[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Hela dagboken från Sydostasien, 2002

Vietnam

Söndag 16 juni (Ombord flyget Köpenhamn - Bangkok)
Jag gick upp kl 5.30 efter att ha sovit mindre än två timmar. Malin körde mig till Varberg kl 7 och vinkade av mig vid tåget till Malmö som skulle gå kl 8.22 men var en kvart försenat p.g.a. banarbete mellan Göteborg och Varberg. Efter två timmar var jag i Malmö där jag mötte pappa som varit på kurs där de senaste dagarna. Mamma var också där eftersom hon varit på skolresa till Polen. Hon följde med oss på tåget över Öresundsbron och vinkade av oss på Kastrup. Vi checkade inte in samtidigt eftersom det var lite strul med att pappa skulle ha en påse för att skydda ryggsäcken, och vi fick därför inte platser bredvid varandra på planen. Det stora planet mot Bangkok lyfte lite före kl 15 och jag hade inte fönsterplats. Det var god service men svårt att sova.

Måndag 17 juni (Hotel 211, Ho Chi Minh City)
Vi landade i Bangkok i gryningen före kl 6. Det var fem timmar att vänta på planet till Ho Chi Minh City så det var lite segt och jag var ju rätt så trött. Vi fick åka buss över halva flygplatsen från gaten och det var rätt så varmt i det andra flygplanet innan vi kom iväg, vilket dröjde ett tag. Den här flygningen tog bara en timme och nu hade jag fönsterplats och kunde se Tonlé Sap Lake i Cambodja. Inflygningen var väldigt fin, jag såg hela stan och floden genom fönstret. Ryggsäcken kom fram i gott skick trots att jag hade glömt dra åt och knäppa remmarna. I tullen ville de se alla mina pengar som jag hade deklarerat på det vietnamesiska ankomstformuläret. Det kom en väldigt kraftig skur medan vi var på flygplatsen, men det blev inget mer sen. Luften är rätt så kvav och fuktig, men det är inte så farligt varmt. Vi tog en luftkonditionerad och fin taxi till backpackerområdet Pham Ngu Lao där vi fick ett jättefint luftkonditionerat dubbelrum till det överkomliga priset 150,000 dong, och de ville inte ha betalt i förskott. Mitt första intryck av Vietnam var att det verkade gå rätt så lugnt till här jämfört med t.ex. Indien, fast det finns motorcyklar i enorma mängder. Stan ser mycket trivsam ut. Vi sökte upp en cycloförare som en reporter på Borås Tidning hade skrivit om för en tid sedan. Han fick artikeln, bjöd på te, och så tjatade han om att ta oss på sightseeing imorgon. Men en liten tur i cyclon blev det, och den var så trång att vi fick sitta i knäet på varandra. Vi skickade några e-mail också men anslutningen var väldigt långsam. Det mörknar redan efter kl 18, men så är det också bara fem timmars tidsskillnad mot Sverige, man tycker att det borde vara mer. Jag var förstås mycket trött och dök i säng tidigt på kvällen.

Tisdag 18 juni (Hotel 211, Ho Chi Minh City)
Vi steg upp kl 6.30 efter att ha sovit ut ordentligt. Bäst att gå upp tidigt när det mörknar så tidigt om kvällarna. Efter en liten stunds letande fann vi cyklar att hyra. De var inte helt bra, men det gick ju att cykla på dem iallafall. Trafiken var inte så aggressiv, men det är extremt mycket motorcyklar och de kommer i en aldrig sinande ström, så det kan vara lite besvärligt att ta sig över gatan. Man får nästan bara gå rakt ut och hoppas att ingen kör på en. Vi cyklade först till War Remnants Museum där det var mycket att se och massor med bilder från kriget. Vi fick också en liten musikinstrumentdemonstration innan vi gick därifrån. Efter lunch cyklade vi till Reunification Palace där vi fick en guidad tur av en tjej som var svår att förstå, och efteråt såg vi en film. Jag tyckte inte riktigt att det såg ut som ett palats. Cykelparkeringar finns nästan överallt. Man betalar 1000 dong, de skriver ett nummer på sadeln med krita och man får en bricka. Vi cyklade vidare till tre tempel/pagoder. Den första, Jade Emperor Pagoda, var jättefin och med en mystik som påminde om Tibet. Tran Hung Dao Temple var inte så spektakulärt, men Vinh Nghiem Pagoda var fin med ett högt torn och en jättestor Buddhastaty. Vi var tillbaka precis i skymningen efter en första dags intensiv sightseeing. Vi mailade igen och pappa tyckte det var mer frustrerande med den långsamma anslutningen än att gå över gatan bland hundratals motorcyklar.

Onsdag 19 juni (Hotel 211, Ho Chi Minh City)
Vi fortsatte cykla idag, först till den stiliga Notre Dame Cathedral som vi inte fick komma in i, och vidare till det storslagna huvudpostkontoret, People's Committee Building med sin fina fasad och Saigon Central Mosque som var mycket enkel. Vi hyrde sedan en båt för att åka på Saigon River och de mindre kanalerna till den kinesiska stadsdelen Cholon. Den tog en timme och vi kunde ta med cyklarna på båten. De ville ha 300,000 dong men kom ner till hälften. Det var som mest intressant när vi närmade oss Cholon då kanalen inte var så bred och det var primitiva skjul på båda sidorna, och båtar fullastade med bananer och kokosnötter gled förbi. Men motorn var öronbedövande. I Cholon såg vi Phuoc An Hoi Quan Pagoda, Quan Am Pagoda, Cha Tam Church, Binh Tay Market och Phung Son Pagoda. Sen cyklade vi tillbaka till centrum. Det var varmare i Cholon och jag blev rätt så solbränd. Vi tittade på ett hinditempel och tog en promenad i den stora parken i centrum, och tog det sedan lugnt på kvällen. Det regnade, åskade och blåste väldigt på kvällen, men om dagarna har det inte regnat alls när vi har varit ute.

Torsdag 20 juni (Hotel 211, Ho Chi Minh City)
Idag åkte vi på tur till Caodai Great Temple i Tay Ninh samt Cu Chi-tunnlarna. Vi var åtta personer i en minibuss och åkte iväg kl 8.30. Det tog en timme att komma ut ur staden och ytterligare två timmar till templet. Nu fick vi en första glimt av vietnamesisk landsbygd och gröna risfält. Vid templet som var rätt så fint fick man ta av sig skor och huvudbonad, och så skulle man gå i en bestämd riktning. Templet var rymligt med en lång rad av dekorerade pelare. Kl 12 var det en böneceremoni och då fick vi gå upp på en balkong och titta på. De satt i rader och mumlade med vita, blå och röda dräkter. På väg tillbaka mot tunnlarna stannade vi för lunch, och framme vid Cu Chi fick vi sitta i en sal för en genomgång vid en karta samt se en trist svartvit film på 20 minuter. Det började regna riktigt ordentligt medan vi såg på filmen och det fortsatte regna när vi gick ut till tunnlarna. Vi köpte regnkappor av tunn plast för 3000 dong och gav oss iväg. Det var en bit att gå in i skogen och det var fullt med vattenpölar. På vägen kunde vi se flera bombhål och kamouflerade dödliga fällor. Vi fick ett smakprov av detta enorma tunnelsystem med över 200 km tunnlar i form av en 100m lång tunnel och en 50m lång tunnel. Den första var såpass hög att man kunde gå dubbelvikt, men den andra var så låg att man fick krypa på alla fyra och man blev rätt så smutsig. Pappa nöjde sig med den första tunneln och tog hand om mina grejer medan jag kröp igenom den andra. Vi var tillbaka i Ho Chi Minh City vid 19-tiden.

Fredag 21 juni (Phong Nha Hotel, Cantho)
Vi lämnade de stora ryggsäckarna på hotellet för att slippa ha dem med oss till Mekongdeltat och tog en taxi till busstationen i Cholon där det omedelbart gick en buss till Mytho. Eftersom vi startade tidigt och det gick smidigt att komma iväg så var vi i Mytho redan efter kl 9. Från busstationen åkte vi motorcykel några kilometer in till stan där vi tog en nudelsoppa. En äldre man började prata med oss om båttur och vi nappade på att göra en 3-timmarstur för 150,000 dong. Vi åkte ut på Mekongfloden och steg iland på några olika öar och platser där vi fick äta frukt och smaka på kokosnötkola. Men det bästa med turen var att åka på de smala kanalerna som går ut på sidan av floden, bland palmer och annan växtlighet. Vi åkte sedan vidare till Cantho men det blev lite dyrt då vi först fick åka motorcykel ut till huvudvägen för 20,000 dong och sedan skulle de ha 50,000 dong för minibussen av större modell till Cantho. Det lär knappast ha varit det riktiga priset men de insisterade på det och jag blev rätt så irriterad men det var ju bara att betala. Vid Vinh Long körde vi över en bro som såg ut precis som Uddevallabron och som bara var två år gammal. Bussen stannade vid färjekorsningen strax före Cantho och vi gick själva på färjan, och sedan fortsatte vi till fots några kilometer in till stan på andra sidan. Vi besökte en pagod och pratade med en munk där, och när vi satt och åt kom en kvinna som vi gjorde upp om båttur imorgon med.

Lördag 22 juni (Hotel 211, Ho Chi Minh City)
Kl 6 på morgonen stod kvinnan och väntade på oss utanför hotellet, och hon visade vägen till den långsmala båten som vi skulle åka med. Det var hennes bror som körde och själv följde hon inte med. Vi åkte iväg på Cantho River, en avstickare från Mekongfloden, och efter någon timme var vi vid en flytande marknad där det var fullt med båtar på floden och man kunde t.ex. köpa bröd och läsk från båtar som kom förbi. Vi fortsatte längs floden till ytterligare en flytande marknad, Phong Dien, där vi gick iland och tittade på marknaden. Precis när vi kom tillbaka till båten började det ösregna. Regnen brukar vara kraftiga men kortvariga, och vi tog skydd under presenningen på båten. På väg tillbaka till Cantho tog vi av på en sidoflod som blev allt smalare, och till slut kunde vi inte använda motorn längre utan vår båtförare fick staka fram båten med en lång käpp. Vi gick iland vid en fruktträdgård där vi gick en runda och tittade, smakade och luktade på olika frukter och växter. Det fanns också en restaurang där vi åt lunch. När vi skulle fortsätta hade vattennivån stigit av tidvattnet så då var det inga problem längre. Hela turen varade 7 timmar, och sedan gick vi till busstationen och åkte tillbaka till Ho Chi Minh City.

Söndag 23 juni (Highland Hotel, Dalat)
Vi åkte med en medelstor turistbuss kl 8 mot Dalat. Den var inte fullsatt så vi hade gott om plats. Det var flera tysktalande personer med på bussen som pappa pratade tyska med. När vi började komma upp i Central Highlands så blev landskapet grönt och kuperat till skillnad mot det helt platta landskapet som vi varit i hittills. Vi var framme i Dalat efter kl 15 och bussen tog oss ända till hotellet där vi ville bo. De ville behålla passen men det gick bra med en kopia så vi gick iväg och kopierade. Sedan tog vi en promenad på stan, och på marknaden när pappa skulle köpa toapapper så fick han hela paketet med 10 rullar när vi trodde att vi hade köpt bara en rulle.

Måndag 24 juni (Highland Hotel, Dalat)
Idag hyrde vi cyklar och flängde omkring i Dalat. Vi besökte Flower Gardens, Dalat University, Dalat Cemetery, Linh Son Pagoda, Cam Ly Falls, Du Sinh Church, det Alice-i-underlandet-liknande Crazy House, Bao Dai's Summer Palace som inte såg så mycket ut som ett palats, och Dalat Cathedral där vi var med på mässan vid 17-tiden. Här är trivsamt och fina landskap, svalare och mindre trafik än i Ho Chi Minh City, dock backigt. Vi ordnade transport till Buon Ma Thuot imorgon via Highway 27 som ska vara dålig, men killen som bokade menade att det inte behövdes jeep utan att vi skulle åka i en vanlig bil.

Tisdag 25 juni (Thanh The Hotel, Dalat)
Kl 7.30 kom vår tilltänkta guide till hotellet men nu menade han att det var "impossible" att köra den vägen som vi hade tänkt och vi fick tillbaka pengarna. Vi tänkte då istället åka norrut via Nha Trang på kusten men eftersom vi hade tänkt se ett vattenfall på vägen så gjorde vi först en tur på några timmar med motorcykel till tre platser omkring Dalat. Först till ett meditationstempel med fin utsikt över en sjö. Där var extremt mycket turister, dock få utländska sådana, så det var svårt att tänka sig hur någon kunde meditera där. Vi fortsatte till "Chicken Village", 17 km från Dalat, en by tillhörande minoritetsfolket Koho. I byn fanns en enorm staty föreställande en kyckling. Den ena av våra motorcykelförare var guide åt oss och visade oss runt i byn och berättade en hel del intressanta saker. På väg tillbaka till Dalat såg vi Prenn Falls där man gick på en gång under vattenfallet. Vår guide lade fram ett förslag på att åka motorcykel 5 dagar till Hoi An via Highway 27 och Buon Ma Thuot, och det lät både trevligt och intressant, men alltför dyrt, och även om vi bara skulle åkt till Buon Ma Thuot på en dag så skulle det kosta mer än bilen som vi hade tänkt åka med. Så vi siktade in oss på att åka till Nha Trang, men tillbaka vid hotellet sa receptionisten att det fanns en buss via Highway 27 till Buon Ma Thuot och vidare till Kon Tum imorgon omkring kl 3-3.30 på morgonen. Så vi slog till och det blev ju långt billigare än bilen vi skulle hyrt, även om vi fick betala tio gånger det lokala priset. Men vi fick byta hotell eftersom vi hade checkat ut och det nu var fullt. Resten av dagen tog vi det lugnt och tillbringade några timmar på ett internetcafé.

Onsdag 26 juni (Dakbla Hotel, Kon Tum)
Vi var nere i receptionen kl 3 på morgonen, lite väl tidigt, och inte förrän efter kl 4 blev vi hämtade med en jeep som tog oss till bussen. Alla passagerare fick märkligt nog varsitt paket te, och gryningen kom lite efter att vi åkte iväg. Färden längs Highway 27 var vacker och inte alls så förskräcklig som den framställdes i en reseberättelse på internet, så den måste ha förbättrats en hel del sedan den skrevs. Vägen var i gott skick större delen av sträckan och till och med asfalterad långa sträckor. Undantaget var ett antal kilometer där vägen blev total lervälling och det var besvärligt att ta sig fram ett par gånger, men bussen var stark så det gick bra. Andra fick mer problem, vi körde förbi en mindre buss som börjat ryka och där passagerarna var ute och klafsade i leran. En kille körde ner skon i leran och istället för att försöka få upp den kastade han iväg sin andra sko också. Passagerarna på vår buss skrattade gott åt honom. När vi stannade för mat fick vi byta till en mindre buss där vi satt längst bak och fick klättra in genom fönstret. Framme på busstationen i Buon Ma Thuot blev det problem då vår "biljett" vidare till Kon Tum ogiltigförklarades. Jag ringde receptionisten på Highland Hotel som skrivit biljetten, och hon var "very sorry" och ursäktade sig med att chauffören skulle haft pengarna åt oss, och hon menade att det bara var att betala igen. Det hela var riktigt dumt och onödigt eftersom det inte fanns någon anledning att betala hela vägen till Kon Tum från början. Att det blev såhär berodde säkert på missförstånd och brist på kommunikation i samband med bussbytet då vi fick ny chaufför. Bussen till Kon Tum via Pleiku var stor och vi satt längst fram, och vi var framme efter kl 16. Det fanns inget billigt hotell i stan, och generellt tycker jag att hotellstandarden i Vietnam är högre än på många andra håll i Asien, och priserna därefter. Vi snackade med en kille på hotellet som menade att det bara fanns bussar till Quang Ngai tidigt på morgonen, så om vi skulle titta på minoritetsbyarna runt Kon Tum skulle vi bli tvungna att stanna hela dagen imorgon. Efter att ha tittat på reseplaneringen kom vi fram till att det var nog bäst att skippa det och åka vidare direkt imorgon.

Torsdag 27 juni (Nha Tro Hoanh Guesthouse, Quang Ngai)
Vi åkte motorcykel till busstationen lite före kl 7 på morgonen, och där rådde stor förvirring. Alla pekade åt olika håll, ingen kunde prata engelska och någon verkade vilja köra iväg oss någonstans på motorcykel. Men när en buss skyltad till Danang rullade in så löstes våra problem. Jag klättrade upp på taket och satte på regnskydden, och bussen var redan full så vi fick väldigt obekväma platser. Killen vi pratade med igår kan inte ha haft särskilt bra koll för han menade att bussen inte skulle ta den närmaste vägen över bergen utan göra en stor omväg via Pleiku och Qui Nhon på kusten, och så överdrev han restiden väldigt mycket. Men vi tog direktvägen som var jättefin med storslagna utsikter över Central Highlands. Vi var framme i Quang Ngai kl 13 och behövde något kallt att dricka, men när de tog fram ett isblock som de lade på marken och började hacka med en kniv för att lägga upp i glas så kände vi att det var dags att gå vidare. Vi checkade in på ett enkelt hotell nära busstationen som var mer av den standarden och prisklassen som jag är van vid. De kunde ingen engelska och förstod inte att jag ville veta vad rummet kostade trots att jag plockade fram miniräknaren och frågade efter "dong?". Efter att ha ätit åkte vi motorcykel till närliggande Son My där en fruktansvärd massaker ägde rum 1968 då amerikanska soldater dödade hundratals oskyldiga civila helt omotiverat. Idag finns där ett monument omgivet av gravar, palmer med kulhål i och ett gripande museum med motbjudande bilder av massakern. Samma reporter som hade skrivit om cyclomannen i Ho Chi Minh City hade också skrivit ett reportage om Son My, och vi träffade tjejen som hon hade intervjuat och gav henne en kopia av artikeln. Vi såg också en 30-minuters film om massakern med hemskt dåligt ljud. Innan vi åkte tillbaka till stan åkte vi ut till den kilometerlånga Bien Khe Ky Beach och såg Sydkinesiska Havet där det var full aktivitet med bad och strandliv, och vi vadade ut i vattnet som hade en mycket behaglig temperatur. På kvällen åt vi på en enkel restaurang där vi serverades mat utan någon beställning och utan att de sa ett ord, eftersom ingen talade engelska.

Fredag 28 juni (Thanh Binh Hotel, Hoi An)
Vi åkte buss några timmar till Hoi An, och på vägen kastades det upp ett flertal hönor på taket. Bussen gick till Danang och Hoi An ligger avsides från huvudvägen så vi fick gå av vid avtagsvägen och åka motorcykel en mil eller så. Hoi An verkar vara mycket trivsamt och är ett av Vietnams främsta turistcentrum. Efter att ha tagit in på hotell åkte vi till Danang, 3 mil norr om Hoi An. Vi hittade inte busstationen men efter att ha gått omkring en stund mötte vi ett fordon som var skyltat till Danang. Vi var dock i stort sett de enda passagerarna. Framme i Danang släpptes vi av utan att ha en aning om var vi var, så vi åkte motorcykel till Cham Museum som var fullt av skulpturer. Sedan promenerade vi längs Han River, tittade på katedralen och Caodaitemplet som är det största utanför Tay Ninh. Vi hittade ingen buss tillbaka till Hoi An och det började bli sent så vi tog en taxi.

Lördag 29 juni (Thanh Binh Hotel, Hoi An)
Idag gick vi omkring i Hoi An och tittade på gamla hus, tempel och liknande sevärdheter. Man skulle köpa en biljett för fem olika platser som man fick välja mellan, och det ingick även en musikföreställning. Vissa sevärdheter ingick inte i biljetten utan var gratis eller att man skulle ge en liten donation, men jag tyckte att biljettsystemet var opraktiskt eftersom de fem biljettflikarna var indelade i kategorier och inom varje kategori kunde man bara välja en plats. Vi såg också marknaden där grönsaksavdelningen var särskilt livlig. Det var hemskt varmt och svetten bara rann.

Söndag 30 juni (Thanh Binh Hotel, Hoi An)
Vi åkte iväg i en minibuss efter kl 8 till My Son. Färden tog en dryg timme längs en skakig väg. Framme vid biljettkiosken åkte vi vidare i en jeep ett par kilometer på en ännu skakigare väg till ruinerna. My Son var ett viktigt centrum för Chamkulturen, och ruinerna var jättefina liksom det omgivande landskapet med gröna kullar. Det viktigaste monumentet förstördes tyvärr av amerikanska bomber under Vietnamkriget, men det som fanns kvar var klart värt att se. Det var verkligen varmt och svetten forsade. Tillbaka i Hoi An åkte vi nästan direkt iväg på motorcykel till Marble Mountains som ligger på vägen till Danang. Det är fem berg som sticker upp på slätten, och det var det största av dem vi var uppe på. Där fanns flera olika pagoder, grottor med Buddhafigurer och utsiktspunkter där vi kunde se de mindre bergen, China Beach och havet. Det var något alldeles förfärligt svettigt och T-shirten blev fullständigt genomblöt. Vi tittade också som hastigast på China Beach innan vi åkte tillbaka till Hoi An.

Måndag 1 juli (Le Loi Hotel, Hué)
Resan till Hué var fullständigt misslyckad. Vi hade "bokat" tåget på hotellet till ett pris som var långt över det riktiga, plus transport till stationen i Danang med bil. Vi åkte kl 5.15 på morgonen och tåget skulle gå kl 7.30. Nu kunde vi verkligen se att vietnameser är uppe tidigt, vi körde förbi en livlig morgonmarknad på vägen och framme i Danang vid 6-tiden såg vi barn som spelade badminton på gatorna. Chauffören gick och köpte biljetterna åt oss för en bråkdel av vad vi hade betalat, men inte till det tåget som vi hade bestämt på hotellet utan till 6.30-tåget, det enda som går bara mellan Danang och Hué, övriga tåg går hela vägen längs kusten. En man utanför stationen förklarade att vårt tåg gick kl 6.30 men då var det redan för sent och vi fick köpa nya biljetter för 7.30-tåget. Det hela var mer eller mindre en repris av biljetteländet när vi skulle åka från Dalat till Kon Tum, och av detta lär man sig att inte låta andra ordna biljetter för vidare transport. Det värsta var dock att vi missade utsikten eftersom Danang-Hué ska vara en av de mest spektakulära sträckorna i Vietnam, tåget vi åkte med hade nämligen galler och smutsiga fönster. Det skulle säkert varit bättre sikt från 6.30-tåget, och bäst hade det nog varit att åka buss. Men man kan inte lyckas med allt. Tåget gick väldigt sakta och stannade flera gånger för möte. I Hué tog vi ett hotell nära stationen och hyrde cyklar för att åka och titta på citadellet och The Imperial Enclosure som förstördes till stor del under kriget men delvis har restaurerats. Vi stannade där ett bra tag, och den ena cykeln blev punkterad så vi fick gå tillbaka.

Tisdag 2 juli (Le Loi Hotel, Hué)
Idag åkte vi på en lång heldagstur i området runt den s.k. Demilitariserade Zonen med start efter kl 6. Det var en stor buss med en hel del folk inklusive en schweizare som var på samma buss som oss till Dalat. Efter någon timmes bussresa norrut åt vi frukost i Dong Ha och svängde sedan av mot gränsen till Laos på Highway 9. Guiden drog en lång genomgång av Vietnamkriget och vi stannade till vid "The Rockpile", ett utkiksberg som amerikanerna använde, samt en minoritetsby men det kändes allt annat än exklusivt för de får säkerligen besök av turistbussar dagligen och barnen tiggde pengar. Det blev regn och vi köpte en sån där billig regnkappa av tunn plast som vi köpt tidigare. Bussen kunde inte köra på avtagsvägen de sista kilometrarna fram till Khe Sanh Combat Base p.g.a. regnet. Märkligt nog verkade de inte vara förberedda på detta, det kan ju inte ha varit första gången precis, och guiden kom med alternativ som att gå, åka motorcykel eller åka till en annan bas. Motorcykel hade inte varit så lyckat på den leriga vägen, men till slut fixade de fram ett större fordon där de flesta av oss kunde klämma in sig på flaket, och vi skumpade iväg i snigelfart i regnet. Khe Sanh var platsen för det blodigaste slaget under Vietnamkriget men idag finns det inte mycket kvar att se. Det är några foton i ett museum och rester av en landningsbana. Vi åkte tillbaka till Dong Ha för lunch och sedan norrut in i den Demilitariserade Zonen och över Ben Hai River som utgjorde gränsen mellan Nord- och Sydvietnam, och vidare till Vinh Moc-tunnlarna på kusten strax norr om floden. Dessa tunnlar har inte förstorats för turister till skillnad från de vid Cu Chi, men de är ändå betydligt rymligare och här kan man gå nästan upprätt. Det var också en längre sträcka vi gick i de här tunnlarna. Ett hundratal personer bodde här nere under kriget och ett tiotal barn föddes nere i tunnlarna. På vägen tillbaka till Hué såg vi en kyrkoruin full med kulhål där en kamp mellan amerikanska soldater och Vietcong ägde rum. Vi var tillbaka i Hué vid 19-tiden. Det var lite mycket bussåkande på den här turen och man bör ha ett starkare intresse för Vietnamkriget för att riktigt uppskatta den.

Onsdag 3 juli (Nattåg Hué - Hanoi)
Idag gjorde vi en 8-timmars båttur på Perfume River med start efter kl 8. Vi var ca 15 turister i en båt med drakhuvud, och fast båtturen i sig var billig så var inträdesavgifterna till de tre kejserliga gravarna som vi besökte långt över rimliga nivåer. Första stoppet var vid Thien Mu Pagoda. Den första av de tre kejserliga gravarna, Tomb of Khai Dinh, tyckte jag var den mest sevärda. Den låg en bra bit från floden så vi åkte motorcykel dit. Vi serverades en lätt vietnamesisk lunch på båten, och stannade även till vid ett litet tempel där vi löjligt nog skulle betala för att komma in, inte lika mycket som för de kejserliga gravarna men ändå helt bortkastat eftersom det finns mycket finare tempel och pagoder som är gratis att besöka, och här var verkligen inte mycket att se. De två andra kejserliga gravarna, Tomb of Minh Mang och Tomb of Tu Duc, var visserligen fina men kanske inte riktigt värda de höga inträdesavgifterna. Vid Tomb of Tu Duc var det en bit att gå från floden och allihop gick först iväg åt fel håll. Det regnade och det började kännas stressigt eftersom vi skulle med tåget kl 16.56 (båtturen skulle vara tillbaka i Hué kl 15 men så blev det ju inte). Så det var inga goda omständigheter för sightseeing. Vi trodde att vi var sist om att gå tillbaka till båten och tog fel väg men en kille på motorcykel körde oss rätt och vi var inte alls sist. Vi var inte tillbaka i Hué förrän lite före kl 16.30, och båten släppte inte av oss där vi gick på utan en bra bit från vårt hotell så det blev stressigt. Vi åkte motorcykel tillbaka till hotellet, fumlade med växeln, beställde takeaway-mat från restaurangen (och fick över förväntan kartonger och plastbestick), hämtade ryggsäckarna på hotellet och gick till järnvägsstationen som vi ju bodde nära. Tåget gick precis i tid, och vi låg överst i en kupé med 2x3 liggplatser som vi delade med ett par vietnameser. Det var inte helt bekvämt då liggplatserna var hårda och det var dåligt med plats.

