[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Dagbok från Indien

Onsdag 21 mars (Indira Gandhi International Airport, Delhi)
Då var jag tillbaka i Indien igen. Flygresan gick bra, men det såg lite mörkt ut ett tag i morse då pappa inte hittade bilnyckeln som låg inkilad i soffan. Vi åkte till Landvetter vid 4.30-tiden och satt och pratade ett tag innan det var dags för mig att flyga iväg kl 6.50. Färden till Amsterdam tog en dryg timme och jag satt bredvid en svensk kvinna som skulle till El Salvador där hon bodde. Det var första gången jag satte foten på holländsk mark, så jag passade på att skicka hem ett vykort från flygplatsen. Vid gaten blev jag utfrågad om mina resplaner och de verkade väldigt misstänksamma och gick t.o.m. iväg med passet medan jag skulle "vänta här". Men jag kom iväg kl 10.50 enligt tidtabellen. Flyget till Delhi tog 7½ timme och jag var framme lite före kl 23 lokal tid. Jag flög rätt över Tehran i klart väder - först var det bara berg men plötsligt öppnade den jättelika staden upp sig. Ankomstproceduren på Delhis flygplats var helt smärtfri, och nu sitter jag och väntar på gryningen. Ett par indier har försökt övertala mig att ta en taxi in till stan, men annars är det ganska lugnt här. Jag fick sedan sällskap av ett par tyskar som också stannar över natten på flygplatsen.

Torsdag 22 mars (India Guesthouse, Agra)
Jag var mycket trött idag - först var jag uppe hela natten till avresan och sedan satt jag och väntade hela den här natten på flygplatsen i Delhi. Vid 6-tiden blev det ljust, så då tog vi tre en taxi till Main Bazaar. I vanlig ordning när man kommer till Delhi så tog de oss istället till ett "tourist office" där vi skulle få "free information", men efter mycket tjat kom vi slutligen till Main Bazaar. Allt var sig precis likt med kor, cykelrickshaws, vansinniga chaufförer och envetna människor. Jag hjälpte tyskarna att hitta ett rum, sedan åt vi frukost tillsammans och gick till ett internetcafé. Därefter tog jag en autorickshaw till Bangladesh ambassad för att ordna visum. Processen var mycket smidig - det tog bara en liten stund och kostade ingenting! Sedan gick jag till New Delhi Railway station, och när jag väl hittade turistkvotakontoret så var det inga problem att få en biljett till 17.50-tåget till Agra. Dock kändes det ganska jobbigt att behöva vänta så länge, klockan var nu 13 och jag var dödstrött. Jag gick och satte mig i väntrummet men höll på att kollapsa av trötthet och jag kunde inte gärna sova där, dels för packningens skull och dels för att det sprang omkring en råtta på golvet. Efter en stund gick jag tillbaka till turistkvotakontoret där jag lade mig i en soffa, och där kunde jag iallafall slumra till litegrann. På tåget kunde jag sova lite mer, och kl 20.30 var jag äntligen framme i Agra. Jag tog en autorickshaw till Taj Ganj-området och tog ett rum på India Guesthouse, samma ställe som jag bodde på förra gången jag var här. De kom faktiskt ihåg mig fastän det var över ett år sedan! Det visade sig att inträdet till Taj Mahal höjts ytterligare till Rs 1000, och fredagar är det numera stängt istället för gratis, så det blir inget återbesök. Men jag kunde se byggnaden delvis från taket där jag bodde, och det finns andra saker att se häromkring som jag inte såg sist så jag åkte inte hit helt i onödan.

Fredag 23 mars (India Guesthouse, Agra)
Det blev ingen sightseeing idag men jag hyrde en cykel och tog en tur runt i Agra. Först skulle jag till postkontoret men tog fel väg i en rondell - efter en stund insåg jag att jag var på väg ut ur stan och vände tillbaka. Vid Sadar Bazaar köpte jag en miniräknare och en T-shirt med Taj Mahal-tryck. Jag hade tänkt titta på ett par saker på andra sidan Yamuna River men det var trafikstockning vid Agra Fort och klockan började bli mycket så jag cyklade tillbaka.

Lördag 24 mars (India Guesthouse, Agra)
Jag gick upp tidigt, tog en cykelrickshaw till Idgah Bus stand och åkte med 6.30-bussen till den gamla fortifierade staden Fatehpur Sikri, vilket tog mindre än en timme. Jag visste redan att inträdet var i stil med övriga hysteriska priser i Agra-området, men att en del av området låg utanför biljettkontoret och därmed var gratis. Det visade sig bakvänt nog att den här delen var den mest sevärda. En kille sa att han kunde visa en väg till den andra delen förbi biljettkontoret, så jag lät honom bli min guide. Men det var alltså inte så mycket att se där. Han envisades med att försöka få mig att köpa en massa souvenirer, men jag gick med på att betala lite grann för att få se en man hoppa ner i ett vattenfyllt valv från en avsats högt uppe på muren. På vägen tillbaka till Agra satt det två svenskar i bussen. Tillbaka vid 11-tiden hyrde jag en cykel igen och tog mig till andra sidan floden men det var hopplöst att försöka hitta nårga sevärdheter där. Jag tänkte också åka till Sikandra men det fanns ingen buss och det lär ju ha varit samma vansinniga inträdespriser där så jag lade ner det. Hotellkillen visade mig till hans affär där en gubbe körde nån astrologigrej med min namnteckning och ville sälja stenar beroende på resultatet, men han insåg att jag inte var intresserad så han tjatade inte. Jag börjar känna att jag har varit onödigt länge i Agra nu men det får väl ses som uppvärmning, och så får jag försöka öka på tempot så att jag får någonting gjort! Men jag fick mycket goda nyheter via e-mail - jag får över 5000 kronor i skatteåterbäring från Norge.

