[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Bangladesh

Tisdag 10 april (Hotel Haque International, Benapole)
Jag gick upp ganska tidigt, men det dröjde innan jag kom iväg. Efter frukosten konstaterade jag att ingen av de tre duscharna fungerade - inte så trevligt när man känner sig helt ofräsch. Jag lyckades iallafall hitta säkerhetsnålar på marknaden. Det är fantastiskt hur lätt det är att slarva bort dem, jag hade med mig tre stycken och de har försvunnit allihop. Dumt nog stod det inte i guideboken att tågen till gränsen går från Sealdah-stationen, så jag hade inte en aning om vart jag skulle och tog därför en rickshaw till tågbokningskontoret. En handdriven rickshaw, sådana som bara finns i Calcutta, verkade billigare än en taxi så jag tog en sådan, och samtidigt för att jag inte testat dem tidigare. Det var ett misstag för efter halva sträckan kom vi till slutet av området där sådana rickshaws är tillåtna, och då var det bara att kliva av. Naturligtvis brydde sig inte rickshawmannen om att varna mig om detta från början så nu fick jag ta en taxi iallafall, och det var ju frustrerande när jag kände att tiden gick och jag behövde komma iväg. På tågbokningskontoret fick jag alltså veta att jag skulle till Sealdah-stationen och tog en ny taxi dit. Inte förrän kl 11.30 satt jag på det lokala tåget till Bangaon, fast det visade sig senare inte spela så stor roll eftersom jag inte kom mycket längre än till gränsen. Det här tåget var minst sagt välfyllt. Alla sittplatserna var redan tagna när jag steg på, så jag satte mig på ryggsäcken innanför dörrarna. Vid varje station (och det var många) blev jag tacklad av allt folk som vällde ut och in, naturligtvis i båda riktningarna samtidigt. Det lilla jag kunde skymta av landskapet var att det började se väldigt tropiskt ut med palmer och illgröna fält. Framme i Bangaon två timmar senare var det en 45-minuters cykelrickshawtur till gränsen. Jag delade den med en man som sa att det var strejk i Bangladesh. Jag hoppades att det inte var sant eller inte så allvarligt, men dessvärre hade han rätt. Det kändes inte speciellt varmt, men ändå forsade svetten - luftfuktigheten var helt extrem här. Vid gränsen åt jag en enkel måltid innan jag passerade den. Det tog en bra stund att komma igenom fastän jag var mer eller mindre ensam om att passera gränsen, men det var mest att sitta och vänta. Det tog längst tid på den indiska sidan där immigrationsmannen ringde någon samtidigt som han frågade saker som på vilken adress hotellet jag bott på i Calcutta låg, och så knappade han på en antik dator. På väggen satt en tavla med statistik över hur många som passerat gränsen under gårdagen, utlänningar respektive indier och bangladeshier. Tullpersonalen var inte intresserade av att titta i mina väskor, utan frågade bara efter nationalitet och viftade förbi mig. Immigrationsmannen på Bangladeshsidan bekräftade att det var strejk och att inga bussar gick någonstans, så jag hade inget annat val än att ta in på hotellet som han nämnde. Omedelbart efter gränspassagen kände jag att jag inte var i Indien längre - det var inte många meter jag behövde gå förrän folk var mycket sämre på engelska och tittade på mig på ett helt annat sätt. På hotellet fanns ingen restaurang trots att det stod "Hotel & Restaurant" både på en skylt utanför hotellet och på nyckelbrickan, men killen i receptionen skrev ner namnet på en restaurang och pekade åt vilket håll jag skulle gå. Jag lyckades inte hitta den, men någon visade mig till ett ställe som påstods vara det som stod på lappen, men det tvivlar jag på. Det kändes som att jag var den första utlänningen som någonsin satt sin fot där, för alla i lokalen satte sig runt mig och tittade på medan jag åt. I Indien blir man behandlad som utlänning, men här känns det som om man kom från en annan planet. Jag har fått olika bud om hur länge den här strejken kommer att vara, men det ser inte bättre ut än att jag blir kvar här imorgon utan något att göra. Det känns ju inte så lustigt att sitta i den här usla hålan när jag hade tänkt vara två veckor i landet.

Onsdag 11 april (Hotel Haque International, Benapole)
Idag blev en miserabel dag - strejken hade ingen betydelse eftersom magsjukan slog till vid 7-tiden på morgonen. Det måste ha varit den där restaurangen igår kväll. Så jag stannade på mitt rum och kräktes upprepade gånger. Vid 12-tiden släpade jag mig ner för att meddela att jag stannar en natt till, och hotellkillen var snäll nog att ordna en vattenflaska åt mig. Vid 15-tiden upphörde kräkningarna, men jag blev kvar i sängen resten av dagen.

