[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Egypten

Måndag 3 september (Gold of Sinai, Dahab)
Jag hann precis med 9.30-bussen till Eilat, och framme där tog jag en annan buss till gränsen vid Taba. Fastän jag var på väg ut ur landet så frågade israelerna om mina vistelser i Libanon osv, och så klagades det återigen på det tejpade passet. Men nu är det fullt så jag kommer inte att använda det mer. Jag fick lägga ut 66 NIS i departure tax och E£17 i entry tax, och på den egyptiska sidan blev det grundlig bagagegenomgång inklusive souveniruppackning och genombläddring av så gott som alla mina framkallade bilder. Det fanns ingen buss på andra sidan gränsen men efter att ha prutat länge och väl kom jag iväg i en bil till Dahab för E£30 tillsammans med lite annat folk. Vi passerade den lilla Pharaoh's Island och det var mycket vackert att köra längs med Sinais kust med det klarblåa vattnet och in bland bergen. På andra sidan Röda havet ser man bergen i Saudiarabien. Det var uppfriskande att komma till Egypten efter några veckor i Israel som blir lite trist i längden. I Dahab fick jag rum och god mat till rimligt pris jämfört med Israel, fast det fanns ingen fläkt så det blev att jag tog madrassen och lade mig på taket. Stället var trivsamt och avkopplande, och i restaurangen sitter man under palmer precis vid vattnet.

Tisdag 4 september (Gold of Sinai, Dahab)
Idag såg jag mig omkring i Dahab och gick även bort till Dahab City där det blåste väldigt och stan var mycket ödslig till skillnad från strandområdet där alla turisterna håller till. De flesta bilarna tutade på mig och ville agera taxi, och till slut fick jag en gratis lift tillbaka till stranden utan att ens försöka lifta.

Onsdag 5 september (Mt Sinai)
Jag lämnade stora ryggsäcken i Dahab och tog 9.30-bussen till St Katherine's Monastery och Mt Sinai. Det visades en förfärlig film på bussen och passkontrollerna var oräkneliga. Bussen stannar i Al-Milga, en liten by 3 km från St Katherine's, och där träffade jag en svensktalande tysk, åt en pizza och köpte proviant för resten av dagen. Därefter gick jag till St Katherine's och påbörjade uppstigningen vilket tog några timmar i lugnt tempo. Mt Sinai, 2285 m, är berget där Moses enligt bibeln mottog de 10 budorden. Det fanns möjlighet att köpa vatten, läsk osv på vägen upp men jag hade med mig mer än nog. Jag nådde toppen i god tid före solnedgången och där fanns bedouiner som hyrde ut madrasser och filtar. Jag hade sovsäck med mig men det var ju klart bekvämare med madrass också så jag tog en sådan för E£5. Vi var en handfull turister som övernattade på toppen och såg solnedgången, månuppgången och den stjärnklara natten.

Torsdag 6 september (Gold of Sinai, Dahab)
Det blev lite kyligt under natten, och tidig morgon väcktes vi av något hundratal turister som kommit upp under natten för att se soluppgången vid 6.30-tiden, inklusive hejdlöst fotograferande japaner. Jag tog en annan väg ner med trappsteg och det gick rätt snabbt. Det var otroligt mycket turister i St Katherine's Monastery och parkeringen var full med turistbussar. Jag fick hyra ett skynke att hänga över mig för att gå in i kyrkan. Bussen tillbaka till Dahab gick kl 13 och resten av dagen tog jag det lugnt.

Fredag 7 september (Gold of Sinai, Dahab)
Kl 8 åkte jag och 5 andra personer iväg i en Land Cruiser till den s.k. Coloured Canyon. Det var några kilometer att köra genom öken från huvudvägen. Vi gick igenom klyftan med en massa andra turister och det påminde om The Siq i Petra. Den här var dock betydligt smalare så det var inte bara att promenera igenom utan ibland fick vi hoppa, och så var det en riktigt trång passage där man skulle hala sig igenom med fötterna före. Bedouinerna vi mötte efteråt sa att det hade regnat här några minuter i april förra året. Vi åkte sedan till Nuweiba där man kunde simma med en delfin i havet om man ville. Jag åkte med ut i båten men efteråt ville de ha E£10 för detta. Jag visste att man skulle betala för att simma med delfinen men inte för att bara sitta i båten och killen som bokade turen hade sagt att inget skulle betalas extra så jag vägrade betala. Slutligen åkte vi tillbaka in i öknen och en skumpig färd bort från vägen tog oss till den mindre besökta White Canyon. Vi gick igenom klyftan och kom till en liten oas där ca 100 bedouiner bodde. De ser turister regelbundet men vi var iallafall de enda som hade kommit dit idag och guiden förklarade att här ute lever bedouinerna traditionellt jämfört med fuskbedouinerna i Dahab och Nuweiba som anpassat sig till modernt liv. I solnedgången lämnade vi oasen och gick över ett berg där bilen väntade på andra sidan, och vi åkte tillbaka till Dahab i mörkret. Det blev en riktig heldag som överträffade förväntningarna.

Lördag 8 september (Haramein Hotel, Suez)
Idag tog jag 10-bussen från Dahab till Sharm el-Sheikh. Det fanns ingen buss vidare till Suez förrän kl 16.30, men det var lika bra det för annars hade jag inte hunnit gå ner till Sharm el-Sheikh som låg en bra bit från busstationen. Jag lämnade ryggsäcken på busstationen mot betalning under tiden. Sharm el-Sheikh var ett trist ställe i mina ögon. På väg in till Suez åkte bussen igenom Ahmed Hamdi-tunneln under Suezkanalen, och framme i Suez i mörkret tog jag en taxi till Haramein Hotel som chauffören hade stora problem med att hitta. Det var full aktivitet på gatorna och mycket folk.

Söndag 9 september (Ismailia)
Idag träffade jag tre tyskar i ett för övrigt oturistigt Suez och vi åkte ner till Port Tawfiq tillsammans. På eftermiddagen åkte jag vidare till Ismailia. Taxichauffören som tog mig till busstationen försökte få det till "3 dollar" istället för E£3. Jag har haft irriterad hud mellan fingrarna och runt handlederna rätt länge men nu har det blivit riktigt besvärligt med smärtsamma, variga utslag. Mina sandaler är dessutom på väg att ge upp och jag har försökt sy dem flera gånger.

Måndag 10 september (Ismailia)
Jag hade tänkt hyra en cykel och ta en tur i Ismailia men hudinfektionen satte stopp för de planerna så det blev promenad istället. Ismailia var trivsamt med prydliga, trädfyllda gator, torg och fontäner. Jag åt även kyckling i sällskap av en extrem mängd flugor.

Tisdag 11 september (Mereland Hotel, Port Said)
Idag tog jag tåget till Port Said längs med Suezkanalen och såg en del stora båtar. Händerna värkte och jag ägnade eftermiddagen åt att försöka hitta det sjukhus som jag frågade om på turistbyrån. Pricken på kartan var felaktig men till slut träffade jag en kille som visste var sjukhuset låg och han satte mig i en taxi. En assistent i receptionen visade vägen till ett rum där doktorn låg och sov, så det var ingen väntetid. Han skrev ut recept på antibiotika i form av kapslar och hudkräm som jag sedan hämtade ut från det närliggande apoteket. Doktorn gick på E£30 och medicinerna på E£15 så det var överkomligt.

Onsdag 12 september (Mereland Hotel, Port Said)
Jag blev sittande 2 timmar på ett cybercafé för att läsa om terrorattacken mot USA och kände mig rätt så omskakad resten av dagen som jag ägnade åt sightseeing i Port Said. Jag tog en timmes båttur på Suezkanalen och åkte även över med gratisfärjan till Port Fuad på andra sidan.

Torsdag 13 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Idag förflyttade jag mig till Alexandria. Busstationen i Port Said hade flyttat men jag hann precis till den nya i tid för att ta 9-bussen. Eftersom Port Said är en tax free zone så är det tull på busstationerna men de nöjde sig med att öppna den lilla ryggsäcken, stänga den igen och säga "Welcome to Egypt!". Alexandria kan vara en besvikelse om man väntar sig storslagna kvarlämnor från Alexander the Great, men vad jag fann var en trivsam kuststad med charmiga spårvagnar. Stan är väldigt utbredd längs med kusten - 20 km lång men bara 3 km in i landet, så det känns som att den aldrig tar slut när man åker längs Al-Corniche. Hotellet var på 5:e våningen så det blir lite ansträngande. Det var ett långvarigt strömavbrott på kvällen och jag satte mig och läste med stearinljus.