Söndag 25 mars (Hotel Diggi Palace, Jaipur)
Jag tog det lugnt på förmiddagen i väntan på bussen till Jaipur kl 11, hade gärna åkt tidigare men det var fullbokat. Jag tog en autorickshaw efter kl 10 till platsen där bussen skulle gå, men kom inte iväg förrän kl 12 så jag fick sitta och vänta utanför ett hotell. Kl 17.30 var jag framme i "den rosa staden" Jaipur och jag delade en autorickshaw med två andra turister. Jag hade väntat mig att det kanske kunde bli besvärligt att ta sig till ett vettigt hotell här, men vi fick tursamt nog direkt en autorickshaw som körde oss dit vi ville utan dumheter för endast Rs 30 för alla tre, vilket kändes väldigt förmånligt. Hotellet var charmigt. En dusch var inte fel, och sedan gick jag ut på stan. Roligt att komma någonstans där man inte redan har varit! Jag fick tag på "Around the world in 80 days" i pocketformat, passande läsning tyckte dag. Kl 21.30 gick jag till biografen Raj Mandir och såg en hindifilm. Biosalongen var enormt stor och fin, och hallen utanför mycket vackert dekorerad, och renligheten var en stor kontrast mot sjabbigheten på gatorna utanför. Ändå var det väldigt billigt. Innan filmen började så gick det omkring vakter med ficklampor och såg till att man satt i den avdelning man löst biljett för, och jag fick flytta mig ett par gånger innan det blev rätt. Filmen var faktiskt rolig och underhållande, lite grann åt musikalhållet och hade många visuella skämt så det gjorde inte så mycket att jag inte förstod språket. Inte förrän efter midnatt var filmen slut, och direkt vid utgången stod det autorickshaws och väntade så det var ju inga problem att komma tillbaka till hotellet, fast chauffören ville ha "night charge". Jag blev lite bekymrad för att hotellet verkade låst, men det var bara fel ingång.

Måndag 26 mars (Hotel Diggi Palace, Jaipur)
Idag blev jag på rätt så dåligt humör då jag skulle försöka uträtta en del ärenden, för det gick snett med det mesta och alltför mycket tid gick åt utan att jag fick något uträttat. Först skulle jag ta en rickshaw till City Gate, men hamnade istället vid City Palace. Jag började gå tillbaka och tog sedan en ny rickshaw, men istället för att ta närmaste vägen blev jag cyklad runt halva stan och sedan ville han ha Rs 50 för det. Så kan det gå när man inte gör om upp priset i förväg! På posten var det totalt kaos så några frimärken blev det inte tal om, och när jag löste in resecheckar blev jag blåst på Rs 180 - jag fick en tjock bunt med Rs 10-sedlar som jag inte orkade räkna på plats. Till råga på allt elände kollapsade blixtlåset på min midjeväska, så jag måste ha tag på en ny. Vid 14-tiden kom jag äntligen igång med sightseeingen. City Palace var väldigt fint. Efter det åkte jag runt till diverse platser omkring Jaipur med en cykelrickshaw. Först gick jag upp i Iswari Minar Swarga Sal-minareten med fantastisk utsikt över staden, och därefter åkte vi förbi Hawa Mahal på väg till det imponerande white marble-komplexet Royal Gaitor. Slutligen en titt på vattenpalatset Jal Mahal där jag tog kort på en ormtjusare innan vi återvände in till staden. Naturligtvis hamnade jag i en affär på vägen, det är ju så typiskt att man gång på gång låter sig släpas med till sådana ställen när man vet hur tröttsamt det blir. Först visar de en massa saker och när man efter en stund måste förklara att man inte är intresserad av att köpa något så blir de sura och menar att man har "slösat med deras tid". Det sjukaste är att de frågar varför man kom till deras affär om man inte hade tänkt köpa något, för de lär ju vara fullt medvetna om att man har kommit med en rickshaw. Jag var hemskt trött, och störtade i säng vid 18-tiden utan att varken äta, borsta tänderna eller klä av mig.

Tisdag 27 mars (Hotel Diggi Palace, Jaipur)
Jag sov till 6-tiden på morgonen då jag mådde lite illa. Jag var fortfarande mycket trött och hade fått en molande värk i nacken, så efter att ha försökt mig på lite frukost gick jag och frågade om jag kunde stanna en natt till. Mannen i receptionen blev irriterad eftersom jag hade sagt att jag skulle checka ut idag men var förstående eftersom jag var sjuk och lät mig stanna trots att rummet var bokat. Så jag blev sängliggande hela dagen och gick bara upp för att äta ett par gånger. Det har verkligen varit en trög start på resan, men idag var jag inte i form för att göra någonting så jag kan bara hoppas att jag kommer igång så småningom.

