man som körde mig runt för en billig peng. Hela turen tog över tre timmar och inkluderade fem platser: Jaulian, Mohra Moradu, Jandial, Sirkap och Dharmarajika. Ruinerna är omkring 2000 år gamla, och vid de flesta blev jag mött av någon som visade mig runt och sedan ville ha baksheesh. Efter turen tittade jag på muséet och åt i den dyra restaurangen innan jag åkte tillbaka till Rawalpindi.

Fredag 11 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
För att ha något att göra idag så tog jag en minibuss till närliggande Murree uppe i bergen norr om Islamabad. Det var tydligen vanligt att folk blev åksjuka för de hade ett lager med plastpåsar och de fick användas både på vägen dit och tillbaka. Det var en slingrande väg upp till Murree som ligger på ett par tusen meters höjd, och som har fin utsikt över det omgivande landskapet. Det fanns inte mycket att göra i Murree så efter ett par timmar åkte jag tillbaka till Rawalpindi.

Lördag 12 maj (Three Star Hotel, Peshawar)
Idag lyckades jag äntligen ansöka om visum till Iran, men det var en utdragen process. Det kändes som att de gjorde allt för att vara så otillmötesgående som möjligt med en hopplös byråkrat som satt bakom en liten lucka i väggen. Man kunde inte komma in på ambassaden utan fick sitta utanför och vänta. Det fanns åtminstone bänkar under ett tak och en fläkt. Jag var där efter kl 9 och fyllde i dubbla exemplar av ett omfattande formulär, och blev sedan ombedd att sitta ner och vänta utan ett ord om hur länge eller vad som skulle ske. Jag var inte den enda som fick sitta och vänta i evigheter, bl.a. var det en kines som hade hela passet fullt med visum från Iran och som reste fram och tillbaka mellan Turkiet och Pakistan för något jobb. Han menade att det var billigare än att flyga, men det verkar ju extremt omständigt. Efter kl 12 började det hända saker och de ropade upp folk en efter en i en högtalare. "Sweden" kallade de mig, och så fick jag tillbaka passet. Äntligen kunde jag lämna Rawalpindi och tog en minibuss till Peshawar, vilket tog 2½ timme. Jag var framme lite före det blev mörkt och en taxichaufför hjälpte mig att hitta ett rum. Jag kände mig helt paranoid och var övertygad om att någon höll på att länsa min packning medan vi fyllde i formulären i receptionen eftersom det inte fanns möjlighet att sätta sitt eget lås på dörren. Man känner sig lite dum när man istället kan konstatera hur ärliga folk är. Fastän jag redan hade accepterat ett dyrare dubbelrum så blev jag erbjuden att byta till ett enkelrum som de kom på stod ledigt, och när jag gick ut och köpte en läsk fick jag en rupie tillbaka på en Rs 10-sedel.

Söndag 13 maj (Hotel Shahzad, Peshawar)
Idag flyttade jag till ett annat hotell i den nyare delen av staden. Tanken var att försöka finna någon att dela en bil till Khyberpasset med. Det gick inte så bra, men när jag senare promenerade omkring i gamla stan med sina fantastiska gamla hus så träffade jag en kille som ordnade turer till Khyberpasset. Rs 1500 ville han ha och det var kanske lite mycket, men jag hade ingen lust att pruta på detta. Han visade mig runt i gamla stan och sedan åkte vi till hans kontor som låg nära mitt hotell. Han tog mig också med på en föreställning gratis - kl 19 åkte vi iväg till konserthuset. Vi gick in bakvägen, skakade hand med "stjärnorna" och kom ut på scenen precis innan föreställningen skulle börja. Det var fullsatt och publiken började naturligtvis skratta när jag visade mig på scenen. Vi skyndade oss ner och gick och satte oss. Föreställningen höll låg kvalitet med sångerskor som kom av sig, barn som uppträdde, fåniga sketcher, folk som sprang omkring på scenen hela tiden och ett strömavbrott (en frekvent företeelse här). Men publiken verkade gilla det. Efteråt var det ett förfärligt oväder med sandstorm och åska, och det kändes lite farligt när vi åkte rickshaw tillbaka i mörkret med en helskum kille som satt bredvid chauffören.