Torsdag 4 juli (A-Z Queen Cafe, Hanoi)
När tåget kom in mot Hanois centrum åkte det genom väldigt smala passager, mitt uppe bland folks hus och affärer. Framme på stationen efter kl 9 åkte vi cyclo direkt till Laos ambassad. Den hade flyttat men låg inom gångavstånd från den gamla. Visumet var rätt dyrt men enkelt att fixa och jag kunde hämta det samma dag. Det blev ingen sightseeing idag utan vi gjorde ärenden och köpte tågbiljetter. Jag skulle ha biljett för sträckan Hanoi-Vinh när jag ska till Laos, men det tog verkligen tid att ordna. Datorn var sönder och jag stod i långa köer bara för att få veta att jag skulle ha stått i en annan lika lång kö, och så var det en före mig som skulle ha tågbiljetter till halva Vietnams befolkning. När jag slutligen fick min biljett upptäckte jag att jag sagt fel datum så jag fick ställa mig i nya köer för att få den ändrad, dock utan kostnad.

Fredag 5 juli (På båten i Halong Bay)
Vi åkte iväg på en 2-dagars tur till Halong Bay kl 7.30. Först buss några timmar till Halong City, och efter lunch där for vi ut på havet i en stor och fin båt. Vi var 14 personer på båten plus guide och besättning. Det var inte den billigaste varianten men vi kostade på oss det för att få vara med en liten grupp. Landskapet i Halong Bay är sagolikt vackert och liknar Guilin i Kina eller Phang-Nga Bay i Thailand med grönskebeklädda klippformationer som sticker lodrätt upp ur havet. Tur med vädret hade vi och det blev inget regn. Det här var ren avkoppling och en helt annan värld än det myllrande gatulivet i städerna. Inga motorcyklar och nästan inga försäljare, bara vi, havet och de vackra öarna, och andra turistbåtar förstås. Halong Bay är ju trots allt en av Vietnams främsta turistattraktioner. Vi stannade även till vid en stor och rätt så fin grotta men den hade berövats en stor del av sina stalaktiter och stalagmiter för att göra souvenirer av. Efter några timmars kryssning lade vi till för middag och övernattning på båten.

Lördag 6 juli (A-Z Queen Cafe, Hanoi)
Det var rätt varmt i hytten och jag sov inte särskilt bra. Vi hade frukost på båten och kryssade tillbaka en annan väg med stopp vid en flytande by och en liten grottpassage där vi tog en mindre båt igenom och på andra sidan kom vi ut till en liten sjö som var omringad av berg på alla sidor. Och det var en ständig konsert av insekterna på bergen. Vi var tillbaka i Halong City för lunch och åkte sedan buss tillbaka till Hanoi.

Söndag 7 juli (Nattåg Hanoi - Lao Cai)
Idag hyrde vi cyklar och på förmiddagen besökte vi Ho Chi Minh's mausoleum, hus och museum. Cyklarna var väldigt bra jämfört med de vi haft tidigare, och det är klart trevligare att cykla här än i Ho Chi Minh City eftersom det är mindre trafik och trivsammare gator med mycket alléer av träd. Vid mausoléet fick man lämna ifrån sig kameran och ställa sig i en jättelång kö av vietnameser, men vi behövde inte ställa oss längst bak utan kunde gå in någonstans på mitten. Kön rörde sig fort framåt eftersom flödet genom mausoléet var kontinuerligt, och följdaktligen var det ingen lång stund man fick se kroppen. Ansiktet var verkligen välbevarat och han såg nästan levande ut. Inträdet var gratis och kamerorna återfanns vid utgången, alltså inte där vi hade lämnat dem. Vi fortsatte till Ho Chi Minh's hus där vi kunde se hur enkelt presidenten hade levt, och sedan till muséet. Vi hade guide och muséet var jättefint men för mig inte särskilt intressant. Efter lunch cyklade vi ut till det mer avlägsna etnologiska muséet men det var inte lätt att hitta eftersom det låg utanför kartan i guideboken och pilen pekade åt fel håll. Efter att ha frågat folk ett antal gånger kom vi slutligen rätt. Det nya muséet gav en inblick i Vietnams många olika folkgrupper. Kl 22 gick tåget mot Lao Cai. Det var samma hårda liggplatser som förra gången och det skakade mer på det här tåget, men jag sov ändå bättre den här gången.

Måndag 8 juli (Royal Hotel, Sapa)
Vi trodde att tåget skulle vara framme kl 10.30 men det hade tydligen blivit ett missförstånd när vi frågade för vi var framme redan vid 7-tiden. Pappa var inne på toaletten i en annan vagn och dörrarna hade redan stängts så det blev lite panik men han lyckades pilla upp dörren på nåt vis så det löste sig. Lao Cai ligger precis vid den kinesiska gränsen, och en buss till Sapa gick direkt från järnvägsstationen. Det är bara tre mil men det tog en bra stund eftersom vägen var lerig och det var ett vägarbete där vi blev stående länge. Framme i Sapa regnade det och det såg inte ut som att det skulle sluta snart så vi tog det närmsta hotellet där bussen stannade. Det klarnade upp efter några timmar och vi hade en fantastisk utsikt från balkongen. Det är snabba väderomslag här och molnmassorna flyttar sig fort, ena stunden är det klar sikt mot bergen och nästa ligger de insvepta i dimma. Vi tog en promenad runt i den lilla stan och gick upp på ett berg till en radiomast där det var jättefin utsikt, dock mot en lite väl hög avgift på 20.000 dong. Sapa är fullt av minoritetsfolk i fina dräkter men de är på turisterna hela tiden för att sälja saker på ett aggressivt sätt, vilket är både sorgligt och tröttsamt.

Tisdag 9 juli (Royal Hotel, Sapa)
Idag gick vi på en längre vandring med en amerikan och en kvinnlig guide. Vi startade kl 8.30 och gick från Sapa ner i en dal, först längs en väg och sedan tog vi av på mindre stigar. Vi besökte tre minoritetsbyar på vägen där vi kunde komma in i hus och titta hur de bodde. De ville sälja handarbeten här också men var inte alls så aggressiva som i Sapa och priserna var väldigt låga. I den andra byn stannade vi för lunch som guiden hade med sig. Landskapet var helt enastående med berg och risterrasser. Ibland gick vi mitt i terrasserna och balanserade på smala kanter, det var lite läskigt för det fanns inget att hålla sig i och det hade inte varit roligt att tappa balansen eftersom risodlingarna är så blöta. Vi hade jättetur med vädret och fick inte en droppe regn på hela vandringen. Det blev faktiskt ganska varmt eftersom vi gick nedåt från Sapa som ligger på 1600 m. Mot slutet blev det lite jobbigt då det var mycket uppför och nedför, och rätt så lerigt på sina ställen och jag trillade en gång och fick ett litet sår på handflatan. Pappa hade ont i tån och kom efter, och tog fel väg på ett ställe. Jag och amerikanen väntade medan guiden sprang tillbaka och hämtade honom. Vid 15-tiden var vi tillbaka på vägen och blev hämtade med jeep för att åka tillbaka till Sapa. Resten av dagen tog vi det lugnt och gick lite i stan.

Onsdag 10 juli (Nattåg Lao Cai - Hanoi)
Idag åkte vi jeep västerut från Sapa med start kl 6. Chauffören var mannen till guiden som vi hade igår och han talade ingen engelska men vi hade gjort upp turen i förväg så det gick bra ändå. Vi satte iväg mot Tram Ton Pass på 1900 m som är det högsta bergspasset i Vietnam, men före passet stannade vi till vid vattenfallet Thac Bac där vi gick uppför en lång trappa längs med fallet, vilket var ansträngande. Vår chaufför hade god kondition och flög uppför trapporna. Efter passet var bergslandskapen helt fantastiska och det här var klart en av de absolut vackraste bergsvägarna jag har åkt på. Bergen var helt gröna. Vägen var av varierande kvalité, ibland slät och asfalterad och ibland knagglig och skakig. Det pågick mycket vägarbeten och det låg högar med sten längs vägen som skulle användas till det. Målet för färden var Tam Duong där vi svängde av till en närliggande minoritetsby. Vägen var helt förfärlig den sista biten till byn men jeepen var stark och vi korsade även ett vattendrag. Här ute var det nog inte vanligt med turister för ingen talade ett ord engelska och ingen ville sälja någonting, tvärtom var de nyfikna och förvånade över vårt besök. Vi satt ner och tog en cola och lite snacks, och åkte sedan tillbaka till Sapa med ett stopp i Binh Lu för lunch. Vi var i Sapa efter kl 13 och tog bussen till Lao Cai kl 16. Vi hann åka och titta vid gränsen i Lao Cai där vi kunde se in i Kina på andra sidan floden, innan tåget till Hanoi gick kl 19.

Torsdag 11 juli (A-Z Queen Cafe, Hanoi)
Vi var i Hanoi kl 4.30 på morgonen efter ytterligare en obekväm natt på hård liggplats, och tog en cyclo till vandrarhemmet. Det var inte öppet så tidigt på morgonen så vi fick sitta och vänta till kl 5.45. Vi åkte till PLAN-kontoret för att prata om fadderbarnsbesöket imorgon, och så såg vi Temple of Literature och gick ut på Long Bien Bridge. Det regnade en hel del under dagen. På kvällen såg vi en timmeslång föreställning med "Water puppets". Det var små dockor av olika slag som plaskade omkring i en sjö på scenen, skickligt manövrerade av folk som var gömda bakom. Rörelserna var snabba och naturtrogna och det var svårt att förstå hur det hela egentligen gick till.

Fredag 12 juli (A-Z Queen Cafe, Hanoi)
Idag gjorde vi ett exklusivt besök i en by ett par timmars resa nordost om Hanoi för att hälsa på ett fadderbarn och hennes familj. Faddern var samma journalist som hade skrivit artiklar om cyclomannen i Ho Chi Minh City och om Son My. Hon hade själv varit här och hälsat på förra året. Vi blev hämtade kl 8 och åkte i en minibuss med en tolk till Bac Giang där ytterligare en person från det lokala PLAN-kontoret kom med, och efter tedrickning åkte vi ut till byn 20 km därifrån. Vi blev varmt mottagna av den stora familjen och många andra kom också dit. Ingen talade engelska men vi hade ju tolk med oss. Vi åt lunch med familjen, och så fick de en massa presenter som vi hade med oss. Vi tog också en promenad i de närmsta omgivningarna. Det hela var mycket trevligt och något utöver det vanliga, för som vanlig turist är det inte lätt att få en sådan kontakt med en lokal familj. På vägen tillbaka tittade vi på en skola som var stängd för sommaren samt en hälsoklinik, och vi var tillbaka i Hanoi kl 17.30. Det var sagt att transporten skulle kosta US$45 men sen fick vi veta att det berodde på hur långt vi hade kört så det blev bara US$31. På kvällen var det ett förfärligt väder, först hårt regn och sedan åska av ett slag som jag aldrig tidigare skådat. Himlen flimrade verkligen av kontinuerliga blixtar, flera i sekunden, och många av dem avtecknade sig skarpt på himlen. Det varade ganska länge, men märkligt nog hördes inget buller utan det var ett helt tyst skådespel.

Lördag 13 juli (A-Z Queen Cafe, Hanoi)
Idag var sista dagen innan pappa flyger hem till Sverige, så dagen gick åt till souvenirköp och andra ärenden. Vi ordnade också med våra respektive packningar, kollade upp minibussen till flygplatsen, och på kvällen avslutade vi det hela med middag på en fin restaurang. Budgeten var dock lite tight efter alla souvenirer och presenter, så det fick bli utan ris. Tjejen som tog beställningen var helt bestört för att vi beställde "för lite", men efter att ha ändrat till en annan rätt till ett något högre pris så var det ok.

Söndag 14 juli (A-Z Queen Cafe, Hanoi)
Vi åkte ut till flygplatsen kl 7 på morgonen och tog farväl. Flygplatsen var modern och glänsande och klart över standarden för asiatiska flygplatser, men där var väldigt lite folk. Pappa har 12 timmar att vänta i Bangkok så han ska åka in till stan och se sig omkring lite grann där. Jag tog minibussen tillbaka in till stan och hyrde cykel igen. Jag cyklade över Long Bien Bridge över Röda floden och sedan söderut längs floden ca 10 km på en fridfull landsväg till Bat Trang. Jag var inte säker på att det var rätt väg men fick indikationer av folk om att det var det, och byn låg precis vid vägen så den var inte svår att hitta. Bat Trang är en liten hantverksby där det tillverkas målade porslinskrukor och längs huvudgatan ligger affärerna uppradade på båda sidorna. Inte så väldigt intressant, men en trevlig cykeltur iallafall. Tillbaka i Hanoi cyklade jag omkring lite mer i gamla stan, och så såg jag templet på ön i Hoan Kiem Lake, och slutligen var jag inne i St Joseph Cathedral.

Måndag 15 juli (Nattåg Hanoi - Vinh)
Jag gick upp tidigt för att se morgonaktiviteten vid Hoan Kiem Lake, jag kom ut kl 5.45 och det var kanske lite sent men det var iallafall ordentlig aktivitet. Jag gick ett varv runt sjön och det var fullt med folk som joggade, spelade badminton och gjorde sin morgongymnastik. Till stor del var det äldre människor. Aktiviteten hade avtagit när jag gått varvet runt sjön. Jag åt frukost och kl 7.30 startade turen till Perfume Pagoda som jag hade bokat. Turen var en besvikelse. Det var trafikstockning på vägen ut ur stan så vi blev stående länge och kom fram en timme senare än planerat. Vi åkte fyra och fyra i en liten och obekväm roddbåt längs en flod med grönt och vackert bergslandskap i en timme, och gick sedan uppför en del trappor. Det var tröttsamt och svetten forsade, men det var inte speciellt långt vi gick. Vi besökte två medelstora grottor som var väldigt mörka och lystes upp endast med stearinljus och guidens ficklampa. Där fanns Buddhafigurer, och bergarten i grottan gav ifrån sig ihåliga ljud när man slog på den med hammare. Ingen i gruppen eller guiderna sa något om det, men jag tror ju inte att vi fick se det som vi egentligen skulle ha sett utan att de bara visade oss några av de närmsta grottorna eftersom vi var så sent ute. Fast det kanske var lika bra det eftersom det var så hemskt svettigt att gå i de där trapporna. Hur som helst var det vi fick se knappast värt flera timmar i buss och två timmar i den obekväma roddbåten. Vi såg en pagod till nere vid restaurangen där vi åt lunch innan vi åkte tillbaka med roddbåtarna. Perfume Pagoda är ett samlingsnamn för en mängd grottor och pagoder i de här bergen 60 km sydväst om Hanoi. Med på turen var en israelisk kille som jag pratade en hel del med. Han hade nyligen avslutat sin obligatoriska treåriga militärtjänst och var nu ute på en årslång resa. På vägen tillbaka till Hanoi blev det problem med bussen och det såg inte bra ut, men det blev inte långvarigt. Tåget till Vinh gick kl 21.50.

Laos

Tisdag 16 juli (Souriya Guesthouse, Lak Sao)
Framme i Vinh kl 6.30 på morgonen åkte jag motorcykel en liten bit från stationen till en restaurang där jag åt frukost, och en man på restaurangen tyckte att jag skulle vänta till kl 2 på natten för att ta hans direktbuss till Vientiane. Det hade jag ingen lust med utan gick till busstationen men det verkade inte finnas några bussar till gränsen. Strax dök mannen från restaurangen upp på busstationen och "hjälpte" mig ordna en motorcykel till gränsen. Killen som körde motorcykeln talade ingen engelska och restaurangmannen lär ju ha fått procent på det hela. Priset blev 135.000 dong och han skrev upp överenskommelsen på ett papper. Det var bra långt att åka till gränsen, närmare 100 km, men stora ryggsäcken fick plats mellan mannen som körde och styret så det var inte så värst obekvämt. Han försökte upprepade gånger säga någonting under färden men det var ju hopplöst att förstå vad han menade. När vi närmade oss gränsen kom vi upp i bergen på en slingrande väg och det började blåsa och regna fast inte så mycket. När det var ca 4 km kvar till gränsen stannade vi och han började prata vietnamesiska. Det verkade inte som att han hade helt klart för sig vart vi skulle, eller så var det bara ett försök att få mer pengar. Det fanns ingen trafik så det var ett utsatt läge. Jag sa "ok, ok" för att få honom att fortsätta men han var väldigt motvillig att köra helt fram till gränsen och stannade ett par gånger till. Framme vid gränsen efter kl 11 gav jag honom beloppet vi hade kommit överens om men han var inte alls nöjd och ville ha mer, men det såg jag ingen anledning till varför han skulle få så jag lämnade honom och gick fram till gränsbyggnaden. Den vietnamesiska passpolisen skulle ha en dollar för att stämpla passet och sen var det en liten bit att gå till den laotiska byggnaden. Gränsstationen såg bra ut från utsidan men var väldigt ödslig och servicen var usel. Det fanns ett växlingskontor men det var ingen där så jag fick sitta och vänta medan någon gick iväg och väckte den som hade hand om det, och så satt det på flera ställen anslag som uppmanade att man skulle deklarera sin utländska valuta, men då hade alla redan försvunnit. Jag väntade en bra stund för att fråga om det och när immigrationsmannen slutligen kom tillbaka pekade jag på anslagen och försökte förklara att jag ville deklarera min valuta men ingen förstod någonting trots att det stod både på engelska och lao så det kan ju inte ha varit så viktigt. Eftersom ingen annan passerade gränsen så fanns det heller ingen att dela transport med till Lak Sao, 30 km från gränsen, men jag kunde åka ensam för 30.000 kip så det var överkomligt. Mot slutet kom det på några fler passagerare med flera hinkar med stora äckliga insekter, och en av dem välte så att de åkte ut på golvet. Jag var i Lak Sao vid 16-tiden och efter att ha ätit och konstaterat att det inte fanns någon vidare transport vid den tiden så tog jag ett rum och somnade meddetsamma. Jag var också på banken och växlade pengar. Den högsta sedelvalören motsvarar 5 SEK så jag fick feta buntar med 200 sedlar för en resecheck.

Onsdag 17 juli (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
Efter kl 6 på morgonen fanns det en direktbuss till Vientiane och färden tog 8 timmar. När man kommer från Vietnam känns det väldigt tomt på folk i Laos och Vientiane är en väldigt lugn huvudstad med stillsam trafik. Jag gjorde inget speciellt sedan jag kommit fram.

Torsdag 18 juli (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
Idag var jag på Cambodjas ambassad för att ansöka om visum. Först gick jag till turistbyrån eftersom ambassaden inte fanns med på kartan i guideboken, och sedan tog jag en tuk-tuk till ambassaden. Visumet blir klart till på måndag. Mannen på ambassaden menade att gränsen mellan Laos och Cambodja inte är öppen för utlänningar, men det kanske går ändå. För övrigt tog jag en vilodag idag då jag hade en del att fixa, läsa och skriva.

Fredag 19 juli (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
Idag hyrde jag cykel och trampade runt i Vientiane. Jag började med det guldglänsande templet Pha That Luang som är Laos nationalsymbol, och gick sedan uppför trapporna i Patuxai som påminner om Triumfbågen i Paris. Från toppen fick jag en god bild av Vientiane - det var väldigt mycket träd och grönska och inte mycket till stad. Stan har bara 130.000 invånare. I bakgrunden avtecknade sig en liten del av Mekongfloden. Det finns motorcyklar här också men inte alls sådana mängder som i Vietnam. Buddhistmunkar i orange tygstycken är en vanlig syn, främst vid de många templen förstås, men även ute på stan. Laos är klart billigare än Vietnam och inträdespriserna till stans sevärdheter var väldigt låga. Jag besökte en rad tempel, gick en runda på Morning Market och tog en promenad längs floden. I floden ligger den stora ön Don Chan och på andra sidan ligger Thailand. Vädret var perfekt, inte för varmt och inget regn.

Lördag 20 juli (Sisombat Guesthouse, Vang Vieng)
Nu använder jag inte tiden särskilt effektivt eftersom jag väntar på att visumet ska bli klart. Jag åkte till Vang Vieng norr om Vientiane, en klar omväg eftersom jag ska fortsätta åt samma håll sedan men någonting måste jag ju hitta på. Jag kom inte iväg förrän kl 11.30 och bussresan tog över 4 timmar. Det var gott om utlänningar på bussen. Framme i Vang Vieng regnade det, så det blev inte mycket mer gjort idag.

Söndag 21 juli (Sisombat Guesthouse, Vang Vieng)
Detta går inte så bra. Nu börjar jag känna att jag fått alltför lite gjort på alltför lång tid sedan jag kom till Laos. Det regnade oupphörligen hela dagen i Vang Vieng och de troligtvis vackra bergen längs floden låg insvepta i låga moln. Vang Vieng är ett av Laos turistcentrum men idag var det sannerligen inte mycket att ha med det här vädret. Jag hyrde en dålig cykel från stället där jag bodde och trampade iväg i regnkläder till den mest kända av grottorna här runtomkring, som ligger ganska nära. Grottan var rätt stor med passager åt olika håll. Den var till stor del upplyst, men jag fann en del av grottan som var iordninggjord med gång och trappsteg som saknade belysning. Tack vare att jag hade ficklampan med mig kunde jag utforska passagen som annars var helt kolsvart. På ett annat ställe i den upplysta delen kom jag ut till ett hål i bergväggen med utsikt över floden. Jag tänkte sedan åka till en annan grotta lite längre bort på andra sidan floden och hyrde en ny cykel eftersom den jag hade var så svårtrampad, bara för att finna att bron på kartan inte existerade! Vilken hopplös dag. I Vang Vieng träffade jag åter en tjej från Brasilien som jag mött tidigare i både Hanoi och Vientiane, och som reser på ett mer krävande sätt, nämligen per cykel.

Måndag 22 juli (Nattbuss Vientiane - Luang Prabang)
Jag tog en tidig morgonbuss tillbaka till Vientiane, tog en säng på Sabaidy Guesthouse och såg templet/muséet Haw Pha Kaew innan jag hämtade passet på Cambodjas ambassad kl 15. Istället för att vänta till imorgon med att åka till Luang Prabang tog jag en nattbuss kl 17. Bussen var packad till bristningsgränsen med folk, bagage och prylar av alla de slag, och jag tillhörde de otursamma som inte fick ett säte utan jag fick finna mig i att sitta på en stor säck i mittgången, vilket inte var helt bekvämt. Att bussen redan var smockfull hindrade inte att stanna längs vägen och ta upp ännu fler passagerare som fick kliva och klättra fram till något krypin bak i bussen. Det var ett flertal utlänningar med på bussen, och en del av dem gick av i Vang Vieng. Jag fick då ett säte fast det var inte mycket bättre eftersom det var trångt med plats och inte gick att fälla bak. Det spelades också musik i stort sett hela natten.

Tisdag 23 juli (Viradessa Guesthouse, Luang Prabang)
Det blev inte mycket sovit på bussen och vi var framme i Luang Prabang vid 4-tiden på morgonen. Vi var fem utlänningar som delade en tuk-tuk in till stan från busstationen, men vandrarhemmen var inte öppna så tidigt. Medan vi satt och väntade kom en lång rad munkar i orange tygstycken och gick förbi på trottoaren mellan två närliggande tempel. Vid 6-tiden kunde jag komma in på ett ställe men fick vänta till kl 8.30 innan jag fick en säng. Jag kunde ligga och sova på en soffa under tiden. Efter frukost lade jag mig och sov fram på eftermiddagen då jag gick upp för ett hastigt besök på Royal Palace Museum innan det stängde kl 16. Man var tvungen att lämna ifrån sig både kamera och vattenflaska. Sedan blev det en kvällspromenad längs Mekongfloden.

Onsdag 24 juli (Viradessa Guesthouse, Luang Prabang)
Luang Prabang är med på Unescos världsarvslista för sina många tempel, och idag hyrde jag cykel och såg en hel del av dem. Jag tog mig också ut till Wat Pa Phon Phao en bit utanför stan, där det finns en pagod från 1988 med fem allt mindre våningar som man kunde gå upp i. Det var väggmålningar hela vägen uppigenom, och på den nedersta våningen var det ett flertal förfärliga scener av tortyr och massmord i olika varianter. Jag har sett liknande motiv i ett tempel inne i stan men inte haft någon att fråga om dem. Fantastiskt nog så träffade jag schweizaren som var med på bussen till Dalat i Vietnam och senare på DMZ-turen. Han bara kom gående på en gata där jag cyklade. Fram på kvällen gick jag uppför trappstegen på berget Phu Si mitt i stan med tempel och flott utsikt över stan och Mekongfloden. Det var dock en del träd ivägen så det var inte fri sikt i alla riktningar.

Torsdag 25 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Idag blev en lång dags åkande med start från Luang Prabang kl 7.30. Först songthaew fem timmar till Udomxai. Det var obekvämt då jag återigen blev sittandes på en säck på golvet större delen av tiden. Jag ställde mig senare ute längst bak vilket var helt klart bättre tills det började regna. Med på färden var en japan och en amerikan. I Udomxai fortsatte vi med en buss och det blev ingen tid till mat utöver en sandwich. Bussen var iallafall klart bekvämare och tog ungefär lika lång tid till Luang Nam Tha längs en grusväg omgiven av grönska. Vid en plats på vägen blev det stopp då en lastbil med en klumpig vägarbetsmaskin på flaket hade kört fast i lera och stod med en kraftig lutning. En bärgningsbil hade precis kommit dit när vi stannade och hade stora problem att själv ta sig förbi i lervällingen vid sidan om lastbilen. Ett intensivt arbete med att skyffla undan lera runt hjulen gav slutligen resultat och bärgningsbilen kunde komma över på andra sidan. Ett antal utlänningar som fanns med på bussar i vardera riktning hade samlats för att se på skådespelet tillsammans med lokalbefolkningen. Bärgningsbilen spydde ut svart rök över publiken när den gasade på i leran. Att sedan få upp lastbilen ur leran var värre och tiden gick utan att det hände mycket. Jag lade märke till att folk började gå på vår buss som stod parkerad ett stycke bak, och jag gick dit för att se vad som försigick. Jag kom precis i tid innan de backade iväg och tog en lerig sidoväg för att komma runt blockeringen. Amerikanen kom springande och hoppade på en liten stund efter att vi svängt in på sidovägen, men japanen blev kvar. I en lerig uppförsbacke gick det inte riktigt så vi fick gå ut och skjuta på. Tillbaka på vägen på andra sidan stack amerikanen iväg för att hämta japanen som måste ha blivit förskräckt över att bussen hade åkt iväg, och sedan kunde vi fortsätta mot Luang Nam Tha. Stan har bara elektricitet mellan kl 19-22.