Fredag 14 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Idag såg jag snabbt den oimponerande romerska teatern i Alexandria innan jag tog två minibussar till Rosetta vid Nilens västra mynning i Medelhavet. Rosetta var ett myllrande inferno av människor, åsnor, kycklingar, sophögar och dammiga grusvägar. Men mitt i allt det här flyter den breda Nilen, och det fanns ett antal ganska så speciella hus. Först satt jag ner och drack te med några killar som inte var något vidare på engelska. En biljett skulle köpas vid det stängda muséet för att besöka tre av husen, och sedan hjälpte ett par småkillar mig att hitta till dem. Först var det en kvarn, sedan ett badhus och till sist det stiliga Ramadan House där jag fick en utmärkt guidning gratis. Rosetta är för övrigt känt för Rosettastenen som finns på museum i London. Tillbaka till Alexandria fick jag en direkt minibuss.

Lördag 15 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Åkte idag västerut längs med kusten i minibuss till El Alamein. Kusten här var en nästan oavbruten serie av fula betongbyar där många egyptier tillbringar de heta sommarmånaderna. El Alamein var platsen för ett stort ökenslag under andra världskriget. Här finns nu ett utmärkt museum och ett stort, välskött och välorganiserat gravfält med tusentals gravar. Tillbaka på huvudvägen hejdade jag en minibuss på väg västerut för att åka till Sidi Abdel Rahman ett par mil från El Alamein. Här fanns ett hotell med en sandstrand och intensivt turkost vatten. Sedan åkte jag tillbaka till Alexandria.

Söndag 16 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Jag bytte till ett dyrare rum för en natt för att kunna njuta av den enastående utsikten över Eastern Harbour. Bättre utsikt från ett hotellrum får man leta efter. Idag blev det sightseeing i Alexandria och jag såg det grekisk-romerska muséet, Pompey's pillar och Kom Ash-Shuqqafas katakomber, som var höjdpunkten i Alexandria. Jag lämnade kameran i biljettkiosken eftersom man ofta måste betala extra för att ta med sig kamera in på turistattraktioner i Egypten, men efter att ha sett katakomberna var jag tvungen att gå och köpa en kamerabiljett och ta med kameran ner.

Måndag 17 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Jag hade tänkt att en dag skulle räcka i Alexandria men kände mig inte färdig med stan och tyckte även att den är mycket trivsam så det blev en dag till. Jag tog på mig långbyxorna för att kunna besöka några moskéer inklusive Abu Abbas al-Mursi. Jag gick även bort till Fort Qaitbey som höll på att renoveras så endast bottenplanet var öppet, och så åkte jag till Montazahpalatset i de östra utkanterna av staden. I skymningen tog jag en 20 minuters tur med häst och vagn. Vid det här laget har jag hunnit bli stamkund på Mohammed Ahmed-restaurangen.

Tisdag 18 september (Palm Trees Hotel, Siwa)
Idag har jag åkt hela dagen för att ta mig till Siwaoasen längst i väst. Kl 11 kom jag iväg på en minibuss till Marsa Matruh och efter en timmes uppehåll där gick bussen till Siwa kl 16, och det var fyra timmar att åka genom öknen.

Onsdag 19 september (Nattbuss Siwa - Alexandria)
Idag hyrde jag en cykel från hotellet och tog en tur runt i oasen. Det är en fantastisk vegetation här med hur långt ute i öknen det ligger. Själva stan är dammig och inte precis grön men när man kommer upp på en kulle med ruiner av gamla lerhus så ser man oasen som ett grönt hav av palmer. Det blev ett par mils cyklande och vägarna var bra och asfalterade. Åsnedrivna vagnar var det gott om, såväl i stan som på vägarna runt om i oasen. Jag tar nattbussen tillbaka till Alexandria kl 22.

Torsdag 20 september (Sultan Hotel, Cairo)
Det var inte helt lätt att sova på bussen - först kassettband med islamiska böner och sedan James Bond-film på full volym. När vi kom till Marsa Matruh sa chauffören "Fire!" flera gånger vilket följdes av en timmes mekande med bussen. Men så stod det ju också i guideboken att det alltid måste vara "at least one breakdown" på den här sträckan. Från Alexandria tog jag ett tidigt morgontåg till Cairo, och framme där åkte jag tunnelbana till Midan Orabi där jag tog in på Sultan Hotel på 5:e våningen. Så det blir många trappsteg varje gång jag ska till rummet men det var ju billigt - bara E£6 för en säng. Jag hade kunnat bo på första våningen för E£8 men det skadar väl inte med lite motion. Jag träffade ett par japaner som bodde på Al-Arab Hostel i Jerusalem, och i mitt rum fanns en kille från Gambia som hade bott i Sverige och talade bra svenska. Jag var inte särskilt trött trots att det inte blev mycket sömn, men det blev ingen sightseeing utan jag ägnade dagen åt saker som att skriva vykort, framkalla 13 filmrullar med rätt så bra resultat, internet, växla pengar och göra förfrågan för ombokning av flyget. I Cairo är det gott om folk som på olika sätt försöker få med västerlänningar till affärer, och innan man kommit in i rutinen att avvisa alla som tilltalar en på gatan så hamnar man lätt i en och annan affär. Nästan som i Indien, fast de är inte lika envetna. Inte sällan börjar de prata svenska i varierande omfattning när man säger att man är från Sverige. Innan man vet ordet av befinner man sig i en affär och blir tillfrågad vad man vill ha att dricka. Säger man att man inte vill ha så insisterar de och påstår att det är "Egyptian hospitality". 100% lögn. Sedan försöker de övertyga en att köpa vad det nu är de har, må det vara parfym, souvenirer eller en paketresa till Luxor och Aswan. Med mig slösar de dock både sin tid och cola eftersom jag aldrig köper något under sådana omständigheter. En man ansträngde sig ordentligt för att hjälpa mig hitta kontoret för ombokning av flygbiljetten, vilket inte var helt lätt. Han såg respektabel ut och jag trodde faktiskt att han ville hjälpa till på riktigt, men likaväl hamnade jag i en affär efteråt.

Fredag 21 september (Sultan Hotel, Cairo)
Idag tog jag, efter att ha sovit ut ordentligt, en tur med spårvagnen till förorten Heliopolis där jag promenerade omkring några timmar. Presidenten bor där, och det finns många vackra byggnader. Det finns även ett förfallet palats som ser ut som ett hinditempel - en bisarr syn i en egyptisk tätort.

Lördag 22 september (Sultan Hotel, Cairo)
Jag gick först till en byggnad vid Midan Tahrir för att förlänga visumet. Stället var en smula förvirrande, men själva processen var snabb och enkel, och det kostade inte mycket. De undrade varför jag "bara" ville ha visumet förlängt till november när jag kunde få hela 6 månader. Större delen av dagen ägnade jag åt det enorma Egyptiska muséet. Jag kom dit före kl 12 och blev kvar till stängningsdags kl 16.45 då alla blev utslängda av vakterna. Muséet har över 100.000 föremål och det är en oändlig samling mumier, faraoniska statyer och liknande. Höjdpunkten var naturligtvis Tutankhamuns dödsmask av rent guld som beskrivs som "arguably the single most stunning artefact held by any museum anywhere in the world". Jag brydde mig inte om att ta några bilder eftersom blixtfotografering är förbjudet. Att gå in i Royal Mummy Room kostar dubbelt så mycket som entrébiljetten för hela muséet, och jag vet inte om det är riktigt värt det för att se 11 mumifierade döingar. Visserligen inte vilka som helst men ändå. Det var varmt och kvavt i muséet och det fanns varken fläktar eller luftkonditionering förutom i ett par nyare rum.