Måndag 14 maj (Hotel Shahzad, Peshawar)
Idag var jag vid kontoret kl 9, och så åkte vi iväg efter en stund. Det var inte killen jag träffade igår som följde med utan en annan guide, en chaufför och en beväpnad livvakt. Hela turen tog ungefär tre timmar. På väg ut ur stan passerade vi ett enormt läger för afghanska flyktingar och ganska snart kom vi in i Khyber Agency där pakistansk lagstiftning inte gäller annat än längs huvudvägen. Vägen upp och igenom Khyberpasset var mycket spektakulär och väl trafikerad. Vi mötte en hel buss med turister vid ett tillfälle. Det var gott om beväpnade män längs med vägen och livvakten sa flera gånger "Don't worry, I am with you!", men jag var inte orolig. Det kändes inte som att jag skulle bli överfallen bakom nästa krök. Michni checkpost, drygt 5 mil från Peshawar och 2 km från gränsen, är den sista punkten som utlänningar kan besöka. Här har man flott utsikt över gränsbyn Torkham och bergen i Afghanistan på andra sidan. Några småkillar ville sälja hela set med afghanska sedlar. Jag nöjde mig med ett par stycken som souvenir. Sedan åkte vi tillbaka samma väg. Jag funderade på att ta en nattbuss till Chitral men ändrade mig eftersom man då inte ser någonting.

Tisdag 15 maj (Dreamland Hotel, Chitral Town)
Jag ställde klockan tidigt men orkade inte gå upp, så jag kom inte iväg förrän kl 8.30 efter att ha åkt till busstationen med en trögfattad rickshawchaufför. Jag tog en minibuss till Timargarha i Dirdistriktet, och efter lunch fortsatte jag med en annan minibuss till Chitral vid 13-tiden. Det var inte en helt problemfri tur, och inte heller bekväm. Däckproblem fick vi ett par gånger, överhettad motor, och på ett ställe körde vi fast i en svår uppförslutande kurva. Jag satt iallafall bredvid två trevliga killar från Chitral. Det var en dryg men vacker färd upp till Lowaripasset på 3100 m. Vägen är stängd på vintern, och det var inte svårt att förstå varför. Ett hål i berget på en plats är en ända på den tunnel som det är tänkt ska göra det möjligt att köra här året runt. Annars går vintertrafiken mellan Chitral och Peshawar via Afghanistan, ett alternativ som naturligtvis är uteslutet för utlänningar. Det var fascinerande att se hur de stora dekorerade lastbilarna släpade sig uppför den smala, knaggliga grusvägen i slowmotion. Likaså var det underhållande att se folk ta sig in genom fönstret för att komma till en plats längst bak i en fullsatt minibuss. På andra sidan passet var det brantare, och vägen var en till synes oändlig serpentin. På ett ställe körde vi förbi en lastbil som var fullastad med snö från passet. De skulle sälja den i stan, och flera av passagerarna på min minibuss gick ivrigt av för att få sig en bit att äta! Sedan var det en låda som trillade av från vårt tak och över kanten, men återfanns på vägen ett steg längre ned. Det blev också ett gräl bland passagerarna. Vi var inte framme i Chitral Town förrän kl 22, så det fick bli ett lite dyrare hotell där minibussen stannade. Efter kl 23 var det någon som blivit utelåst som ringde på och bankade på dörren i evigheter tills en annan gäst öppnade.

Onsdag 16 maj (Summerland Hotel, Chitral Town)
Idag flyttade jag till ett billigare hotell. Det var inte precis svalt här i Chitral Town fastän det ligger på 1500 m, det var en sån där obehaglig värme som sticker i kläderna. Det finns inte mycket att se eller göra i själva stan, men det omgivande bergslandskapet är mycket vackert. Jag gick och registrerade mig hos polisen vilket man förväntas göra eftersom Chitral är ett känsligt område bara någon mil från Afghanistan. Det är ont om "riktiga" restauranger här, utan det är mer i stil med ta av sig skorna och sätta sig med benen i kors och äta kött, ris, chapatti och rå lök. Jag träffade en kille från Korea som var intresserad av att dela en jeep till Gilgit. Det blir dyrt om ingen mer hänger på, men alternativet att göra en superomväg tillbaka via Peshawar och Rawalpindi är inte tilltalande och det vore synd att missa vägen mellan Chitral och Gilgit.