Fredag 26 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Idag blev det inte mycket gjort förutom att ordna en båttur för imorgon med amerikanen från bussen igår och två andra. Vi gjorde det på Nam Ha Ecoguide Service Information Centre. Det var tal om vandring också, och det skulle vara minst 4 personer för respektive alternativ, så det gällde att få ihop folk och enas om vad vi skulle göra. Först var vi där på förmiddagen och kom tillbaka kl 15 då några till hade anmält sig.

Lördag 27 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Kl 9 åkte vi tuk-tuk ner till båtläget och satte iväg i en långsmal motorbåt med en guide och några som körde. Det gick undan i en väldig fart och vi hade flytvästar på. Båten navigerades skickligt på floden mellan uppstickande träd och vid sidan om eller igenom forsar som på sina ställen var rätt så vilda. Vi kom inte så långt som det var meningen utan fick vända tillbaka vid en kraftig motström. Det regnade en hel del, jag hade regnkläderna med som tur var, och på tillbakavägen besökte vi tre byar. Den första var vackert belägen med hyddor, grisar och utsikt över grön bambuskog på sluttningen på andra sidan floden, fast byborna var borta och jobbade så det var väldigt lite folk i byn. I den andra byn åt vi lunch som stod framdukad när vi kom, men den tredje byn var inte så intressant. Den var större och modernare, och det var väldigt lerigt när vi gick från båten. Det kändes mest som tidsutfyllnad och vi var tillbaka i Luang Nam Tha redan före kl 15 fast turen skulle vara 7 timmar. Vet inte om det var avsiktligt eller om de faktiskt inte visste att vi inte kunde åka hela vägen, men det var hur som helst en trevlig utflykt. Vi ordnade sedan vandring för imorgon.

Söndag 28 juli (Darasavath Guesthouse, Luang Nam Tha)
Samma tid som igår åkte jag, amerikanen och fyra andra plus samma guide iväg i en tuk-tuk till startpunkten för vandringen. Först genom risfält på smala upphöjningar. De andra gick väldigt långsamt och kom efter medan jag höll takt med guiden. Vid ett tillfälle gav marken vika för mig och jag trillade pladask ner i det blöta risfältet med ryggen nedåt. Vi kom förbi en by, vadade genom ett par mindre vattendrag, och kom sedan till skogen där de riktiga strapatserna började. Leriga uppför- och nedförsbackar med tät vegetation, och allra värst, blodiglar. Jag fick aldrig någon men var helt paranoid och kollade skorna hela tiden. Några gånger hade jag dem krypandes uppför skorna och fick ta bort dem med en pinne. Några av de andra i gruppen blev bitna. Ute ur skogen gick vi på en torrare väg till byn där vi åt lunch. För att komma vidare sedan fick vi korsa en bredare flod där bron hade försvunnit sedan någon månad tillbaka. Vattnet gick upp över knäna och var starkt strömmande. Sedan mera risfält och på slutet klev vi upp på en kulle till en pagod innan vår tuk-tuk tog oss tillbaka till stan. Vi var tillbaka efter kl 16. Det var ingen lätt vandring med mycket lera och jag är glad att jag inte tog 2- eller 3-dagarsvarianten.

Måndag 29 juli (Dong Sanguane Hotel, Udomxai)
Jag mår inte så bra sedan igår, har haft diarré och buksmärtor om morgonarna, fick huvudvärk under vandringen och jag fortsatte känna mig krasslig idag. Så istället för att åka till Muang Sing som planerat blev det buss tillbaka till Udomxai kl 12. Jag hade lindrig huvudvärk och en feberliknande känsla under bussresan. I badrummet på stället som jag tog in på var det extremt mycket myror och väggen var helt täckt av dem, men senare var de borta!

Tisdag 30 juli (Boupha Guesthouse, Muang Ngoi Neua)
Nu börjar det bli rätt så frustrerande att allting går så sakta, speciellt när jag inte mår bra. På busstationen i Udomxai träffade jag återigen den cyklande brasilianaren, hon var på väg till Kina och skulle ta bussen eftersom visumet gick ut idag men det såg visst mörkt ut med att fylla upp bussen i tid. Jag kom bara till Nong Khiaw och sen fanns det ingen mer transport idag. Istället för att stanna där över natten tog jag en båt en timme längs floden Nam Ou till Muang Ngoi Neua, en liten by som bara kan nås med båt och som inte har några motorfordon. Byn har blivit ett populärt turisttillhåll och konkurrensen mellan de många ställena att bo gör att priserna är mycket låga. Men det är enkel standard - duschen var i form av en skopa som man häller vatten över sig med från ett kar, och elektricitet finns bara några timmar på kvällen. Restaurangerna har inte hälften av vad som finns på menyerna. Jag tog en promenad på kvällen i den mycket trivsamma byn bland barn som lekte och hoppade rep. Hade gärna stannat här en dag extra men nu vill jag bara till Phonsavan så fort som möjligt.

Onsdag 31 juli (Nattbuss Vieng Kham - Nam Noen)
Idag regnade det så det var lika bra att jag inte stannade. Båt tillbaka till Nong Khiaw fanns inte förrän kl 9, och den kom iväg först kl 9.20, och transport till Vieng Kham skulle finnas kl 10. Det var väldigt lerigt och besvärligt på väg till och från båten, speciellt med packningen, och båten packades till bristningsgränsen med folk. Men nu åkte vi med strömmen så det gick fortare, och transporten till Vieng Kham var kl 10.30 så det gick precis. Jag fick sällskap av en engelsk tjej som också skulle till Phonsavan. Fick gå ut och skjuta på en gång och blev helt nedstänkt med lera, och en annan gång gick chauffören ut och satte igång att hacka i vägen en bra stund, helt onödigt eftersom det var nedförslutning och inga problem. Framme i Vieng Kham tidig eftermiddag var allting stendött och vi blev sittandes med en familj i en hydda vid "busstationen" hela dagen i väntan på en förbipasserande buss som skulle komma någon gång mellan kl 23-03 eller eventuellt någon gång under eftermiddagen. Trafiken var obefintlig så det fanns inga möjligheter att lifta heller. Familjen hade fått försändelser från turister som väntat med dem, bl.a. ett Bamsepussel från ett par svenskar! På väggen utanför satt en liten apa fastbunden i ett kort snöre. Jag lekte en del med den för att fördriva tiden, men det var förstås rätt grymt att ha den sådär. Fram på kvällen när strömmen kom turades vi om att spela våra medhavda CD-skivor, fantastiskt nog hade de en DVD-spelare i hyddan! Vi åt med familjen och efter att strömmen var slut kl 22 turades vi om att sitta med stearinljus och hålla utkik efter bussen medan den andre sov. En kvart efter midnatt kom bussen. Den var naturligtvis redan full och vi fick sitta på rissäckar i mittgången, vilket var extremt obekvämt.

Torsdag 1 augusti (Phou Kham Guesthouse, Phonsavan)
Framme i Nam Noen vid 10-tiden bytte vi till en tuk-tuk av större modell för ytterligare fem timmars färd till Phonsavan. Det luktade hemskt illa av bensinångor av och till. Det här var minsann en dryg resa från Luang Nam Tha!

Fredag 2 augusti (Phou Kham Guesthouse, Phonsavan)
Efter att ha sovit ut hyrde jag en tuk-tuk till närliggande Plain of Jars med en timmes väntetid. Det finns tre platser man kan besöka men den närmsta är också den största så jag nöjde mig med den. Området består huvudsakligen av en kulle och ett fält med ett hundratal jättelika stenkrukor. De flesta finns nere på fältet, men den största var uppe på kullen. Eftersom det är regntid var det mycket vatten i krukorna. Man vet inte säkert vad de hade för funktion, men det finns ett antal teorier. Där fanns också en grotta, och en annan kulle som jag gick upp på med utsikt över området, med enstaka krukor längs vägen upp. Tillbaka i Phonsavan tog jag en promenad till ett krigsmonument med utsikt över stan. Gamla bombskal från kriget är en vanlig syn här och de används till allt från staket och skyltpelare till blomkrukor. Buksmärtorna har upphört nu, har haft dem varje morgon de senaste fem dagarna.

Lördag 3 augusti (Orchid Guesthouse, Vientiane)
Resan från Phonsavan tillbaka till Vientiane var helt vansinnig. Kl 9 satte vi iväg med tre kraftiga lastbilar fullpackade med folk, efter att ha suttit och väntat i dem över en timme. Det var många utländska turister med på lastbilarna. Först någon timme med asfaltväg, och sedan började det. Vägen var en enda sörja av lera och lastbilarna fick verkligen kämpa sig fram, ofta med kraftig lutning. Vi körde fast ordentligt flera gånger, och varje gång tog det uppemot en timme att komma loss. Metoder som användes var bl.a. att gräva med spadar, dragrep, och en gång försökte de t.o.m. skjuta på en av lastbilarna med en annan. Det var bisarrt att se hur lastbilarna kravlade i leran utan att riktigt komma någonstans. Vid ett tillfälle då vi stod stilla i leran kom en flock vattenbufflar som skulle förbi. De klafsade sig fram med lera gott och väl upp över kroppen, och de som drev på piskade dem ilsket med pinnar. De t.o.m. kastade sten mot bufflarna eftersom det var svårt för dem själva att ta sig till dem. Det här var utan tvekan den absolut värsta vägen jag någonsin har åkt på. Det hela var kul och underhållande tills vi själva fick ge oss ut i leran då de ville att vi skulle stiga av för att göra lastbilarna lättare. Jag tog fel väg på ett ställe och sjönk ner till knäna i leran. En grupp lokalbefolkning fick sig ett gott skratt medan jag kämpade för att komma upp. Klantigt nog hade jag inte tagit av mig sandalerna och de gick sönder när jag drog upp dem ur leran. Framme på andra sidan lervägen efter kl 16 väntade bussarna till Vientiane och andra ställen. Vet inte hur långt vi hade åkt från Phonsavan då, men det kan inte ha varit många mil. Som om det inte var nog med sandalerna lyckades jag även förstöra shortsen - jag rev upp ett stort hål i dem mot det vassa armstödet i bussen. Vi var framme i Vientiane efter kl 1 på natten och vi var sju utlänningar som delade en tuk-tuk i jakt på rum. Efter att ha åkt runt till ett flertal ställen fick vi slutligen napp. Jag ville inte gärna ta ett eget rum för det skulle blivit dyrt, men jag kunde sova på golvet i ett rum med två fransmän och de ville inte ha några pengar för det.

Söndag 4 augusti (Sabaidy Guesthouse, Vientiane)
På morgonen flyttade jag till det billigare Sabaidy Guesthouse, och dagen ägnade jag åt internet och ärenden som att köpa nya sandaler, fast jag var inte helt nöjd med dem så jag får se om jag står ut med dem eller om jag måste köpa nya igen. Jag sydde också ihop shortsen men de blev ju inte så snygga.

Måndag 5 augusti (Phonsavanh Hotel, Pakse)
Jag var vid busstationen i god tid för bussen till Pakse som gick efter kl 9. Det var en dryg resa och jag fick aldrig riktigt chans att få något att äta utöver någon enstaka brödbit och en och annan banan, så jag var väldigt hungrig framme i Pakse vid midnatt men kunde inte göra mycket åt det utan väckte en kille på ett hotell och gick och lade mig.

Tisdag 6 augusti (Phonsavanh Hotel, Pakse)
Efter att ha sovit ut och ätit fick jag tag på en stor tuk-tuk till Champasak som inkluderade färjan över Mekongfloden. Vidare med motorcykeltaxi till ruinerna vid Wat Phu Champasak som inte var så väldigt imponerande. Man gick uppför en lång stentrappa mot bergssluttningen för att nå den översta platån med utsikt mot Mekongfloden. Det kom en rejäl skur när jag var där uppe och jag tog skydd under ett tak. Tillbaka vid färjekorsningen blev det en betydligt mindre färja tillbaka, och jag delade en tuk-tuk tillbaka till Pakse med ett tjeckiskt par.

Onsdag 7 augusti (Souksomphone Guesthouse, Attapeu)
Idag tog jag en buss 5 timmar till det lite mer avlägsna Attapeu, och efter att ha ätit lade jag mig och sov fram på eftermiddagen eftersom jag var rätt så trött.

Torsdag 8 augusti (Souksomphone Guesthouse, Attapeu)
Här är inte så många turister, och det var väl den främsta anledningen till att jag kom hit eftersom det inte finns något speciellt att se här. Igår såg jag två andra turister på stället där jag bor, men jag har inte sett någon idag. Jag gick omkring en del i stan som kändes väldigt fridfull och avkopplande. Det är en riktig "garden village" med palmer och annan grönska hängandes över gatorna och enkla hus innästlade bland vegetationen. På vissa av gatorna, särskilt de oasfalterade, känns det mer som att man är ute och går i skogen än att man är i stan. Fram på eftermiddagen åkte jag över på andra sidan floden och hyrde en stor tuk-tuk för att ta mig till en liten by vid namnet Pa-am omkring 30 km österut på vägen mot Vietnam. Ho Chi Minh-leden gick förbi här, och det skulle finnas en intakt rysk missilavfyrare men det var tydligen på andra sidan en flod som var lite för djup och strömmande för att jag skulle ha lust att ta mig över om jag inte var tvungen. Det var alltså en ganska meningslös tur, men något fick jag ju hitta på. Tillbaka i stan träffade jag en 19-årig munk som kom cyklandes. Han talade lite engelska och jag följde med honom till hans kloster.

Fredag 9 augusti (Mekong Guesthouse, Muang Khong)
Idag åkte jag tuk-tuk från Attapeu med byte i Pakse till ön Don Khong i Mekongfloden, nära gränsen till Cambodja. Jag var framme vid 15-tiden och åkte båt över till ön. Det här området kallas Si Phan Don som betyder "4000 öar" och är en arkipelag i Mekongfloden vid dess bredaste punkt.

Lördag 10 augusti (Mekong Guesthouse, Muang Khong)
Jag hyrde cykel och tog mig runt ön, kom iväg efter kl 9. På ett ställe var det ett smalt men djupt vattendrag tvärs över vägen men en man tog mig och cykeln över i en liten och långsmal båt. Själv gick han bredvid med vatten upp till halsen och drog båten för hand. Ön är så stor att det kändes mest som att vara ute på landsbygden med mycket risfält, fast det var ju platt hela vägen förstås, och ibland skymtade Mekongfloden fram. Jag var tillbaka efter ca 5 timmar och pratade med en kille från Iran om att ta en båt till Don Khon längre söderut redan idag, men han ångrade sig. Senare fann jag en man som hade en båt imorgon bitti så jag åker då.

Söndag 11 augusti (Mr Bounphan Guesthouse, Ban Khon)
Kl 8 åkte vi iväg mot Don Khon vilket tog en timme. Don Khon och närliggande Don Det, som är sammanlänkade med en bro, är klart finare och trevligare än jätteön Don Khong och med mer palmer. Här kan man ligga i hängmatta och se Mekongfloden glida förbi. Jag kom fram precis i tid för att komma med en båt med fyra andra till Khon Phapheng Falls, så det var bra timat för en gångs skull. Båten lade till före fallets topp, och så fick man gå på en asfaltväg för att komma runt till utkikspunkten vid fallet. På vägen lyckades jag gå rakt in i en stor sten som låg på marken som jag inte såg eftersom vi pratade, och jag fick ett ömmande skrapsår på foten då jag gick barfota i sandalerna. Jag har hört folk säga att det här är det största vattenfallet i Sydostasien, fast det är inte riktigt ett vattenfall utan en mycket kraftig och dånande fors i Mekongfloden. Plötsligt var alla borta så jag gick tillbaka till båten men de hade gått iväg på en tur vid fallet och kom till till båten efter ett tag. På väg tillbaka åkte vi mot strömmen och ibland var det som att vi knappt rörde oss. Senare på eftermiddagen tog jag och två av de andra från vattenfallsturen ytterligare en båttur för att se delfiner. Vi gick först till en annan sida av ön och tog därifrån en båt i riktning mot Cambodja. Vi hade Laos på ena sidan och Cambodja på den andra, och lade till där hela floden går in i Cambodja vilket markerades av en flagga och en hydda med en gränsvakt. Vi satte oss på en bänk där och kunde då och då skymta delfiner ute i floden. Från båten såg vi dock inga delfiner. På kvällen drog en brummande generator igång för att ge ljus till restaurangen, och till rummen och toaletten fick man använda ficklampa eller gaslampa som fanns att låna.

Cambodja

Måndag 12 augusti (Piphop Thmei Guesthouse, Stung Treng)
Jag gav mig iväg tidigt eftersom jag inte riktigt visste vad jag hade att vänta, det var dock onödigt. Frukost kl 6 och sedan båt till Ban Nakasang. Vidare på motorcykel till gränsen vid Voen Kham. Gränsen ligger vid floden fast det var inte där som vi var igår så jag vet inte riktigt hur det hänger ihop. Jag blev precis av med mina kip, har använt en och annan bahtsedel de senaste dagarna för att få dem att räcka hela vägen. Att passera gränsen här var smidigt men dyrt, och absolut att föredra framför att göra en lång omväg runt i Thailand och sedan behöva komma tillbaka samma väg. Jag har pratat med flera som har korsat gränsen här nyligen så jag tvivlade inte på att den var öppen, och jag visste att gränsvakterna skulle kräva mig på pengar. Mannen som stämplade passet på Laossidan ville ha US$5 vilket jag betalade efter viss tvekan fast han hade säkert gått med på mindre eller kanske t.o.m. ingenting. Över på andra sidan floden skulle gränsvakterna för Cambodja ha ytterligare US$5 för att stämpla passet, och antydde den långa omvägen som man måste ta ifall de inte låter en passera här. Den här gången föreslog jag att de kunde få US$2 istället och de gick med på det i stort sett med en gång. Någon kontroll av bagaget var det inte tal om. Vad som verkligen var dyrt var dock inte dessa inofficiella gränsavgifter utan båten vidare till Stung Treng som gick loss på US$30. Jag prövade lite lätt att få ner priset men det var ju meningslöst eftersom jag inte hade någon som helst prutkraft i det läget - utstämplad ur Laos och bara en båt, inga andra passagerare. Färden längs Mekongfloden till Stung Treng tog 1½ timme. Regnet hängde i luften hela vägen sedan starten på morgonen, men det blev inget av det förrän fram på eftermiddagen när jag var i Stung Treng. Jag var framme i stan efter kl 10 och satte mig vid ett bord utanför en restaurang och tog en fruktsallad och funderade på vad jag skulle göra. Där fanns en kille som talade bra engelska och som kunde hjälpa till med det mesta inklusive växla pengar. Pickup till Ban Lung finns bara på morgonen, och det var tal om motorcykel men nu har jag spenderat tillräckligt med pengar idag så jag tog ett rum och stannade här och tog det lugnt istället. Stan var rätt så trivsam och jag tog en promenad längs floden.

Tisdag 13 augusti (Labansiek Hotel, Ban Lung)
Färden till Ban Lung var fullständigt sinnessjuk. Killen på restaurangen sa att det skulle ta "4½ timme". Jo jo. Vi kom iväg kl 8.30 från Stung Treng med en pickup som var lastad med så mycket lådor, rissäckar och kokosnötter att bakutrymmet kom upp i höjd med taket på förarhytten. Där inne fanns plats för en handfull personer men inte för mig utan jag fick sitta ute och uppe på en presenning över lasten tillsammans med några andra. Jag satt längst ut på sidan och höll ett stadigt tag om presenningen för att inte falla av när vi svängde eller körde ner i hål i vägen. Det gällde att följa med och ibland ducka för grenar som hängde ut över vägen. Det regnade i stort sett hela dagen, ibland mer, ibland mindre och korta stunder höll det upp. Jag hade regnkläder och regnskydd på ryggsäckarna men det hjälpte inte så bra utan ryggsäckarna blev delvis blöta, och regnkläderna var inte täta så mitt anteckningsblock gick till helvete viket var det värsta med den här dagen. Även passet och dagboken blev blöta men klarade sig någorlunda. I fortsättningen lär jag plasta in de viktigaste sakerna innan jag åker ut på en sån här tur igen. Vägen var bra till att börja med men blev betydligt sämre när vi hade kört ett tag med hål och lera, fast det var inte i närheten av så illa som vägen från Phonsavan i Laos. Det var inte mycket trafik, en och annan motorcykel, pickup och lastbil. Vi fick punktering mitt ute i ingenstans och efter att ha mekat en bra stund verkade de ge upp och stoppade en motorcyklist som kom förbi, och en kille lånade den och körde iväg. En stund senare kom en lastbil som stannade och hjälpte till att fixa däcket, men det tog väldigt lång tid. Inte så länge efter att vi slutligen kunde köra vidare körde vi fast ordentligt i leran och blev stående på nytt. Chauffören gav sig ut och krälade i leran under pickupen. Det tog en bra stund men vi kom loss till slut med hjälp av en jeep som bands ihop med vår pickup med en stock. Det råder iallafall ingen brist på kreativitet, och de har med sig alla möjliga slags verktyg och alla stannar och hjälps åt när det behövs. Då vi kom loss blev jag erbjuden att sitta inne hos chauffören resten av resan vilket var helt underbart eftersom det fortfarande regnade. Det var dock inte helt bekvämt det heller. Jag kunde då konstatera att vi makalöst nog inte hade några vindrutetorkare, och när det regnade som mest var det knappt att man kunde se vägen. Skymningen kom vid 18-tiden och det var mörkt innan vi var framme i Ban Lung kl 18.45, och strålkastarna var väldigt svaga. Jag hade en kackerlacka och en stor ödla i mitt rum på kvällen men det brydde jag mig inte om.

Onsdag 14 augusti (Labansiek Hotel, Ban Lung)
Idag har jag återhämtat mig efter gårdagens hårda prövning. Jag köpte en ny miniräknare eftersom den hade gett upp, och ett nytt anteckningsblock, och så återställde jag mina anteckningar efter bästa förmåga. Jag ringde också ett kort samtal till farmor som fyllde år igår. Det var fördröjning på linjen. Det var förvånande många utlänska turister på en restaurang här i stan och vi fick ihop en grupp för att hyra en bil med chaufför imorgon.

Torsdag 15 augusti (Labansiek Hotel, Ban Lung)
Det var ett väldigt velande fram och tillbaka över vilket fordon vi skulle åka med eftersom det var trångt om plats och vi kom iväg först kl 9 i en jeep. Vi åkte till Voen Sai där vi tog en båt över San River för att besöka en by. Chauffören talade ingen engelska och följde inte med till andra sidan så vi var rätt så förvirrade. Jag vet inte om vi hittade till den byn som det var meningen att vi skulle se, men det vi såg var inte särskilt intressant. På väg tillbaka till Ban Lung stannade vi vid en annan by som var mycket mer intressant. Efter lunch i Ban Lung åkte vi och tittade på två vattenfall. Det andra var bäst och där kunde man gå in bakom fallet på en avsats. En tjej i gruppen halkade i leran och kanade ner i backen då hon var på väg ner för att se fallet framifrån. Vi avslutade turen med att sitta och koppla av vid den runda kratersjön Boeng Yeak Loam, fast det var lite drygt med 4000 riel i inträde. Vi hade tur med vädret idag.

Fredag 16 augusti (Piphop Thmei Guesthouse, Stung Treng)
Jag var vid pickup-stationen kl 7 men det hände inte mycket förrän vid 9-tiden. Det var ett väldigt velande fram och tillbaka över vilken pickup vi skulle åka med och om man skulle få sitta inne eller ute. Principen först-till-kvarn verkar inte gälla här. Det blev iallafall att jag fick sitta inne till slut. Det kostar lite mer än att sitta ute men är klart värt det om det regnar. Idag var det dock inte nödvändigt eftersom det inte regnade, men det kan man ju aldrig veta. Det var samma chaufför som sist, men idag hade vi inga problem och stannade bara en gång för att hjälpa en annan pickup som hade kört fast i lera. Jag såg en motorcykel med två fastbundna grisar. Vi var framme i Stung Treng efter endast 4½ timme, och jag kunde koppla av resten av dagen. Jag skaffade båtbiljett till Kompong Cham för imorgon, men reagerade på att de skulle ta mer betalt av utlänningar samtidigt som de inte hade någon speciell utlänningsbiljett med det högre priset på. Hur ska man då kunna veta att man betalar ett korrekt pris? Märkligt nog kunde killen på restaurangen sälja en "rabatterad" utlänningsbiljett, och jag blev inte riktigt klok på hur det hela hängde ihop.

Lördag 17 augusti (Kim Srun Guesthouse, Kompong Cham)
Expressbåten till Kompong Cham avgick kl 7.30 och färden längs Mekongfloden tog 6 timmar med en timmes stopp i Kratie. Det var en avlång, medelstor båt och det gick undan i en väldig fart. Det var inte så trevligt att sitta inne eftersom det fanns myggor, var trångt om plats och man såg inte så bra genom de smutsiga fönstren. Så jag tillbringade större delen av tiden vid trapporna till utgångarna i ett utrymme bakom han som körde båten, samt ståendes ute och sittandes på taket. Att sitta på taket var klart trevligast, men faktorer som gjorde att man inte ville sitta där för länge var vind, högt motorljud och regn. Det regnade dock väldigt lite. Framme i Kompong Cham fick man gå på en smal bräda över vattnet vilket var obehagligt med den stora ryggsäcken. Jag åkte med en motorcykelkille till en restaurang och hade inte bestämt om jag skulle stanna här eller fortsätta direkt till Phnom Penh, men efter att ha läst hans bok med varma rekommendationer från andra turister bestämde jag mig för att ta en tur med honom några timmar på eftermiddagen. Han var trevlig och talade bra engelska, och vi besökte Wat Nokor samt två kullar en bit utanför stan med tempel på toppen. De kallades "woman hill" och "man hill" och det fanns en gammal historia som förklarade de här namnen. Från woman hill var det utsikt över det platta landskapet, och på man hill fanns det apor som klättrade i träden och som man kunde kasta nötter till. Vi åkte också över till andra sidan bron som invigdes i december och som är den enda bron över Mekongfloden i Cambodja. På andra sidan håvade folk upp små fiskar som såldes medan de fortfarande levde. Efter turen tog jag en promenad i stan som är väldigt stillsam för att vara landets tredje största, men liksom i Laos finns inga storstäder i Cambodja förutom Phnom Penh.