Söndag 23 september (Sultan Hotel, Cairo)
Jag var beredd på att pyramiderna skulle kunna bli en besvikelse, och folk har sagt saker i stil med "I didn't like the Pyramids, and the Sphinx was too small!". Men någon besvikelse var de inte utan var helt klart imponerande. Vad man kan störa sig på är att bussarna kör ända upp bland pyramiderna och att bostadsområdena bara är något hundratal meter bort. Jag kom till Giza med minibuss, och helt plötsligt stack den enorma Cheopspyramiden upp ur bostadshusen. På baksidan breder öknen fortfarande ut sig iallafall. Det var naturligtvis gott om påflugna kamelägare, souvenirförsäljare osv, men inte värre än jag klarade av. Den minsta av de tre pyramiderna (Mycerinus) var stängd för renovering, men jag var inne i de två största (Cheops och Chephren). Inne i pyramiderna finns bara tomma rum, och för att komma till dem måste man gå hukad i trånga, starkt lutande korridorer. Att komma tillbaka till Cairo blev lite besvärligt - jag var ensam i en buss med en chaufför som inte talade engelska. Det slutade med att han dumpade mig utan att jag visste var jag var och så fick jag leta upp en annan buss.

Måndag 24 september (Sultan Hotel, Cairo)
Tog en s.k. River Bus längs med Nilen ner till Old Cairo där jag såg en synagoga, en moské och ett antal kyrkor inklusive Hanging Church där en tjej omedelbart blev min guide. Det var visserligen gratis men blev tröttsamt då hon upprepade gånger testade mina kunskaper i bibliska personer vilket varje gång resulterade i "eeh, eeh...". Jag såg den s.k. Nilometern på en närliggande ö i Nilen innan jag tog tunnelbanan tillbaka till Downtown. Priset för att åka upp i Cairo Tower hade gått upp rejält och var numera lika högt som tornet (E£32 och ingen studentrabatt, vanligtvis 50%), så jag avstod. Kanske att jag kostar på mig det innan jag flyger hem.

Tisdag 25 september (Sultan Hotel, Cairo)
Den del av Cairo som kallas Islamic Cairo är helt annorlunda mot Downtown och ett paradis för den som gillar moskéer. Där finns minareter att kliva upp i och moskéer att besöka i det oändliga. Något irriterande är dock att det nästan alltid är någon som vill ha baksheesh. Det kan bli dyrt i längden men jag kom för det mesta undan med att betala ingenting eller mycket lite, och där de skulle ha mer betalt avstod jag. Vissa byggnader höll på att renoveras och var stängda för besökare. Idag tog jag området runt och norr om basaren Khan al-Khalili. Jag gick även till den s.k. Northern Cemetery och såg moskén som är avbildad på E£1-sedeln. På kvällen ringde jag och gratulerade mamma som fyller år imorgon.

Onsdag 26 september (Sultan Hotel, Cairo)
Jag fortsatte utforskandet av Islamic Cairo med området söder om Khan al-Khalili, såg den storslagna Mosque-Madrassa of Sultan Hassan och den gamla Mosque of Ibn Tulun. På kvällen var det s.k. Sufi Dancing i citadellet. Föreställningen var gratis och mycket bra - det var fart, fläkt och färg. Efteråt delade jag en taxi med ett gäng japaner tillbaka till hotellet. Jag är inte imponerad av den flexibilitet som Kilroy Travels skryter med. Vad som sker när man uppsöker ett av deras "Service Centers" för att ändra biljetten är att de skickar iväg ett fax till Danmark och sedan väntar på svar. Efter 6 dagar har de fortfarande inte hört någonting, och inte kunde jag få besked om hur mycket det skulle kosta. Jag kan bara hoppas att de har fått ordning på det hela när jag återvänder till Cairo.

Torsdag 27 september (Sunshine House, Hurghada)
Åkte buss ner längs med Röda havets kust till Hurghada där jag kunde sova på taket för en billig peng.

Fredag 28 september (Sea Princess Hotel, Al-Quseir)
Idag åkte jag minibuss längs den 20 km långa "Resort Strip", och besökte det lilla akvariet med färgglada fiskar från Röda Havet. Hurghada är Egyptens främsta resort men jag fann stället varken intressant eller attraktivt och souvenirförsäljarna var aggressiva. Dahab var inte speciellt intressant för mig heller, men det var iallafall ett någorlunda trevligt ställe att vara på. Åkte buss vidare till Al-Quseir.

Lördag 29 september (Qena)
Sea Princess Hotel var ingen höjdare, men det fanns knappast något annat val. Dyrt var det, E£21 för ett pytterum, och när fläkten gick sönder så tog assistenten och öppnade fönstret istället så att jag blev överfallen av myggor. Det fanns inte mycket i Al-Quseir men det var ett fridfullt ställe och det fanns en någorlunda trevlig strandpromenad. Att ta sig därifrån till Qena visade sig vara lättare sagt än gjort då den egyptiska polisen har satt upp restriktioner för utlänningar efter terroristattackerna 1997 och andra incidenter längs med Nilen. T.ex. kan man inte ta vägen direkt från Al-Quseir till Qena via Qift utan måste ta en omväg via Port Safaga. Det hade ju inte varit några större problem om jag hade kunnat få rätt information från början, men icke. Jag började på "busstationen" i själva stan, ett bord i ett skraltigt hus med texten "Welcome to bus station" målad på väggen. Ingen fanns där men efter att ha suttit en stund kom en man som sa att en buss till Qena skulle gå därifrån kl 14.30. Jag var där igen på det nämnda klockslaget men ingen buss och mannen var väck. Efter en stund kom en buss som skulle någon helt annanstans, men jag kunde följa med den till den riktiga busstationen utanför stan. Där blev jag sittandes i timtals med en utvecklingsstörd kille som tjatade om baksheesh i det oändliga och försökte övertyga mig om att ta en taxi till Qena för E£50. Både folk från bussen och folk på busstationen sa att det skulle bli buss till Qena och ingen indikerade att det skulle vara några problem att ta den. Efter en timme kom en buss och folk sa att den skulle till Qena så jag hivade in bagaget och gick och satte mig, men strax vinkade någon till mig att kliva av, hivade ur bagaget och påstod att bussen skulle till Hurghada. Förbryllad gick jag tillbaka till stationsbyggnaden. Ingen talade tillräcklig engelska för att kunna förklara vad det var frågan om men de sa saker i stil med att det fanns ingen buss till Qena utan jag skulle ta taxi till Port Safaga och buss därifrån, vilket ju stämde rätt så bra. När bussen som jag tidigare försökt mig på skulle åka iväg så gick jag till den igen. Folk skrek "No, no!" bakom mig, men jag frågade bussassistenten vart bussen skulle och han sa Qena, varvid jag återigen hivade in bagaget och gick och satte mig. Folk på bussen började omedelbart protestera och rycka och dra i mig, och påstod återigen att bussen skulle till Hurghada. Jag sa ok, jag åker till Hurghada bara jag kommer härifrån, men då kom en man som äntligen kunde sprida ljus över det hela genom att säga ord som "police" och "security". Tillbaka i stationsbyggnaden frågade jag när det fanns buss till Port Safaga och fick "five o'clock" till svar. Klockan passerade 6 men de fortsatte säga att bussen skulle gå "five o'clock", och slutligen kl 18.30 kom bussen. All förvirring över tiderna förklarade sig senare då jag upptäckte att min klocka gick en timme före - sommartid hade upphört. I Port Safaga fick jag omedelbart en buss vidare till Qena där jag runt midnatt släpade omkring ryggsäcken över halva stan i jakt på rum. Hotellen var antingen för dyra eller påstod sig vara fulla ("complete"), vilket kändes osannolikt så jag misstänker att de inte ville ta in utlänningar. Ett av dem påstod sig vara reserverat för ett fotbollslag! Poliserna gillade inte riktigt att jag vandrade runt på det viset och en polisman ordnade en bil som skulle ta mig till ett hotell. Polisen sa ett par gånger att jag inte skulle betala för bilen, men chauffören ville ha betalt likaväl. Efter en del prutande fick jag slutligen ett rum för E£15 och kunde sjunka ner i sängen efter en hopplös dag.