Onsdag 28 mars (Hotel Poonam Palace, Pushkar)
Idag mådde jag bättre och efter att ha hittat en ny midjeväska tog jag en buss till Amber Fort en bit utanför stan. Det var ett fint fort med vackra glittrande rum, och en gubbe stängde in mig i ett kolsvart rum där han tände ett par stearinljus som han svängde fram och tillbaka så att det glittrade på olika sätt i taket, och så utbröt han "Disco!". Tillbaka i stan hämtade jag mina grejer på hotellet och tog en autorickshaw till busstationen där någon sa "Pushkar? Pushkar?" och visade mig till rätt buss som avgick omedelbart. Resan tog 3 timmar och jag var framme i Pushkar efter kl 18. I Ajmer, en liten bit före Pushkar, klev en kille från Chile på. Han skulle resa runt i Indien 3½ månad och leva på Rs 200/dag, så han åt mest dhal och ris och vred och vände på varenda rupie. Från Ajmer var det krokig väg över kullarna till Pushkar, och framme i Pushkar visade en man från bussen mig till hans hotell. Pushkar var ett trivsamt litet ställe. Här fanns inga rickshaws men det var gott om turister. Här hålls årligen Pushkar Camel Fair, en av Indiens största festivaler. På kvällen var det någon slags procession med musik och lyktor som satt ihop med kablar och drevs av ett brummande kraftverk på hjul som kom sist. Jag tänkte skriva något e-mail men gav upp då anslutningen visade sig vara ultralångsam. Det var klurigt att hitta tillbaka till hotellet i mörkret men jag lyckades till slut med hjälp av hotellets kort.

Torsdag 29 mars (Durag Villas Guesthouse, Jodhpur)
I Pushkar hittade jag en gammal guidebok om Bangladesh. Jag promenerade till Savitritemplet på ett spetsigt berg utanför stan. Det tog en timme och det var en massa trappsteg uppför berget. Nära toppen kom en aggressiv apa skuttandes mot mig. Jag hade med mig en påse bananer så jag kastade en till apan och flydde. Det blev inget tempel alltså, men utsikten över Pushkar gjorde det värt ansträngningen. På vägen upp var jag helt ensam, men när jag gick ner mötte jag en del folk. Tillbaka i Pushkar tittade jag lite snabbt på det fina Brahmatemplet. Vid ingången kom en kille med blommor, men sånt brukar kosta pengar så jag ville inte ha. Han menade dock att det var förbjudet att gå in utan blommor och till min förvåning fick jag dem gratis. Jag tog bussen tillbaka till Ajmer vid 14-tiden och därifrån en annan buss vidare till Jodhpur. På ett ställe stannade vi längs vägen och en häftig ordväxling utbröt mellan busschauffören och en man från ett annat fordon. På ett annat ställe var det en lastbil som hade vält, och på ett tredje ställe klev ett gäng jobbiga skolpojkar på som satte sig runt mig och ställde en massa tröttsamma frågor. Vägen var dålig nästan hela sträckan så det var en obekväm resa, och mer än en gång flög jag någon decimeter i luften. Framme i Jodhpur vid 20-tiden hamnade jag direkt i en autorickshaw av större modell som tog mig till Durag Villas Guesthouse, och det var lika bra det för vid den tiden har man ingen lust att leta efter rum.

Fredag 30 mars (Nattåg Jodhpur - Jaisalmer)
Jag började dagen med att ta en autorickshaw till tågbokningskontoret där jag köpte biljett för nattåget till Jaisalmer, och fortsatte i samma rickshaw upp till det massiva Meherangarh Fort. Autorickshaws är större och tjusigare här än på andra håll. Från fortet var det enastående utsikt över den helt blåa staden Jodhpur. Alla hus är blåa och det var något helt speciellt att se en så enfärgad stad. Efter att ha sett mig omkring i fortet gick jag till den närliggande Jaswant Thada, en tjusig white marble memorial för Maharaja Jaswant Singh II. Sedan gick jag nedför berget och irrade mig in i gamla stan tills jag hittade klocktornet. Därifrån gick jag vidare till den nya staden där jag framkallade min första filmrulle med gott resultat. Jag hämtade packningen på hotellet och begav mig till järnvägsstationen; tåget gick kl 23.15.

Lördag 31 mars (Golden City Hotel, Jaisalmer)
Kl 5.30 på morgonen var jag framme i Jaisalmer och följde med en man som jag träffade redan igår på järnvägsstationen i Jodhpur. Han hade en gratis jeep till sitt hotell, och jag gick och lade mig med en gång och sov fram till kl 11. Det verkade jobbigt att försöka leta reda på den optimala kamelsafarin så det kändes lika bra att ta den som hotellet erbjöd, även om den kanske var lite dyr. Tre dagar ska jag skumpa omkring i Tharöknen alltså, det kan nog bli roligt, fast säkert tröttsamt också. Idag såg jag mig omkring i Jaisalmer och gick vilse en hel del. Det var verkligen varmt här. En del av befolkningen bor i själva fortet med sitt virrvarr av smala gränder. Jag tog mig också till en utsiktspunkt där jag kunde se hela stan och fortet.