Torsdag 17 maj (Sor Laspur, Chitral - Gilgit)
Koreanen drog sig ur och ville göra den tuffare gör-det-själv-varianten, något som jag inte har tid eller lust till. Hade jag varit här någon månad senare så hade det inte varit några problem att få sällskap, men nu såg det mörkt ut. De få turister jag såg var inte intresserade, fast jag hörde att en jeep med tre personer hade åkt iväg mot Gilgit idag på morgonen - typiskt att jag missade den. Det är ett virrvarr av jeeputhyrare och folk som bor på olika hotell så det är inte lätt att få någon överblick över möjligheterna att få ihop folk. En jeepchaufför undrade om jag ville åka till Gilgit, och tillsammans åkte vi runt till olika hotell utan resultat. Eftersom det skulle varit alltför dyrt att hyra jeepen ensam hela vägen till Gilgit så erbjöd han sig att ta mig till Phander efter Shandurpasset för Rs 3000, och därifrån skulle jag tydligen kunna ta en "cargo jeep" vidare till Gilgit för Rs 300. Det lät inte så roligt men jag hade ingen lust att sitta och vänta på eventuellt sällskap så vi gav oss iväg omedelbart vid 14-tiden. Efter fem timmars körning var vi i Sor Laspur precis före Shandurpasset, och vid övernattningshärbärget träffade vi på den andra jeepen som hade lämnat Chitral Town i morse. De hade plats för en passagerare till och det vore ju helt klart trevligare att åka med dem till Gilgit än att göra som det var sagt från början. Men det var besvärligt att förhandla fram ett pris där alla var nöjda och de i den andra jeepen var mer intresserade av att spela något fånigt spel än att diskutera det, vilket var frustrerande. Vi kom inte överens på kvällen utan fick sova på saken.

Fredag 18 maj (Khalti Lake, Chitral - Gilgit)
På morgonen blev det att jag betalade Rs 2000 för den första jeepen och Rs 1500 för en plats i den andra, vilket var ok för mig. Deras jeep var dyrare - Rs 9000 för hela sträckan medan min chaufför hade erbjudit sig att köra hela sträckan för Rs 6000. Min chaufför var klart besviken över att han inte fick köra mig till Phander och var rätt så envis, men han gav sig när han insåg att han inte skulle få sin vilja igenom. Folket i den andra jeepen var chauffören Iqbal, en kines från Singapore och ett engelskt par. Den engelska killen var odräglig men de andra var ok, och chauffören var en kul kille. Det var bara en liten bit upp till Shandurpasset på 3800 m som var mycket vackert med gräs, sjöar och snötäckta berg. Myggor fanns i mängder. Här hålls varje sommar en poloturnering mellan lag från Chitral och Gilgit, vilket drar många turister. En bit efter passet stannade vi vid ett vattendrag för att fånga fisk till lunchen. Iqbal var en rutinerad fiskare - vid första kastet med nätet fick han tre stycken och totalt fångade han 25 fiskar. Han trädde upp dem levande på en pinne och slog dem sedan i huvudet med en sten. Det var inga stora fiskar men de var mycket goda och ett välkommet inslag i den deprimerande dieten av te, ris och chapatti. Vi stannade i en by och fick dem tillagade. Den här vägen är obeskrivligt vacker och bergslandskapen är de finaste jag har sett någonstans. Det är så grönt och idylliskt med små byar med åsnor, vinkande barn och kvinnor i färgglada kläder. Lite irriterande är dock de oräkneliga checkposts där alla måste kliva ur och skriva en massa uppgifter i en bok. Mot slutet av dagen kom engelsmannen på att de skulle lägga in en extra dag och åka till någon dal, och ställde upp ett ultimatum att jag skulle vara med och betala eller bli dumpad. Riktigt dålig stil, men som tur var så blev det inte av. Vi övernattade på ett härbärge vid Khalti Lake.

Lördag 19 maj (Madina Guesthouse, Gilgit)
Idag åkte vi den sista biten till Gilgit där vi var framme vid 15-tiden. Precis som Chitral Town är Gilgit omgivet av berg, men det finns inte mycket att se i stan. Det var gott om utlänningar på Madina Guesthouse.

