[Startsidan]

[Fotoalbum]

[Norge]

[Resor]

[Spel]

[Kontakta mig]


Hela dagboken från Asien & Mellanöstern, 2001

Indien

Onsdag 21 mars (Indira Gandhi International Airport, Delhi)
Då var jag tillbaka i Indien igen. Flygresan gick bra, men det såg lite mörkt ut ett tag i morse då pappa inte hittade bilnyckeln som låg inkilad i soffan. Vi åkte till Landvetter vid 4.30-tiden och satt och pratade ett tag innan det var dags för mig att flyga iväg kl 6.50. Färden till Amsterdam tog en dryg timme och jag satt bredvid en svensk kvinna som skulle till El Salvador där hon bodde. Det var första gången jag satte foten på holländsk mark, så jag passade på att skicka hem ett vykort från flygplatsen. Vid gaten blev jag utfrågad om mina resplaner och de verkade väldigt misstänksamma och gick t.o.m. iväg med passet medan jag skulle "vänta här". Men jag kom iväg kl 10.50 enligt tidtabellen. Flyget till Delhi tog 7½ timme och jag var framme lite före kl 23 lokal tid. Jag flög rätt över Tehran i klart väder - först var det bara berg men plötsligt öppnade den jättelika staden upp sig. Ankomstproceduren på Delhis flygplats var helt smärtfri, och nu sitter jag och väntar på gryningen. Ett par indier har försökt övertala mig att ta en taxi in till stan, men annars är det ganska lugnt här. Jag fick sedan sällskap av ett par tyskar som också stannar över natten på flygplatsen.

Torsdag 22 mars (India Guesthouse, Agra)
Jag var mycket trött idag - först var jag uppe hela natten till avresan och sedan satt jag och väntade hela den här natten på flygplatsen i Delhi. Vid 6-tiden blev det ljust, så då tog vi tre en taxi till Main Bazaar. I vanlig ordning när man kommer till Delhi så tog de oss istället till ett "tourist office" där vi skulle få "free information", men efter mycket tjat kom vi slutligen till Main Bazaar. Allt var sig precis likt med kor, cykelrickshaws, vansinniga chaufförer och envetna människor. Jag hjälpte tyskarna att hitta ett rum, sedan åt vi frukost tillsammans och gick till ett internetcafé. Därefter tog jag en autorickshaw till Bangladesh ambassad för att ordna visum. Processen var mycket smidig - det tog bara en liten stund och kostade ingenting! Sedan gick jag till New Delhi Railway station, och när jag väl hittade turistkvotakontoret så var det inga problem att få en biljett till 17.50-tåget till Agra. Dock kändes det ganska jobbigt att behöva vänta så länge, klockan var nu 13 och jag var dödstrött. Jag gick och satte mig i väntrummet men höll på att kollapsa av trötthet och jag kunde inte gärna sova där, dels för packningens skull och dels för att det sprang omkring en råtta på golvet. Efter en stund gick jag tillbaka till turistkvotakontoret där jag lade mig i en soffa, och där kunde jag iallafall slumra till litegrann. På tåget kunde jag sova lite mer, och kl 20.30 var jag äntligen framme i Agra. Jag tog en autorickshaw till Taj Ganj-området och tog ett rum på India Guesthouse, samma ställe som jag bodde på förra gången jag var här. De kom faktiskt ihåg mig fastän det var över ett år sedan! Det visade sig att inträdet till Taj Mahal höjts ytterligare till Rs 1000, och fredagar är det numera stängt istället för gratis, så det blir inget återbesök. Men jag kunde se byggnaden delvis från taket där jag bodde, och det finns andra saker att se häromkring som jag inte såg sist så jag åkte inte hit helt i onödan.

Fredag 23 mars (India Guesthouse, Agra)
Det blev ingen sightseeing idag men jag hyrde en cykel och tog en tur runt i Agra. Först skulle jag till postkontoret men tog fel väg i en rondell - efter en stund insåg jag att jag var på väg ut ur stan och vände tillbaka. Vid Sadar Bazaar köpte jag en miniräknare och en T-shirt med Taj Mahal-tryck. Jag hade tänkt titta på ett par saker på andra sidan Yamuna River men det var trafikstockning vid Agra Fort och klockan började bli mycket så jag cyklade tillbaka.