Torsdag 12 april (Hotel Pritom, Dhaka)
Idag på morgonen var jag helt färdig efter att inte ha ätit på över ett dygn, men strejken var över och jag tog en minibuss till Jessore kl 9 vilket tog en dryg timme. I Jessore tog jag en rickshaw till en kinesisk restaurang för att försöka få i mig något. Framme vid restaurangen kom en gubbe med käpp som var helt galen och utbrast "Chinese! Chinese!", och så skickade han mig till fel våning i hissen. Jag serverades en oinspirerande frukost som jag delvis fick i mig, och som visade sig vara ultradyr - de tog betalt för varje liten detalj, t.ex. smörklick Tk 20. När jag skulle tillbaka till busstationen blev jag cyklad helt åt skogen, rickshawfolket kan ju ingen engelska så det är hopplöst att försöka förklara och om man visar en karta över deras egen stad så tittar de på en som frågetecken. Jag fick ta en ny rickshaw till busstationen och kom iväg på bussen till Dhaka kl 13. Busstationen kändes oseriös och jag betalade mindre för biljetten än vad som stod i guideboken, men det var hur som helst rätt buss. Efter ett par timmar var vi framme vid båten över Padmafloden som tog en dryg halvtimme, och en annan buss väntade på andra sidan. Biljettkillen höll ett särskilt öga på mig och såg till att jag inte kom bort. Framme i Dhaka kl 18.30 tog jag en baby-taxi (så kallas autorickshaws i Bangladesh), men chauffören hittade inte hotellet jag nämnde utan tog mig istället till ett slumpmässigt hotell och krävde mig på mer betalning än vi kommit överens om. Efter någon minuts hetsig diskussion med ett halvt dussin människor gav jag upp, gav honom vad han ville ha och checkade in på hotellet som var på gränsen till för dyrt, men det var mörkt och jag var alldeles för utmattad för att leta hotell, och dessutom hade jag ingen aning om var jag var. Jag fick i mig lite soppa och gick sedan och lade mig.

Fredag 13 april (Asia Hotel, Dhaka)
Idag lokaliserade jag mig och med en kraftansträngning flyttade jag till det närliggande och billigare Asia Hotel precis i tid före checkout kl 12. Jag var fortfarande mycket trött men på bättringsvägen, och jag började äta lite mer under dagen. Men jag nöjde mig med att ta mig till ett internetcafé i den norra stadsdelen Banani, och sedan stannade jag på rummet och läste.

Lördag 14 april (Asia Hotel, Dhaka)
Idag tog jag en rickshaw till Sadarghat i Old Dhaka och såg mig omkring i området. Pink Palace var sevärt både på utsidan och insidan - rummen var fullt möblerade och borden dukade. Utanför träffade jag en svensktalande bangladeshisk man som hade bott i Sverige i fyra år och även jobbat i fiskeindustrin i Norge. Vi satt och pratade en bra stund. Sedan fortsatte jag till den vackra Sitaramoskén, och på Bicycle St skaffade jag den ultimata souveniren från Bangladesh - en bit rickshaw art. Dhaka är världens rickshawtätaste stad med runt en halv miljon cykelrickshaws, så trafiken domineras av dem och trafikstockningar med nästan bara cykelrickshaws är en vanlig syn.

Söndag 15 april (Hotel Safina, Chittagong)
På förmiddagen skaffade jag båtbiljett för The Rocket från Dhaka till Khulna på onsdag kväll, och gick även till posten för att skicka ett brev. De hade inga frimärken utan stämplade kuvertet med en maskin. Rickshawkillen som cyklade mig till busstationen ville ha mer betalt än vi kommit överens om, och busskonduktören tyckte att jag skulle ta med mig ryggsäcken in i bussen och betala för tre säten. Jag lade den istället i bagageutrymmet men betalade ändå för mycket. Vid 12-tiden kom bussen iväg, men det tog över en timme innan den kom ut ur stan. Bussen var trång och det var alltför lite plats för benen, men vägen var iallafall slät och bra. Landskapet var grönt och fint, och långa sträckor gick vägen genom alléer av träd. Framme i Chittagong i mörkret vid 19-tiden skulle en kille som jag satt bredvid på bussen "hjälpa" mig till ett hotell, men jag tyckte att han krånglade till det mer än han gjorde nytta.