Söndag 18 augusti (Capitol Guesthouse, Phnom Penh)
Jag kom iväg lite sent och tog en minibuss ett par timmar till Phnom Penh. På vägen stannade vi för att tanka i Skuon, en liten stad som är känd för sin unika specialitet - friterade spindlar! Försäljare kom med brickor fullstaplade med dessa spindlar och jag passade på att köpa genom fönstret. För 1000 riel fick jag fyra stycken i en plastpåse. Det är inga små spindlar vi pratar om, och det är meningen att de ska ätas ungefär som krabbor. Jag hade verkligen ingen lust att smaka. Framme i Phnom Penh tog jag en motorcykel till Capitol Guesthouse och ägnade eftermiddagen åt internet. Den tillhörande restaurangen hade "Humbeguer with Frenc Fried" på menyn.

Måndag 19 augusti (Capitol Guesthouse, Phnom Penh)
Idag hyrde jag cykel och trampade runt i Phnom Penh. Det var perfekta förhållanden - stan är helt platt, det var inte för varmt och regnade inte, cykeln var lättrampad och bra och trafiken inte alls så intensiv som i de stora städerna i Vietnam. Det var dock lite svårt att hitta ibland och jag körde vilse några gånger. Jag besökte Tuol Sleng Museum som inte var en särskilt trevlig plats. Det var ett fängelse under Khmer Rouge-regimen under den senare hälften av 70-talet. De tog helt enkelt en skola och byggde om den till fängelse och tortyrcentrum. Stället ligger mitt i tätbebyggelse en liten bit från centrum, så upplägget känns lite märkligt för ett fängelse. Men här hände fruktansvärda saker och dagens museum innehåller vägg upp och vägg ner med svartvita fotografier av fångar, hemska målningar som visar olika tortyrmetoder och glasmontrar fulla med kranier, en del med stora sprickor från misshandel. Det som Khmer Rouge gjorde med Cambodja är jämförbart med nazismen och ett par miljoner dog under de fyra åren som regimen varade. En bra illustration i muséet var konturerna av landet fylld med dödskallar. Senare såg jag också Royal Palace med Silverpagoden, en uppsättning imponerande byggnader samt en lång räcka med fina väggmålningar.

Tisdag 20 augusti (Capitol Guesthouse, Phnom Penh)
Idag åkte jag på motorcykeltur med Mr Call, en trevlig kille som jag varmt hade rekommenderats av amerikanen i Luang Nam Tha. Jag kontaktade honom via e-mail när jag kom till Phnom Penh och träffade honom idag kl 8 vid Narin Guesthouse. Eftersom jag gör stan per cykel så åkte vi istället ut ur stan, först till Choeung Ek Killing Fields dit torterade fångar från Tuol Sleng fördes för avrättning. Här finns många massgravar och ett minnesmonument fyllt med 8000 människoskallar. Vi fortsatte söderut till Tonlé Bati, ett tempel från Angkortiden. Jag såg inga andra turister där och det var kanske inte så konstigt för templet var inte särskilt imponerande och inträdet lite väl dyrt. När vi kom dit blev jag överfallen av småflickor som ville sälja blommor, och inne i templet var det två gamlingar som var väldigt envisa med att försöka visa mig runt och förväntade sig att få betalt för det. Men motorcykelkillen var trevlig att prata med så det gjorde inte så mycket att attraktionerna vi besökte inte var så spektakulära. I biljetten ingick en dricka på en restaurang vid floden, och vi åt lunch i närheten innan vi fortsatte till Phnom Tamao, som är Cambodjas främsta zoo. Först gick jag upp på en kulle medan motorcykelkillen väntade, och där blev jag visad runt av en ung munk till alla möjliga olika tempel, plus utsikt över de gröna omgivningarna. Det kom en rejäl skur medan jag var där uppe. Sedan körde vi runt i zooet, första gången jag har sett ett zoo per motorcykel men det behövdes här för det var ett stort område. Vi fick se lejonen och tigrarna matas med levande kycklingar som kastades högt i luften över stängslet. Det regnade sedan på vägen tillbaka till Phnom Penh och vi var tillbaka kl 16.30.

Onsdag 21 augusti (Capitol Guesthouse, Phnom Penh)
Idag fortsatte jag cykla i stan och besökte bl.a. Nationalmuséet och Wat Phnom. Jag blev stoppad av en grupp trafikpoliser på en gata som teoretiskt bara var för biltrafik, och en av dem sa med typiskt korrumperat tonfall att "you know, this street no bicycle no motorbike; when you make mistake, you pay money to the police". De stoppade mig naturligtvis bara för att jag var utlänning, men efter att ha påpekat att jag inte var den enda cyklisten och att det vimlade av motorcyklar så viftade de iväg mig.

Torsdag 22 augusti (Da Da Guesthouse, Sihanoukville)
Jag tog en buss söderut till Sihanoukville på kusten. Bussen gick direkt från Capitol Guesthouse och vägen är helt utmärkt, så det var väldigt bekvämt och resan tog lite över tre timmar. De tog oss t.o.m. till valfritt boende i stan, dock mot en ytterligare avgift men lika gärna det som att ta en motorcykel. Cykeln jag hyrde var usel och lade av efter ett hundratal meter, och den andra jag fick var marginellt bättre. Men jag trampade ändå runt till de olika stränderna. Först kollade jag in järnvägsstationen som såg ut att ha sett sina bästa dagar, och det var en mindre vattendamm framför ingången. Jag var övertygad om att den var nedlagd och på väg att gå igen, men tog ändå och klev in över en kedja och visst tusan fanns där en engelsktalande man som kunde informera mig att tåget till Kampot skulle gå någon gång mellan kl 8 och 9 imorgon. Sihanoukville är utspritt så det var bra långt att cykla till de fyra stränderna, och sadeln var mycket obekväm. Stränderna har slående namn som Victory Beach och Independence Beach, och vid Ochheuteal Beach slog jag mig ner för att koppla av. Det visade sig dock inte vara särskilt avkopplande då jag snart var omringad av ett gäng ungar som insisterade på att jag skulle köpa snacks av dem, och när jag reste mig för att gå kom ett par killar och skulle ha betalt för att jag suttit i stolen, men det tyckte jag att de borde ha sagt tidigare eller att det borde ha funnits en skylt om det.

Fredag 23 augusti (Ta Eng Guesthouse, Kampot)
Tåget gick mycket riktigt efter kl 8, men att åka tåg i Cambodja är en något udda upplevelse. Det är inget populärt transportmedel och tåget var mer eller mindre ett godståg med en enda passagerarvagn längst bak, och den var inte ens halvfull. Även påstigningen var märklig - passagerarvagnen stannade aldrig vid plattformen utan man fick ta sig bort till den genom buskar och snår. Billigt var det iallafall. Det kokades ris och kött till de fåtaliga passagerarna, och det fanns kalla drickor. Det är ett extremt långsamt sätt att färdas och tågen kryper fram i en hastighet av omkring 15 km/h, så de 10 milen till Kampot tog dryga 8 timmar inklusive ett långvarigt stopp. Ibland kunde man se folk kliva upp på godsvagnarna och ta sig bort till loket. Det visade sig faktiskt kunna vara ett förvånansvärt bekvämt sätt att resa eftersom det fanns möjlighet att ligga i hängmatta vid fönstren och se landskapet sakta glida förbi, istället för att sitta på de hårda träbänkarna. Men jag blev inte klok på om det var tågets hängmattor eller om passagerarna själva hade haft med sig dem, och andra gången jag lade mig i en av dem revs den sönder. Framme i Kampot klev folk från olika ställen att bo på, märkligt nog för det kan ju inte vara många turister som kommer med det här tåget. En kille tog hand om min packning innan en annan kom från ett ställe som hade varit mycket bättre med billigare rum och tur till Bokor. Stället jag hamnade på låg dessutom opraktiskt till och det fanns ingen restaurang i närheten. Där fanns också påfrestande folk som alltid skulle veta vart man var på väg och ville att man skulle åka med dem. Och det var ett väldigt oväsen på kvällen. Jag tog mig bort till det andra stället och bokade turen till Bokor för imorgon.

Lördag 24 augusti (Ta Eng Guesthouse, Kampot)
Oväsendet startade igen vid 5-tiden på morgonen med folk som spelade och sjöng. Jag blev hämtad vid 8-tiden men de kom inte in eftersom det inte uppskattas att man anlitar någon annan. Vi var en grupp på 8 personer (två svenskar var med) och vi åkte upp till Bokor National Park i en pickup sittandes bak på flaket. Det tog ett par timmar uppför berget på den knaggliga vägen genom jungeln. Vi gjorde en jungelvandring på 2 timmar till Popokvil Falls. Stigen var ofta blöt och lerig, och efter ett tag gav man upp försöken att finna torra passager utan bara plaskade på. Jag såg inga blodiglar på marken men när jag tog av skorna upptäckte jag att jag hade en i skon. Den lyckades dock inte bita genom strumpan. Det var en del vattendrag att vada igenom och mot slutet en bredare och strömmande flod. Det fanns någon slags betongfundament i floden så vi tog det i etapper och hjälptes åt att räcka varandra händer. Vi åt lunch ovanför vattenfallet och tog oss sedan över på andra sidan och ner för att se fallet. Att vada över såg farligt ut och ingen hade lust att prova men vi hittade en bro av stora stenblock ett stycke längre upp. Guiden sa att han aldrig hade tagit den vägen förut och menade att man normalt brukar vada över. Sedan tillbaka samma väg över stenarna och så var pickupen inte så långt borta. Vi åkte och tittade på de övergivna, spöklika byggnaderna vid Bokor Hill Station. Det skulle vara en fantastisk utsikt över kusten härifrån, men den såg vi inget av eftersom det var tjock dimma. Vi skymtade kusten och den vietnamesiska Phu Quoc Island några gånger under färden upp- och nedför berget. Dimman gjorde dock att de gamla byggnaderna såg ännu kusligare ut - det gamla hotellet, Bokor Palace, är som hämtat ur en skräckfilm och kyrkan såg riktigt läskig ut när den framträdde ur dimman. Khmer Rouge höll ut i kyrkan i tre månader 1979 medan vietnameserna sköt mot dem från hotellet 500 m därifrån. Vi var tillbaka i Kampot i skymningen.

Söndag 25 augusti (Capitol Guesthouse, Phnom Penh)
Idag åkte jag tillbaka till Phnom Penh. Jag lät mannen på Ta Eng Guesthouse ringa efter en minibuss, det lär ha varit något dyrare men ibland kan man unna sig lite bekvämlighet. Det tog dock väldigt lång tid att fylla minibussen och vi körde fram och tillbaka i stan över en timme. Eftermiddagen i Phnom Penh ägnade jag åt internet. Jag lyckades låsa in nyckeln i mitt rum och en kille från receptionen fick komma och öppna åt mig.

Måndag 26 augusti (Capitol Guesthouse, Phnom Penh)
Jag gjorde en utflykt med buss till Phnom Udong en bit utanför huvudstaden, ett par kullar med diverse tempel och pagoder och utsikt över det platta omgivande landskapet. Där var inte många turister men det var gott om tiggare och envisa barn som följde efter mig vart jag än gick. Jag fick åka motorcykel en bit från där bussen stannade vid avtagsvägen, och när jag skulle tillbaka åkte jag med en förbipasserande minibuss efter en liten stunds väntan.

Tisdag 27 augusti (Bopha Angkor Guesthouse, Kompong Chhnang)
På morgonen när jag åt frukost var det en kille på motorcykel som körde omkull utanför restaurangen och blev liggandes på trottoaren. Det samlades folk runtomkring och efter ett tag kom en ambulans. Jag påbörjade resan mot Siem Reap och tog samma buss som igår fast längre, till Kompong Chhnang. De var extrema på att kolla biljetterna och det klev på ett par olika kontrollanter under resan, det kändes väldigt onödigt när det fanns en konduktör med hela tiden. I Kompong Chhnang finns inget speciellt att se utan jag gick mest omkring, tittade på den stora marknaden, såg på ungdomar som spelade fotboll i en park och snackade med några ungar där, och så åkte jag motorcykel bort till Tonlé Sap River och gick tillbaka. I stan finns ett Independence Monument som ser precis ut som det i Phnom Penh.

Onsdag 28 augusti (Sereiroat Guesthouse, Pursat)
Killen som körde mig till stället jag bodde igår hämtade mig på morgonen och fixade pickup till Pursat. Han lär ju ha fått nån commission för det men det var smidigt och jag kom iväg med en gång efter frukosten. Jag valde att sitta ute och det regnade inte utan var tvärtom rätt så varmt. Efter ett par timmar var jag framme i Pursat och jag tillbringade inte mycket tid i stan utan tog en motorcykel tillbaka en bit längs vägen jag kommit på till Kompong Luong, en flytande by vid kanten av Tonlé Sap Lake med så många som 10,000 invånare. En klunga med killar samlades runt motorcykeln när jag kom och alla ville bli den som skulle köra mig runt i båt. Det här stället var helt genialt, som en fantasivärld - jag har aldrig sett något liknande! Här fanns allt som brukar finnas i en vanlig by, fast trafiken sker med båtar istället för bilar och motorcyklar - flytande hus, flytande affärer, flytande bensinstationer... Hela byn flyttar med vattennivån i sjön och platsen varierar med ca 5 km beroende på årstid. Jag såg inga andra turister här. Det ska finnas en annan flytande by nära Siem Reap som säkert ser fler turister, men den här lär vara större. Vi hade sagt ett pris för en timme men kom tillbaka efter 45 minuter. Jag ville då betala mindre men det blev istället att han tog mig på totalt 2 timmar till ett något lägre timpris och det var bra det för då fick jag se mer av det här märkliga stället. Mörka moln drog in över byn men det blev inget regn, utan det kom istället när vi körde tillbaka till Pursat. Det kom också några vertikala blixtar som såg ut att vara väldigt nära, vilket var obehagligt när man åkte motorcykel men det blev inget mer.

Torsdag 29 augusti (Chhaya Hotel, Battambang)
Jag fortsatte i pickup till Battambang och satt inne den här gången, men jag kom iväg sent så det blev inte mycket mer gjort idag. I Battambang fick jag ett mycket bra rum med TV och badrum för 20,000 riels.

Fredag 30 augusti (Chhaya Hotel, Battambang)
Jag tog några timmar och gick omkring i Battambang som är en charmig stad med mycket kolonialarkitektur, och sedan anlitade jag en motorcykelkille för en landbygdstur på eftermiddagen. Han var trevlig att prata med och tog mig på småvägar vid sidan av huvudvägen till Phnom Sampeau, en kulle med diverse mindre attraktioner. Där fanns en grotta med ben och dödskallar som användes för att avrätta folk under Khmer Rouge-tiden, genom att kasta ned dem genom ett hål högt uppe i grottans tak. På kullen fanns även gamla kanoner, kloster och utsikt över det platta landskapet med en och annan kulle. Vi fortsatte sedan till Kamping Poy, en sjö som nu hade mycket lågt vatten, och en damm byggd av fångar på Khmer Rouge-tiden. Det var vackra landskap på vägen med folk som arbetade i risfälten, och plöjning med oxar.

Lördag 31 augusti (Victory Guesthouse, Siem Reap)
Hotellet ordnade med båt till Siem Reap och Angkor, och kl 7 åkte vi minibuss en liten bit till båten. Det var en ganska liten båt med 10 passagerare och det gick undan i en rasande fart. En stor del av resan gick genom smala kanaler, ofta så smala att det var nätt och jämnt att båten fick plats, och med uppstickande buskar och annan vegetation på båda sidor. Men det var aldrig tal om att ta det försiktigt utan de drog på motorn för fullt och körde som galningar, och det kändes inte helt säkert. Ibland fick vi möte eller kom ifatt en långsammare båt och då fick vi klänga oss förbi vid sidan. Vi kom också ut på öppna våtmarker där man inte riktigt kunde urskilja någon vattenväg, och ibland undrade man om de verkligen visste vad de höll på med. Slutligen kom vi ut på Tonlé Sap Lake och lade sedan till vid kanten av sjön. Färden tog bara 2½ timme, långt snabbare än väntat. Vi möttes av motorcykelkillar med skyltar med våra namn på, och 10 km-färden in till Siem Reap var gratis. Siem Reap är ett väldigt prydligt ställe, en riktig turistort, och helt olik övriga städer i landet. Jag ordnade med cykel och tog en första tur ut till Angkor Wat, 6 km från Siem Reap, och köpte ett en-veckas-pass för Angkor på vägen, med foto och allt.

Söndag 1 september (Victory Guesthouse, Siem Reap)
Idag drog jag igång med sightseeingen på allvar. Det såg mörkt ut på morgonen då det regnade, men det klarnade upp och höll sedan upp resten av dagen. Jag tog mig an den s.k. stora rundan fast hoppade över Angkor Thom och cyklade direkt till Preah Khan. På vägen trasslade jag in ett snöre från regnjackan i hjulet och en man hjälpte mig få loss den med en tändare. Preah Khan var ett stort tempel och kändes vilt med kollapsade stenblock som blockerade passager och stora träd som växte uppe på ruinerna med rötter som klängde runt dem. Jag blev kvar där ett par timmar och utforskade alla skrymslen. Sedan fortsatte jag till de mindre imponerande Preah Neak Pean och Ta Som innan jag kom till de fina templen Eastern Mebon och Pre Rup med sina pyramidformade tempelberg toppade med tjusiga torn. Slutligen förbi Banteay Kdei som inte var så speciellt, och det enkla men slående Prasat Kravan på vägen tillbaka. Det blev en hel del cyklande idag då den stora rundan är 26 km, plus 12 km till och från Angkor Wat. Biljetten kollades vid en del av templen, men inte alla. Vid ett tempel tappade jag nyckeln till hänglåset på cykeln, men vakten satt med den när jag kom tillbaka och upptäckte att jag inte hade den. Verkligen tur för det var även nyckel till låset på lilla ryggsäcken. Priser för mat och dryck är högre i Siem Reap och Angkor än någon annanstans i Cambodja, och ungarna vid templen som säljer T-shirts, vykort, dricka och liknande är hopplöst tjatiga. För många turister är Angkor det enda de ser av Cambodja och det ger ingen rättvisande bild av landet.

Måndag 2 september (Victory Guesthouse, Siem Reap)
Ytterligare en dag av intensiv sightseeing, fast inte så mycket cyklande eftersom jag idag bara såg templen inom Angkor Thom. Först Baksei Chamkrong strax utanför Angkor Thoms södra port som såg ut som något tempel i Latinamerika med en stegpyramid och fyra trappor. När jag gick i gräset bakom templet såg jag plötsligt en orm som hastigt dök in i buskarna bara någon decimeter från mig. Den var ljusgrön och förmodligen giftig, så det kändes obehagligt och jag tittade mer på marken i fortsättningen. Jag fortsatte in i Angkor Thom och ägnade en bra stund åt Bayon som är en av Angkors främsta attraktioner. På avstånd ser det mest ut som en stor hög med sten men när man kommer upp på den tredje våningen är det något helt speciellt med de 54 tornen med stora, leende stenansikten. Jag gick också runt templets utsida på bottenplanet för att se den långa räckan med reliefer. Sedan började det regna och jag tog skydd under ett tak med en stor Buddha, men sen höll det upp resten av eftermiddagen. Jag fortsatte min runda i Angkor Thom till fots, först med Baphuon som höll på att restaureras och bara kunde ses på avstånd. Vidare till Terrace of Elephants och Terrace of the Leper King, och in i Royal Enclosure och uppför templet Phimeanakas. Jag tog en väldigt brant trappa som nästan var farlig, och upptäckte sedan att trappan där det var meningen att man skulle gå var på en annan sida. Därefter till det uppstickande, spetsiga templet Preah Palilay som såg vilt ut med inrasat tak och stora träd som växte längs trapporna på vägen upp. Slutligen till Preah Pithu-gruppen samt norra och södra Kleang där jag var helt ensam, och generellt tycker jag inte det är överdrivet mycket turister vid templen. Jag hann färdigt min rundtur i Angkor Thom precis till skymningen. Ingen ville se min biljett idag, inte ens vid Bayon, men det är inte lönt att försöka komma utan biljett för man vet aldrig när den kollas och man åker på en hög straffavgift om man inte har biljett.

Tisdag 3 september (Victory Guesthouse, Siem Reap)
Jag fortsatte cykla och idag började jag med Phnom Bakheng, ett tempel på ett berg med utsikt mot Angkor Wat på avstånd. Det var en brant och tröttsam väg uppför berget. Vidare till Chau Say Tevoda som var stängt för restaurering, och det betydligt finare Thommanon på andra sidan vägen. Jag tog lunch vid Ta Keo och en kille visade vägen till Ta Nei en kilometer därifrån dit vi gick till fots. Han klättrade också upp i ett träd och hämtade någon slags syrlig frukt som jag aldrig smakat förut. Sedan till Ta Prohm, ett av de mest populära templen och en klar höjdpunkt. Det speciella med Ta Prohm är att det avsiktligt har lämnats att växa igen av jungeln och stora träd med massiva rotsystem klänger runt murarna. Det är ett stort område och flera passager har rasat ihop. Ett mycket märkligt ställe. På vägen tillbaka svängde jag förbi Bat Chum, ett av de många templen runt Angkor som ligger utanför turistrutterna och ser få besökare, men där fanns heller inte mycket att se. Det höll upp hela dagen men började regna på kvällen då jag skulle tillbaka till Siem Reap så jag fick ta på mig regnkläderna och cykla i ösregn.

Onsdag 4 september (Victory Guesthouse, Siem Reap)
Idag började jag med att cykla österut på National Hwy 6 lite över en mil till Roluosgruppen. Det fanns ingen skylt och avtagsvägen var bara en liten grusväg så jag missade den. Jag misstänkte att jag kommit för långt, frågade och vände tillbaka. Först kom jag till Lolei men där var inte mycket att se, bara fyra tegeltorn liknande de jag sett flera gånger tidigare. Man kunde inte ens gå in i dem. Preah Ko var i samma stil och det var förvånansvärt gott om turister här för att vara så lite att se och så avlägset. Pyramidtemplet Bakong var det enda som var värt att se fast kanske inte riktigt värt den långa cykelturen. Eftermiddagen ägnade jag åt Angkor Wat. Det började regna när jag var på väg dit så det såg mörkt ut, men det blev kortvarigt som tur var. Angkor Wat är det största och mest berömda templet här men jag tyckte inte att det var någon överlägsen höjdpunkt av Angkorupplevelsen och första dagen när jag kom hit tyckte jag inte heller att det riktigt levde upp till de höga förväntningarna. Det är rätt så branta trappor upp till det översta planet, och liksom vid Bayon finns en lång sträcka med reliefer på innertemplets yttervägg. Liksom igår fick jag cykla tillbaka i ösregn i skymningen.

Torsdag 5 september (Victory Guesthouse, Siem Reap)
Idag åkte jag motorcykel med en kille från stället jag bor på för den femte och sista dagen i Angkor, för att se några platser som är för avlägsna för att cykla till. Vi startade kl 6.30 och åkte 2½ timme till det avlägsna templet Beng Mealea. På vägen såg jag en förfärlig gristransport. De låg tätt packade och sammanbundna med ryggarna nedåt på flaket av en pickup, och med lite grenar och blad över. Det skakar rätt så bra på den här vägen och så fort de började köra skrek grisarna. Framme vid Beng Mealea guidade en liten och gammal man mig i templet och kunde nämna templets delar på engelska. Det fanns stora varningsskyltar för minor och han pekade ut en märkt mina vid sidan av stigen till templet. Beng Mealea är ett stort tempel som har uppslukats av jungeln i ännu större utsträckning än Ta Prohm, vilket ger en vild Indiana Jones-känsla. Här var det inte tal om att gå runt i templet utan större delen av tiden fick man klättra över hala stenblock som rasat ned. Det här var en riktig höjdpunkt av min tid i Angkor, och en som upplevs av få turister. Vi åkte sedan till Kobal Spien som var något av en besvikelse. Man går uppför en stig tills man kommer till den s.k. River of a Thousand Lingas. Attraktionen här ska vara stenristningar i flodbädden, men jag vet inte om jag fick se allt som fanns att se här för motorcykelkillen var inte den bästa jag haft. Han var tystlåten, inte så värst trevlig och ingen entusiastisk guide. Det jag såg var iallafall inte spektakulärt och knappt värt att åka dit för. Vi fortsatte till Banteay Srei, ett litet men mycket vackert dekorerat tempel, ett av Angkors finaste. Tyvärr var de centrala tornen inhägnade och man kunde inte komma nära eller gå in i dem. Slutligen åkte vi till Banteay Samré som inte ligger långt från de centrala delarna av Angkor, men vägen dit var en förfärlig sörja av lera så det är inte många som åker dit och det var bra att ha motorcykel. Jag hade inga speciella förväntningar på stället, men det var förvånansvärt stort och imponerande och verkligen tyst och fridfullt - jag hade hela templet helt för mig själv. Jag kan nog nästan säga att jag uppskattar ett sånt här tempel mer än Angkor Wat och det var en värdig avslutning på Angkorupplevelsen. Vi var tillbaka i Siem Reap kl 17.

Thailand

Fredag 6 september (Wally House, Bangkok)
Jag kom iväg från Siem Reap kl 9.30 och valde att sitta på flaket på pickupen för att riktigt få uppleva att resa i Cambodjastil en sista gång. Man kan göra det lätt för sig och ta en buss direkt till Bangkok men det här var billigare, roligare och jag kunde ändå åka hela vägen på en dag. Flaket var packat med folk och det var allt annat än bekvämt. Färden till gränsen tog fem timmar och vägen var till största delen en skakig grusväg. Jag fick byta i Sisophon trots att de hade sagt att den skulle gå hela vägen, och efter Sisophon var det riktigt bra asfaltväg ett tag, dock inte hela vägen till Poipet. I Poipet stannade vi nära immigrationen och jag kunde promenera in i Thailand utan krångel eller bagageinspektioner. Det var fullt med folk som korsade gränsen i båda riktningarna. På andra sidan hade jag ingen riktig koll på hur jag skulle komma till Bangkok, men till slut kom en tjej på motorcykel och sa "bus station" så jag hoppade på och vi drog iväg på vänster sida efter att ha haft högertrafik hela vägen i Indokina. Vid busstationen i Aranya Prathet, ett antal kilometer från gränsen, stod en buss till Bangkok och väntade och avgick nästan med en gång, så det var ju smidigt. Gränspassagen utgjorde en skarp kontrast från skakiga grusvägar och risfält till släta asfaltvägar och tätbebyggelse. Jag var framme i Bangkok efter kl 21, tog en iskall taxi till Thanon Khao San och fann ett rum ganska snart. Det är extremt mycket turister vid Thanon Khao San, mer än jag sett någon annanstans hittills på resan, och det är fullt håll-i-gång till långt in på natten.