Söndag 30 september (Waha Hotel, Kharga)
Idag tog jag en taxi till tempelkomplexet vid Dendara på andra sidan Nilen utanför Qena. Där blev man mött av poliser som ville veta hur länge man tänkte stanna vid templet och vart man skulle åka sedan. Det var en massa gruppturister där när jag kom men när de försvann så var det bara jag kvar. Som det första tempel jag såg i Egypten var det helt överväldigande, och samtidigt är det ett av de bäst bevarade tempelkomplexen i Egypten. Templet var ingenting annat än magnifikt och jag tog 2½ timme på mig. Täckt med hieroglyfer såväl på utsidan som på insidan och med 18 massiva stenpelare i den första hallen, även de täckta med hieroglyfer, så kunde jag inte göra annat än att säga "wow". Rummen var många, vissa upplysta, andra kolsvarta, men de flesta var bebodda av fladdermöss. Det fanns två trappor upp till taket och även en trång underjordisk korridor med mera hieroglyfer som man kunde krypa ner i mot baksheesh. Hela detta underbara komplex kostade endast E£6 med studentkort och ingen fotoavgift, knappast i proportion till vad man betalar på andra ställen i Egypten. Efter besöket eskorterade poliserna mig till huvudvägen där de satte mig på en förbipasserande minibuss tillbaka till Qena. Jag hämtade väskorna och gick till tågstationen där ett norrgående tåg stod och väntade så jag hoppade in i en 3:e-klassvagn. Det var trängsel och en ständig ström av män och pojkar som med entoniga stämmor sålde allt från te, bröd och grillade majskolvar till kläder, leksaker, sy-kit och rakhyvlar. Mellan två stationer var vagnen full med skolpojkar som ropade "What's your name?". Rejält billigt är det att resa på det här viset. Framme i Asyut satt en polis vid utgången som eskorterade mig till den närliggande busstationen och satte mig på 20-bussen till Kharga. Bussen var full så jag fick sitta på en kudde i mittgången bredvid chauffören, vilket inte var helt bekvämt. Var framme i Kharga vid 23-tiden.

Måndag 1 oktober (Waha Hotel, Kharga)
Kharga är den största av de fyra oaserna som ligger i en båge västerut från Nilen mellan Cairo och Luxor. Stan var inget vidare men det finns en del att se runtomkring. När jag var på väg till dessa attraktioner kom en man på motorcykel. Han sa att han var engelsklärare och övertalade mig att följa med till hans skola, och sedan skulle han köra mig till sevärdheterna. Först fick jag byta om för det var ju olämpligt att komma till skolan i shorts. Vi började med att sitta och prata med andra lärare och sedan fick jag vara med på hans lektion. Klassen reste sig omedelbart då vi gick in i klassrummet och upprepade i kör då jag sa "Hello" och "Good morning". Jag fick sätta mig i en tom bänk bredvid en kille, blev serverad te, och så började lektionen. Passande nog så handlade texten de läste i läroboken om någon som flög till New York och såg skyskraporna genom flygplansfönstret. Klassen bestod av pojkar i 15-årsåldern som var inriktade på idrott och svaga i andra ämnen, förklarade läraren. Efter en stund blev det att klassen ställde frågor till mig och jag fick rita upp min resrutt genom Egypten på tavlan. Fotografering var "forbidden" liksom det mesta i Egypten utom tempel och pyramider. Detta var ju nog så trevligt men efteråt när läraren tog mig på den utlovade sightseeingturen så kom de typiska egyptiska tendenserna fram även i denna engelsklärare ute i en oas. Istället för att behandla mig som en gäst som han nu skulle visa runt i sin hemstad så betraktade han mig som en levande plånbok. Han ville ha E£5 för att fylla på bensin på motorcykeln, och det var ju helt ok, men på bensinstationen ändrade han sig plötsligt till E£10 utan någon förklaring - bra mycket mer än vad vi skulle komma att köra för, fast jag protesterade inte. Han tog mig till Al-Bagawat, ett område med en mängd gamla lertegelgravar som jag hade velat ägna lite mer tid än det hastiga besök vi gjorde, speciellt med tanke på de E£10 som jag betalade i inträde. Därefter åkte vi till ett tempel som var stängt för renovering och en tempelruin på en kulle med utsikt över oasen. Tillbaka i stan åt vi lunch, och det kom inte som en överraskning att han förväntade sig att jag skulle betala hans mat vilket jag naturligtvis inte gjorde. Med gnistrande ögon erbjöd han sig sedan att köra mig till några sanddyner och andra ställen, naturligtvis mot ytterligare betalning. Då fick jag nog av honom och gick tillbaka till hotellet.

Tisdag 2 oktober (Government Rest House, Dakhla)
Jag tog morgonbussen kl 7 vidare till nästa oas, Dakhla, och var framme där efter några timmars färd genom öknen. Government Rest House i huvudorten Mut var bland de mest prisvärda ställen jag bott på - ett rymligt rum med två sängar som jag hade för mig själv plus fungerande badrum för bara E£5. Jag tog en pickup till Al-Qasr, ett charmigt ställe där en man visade mig runt i den gamla lertegelbyn till en moské, madrassa och kvarn, mot baksheesh naturligtvis.

Onsdag 3 oktober (Al-Badawiyya Hotel, Farafra)
Idag återigen tidig morgonbuss, den här gången kl 6 till Farafra. Här är man långt från verkligheten med 300 km väg till Dakhla och 185 km till Bahariyya. Farafra är dessutom den minsta av oaserna. Inga turister fanns i sikte på stans enda hotell när jag ville ta en tur till den s.k. White Desert förutom en grupp som redan varit där, så det blev rätt så dyrt. Hotellet skulle ha E£200 för en eftermiddagstur med jeep men en annan kille som jag hittade tog mig dit för E£75, dock inte i jeep. Det var för mycket det också men jag hade ingen lust att sitta här och vänta. Vi åkte iväg och han körde mig en bit in i öknen från vägen. Jag lär inte ha sett det bästa av öknen, men där var iallafall kritvit sten som såg ut som snö, vita stenformationer och stället gav ett arktiskt intryck.

Torsdag 4 oktober (Paradise Hotel, Bahariyya)
Jag mådde inget bra under natten och morgonen men med en kraftansträngning kom jag med förmiddagsbussen till Bahariyya, den sista oasen. Här fanns det rekordbilliga Paradise Hotel för E£3.50, fast faciliteterna var mindre bra än på Government Rest House i Dakhla. Jag var rätt så trött men fram på eftermiddagen hyrde jag en skraltig cykel och tog en tur i oasen. Det var trevligt att cykla omkring bland palmer och lertegelhus, åsnor lastade med dadlar och barn som ville ha pennor. Men ska man bara besöka en av Egyptens oaser så ska det vara Siwa.

Fredag 5 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Illamåendet och diarrén fortsatte i natt och mitt utmattade tillstånd tillät inga fler cykelturer så jag tog bussen tillbaka till Cairo.

Lördag 6 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Magsjukan gav inte med sig och efter den tredje natten kände jag att det var dags att gå till doktorn, så jag tog tunnelbanan till Doqqi och Masr International Hospital där jag utan väntetid fick komma in till doktorn. Han konstaterade något slags magangrepp och skrev ut en dunderkur med fyra olika läkemedel. Det blev lite dyrare den här gången - E£50 för doktorn och E£67 för medicinerna. Det förhäxade flygkontoret var stängt, fast det var ju inte så konstigt eftersom 6 oktober är nationaldag i Egypten.

Söndag 7 oktober (Nattbuss Cairo - Aswan)
Idag fick jag äntligen den nya flygbiljetten så nu är det klart att jag flyger hem från Cairo den 3 november. Det gick på över E£400 men det får det vara värt för att slippa åka tillbaka till Israel. Det gick inte att få en tågbiljett till Luxor idag så det blir buss och eftersom det var samma pris till Aswan så åker jag dit. På eftermiddagen besökte jag Manial Palace Museum som var trevligt med undantag för de guider som smög sig på en varje gång man gick in i en ny byggnad. Kl 17 avgick den nattliga 15-timmarsresan till Aswan via Suez och Hurghada.

Måndag 8 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Efter att ha installerat mig i Aswan åkte jag båt över till andra sidan Nilen och besökte där Tombs of the Nobles som hade en och annan sevärd grav. Jag klev sedan upp till toppen av kullen med strålande utsikt över Aswan och Nilen. Där satt en kille med sin kamel, och efter att ha pratat en stund red vi iväg till hans hus i den närliggande byn där han bjöd på lunch. Han ville sedan ta mig på solnedgångstur till en sten med lite hieroglyfer på som låg i den närliggande öknen. Kamelridning är inte min favorit så jag gick bredvid. Nyckeln till det lilla låset på lilla ryggsäcken hade försvunnit, så jag gick till låssmeden som tog fram en maskin och körde så gnistorna sprutade.