Måndag 16 april (Hotel Safina, Chittagong)
Jag började dagen med att promenera längs Jubilee Rd i jakt på frukost men gav upp och tog en rickshaw till Aarongs varuhus där det enligt guideboken skulle finnas vykort, vilket det också gjorde fast de var dyra. Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta vykort i det här landet. Det var rätt omständigt att handla hos Aarongs - först skulle man gå till en disk och få ett kvitto och en påse till varan, sedan betalade man vid en annan disk och så skulle man fylla i en enkät. Det kändes lite fånigt när jag bara skulle ha några vykort. Jag fick tag på någon slags hamburgare som inte var speciellt god och tog sedan en rickshaw till Foy's Lake, ett vackert och trivsamt picknickområde. Från en närliggande kulle var det utsikt bort till Bay of Bengal som var full med stora skepp. Efter en stunds avkoppling vid sjön tog jag en rickshaw till järnvägsstationen där jag köpte biljett för tåget till Dhaka på onsdag, och efter lunch gick jag upp på Fairy Hill där det skulle vara utsikt över staden men det var en massa träd ivägen. Jag tittade även på ett par moskéer och vimsade omkring i flera olika förvirrade rickshaws.

Tisdag 17 april (Hotel Safina, Chittagong)
Idag var en mycket trevlig dag. Efter en del trassel lyckades jag få min rickshaw att hitta fram till Modapur Bus Station där bussar till Rangamati avgår. Bussen gick inte förrän kl 10.30 så jag fick vänta där över en timme. En gubbe som sålde snacks envisades med att säga rupees istället för taka när jag frågade efter priserna. Den obekväma färden längs den skumpiga vägen som slingrade sig upp bland kullarna till Rangamati i Chittagong Hill Tracts tog drygt två timmar. Rangamati ligger utspritt på öar på kanten av Kaptai Lake, som är den största konstgjorda sjön i Bangladesh. Sjön och dess omgivningar är mycket vackra med klarblått vatten och låga berg runtomkring. Jag tog en baby-taxi till Aranjak Cafe där jag åt lunch, och hyrde sedan en båt därifrån. Jag tog en 2-timmars tur som inkluderade besök i två Chakma-byar. Det var bara jag i båten, fast det fanns plats för ett tiotal passagerare. Killen som körde båten och visade mig runt var ung och bodde själv i en av byarna. Byarna var väldigt vackra och fridfulla, jag blev vänligt bemött och fick komma in och sitta ner i olika rum. Folket tittade inte konstigt på mig och bad inte om pengar, och jag kunde ta bilder på dem utan krav om baksheesh. Några talade t.o.m. engelska. De var förstås vana vid att få besök av turister. För att vara fattiga så tyckte jag de verkade ha det rätt så bra och husen/hyddorna var rena och fräscha. I den andra byn blev jag bjuden på snacks och ett glas gulaktigt vatten, och med risk för att vara oartig tackade jag nej till det och drack mitt eget vatten - det sista jag vill ha är en ny omgång magsjuka. På väg tillbaka över sjön mörknade himlen och det började mullra, och strax efter att vi kommit i land kom ett skyfall. Jag hoppade in i en baby-taxi och åkte till busstationen i regnet där en buss tillbaka till Chittagong gick omedelbart. Den var dock långsammare än den jag åkte med i förmiddags, så jag var inte tillbaka i Chittagong förrän kl 20.30. Jag delade en rickshaw med en kille som satt bredvid mig på bussen.

Onsdag 18 april (Ombord The Rocket, Dhaka - Khulna)
Idag fick jag gå upp tidigt för att hinna med tåget till Dhaka kl 7. Tåget var fräscht och bra, och bekvämare än bussen. Snacks och dricka serverades kontinuerligt av folk som gick omkring i vagnarna, och på hela den 5½ timme långa resan stannade tåget endast vid en station. När jag tog en rickshaw till Sadarghat Boat Terminal i Dhaka stod trafiken nästan stilla så jag var lite orolig att jag inte skulle hinna i tid till båten, men det lättade upp och jag kom fram i god tid före avgången kl 18. Sadarghat Boat Terminal är ett myller av båtar och människor, men The Rocket var den största och finaste båten av dem alla. De nedre sektionerna för de lägre klasserna var ganska sjabbiga och fulla med folk, men uppe i första klass som jag hade biljett för var det fridfullt, snyggt och rent. Det var vackert att se solen gå ned som ett orange eldklot över floden som var full med allt från små roddbåtar till större skepp. Mindre trevligt var det att en stund senare passera förbi stora skorstenar som vällde ut svart rök över floden. Jag delade hytt med en bengalisk man, och det fanns faktiskt några utlänningar ombord, dock inga vita sådana. Jag började bli förkyld under gårdagen med täppt näsa och rethosta, men det är bättre nu. Sängen var bekväm och jag sov gott, men när jag gick upp för att gå på toaletten under natten upptäckte jag att första klass-matsalen var full med folk som låg och sov på golvet!