Söndag 20 maj (Skardu)
På morgonen ringde jag och gratulerade pappa som fyllde år igår. Jag gick till ett Public Call Office (PCO) men det var inget vidare: dyrt, ingen ordning på hur länge man hade pratat och vad man skulle betala, fördröjning på linjen, och vid första försöket hörde jag honom men han hörde inte mig. Jag tog en minibuss till Skardu kl 11, mer för vägen dit än för Skardu i sig självt. Det tog 6 timmar och var en hisnande färd längs den djupa klyftan som Indusfloden rinner igenom. Vägen är som en smal remsa uthuggen i bergväggen ovanför floden. Vid en rastplats fanns en komisk skylt: "We have all kinds of cold drinks - Papsi, 7-up, Cook, Fanta". I Skardu fick jag ett bra rum billigt.

Måndag 21 maj (Madina Guesthouse, Gilgit)
Det var blåsigt i Skardu, och samhället är mycket konservativt - inte en enda kvinna finns på gatorna, jag såg bara någon enstaka vid den lilla men färgglada Qatal Gah-moskén. Från Skardu går en jeepväg till Askole som är startpunkt för den två veckor långa vandringen till K2 Base Camp och tillbaka, och det lär vara en oerhört spektakulär vandring genom världens troligtvis finaste bergslandskap. Jag funderade på att fortsätta längre in i Baltistan till Khapalu, men jag känner att tiden rinner iväg så jag tog minibussen tillbaka till Gilgit kl 11. Den här gången var den inte full så jag kunde sträcka ut benen på sätet framför och det var ju bekvämt. Tillbaka på Madina Guesthouse konstaterade jag att samma folk fortfarande var kvar där inklusive det engelska paret.

Tisdag 22 maj (Old Hunza Inn, Karimabad)
Jag tog en fullsatt minibuss ett par timmar till Karimabad i Hunzadalgången, min första tur längs Karakoram Highway (KKH). Här var mycket vackert med en stor, grön dal omgiven av snötäckta berg. Jag släpade mig uppför en dryg backe till Baltit Fort men hade inte lust att betala den höga entréavgiften på Rs 300. Just nu har jag stora bekymmer med att försöka bestämma mig för vad jag ska göra de närmaste dagarna. Jag hade gärna velat åka till Khunjerabpasset på gränsen till Kina men det finns ingen transport dit och då är det eviga problemet att hitta folk att dela en jeep med, så jag lade ner det. Jag bör vara i Islamabad lördag morgon för att förhoppningsvis hämta ut mitt visum och vet inte riktigt vad jag ska hitta på imorgon.

Onsdag 23 maj (Jaglot)
Jag kände att jag mest har suttit i jeepar och minibussar den senaste tiden och tänkte därför åka till Astor Valley söder om Gilgit på vägen tillbaka till Rawalpindi. Man skulle visst kunna göra en dagsvandring till en sjö där, men som vanligt kom jag iväg alltför sent. Först tog jag en passagerarsuzuki till närliggande Aliabad, och där skulle det finnas minibuss tillbaka till Gilgit. Det tog dock två timmar innan den var full så klockan blev 12 innan jag kom iväg. Med på minibussen fanns en skåning som var i Pakistan för att hälsa på sina föräldrar i Lahore. I Gilgit åt jag på Madina Guesthouse innan jag åkte vidare till Jaglot med en ny minibuss. Framme där kl 17.30 fick jag besked att "This time no Astor", så det var bara att erkänna sig besegrad. Jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon men då kommer jag ju aldrig till Islamabad, så nu sitter jag i ett förfallet rum i denna håla och känner mig misslyckad.