Lördag 7 september (Prakorb's House, Bangkok)
Idag bytte jag till ett billigare rum och gjorde diverse saker som att köpa ett ISIC-kort för endast 100 B - långt billigare än det jag köpte i Istanbul förra året. Jag åkte också buss till STA Travel på Thanon Surawong efter att en man på gatan ivrigt förklarat vilken buss jag skulle ta. De hade dock stängt kl 12 så jag får komma tillbaka på måndag.

Söndag 8 september (Prakorb's House, Bangkok)
Idag blev det lite sightseeing, jag såg det flotta Grand Palace som jag missade sist jag var i Bangkok, samt närliggande Wat Pho med sin 46 m långa liggande Buddha. Det kryllade av turister förstås. Jag lämnade också in en påse tvätt och det fattades två T-shirts när jag fick tillbaka den, men de kom fram när jag gick tillbaka och frågade efter dem.

Måndag 9 september (Prakorb's House, Bangkok)
Jag åkte buss till Myanmars ambassad för att ansöka om visum, och köpte sedan flygbiljetten från närliggande STA Travel. Därefter tog jag BTS Skytrain, som går på betongfundament högt över gatorna, till Jim Thompson's House med en halvtimmes guidad visning. Han var en amerikansk silkesentreprenör som försvann spårlöst i Malaysia 1967.

Tisdag 10 september (Prakorb's House, Bangkok)
Jag hämtade visumet på ambassaden, klippte mig och förberedde avresan imorgon.

Myanmar

Onsdag 11 september (Mahabandoola Guesthouse, Yangon)
Idag blev det en tidig start då jag hade bokat minibuss till flygplatsen kl 5. Jag visste ju inte hur seriös resebyrån var och om den inte kom skulle jag bli tvungen att ta taxi, men kl 5.15 kom minibussen. Det var bara fem passagerare i den. Det gick undan i en våldsam fart i den tidiga morgontrafiken så det gick snabbt till flygplatsen. Jag missade att gaten hade ändrats så om inte gatevakten hade märkt det kunde jag hamnat i Hanoi istället. Avgångstiden var 8.15 och flygtiden en knapp timme. Planet var inte ens halvfullt så det var inte konstigt att det gick att få biljett två dagar innan, och att jag inte behöver återbekräfta returflygningen. Vet inte om det hade med ettårsdagen av terrorattackerna mot USA att göra, men det verkar underligt att Thai Airways flyger till Yangon två gånger om dagen om det är så dåligt med passagerare. Det var dock en del andra turister med på planet. Det var molnigt större delen av resan så jag såg inte mycket förrän vid landningen. Direkt efter immigrationen kommer man till FEC-båsen där alla utlänningar officiellt måste köpa FEC's till ett värde av 200 US-dollar. Jag hade ingen lust att befatta mig med FEC-systemet så jag lade upp 25 dollar och frågade om jag kunde få köpa endast 20 FEC's. Efter att ha växlat några ord med sina kollegor tog tjejen bakom luckan 5-dollarsedeln, gav tillbaka 20-dollarsedeln och sa "You don't need to change. Don't speak to anyone about this." Jag har hört andra som gjort liknande tricks vid ankomsten till Myanmar för att slippa köpa FEC's så jag tyckte det var värt ett försök. Efter att ha deklarerat medhavd valuta och en lindrig inspektion av handbagaget var jag ute ur terminalbyggnaden och tog en taxi in till stan. Det kändes rätt så exotiskt att plötsligt vara i Myanmar och väldigt annorlunda mot Thailand. Framme i centrum ville alla växla pengar men jag kände inte till växelkursen så jag växlade bara 20 dollar. Jag fick olika bud men kursen verkade ligga runt 1000 kyat per dollar, och högre för högre sedelvalörer. Jag fick en bunt med 20 st 500-kyatsedlar, men trött av den tidiga uppstigningen och förvirrad efter ankomsten insåg jag inte att det bara var hälften av pengarna och började gå iväg. Mannen pekade och sa "it's not enough money" men jag trodde han menade att jag borde växla mer så jag svarade att det räcker för idag och jag växlar mer senare. På väg upp till mitt rum kom han dock efter mig och såg till att jag fick resten av pengarna. Förvånansvärt ärligt av honom att komma efter en så dum utlänning istället för att bara ta pengarna och sticka. När jag var på rummet började det regna kraftigt och efteråt hade den tidigare torra gatan utanför ingången förvandlats till en mindre flod att vada över. Jag gick och åt på en modern pizzarestaurang och förbluffades över de extremt låga priserna, liksom när jag köpte en vattenflaska på gatan. Man ser en och annan utlänning på gatorna men långt färre än i Indokina. Något av det mest slående var att nästan alla män har kjolliknande plagg, s.k. longyis, istället för byxor, ungefär som i Söderhavet, något som jag inte har sett i så stor utsträckning någon annanstans i Asien. Folk är påfallande duktiga på engelska också. Jag lade mig och sov några timmar på eftermiddagen.

Torsdag 12 september (Mahabandoola Guesthouse, Yangon)
Idag växlade jag mer till en kurs av 1100 kyat, men hörde senare att kursen kanske är ännu högre. Det känns hopplöst när det inte finns några seriösa växlingskontor med skyltar där kursen står. Landet har en våldsam inflation - för några veckor sedan var kursen tydligen 900 kyat! På eftermiddagen åkte jag till Shwedagon Pagoda som är Yangons huvudattraktion. Man måste ta av både skor och strumpor, och så går man eller åker hiss upp till den stora plattformen som domineras av den massiva guldglänsande stupan i mitten. Runt omkring finns en avsevärd mängd tempel och byggnader fyllda med Buddhafigurer, och det hela är mycket spektakulärt. Det var en hel del turister där. Jag stannade tills det var mörkt för att se den upplysta stupan avteckna sig mot natthimlen.

Fredag 13 september (Myananda Guesthouse, Bago)
Busstationerna i Yangon ligger långt från centrum, så det är en bra bit att åka taxi. Jag åkte med samma chaufför som igår som är mycket trevlig och pratsam, och talar utmärkt engelska. Han låter ofta mer som en guide än en taxichaufför och berättade en massa om saker på vägen, och på busstationen hjälpte han mig hitta rätt buss. Det tog ett par timmar till Bago och framme där möttes jag av en klunga som ville att jag skulle följa med till deras respektive etablissemang. Omedelbart efter att jag checkat in på ett av dem hakade sig en cykelrickshawkille på mig och visade vägen till en restaurang. Han verkade redan ha bestämt sig för att bli min guide för eftermiddagen, så efter lunchen satte vi iväg. Jag hade lite svårt att förstå hans engelska men han såg verkligen till att jag fick se allting i Bago, och visade bakvägar så att jag inte behövde betala dyra inträdesavgifter. Fast oftast såg man bra utifrån så det var knappast någon mening med att betala i vilket fall. Först åkte vi till ett av de största buddhistklostren i landet där vi gick till stora salar fulla med unga munkar. I en var det helt tyst, men i andra satt de och läste högt. Vidare till Shwemawdaw Pagoda som är högre än Shwedagon Pagoda i Yangon, fast inte lika sevärd eftersom det inte finns en massa andra tempel runtomkring. Till de fyra sittande Buddhorna vid Kyaik Pun Paya åkte vi fullpackad buss, och sedan fortsatte vi cykla till en tobaksfabrik, en pagod omgiven av 64 Buddhor i en mörk gång, ytterligare tempel och pagoder, samt den främsta sevärdheten i Bago - en 55 m lång liggande Buddha. Det började regna precis när vi var tillbaka på kvällen.

Lördag 14 september (Sea Sar Guesthouse, Kinpun)
Rickshawkillen från igår hjälpte mig med buss till Kyaikto men vi fick vänta över en timme på en buss som inte var full, och jag kom inte iväg förrän kl 10.30. I Kyaikto blev det en kort rickshawfärd till lastbilen som gick till Kinpun. Jag var för sent framme för att åka till Kyaiktiyo så det får vänta till imorgon.

Söndag 15 september (Mahabandoola Guesthouse, Yangon)
Killen i restaurangen sa igår att ingen åker till Kyaiktiyo nu under regntiden, så att om jag inte hittade någon att dela med skulle jag bli tvungen att hyra en hel lastbil för mig själv. Detta var rent struntprat för idag frågade jag en annan som pekade vart jag skulle gå, och efter bara ett par minuter kunde jag åka iväg i en lastbil med ca 25 personer. Det var en vacker färd längs vägen som slingrade sig uppför de grönskande bergen. Vägen fortsätter helt upp till pagoden, men lastbilarna stannar en bit från toppen och så får man gå resten. Kyaiktiyo är ett guldmålat klippblock toppat av en liten gyllene stupa, och det hela balanserar på kanten av en klippa och ser ut som att det kommer att tippa över när som helst. Man bör helst åka hit under torrperioden då här är fullt med pilgrimer - nu var det nästan ingen här (jag blev inte klok på vart folket från lastbilen tog vägen), och dessutom var det dimmigt och regn i luften, så jag såg inte mycket av utsikten och fick vänta en bra stund på att dimman skulle lätta för att få ett klart foto av pagoden. Under dessa omständigheter var inträdet lite väl dyrt, US$6 jämfört med US$5 för Shwedagon Pagoda som var bra mycket mer spektakulärt. På vägen ner fick jag vänta lite längre på att lastbilen skulle fyllas upp. Jag åkte tillbaka till Kyaikto och fick vänta ganska länge på en förbipasserande buss till Yangon. Eftersom den redan var full fick jag sitta på ryggsäcken framme vid föraren. Senare kom det på en massa mer folk som tryckte sig in i utrymmet där framme, och en fet kvinna tog sig friheten att slå sig ner bredvid mig på min ryggsäck och det blev så trångt att jag fick ställa mig upp, vilket var tröttsamt eftersom det inte fanns något att hålla sig i i taket. Dessutom var jag orolig att hon skulle ha sönder något i ryggsäcken. Efter ett raststopp var det en kille som såg till att jag fick en plats på en pall i mittgången. Ett par killar i mitten av bussen bredde ut sig på två säten vardera. Jag prövade att sätta mig bredvid en av dem, men han började snart mumla och gestikulera att jag skulle flytta på mig. De hade väl betalt för de tomma sätena, men det var ju helt absurt när mittgången var full med folk som satt på pallar och utrymmet framme vid föraren var packat med stående människor. Vi var framme i Yangon vid 22-tiden efter dryga 6 timmar på bussen, och istället för att ta en dyr taxi in till centrum kunde jag åka med en pickup med hjälp av killen som ordnade plats åt mig i mittgången tidigare. Jag åt på en japansk restaurang som håller öppet till in på natten.

Måndag 16 september (Pan Ga Ba Guesthouse, Pyay)
Efter att ha gjort lite småärenden i Yangon som att växla mer pengar och köpa film till löjligt lågt pris, åkte jag ut till busstationen nära flygplatsen med samma taxichaufför som tidigare. Jag kom iväg direkt på en buss till Pyay, och de tyckte att jag skulle ta två säten för packningens skull. Resan kostade ändå nästan ingenting och det var ju mer motiverat att ta två säten med bagage än killarna på bussen igår. Den här bussen blev heller inte lika full. Resan tog lite över 6 timmar och det var mörkt när jag var framme i Pyay.

Tisdag 17 september (Pan Ga Ba Guesthouse, Pyay)
Jag förbluffades över det omöjligt låga priset K25 för att skicka vykort till Europa, och tog sedan en pickup till Shwedaung en bit söder om Pyay för att se några pagoder. Först Shwemyetman Pagoda en liten bit från byn längs en avtagsväg. Jag började gå och det var ju inte alls långt, men snart kom en lastbil förbi och saktade in. Chauffören förstod naturligtvis vart jag var på väg och ville ge mig lift så han vinkade till mig att jag skulle komma och ställa mig på plattformen utanför dörren. Visst tänkte jag och hoppade på, men snart efter att han började köra inträffade något mycket obehagligt: dörren gick upp och svängde ut på full gavel så att jag blev hängandes, och fötterna kom ner på marken så jag fick springa fort innan han fick stopp på lastbilen. Detta var det farligaste jag varit med om hittills under mina resor och kunde slutat mycket illa, speciellt om lastbilen hade kört i hög hastighet eller om jag inte lyckats hålla mig kvar, så jag hade en otrolig tur som inte fick en skråma. Chauffören tyckte att jag skulle ställa mig där igen men jag gick och satte mig där bak istället. I pagoden fanns en ovanlig Buddha med glasögon men jag hade svårt att koncentrera mig och tänkte mest på vad som kunde hänt. Jag trodde att den andra pagoden, Shwenattaung Pagoda, var i närheten så jag blev överraskad när de ville ha K1000 för en rickshaw dit och började pruta. Men den visade sig vara flera kilometer bort längs en skumpig väg, och rickshawmannen pustade och stånkade så jag betalade vad de sagt från början plus dricks. I Myanmar får man oftast ett ärligt pris från början och ibland känner man till och med att det första priset är för lågt. På kvällen när det var mörkt gick jag till Shwesandaw Pagoda i stan. Man kan åka hiss upp till pagoden, men strömmen gick när jag stod i kön och väntade så då gick alla till trapporna. Tur att man inte var i hissen när strömmen gick, den kom visserligen tillbaka efter en liten stund men det hade ändå varit obehagligt. Det var ingen inträdesavgift här och det uppskattar jag. Den centrala stupan var under reparation och täckt i trä, men man får se så många sådana i Myanmar ändå och det fanns annat att se runtomkring. Nedanför den upphöjda pagoden står en jättelik sittande Buddha som var upplyst i mörkret.

Onsdag 18 september (Nattbuss Pyay - Bagan)
Jag började dagen med att gå till Shwesandaw Pagoda igen för att se den i dagsljus. En gammal munk började prata med mig och visade mig omkring, men han var svår att förstå och lite jobbig. Han tog mig också med till sitt rum i ett närliggande kloster där jag fick ett armband och så visade han brev som han fått från utländska turister. Han ville också ta ett foto på oss tillsammans. Efter att jag lyckats bli av med honom anlitade jag en rickshaw för att se de gamla ruinerna ett antal kilometer utanför stan. Det var två män som kom med, så de kunde turas om att cykla och putta på i uppförsbackarna. Den ena av dem talade engelska, fast svårbegriplig, och han sa hela tiden att han trodde att jag inte var intresserad av det vi såg, och det låg det ju någonting i eftersom ruinerna inte var särskilt spektakulära och såg likadana ut allihop - gamla cylindriska stupor av sten. Först kom vi till Payagyi vid vägen, sedan till Payama en bit från vägen i risfältet. På väg tillbaka körde de förbi avtagsvägen till muséet. Jag hade ingen lust att betala det dyra inträdet till muséet, men ville gärna se de andra ruinerna runtomkring så vi vände tillbaka. Vägen till ruinerna var dock så blöt och dålig att det enda sättet var att anlita en oxkärra, som den engelsktalande mannen följde med i. Det gick väldigt sakta och efter en stund började det regna och åska ordentligt. Jag hade bara paraplyet att skydda mig med och var orolig för passet och mina andra saker, men de klarade sig rätt så bra. Det kom en kille från muséet efter oss i regnet och menade att jag skulle betala för att se ruinerna, men han gav upp efter en stund och vi fortsatte. Framme vid Bawbawgyi Pagoda tog vi skydd i en hydda tills det slutade regna. Den såg ut ungefär som de andra ruinerna och turen i oxkärran var definitivt mer intressant än ruinerna. Det slutade regna och vi hade kunnat fortsätta till ytterligare ruiner, men jag hade tappat lusten så vi åkte tillbaka till Pyay. Jag tog nattbussen till Bagan med en amerikan som bodde på samma ställe, och vi har pratat en hel del. Vi åkte till busstationen kl 20 och bussen skulle gå kl 21 men var över en timme försenad. Det var en riktig problembuss och vi stannade flera gånger om för att fixa och dona, inklusive en större reparation under natten.

Torsdag 19 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Jag sov en del under natten men var rätt så utmattad fram på morgonen och det var sega timmar innan vi slutligen var framme efter kl 12. Jag åkte häst och vagn till mycket lågt pris till ett ställe att bo i Nyaung U. Bagan är Myanmars främsta turistattraktion, men här är ändå inte överdrivet mycket turister, och de verkar inte ha kommit på att ta betalt av turisterna - tvätt och cykelhyra t.ex. är nästan gratis. Man betalar US$10 till stället där man bor för en "biljett" och sedan kan man se alla templen hur länge man vill, fast det är aldrig någon som kollar biljetten. Hur som helst är detta betydligt bättre valuta för pengarna än många andra inträdesavgifter i Myanmar. Jag stannade på rummet resten av dagen och vilade och grejade med lite olika saker.

Fredag 20 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Jag fick en sen start idag, och det tog evigheter att få lunchen jag beställt. Sedan började det regna och då fick jag vänta ytterligare på att det skulle sluta, så det blev inte mycket tid över till templen. Jag cyklade iallafall ut till templen och såg ett par av de större. När man cyklar omkring här så är det verkligen tempel överallt. Intrycket jag fick idag var att det är mängden tempel som är överväldigande, men jag var inte så imponerad av de templen jag såg och det finns inget speciellt inne i dem mer än Buddhor. Man kan inte heller gå upp till de övre terrasserna eftersom trapporna är stängda.

Lördag 21 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Idag fick jag en tidigare start, men det gick ändå fortsatt trögt med sightseeingen. För det första kände jag mig rätt så matt, och det hade nog att göra med diarrén på morgonen, fast jag kände mig bättre fram på eftermiddagen. Jag fick också punktering på cykeln så att jag fick gå runt bland templen istället för att cykla, och sen fick jag ta den med tillbaka på en pickup. Jag fick iallafall sett templen i den centrala gruppen och den fina gyllene Shwezigon Pagoda. Jag såg en smal orm på en trappa vid ett av templen. Det massiva templet Thatbyinnyu var imponerande, fast trist att trapporna till de övre terrasserna är stängda. Vid ett mindre tempel kunde jag gå upp och iallafall få lite utsikt över de tempeldominerade omgivningarna. En kvinna låste upp det mörka templet Pahtothamya åt mig och lyste på väggmålningarna med ficklampa. Jag blev förföljd av vykortsungar, och vid templen var det ofta tjatigt folk som ville sälja målningar och souvenirer. Det är lite tröttsamt också att man alltid måste gå barfota vid templen.

Söndag 22 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Idag gick det lite bättre, det regnade av och till men inte långvarigt. Jag såg först ett grottliknande tempel med väggmålningar där man fick låna ficklampa. Fortsatte med diverse tempel och kom sedan till Mingalazedi där jag fick en riktig utblick över de hundratals och åter hundratals templen. Jag såg också den pyramidliknande Shwesandaw Pagoda och det massiva Dhammayangyi Pahto.

Måndag 23 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Jag hade tänkt avsluta Bagan idag med tempelgrupperna Myinkaba, Pwasaw och Minnanthu som ligger bortom de centrala delarna, men efter Myinkaba när jag kom fram till New Bagan kände jag mig så ur form att jag helt enkelt inte orkade fortsätta utan fick en man till att köra mig och cykeln tillbaka. På kvällen mådde jag illa när jag försökte äta, och hade lite feber. Jag måste säga att det här inte går så bra just nu.

Tisdag 24 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Idag tog jag till häst och vagn för att se det som inte blev av igår, och jag mådde fortsatt dåligt.

Onsdag 25 september (Large Golden Pot Guesthouse, Bagan)
Idag hyrde jag bil och chaufför för att besöka Salay och Mt Popa. Det var lite dyrt men Myanmar har varit så billigt att jag tyckte jag kunde kosta på mig det. Det var dock ingen höjdare eftersom jag mådde fortsatt pyton. Chauffören talade begränsad engelska. I Salay såg jag ett gammalt kloster/museum med fina träsniderier, fast inträdet var lite väl dyrt, och jag såg även lite ruiner. Mt Popa var mer sevärt och gratis, ologiskt nog eftersom långt fler lär åka dit än till Salay. Trapporna till toppen var branta och ansträngande men det var inte så väldigt långt. På vägen upp fanns apor och diverse tempel, och på toppen mer tempel och storslagen utsikt över det omgivande landskapet. På vägen tillbaka till Bagan stannade vi till på ett ställe där en man klättrade högt upp i en palm på en smal trästege som var fastmonterad på stammen.

Torsdag 26 september (Royal Guesthouse, Mandalay)
Bussen till Mandalay plockade upp mig vid Golden Pot kl 9. Färden tog 8 timmar och var plågsam eftersom jag fortfarande sliter med aptitlöshet och illamående. Jag fick dela rum med en japan eftersom det inte fanns några enkelrum lediga. Det var verkligen mörkt ute på gatorna på kvällen.

Fredag 27 september (Royal Guesthouse, Mandalay)
Idag kunde jag byta till ett enkelrum. Jag kunde också börja äta bättre och kände att livet var på väg tillbaka. Det finns en utmärkt glassbar precis runt hörnet från där jag bor. Efter att ha skickat iväg ett kort e-mail från det internetbefriade Myanmar hyrde jag cykel och trampade till Mandalay Hill. Man måste gå barfota hela vägen uppför trapporna till toppen, och det är ganska långt. Efter att ha hört folk klaga över hur dåligt det här skulle vara så hade jag inga höga förväntningar, men i själva verket tyckte jag det var trivsamt och väl värt besöket. På vägen upp kommer man förbi ett flertal olika tempel, och när jag närmade mig toppen kändes det som att det aldrig skulle ta slut för det var hela tiden nya trappor och nya tempel. Från toppen var det mycket fin utsikt i alla riktningar. Långt sämre valuta för pengarna var den närliggande Kyauktawgyi Pagoda som bara innehöll ytterligare en Buddha, och efter att ha betalat inträdet gjorde jag den irriterande upptäckten att det fanns flera obevakade ingångar där man kunde gått in gratis. Då det gick mot kvällen kunde jag spara US$5 eftersom biljettfolket vid Sandamani Pagoda och Kuthodaw Pagoda slutade för dagen, men templen var fortfarande öppna.

Lördag 28 september (Royal Guesthouse, Mandalay)
Jag fortsatte cykla i stan och började med Mandalay Fort. Det enorma kvadratformade fortet mäter 2x2 km, men innanför vallgraven och murarna finns inte mycket mer än träd, så det är som en jättelik park mitt i staden. Det mesta av fortet är dock stängt för besökare. I mitten står det nyligen återuppbyggda palatset som brann ner under strider 1945. Rekonstruktionen utfördes till stor del med påtvingad samhällstjänst och straffarbetare, vilket gav negativ publicitet runtom i världen. Palatset kändes tomt och meningslöst, speciellt efter att ha betalat det helt vansinniga inträdet på US$5. Det stora felet med Mandalay är dessa inträdesavgifter för utlänningar, nästan vart man än går ska de ha dollar. Det finns ingen logik eller proportionalitet i prissättningen, och det är sällan avgifterna representerar god valuta för pengarna. Detta gör att många tycker illa om Mandalay. Visserligen är allt annat i Myanmar så billigt att man kan tycka att man har råd med detta, men det är aldrig roligt med sådana här avgifter. Jag fortsatte till Shwenandaw Kyaung och Atumashi Kyaung, två kloster på en kombinerad biljett. Knappast värt det för det fanns inte mycket att se därinne, och man kunde se dem bra utifrån utan att betala. Zooet var skonat från utlänningspriser och kostade bara K10. Jag hoppade på ett skraltigt och osande bensindrivet tåg för en tur runt i parken, fast det var inte mycket djur man fick se - en och annan bur med apor och några antiloper. Vidare till Mahamuni Pagoda där jag fick betala dyrt för att se en gyllene Buddha, och avslutningsvis till klostret Shwe In Bin Kyaung, en riktig juvel eftersom det var gratis, och träsniderierna längs taket var jättefina, klart bättre än Shwenandaw.

Söndag 29 september (Royal Guesthouse, Mandalay)
Jag tog den dagliga turistbåten till Mingun som går kl 9 och återvänder kl 13. Båten var väldigt långsam och tog en timme. Vi satt uppe på däcket mitt i solgasset, men det gick bra. Jag pratade med en gammal engelsman som bodde på Nya Zeeland och reste med sin fru. Mingun var sevärt, men turistigt. Huvudattraktionen är Mingun Paya, den massiva basen till en enorm stupa som aldrig blev färdig, och som knäcktes av en jordbävning 1838. Man går upp längs en trappa på sidan och det blir hett om fötterna eftersom man som alltid i Myanmar måste gå barfota vid religiösa monument. Från toppen var det fin utsikt över Ayeyarwadyfloden. Andra attraktioner i Mingun är en stor klocka och en kritvit pagod med sju terrasser. Tillbaka i Mandalay såg jag några ytterligare pagoder utan inträdesavgifter. På kvällen ville jag se The Moustache Brothers uppträda, men de behövde minst 4 personer för att föreställningen skulle bli av. Det är lågsäsong nu och det kom bara en person till, en koreansk tjej. Jag hade gärna betalar mer för att få se showen men hon hade ont i magen och ville åka tillbaka och jag kunde inte gärna låta dem uppträda bara för mig. Så det var ju synd.