Tisdag 9 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Jag tog morgonbussen till Abu Simbel kl 8. Den här vägen har varit stängd för utlänningar men öppnades tidigare i år vilket jag är tacksam för eftersom det hade varit drygt att behöva flyga dit. Efter fyra timmars resa genom sandig öken var jag framme i det lilla och avlägsna samhället Abu Simbel, bara några mil från Sudan. Omgivningarna var attraktiva med Lake Nasser som breder ut sig runt samhället och det var någon kilometer att promenera till templen. Stället var lugnt och fridfullt och jag hade templen helt för mig själv större delen av tiden. En frustrerad souvenirförsäljare förklarade att det brukade komma hundratals turistbussar varje dag före terrorattacken mot USA men att det nu knappt kom några alls. De två templen var en mäktig syn såväl på utsidan som på insidan. Det större av de två har fyra jättelika sittande statyer av Ramses II som tittar ut över vad som en gång var Nilen men numera är Lake Nasser, för att markera till de båtar som kom söderifrån att de var på väg in i faraons land. I den första hallen möts man av ytterligare åtta stora stående statyer av Ramses II, och de hieroglyftäckta väggarna är upplysta med ett dovt gult sken. Templen i Abu Simbel flyttades några hundra meter på 60-talet liksom flera andra tempel längs med Nilen då det stod klart att byggnaden av High Dam i Aswan skulle lägga dem under vatten. Efter att länge och väl ha beundrat de båda templen tog jag bussen tillbaka till Aswan kl 17.

Onsdag 10 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Jag hyrde en cykel för att titta på sevärdheter runtomkring Aswan. Först cyklade jag till Aswan Dam för att se det närliggande Philae Temple men tog fel väg och kom tillbaka till Aswan, vilket var irriterande. Ett nytt försök tog mig till båtbryggan för templet som ligger på en ö och även det flyttades då vattnet steg. Templet är populärt så det var bara att vänta några minuter så hade jag en grupp att dela en båt med. Templet var hyfsat bra men jag gillar inte sightseeing under tidspress - efter en timme gick båten tillbaka. Tillbaka i Aswan såg jag den ofärdiga obelisken, ett gigantiskt stenblock som huggits ur berget för att bli en obelisk men som övergavs då en defekt upptäcktes i graniten. Kvällen tillbringade jag på Nubian Museum, ett nytt museum som var fräscht och prydligt och hade en del information om byggnaden av dammarna i Aswan och räddningsprojekten för de tempel som var dömda att dränkas av Lake Nasser. När jag lämnade tillbaka cykeln fick jag vänta ett bra tag på att mannen som hade mitt travel card i pant skulle komma tillbaka, vilket var irriterande.

Torsdag 11 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Jag fortsatte cyklandet och tog mig idag till den något mer avlägsna High Dam. Jag fick inte lov att cykla över Aswan Dam på väg dit men poliserna stoppade en pickup och satte mig och cykeln på flaket och jag behövde inte betala något för det. High Dam var inte en jättespektakulär syn. I närheten ligger Kalabsha Temple, ytterligare ett flyttat tempel som även det ligger på en ö. Här fanns inga turister så det blev lite dyrare men efter en stunds prutande fick jag ner dem till E£15 för båten. Båtmannen gav mig 35 minuter på ön så det blev återigen stressig sightseeing, fast det fanns inte jättemycket att se. Templet var inget märkvärdigt utan tjusningen med besöket låg i att jag var där ensam. När jag kom tillbaka till Aswan Dam fick jag cykla över dammen, men poliserna sade ifrån bestämt att "No stopping, no photo!".

Fredag 12 oktober (Felucca på Nilen)
Idag blev en slapp dag ombord på en felucca. Jag och en japan blev sittandes i båten några timmar i väntan på att 5 personer från Tjeckien skulle komma tillbaka från en morgontur till Abu Simbel. Vi kom iväg vid 14-tiden och seglade till en stund efter solnedgången då vi slog läger vid flodbanken. Tjeckerna var inget vidare sällskap och var dåliga på engelska. Åt och sov gjorde vi på båten.

Lördag 13 oktober (Marwa Hotel, Aswan)
Efter soluppgången seglade vi ett par timmar vidare till Kom Ombo, 40 km från Aswan, som var målet för turen. Poliserna i Kom Ombo påstod att alla hotell var stängda så jag tog tåget tillbaka till Aswan och ägnade eftermiddagen åt muséet och ruinerna på Elephantine Island där folk var extrema på att kräva mig på baksheesh.

Söndag 14 oktober (Marwa Hotel, Aswan)
Idag tog jag ett morgontåg kl 7 till Daraw där jag tog en taxi i form av åsna med vagn till kamelmarknaden. Det var en stor plan med hundratals och åter hundratals kameler. De blev inte precis snällt behandlade - med hopbundna ben och dreglande, brölande käftar blev de slagna med käppar av folket på marknaden. En kamel kostade omkring E£4000. Jag fortsatte i en pickup till Kom Ombo för att se templet där. Det är raserat men har en mängd fina reliefer. Jag hade kommit till fots till templet från korsningen där pickupen släppte av mig, men när jag tänkte gå tillbaka samma väg så stoppade poliserna mig. Med tåg åkte jag därför vidare till Edfu och det redigt stora Temple of Horus. Det är välbevarat men jag tyckte det var mindre inspirerande än Dendaratemplet i Qena, och trappan upp till taket var stängd. Efter en intensiv dags sightseeing tog jag ett långsamt tåg tillbaka till Aswan.

Måndag 15 oktober (Marwa Hotel, Aswan)
Jag tog en sista dag i Aswan och en man i roddbåt tog mig från Elephantine Island till den botaniska trädgården på Kitchener's Island. De hade ingen växel så jag slapp betala inträdet på E£5. Jag fortsatte i roddbåten till andra sidan och Monastery of St Simeon. Inträdet var gratis och där låg en polis och sov, och en trött vakt låste upp för mig. Det var schysst utsikt över den omgivande öknen. Jag gick över bergskammen till Tombs of the Nobles och tog båten tillbaka över Nilen därifrån.

Tisdag 16 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Jag tog återigen det relativt snabba norrgående tåget kl 7, den här gången till Luxor. Jag kände så fort jag satte foten utanför stationsbyggnaden att här är folk aggressiva, och en gubbe följde efter mig vart jag än gick och ville sedan ha baksheesh för det. Efter att ha installerat mig på ett billigt hotell nära järnvägsstationen så tog jag ett långsamt 3:e-klasståg en bit tillbaka söderut till Esna för att se templet där. En irriterande försäljare klädde upp mig i en egyptisk dress som han sedan försökte övertyga mig om att köpa. Han började på E£285 och kom ner till E£25 men oavsett hur många gånger jag förklarade att jag inte var intresserad så kunde han inte begripa det utan fortsatte att tjata. Det var inte mycket kvar av templet men det som var kvar var välbevarat och i samma stil som de tempel jag sett tidigare. På kvällen såg jag två muséer i Luxor, först det lilla Mummification Museum och därefter det något större Luxor Museum som hade en del riktigt schyssta statyer.

Onsdag 17 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Killen på hotellet cyklade iväg mig sittandes på pakethållaren till en affär där jag kunde hyra en cykel, och efter att ha tryckt i mig en portion kushari tog jag cykeln med på färjan över till västbanken. Efter några kilometer genom fälten inlands från Nilen när man det första monumentet Colossi of Memnon och Thebesbergen tornar upp sig med sina tempel och gravar. Man köper sina biljetter från ett centralt biljettkontor och ger sig sedan iväg till respektive monument, och ska man se allting här (vilket jag naturligtvis har för avsikt att göra) så blir det många biljetter och mycket pengar - här lönar det sig verkligen att ha ett studentkort eftersom det ger 50% rabatt på alla biljetter. Biljettmannen ordnade så att jag fick en biljett till Tomb of Nefertari, annars måste man komma tidigt på morgonen eftersom endast 150 personer kan besöka graven varje dag. Jag laddade också upp med biljetter för Valley of the Kings och Tomb of Ay. Varje biljett för Valley of the Kings ger tillträde till tre valfria gravar. Så den första graven jag såg i Luxor blev alltså Nefertari i Valley of the Queens, den mest spektakulära graven i Egypten och samtidigt landets överlägset dyraste monument att besöka (E£100, E£50 med studentkort). Naturligtvis var graven helt magnifik, tråkigt bara att man inte har någon tid att njuta av den - besöket är begränsat till 10 minuter så det är bara att gå in, se sig om lite snabbt, stirra på de makalöst vackra väggmålningarna och sedan ut igen fortare än kvickt. Fotografering är inte tillåten. Jag gav mig sedan iväg till Valley of the Kings, och istället för att cykla en lång väg runt bergen så parkerade jag cykeln vid Deir al-Madina och tog trappan över berget. Svettigt och ansträngande, men jag fick storslagen utsikt över Nilen och de omgivande gröna fälten, och väl över på andra sidan berget, panoramautsikt över Valley of the Kings. I Valley of the Kings besökte jag 9 gravar: Saptah, Tawsert/Sethnakt, Seti II, Tuthmosis III, Amenhotep II, Merneptah, Ramses III, Ramses IV och Ramses IX. De var varierande sevärda, ingen var naturligtvis i närheten av Nefertari men här kunde man ta den tid man ville. Ibland var jag ensam nere i gravarna, andra gånger ekade de av guidning på tyska. De tempel jag sett tidigare har haft hieroglyfer och bilder huggna i sten, men här är det väggmålningar i färg. Gravarna är långa, komplexa strukturer med rum efter rum i långa, ofta nedförslutande korridorer. Blixtfotografering är inte tillåten så jag brydde mig inte om att ta några bilder. Något utmattad begav jag mig sedan till den avlägsna Tomb of Ay, ett par kilometers promenad längs en ödslig väg i den s.k. Western Valley. Vakten var på väg hem och jag mötte honom på vägen, men han vände tillbaka för att låsa upp graven för mig. Jag fick lift från Valley of the Kings så jag slapp gå tillbaka över berget.