Torsdag 24 maj (Prince Hotel, Besham)
Kl 6 på morgonen bankade det på dörren. Yrvaket öppnade jag fönstret och undrade vad det var frågan om. "Open the door!" sa mannen utanför utan någon förklaring som om det var razzia på gång, men det var i själva verket en japansk tjej som behövde låna toaletten! Inte lite sjukt resonerat - "Hmm, någon behöver låna en toalett, låt oss väcka utlänningen!". Japanen var uppenbarligen lika förvånad som jag över förfarandet och bad så hemskt mycket om ursäkt både på väg till och från badrummet. Toaletten var bara ett hål i golvet så hon kunde ju lika gärna ha gått till ett träd. Lite senare på morgonen fick jag se hur köttet jag åt igår kväll blivit styckat: några män satt runt en filt på gården omgivna av en flugsvärm. Jag påbörjade resan söderut längs med KKH och åkte i fyra olika minibussar under dagen. Det känns som att jag inte gör annat än att sitta i minibussar, och man blir ju helt förstörd av att bara sitta och åka dagarna i ända och äta oaptitlig mat. Först tog jag en minibuss till Chilas, och på vägen dit såg jag Nanga Parbat, 8125 m. I Chilas tryckte jag i mig svampig potatis, äcklig kycklingsoppa och rå lök. Jag brydde mig inte om de gamla stenristningarna i Chilas utan fortsatte i nästa minibuss till Shatial. Den var synnerligen obekväm och jag fick sitta ihopklämd i en helt sned ställning, så det var en lättnad att byta till en annan minibuss strax före Shatial. Det tar tid att fylla minibussarna här så oftast tar det en bra stund innan man kommer iväg, och chauffören brukar köra fram och tillbaka genom byn och tuta och ropa ut destinationen i jakt på passagerare. Den tredje minibussen var mindre än vanligt och rymde bara 8 passagerare, och vid ett tillfälle var det nästan bara jag kvar. Den gick inte helt till Besham, så jag fick byta till en fjärde minibuss där jag fick sitta i framsätet. Chauffören spelade ett kassettband med någon som oupphörligen gapade hysteriskt, och ibland hördes instämmande rop i bakgrunden. Jag kunde urskilja orden "Pakistan", "India" och "Kashmir". Vi körde förbi en cyklande japan på vägen, och jag var framme i Besham i skymningen, ungefär halvvägs till Rawalpindi.

Fredag 25 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
Idag fick jag ytterligare ett exempel på pakistansk ärlighet. Jag trodde att jag hade betalat frukostnotan med jämna pengar, men strax efteråt kom hotellkillen upp till mitt rum med en Rs 5-sedel och sa "Sir, the bill was 35 rupees". Jag fortsatte minibussåkandet den sista biten tillbaka till Rawalpindi, och började med en som gick till Mansehra. På den träffade jag en helschysst kille som jag åkte vidare med till Abbottabad. Han ville bjuda hem mig, men jag ville komma till Rawalpindi så snabbt som möjligt. Han bar min packning, betalade minibussen från Mansehra till Abbottabad, visade mig till bussen till Rawalpindi (för en gångs skull en riktig buss), och köpte snacks och läsk åt mig att ha på bussen. På bussen satt jag bredvid en jobbig gubbe som omedelbart började ställa en lång serie frågor och sedan gick över till att predika islam och försökte övertyga mig om att läsa ett engelskt exemplar av koranen - "Then you will believe!". Jag försökte argumentera att det vore orimligt att alla människor tror på samma sak, men han vägrade lyssna och svarade oförskämt "You are not using your brain!". Sedan tog han upp plånboken och gav mig Rs 50 "for your refreshment". Jag använde pengen till en taxi då bussen stannade en bit utanför centrum.

Lördag 26 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
Idag var det dags för rond nummer två mot den hopplösa iranska ambassaden. Jag var där kl 9.30 och blev sittandes i fem timmar. En stackars engelsman hade väntat i tre veckor men hade fortfarande inte fått svar från Tehran (det är besvärligare för vissa nationaliteter). En tysk som inte fick något visum idag muttrade något om att bli behandlad som en hund. Efter ett par timmar fick jag besked om att det inte hade kommit något svar från Tehran och att jag skulle ringa på måndag och höra om det hänt något. Detta var ju helt åt skogen så jag frågade om det fanns möjlighet att få visumet utfärdat på konsulatet i Quetta. "It will be better for you to wait here" fick jag till svar, men när jag förklarade att jag bara slösar bort min tid och inte har något att göra här så började han trumma nervöst med fingrarna och ringde till Tehran. Jag fick prata med gubben som godkänner visumansökningar och det visade sig att det hängt upp sig på något jag hade skrivit på ansökan. På frågan om hur länge jag tänkte stanna i Iran hade jag svarat "Up to 30 days if extension of transit visa is granted". Jag förklarade att enligt vad jag hört och läst kan transitvisum förlängas inne i Iran. Gubben var helt oförstående och sa "What do you mean? A transit visa is valid for 7 days only". Jag sa då "Ok, I want a 7 days transit visa". "You just want to pass through?", sa gubben. "Yes", ljög jag, och då var allt frid och fröjd. Efter ytterligare väntan fick jag ett inbetalningskort och blev ivägskickad till banken, som var stängd. Återigen fick jag sitta och vänta en bra stund och fick sedan lov att betala kontant. I morgon klockan tre ska jag hämta visumet. Jobbigt att inte få det med en gång men det kunde varit värre.