Måndag 30 september (Royal Guesthouse, Mandalay)
Idag anlitade jag en gammal skraltig taxi för en 10-timmarstur till de tre 'ancient cities' i närheten av Mandalay. Först till Sagaing där vi klev upp på Sagaing Hill. Liksom i Mandalay blir man plockad på pengar, men idag kom jag lindrigt undan. Här skulle de ha US$4 när man kom till toppen men de kunde inte växla US$10 så det blev inget med det, och det var tur det för det fanns inte mycket att se däruppe. Jag såg några ytterligare pagoder i Sagaing inklusive den jättelika Kaunghmudaw Pagoda. Här var det en helt meningslös inträdesavgift på US$3, eftersom man såg den lika bra utifrån. Jag gick runt till en sidoingång men biljettkillen hade redan sett mig och stod där och väntade, och jag fick muta honom med US$1 för att komma in. Men som sagt fanns det inget att se därinne som man inte såg utifrån. Vi fortsatte till Inwa där vi tog lunch innan jag åkte med färjan över och tog en 2-timmarstur med häst och vagn med en gammal man. På något vis fixade taxichauffören så att jag kunde betala halva priset för inträdet till Inwa med studentkort, fast utan biljett. Jag har försökt med det flera gånger tidigare utan resultat. Det fanns folk som ville se biljetten senare, men det var tydligen ok när jag hade studentkort. I Inwa såg jag ett träkloster, ett stenkloster som var väldigt fint samt ett lutande torn. Det var en del souvenirfolk i Inwa, och barn med souvenirer hakade på vagnen och sprang efter ibland. Slutligen åkte vi vidare med taxin till Amarapura och U Bein's Bridge, en imponerande träbro över 1 km lång. Jag gick över till den trivsamma byn på andra sidan och Kyauktawgyi Pagoda där. Det var något slags båtrace på gång vid bron så det var mycket folk och upphetsad stämning. En gammal man rodde mig tillbaka och det var vackert då solen började sänka sig, och fullt med folk på bron. På det hela taget var det en fullmatad, om än tröttsam, utflykt. På kvällen såg jag en timmes måttligt underhållande marionettföreställning. Det var bara 7 personer i publiken.

Tisdag 1 oktober (Bright Hotel, Nyaungshwe)
Jag blev upplockad av en pickup kl 4.45 på morgonen för en tröttsam 10-timmars bussresa till Nyaungshwe och Inle Lake. Det var väldigt fina bergsvägar när vi kom till Shan State. Framme i Shwenyaung fattades det 10 km till Nyaungshwe, men ett par killar vid korsningen hade visst redan bestämt sig för var jag skulle bo i Nyaungshwe och körde mig dit för en billig peng.

Onsdag 2 oktober (Bright Hotel, Nyaungshwe)
Idag tog jag en välbehövd vilodag.

Torsdag 3 oktober (Bright Hotel, Nyaungshwe)
Jag tog en tur på Inle Lake i en långsmal motorbåt tillsammans med ett tyskt par. Från Nyaungshwe åker man på en kanal några kilometer innan man kommer ut på sjön. Sjön är mycket vackert omgiven av berg, och på kanterna är det ett nätverk av kanaler och hus på styltor. De har en speciell roddteknik här - ståendes på ett ben och så ror de med det andra. Till att börja med besökte vi den ena hantverksaffären efter den andra, inte så väldigt intressant men sen fick vi vår båtman på bättre tankar och åkte till en pagod, en by vid kanten av sjön och ett kloster. Det lustigaste idag var att se de hoppande katterna i "Jumping cat monastery". Munkarna där har tränat ett gäng katter i att hoppa upp genom plastringar. Det var bra väder till att börja med men det blev regnigt fram på eftermiddagen. Jag hade gärna tillbringat mer tid i den här regionen men tiden har runnit iväg och jag måste tillbaka till Yangon.

Fredag 4 oktober (Nattbuss Shwenyaung - Yangon)
Jag åkte till korsningen vid Shwenyaung i väldigt god tid för bussen som enligt biljetten skulle komma förbi kl 12, men som i själva verket kom en timme senare. Det var den minst obekväma bussen jag har åkt med i Myanmar - de tog inga mittgångs- eller stående passagerare och jag hade två säten för mig själv, men det var ändå rätt så drygt då färden tog över 20 timmar.

Lördag 5 oktober (Mahabandoola Guesthouse, Yangon)
Framme i Yangon på förmiddagen tog jag en taxi in till stan, och senare köpte jag nya sandaler och gick en runda på stan men jag var sömnig efter bussresan och gick tillbaka till rummet och vilade.

Söndag 6 oktober (Mahabandoola Guesthouse, Yangon)
Idag tog jag en riktig sightseeingtur med en gammal och trevlig taxichaufför runt i Yangon för att se en del av de många templen, pagoderna och enorma Buddhafigurerna som är utspridda över ett stort område. Det mesta var sevärt och till skillnad från i Mandalay var det inga inträdesavgifter så det var en bra tur. På ett ställe var det en avgift på US$2, men jag gick förbi och tog en snabb titt på Buddhan utan att någon märkte det. På ett annat ställe höll de på att upprätta inträdesbås, så det kanske är på väg att bli som i Mandalay här också. Vi höll på i 6 timmar och avslutade vid Kandawgyi Lake där jag tog en promenad fram mot skymningen.

Måndag 7 oktober (Mahabandoola Guesthouse, Yangon)
Sista dagen i Yangon gick jag omkring i de centrala delarna av stan och fotograferade, besökte Sule Pagoda, Mahabandoola Garden, en synagoga och ett hindutempel. Yangon är en verkligt charmig och trivsam stad, och på gatorna rullar antika brittiska bussar som är åtminstone 50 år gamla och ser ut som museiföremål. Liksom all annan kollektivtrafik i Myanmar är de packade med folk till bristningsgränsen. Jag ägnade större delen av eftermiddagen åt ett andra besök vid Shwedagon Pagoda och stannade liksom förra gången tills det var mörkt.

Thailand

Tisdag 8 oktober (Prakorb's House, Bangkok)
Jag åkte till flygplatsen kl 7.30 med en märklig taxichaufför som skrattade hela tiden utan uppenbar anledning och sa konstiga saker. Check-in på Yangon International Airport var något primitiv, men så är antalet flygningar också starkt begränsat. Planet var betydligt mer välfyllt än förra gången, och sikten bättre så jag kunde se kusten klart och tydligt när vi flög ut över havet. Framme i Bangkok åkte jag till Khao San Rd med en tjej utanför ankomsthallen som letade efter någon att dela taxi med. Sedan blev det många timmar på cybercafé för att ta igen internetfrånvaron i Myanmar.

Onsdag 9 oktober (Prakorb's House, Bangkok)
Nu är det rätt så oklart hur resan ska fortsätta och jag försöker reda ut det hela. Jag åkte taxi till Filippinernas ambassad som låg väldigt långt bort, men mannen där var varken trevlig eller hjälpsam, och det var inte tal om något visum så länge man inte hade biljett både in och ut ur landet. Sedan besökte jag ett par olika resebyråer och frågade om flyg, men det är inte helt lätt att boka och så är det problem med vissa länders krav på vidarebiljetter.

Onsdag 16 oktober (Prakorb's House, Bangkok)
Nu har jag varit bra länge i Bangkok för att reda ut hur resan ska fortsätta. Mina tilltänkta resplaner har visat sig vara rätt så komplicerade, och det främsta problemet är vissa länders krav på vidarebiljetter. Jag fick vända på det så att jag flyger till Filippinerna och reser tillbaka till Bangkok, och sedan flyga härifrån till Los Angeles eftersom det inte finns bra priser till Mexico City. Jag var tvungen att köpa returbiljett till Los Angeles, jag var och frågade på amerikanska ambassaden och de menade att om jag har en biljett ut ur Panama City och förklarar för immigrationen så borde det kunna gå bra, men att det finns inga garantier. Men på resebyrån ändrade de sig sedan och sa att jag inte kunde köpa en enkel biljett för att flygbolaget inte skulle boarda mig om jag inte hade vidarebiljett. De lovade att jag skulle få en del av pengarna tillbaka om jag skickar tillbaka den oanvända returbiljetten, men det blir ändå en del dyrare än jag hade räknat med. Sen är det returbiljetten till Sverige från Peru som jag inte kunde boka innan jag åkte hemifrån eftersom jag skulle vara borta så länge, men som förhoppningsvis kan skickas till mig i Bangkok så att jag har den innan jag flyger till Los Angeles. I övrigt de här dagarna har jag inte gjort så mycket, ingen speciell sightseeing eller så, har tillbringat en del tid i den trivsamma Lumphini Park, men annars har det varit ett avbrott i resandet vilket inte är fel eftersom man kan bli trött av att bara resa och resa.

Filippinerna

Torsdag 17 oktober (Soledad Pension House, Manila)
Jag åkte ut till flygplatsen kl 10.30 med den stora flygbussen som märkligt nog var helt tom, det var bara en passagerare utöver mig. Vid gaten träffade jag en filippinsk man som inte tyckte att jag skulle åka till Zamboanga, och så erbjöd han sig att jag kunde åka med honom hem ikväll eftersom taxibilarna i Manila är ökända för att vara farliga. Avgången var lite grann försenad och planet var knappt ens halvfullt - i hela den bakre delen av planet gapade stolarna tomma. Det blev mörkt precis innan vi landade i Manila vid 18-tiden, så jag fick bara se stadens ljus vid inflygningen. De officiella taxibilarna från flygplatsen lär vara säkra, men dyra, så istället tog jag den omständiga vägen vilket kostade praktiskt taget ingenting och var rätt kul. Den svåraste biten var att hitta jeepneyn vid flygplatsen, den var bara en kort promenad från terminalen men alla ville ju att jag skulle åka med deras taxi så det var inte lätt att få någon vettig information. Jeepneyn tog mig till förorten Baclaran inte så långt från flygplatsen där jag fick gå ca 500 m till ändhållplatsen för stadens Metrolinje. Vakter på stationen ville titta i mina väskor och sedan bar det av mot centrum. Framme där tog jag sedan en cykelrickshaw till ett ställe att bo. Boendesituationen i Manila är inte den bästa - för P180 fick jag ett litet och sjabbigt rum, komplett med en liten mus som sprang omkring på golvet, och på toaletten fanns det kackerlackor.

Fredag 18 oktober (Soledad Pension House, Manila)
Idag tog jag mig till immigrationskontoret för att förlänga de 21 dagarna jag fick på flygplatsen, jag hann nämligen inte ordna något visum i Bangkok. Eftersom jag sov länge var jag för sent ute för att få tillbaka passet samma dag och måste därför vänta till på måndag, men jag behöver ju ändå ett par dagar för att se stan. Immigrationskontoret var en hopplös byråkratisk härva och inget för den lättförvirrade. Efter att ha fyllt i ansökningsformuläret skulle jag gå till lucka 16, sen fick jag sitta och vänta en dryg timme innan jag kunde gå till lucka 15 för att få en faktura och ytterligare formulär att fylla i. Fakturan skulle betalas vid lucka 4, och ett par män som satt vid ett bord och ropade ut nummer och meddelanden i en mikrofon gav mig ett könummer för detta. Men det var ett helt annat nummer än de som kom upp på den elektroniska skylten på väggen så jag förstod ingenting, och männen vid bordet blev en smula irriterade över det. Efter en stund sa de "what's your number?" och jag kunde bara säga "eeh..." men då kunde jag tydligen gå till lucka 4 och betala den rätt så dyra avgiften på P2020. Sen var det tillbaka till lucka 16 där de tog passet och den bunt med papper jag samlat på mig. Puh!

Lördag 19 oktober (Soledad Pension House, Manila)
Nu behöver jag verkligen göra mig av med ovanan att vara uppe sent och sova fram på förmiddagen om det ska bli något gjort. Idag kom jag inte ut förrän vid 12-tiden och hade bara eftermiddagen för sightseeing. Manila har inga spektakulära sevärdheter som "måste" ses, utan det är parker, kyrkor, muséer och liknande. Jag gick först till Rizal Park där jag träffade en man med sin fru och deras lilla barn. De hade haft parken som sitt hem de senaste två veckorna och sa att många sover där. I anslutning till parken finns flera små trädgårdar med små inträdesavgifter, fast huvudparken är gratis. Det finns också en jättelik avbildning av öriket Filippinerna i en damm. En parad drog igång medan jag var i parken. Jag fortsatte till historiska Intramuros men hann bara se Fort Santiago där den nationelle hjälten José Rizal hölls fången innan han avrättades 1896. Det började regna medan jag var där. Jag har sett ytterst få västerlänningar här i Manila och tjejen i kassan på McDonald's kom ihåg mitt namn när jag kom tillbaka.

Söndag 20 oktober (Soledad Pension House, Manila)
Idag lyckades jag komma upp tidigare och åkte till den bisarra kinesiska kyrkogården. Det är ett stort område som ser ut som ett bostadsområde och med bilvägar som löper igenom det hela, fast husen som ser ut som bostadshus är i själva verket gravar för Manilas rikaste invånare. De har faciliteter som toaletter, rinnande vatten och till och med brevlådor! Jag har då aldrig sett något liknande. En guide ville visa mig "höjdpunkterna" för P400 men det tyckte jag var lite väl dyrt så jag gick omkring själv och tittade. Sedan åkte jag till Chinatown och marknaderna däromkring. Jag hörde en serie skarpa knallar så jag undrade om det var skottlossning eller vad det var frågan om men ingen verkade bry sig utan alla bara fortsatte med vad de höll på med. Jag gick vidare till Intramuros där det återigen började regna, och såg katedralen och San Augustin Church där det var bröllop på gång. Muséet jag ville se i Rizal Park var stängt. Det var även Orchidarium p.g.a. bröllopsfest. Kl 17 såg jag gratiskonserten "Concert at the park" i Rizal Park men det var väldigt stillsamt och ganska trist.

Måndag 21 oktober (Soledad Pension House, Manila)
Jag gick till Manila Doctors Hospital eftersom jag dragits med diarré bra länge nu. Doktorn var en gammal tant som var rätt så dryg. Jag fick lämna blod- och avföringsprov på labbet och resultatet skulle jag få på kvällen. Sedan vidare till immigrationskontoret för att hämta passet kl 14. Den här gången gick det betydligt smidigare, jag kunde gå direkt till lucka 14 och det hela var över på några minuter. Inga resebyråer verkade kunna hjälpa till med information om färjorna mellan Zamboanga och Sandakan, så jag antar att det enda sättet är att kontakta färjelinjerna direkt per telefon. Jag gick ut till Manila Bay i solnedgången men det var molnigt. Tillbaka på sjukhuset kl 20, och att döma av testresultatet hade de inte hittat någonting så det känns som att det inte finns mycket till poäng med att komma tillbaka imorgon och betala mer pengar för att prata med doktorn men det får jag väl göra iallafall. Otroligt nog fick jag inte lov att tvätta mina kläder på stället där jag bor, och senare kom jag på samma kvinna som sa till mig med att själv stå och tvätta kläder på samma plats - det här är klart ett av de sämsta ställena jag har bott på.

Tisdag 22 oktober (Baden Powell Inn, Baguio)
Doktorn skrev ut nåt läkemedel som jag ska ta 3 ggr/dag i fem dagar. Jag hade med mig packningen till sjukhuset så det var lite klumpigt och polisen vid entrén ville söka igenom den, liksom polisen på Metrostationen, liksom polisen på bussterminalen. Jag kom iväg på en buss till Baguio kl 14 och nu var det högt på tiden att lämna Manila. Var framme på kvällen och fick ett helt rum med 6 sängar för mig själv nära busstationen, det var lite dyrt men det var det billigaste alternativet.

Onsdag 23 oktober (Sagada Guesthouse, Sagada)
Baguio tycktes vara ett trivsamt ställe och påminde litegrann om Shimla i Indien, fast större. Men jag kände att jag ville komma vidare så det enda jag fick se av Baguio var under promenaden till den andra busstationen. Jag kom med den sista bussen till Sagada kl 11.30. Det var en sju timmars resa på helt enastående bergsvägar med fantastiska panoraman i stort sett hela tiden. Helt klart en av de finaste vägarna jag har åkt på. Rummet var det billigaste hittills i landet och samtidigt det bästa, fast jag hade lite svårt att hitta någonstans att äta och det var skällande hundar på gatorna.

Torsdag 24 oktober (Sagada Guesthouse, Sagada)
Idag var jag inte i något vidare form sedan jag dragit på mig en förkylning, troligtvis från den luftkonditionerade bussen till Baguio, den kyliga natten i Baguio utan täcke och den dragiga bussen till Sagada. Jag gick till Echo Valley som var vacker med tallskog och höga klippor. Där finns "hängande kistor" som Sagada är känt för. Kistorna hänger helt enkelt uppe på klippväggarna - ett mycket märkligt sätt att begrava folk. Jag lyckades inte hitta stigen för att fullborda rundvandringen och det fanns ingen att fråga så jag vände tillbaka. Senare på eftermiddagen försökte jag ta mig till utsiktspunkten vid Kiltepan Tower, men det visade sig vara ett hopplöst företag då Lonely Planets vägbeskrivningar ofta är långt ifrån solklara. Jag sökte förgäves efter den närmaste vägen genom skogen och började gå den längre vägen, men jag visste inte om jag var på rätt väg och det gick mot skymningen så jag lade ner det och hoppade på en jeepney tillbaka. För övrigt är Sagada ett väldigt litet, vackert och fridfullt ställe.

Fredag 25 oktober (Sagada Guesthouse, Sagada)
Idag anlitade jag en guide för att gå till Sumaging Cave. Vi gick iväg kl 11 och var borta tre timmar. På vägen plockade han upp fotogenlampan som vi använde inne i grottan. Efter en halvtimmes promenad genom Sagadas vackra landskap var vi framme vid grottans öppning. På vägen ner genom den första passagen som var rymlig var det fladdermöss i grottans tak. Marken var hal av fladdermusskit och jag fick skit på händerna när jag höll tag i större stenblock för att hålla balansen - väldigt äckligt! Längre ner tog vi av oss skorna och lämnade dem där för att senare komma tillbaka. Nu började de riktiga strapatserna, den här grottan var inte för vem som helst och det var en klar fördel att vara smal. Vi klättrade upp och ner över branta stenformationer, ofta med forsande vatten, fast det var inte halt och det gick bra när man var barfota. På ett par ställen var det rep som man fick ta hjälp av. Vi ålade oss genom trånga passager och vadade genom vattensamlingar. På ett ställe var vattnet så djupt att det gick upp över midjan. Guiden tog min kamera och andra grejer i sin ryggsäck för att hålla dem torra. Det var mycket vatten nere i grottan, kallt men inte iskallt, och det var ju inte precis det bästa för förkylningen. Det var en del annat folk nere i grottan, mest filippiner fast ett par utländska turister också. På vägen tillbaka till Sagada gick vi ner till Lumiang Burial Cave där det var fullt med kistor i grottans öppning, och sen tog vi vägen genom byn Demang.

Lördag 26 oktober (People's Lodge, Banaue)
Idag kom jag för en gångs skull upp tidigt och tog 6.30-jeepneyn till Bontoc, där jag bytte till en buss till Banaue. Vägen var återigen fantastiskt vacker. Framme i Banaue efter kl 10 lade jag mig och sov flera timmar eftersom jag fått influensaliknande symtom och jag kände mig riktigt ur form. Jag tog mig upp på eftermiddagen för att åka och titta på utsiktspunkten vid de berömda risterrasserna, men sen gick jag och lade mig igen tidigt.

Söndag 27 oktober (Nattbuss Banaue - Manila)
Jag mådde inget bättre idag så det blir tyvärr inga vandringar här utan jag tog bussen tillbaka till Manila kl 17.

Måndag 28 oktober (Rosalina's Place, Talisay)
Bussresan var ganska lindrig, men vi var framme i Manila kl 2.30 på morgonen - inte den mest praktiska tiden. Det fanns ingen bussterminal att gå in i där vi parkerade, men man fick lov att stanna kvar i bussen och sova och det var flera som gjorde det. Det var dock varmt och tröttsamt så efter ett par timmar vandrade jag iväg utan att riktigt veta i vilken del av stan jag befann mig. Jag tog en tricycle till närmsta Metrostation och tog ett av de första tågen till centrum vid 5.30-tiden. Jag kände mig bättre nu och bestämde mig därför för att fortsätta direkt till Taal Lake, så efter att ha ätit frukost åkte jag vidare på Metron till bussterminalerna i de södra utkanterna av stan och kom direkt med en buss mot Tanauan. Framme där fick jag stiga av mitt på gatan och visste inte riktigt hur jag skulle få tag på en jeepney till Talisay. Efter att ha gått fram och tillbaka längs huvudvägen ett tag fick jag tag på en tricycle som körde mig till jeepneyn, och jag hade knappast hittat den annars. Framme i Talisay fick jag ta en omgång med några commissionkillar. En tricyclekille undrade vart jag var på väg, jag sa Rosalina's Place, han sa P20, jag sa P10 och han sa ok. Men snart hoppade hans kompisar på och de körde iväg mig långt bort till ett helt annat ställe där de tyckte att jag skulle ta ett rum för P800. De ville också ordna min båttur till vulkanön och föreslog t.o.m. att jag skulle åka iväg med en båt innan jag ens fått ett rum! Men till slut körde de mig till Rosalina's Place och jag betalade P10 som det var sagt från början till deras besvikelse efter att ha slösat med sin bensin och tid. Boendestandarden och vad man får för pengarna varierar väldigt på Filippinerna, i det här fallet var det dålig valuta för pengarna men det var det enda billiga alternativet. Restaurangen var inte i drift och stället ligger inte precis centralt så antingen måste jag gå en bra bit eller ta en tricycle in till Talisay. Inte heller i centrum lyckades jag hitta någon restaurang utöver ett gatukök med billiga hamburgare så det blev att jag tryckte i mig några sådana. Sen skulle jag ha tag i en båt till vulkanön i Lake Taal men här var det snarare båtarna som letade efter mig så det var inget problem. Men de är allt annat än billiga, speciellt om man inte har någon att dela med och jag hade inte tid att se mig omkring efter andra. P700 tycktes vara det lägsta priset som gick att åstadkomma och det är inte så väldigt långt över sjön. Då ingick att killen "guidade" mig upp till kratern, men han var nog den mest odugliga guiden jag haft - han var trögfattad, upprepade vad jag sa och kunde inte svara på mina frågor, och dessutom orkade han inte hänga med i mitt tempo utan släpade efter. Men här behövdes å andra sidan knappast någon guide för det var bara att följa stigen raka vägen upp till kratern. Det var en lätt promenad och inte så väldigt långt, och med fina utsikter längs vägen upp. Där var en och annan utländsk turist, fast de var lata och red häst. Uppe på kanten av kratern var det magnifik utsikt, dels över den vattenfyllda kratern och dels i den andra riktningen mot sjön som vulkanön ligger i och som själv är en gammal krater. Nere i den lilla kratersjön finns återigen en liten ö, och sluttningarna ner mot sjön är klädda med grönska och det ryker på flera ställen. Tillbaka nere vid båten menades det att jag skulle betala P20 i "parkeringsavgift", men det ansåg jag måste ingå i båthyran så jag drog av det efteråt vilket båtkillen blev mycket sur över. Det hade börjat blåsa upp så sjön var lite grann vild nu och det stänkte en hel del vatten över mig på vägen tillbaka.

Tisdag 29 oktober (Nattbuss Manila - Legaspi)
Jag ville gärna se utsikten över Lake Taal från Tagaytay men det var lite väl mycket besvär. Jag tog en jeepney till Tagaytay där pengahungriga tricycleförare väntade, men jag visste inte om hotellet därifrån den bästa utsikten skulle vara var öppet och det blev till slut att jag åkte till Tagaytay Picnic Grove. Utsikten över sjön mätte inte alls upp till vad jag såg igår. Sen körde min tricycle mig helt åt skogen för jeepneyn tillbaka till Talisay så jag var tvungen att ta en ny, fast det förde iallafall med sig att jag kunde passa på att ta frukost på Chowking. Tillbaka i Talisay åkte jag jeepney tillbaka till Tanauan och där hoppade jag på en buss till Manila. Jag hamnade i förorten Cubao och tillbringade några timmar på ett internetcafé i ett närliggande köpcentrum innan jag tog en skraltig nattbuss till Legaspi från samma bussterminal som jag kom till. Den skulle gå kl 21 men klockan var efter 22 innan vi kom iväg, och makalöst nog stod motorn och gick på tomgång sedan 19-tiden då jag tog plats på bussen, liksom de flesta andra bussar runtomkring, så luften på bussterminalen var ju fullständigt vedervärdig. Alla fönster var öppna och de flesta satt med dukar för ansiktet.

Onsdag 30 oktober (Catalina's Lodging House, Legaspi)
Natten var inte så bekväm och vid 6-tiden på morgonen gav bussen upp. Passagerarna hade inte tålamod att vänta på att den skulle fixas och började omgående försvinna iväg på andra förbipasserande fordon, och det var en vältrafikerad väg så det kunde man lätt göra. Efter ett tag när det bara var ett fåtal personer kvar på bussen insåg jag att det var lika bra att följa deras exempel så jag hoppade på en förbipasserande buss märkt Legaspi. Det är ju en sak om man har köpt biljett för en lång resa och blir stående, men här hade jag bara några timmar kvar och dessutom är jag nästan säker på att konduktören på den här bussen gjorde fel och gav mig för mycket pengar tillbaka. Attraktionen i Legaspi är Mt Mayon som tornar upp sig över stan. Den perfekt symmetriska konformade vulkanen anses som en av de farligaste i världen och har haft utbrott bara för något år sedan. Jag åkte till Daraga Church och Cagsawa Church, båda med utsikt mot vulkanen. Utsikten från Daraga Church var bättre och högre upp men det var för mycket bråte ivägen för att kunna ta bra bilder. Vid Cagsawa Church var man i marknivå med vulkanen. Hur som helst var vulkanen insvept i moln större delen av tiden och tittade bara delvis fram, så det var svårt att få en riktigt bra bild. Ett gäng påstridiga ungar vid Cagsawa Church ville alla sälja fotografier från vulkanens utbrott. Jag tog några stycken som souvenir och åtminstone ett av dem var taget från samma plats som jag stod på.

Torsdag 31 oktober (Hernandez Resthouse, Donsol)
Efter att ha sovit ut konstaterade jag att alla banker var stängda för nån helgdag men som tur är har jag tillräckligt med peso för ett tag till. Jag hade tänkt mig att åka över till Samar eller eventuellt en sidotur till Catanduanes, men kunde inte få klarhet i hur jag skulle komma till Samar. Först tog en tricycle mig till en busstation där det inte fanns några bussar i den riktningen, och en annan tog mig till en depå där jag fick diffusa instruktioner om att "vänta vid en Shellmack på en buss som skulle komma någon gång under dagen". Istället blev det att jag ändrade mina planer helt och åkte till Donsol för att ta en båt därifrån till Masbate. Det var ont om restauranger i Donsol, men det fanns ett kök där jag bodde som jag fick använda mot en extra kostnad, så för en gångs skull lagade jag min egen mat och då blev det ju den gamla favoriten pasta med tonfisk, och en burk ananas till efterrätt.