Lördag 24 mars (India Guesthouse, Agra)
Jag gick upp tidigt, tog en cykelrickshaw till Idgah Bus stand och åkte med 6.30-bussen till den gamla fortifierade staden Fatehpur Sikri, vilket tog mindre än en timme. Jag visste redan att inträdet var i stil med övriga hysteriska priser i Agra-området, men att en del av området låg utanför biljettkontoret och därmed var gratis. Det visade sig bakvänt nog att den här delen var den mest sevärda. En kille sa att han kunde visa en väg till den andra delen förbi biljettkontoret, så jag lät honom bli min guide. Men det var alltså inte så mycket att se där. Han envisades med att försöka få mig att köpa en massa souvenirer, men jag gick med på att betala lite grann för att få se en man hoppa ner i ett vattenfyllt valv från en avsats högt uppe på muren. På vägen tillbaka till Agra satt det två svenskar i bussen. Tillbaka vid 11-tiden hyrde jag en cykel igen och tog mig till andra sidan floden men det var hopplöst att försöka hitta nårga sevärdheter där. Jag tänkte också åka till Sikandra men det fanns ingen buss och det lär ju ha varit samma vansinniga inträdespriser där så jag lade ner det. Hotellkillen visade mig till hans affär där en gubbe körde nån astrologigrej med min namnteckning och ville sälja stenar beroende på resultatet, men han insåg att jag inte var intresserad så han tjatade inte. Jag börjar känna att jag har varit onödigt länge i Agra nu men det får väl ses som uppvärmning, och så får jag försöka öka på tempot så att jag får någonting gjort! Men jag fick mycket goda nyheter via e-mail - jag får över 5000 kronor i skatteåterbäring från Norge.

Söndag 25 mars (Hotel Diggi Palace, Jaipur)
Jag tog det lugnt på förmiddagen i väntan på bussen till Jaipur kl 11, hade gärna åkt tidigare men det var fullbokat. Jag tog en autorickshaw efter kl 10 till platsen där bussen skulle gå, men kom inte iväg förrän kl 12 så jag fick sitta och vänta utanför ett hotell. Kl 17.30 var jag framme i "den rosa staden" Jaipur och jag delade en autorickshaw med två andra turister. Jag hade väntat mig att det kanske kunde bli besvärligt att ta sig till ett vettigt hotell här, men vi fick tursamt nog direkt en autorickshaw som körde oss dit vi ville utan dumheter för endast Rs 30 för alla tre, vilket kändes väldigt förmånligt. Hotellet var charmigt. En dusch var inte fel, och sedan gick jag ut på stan. Roligt att komma någonstans där man inte redan har varit! Jag fick tag på "Around the world in 80 days" i pocketformat, passande läsning tyckte dag. Kl 21.30 gick jag till biografen Raj Mandir och såg en hindifilm. Biosalongen var enormt stor och fin, och hallen utanför mycket vackert dekorerad, och renligheten var en stor kontrast mot sjabbigheten på gatorna utanför. Ändå var det väldigt billigt. Innan filmen började så gick det omkring vakter med ficklampor och såg till att man satt i den avdelning man löst biljett för, och jag fick flytta mig ett par gånger innan det blev rätt. Filmen var faktiskt rolig och underhållande, lite grann åt musikalhållet och hade många visuella skämt så det gjorde inte så mycket att jag inte förstod språket. Inte förrän efter midnatt var filmen slut, och direkt vid utgången stod det autorickshaws och väntade så det var ju inga problem att komma tillbaka till hotellet, fast chauffören ville ha "night charge". Jag blev lite bekymrad för att hotellet verkade låst, men det var bara fel ingång.

Måndag 26 mars (Hotel Diggi Palace, Jaipur)
Idag blev jag på rätt så dåligt humör då jag skulle försöka uträtta en del ärenden, för det gick snett med det mesta och alltför mycket tid gick åt utan att jag fick något uträttat. Först skulle jag ta en rickshaw till City Gate, men hamnade istället vid City Palace. Jag började gå tillbaka och tog sedan en ny rickshaw, men istället för att ta närmaste vägen blev jag cyklad runt halva stan och sedan ville han ha Rs 50 för det. Så kan det gå när man inte gör om upp priset i förväg! På posten var det totalt kaos så några frimärken blev det inte tal om, och när jag löste in resecheckar blev jag blåst på Rs 180 - jag fick en tjock bunt med Rs 10-sedlar som jag inte orkade räkna på plats. Till råga på allt elände kollapsade blixtlåset på min midjeväska, så jag måste ha tag på en ny. Vid 14-tiden kom jag äntligen igång med sightseeingen. City Palace var väldigt fint. Efter det åkte jag runt till diverse platser omkring Jaipur med en cykelrickshaw. Först gick jag upp i Iswari Minar Swarga Sal-minareten med fantastisk utsikt över staden, och därefter åkte vi förbi Hawa Mahal på väg till det imponerande white marble-komplexet Royal Gaitor. Slutligen en titt på vattenpalatset Jal Mahal där jag tog kort på en ormtjusare innan vi återvände in till staden. Naturligtvis hamnade jag i en affär på vägen, det är ju så typiskt att man gång på gång låter sig släpas med till sådana ställen när man vet hur tröttsamt det blir. Först visar de en massa saker och när man efter en stund måste förklara att man inte är intresserad av att köpa något så blir de sura och menar att man har "slösat med deras tid". Det sjukaste är att de frågar varför man kom till deras affär om man inte hade tänkt köpa något, för de lär ju vara fullt medvetna om att man har kommit med en rickshaw. Jag var hemskt trött, och störtade i säng vid 18-tiden utan att varken äta, borsta tänderna eller klä av mig.