Söndag 27 maj (Nattbuss Rawalpindi - Lahore)
Jag åt frukost på ett ställe som tidigare gjort hyfsat ifrån sig, men idag fick jag hårstrån i omeletten, avslagen läsk och bröd som jag inte hade beställt. Jag var tillbaka vid ambassaden på det nämnda klockslaget och fick sitta och vänta en timme innan jag fick passet, mest för väntandets skull än för att det var nödvändigt kändes det som - när man kommer till Irans ambassad, då ska man vänta. Jag fick ett 10-dagars transitvisum som förhoppningsvis kan förlängas. Jag hämtade mina grejer och satte mig på busstationen i väntan på bussen till Lahore kl 23. Bussarna går hela tiden men det är ju opraktiskt att komma fram mitt i natten.

Måndag 28 maj (Tourist Inn, Multan)
Framme i Lahore kl 4 på morgonen satte jag mig och tog en Pepsi i väntan på gryningen som kom ganska snart. Jag tog en suzuki till järnvägsstationen där det fanns ett "McDonald's" som bara serverade glass och läsk. Jag såg på tavlan att ett tåg skulle gå till Multan kl 6.30 och det var inga problem att få en biljett till det. Kl 6 började tåget rulla så jag undrade om jag verkligen satt på rätt tåg, men det gjorde jag tydligen. Det var inte mycket folk i min vagn så jag kunde lägga mig och sova. Det var trevligt att åka tåg för omväxlingens skull, fast det var varmt och vid ett tillfälle så dammigt att vi fick stänga alla fönster. Snacks- och läskförsäljare gick ständigt genom vagnarna. Ingen biljettkontroll skedde på tåget utan man lämnade in biljetten på stationen vid resans slut. Efter kl 12 var jag framme i Multan. Det var stekhett och jag var trött, men jag åkte iallafall och tittade på det vackra mausoléet av Sheikh Rukn-i-Alam. Det var dåligt med restauranger i Multan och inte en turist så långt ögat nådde.

Tisdag 29 maj (Erum Hotel, Bahawalpur)
Jag åkte och tittade på några andra mausoléer och en moské, och kände mig sedan färdig med Multan. Rickshawchauffören ville inte ge något pris utan sa bara "As you like, no problem, please sit down". Med mina tidigare intryck av hur ärliga och ogiriga folket i Pakistan ofta är så nöjde jag mig med det svaret. Den här mannen var dock som hämtad från Indien och krävde mig på Rs 100 vid färdens slut. Jag gav honom Rs 40 och förklarade att nästa gång han vill ta för mycket betalt får han tala om det först. Jag åkte tåg vidare till Bahawalpur kl 12 och var framme där efter 2 timmar. Den här gången var det biljettkontroll på tåget. Det var besvärligt att försöka hitta ett vettigt ställe att bo på i Bahawalpur. Jag åkte rickshaw fram och tillbaka med packningen i värmen, det ena stället dyrare än det andra och ingenstans fanns dusch, inte ens en som man kunde låna. Jag var på väg att ge upp och ta ett rum utan dusch när jag helt plötsligt blev erbjuden ett rum med dusch på ett ställe där de tidigare påstått att det inte fanns någon. Jag gick till basaren och lyckades inte hitta ingången till moskén.