Tisdag 3 april (Nattåg Jaisalmer - Jodhpur)
Nu ska jag försöka sammanfatta vad jag har utsatt mig för de senaste dagarna. Kl 8 söndag morgon åkte jag iväg i en jeep och en man körde mig runt till några olika mindre sevärdheter, inklusive ruinerna vid Bada Bagh som var fina. Efter 1½ timme var vi framme vid platsen där min guide och de två kamelerna väntade. Jag fick en orange turban som han hjälpte mig att sätta på. Jag blev lite besviken på att det bara var jag som var med på det här för de hade sagt att det skulle vara några andra med också. De sa något i stil med "vi möter de andra ikväll vid sanddynerna", men det var ju bara struntprat. Det gjorde visserligen att jag kom närmare guiden och naturen, men jag tror att det hade varit roligare om det hade varit fler folk med. Jag träffade inga turister under de tre dagarna, däremot en del ökenfolk i byar och vid vattenhål där djur samlades. Min guide var 17-årige Salem som var född och uppväxt i öknen, och knappt hade satt sin fot utanför den, han hade bara varit i Jaisalmer några gånger. Engelska hade han lärt sig av turisterna, men han kunde inte läsa eller skriva språket. Han hade fått klockor och liknande saker från turisterna, och han var helt fascinerad av min miniräknare som jag förklarade hur man använder. Hans inkomst från kamelsafarijobbet var Rs 600/månad plus dricks från turisterna, och pengarna gav han till sin familj. Inte mycket för det hårda jobbet som han gör. Det mesta av det man betalar för kamelsafarin hamnar i fel fickor istället för att gå till dem som gör grovjobbet. Han var väldigt duktig och gjorde allt för mig, det fanns verkligen inte många likheter mellan honom och en svensk 17-åring. De tre dagarna i öknen var ungefär likadana - först frukost, sedan ett par timmars kamelridning till någon skuggig plats där vi stannade omkring fyra timmar mitt på dagen när det var som varmast för lunch och vila, därefter ytterligare ett par timmars kamelridning till platsen för middag och övernattning. Vi övernattade på sanddyner båda nätterna. Maten var ingen höjdare, enformig och inte speciellt god, men vad kan man vänta sig i öknen. Salems matlagningsfärdigheter var iallafall imponerande. Kallt vatten kunde jag bara dricka på morgonen, under dagen blev det varmt och äckligt så det gjorde att jag drack för lite under dagen. Men vattenflaskorna som låg inbäddade i kamelfodret höll sig någorlunda svala, så det var en räddning ibland. Värmen var inget problem jämfört med att rida kamel, jag blev ju helt förstörd av det. Första dagen var värst när jag visste att jag hade så mycket framför mig, sedan kändes det lite bättre när det började närma sig slutet. Lite synd att man bara ville att det skulle ta slut, med facit i hand hade jag nog nöjt mig med en eller max två dagar. Men jag ångrar absolut inte att jag gjorde det här, för det var en speciell upplevelse och ett kul minne efteråt. Det var iallafall inte svårt att rida, min kamel satt ihop med ett snöre med den andra så den bara följde efter. Den tredje dagen blev jag mött med jeep kl 16 och åkte direkt tillbaka till Jaisalmer. Jag gick till järnvägsstationen där jag fick stå i evigheter i en till synes kort kö för att få biljett till nattåget tillbaka till Jodhpur. På hotellet träffade jag en svensk kille som var adopterad från Colombia, och kl 22.30 gick tåget.

Onsdag 4 april (Royal Palace Hotel, Udaipur)
Jag var framme i Jodhpur tidigt på morgonen. Ett gäng japaner som åkte med samma tåg som jag både till och från Jaisalmer lade sig och sov på turistkontoret trots att det stod en skylt att det var förbjudet. Jag gick istället och åt frukost, och tog 9.45-bussen till Udaipur. Den 8-timmarsresan blev en hård prövning efter två nätter i öknen och en natt på tåget, men så är det när man reser. Framme i Udaipur tog jag en autorickshaw till gamla stan där en liten kille visade mig till Royal Palace Hotel som inte var fullt så fint som namnet antydde - det är ganska vanligt i Indien att sjabbiga hotell har tjusiga namn. Efter en välförtjänt dusch och middag dök jag ner i sängen.

Torsdag 5 april (Royal Palace Hotel, Udaipur)
Till lunch blev det en "Rajasthani pizza". Den påminde inte ens om pizza, men var ändå mycket god. Jag hyrde en cykel och trampade runt i Udaipur, som onekligen är en trevlig stad, men jag fick inte speciellt mycket gjort. Posten var stängd. Jag framkallade en filmrulle men blev besviken då det var fullt med damm från negativen, och på järnvägsstationen fick jag ingen klarhet i hur jag ska ta mig till Calcutta. Jag cyklade till Pratap Smarak Rock Garden som var fin, men först gick jag fel och ett par skällande hundar skrämde mig så att jag hoppade upp på en mur. Tillbaka i gamla stan på kvällen var det en omöjlig uppgift att lämna tillbaka cykeln eftersom det var någon slags festival på gång. Det var extremt mycket folk på gatorna och höga torn dekorerade med figurer och belysning bars genom folkhavet, och liksom i Pushkar drevs lamporna av ett puttrande kraftverk, men det här var i betydligt större skala. I folkhavet hoppade grupper omkring som tokiga och ropade konstant ett ord som lät som "jossem". Det skickades t.o.m. in ett par kor bland alla människorna. Helt sanslöst. Efter någon timme hade det lugnat sig så att jag kunde återlämna cykeln.

Fredag 6 april (Royal Palace Hotel, Udaipur)
Idag gjorde jag en utflykt till Chittorgarh, 11 mil från Udaipur. Jag tog en buss kl 9, och det dröjde hela 3½ timme innan den var framme i Chittorgarh. I samma ögonblick jag steg av bussen kom rickshawfolket som en svärm runt mig och alla påstod sig vara villiga att ta mig "vart som helst" för Rs 2. I den prisklassen kan man vara säker på att det är något lurt, men eftersom ingen ville ta ordentligt betalt så hoppade jag in i en autorickshaw och sa att jag ville till järnvägsstationen, eftersom jag hade läst att man skulle kunna hyra cykel däromkring. Jag kom faktiskt till järnvägsstationen och betalade bara Rs 5 (hade ingen växel). Förklaringen till det låga priset var naturligtvis att han skulle ta mig på sightseeing runt fortet efteråt till ett betydligt högre pris, men jag hade inte lovat någonting och lyckades faktiskt bli av med honom utan alltför stora svårigheter. Jag hyrde en cykel och cyklade iväg till det stora fortet som ligger uppe på ett berg. Det var ganska så varmt. Uppe vid fortet cyklade jag omkring i några timmar till de olika templen, tornen, palatsen och ruinerna som finns där. Det kändes inte så mycket som ett fort när man var där uppe, utan mer som ett stort område med olika saker att titta på. Det kostade ingenting att besöka fortet, men vid ett torn skulle de ha Rs 230 om man ville kliva upp. Absurt. Det var också fin utsikt över Chittorgarh. Bussen tillbaka till Udaipur var mycket snabbare och tog endast 2 timmar, så jag var tillbaka före kl 20. Till min glädje kom jag över ett exemplar av tidtabellen "Trains at a glance" på busstationen i Udaipur, och kunde därmed konstatera att det bästa sättet att ta mig till Calcutta verkade vara via Delhi, så jag bokade in mig på nattbussen imorgon kväll.