Tisdag 27 mars (Hotel Diggi Palace, Jaipur)
Jag sov till 6-tiden på morgonen då jag mådde lite illa. Jag var fortfarande mycket trött och hade fått en molande värk i nacken, så efter att ha försökt mig på lite frukost gick jag och frågade om jag kunde stanna en natt till. Mannen i receptionen blev irriterad eftersom jag hade sagt att jag skulle checka ut idag men var förstående eftersom jag var sjuk och lät mig stanna trots att rummet var bokat. Så jag blev sängliggande hela dagen och gick bara upp för att äta ett par gånger. Det har verkligen varit en trög start på resan, men idag var jag inte i form för att göra någonting så jag kan bara hoppas att jag kommer igång så småningom.

Onsdag 28 mars (Hotel Poonam Palace, Pushkar)
Idag mådde jag bättre och efter att ha hittat en ny midjeväska tog jag en buss till Amber Fort en bit utanför stan. Det var ett fint fort med vackra glittrande rum, och en gubbe stängde in mig i ett kolsvart rum där han tände ett par stearinljus som han svängde fram och tillbaka så att det glittrade på olika sätt i taket, och så utbröt han "Disco!". Tillbaka i stan hämtade jag mina grejer på hotellet och tog en autorickshaw till busstationen där någon sa "Pushkar? Pushkar?" och visade mig till rätt buss som avgick omedelbart. Resan tog 3 timmar och jag var framme i Pushkar efter kl 18. I Ajmer, en liten bit före Pushkar, klev en kille från Chile på. Han skulle resa runt i Indien 3½ månad och leva på Rs 200/dag, så han åt mest dhal och ris och vred och vände på varenda rupie. Från Ajmer var det krokig väg över kullarna till Pushkar, och framme i Pushkar visade en man från bussen mig till hans hotell. Pushkar var ett trivsamt litet ställe. Här fanns inga rickshaws men det var gott om turister. Här hålls årligen Pushkar Camel Fair, en av Indiens största festivaler. På kvällen var det någon slags procession med musik och lyktor som satt ihop med kablar och drevs av ett brummande kraftverk på hjul som kom sist. Jag tänkte skriva något e-mail men gav upp då anslutningen visade sig vara ultralångsam. Det var klurigt att hitta tillbaka till hotellet i mörkret men jag lyckades till slut med hjälp av hotellets kort.

Torsdag 29 mars (Durag Villas Guesthouse, Jodhpur)
I Pushkar hittade jag en gammal guidebok om Bangladesh. Jag promenerade till Savitritemplet på ett spetsigt berg utanför stan. Det tog en timme och det var en massa trappsteg uppför berget. Nära toppen kom en aggressiv apa skuttandes mot mig. Jag hade med mig en påse bananer så jag kastade en till apan och flydde. Det blev inget tempel alltså, men utsikten över Pushkar gjorde det värt ansträngningen. På vägen upp var jag helt ensam, men när jag gick ner mötte jag en del folk. Tillbaka i Pushkar tittade jag lite snabbt på det fina Brahmatemplet. Vid ingången kom en kille med blommor, men sånt brukar kosta pengar så jag ville inte ha. Han menade dock att det var förbjudet att gå in utan blommor och till min förvåning fick jag dem gratis. Jag tog bussen tillbaka till Ajmer vid 14-tiden och därifrån en annan buss vidare till Jodhpur. På ett ställe stannade vi längs vägen och en häftig ordväxling utbröt mellan busschauffören och en man från ett annat fordon. På ett annat ställe var det en lastbil som hade vält, och på ett tredje ställe klev ett gäng jobbiga skolpojkar på som satte sig runt mig och ställde en massa tröttsamma frågor. Vägen var dålig nästan hela sträckan så det var en obekväm resa, och mer än en gång flög jag någon decimeter i luften. Framme i Jodhpur vid 20-tiden hamnade jag direkt i en autorickshaw av större modell som tog mig till Durag Villas Guesthouse, och det var lika bra det för vid den tiden har man ingen lust att leta efter rum.