Fredag 1 november (Mesa's Lodging House, Mandaon)
Båten var inte från Donsol utan från Pilar, några kilometer därifrån, och jag åkte dit med en tricyclekille som undrade väldigt vad jag egentligen skulle här att göra. För en gångs skull hade jag flax och en större båt direkt till Masbate Town gick kl 9, bara en halvtimme efter att jag kom dit. Resan tog 3½ timme och vi kom förbi en del vackra öar på vägen. Från Masbate Town var det ett par timmar i minibuss till Mandaon längs en väg av varierande kvalité, och det var en fin tur.

Lördag 2 november (View Deck Inn, Roxas)
Jag tog plats i båten till Roxas på Panay vid 8-tiden och vi kom iväg kl 10.30, en halvtimme efter den sagda avgångstiden. Det var en lite mer primitiv båt, en s.k. pumpboat, och man blev rätt mör av att sitta på den hårda träbänken. I början gick det trögt då vi stannade vid flera öar för att plocka upp passagerare, och folk kom även på från mindre båtar. Efter 6 timmar på sjön var vi framme vid Roxas och fick navigera in i en liten och grund kanal vilket var bökigt med den klumpiga båten. Jag tog ett rum i närheten av där vi lade till och började gå mot stan för att få något att äta men det var rätt långt så det fick bli tricycle efter ett tag.

Söndag 3 november (Centercon Hotel, Iloilo City)
Efter att inte ha kunnat duscha på flera dagar var det ett hårt slag då det inte fanns något vatten idag på morgonen, och igår kväll var det strömavbrott så det blev inte av då heller. Stinkandes tog jag en minibuss ett par timmar till Iloilo City där jag äntligen kunde befria mig från den hemska odören. En man på gatan visade mig till Centercon Hotel som låg undangömt och hade varit svårt att hitta annars. Jag gick lite på stan men tog annars mest igen mig och internettade lite grann.

Måndag 4 november (Colmenares Mountain Beach Resort, Guimaras Island)
På förmiddagen gjorde jag fortsatt en del ärenden i Iloilo City, och kom sedan iväg på en båt för den korta turen till Guimaras Island tvärs över sundet från Iloilo City. Jag installerade mig i ett rum ett par kilometer från dit jag kom med båten, och senare åkte jag till San Miguel för att besöka Macopo Falls men området var dessvärre stängt så det blev ingenting med det.

Tisdag 5 november (Colmenares Mountain Beach Resort, Guimaras Island)
Idag tog jag en cykeltur men det var ett ganska stort projekt att få tag i en cykel. En tricyclekille tog sig an det hela och körde mig fram och tillbaka, hit och dit i jakten efter en cykel. Det var cyklar som var för små, trasiga eller vars ägare var bortresta. Till slut fick jag tag på en cykel efter att ägarens son gått iväg i skogen för att hämta honom. Vi mötte dem på vägen tillbaka och jag kom iväg vid 11-tiden. Det var inte den bästa eller mest bekväma cykeln men det fanns iallafall växlar och det var bra eftersom det var mycket backar på ön. På vägen fanns det ett ställe där jag kunde köpa utsökta mangos, och det var också det enda stället där jag såg dem på ön. Guimaras är känt för sina mangos som ska vara de sötaste i världen. Jag trampade ett par mil till Navalas på öns norra kust där det fanns en gammal kyrka och en lång strand som jag gick längs med. Under cykelturen fick jag många blickar, skratt och "Hey Joe"-tillrop, och någon såg ut som om han just sett ett UFO när jag kom cyklandes förbi.

Onsdag 6 november (Coco Grove Hotel, San Carlos)
Innan jag lämnade Guimaras Island promenerade jag till den närliggande utsiktspunkten på ett litet berg med en kyrka och ett enormt kors som syns lång väg. Utsikten var till stor del skymd av vegetation men jag kunde skymta över sundet mot Iloilo City. Jag åkte tillbaka till Iloilo City och kom med en båt till Bacolod på Negros kl 12, bara några minuter efter att jag kom dit. Det var en stor båt, men den var ganska tom på passagerare. Framme i Bacolod efter 1½ timme åkte jag direkt till bussterminalen och tog en buss till San Carlos, vilket tog lite över tre timmar. Jag blir inte långvarig på Negros utan imorgon fortsätter jag till Cebu.

Torsdag 7 november (Ruftan Pensione, Cebu City)
Efter en dryg timmes väntan i hamnen gick båten till Toledo på Cebu kl 10. Det var ett stort åbäke med bildäck och andra klassens träbänkar där uppe. Efter 1½ timmes överfart blev det minibuss tvärs över ön på skakiga grusvägar med fina bergslandskap. Efter att ha installerat mig i Cebu City åkte jag till Ayala Shopping Center och kollade med flyg till Malaysia men det blir för dyrt så jag måste undersöka båtarna.

Fredag 8 november (Nisa Travellers Inn, Tagbilaran)
Då jag slutligen fann en telefon, vilket inte alltid är det lättaste i det här landet, kunde jag ringa till Aleson Lines i Zamboanga. De har båtar måndagar och onsdagar och kunde inte göra någon reservation men menade att det inte skulle vara några problem att få plats på båten samma dag. Så jag bestämde mig för att chansa på det och bokade inrikesflyg från Cebu City till Zamboanga vilket är mycket billigare än att flyga till Kota Kinabalu. Jag har 5 timmar på mig i Zamboanga och det är naturligtvis inte säkert att detta går bra. Jag kände att det är bättre att lämna Cebu City till senare och tog båten till Tagbilaran på Bohol kl 17.40, trots att jag redan hade betalat rummet men nu behöver jag vara effektiv. Den här båten var betydligt modernare och dyrare än de jag åkt med tidigare. Framme i Tagbilaran tog en tricycleman mig till min förvåning till stället jag ville bo för endast P5. Jag åt på ett ställe där flera i personalen var dövstumma.

Lördag 9 november (Nisa Travellers Inn, Tagbilaran)
Jag kom iväg på en buss mot Chocolate Hills kl 10, men den var redan full så jag fick sitta på en upphöjning i mittgången. Senare fick jag ett säte och jag blev entusiastiskt uppmanad att stiga av vid avtagsvägen till Chocolate Hills Complex, där en motorcykelkille körde mig upp till utsiktspunkten. Chocolate Hills är ett märkligt landskap av runda, låga kullar. Inte det mest spektakulära jag har sett men värt ett besök när man har vägarna förbi. Motorcykelkillen som tog mig upp dit erbjöd förstås en sightseeingtur/transport tillbaka till Tagbilaran. Det var lite dyrt men jag tyckte jag kunde passa på med det och få se lite mer av Bohol istället för att bara ta bussen tillbaka. Han tog mig till en rad ospektakulära "sevärdheter" på vägen. Först stannade vi till där vägen gick genom ett plantage av mahognyträd, och därefter vid en bambubro över en flod. Jag fick se en extremt liten miniapa och gjorde en kort båttur på Lobocfloden till ett mycket blygsamt "vattenfall". Slutligen fick jag se en av de äldsta kyrkorna på Filippinerna. Vi hade regnet efter oss men det började inte förrän vi var tillbaka i stan. Jag såg en hel del turister idag, något som det har varit dåligt med sedan jag lämnade Luzon.

Söndag 10 november (Luisa & Son's Lodge, Larena)
Killen i receptionen menade att det bara fanns en båt till Dumaguete och att den gick kl 10, så då fick jag bråttom eftersom klockan då var 9.45. Jag missade båten med bara någon minut men det fanns en till kl 17.15 och den gick vidare till Larena vilket passade utmärkt eftersom det var min tänkta destination. Den var dyr liksom den förra båten jag åkte med. Jag tog tillbaka rummet eftersom det var 24-timmars checkouttid och gjorde inte speciellt mycket under dagen. Det finns inte mycket att hitta på i Tagbilaran, det blev en del internet som är ett billigt nöje. Båten gick som den skulle och det gungade rejält vid överfarten från Dumaguete till Larena. Framme i Larena på Siquijor kl 20 tog jag ett rum i närheten av där båten lade till.

Måndag 11 november (Luisa & Son's Lodge, Larena)
Idag blev det en rundtur längs öns kustväg på 70 km med motorcykel, med stopp vid diverse mindre sevärdheter som stränder och kyrkor. Det var rätt så trevligt och vackert. Vi kom iväg vid 10-tiden och var borta drygt 5 timmar. Motorcykeln var mycket svårstartad och det såg knappast ut som att vi skulle kunna använda den efter det första stoppet, men det gick bättre sen. Kyrkorna var inte särskilt fina men stränderna var desto bättre.

Tisdag 12 november (Juan Juana Beach Resort, Malapascua Island)
Jag tog morgonbåten kl 6 som var framme i Cebu City fyra timmar senare efter stopp i Dumaguete och Tagbilaran. Jag tog en taxi in till stan för att äta och kolla e-mailen innan jag fortsatte med buss norrut till Maya på Cebus nordspets vilket tog 3½ timme. Bussen släppte av oss precis vid båtarna och vi var 5 personer, ett engelskt och ett filippinskt par, som skulle till Malapascua Island. Det fanns ingen reguljär båt och det blev en massa tjafs över priset och vilken båt vi skulle åka med så det dröjde innan vi kom iväg. Jag var mest glad att ha folk att dela kostnaden med. Det blev mörkt under överfarten och framme på ön irrade jag och det filippinska paret iväg med ficklampa i jakt på boende till rimligt pris. Det fick jag också efter en stunds prutande och efter att ha väntat ut ett häftigt regnväder.

Onsdag 13 november (Juan Juana Beach Resort, Malapascua Island)
Malapascua Island var vacker, trivsam och exotisk, och bara några få kilometer lång. Mycket palmer, enkla hyddor och inga vägar, bara någon enstaka motorcykel. Jag promenerade runt ön och kom till fyrtornet som jag tyvärr inte kunde få tag på nyckeln till. Det var synd för utsikten därifrån lär ha varit enastående. På eftermiddagen då jag tog en andra promenad blev det regn, men tidigare var det soligt och riktigt varmt. Till skillnad från igår fanns ingen ström på kvällen.

Torsdag 14 november (Ruftan Pensione, Cebu City)
Efter frukost på den närliggande restaurangen där jag tagit alla mina måltider på ön åkte jag motorcykel till den vackra stranden där båtarna till Maya finns. Liksom när vi åkte till ön var passagerartillströmningen obefintlig och jag lär ha fått vänta bra länge på andra passagerare. Efter en stunds väntan och lite prutning åkte vi så iväg utan andra passagerare, fast han skulle inte alls ha lika mycket som för båten vi åkte med häromdagen. Dock förväntades det att jag skulle gå med på att ta med en gammal man som betalade långt mindre än jag, samt att jag skulle betala extra för en liten båt vid ankomsten på andra sidan då det var lågvatten. En buss till Cebu City gick kl 11, bara några minuter efter att vi kommit iland. Jag gick av i Danao en bit före Cebu City för att se om där fanns någon båt till Camotes Islands. Det gjorde det inte förrän kl 6 imorgon så jag åkte vidare till Cebu City med en jeepney.

Fredag 15 november (Ruftan Pensione, Cebu City)
Jag var uppe rätt så tidigt och åkte till färjeterminalen för att se om det fanns någon båt till Camotes Islands. Liksom i Danao fanns det bara båt kl 6 på morgonen, så det blir till att stiga upp ännu tidigare imorgon och så fick jag stanna i stan idag. Det blev lite sightseeing, jag såg Basilica Minore del Santo Niño, Magellan's Cross och det lilla fridfulla Fort San Pedro med tillhörande museum.

Lördag 16 november (Multi-purpose Cooperative, San Francisco)
Jag var ute på gatan strax efter kl 5 och det var glest med trafik, men en taxi kom förbi och tog mig till båtterminalen. Bagaget vägdes, något som hör till ovanligheterna på annat än flygplatser, och överfarten till Camotes Islands tog 1½ timme under vilken jag sov större delen av tiden. Det var en något sjabbigare båt än de jag åkte med till Bohol och Siquijor. Framme i Poro Town åkte jag motorcykel till San Francisco för att ta in på vandrarhemmet där. Faciliteterna för turister här är ytterst begränsade och några restauranger värda namnet finns knappast. Klockan var 7.45 när jag satte mig och väntade utanför dörren där det hängde en skylt med texten "Sorry, we're closed". Väldigt lite hände tills en man på motorcykel kom förbi. Tydligen fanns det ingen på plats i receptionen idag, men han skulle ordna nyckel och efter ytterligare väntan kunde jag komma in efter kl 9. Jag var den enda gästen och hade hela stället för mig själv. Efter att ha vilat ett par timmar åkte jag till Poro Town för att se om det gick att få sig något att äta, och efter en del letande blev det en portion ris och kött. Därefter blev det motorcykel upp till utsiktspunkten Altavista View längs en väg som var delvis slät och fin och delvis knagglig och eländig. Killen jag åkte med var lite märklig och hade tydligen aldrig varit där förut och fick fråga om vägen. Vi stannade väldigt kort vid utsiktspunkten och sen fick jag honom att köra mig till Boho Rock Resort, en liten klippa som sticker ut i havet på vilken man har byggt små picknickplatser. Stället såg väldigt flott ut uppifrån när jag gick ner för trappan men var inte lika imponerande när jag väl kom ner på klippan. Runtomkring hade det flutit upp jättelika lila maneter på land. Efter att ha suttit där ett tag gick jag sedan tillbaka till San Francisco. På kvällen dånade det från karaokebaren utanför - det främsta kvällsnöjet på Filippinerna.

Söndag 17 november (Multi-purpose Cooperative, San Francisco)
Idag anlitade jag en motorcykelkille för att besöka flertalet platser och vi åkte först till Panganuron Falls. Vi fick gå en bit till fallet och han hade inte vägen helt klar för sig utan fick leta litegrann. Fallet var inte imponerande men det var en fin plats i jungeln. När vi skulle tillbaka tog han helt fel väg vilket resulterade i en svettig långpromenad med mycket uppförsbackar i jakt efter platsen där vi hade parkerat motorcykeln. Vi fortsatte till den stämningsfulla Bukilat Cave där hål i taket gav en speciell belysningseffekt som speglade sig i vattnet och på väggarna. Sedan vidare till Tangub Cave där det inte längre fanns några apor, varefter jag var ganska matt efter att ha skumpat omkring på knaggliga vägar. Jag bjöd min chaufför på en ospektakulär lunch i Poro Town och tillbaka i San Francisco frågade jag om han ville ta mig på ytterligare en tur, så vi satte iväg mot den lilla ön Tulang Island som vi fick åka en kort båttur för att komma över till. Han hade aldrig varit på ön förut. Den var bebodd och det var en större by där vi kom iland. Snart satte jag iväg med motorcykelkillen och båtkillen på små stigar till det inre av ön. De var inte så sugna på det och tyckte det kunde räcka med att gå till den närliggande skolan, men de följde snällt med och sen blev det ju de som fick hitta vägen tillbaka när vi irrat oss tillräckligt långt bort. Men jag var inte orolig för att gå vilse eftersom ön var såpass liten. Det var inte alltid vi gick på stigar utan vi fick plöja igenom högväxta planteringar och frågade folk i primitiva hyddor om vägen. Efter 1½ timme på ön åkte vi sedan tillbaka till San Francisco där jag fick finna mig i att middagen bestod av en vedervärdig biffgryta utan ris, följt av en burk fruktcocktail som jag kunde äta tack vare att de i den enkla affären var snälla nog att öppna burken åt mig och låna ut en sked.

Måndag 18 november (Ruftan Pensione, Cebu City)
Eftersom ingen uppenbarat sig i receptionen lämnade jag pengarna för övernattningarna där med en lapp och satte iväg på motorcykel till båten i Poro Town som gick kl 7.40. Efter att åter ha installerat mig i Cebu City tog jag en taxi till Cebu City Zoo, som verkligen inte var mycket till zoo. Det fanns varken skylt eller inträde utan man bara promenerade in på en sidoväg och så var där en samling tragiska burar med apor, fåglar och krokodiler. Tre småkillar trakasserade aporna med pinnar och stenkastning. De var rätt så aggressiva mot dem men ingen brydde sig om det. Jag såg det närliggande taoisttemplet och ville sedan åka till utsiktspunkten Tops, men taxichaufförerna ville inte använda taxametern för att åka dit utan skulle ha hutlöst mycket betalt. Jag såg mig om efter en jeepney men det kändes omständigt så det var tur att en man på motorcykel plötsligt uppenbarade sig och erbjöd sig att ta mig dit till rimligt pris. Det var en fin tur upp i bergen till den mäktiga utsiktspunkten där det var storslagen utsikt över hela Cebu City och grannstaden Mandaue, fast det såg ut som en stad tillsammans. Camotes Islands avtecknade sig i fjärran som blå silhuetter, och jag såg hela Mactan Island där den internationella flygplatsen ligger och som är förbunden med Cebu med två broar, samt Olango Island bortom den. Efter att ha beundrat utsikten en stund åkte vi tillbaka ner. Han ville inte köra in i stan eftersom jag inte hade någon hjälm så det fick bli taxi och jag avslutade dagens sightseeing med ytterligare ett kinesiskt tempel. Idag provade jag den nationella efterrätten Halo-Halo och det var i senaste laget för det var väldigt gott. På kvällen noterade jag att stadens uteliggare smorde kråset på sopsäckarna från de moderna snabbmatskedjorna som hivats ut på gatan mitt i Downtown - en motbjudande syn.

Tisdag 19 november (Ruftan Pensione, Cebu City)
Idag förberedde jag mig inför morgondagens försök att ta mig till Malaysia och ringde återigen till Aleson Lines i Zamboanga. De sa att det är 3 km från flygplatsen till hamnen och att det inte ska vara några problem att få plats på båten, så om inte flyget blir mycket försenat ska nog detta kunna gå bra tror jag. Jag tittade också in snabbt på Casa Gorodo Museum. Och så blev jag utskälld av en sur polis för att jag gick över gatan på "fel" ställe vilket kändes väldigt omotiverat eftersom folk alltid går över gatan var och hur som helst.

Onsdag 20 november (Ombord M/V Lady Mary Joy 2, Zamboanga - Sandakan)
Jag tog en taxi till flygplatsen på Mactan Island på morgonen och planet gick som det skulle så jag var i Zamboanga efter kl 12. Det var en fin flygning och jag såg många vackra öar från luften, såväl stora som små. Ute ur flygplatsbyggnaden åkte jag tricycle den ganska korta sträckan till hamnen med en man som klagade över hur dåligt rykte Mindanao har och han menade att det inte alls är farligt här och att det är mediernas fel att ingen vill åka hit. I Zamboanga fanns det kvinnor med slöja, en första antydan till att jag är på väg till den enda muslimska delen av resan. Hamnen var kaotisk och det var en tålamodsprövning att få köpt biljett och få passet stämplat. Kön till immigrationen var plågsamt lång och det gick framåt i snigelfart, och dessutom tillkom förvirringsmoment som "First time?" men jag blev aldrig klar över vad som menades med det. De stämplade passet på sidan avsedd för "myndigheters noteringar". Sedan kunde jag gå ombord. Avgångstiden var tämligen diffus - vid de två telefonsamtalen fick jag besked om kl 17 respektive kl 16, men på biljetten stod det kl 14 och slutligen kom vi iväg strax före kl 18. Det var en stor båt med massor av folk ombord, tydligen en populär rutt. Jag var i den billigaste ekonomiklassen som var en jättelik sovsal på ett mellandäck med hundratals dubbelbäddar. Det fanns en primitiv och dyr restaurang som gav en usel växelkurs för mina ringgit som jag växlat till mig för överblivna pesos. Jag stod och tittade ut från däcket när vi kastade loss, och av någon ytterst märklig anledning började de köra utan att lossa det kraftiga repet som var fäst på kajen. Båten skavde mot kajen, det började ryka och folk tjoade. Sedan backade de tillbaka och lossade repet.

Malaysia

Torsdag 21 november (Sepilok Resthouse, Sepilok)
Klockan var lite efter 12 när vi gled in i bukten där Sandakan ligger, men det dröjde en timme innan jag kom av båten och sedan ytterligare utdragen väntan vid det kaotiska immigrationskontoret. Väl igenom åkte jag in till stan med en minibuss och växlade pengar på en bank, men efter att ha konstaterat att det minst dyra hotellet var stängt tog jag istället en buss till närliggande Sepilok. Det gjorde även en välberest amerikansk kille som var med på båten och vi pratade sedan hela kvällen. Han hade gjort liksom jag och flugit till Zamboanga samma dag, fast från Manila.

Fredag 22 november (Sepilok Resthouse, Sepilok)
Sepilok Orangutan Rehabilitation Centre låg precis utanför dörren där jag bodde och det är en stor turistattraktion. Inträdet var rätt så dyrt men det var klart värt det för det här var en höjdpunkt. Man fick inte lov att ha med sig vattenflaska och det var lite drygt eftersom luften var fuktig och kvav. Det var en liten bit att gå längs en trägång genom jungeln till åskådarterrasserna och matningsplattformen. När jag närmade mig det området dök orangutangerna upp i träden och längs träräcket. Dessa stora, håriga och intelligenta aporna brydde sig inte om oss som kom gående och man kunde obehindrat ta närbilder av dem. Fast det gäller ändå att passa sig, jag hörde en anställd påstå att en turist blivit avklädd naken av en orangutang för 10 år sedan. Kl 10 var det matningsdags med bananer. Det var mäktigt att stå i jungeln och se dessa halvvilda orangutanger svinga sig fram på rep mellan träden, även om man var omgiven av busslaster med fotograferande pensionärer. Det var lite av en turistchock att komma hit från det oturistiga Filippinerna, och här fanns flera svenskar. Orangutangerna är utrotningshotade och finns endast på Borneo och Sumatra. Tillbaka på besökscentret såg jag en intressant halvtimmeslång film om rehabiliteringen av orangutangerna samt utställningen med foton. Senare var jag tillbaka för den andra matningen kl 15. Då var det färre turister och inga orangutanger längs trägången till matningsområdet.

Lördag 23 november (Trekkers Lodge, Kota Kinabalu)
Jag var uppe tidigt och tog 6.30-bussen tillbaka till Sandakan eftersom de inte kunde boka bussen till Kota Kinabalu åt mig igår då telefonen var död. Det visade sig dock vara onödigt eftersom bussen var långt ifrån full, men å andra sidan hade det varit drygt att stå vid korsningen och vänta utan att veta när bussen skulle komma. I Sandakan fick jag ta en lokal buss till en busstation där folk genast svärmade på mig och drog och slet och alla ville att jag skulle gå åt olika håll. Klockan var 8 när jag gick på bussen till Kota Kinabalu och det var också avgångstiden så strax körde vi iväg. Men märkligt nog var bussen tom. Vi körde fram och tillbaka i Sandakan en bra stund men när vi väl kom ut på vägen till Kota Kinabalu hade de inte lyckats skrapa ihop mer än fyra passagerare, och det var en stor luftkonditionerad buss! Senare kom det på några till men det blev aldrig mer än en handfull passagerare vilket kändes märkligt med tanke på att det var över 30 mil till Kota Kinabalu. Vi var framme vid 15-tiden och det blev inte mycket mer gjort idag.

Söndag 24 november (Trekkers Lodge, Kota Kinabalu)
Idag gick jag också upp tidigt och åkte till söndagsmarknaden i Kota Belud med en 58-årig dansk som bott i Canada större delen av sitt liv. Vi träffades på Trekkers Lodge och har pratat en hel del. Vi åkte med en minibuss vid 7-tiden och vägen var mycket god så det tog bara en timme. Det var en stor marknad och de sålde allt möjligt fast det var inte så väldigt fascinerande. Vi träffade en gammal man som var väldigt pratsam och sen satt vi ner och drack kaffe med honom. Jag slet mig därifrån och åkte tillbaka till Kota Kinabalu för att boka övernattningarna vid Mt Kinabalu men kontoret stängde tidigt eftersom det var söndag så det får vänta till imorgon. På eftermiddagen blev det lite sightseeing i Kota Kinabalu. Jag tog en stadsbuss till Sabah Museum som hade lite av varje, inget jätteintressant men värt en titt. Jag gick sedan förbi State Mosque och en trästiltby på vägen tillbaka. Kota Kinabalu är en ganska anonym stad som återuppbyggdes efter kriget då den jämnades med marken.

Måndag 25 november (Menggilan Hostel, Kinabalu Park Complex)
Idag bokade jag in mig vid Mt Kinabalu och det fanns lediga platser så jag kunde åka redan idag. Jag var också hos Malaysia Airlines för att kolla med flyg tillbaka till fastlandet men det var redan fullbokat och de hade bara business class. Sedan gjorde jag lite andra ärenden innan jag tog en minibuss till parken. Jag fick låna vantar och mössa från Trekkers Lodge. Framme i parken på eftermiddagen betalade jag diverse dyra avgifter och förberedde mig sedan för uppstigningen.

Tisdag 26 november (Laban Rata, Mt Kinabalu)
På morgonen vid 6-tiden var berget helt klart och det var en mäktig syn. Jag kom med i en grupp på 7 personer, och dansken som jag åkte till marknaden med häromdagen var också med i den, men syftet med att bilda en grupp är endast att dela kostnaden för guiden som är ett krav men som knappast behövs eftersom vandringsleden är väl märkt och det finns ingen risk att gå vilse. Vi startade kl 8.30 och åkte minibuss till vandringsledens startpunkt på 1866 m höjd, och sedan var det bara uppför oändliga trappsteg 6 km till Laban Rata på 3272 m där vi stannade över natten. Gruppen höll inte ihop särskilt bra och guiden hade man inte mycket nytta av. De andra i gruppen var betydligt mer hurtfriska än jag och drog iväg långt före. Leden har avståndsmarkeringar med 500 m intervall, vilket hjälpte till att hålla humöret uppe, och det fanns frekventa rastplatser med toalett och vattentank. Det tog ca 4 timmar till Laban Rata och sedan hade man inte mycket mer att göra än att ta igen sig efter den ansträngande uppstigningen. Jag kände mig lite konstig och fick ont i huvudet på eftermiddagen. Vi sov i vandrarhemsliknande rum med dubbelsängar och det finns en restaurang som är väldigt dyr eftersom allt måste bäras upp dessa 6 km. För detta använder man billig lokal arbetskraft och man ser flera sådana bärare längs vandringsleden som sliter med tunga packningar på ryggen. Det är ofta unga flickor och jag kunde inte annat än tycka synd om dem, det är tillräckligt jobbigt att bestiga berget en gång och då utan packning.