Lördag 7 april (Nattbuss Udaipur - Delhi)
Idag checkade jag ut kl 10 och hyrde en cykel igen. Till lunch blev det återigen en "Rajasthani pizza", som är något av det godaste jag har smakat i Indien! Kl 13 tog jag en halvtimmes båttur i Lake Pichola. Ännu en gång har jag hamnat på en plats där en James Bond-film spelats in, sist var det James Bond Island i Thailand med "The man with the golden gun", och nu Udaipur med sitt Lake Palace som var med i "Octopussy". Filmen visas varje kväll på de flesta restauranger här i stan. Efter båtturen besökte jag City Palace. Vakterna var helt paranoida och frågade vart man var på väg och ville se biljetten hela tiden. Det var en biljett för palatsområdet, en för muséet och en för båtturen, och eftersom båtbryggan låg innanför palatsområdet så var man tvungen att köpa biljett för palatsområdet även om man bara skulle göra båtturen och inte besöka muséet. Jag tog en snabbtitt på Jagdish-templet innan det var dags att åka iväg med bussen kl 18. Jag tog en rickshaw men blev avsläppt vid fel resebyrå. Den rätta låg dock på andra sidan gatan. Nattbussar brukar sällan vara bekväma, och det var inte heller den här.

Söndag 8 april (Nattåg Delhi - Calcutta)
Jag var framme i Delhi vid 8-tiden på morgonen och tog direkt en rickshaw till New Delhi Railway Station där jag lyckades få en biljett för tåget till Calcutta idag. Sleeper Class, som jag alltid brukar åka, gick dessvärre inte att få. Istället blev det 3 Tier AC Sleeper, vilket var ganska mycket dyrare, men jag kände inte att jag hade något alternativ för jag vill verkligen komma iväg nu och det gick inte att få Sleeper Class imorgon heller. Efter biljettköpet gick jag och åt frukost på Diamond Cafe, och gick sedan tillbaka till järnvägsstationen och satte mig i soffan på turistkvotakontoret. Efter en stund kom jag på att det kanske inte vore en dum idé att boka en biljett tillbaka från Calcutta, så det gjorde jag. Två veckor i Bangladesh borde vara lagom, så det blev 24 april till Satna, nära Khajuraho som jag har tänkt besöka på tillbakavägen. För övrigt var det ganska roligt att bara sitta på turistkvotakontoret och lyssna på alla problem som folk hade - det flesta hade faktiskt någon form av problem. Det vanligaste var att de inte hade något "Moneychange Certificate", och utan det är man tvungen att betala i utländsk valuta så det var någon som frågade mig om jag ville sälja US$30 och visst ville jag det eftersom jag fick bra kurs. Sedan var det så att kontoret stängde kl 14, men man fick inte komma in efter kl 13 och de som kom efter det blev väldigt irriterade och stod och bankade på glaset medan vakten pekade på en skylt med öppettiderna. Tåget gick kl 16.15 enligt tidtabellen. Skillnaden mot Sleeper Class var marginell och definitivt inte värd det högre priset. Vagnen var något fräschare, man fick filt och kudde, det var luftkonditionering istället för fläktar, inga tiggare och man behövde inte oroa sig för baggaget. Men det var gott om försäljare som sålde allt från godis till blinkande leksaker. Det är iallafall väldigt mycket bekvämare att åka tåg än buss på natten för på tåget ligger man och sover. Det största problemet med långa resor, både med buss och tåg, är att man inte får ätit ordentligt - det blir mest kex, frukt och liknande, plus den mycket osmakliga tågmaten som serveras, som man med stor möda delvis kan trycka i sig. Mannen som jag växlade pengar med i Delhi hamnade på samma plats som jag i tåget och visade sig vara från Sri Lanka. Där fanns även en kille från Israel som hade varit i Indien ett år och tänkte stanna ett tag till. På honom lät det som att det skulle vara livsfarligt i Bangladesh och han berättade om någon japan som blivit överfallen där. Men han hade inte varit där själv och jag tvivlar på att det skulle vara så speciellt farligt där. Dock kan det nog bli en utmaning eftersom Bangladesh verkligen inte är något turistland, men det är väl det som är poängen med att åka dit.

Måndag 9 april (Centerpoint Guesthouse, Calcutta)
Framme i Calcutta efter ett dygns tågresa delade jag en taxi med killen från Israel till Sudder St. Calcutta var sig likt med sin usla luft och hopplösa trafik. Jag bytte upp min Bangladeshbok till den nyaste, det var kanske onödigt dyrt men det är ju roligare att ha en bok som är ett halvår gammal än en som är fem år. Jag åt på Zurich Food Center som är min favoritrestaurang i Calcutta - alltid kul att komma tillbaka till ställen där man har varit tidigare.