Onsdag 30 maj (Nattåg Bahawalpur - Karachi)
Idag tog jag en mycket långsam buss till Uch Sharif med byte i Ahmadpur East. Från busstoppet åkte jag häst och vagn till basaren och började gå i riktning mot ruinerna men tröttnade snart p.g.a. värmen och hoppade på en suzuki. Ruinerna här var klart sevärda. Den vackraste byggnaden, ett cirkulärt mausoleum, är till hälften raserad men sedd framifrån kan man inte ana att baksidan fattas. Bakom den var ett utmärkt ställe att sitta och vila i skuggan och några barn tjatade om "Hello rupees" i det oändliga. Den tryckande värmen gjorde att jag inte stannade alltför länge. Vid ruinerna fanns också ett rum med gravar där de försökte klämma ut Rs 100, men jag gick in för Rs 10. Jag hoppade på en åsna med vagn på väg tillbaka till basaren men gick av på vägen för att se ytterligare gravar. Det var ont om vidare transport så jag gick tillbaka med svetten forsande. En man satt och sålde vattenmelon i basaren. Jag ville ha en nyuppskuren men han förstod inte det utan tog några av de redan uppskurna som var omgivna av en svärm av insekter, och hällde dessutom en massa salt på så det var ingen höjdare. Jag hade funderat på att kombinera med en tur till Derawar Fort i Cholistanöknen men tiden sprang iväg så jag tog en direkt minibuss tillbaka till Bahawalpur. Den var snabbare, men det tog en bra stund innan den var full. Det var inga problem att få en reserverad sittplats på tåget till Karachi samma kväll. Jag träffade en engelsklärare på stationen som hjälpte mig med biljetten, och sedan bjöd han in mig till hans skola så jag åkte med honom på hans motorcykel. I skolan fick jag sätta mig i ett klassrum med ett gäng tjejer i 20-årsåldern som talade utmärkt engelska och turades om att ivrigt ställa frågor. Sedan bjöd läraren på kvällsmat och körde mig tillbaka till hotellet för att hämta packningen och ta en rickshaw till järnvägsstationen. Tåget skulle gå kl 19.15 så när ett tåg mot Karachi rullade in kl 19.30 utgick jag från att det var rätt tåg och klev på. Likaväl var det fel tåg så jag fick gå av i Khanpur efter någon timme och vänta på nästa tåg som kom en halvtimme senare. Sittplatsen var mycket obekväm så det var skönt när jag kom över en liggplats. Glädjen blev dock inte långvarig för efter någon timme kom killen som hade reserverat platsen och tog över. Samtidigt sa han "I want to have a chat with you" och började ställa en lång serie med de gamla vanliga, uttjatade frågorna. Det övergår mitt förstånd hur man kan väcka någon mitt i natten och förvänta sig att han ska vara på prathumör, inte minst när man samtidigt kör iväg honom från en liggplats.

Torsdag 31 maj (Hotel Al Dubai, Karachi)
Tåget var framme i Karachi vid 9-tiden i morse, och taxichaufförerna var helt från vettet och skulle ha upp till Rs 200 för den korta biten till Saddar. Jag tog en rickshaw istället och tog in på ett hotell med en oändligt lång och tröttsam trappa upp till mitt rum. Efter att ha ätit lade jag mig och sov fram på eftermiddagen. Före kvällen gick jag ut och klev på en buss i riktning mot Quaid-i-Azam-mausoléet. Jag fick gå runt hela det stora området för att hitta ingången, bara för att läsa på en skylt att efter kl 16 tillåts endast familjer komma in. Det stod en polis och såg till att detta efterföljdes, så jag får komma tillbaka senare. På väg därifrån blev jag stoppad av en lång kille. Han sa ingenting men när jag försökte gå vidare tog han tag i mig. Nu blir man väl rånad tänkte jag, men han ville bara bli fotograferad tillsammans med mig! Jag tog en rickshaw tillbaka och det blev den mest förvirrade rickshawturen någonsin. Det verkade som att han förstod vart jag skulle och till min förvåning nollställde han mätaren så jag frågade inte om priset. Men han kunde ingen engelska och visste inte var hotellet låg, så det blev bara en enda soppa av alltihop. Mätaren var inte mycket att ha heller för han skulle ha mycket mer än vad som stod på den. Det är inte fullt så varmt här som i inlandet, och svalkande vindar är ett välkommet inslag.