Torsdag 19 april (Khulna Hotel, Khulna)
Idag har jag mest kopplat av på däcket och suttit och tittat på de förbiglidande flodbankerna. Maten var god, man fick välja mellan bengalisk och västerländsk mat och det var ju inget svårt val. Alla måltider var dock exakt likadana, förutom frukosten förstås. Först fick jag bröd och soppa, sedan fisk och pommes frites, därefter kycklingvingar med potatis och till sist efterrätt. Båten stannade för att släppa av och på passagerare ett antal gånger, och folket i första klass försvann med tiden så till slut var det nästan bara jag kvar. Solen hann gå ned ytterligare en gång innan jag var framme i Khulna kl 21 efter drygt ett dygns resa längs med floderna. Jag befarade att få en räkning för maten vilket jag också fick, men den var överkomlig. Personalen skulle ha baksheesh också. Det var inga problem att komma fram till Khulna sent på kvällen, jag tog en rickshaw till ett hotell och fick ett rum på direkten.

Fredag 20 april (Natore Boarding, Natore)
Jag spillde ingen tid i Khulna utan åkte raka vägen till busstationen på morgonen. Trots att jag var tidigt ute lyckades jag inte nå min tänkta destination idag, det gick nämligen extremt trögt att ta sig fram. Jag ville åka till Bogra för att göra en utflykt till Paharpur imorgon, men kom bara till Natore, nästan 10 mil därifrån. Jag är lite stressad nu eftersom jag har hört att det blir en ny strejk den 23:e, så jag bör lämna landet innan dess. Det fanns ingen direktbuss från Khulna till Bogra så jag åkte till Jessore kl 7.30. Bussen var mycket långsam och tog hela tre timmar. Framme i Jessore upptäckte jag att min ryggsäck som legat under sätet längst bak i bussen var öppnad och att någon uppenbarligen hade rotat i den, men ingenting verkade saknas. Efter lunch konstaterade jag att det inte heller här fanns någon direktbuss till Bogra, men fick besked att jag kunde ta en buss till Natore, dock inte förrän kl 13. Den var nog så bra de första två timmarna tills vi kom till färjekorsningen över Padmafloden, men då blev det stora problem. Det tog fyra timmar av utdraget väntande innan bussen kunde åka över floden (vilket tog 5-10 minuter)! Det måste vara det mest oplanerade färjeläget jag har skådat, och vad som gjorde det än mer irriterande var den tjusiga järnvägsbron precis bredvid - de kunde väl ha byggt en väg också när de ändå var igång! Vägen fram till färjan var fylld av stora lastbilar som stod parkerade på båda sidor, med en smal korridor i mitten för trafik i båda riktningarna. Så när färjan kom i land och fordonen från den skulle köra av så fick min buss och alla andra som kört in i korridoren backa hela vägen tillbaka - det var fullständigt kaos. Vidare så var vägen ner till färjan alltför brant och en lastbil som inte orkade upp fick bogseras med traktor. Och allt gick i slowmotion. Efter en evighetslång väntan körde vi på färjan vid 19.30-tiden, och vid det laget hade jag gett upp hoppet om att komma till Bogra idag. Men väntan var inte över bara för att vi var över på andra sidan - det var trafikstockning även där, vilket visade sig bero på en smal bro ett stycke längre fram som bara hade plats för ett fordon. Det var iallafall inte så långt kvar till Natore, och framme där efter kl 21 sa jag bara "Hotel!" till första bästa rickshaw vilket fungerade utmärkt - jag fick ett mycket billigt rum för endast Tk 35.