Bangladesh >>>

Måndag 23 april (Nattbuss Siliguri - Calcutta)
Tåget var framme i Chilahati lagom till gryningen, och efter att ha packat ner sovsäcken i ryggsäcken inför en publik på ett 20-tal personer gick jag till immigrationskontoret bredvid järnvägsstationen. Immigrationsmannen frågade efter ett Road Permit som man ska ha om man flyger till Bangladesh och lämnar landet via en landgräns. Han verkade inte ha en aning om hur det låg till och bad att få låna min guidebok för att läsa om det! Därifrån var det en ganska lång rickshawfärd till checkposten vid gränsen. Där var det ett gäng muntra soldater som var mer intresserade av att sitta ner och prata och bjuda på te än att hålla på med gränsformaliteter. Efter en kort promenad genom ett fält och en dörr i staketet som utgör gränsen kom jag till den indiska checkposten där de var betydligt mer seriösa och sökte igenom ryggsäcken. Immigrationskontoret var i Haldibari dit jag kom med rickshaw, även det en bra bit. Vi råkade köra över en liten hund med ena hjulet, och den började yla och springa runt som tokig. Jag tog en buss till Siliguri men gick av misstag av i Jalpaiguri som lätt förväxlas med New Jalpaiguri vid Siliguri. Kartan stämde därför inte alls och jag insåg snart att det var fel och hoppade på en ny buss. På banken i Siliguri, där det tog evigheter att lösa in resecheckar, träffade jag två svenska tjejer som hade passerat gränsen vid Chilahati några dagar tidigare vilket jag hade lagt märke till i loggboken vid immigrationen. I Siliguri åt jag en sällsynt god måltid bestående av Roast Chicken och Finger Chips, och jag tog nattbussen till Calcutta kl 19. Strax efter avgången utbröt ett gräl som blev ganska långvarigt där flera av passagerarna stod och skällde på varandra medan bussen körde. Bussen var som vanligt obekväm och det gick inte att finna någon bra ställning att sova i.

Tisdag 24 april (Nattåg Calcutta - Satna)
Framme i Calcutta vid 9-tiden på morgonen åkte jag taxi till Centerpoint Guesthouse och tog en säng över dagen. Det var för varmt och jag var för trött för att titta på något på stan så jag stannade där under dagen. Det fanns inget som helst vatten i kranarna så det var ju inte så trevligt. Efter kl 18 tog jag en taxi till Howrah Railway Station, som kryllar av folk på ett sätt som påminner om en myrstack. Tåget gick kl 20 och det var skönt att äntligen sitta på tåget som jag haft biljett för i två veckor - om jag hade fastnat i Bangladesh så hade jag ju missat både biljetten och min fina planering.

Onsdag 25 april (Hotel Shanti, Khajuraho)
Framme i Satna kl 14 köpte jag biljett för resan vidare till Delhi på fredag och tog en autorickshaw till busstationen där det omedelbart gick en buss mot Khajuraho. Vägen var extremt dålig och bussen lika skraltig den, så den inte alltför långa sträckan tog fyra timmar att avverka. Kylaren kokade med jämna mellanrum varvid chauffören stannade till och hämtade en hink vatten att hälla i. Vi som satt längst fram vid kylaren fick flytta på oss för att inte bli skållade då den kokade över. Instrumenten på panelen under ratten trillade av ibland, och ett virrvarr av sladdar hängde i luften. Bussen gick idiotiskt nog inte helt fram till Khajuraho utan i en by 10 km därifrån fick jag kliva av. Det var mörkt, det fanns inga bussar eller rickshaws och ingenstans att bo. Vad gör man då? Jo, man klänger sig fast vid en man på en motorcykel med stora ryggsäcken på ryggen och lilla ryggsäcken på magen. Jag hade ett obekvämt minne från en liknande situation i Nepal och visste att det skulle bli jobbigt. Det var överkomligt men jag hade inte stått ut så mycket längre, och när jag klev av i Khajuraho tappade jag balansen och föll pladask ner på trottoaren med stora ryggsäcken utan att skada mig. Jag fick det bästa rummet jag haft i Indien och betalade inte mer än vanligt - rent och snyggt, gott om plats, fina möbler och lampor och ett fräscht och fungerande badrum. Efter tre nätter i rad ombord på tåg och bussar var det skönt att äntligen få duscha, borsta tänderna och krypa ner i en riktig säng.

Torsdag 26 april (Hotel Shanti, Khajuraho)
Idag var en bra dag. Khajuraho är något av det bästa jag har sett i Indien och var klart värt den alltför höga inträdesavgiften på Rs 460. De tusenåriga templen ligger i en vacker och välskött trädgård. Det var lugnt och fridfullt och inte alls mycket folk på området, men det är ju lågsäsong och tämligen varmt. Med hatt och mycket vatten gick det bra. Templen i Khajuraho är berömda för de inhuggna erotiska scenerna, och templen var mycket imponerande såväl nära som på håll. Det närliggande muséet skulle ha ytterligare Rs 460 i inträde, och det var ju enbart löjligt. Efter några timmar vid den västra gruppen av tempel hyrde jag en cykel för att se de östra templen. De är mer utspridda, inte lika spektakulära och är gratis att besöka. Vid ett tempel skulle man ta av både strumpor och skor varvid fötterna höll på att grillas. Khajuraho är en trivsam ort med endast 10,000 invånare och stillsam trafik. Jag framkallade en filmrulle i en till synes seriös fotoaffär som var något dyrare än vanligt men blev återigen besviken då kvalitén var usel.

Fredag 27 april (Nattåg Satna - Delhi)
Idag hade jag förmånen att återigen få skumpas fram i fyra timmar på den usla vägen tillbaka till Satna. De höll faktiskt på att asfaltera på ett par ställen. I Satna fick jag klättra upp på det stekheta busstaket för att ta ner min ryggsäck som låg fastbunden där. Jag åkte till järnvägsstationen och det var ett par timmars väntan innan tåget gick kl 18.