Fredag 1 juni (Hotel Al Dubai, Karachi)
Jag tog en rickshaw till Cycle Market där jag hyrde en cykel från en av de många cykelverkstäderna. De skulle ha Rs 2000 i deposit och det lär ju ha varit mer än cykeln var värd. "Cycling here is only recommended for the fearless", stod det i guideboken. Vid järnvägsstationen var det fredagsbön och fullt med folk som bad på långa utrullade mattor. När bokningskontoret öppnade efter lunch var det fullständig kaos och det hjälpte inte mycket att stå först i kön när jag var omgiven av folk som ropade och viftade med alla möjliga olika formulär. Så jag struntade i att försöka ordna ett stopp i Moenjodaro på vägen och tog en biljett direkt till Quetta. Men jag hade säkert kunnat ordna till det med Moenjodaro för det var inga problem att få plats på tåget dagen efter. När jag skulle cykla vidare var cykeln punkterad så det blev inte mycket med den tilltänkta sightseeingen utan jag fick lämna tillbaka den. Jag gav mig istället på den riskfyllda aktiviteten att framkalla bilder. Den första rullen var godkänd så jag körde två till, men den andra blev helt massakerad med linjer över bilderna. Typiskt att det var den med de vackra bilderna från jeepturen över Shandurpasset. Jag passade även på att klippa mig till det extremt låga priset Rs 40.

Lördag 2 juni (Nattåg Karachi - Quetta)
På morgonen tog jag en rickshaw till Quaid-i-Azam-mausoléet och fick alltså äntligen se denna fina byggnad. Det var sådär obehaglig luft så att det stack och kliade överallt. Precis när jag kom in i mausoléet var det vaktombyte, vilket sker 4 ggr per timme. Kl 12 avgick Bolan Mail från Karachi City Station. När jag gick på tåget var det en polis som varnade för att ta emot drycker från främlingar, och flera jag pratade med senare menade att man skulle vara försiktig på tåget. Vagnen var långt ifrån full och jag hade en hel kupé med fyra liggplatser för mig själv. "First Class Sleeper" hette det, men kupén såg mer ut som en bunker och liggplatserna var täckta med damm. Det blev hemskt kvavt när tåget stod stilla en längre stund. Tåget stannade i Moenjodaro på kvällen och jag hade vissa funderingar på att kliva av där, men eftersom jag inte visste om det fanns någonstans att bo och eftersom Moenjodaro ligger i den farligaste delen av Sindprovinsen så lät jag bli. Tåget stannade även i Dadu och Larkana som är ökända banditområden. Varje gång tåget stannade samlades folk utanför mitt fönster som ställde de gamla vanliga frågorna.

Söndag 3 juni (Muslim Hotel, Quetta)
På förmiddagen passerade tåget Bolanpasset som ska vara den mest spektakulära järnvägssträckan i Pakistan, men jag tyckte det var färglöst och inte så värst fantastiskt. Det var många tunnlar, och det var alltid någon som tjoade eller visslade när vi åkte igenom dem. Efter ett dygn på tåget var jag framme i Quetta och sov större delen av dagen.

Måndag 4 juni (Nattbuss Quetta - Taftan)
I Quetta är människorna den huvudsakliga attraktionen med sitt afghanska utseende. Jag köpte biljett för bussen till Irangränsen och såg mig omkring i stan innan jag tog en minibuss till Hanna Lake. Jag blev avsläppt vid avtagsvägen och fick gå någon kilometer upp till sjön. Enligt guideboken skulle det vara ett populärt utflyktsmål på sommaren och svårt att hitta parkeringsplats, men stället var stendött och de enda människorna där var några poliser som satt och drack te, och de som höll öppet den tomma restaurangen. En lift upp på ett berg vid sjön stod stilla. Tydligen höll sjön på att torka ut. Efter att ha tagit en kycklingburgare i restaurangen gick jag tillbaka till vägen och hoppade på en förbipasserande minibuss tillbaka till Quetta. Vid 17-tiden på busskontoret kom en bil och körde mig och några andra passagerare till bussen, och det tog en bra stund innan vi kom iväg. Stoppen var många och långa, men chauffören stängde aldrig av motorn även om vi stod stilla över en halvtimme. Det var flera poliskontroller, långa fikapauser och ett bråk. En gång fick de stapla om en massa lådor som stod längst bak i bussen.

Iran >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]