Onsdag 27 november (Trekkers Lodge, Kota Kinabalu)
Restaurangen var öppen för frukost mellan kl 2-3 på morgonen och vi satte iväg mot toppen med ficklampor kl 3. Det var fullt med folk och man fick mer eller mindre stå i kö för att gå uppför trapporna. Trappor var det dock snart slut med då vi nådde trädgränsen och ett vitt rep visade vägen helt till toppen. Ibland fick man använda detta rep då det var branta klippor att ta sig uppför. Det här var brantare och tuffare än igår samt att man blev andfådd av den tunna luften, och den sista biten var riktigt plågsam. Vid 6-tiden precis till soluppgången nådde jag toppen av Low's Peak, den högsta på Mt Kinabalu (4095 m) och 2.7 km från Laban Rata. Då hade de andra i min "grupp" varit där en bra stund redan. Ingen vits i att stå där och frysa, det var rätt så kallt just på toppen fast det blåste inte så jag klarade mig fint med de kläder jag hade med mig. Det var mycket folk på toppen och ett väldigt fotograferande. Storslagen utsikt förstås från Borneos högsta punkt och jag såg Kota Kinabalu och kustlinjen en lång väg, fast det hade redan börjat komma in moln före solen gick upp så sikten var något begränsad. Det varierar från dag till dag. Men annars hade vi en väldig tur som inte fick något regn vare sig under uppstigningen eller nedstigningen, det regnade bara på eftermiddagen när vi var vid Laban Rata. Väljer man fel dag kan man få bestiga berget utan att det någonsin slutar regna. Sedan var det bara ner ner hela vägen tillbaka 8.7 km och det var rejält tröttsamt och påfrestande för benen och knäna, och jag var helt färdig när jag var nere från berget vid 12-tiden. Efter att ha ätit och vilat åkte jag tillbaka till Kota Kinabalu med en förbipasserande buss. Att besiga Mt Kinabalu är väldigt tröttsamt men inte svårt, och berget är helt iordninggjort för massturism. Det hade ju klart varit besvärligare utan rep och trappor där det behövs. Tusentals personer i alla åldrar bestiger berget varje år och det är Sabahs främsta turistattraktion. Det är det högsta berget mellan Himalaya och Nya Guinea, men samtidigt ett av de lättaste i världen att bestiga i den höjdklassen.

Torsdag 28 november (Pantai View Hotel, Bandar Labuan)
Idag hade jag ont överallt och kunde knappt gå. Särskilt plågsamt var det att gå i trappor eller nedförsbackar. Jag blev också plötsligt illamående. Jag gick till utsiktspunkten på Signal Hill för fin utsikt över Kota Kinabalu och gjorde ett par andra ärenden innan jag tog båten till Pulau Labuan - tre timmar av iskyla och kinesiska kampsportfilmer.

Brunei

Fredag 29 november (Pusat Belia, Bandar Seri Begawan)
Jag hade tänkt ta morgonbåten till Brunei men kom inte upp i tid eftersom jag var utmattad av gårdagens illamående så det fick bli 11.30-båten. Innan dess tog jag en mindre promenad i Bandar Labuan till det massiva köpcentret Financial Park. Framme i Brunei efter en dryg timme på båten hade jag turen att bli erbjuden lift de 20 km in till Bandar Seri Begawan av en tysk som var med på båten och som bott i Brunei drygt ett år. Det var smidigt, särskilt som det inte fanns något växlingskontor där båten kom iland, och han körde mig till och med direkt till vandrarhemmet. Vi pratade under vägen och han gav mig en introduktion till detta märkliga samhälle och berättade saker som att den genomsnittliga familjen i Brunei har fyra bilar, att det i stort sett bara är invandrare som jobbar och att det står fullt med tomma hus på landsbygden eftersom man måste bygga något inom en viss tid, annars återfaller marken till staten. Vandrarhemmet var ett märkligt ställe och det är det enda budgetboendet i Brunei. Det fanns ingen där när jag kom så jag lämnade packningen och gick och växlade pengar under tiden. Mannen i receptionen var inte särskilt trevlig.

Lördag 30 november (Pusat Belia, Bandar Seri Begawan)
Idag gick jag omkring i den kompakta staden, såg den stiliga Omar Ali Saifuddien Mosque och de omgivande trästiltbyarna som går under namnet Kampung Ayer. Det kändes lite märkligt att så många bor så enkelt i detta så rika landet, visserligen har de relativt hög boendestandard jämfört med trästiltbyar i andra länder men på vissa ställen såg det rent för jävligt ut med soptippar och grovsopor som dumpats rakt ned i leran. I downtown är det däremot Land Cruisers och flotta byggnader som gäller och stället har få likheter med de flesta asiatiska städer. Infrastrukturen för fotgängare är dock något primitiv - trottoarer är det dåligt med så man får ofta gå vid sidan av körfältet, till och med på de viktigaste gatorna i centrum, och de röda gubbarna vid övergångsställena blir aldrig gröna oavsett hur många gånger man trycker på knappen. Är detta avsiktligt bara för att reta upp utländska turister? På eftermiddagen hade jag mindre framgång med sightseeingen då muséerna jag tänkt se var stängda och så var det en park utanför stan som jag inte lyckades hitta och det fanns till synes ingen att fråga om vägen.

Söndag 1 december (Pusat Belia, Bandar Seri Begawan)
Jag tog en liten motorbåt till Bangar i Bruneis andra "halva", Temburong. Det var en fin tur på smala kanaler omgivna av tropisk vegetation, men i Bangar fanns inte mycket att se och det kändes inte upplagt för några turer runt i Temburong eftersom det inte finns transport och att anlita någon blir väldigt dyrt, så jag åkte tillbaka. Det blev något fel på motorn så det gick väldigt sakta, och båtföraren ringde efter en annan båt som kom och mötte oss. Sedan åkte jag till nöjesparken Jerudong men stället var helt dött och öppnade inte förrän kl 20. Det såg inte så väldigt spännande ut och det skulle kosta B$15 för ett åkpass, så jag skippade det. Jag hade kunnat åka dit senare på kvällen med en grupp från vandrarhemmet (det finns inga bussar på kvällen), men en rad faktorer gjorde att det inte blev någonting med det.

Måndag 2 december (Pusat Belia, Bandar Seri Begawan)
Idag gjorde jag inte så hemskt mycket, jag sov ganska länge till att börja med och sen tog jag en buss till närliggande Jame' Asr Hassanil Bolkiah Mosque, en stor och tjusig moské. Det var bönetid när jag kom dit så jag fick vänta en timme men det gjorde inget eftersom jag hade en del vykort att skriva. Trädgårdsskötarna var naturligtvis utlänningar, jag pratade lite grann med en man från Bangladesh som var missnöjd med lönen och verkade inte trivas särskilt bra i Brunei.

Malaysia

Tisdag 3 december (Niah Cave Hotel, Batu Niah)
Att åka till Miri i Sarawak från Bandar Seri Begawan är något omständigt fastän det inte är särskilt långt och involverar fem olika bussar, två färjor och så gränsen förstås. Fast det flöt ändå på rätt bra. Jag startade kl 7.20 från Bandar Seri Begawans bussterminal med en gammaldags buss till Seria, och så vidare till Kuala Belait där jag fick vänta en timme. En buss tog oss till den närliggande färjekorsningen där man fick gå över och en annan buss på andra sidan fortsatte till gränsen. Vid gränsen var det bussbyte igen och sedan ytterligare en färja. Jag såg ingen anledning att stanna i Miri och bekvämt nog gick bussarna till Batu Niah från andra sidan gatan. Jag kunde också passa på att äta i det närliggande köpcentret.

Onsdag 4 december (Niah Cave Hotel, Batu Niah)
Efter att ha sett mig omkring en stund efter en båt fann jag slutligen en och vi drog iväg längs den smala floden några kilometer till besökscentret vid Niah National Park. Det var 3 km att gå genom jungeln längs en trägång som knarrade väldigt, till den s.k. Great Cave. Och stor var den. Enorm faktiskt. Men eftersom man kommer in i grottmynningen från sidan och öppningen är väldigt stor så känns det först knappt som att man har kommit in i någon grotta. Det finns två vägar runt i grottan som återförenas längre bak så man tar den ena på vägen in och den andra på vägen ut. Det var en hel del fladdermöss i grottan. Från punkten där de två vägarna återförenas fortsätter man längre in genom en lång kolsvart passage som man måste ha ficklampa för att ta sig igenom, och sen kommer man ut i skogen för en kort promenad till Painted Cave som har gamla väggmålningar som är svåra att se. Jag såg bara en annan västerlänning här, mest var det malaysiska grupper men överhuvudtaget var stället rätt så lugnt. Tillbaka vid besökscentret körde kvinnan i receptionen mig i bil tillbaka till Batu Niah.

Torsdag 5 december (Nattbuss Bintulu - Kuching)
Det var rätt så drygt att komma iväg mot Kuching, fast jag skulle ändå inte komma dit förrän imorgon så det hade inte varit mycket vits i att komma iväg tidigare och komma fram till Kuching mitt i natten. Jag missade precis 9.30-bussen till Bintulu eftersom jag inte hade kollat tidtabellen och nästa gick inte förrän kl 12. Det kändes rätt segt då 12-bussen blev inställd och jag fick vänta ytterligare en timme till kl 13. I Bintulu kunde jag gå av vid bussterminalen där expressbussarna till Kuching finns så det var ju bekvämt. Kl 17 skulle bussen gå så jag hade ett par timmar att vänta - jag lämnade ryggsäcken på biljettkontoret och gick och åt. Då vi svängde ut från bussterminalen tog chauffören inte ut svängen tillräckligt så att bussens sida skrapade mot en Land Cruiser som stod bredvid på utfarten, och bagadeluckorna på bussen deformerades. Det blev ett väldigt ståhej av det hela och det dröjde ytterligare 2 timmar innan vi kom iväg. Tydligen lades hela skulden på den kvinnliga bilisten eftersom endast bussar var tillåtna på området, men jag såg gott om fordon där som inte var bussar och även om bara bussar är tillåtna så måste väl ändå chauffören se sig om när han svänger ut? Vi blev stående länge halvvägs ut i vägbanan och det blev långa köer då bara en fil var fri. Senare på kvällen fick vi också punktering men det ordnades rätt så snabbt.

Fredag 6 december (Kuching Hotel, Kuching)
Framme i Kuching kl 9 på morgonen kändes det för dyrt med taxi in till stan och till slut kom jag med en buss sedan en kille viftat åt mig. Att hitta någonstans att bo här var svettigt värre. Jag åkte taxi från där bussen stannade till backpackerstället men det var fullt (med en stor grupp från Sverige!). Likaså var pensionatet vid kyrkan, men jag fick tips om Kuching Hotel där det fanns rum. Jag lade mig och sov fram på eftermiddagen och gick sedan till ett cybercafé.

Lördag 7 december (Kuching Hotel, Kuching)
Idag har jag gått omkring på stan som är rätt så speciell, väldigt fin och trivsam. Dock var det irriterande att post och bank var stängda p.g.a. helg (slut på ramadan). Jag besökte Sarawak Museum och det närliggande Islamic Museum, och så åkte jag hiss upp i ett utsiktstorn med panoramautsikt över den oerhört gröna staden. På kvällen gick jag till en trivsam park med en stor damm och där var en hel del folk som joggade och ägnade sig åt andra aktiviteter.

Söndag 8 december (Kuching Hotel, Kuching)
Jag kunde inte växla pengar idag heller men jag åkte till busstationen och köpte biljett till Pontianak. Sen fortsatte jag se mig omkring i stan fast det blev rätt så dåligt väder.

Indonesien

Måndag 9 december (Hotel Wijaya Kusuma, Pontianak)
Jag var uppe väldigt tidigt och släpade iväg med packningen till den lokala busstationen vid 5.30-tiden. Det var onödigt eftersom det inte fanns någon buss förrän kl 6.30 så jag fick ta en taxi till terminalen iallafall, men jag fick ju iallafall röra på mig lite grann då jag skulle sitta större delen av dagen i bussen. Avgångstiden var kl 7 fast vi kom inte iväg förrän en kvart senare så jag hade hunnit med stadsbussen iallafall men ville inte chansa. Vi var ganska snart vid gränsen och jag fick gå till ett speciellt bord där immigrationsmannen stämplade passet efter att ha ställt ett par frågor men han sa inget om vidarebiljett. Jag växlade bara lite grann vid gränsen eftersom det var inofficiella växlare och kursen inte var så bra. Sedan var det bra långt att åka till Pontianak. Vi rastade på ett ställe som var förvånansvärt fint med självservering i bufféstil, fast det var inte dyrt. Jag tyckte det såg mer och mer ut som Indonesien ju längre vi kom från gränsen och det var vackra landskap med mycket palmer och folk med trähattar som jobbade på fälten. Det blev drygt innan vi var framme i Pontianak sen eftermiddag fast bussen körde helt till stadens centrum istället för att stanna vid terminalen så det var ju behändigt. Jag konstaterade snabbt att det är mycket sämre med engelskan här och att det är besvärligt att kommunicera med rickshawfolket. Rickshawmannen som tog mig till hotellet förstod inte när jag frågade om priset och sen satte han sig på tvären och vägrade acceptera mindre än 5000 Rp vilket lär ha varit en hel del över normalt pris. Jag fann hotellet dyrt och dålig valuta för pengarna, men men, vad ska man göra...

Tisdag 10 december (Hotel Wijaya Kusuma, Pontianak)
Pontianak som stad är inte så värst intressant eller trivsam och har de vanliga ingredienserna betongbyggnader, dammiga gator med massor av motorcyklar och annan trafik, stekhet sol och folk som stirrar och hojtar "Hello Mister!", Indonesiens motsvarighet till Filippinernas "Hey Joe!". Så det var ju inte utan att jag undrade vad jag skulle här att göra. Jag lyckades inte få rickshawmannen att förstå att jag ville till posten så jag gick och det var löjligt långt från centrum. Min frustration späddes på ytterligare då posten var stängd och jag måste komma tillbaka imorgon. Jag blev på betydligt bättre humör då jag åkte båt över till andra sidan floden där jag fann en helt annan värld med ett omfattande nätverk av primitiva hus på pålar och träplankgångar som band ihop det hela. Folket där var nyfikna men mycket vänliga och jag kände inte att jag gjorde intrång på deras område. Gång på gång radade de upp sig framför min kamera och mer eller mindre krävde att jag skulle fotografera dem vilket jag mer än gärna gjorde. Ofta tycker jag det är svårt att fotografera människor men här var det inga problem och de bad inte om pengar heller. Att gå omkring här var något av det mest trivsamma jag gjort på länge och bilderna jag tog idag var nog bland de bästa på resan. Att jag var en minst lika stor attraktion för dem som de var för mig fick jag bekräftat vid det närliggande muséet där jag två gånger fick ställa upp på att bli fotograferad tillsammans med ett flertal personer. Jag passade även på att låta dem ta samma bilder med min egen kamera. Moskén fick jag dock inte lov att gå in i. Jag gick tillbaka till stan via bron och det blev ganska långt eftersom jag inte var på den vägen som jag trodde. Mina sandaler gick sönder igen idag men ett nytt par var inte långt borta då jag gick förbi ett flott och glänsande köpcentrum. Skoavdelningen var på andra våningen och när jag kom uppför rulltrappan var där en lustig kille som inte verkade ta sitt jobb så seriöst. Han hade en mikrofon som gick ut över hela byggnaden och nynnade med i musiken som spelades, och när jag började titta efter sandaler kommenterade han i mikrofonen. Nu är jag inne på mitt fjärde par sandaler på den här resan.

Onsdag 11 december (Hotel Wijaya Kusuma, Pontianak)
Jag tog mig återigen till posten, den här gången med rickshaw och jag såg till att få priset väl etablerat. Det var extremt dyrt att skicka brev från Indonesien. Jag köpte också bussbiljett tillbaka till Kuching. Sedan tog jag färjan till andra sidan floden för att åka till ekvatormonumentet några kilometer norr om stan. Med på färjan var en man på motorcykel som började prata med mig och han erbjöd sig att köra mig till monumentet utan någon betalning, bara för att han tyckte det var roligt att prata med turister. Ekvatormonumentet var massivt, bra mycket större än det i Bukittinggi och inne i monumentet fanns en liten utställning. Sen bjöd han på te och vi satt ner och pratade en stund. Han ville gärna ta med mig till sin skolklass men jag hade tänkt ta en båttur och kunde inte vänta till kl 16. Det såg visserligen ut att kunna bli regn fast det blev det inte mycket med. Tillbaka på hotellet kom lustigt nog en man till mitt rum precis som jag skulle gå och se mig omkring efter en båt, och han undrade om jag ville ta en båttur med honom så det gjorde jag. Han var dock märklig och blev tröttsam med tiden. Han pratade oupphörligen och upprepade samma saker hela tiden, och han var inte helt lätt att förstå. Jag ville gärna koppla av, titta på vad som försigick runtomkring och kanske ta något foto, och jag påpekade detta och han bad om ursäkt men fortsatte ändå snart att prata strunt igen. Vi hade med oss en annan man som körde båten men han talade ingen engelska. Vi åkte in på flera olika smalare kanaler och det var gott om låga broar att ducka för. Det var trevligt fast fotomöjligheterna var inte lika bra som igår. Sen åkte vi bort till en av de stora broarna i solnedgången och det var nästan mörkt när vi var tillbaka, och vi hade varit ute nästan två timmar. Efteråt betalade jag timpriset som vi hade kommit överens om men han var inte nöjd och förväntade sig tydligen att jag skulle ge extra för hans "guideservice". Det var inte aktuellt eftersom han inte hade sagt något om det innan vi åkte, men han följde efter mig en bra stund efteråt och tjatade om pengar.

Torsdag 12 december (Hotel Khatulistiwa Plaza, Singkawang)
Jag kom iväg vid 9-tiden på en buss norrut längs kusten och var framme i Singkawang tre timmar senare där jag fick ett bättre rum än i Pontianak och till rimligare pris, efter ett par ställen som var dyra eller fulla. Stan har en stark kinesisk prägel och var överraskande trivsam, ren och fin så det känns knappt som Indonesien. Inte alls som i Pontianak. Jag hade tänkt åka till den närliggande stranden men det började regna strax efter min ankomst och det slutade inte förrän i skymningen så jag stannade på hotellet.

Fredag 13 december (Nattbuss Pontianak - Kuching)
Idag på morgonen åkte jag motorcykel till stranden Pasir Panjang och stannade där 20 minuter. Stranden var kilometerlång och nästan helt tom på folk. Det var en bit att åka från Singkawang. Sen såg jag mig omkring i stan litegrann innan jag åkte buss tillbaka till Pontianak. Bussen gick direkt när jag kom till terminalen och den var lugnare och inte lika full som den jag åkte med igår. När jag kom tillbaka till Pontianak var det samma visa som igår med vädret så det blev inget av med att fotografera på stan som jag hade tänkt. Då jag stod och väntade på färjan över floden till stadens centrum brakade ovädret loss och jag flydde in under taket vid den närliggande cafeterian liksom alla andra. Det var rena syndafloden och det regnade så hårt att hela stan på andra sidan försvann, och det blåste så att man blev våt fastän man stod långt in under taket. När regnet till synes saktade ner åkte jag över på färjan, bara för att på nytt bli stående vid en primitiv tältliknande uteservering. Efter att ha väntat där en stund och det inte slutade regna så plastade jag in mig och packningen så gott jag kunde och gick iväg till busskontoret, och jag lämnade ryggsäcken där och gick ut och åt och internettade i väntan på bussen kl 21. Vi kom iväg 10 minuter före tiden och det var en väldigt fin och bekväm buss med behaglig temperatur, så det var helt ok för att vara nattbuss.

Malaysia

Lördag 14 december (Kuching Hotel, Kuching)
Vi var framme vid gränsen tidigt på morgonen och parkerade framför grinden en dryg timme innan den öppnade kl 5. Folk samlades utanför grindarna och det blev ett race då de öppnades för att inte hamna alltför långt bak i immigrationskön. Framme i Kuching gjorde jag några ärenden och lade mig sedan och sov på eftermiddagen. Jag var också på turistbyrån och frågade om rafflesian blommar i Gunung Gading National Park och det sa de att den gör så då får jag passa på att åka och titta på den imorgon.

Söndag 15 december (Kuching Hotel, Kuching)
Jag åkte buss till Lundu på morgonen och därifrån var det ett par kilometer att gå till Gunung Gading National Park. Jag gick med en grupp trötta malaysier för att titta på blomman. Jag hade säkert hittat den utan guide men det var bra att ha någon att fråga om blomman och som kunde fotografera åt mig, och det var inte så dyrt eftersom jag hade en stor grupp att dela kostnaden med. Det var bara en kort promenad längs en träplankgång till blomman som var något vid sidan. Rafflesia är världens största blomma och kan bli uppemot en meter i diameter. Den vi såg idag var iallafall över en halvmeter. Det är ingen självklarhet att man får se den eftersom den bara blommar några dagar, och idag fanns endast ett exemplar att beskåda. Den satt uppe på en klippa i jungeln och det var lite halt och besvärligt men guiden hjälpte mig upp. Blomman har inga blad utan bara trärötter som hänger i luften och det hela var en märklig syn. De andra i gruppen verkade inte särskilt intresserade och orkade knappt lämna träplankgången för att ta sig en närmare titt. Rafflesian är parkens huvudattraktion och de flesta besökarna kommer dit bara för att se blomman och sen far de igen, men det finns en del vandringsleder där också. Jag tänkte passa på att gå lite på dem när jag ändå var där och jag gick till ett vattenfall men det var halt och besvärligt och jag tappade vattenflaskan ner i fallet så jag vände tillbaka. Tillbaka i Kuching gick jag och tittade på en kattstaty - Kuching betyder nämligen just "katt".

Måndag 16 december (Kuching Hotel, Kuching)
Idag åkte jag till närliggande Bako National Park med en buss kl 8. Det var ett grekiskt par med på bussen och vi delade båten till parken. Det är annars ganska dyrt om man är ensam. Så här års kan havet bli våldsamt fram på eftermiddagen så vi rekommenderades att återvända kl 14. Vi tyckte det kändes lite väl tidigt men det visade sig vara lagom tid. Båtkillen hade en del problem med motorn till en början. Det var rätt så höga vågor när vi närmade oss parken så det var en skumpig färd. Vi gick en 5 km märkt vandringsled som tog oss genom olika typer av vegetation. Grekerna gick iväg före mig då jag tog frukost i parkens cafeteria, men jag hann ikapp dem eftersom de gick ganska sakta. Jag var mycket tacksam att här inte fanns några blodiglar. Havet var faktiskt lugnare på vägen tillbaka. Vi missade bussen med några minuter och fick vänta en timme på nästa.

Tisdag 17 december (Nattbuss Kuala Lumpur - Hat Yai)
Jag gick upp tidigt och tog en lokal buss till flygplatsen kl 7. Det var första gången jag flög biljettlöst, jag behövde bara presentera bokningsnumret från internet och så fick jag ett boardingpass. Märkligt nog klassades flygningen som internationell och när jag gick till avdelningen för inrikesavgångar så var det fel. Nog för att Sarawak och Sabah har separata immigrationskontroller (de stämplar departure card men inte passet), men att kalla det för internationellt är väl att ta i. Securitytanten tyckte att röntgenbilden av mitt handbagage var "not clear" och ville köra den igen. Överhuvudtaget tyckte jag den här flygplatsen var märklig, t.ex. fick man inte veta vilken gate man skulle gå till förrän det var dags för boarding, och då ropades det bara ut i högtalarna, det stod ingenstans. Det var valfri placering i planet men jag fick sitta vid mittgången eftersom jag inte hittade till gaten med en gång. På Air Asia som är ett lågpris/biljettlöst flygbolag ingår ingen mat eller dryck utan det får man betala extra för. Kuala Lumpurs flygplats var fin och modern och kändes på något vis ödslig fastän där var en hel del folk. Den ligger bra långt från stan och jag åkte flott buss som var billigare när man flög med Air Asia. Jag hamnade på en bussterminal i utkanterna av stan, köpte biljett till Hat Yai och lämnade bagaget där, och tog en taxi in till stan vilket var väldigt billigt med taxametern. På andra håll i Malaysia har taxibilarna inga taxametrar och då blir det inte lika billigt. I stan gjorde jag några ärenden, gick till Merdeka Square och så åkte jag och tittade på Petronas Twin Towers förstås. De är alltid lika imponerande fast jag var för sent ute för att åka upp i tornen - biljetter för det finns bara på morgonen. Sen åkte jag tillbaka till terminalen för den dryga väntan på bussen kl 22.

Thailand

Onsdag 18 december (New 99 Guesthouse, Bangkok)
Det var väldigt gott om plats i bussen så det gick an att sova, fast det var lite väl kallt. Vid 4-tiden väcktes jag av en brysk man som grymtade "passport" och försvann iväg med mitt pass. Efter en bra stund fick jag tillbaka passet med ankomstkortet ifyllt, det ansågs tydligen som en service men jag tycker inte om att folk försvinner iväg med passet och föredrar gärna att fylla i kortet själv. Sen åkte vi till gränsen som inte var långt borta och stod och väntade där tills den öppnade kl 6. Framme i Hat Yai snart efter gränspassagen kunde jag fortsätta nästan direkt med expressbuss till Bangkok efter någon timme och frukost. Det var lite av ett ripoff då jag betalade 600B för bussen men inte insåg att bussterminalen var på andra sidan gatan och att jag där skulle ha betalat 535B för samma buss. Bussen gick kl 9 och jag satt bredvid en tysk, och tillsammans klagade vi över hur drygt det var att åka buss så länge. Det var iallafall effektivt, de körde i stort sett hela tiden så de 100 milen tog 12 timmar och vi gjorde bara en paus på 20 minuter efter halva tiden för en väldigt starkt kryddad måltid som ingick i biljettpriset. Att åka långdistansbuss är definitivt inte det bästa sättet att se Thailand då landskapet man ser från huvudvägarna är väldigt trist och enformigt. Framme i Bangkok på kvällen delade vi en taxi till Khao San Rd. När man kommer fram på kvällen tenderar många ställen att vara fulla eller bara ha dyra rum kvar, men efter en stund dök en kvinna upp som hade rum som låg lite dolt på en bakgränd.

Söndag 22 december (New 99 Guesthouse, Bangkok)
Nu har jag haft några dagar att ta igen mig, gjort en mängd ärenden och förberett mig inför resan till Amerika, och så har jag hämtat hemresebiljetterna som pappa skickat med posten till en resebyrå här i Bangkok. Imorgon flyger jag till Los Angeles, men resan tog slut inte långt därefter och dagboken slutar här.


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Vietnam] - [Laos] - [Cambodja] - [Thailand] - [Myanmar] - [Filippinerna] - [Malaysia] - [Brunei] - [Indonesien]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning] - [Ingemars Vietnamdagbok]