Torsdag 18 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Det var demonstrationer idag på morgonen innan jag åkte över till västbanken, antar att det hade att göra med det pågående terrorkriget mellan USA och Afghanistan. Jag hade förkylningssymptom men fortsatte iallafall sightseeingen per cykel, om än i ett något dämpat tempo. Har laddat kameran med 400-film nu och ska försöka ta kort nere i gravarna. Först såg jag Temple of Seti I. Det var inget märkvärdigt och vakten var rejält irriterande. Jag sa ifrån att jag inte ville ha någon guidning, dels för att slippa betala baksheesh och dels för att jag föredrar att se mig omkring på egen hand. Men trots att jag hela tiden indikerade att jag inte var intresserad av hans förklaringar genom att inte svara på tilltal och gå åt motsatt håll när han visade vägen så envisades han med att följa efter vart jag än gick, och mycket riktigt ville han ha baksheesh efteråt. Det är ett jobbigt dilemma för man får lätt dåligt samvete med tanke på att tempelvakterna bara försöker komplettera sina obetydliga löner, men samtidigt vill jag inte betala för att få tempelbesöket förstört och dessutom svider det redan i plånboken av alla biljetter. Här i Luxor gör de som i Iran och bryr sig inte om att ha separata biljetter för varje monument utan man får oftast en biljett för något helt annat. Jag fortsatte till Ramses II:s Ramesseum där jag fick vara ifred, och som var klart sevärt. Templet är visserligen raserat men jag gillade framförallt de stora, stående statyerna som står mot varandra i två uppsättningar. Vidare cyklade jag till Valley of the Queens för att se de tre gravar som är öppna där utöver Nefertari. De var naturligtvis bleka i jämförelse med Nefertari men åtminstone en av dem var hyfsat sevärd. Jag rundade av dagen med de s.k. Assasif Tombs. Det var tre gravar, först Pabasa som krävde en separat biljett och som inte var värd besväret, och därefter Kheru-Ef och Anch-Hor som båda gick på en och samma biljett. När man kommer ut till såna här gravar som sällan besöks av turister och där vakten låser upp speciellt så har man inte mycket annat val än att ta den automatiska rundvisningen och sedan ge vakten baksheesh. Kheru-Ef var rejält oturistig och hade ingen som helst belysning så det blev till att använda ficklampan som jag lämpligt nog hade med mig. Graven var odekorerad men var värd besöket för att man fick känna sig som Indiana Jones och utforska de trånga, kolsvarta passagerna i ficklampans sken. I en annan, rymligare sektion som hade reliefer så ordnade vakten med belysning i form av två speglar som reflekterade solskenet. Anch-Hor hade belysning och där låg en mumie i en nisch som vakten lät mig fotografera med blixt. På väg tillbaka till färjan blev jag omsvärmad av småflickor som ville sälja små hemmagjorda dockor. Alla ville naturligtvis att jag skulle köpa just deras dockor och det var lite besvärligt då jag knappt hade någon växel men efter mycket skrik, bråk och gråt så kom jag därifrån med den som jag tyckte var finast. På McDonald's var det en grupp svenskar.

Fredag 19 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Det här blev ingen rolig dag då jag vaknade vid 3-tiden av magsmärtor som fortsatte fram till 11-tiden då jag kräktes, och blev sedan sängliggande resten av dagen. Vid 17-tiden gick jag ut för att få något att äta, och naturligtvis blev det konflikt om huruvida jag skulle betala för cykeln som stod fastkedjad med mitt lås.

Lördag 20 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Idag kunde jag fortsätta sightseeingen på västbanken och klarade av de 13 gravarna som går under benämningen Tombs of the Nobles. De var varierande sevärda och med varierande grad av fototillåtelse och krav om baksheesh från vakterna. Tomb of Nakht var pytteliten men hade utsökta väggmålningar och en schysst vakt som lät mig fotografera och inte ville ha någon baksheesh. I Nefer-Sekherus grav monterade vakten ner en dörr till ett stängt sidorum så att vi kunde gå ner i en gång med ficklampor. Där låg gamla krukor, en och annan mumie och en massa annan bråte. Vakten sa hela tiden "Very deep" och pekade på sakerna och sa "Antiques..." med darrande röst som för att göra intryck av att det var något väldigt exklusivt han hade tagit med mig på. Han fick E£3 för besväret vilket han naturligtvis inte var nöjd med. Jag fortsatte till Deir al-Medina och de tre fina gravarna där. I Peshedus grav fungerade inte belysningen så det blev ficklampa, lite synd för den hade riktigt fina väggmålningar. Vakten var desperat för baksheesh och lät mig fotografera med blixt, vilket ju var den enda möjligheten där. Ett litet tempel fanns också vid Deir al-Medina. På kvällen såg jag Sound & Light-showen i Karnak Temple, en 1½ timmes föreställning där man går till olika delar av templet och så lyses templet upp medans röster berättar. Det var ett kortvarigt avbrott i början och en kille med ficklampa sprang omedelbart iväg för att rätta till det medan turisterna fnissade. Tveksamt om showen var värd E£33 (ingen rabatt).

Söndag 21 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Det är alltid någon som vill hjälpa till att bära cykeln vid båten och idag var det för en gångs skull behövligt då båten precis var på väg att gå så jag gav honom E£0.50 för hjälpen. Men när samma gubbe bar iväg med cykeln på andra sidan utan att jag var i närheten så var jag inte lika villig att betala. Idag tog jag en andra omgång i Valley of the Kings, och jag tog en kortare väg än sist, över berget från Temple of Hatshepsut. Kände mig rätt så busig då jag gick in för att fotografera i gravarna utan fotobiljetter som officiellt kostar E£5 per grav. Det var för det mesta inga problem, t.ex. i Tawsert/Sethnakt så låg vakten och sov långt uppe vid ingången och en annan kille kom ner och satte igång att fotografera med blixt så då kunde jag lugnt följa hans exempel. Undantaget var Ramses III som hade två aggressiva vakter som inte var intresserade av baksheesh. När jag var på väg ut efter att ha smygfotograferat så gav de sig på en annan kille som de trodde var jag. Under tiden gick jag raskt mot utgången och när de började ropa efter mig så flydde jag och hängde omedelbart på en turistgrupp på väg ner i en annan grav ifall de skulle fått för sig att följa efter. För övrigt så såg jag fyra gravar som jag inte såg förra gången: Tuthmosis IV, Monthu-Hir-Khopshef och Ramses VII, plus Tutankhamun som kräver en separat och extra dyr biljett. Många menar att den inte är värd att besöka med tanke på den extra biljetten och att det inte finns mycket att se därinne, men för mig var den väl värd besöket och det var en speciell känsla att gå ner där. Liksom vid Nefertaris grav måste kameran lämnas utanför. Fem gravar har varit stängda under båda mina besök i Valley of the Kings, tråkigt nog inklusive Seti I som ska vara den bästa. Jag gick tillbaka över berget och besökte Hatshepsuts tempel där Luxormassakern ägde rum i november 1997 då 58 turister dödades av terrorister. Templet ser bäst ut på håll (utanför det biljettkrävande området) mot den dramatiska bergväggen som skjuter upp bakom templet och väl inne är det inte mycket att se, speciellt som den översta terrassen är stängd för renovering. Jag skulle ha klämt in Ramses III:s tempel Medinat Habu också i dagens program men det stängde en halvtimme tidigare än jag trodde så jag får ta det imorgon.