Lördag 21 april (Hotel Akbaria, Bogra)
Idag fick jag kämpa mot klockan för att ta mig från Natore till Bogra, från Bogra till Paharpur och tillbaka till Bogra, men jag lyckades faktiskt fastän det hela tiden kändes som att jag var för sent ute. Dock kan man fråga sig om det verkligen är värt sådana här ansträngningar för att få sig en hastig titt på några ruiner. Bussen som var framme i Bogra kl 10.30 fick någon slags problem för vi stannade vid vägkanten och det plockades fram domkraft och andra verktyg, så jag tänkte att nu blir man väl sittandes här några timmar, men det var lyckligtvis snabbt avklarat. I Bogra tog jag in på ett hotell och lämnade packningen där. Jag nämnde en restaurang för en rickshawkille men blev ivägcyklad långt bort till ett helt annat ställe där jag fick en osmaklig lunch och begav mig sedan tillbaka till busstationen för att åka till Jaipurhat, den närmsta orten till Paharpur. Från Jaipurhat åkte jag med en plågsamt långsam buss till Paharpur, och den sista biten fram till ruinerna med rickshaw. Jag var framme vid 16.30-tiden och kunde bara stanna en halvtimme för att hinna tillbaka till Bogra. En uniformerad man visade mig runt ruinerna av det tusenåriga buddhistklostret som en gång i tiden var det största söder om Himalaya. Det var inte så väldigt imponerande, men det var fin utsikt från den 20 m höga kullen i mitten. Jag tog en tempo (större, delad autorickshaw) tillbaka till Jaipurhat och hann precis med vad som kan ha varit den sista bussen tillbaka till Bogra, strax efter kl 18.

Söndag 22 april (Nattåg Saidpur - Chilahati)
Idag var planen att åka från Bogra till gränsen vid Chilahati via Kantanagar Temple men det blev precis samma sista minuten-stress som igår, om inte ännu värre. Nu hade jag dessutom hotet från morgondagens 72-timmars strejk hängandes direkt över mig, och att bli fast i Bangladesh tre dagar utan något att göra hade inte varit lustigt alls. Men jag lyckades mot alla odds ta mig ur landet. Några direktbussar fanns inte så jag åkte till Rangpur och vidare till Saidpur, där jag tog ett rum att lämna packningen i och växlade pengar. Det var lättare sagt än gjort - ingen av en hel rad banker ville ta mina US$10, antingen tog de inte dollar alls eller så tog de bara högre valörer. Till slut fick jag växlat med en man i en affär. Efter att ha spillt alltför mycket tid i Saidpur hoppade jag på en buss mot Kantanagar Temple. Jag var så sent ute att jag övervägde att skippa det, men då hade den här stora omvägen kännts som ett misslyckat fiasko så jag chansade och lyckades faktiskt ta mig fram till templet precis före solnedgången vid 18-tiden. Bussen var plågsamt långsam och det kändes som att det var på väg att gå åt skogen. Jag gjorde detta under förutsättning att tåget till Chilahati går under strejken - jag hade fått olika bud på detta och var inte alls säker så det kändes riskabelt. Från vägen var det en bit att gå till templet, genom en by med barn som var på mig som magneter. Som tur var så var floden uttorkad, annars skulle man åkt båt också. Jag gick ett varv runt templet och tog ett kort, och skyndade mig sedan tillbaka. Det var synd för det var ett spektakulärt tempel som förtjänade mer än fem minuter, men bättre att se det hastigt än inte alls. Tillbaka vid busstationen i Saidpur gick precis den sista bussen till Chilahati som jag hade kunnat ta om inte alla mina saker varit i ett hotellrum. Jag åkte istället till järnvägsstationen för att kolla läget och fick besked att ett "late running train" skulle gå under kvällen. Jag hämtade packningen och satte mig och väntade på stationen. Så småningom fick jag veta att tåget inte skulle komma förrän kl 3 på natten, och blev uppmanad att lägga mig och sova i ett hörn inne på stationsmästarens kontor. Det var full aktivitet till en bit efter midnatt med ringande telefoner och folk som sprang in och ut, mest för att titta på mig där jag låg i min sovsäck kändes det som. Sedan blev det tyst och mörkt - stationsmästaren lade sig och sov på sitt bord och hans assistent på golvet. Jag var långt ifrån säker på att det skulle komma något tåg, men vid 3-tiden började det plinga, ljuset tändes och stationsmästaren och hans assistent började yrvaket ringa telefonsamtal. Telefonerna var antika och skulle vevas före varje samtal. Stationsmästaren var verkligen trött och sluddrade i telefonerna, och så hade han flera lurar samtidigt som han sa "Hallo? Hallo?" i. Det hela kändes en aning bisarrt.

Tillbaka till Indien >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]