Lördag 28 april (Camran Lodge, Delhi)
På morgonen gick jag av på en station för att köpa läsk. Jag stod med ryggen mot tåget, och helt plötsligt sa försäljaren "Train is running!", varvid jag rusade tillbaka med en skvalpande läskmugg i handen och hoppade på tåget i farten. Det hade ju inte varit så lyckat om tåget hade åkt iväg med alla mina grejer. Jag var framme i Delhi på förmiddagen men tåget gick inte längre än till Hazrat Nizamuddin i den södra delen av stan. Därifrån tog jag tog en förbetald autorickshaw till Main Bazaar och det fungerade bra. Jag bokade tågbiljett till Shimla på måndag, och för övrigt har jag mest gjort ärenden i Main Bazaar som att ta passfoton, köpa ny väckarklocka, nytt bälte, T-shirts och en musikkassett. Som vanligt i Main Bazaar blev jag utfrågad om och om igen av olika personer, och så var det en som försökte övertala mig att åka till Kashmir.

Söndag 29 april (Camran Lodge, Delhi)
Jag hyrde en cykel och ägnade större delen av dagen åt att cykla omkring i Delhi. Tanken var att titta på en del saker som jag inte såg förra året, men detta gick inte så bra då jag möttes av astronomiska inträdesavgifter vart jag än gick. Jag började med Jama Masjid i Old Delhi som jag visserligen såg sist men gärna ville se igen p.g.a. den spektakulära utsikten från minareten. Jag hade dock ingen lust att betala Rs 50 och begav mig söderut till New Delhi, förbi India Gate till Purana Qila-fortet (Rs 230) och Delhi Zoo (Rs 40). Det blev inget av med det, så jag fortsatte till Humayun's Tomb som jag väldigt gärna hade sett men att betala Rs 460 när man reser på en budget går bara inte om det inte är något speciellt. I min fyra år gamla guidebok står det att det kostar Rs 0.50 att se Humayun's Tomb. Jag satte mitt sista hopp till Nationalmuséet, men kunde bara skaka på huvudet och cykla tillbaka till Main Bazaar (Rs 150; Rs 450 med kamera). Det var hur som helst trevligt med en cykeltur och trafiken var inte så farlig eftersom det var söndag. På vägen tillbaka fick jag syn på McDonald's. Jag beställde en Maharaja Mac, den indiska motsvarigheten till Big Mac. En skylt på väggen upplyste om att "No beef products are sold here", och burgaren smakade därför inte riktigt som den brukar. Tillbaka i Main Bazaar träffade jag de två tyskarna som jag delade taxi med från flygplatsen första dagen på resan. De hade varit i Nepal och skulle flyga hem nu ikväll.

Måndag 30 april (Alaknanda Hotel, Shimla)
Det var ett mirakel att jag kom iväg i morse för min nya väckarklocka ringde aldrig. Strax efter kl 5.30 vaknade jag till och tittade på klockan, varpå jag flög upp ur sängen, panikplockade ihop alla saker som låg utspridda över hela rummet och tog en cykelrickshaw till järnvägsstationen. Det var på minuten att jag kom med tåget som gick prick kl 6, jag hann inte ens leta upp min vagn så jag fick byta till rätt vagn på en station lite senare. Framme i Kalka kl 11.30 var det en halvtimme innan minitåget till Shimla gick från den smalspåriga plattformen. Det var en långsam men vacker färd upp bland kullarna som började komma precis efter Kalka. Den 10 mil långa sträckan tog 5 timmar att åka. Framme i Shimla var jag ganska utmattad p.g.a. tidig uppstigning, måttligt bekvämt säte och begränsat näringsintag. En porter tog mig till ett hotell, först var jag tveksam till det men det var inte så dumt för jag slapp bära packningen uppför de långa backarna och jag fick ett relativt billigt rum. Det fanns dock inget rinnande vatten. Jag gick sedan ut på stan och åt en utsökt pizza från Domino's. Jag kunde ganska snart konstatera att Shimla är en mycket trivsam plats och påminner starkt om Darjeeling och Gangtok som jag besökte förra året. Shimla ligger på 2000 m höjd och är vackert beläget bland skogsbeklädda kullar. Det är en helt annan värld här uppe jämfört med större delen av Indien där landskapet är platt och trist. Här råder en avkopplande atmosfär, det är svalare, luften är ren och trafiken stillsam. Det finns inga rickshaws och det springer omkring apor snarare än kor. Staden är mycket kuperad och det finns charmiga byggnader från kolonialtiden. Egentligen borde man tillbringa mer tid på sådana här platser istället för i varma, dammiga och kaotiska städer men omväxling är ju det bästa.

Tisdag 1 maj (Alaknanda Hotel, Shimla)
Det var ganska varmt i Shimla under dagen men det blev svalare fram på eftermiddagen. Efter frukosten gick jag upp till Jakhu Temple. Det var inte helt lätt att hitta vägen upp, men det gick med lite lokal guidning av några killar. Det var en ganska ansträngande promenad upp till templet, och det var fullt med apor både längs vägen upp och vid templet, som passande nog var tillägnat apguden Hanuman. Tillbaka nere i stan hämtade jag ut mina bilder från Bangladesh som var strålande och av god kvalité för en gångs skull. Jag lät dem köra om den förra rullen som var katastrofal, och resultatet blev rätt hyfsat. Efter ytterligare en god pizza från Domino's tog jag hissen från The Mall ner till Cart Rd i den nedre delen av stan. På biljetten stod det att man åkte i hissen "på egen risk". Vid den kaotiska busstationen kändes det som att jag var i Indien igen, och jag fick besked om att en buss till Amritsar går vid 7-tiden imorgon.