Måndag 22 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Började dagen med det gigantiska Karnak Temple, det största tempelkomplexet i Egypten, där jag alltså var häromkvällen. Efter att ha hört och läst om hur fantastiskt och överdådigt det här stället skulle vara så kunde jag inte bli annat än besviken. Det lär ha varit överväldigande en gång i tiden men numera är det inte alls i gott skick utan bara ett stort, utspritt område med gammal sten och kändes inte överimponerande med tanke på alla de fina tempel jag sett tidigare. Kanske hade jag upplevt det annorlunda om det varit det första templet jag sett i Egypten. The Hypostyle Hall var däremot ingen besvikelse, en skog av enorma hieroglyftäckta pelare som ensamt gjorde besöket väl värt mödan. I vilket fall som helst så är det ju en självklarhet att se Karnak Temple, men jag menar att det är överreklamerat. Det fanns också ett "Open-air museum" som mest var en byggarbetsplats. För sista gången åkte jag över till västbanken och såg Medinat Habu som var helt klart sevärt. På kvällen såg jag Luxor Temple och det var ju vackert när det var upplyst, men jag får komma tillbaka för att fotografera i dagsljus. Har nu sett "allt" i Luxor.

Tisdag 23 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Gjorde idag en tur till Abydos, 2½ timmes tågresa från Luxor. Framme på stationen i Al-Balyana blev jag i vanlig ordning omhändertagen av polisen som ordnade taxi med eskort. Det kändes lite dyrt med E£10 vardera hållet till och från templen men det var väl inte läge för prutning. Först såg jag Seti I:s underbara tempel. Det är välbevarat med både tak och pelare i gott skick, men den främsta attraktionen är de många rummen med enastående reliefer, delvis i färg, som är bland de finaste i Egypten. Där var turistgrupper så jag var inte ensam. På baksidan finns en lägre struktur där man kan ta sig in i det s.k. Osireion om man vadar genom grönt, slemmigt vatten men det hade jag rakt inte lust att göra. En beväpnad, civilklädd man eskorterade mig till Ramses II:s närliggande tempel som är mindre och raserat men värt en titt och har en del färgglada reliefer. Poliserna tog mig till en restaurang i Al-Balyana för lunch och satte mig sedan på tåget tillbaka till Luxor.

Onsdag 24 oktober (Majestic Hotel, Minya)
Idag gick jag åter till Luxor Temple för att fotografera, och tog sedan tåget 6 timmar till Minya. Det blev lite väl kallt av luftkonditioneringen efter ett tag, och då jag inte hade någon reservation fick jag flytta mig ett par gånger - en gång fick jag släpa ryggsäcken genom halva tåget. Framme i Minya följde en polis med till hotellet men sedan fick jag vara ifred och kunde gå ut själv på kvällen.

Torsdag 25 oktober (Majestic Hotel, Minya)
Idag gjorde jag en utflykt till Tell al-Amarna och det blev det drygaste jag gjort på länge. Jag gick till turistkontoret i järnvägsstationen för att fråga huruvida det var möjligt att åka dit, men där fanns bara en polis som inte talade engelska och som bjöd på te. Han gick fram till en karta på väggen och räknade upp alla sevärdheter i regionen. Efter ett tag då ingen kommit för att bemanna kontoret så indikerade jag för polismannen att jag ville åka till Tell al-Amarna och han satte mig då på tåget till Mallawi. Där var jag tvungen att ta en dyr taxi till färjeläget och på andra sidan Nilen stod det klart att det här inte skulle bli billigt. Det enda tillåtna sättet att ta sig runt var med buss, priserna var fasta och betydligt högre än vad som stod i guideboken, och ingen fanns att dela kostnaderna med. Senast hade ett par turister varit där för en vecka sedan, sa de. Skulle jag sett allt så hade det gått på flera hundra kronor, men det hade ju kännts löjligt att inte se någonting när jag tagit mig dit så jag tog det billigaste alternativet att se fyra av de s.k. Northern Tombs för E£22 inklusive biljett och buss. I sällskap av en mindre armé av beväpnade poliser åkte jag så iväg för att titta på gravarna. Det var ju fin utsikt och gravarna var trevliga att se men absolut inget märkvärdigt efter alla gravar jag sett tidigare och knappast värt allt besvär. Det var dyrt och jag fick bara se en liten del av Tell al-Amarna, och inte den bästa delen heller, så om jag fick något ut av besöket så var det väl det bisarra i att man sätter in sådana resurser för att en stackars turist ska få se några ospektakulära gravar. Flera större polisfordon följde med och när vi satt och drack te efteråt i en byggnad nedanför gravarna sa en kille som var med "Look at all these people... so many bodyguards". De E£22 jag betalade kändes dyrt för mig men var ju bara symboliskt mot den här stora insatsen - det kan omöjligt vara lönsamt att hålla ett sånt här ställe öppet och i så hög beredskap när nästan ingen kommer för att besöka. För att göra det hela ännu bättre så gick färjan sönder när jag skulle tillbaka. Det skulle ta "en halvtimme" att laga den, dock en egyptisk sådan så jag blev sittandes ett bra tag. Taxi tillbaka till Mallawi, och omväxlande nog satte poliserna mig i en minibuss till Minya.

Fredag 26 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Hotellkillen såg till att jag fick träffa polisen på morgonen. Jag sa att jag ville ta en minibuss till Beni Hasan och de körde mig till minibusstationen. I Abu Qirqus tog chauffören mig till polisstationen efter att ha släppt av övriga passagerare, och det var tal om att han skulle agera taxi till det gamla vanliga utsugningspriset E£10. Jag sa att jag ville ta en lokal pickup till färjeläget men efter att ha väntat en stund på polisstationen så körde poliserna mig dit gratis. Över på andra sidan Nilen klev vi uppför en massa trappsteg till de fyra gravarna. De bestod alla av ett rymligt rum med diverse väggmålningar. Det var fin utsikt över Nilen som ett blått band omgivet av grönska. Jag behövde inte åka tillbaka över floden utan kunde ta vägen direkt från Beni Hasan tillbaka till Minya. Poliserna körde mig hela vägen och fram till hotellets dörr så det var ju bekvämt, men sedan höll de på att driva mig till vansinne. Jag hade tänkt äta lunch, ta en promenad runt stan och sedan åka därifrån men då skulle det vara stor utredning om det vilket ju var hopplöst när ingen talade ordentlig engelska. De bevakade restaurangen där jag satte mig för att äta, och när jag sedan gick iväg för att ta en promenad runt stan så följde de efter och menade att jag skulle ha livvakt. Då fick jag nog och bestämde mig för att ta tåget tillbaka till Cairo, men inte ens detta kunde jag göra utan att poliserna skulle krångla till det - hotellkillen insisterade på att jag skulle sitta ner och vänta för att bli eskorterad till järnvägsstationen som låg ytterst nära, och så förbjöd de mig att ta 3:e-klasståg, osv. Det var skönt att komma tillbaka till Cairo där man kan göra som man vill utan att ha polisen efter sig. En svensk 28-åring bodde i rummet som jag flyttade in i, och han var rätt speciell. Han hade rest, jobbat och bott utomlands sedan han gick ut gymnasiet, han hade mest varit i Afrika och bl.a. gjort långa cykelresor, men nu hade han blivit lat och slagit sig ner i Cairo för en höst framför TV:n. Vi hade inte riktigt samma attityd till sightseeing. Det är inte precis varmt i Cairo längre, det är nästan så man fryser när man går i shorts och T-shirt på kvällarna.

Lördag 27 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag åkte jag och tittade på Meidumpyramiden. Jag tog en minibuss mot Beni Suef som stannade vid en moské på vägen, och jag klev av vid avtagsvägen till Meidum. Efter några minuter kom en fullsatt pickup förbi som jag klängde mig fast vid. I byn blev jag utfrågad av polisen och började gå mot pyramiden men snart kom poliserna och körde mig dit, och det var ju bekvämt för det hade varit rätt så långt att gå. Jag fick en guidad tur vid pyramiden som inte är välbesökt av turister, de sa att det kom 4-5 pers/dag. Det är ingen riktig pyramid då det yttre höljet kollapsade för länge sen, men den var en imponerande syn och väl värd att åka och titta på. Liksom vid Gizapyramiderna gick jag in i pyramiden via en trång sluttande korridor och kom till ett tomt rum. Det fanns också en struktur bredvid som inte var nämnd i guideboken där jag gick dubbelvikt genom en trång gång, nedför en stege och kröp igenom ett hål till ett rum med en sarkofag. Poliserna ordnade med transport tillbaka till Cairo och jag hamnade i en minibuss med ett hysteriskt gäng som roade sig våldsamt med min närvaro.

Söndag 28 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag tog jag citadellet där det fanns en hel del att se, framför allt Mohammed Ali-moskén och utsikt över stan ända bort till pyramiderna i fjärran. Där var också flera olika muséer som var måttligt intressanta. På kvällen åkte jag upp i Cairo Tower och det var ju inte billigt men definitivt värt det för att få 360º panoramautsikt över Nilen och centrala Cairo. Även här såg jag pyramiderna som små disiga silhuetter bortanför stan. Jag stannade där uppe ett bra tag tills det var helt mörkt så att jag fick se staden upplyst också.

Måndag 29 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag åkte jag och tittade på Cairo University och Cairo Zoo i Giza, och gick sedan till Egyptiska muséet och tog en rulle kort med 400-film. Jag återbekräftade flyget och tiderna hade ändrats så inte nog med att planet går mitt i natten utan nu ska jag bli sittandes i Amsterdam i 6 timmar också. Jag såg "Jurassic Park III" på bio och den var redigt klippt, och så var det paus mitt i filmen.

Tisdag 30 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Gjorde mitt andra besök vid pyramiderna idag. Det var behaglig temperatur och knappt några turister så det var perfekta förhållanden. Den tredje pyramiden är fortfarande stängd men jag var inne i två av de mindre Queens' Pyramids. Jag såg även Cheopsbåten och gick omkring i öknen bakom pyramiderna och såg dem i olika vinklar. En och annan grav tittade jag också på. De stängde redan kl 16 så jag kände mig inte riktigt färdig. Det var knökfullt med skolbarn vid pyramiderna vid stängningstiden. Jag gjorde en deal med en taxichaufför för utflykten imorgon.

Onsdag 31 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag gjorde jag en riktig kraftansträngning och tog en heldags intensiv sightseeing med taxi till flera platser runtomkring Cairo. Taxichauffören var en aning motspänstig, och det var ju dyrt och stressigt att hinna med alltihop. Inte riktigt min stil, men nu har jag inte mycket tid kvar av resan så det var den enda möjligheten. Framförallt var det problematiskt att jag hade glömt nämna Abu Sir när vi diskuterade turen. Det ligger nära Saqqara och chauffören hade sagt att tiden inte var något problem, men när vi väl var ute och åkte så lät det annorlunda. Vi startade från hotellet kl 7.30 och åkte direkt till Dahshur. Där finns några pyramider, framför allt Red Pyramid och Bent Pyramid. Red Pyramid var oerhört lik Cheopspyramiden vid Giza och nästan lika stor - undrar hur många som inte har besökt Egypten som är medvetna om dess existens, för det är inte många turister som tar sig dit ut. Precis som vid Gizapyramiderna tog man sig in i pyramiden genom en trång, sluttande korridor. Bent Pyramid låg någon kilometer därifrån och chauffören menade att vägen var för dålig att köra på, så jag fick jogga iväg till den. Den utmärks av den ändrade vinkeln halvvägs upp, och att det är den enda pyramiden runt Cairo som har sitt yttre skal nästan intakt. Ingången är dock stängd för besökare. Vi åkte vidare till Memphis som en gång i tiden var Egyptens huvudstad men som det inte finns någonting kvar av. Det enda som finns att se där är ett litet museum med en liggande jättestaty av Ramses II och några statyer i den omgivande trädgården. Så det var snabbt avklarat och jag hade ganska många timmar över till Saqqara som var den mest omfattande biten idag. Det var dock ganska många av monumenten där som var stängda. Jag började med Zoser's Step Pyramid som är den främsta attraktionen vid Saqqara och världens äldsta pyramid. Jag betade av området runtomkring den och irrade mig ut i öknen för att försöka hitta den ofärdiga Sekhemketpyramiden vilket jag inte lyckades med. Vi åkte vidare inom Saqqara till Tetis pyramid som jag kunde gå in i på samma sätt som övriga pyramider. Själva pyramiden är mest en grushög men i den underjordiska kammaren finns det s k Pyramid Text och en sarkofag. Den närliggande Tomb of Mereruka var ett virrvarr av rum med fina inskriptioner. Vi åkte avslutningsvis till Mastaba of Ti där jag ställdes inför problematiken med Abu Sir vars pyramider var synliga därifrån. Där fanns en kille med kamel men det var för dyrt, så jag sa till chauffören att om han inte ville köra mig dit så skulle jag gå. Han menade att det skulle vara "farligt" och det slutade med att jag fick betala lite mer än vi sagt från början fastän stället ligger på vägen tillbaka till Cairo, så det blev E£80 istället för E£70 (han ville ha E£25 extra och var rätt sur men jag tycker allt att han fick skapligt betalt). Abu Sir var stängt men med lite baksheesh så gick det att se sig omkring där ändå, fast inte inne i pyramiderna. De tre pyramiderna var ju mest grushögar men jag klev upp på en av dem (trots en av vakternas protester, men med lite baksheesh kan man göra det mesta i Egypten). Från toppen kunde jag se omkring 10 pyramider längs horisonten - Dahshur och Saqqara i söder och Gizapyramiderna i norr (likaså är Saqqara synligt från Giza). Vakten visade mig även ett raserat tempel vid pyramiderna, och så gick jag till det närliggande soltemplet som mest var en hög stenblock i öknen. Vi var tillbaka i Cairo vid 16-tiden och på väg in i stan var det några tjejer längst bak i en buss som var märkt "Deutsche Schule" som började signalera med skrivna meddelanden genom bakrutan, och så försökte de gissa min nationalitet. Taxichauffören tyckte det var helfestligt och drog igång en mindre biljakt i rusningstrafiken och skrek "Sweden" genom rutan flera gånger om.

Torsdag 1 november (Sultan Hotel, Cairo)
Jag blev magsjuk ännu en gång på torsdagsmorgonen och det fortsatte under natten till fredagen, så mitt schema för de sista dagarna gick åt skogen. Men jag har ju sett en hel del vid det här laget så det var väl ingen katastrof. Jag gjorde iallafall ett tredje besök vid pyramiderna idag men var egentligen inte i form för att göra någonting.

Fredag 2 november (Cairo Airport)
Idag förberedde jag hemresan, köpte souvenirer och presenter i Khan al-Khalili, och klippte mig. Lite irriterande att av fyra bilder på mig vid pyramiderna så var det inte en enda som blev bra. Jag åkte till flygplatsen vid 22-tiden med den extremt billiga flygbussen (E£2.50). Bussen stannade väldigt kort vid den första terminalen så jag hann knappt blinka innan vi var på väg till den andra och jag visste inte vilken terminal jag skulle till. Men folk frågade snart vart jag var på väg och det var ju den första terminalen så chauffören satte av mig på vägen och så fick jag gå tillbaka en bit. Flygplatsen kändes förvånansvärt liten.

Lördag 3 november (Hemma i Sverige)
Hemresan var ju rätt så dryg då flyget var kl 4 på morgonen och sedan 6 timmar att vänta i Amsterdam, men tiden gick faktiskt rätt så fort. Jag har svårare för att vänta när jag inte vet hur länge jag ska vänta. Check in var 2 timmar före avgången och väskan vägde 25 kg så jag var beredd på att bli tvungen att slänga en massa saker, men det var inga problem till min lättnad. Det var inga speciella säkerhetskontroller utan det var helt som vanligt att flyga. Det blev ju inte mycket sovit men jag var inte så värst sömnig ändå och kunde hålla mig vaken till midnatt efter hemkomsten. Jag kom till Landvetter kl 15.30 enligt tidtabellen där jag möttes av mor, far, syster och hennes pojkvän. Väl hemma fick jag ett hjärtligt mottagande med mat och presenter, och det blev mycket souveniruppackning och saker att visa och berätta. Nu blir det mycket att stå i den närmaste tiden med fotoalbum att göra iordning osv.


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]