Onsdag 2 maj (Tourist Guesthouse, Amritsar)
Idag ringde väckarklockan som den skulle, men det är inte så roligt att gå upp tidigt på morgonen för att sätta sig på en buss i nästan 10 timmar. Kl 7.20 gick direktbussen till Amritsar från busstationen. Från Shimla tillbaka till Kalka tog halva tiden mot minitåget. Vägen var asfalterad och fin, men med skarpa kurvor så gott som hela tiden, och chauffören körde som om det vore folkrace. Tutandes gjorde han vilda omkörningar med skymd sikt, och en gång fick han tvärnita för en annan buss i en kurva. Att det kändes upplagt för trafikolyckor bekräftades av de vrak som låg här och där, och skyltar med olycksstatistik längs med vägen. Jag var dock mest bekymrad för min ryggsäck som låg på taket med tanke på hur bussen lutade i kurvorna. Efter Kalka var det slut på nervkittlandet och vägen till Amritsar var plan. Vi åkte genom Chandigarh som är provinshuvudstad både för Haryana och Punjab. Framme i Amritsar sen eftermiddag tog jag en cykelrickshaw till Tourist Guesthouse och lade mig och sov med en gång, jag gick bara upp för att äta middag vid 21-tiden.

Torsdag 3 maj (Tourist Guesthouse, Amritsar)
Idag åkte jag till Golden Temple med en tysk som också bodde på Tourist Guesthouse. Till skillnad mot de flesta turistattraktioner i Indien är detta gratis, och man kan till och med bo och äta gratis vid templet. Det är sikhernas gästfrihet. Men det är mycket enkel mat och enkelt boende, och man förväntas ge en liten donation. Tempelområdet med sjön som templet ligger i är helt magnifikt, men fötterna blev grillade eftersom varken skor eller strumpor är tillåtna. Man lämnar sina skor i en jättelik skodepå och får en bricka, och man måste även täcka huvudet. Det sitter ett gäng präster inne i templet som kontinuerligt läser ur sikhernas heliga skrift till musik, vilket går ut i högtalare och hörs över hela området. Inne i templet är det en ständig ström av folk som trängs för att be och dricka av det heliga vattnet från sjön. Till och med fläktarna i taket är förgyllda. Man kan gå uppför en trappa två våningar för att se den gyllene kupolen, och på vägen ut ur templet blir man bjuden på en kletig, söt massa. Runt om den rektangulära sjön kan man se pilgrimer doppa sig i vattnet, och det går omkring skäggiga vakter med turban, orange dräkt och ett spjut i handen. Golden Temple är öppet dygnet runt. Jag får nog komma tillbaka på morgonen när det är svalare. För övrigt är Amritsar bara ytterligare en dammig indisk stad. På posten var det dags för lunch precis när jag kom fram till luckan, så det blev inga frimärken. Jag tog en promenad i den oinspirerande parken Ram Bagh och gick sedan tillbaka till Tourist Guesthouse där jag frågade om möjligheten att åka och titta på den dagliga flaggceremonin vid gränsen till Pakistan. Fem minuter senare satt jag i en taxi för Rs 400 dit och tillbaka (drygt två mil vardera hållet) med ett par timmars väntetid. Det var kanske lite förhastat för det hade nog varit bättre att stanna över natten vid gränsen och se ceremonin i samband med det. Vi var framme vid gränsen i god tid före ceremonin som började före solnedgången kl 18.30. Först skulle alla (och det var många) ta kort vid en sten som står på själva gränsen, och sedan tog de plats i läktarna. Det var fullsatt men jag såg ingen annan västerlänning. Jag fick VIP-plats nedanför läktarna tillsammans med pensionärer och andra, så jag satt väldigt bra till för att fotografera. Även utan den här ceremonin så är gränsen ovanligt stilig. Själva skådespelet varade 20 minuter och var en rätt så speciell upplevelse. Lustigt klädda soldater marscherade, vrålade och utförde olika ritualer ivrigt påhejade av publiken som var helt galen och betedde sig som den värsta hejarklack och vrålade något som en man bredvid mig översatte till "India is great!". Samma sak utspelas samtidigt på den pakistanska sidan av gränsen. Efter att flaggorna var halade och gränsporten stängd vällde publiken ner från läktarna och fram till gränsen där de fortsatte att vråla.

Fredag 4 maj (Tourist Guesthouse, Amritsar)
Det är verkligen varmt på dagarna nu. Jag tycker att folk är sämre på engelska här än på andra håll i Indien. Taxichauffören igår kunde inte ett ord, och en del rickshawchaufförer förstår inte ens "Golden Temple" som är den mest uppenbara destinationen här. Det var skönt att åka till Golden Temple i morgonsvalkan före kl 7 och slippa bli stekt om fötterna. När jag kände mig färdig tog jag en titt på Sikhmuséet på övervåningen i huvudentrén till tempelområdet. Där fanns en del läskiga tavlor på martyrer som blivit levande kokta, levande itusågade, etc. Sedan gick jag till den närliggande parken Jallianwala Bagh där britterna öppnade eld mot en stor folksamling 1919. Där fanns ett litet museum, en vägg med kulhål och ett valv som folk hoppade ner i för att fly. Jag åkte också till Durgiana Temple som ligger i en sjö liksom Golden Temple, men som naturligtvis inte var lika fint. Jag framkallade ytterligare en film med medelmåttigt resultat.

Pakistan >>>


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]