Fredag 30 mars (Nattåg Jodhpur - Jaisalmer)
Jag började dagen med att ta en autorickshaw till tågbokningskontoret där jag köpte biljett för nattåget till Jaisalmer, och fortsatte i samma rickshaw upp till det massiva Meherangarh Fort. Autorickshaws är större och tjusigare här än på andra håll. Från fortet var det enastående utsikt över den helt blåa staden Jodhpur. Alla hus är blåa och det var något helt speciellt att se en så enfärgad stad. Efter att ha sett mig omkring i fortet gick jag till den närliggande Jaswant Thada, en tjusig white marble memorial för Maharaja Jaswant Singh II. Sedan gick jag nedför berget och irrade mig in i gamla stan tills jag hittade klocktornet. Därifrån gick jag vidare till den nya staden där jag framkallade min första filmrulle med gott resultat. Jag hämtade packningen på hotellet och begav mig till järnvägsstationen; tåget gick kl 23.15.

Lördag 31 mars (Golden City Hotel, Jaisalmer)
Kl 5.30 på morgonen var jag framme i Jaisalmer och följde med en man som jag träffade redan igår på järnvägsstationen i Jodhpur. Han hade en gratis jeep till sitt hotell, och jag gick och lade mig med en gång och sov fram till kl 11. Det verkade jobbigt att försöka leta reda på den optimala kamelsafarin så det kändes lika bra att ta den som hotellet erbjöd, även om den kanske var lite dyr. Tre dagar ska jag skumpa omkring i Tharöknen alltså, det kan nog bli roligt, fast säkert tröttsamt också. Idag såg jag mig omkring i Jaisalmer och gick vilse en hel del. Det var verkligen varmt här. En del av befolkningen bor i själva fortet med sitt virrvarr av smala gränder. Jag tog mig också till en utsiktspunkt där jag kunde se hela stan och fortet.

Tisdag 3 april (Nattåg Jaisalmer - Jodhpur)
Nu ska jag försöka sammanfatta vad jag har utsatt mig för de senaste dagarna. Kl 8 söndag morgon åkte jag iväg i en jeep och en man körde mig runt till några olika mindre sevärdheter, inklusive ruinerna vid Bada Bagh som var fina. Efter 1½ timme var vi framme vid platsen där min guide och de två kamelerna väntade. Jag fick en orange turban som han hjälpte mig att sätta på. Jag blev lite besviken på att det bara var jag som var med på det här för de hade sagt att det skulle vara några andra med också. De sa något i stil med "vi möter de andra ikväll vid sanddynerna", men det var ju bara struntprat. Det gjorde visserligen att jag kom närmare guiden och naturen, men jag tror att det hade varit roligare om det hade varit fler folk med. Jag träffade inga turister under de tre dagarna, däremot en del ökenfolk i byar och vid vattenhål där djur samlades. Min guide var 17-årige Salem som var född och uppväxt i öknen, och knappt hade satt sin fot utanför den, han hade bara varit i Jaisalmer några gånger. Engelska hade han lärt sig av turisterna, men han kunde inte läsa eller skriva språket. Han hade fått klockor och liknande saker från turisterna, och han var helt fascinerad av min miniräknare som jag förklarade hur man använder. Hans inkomst från kamelsafarijobbet var Rs 600/månad plus dricks från turisterna, och pengarna gav han till sin familj. Inte mycket för det hårda jobbet som han gör. Det mesta av det man betalar för kamelsafarin hamnar i fel fickor istället för att gå till dem som gör grovjobbet. Han var väldigt duktig och gjorde allt för mig, det fanns verkligen inte många likheter mellan honom och en svensk 17-åring. De tre dagarna i öknen var ungefär likadana - först frukost, sedan ett par timmars kamelridning till någon skuggig plats där vi stannade omkring fyra timmar mitt på dagen när det var som varmast för lunch och vila, därefter ytterligare ett par timmars kamelridning till platsen för middag och övernattning. Vi övernattade på sanddyner båda nätterna. Maten var ingen höjdare, enformig och inte speciellt god, men vad kan man vänta sig i öknen. Salems matlagningsfärdigheter var iallafall imponerande. Kallt vatten kunde jag bara dricka på morgonen, under dagen blev det varmt och äckligt så det gjorde att jag drack för lite under dagen. Men vattenflaskorna som låg inbäddade i kamelfodret höll sig någorlunda svala, så det var en räddning ibland. Värmen var inget problem jämfört med att rida kamel, jag blev ju helt förstörd av det. Första dagen var värst när jag visste att jag hade så mycket framför mig, sedan kändes det lite bättre när det började närma sig slutet. Lite synd att man bara ville att det skulle ta slut, med facit i hand hade jag nog nöjt mig med en eller max två dagar. Men jag ångrar absolut inte att jag gjorde det här, för det var en speciell upplevelse och ett kul minne efteråt. Det var iallafall inte svårt att rida, min kamel satt ihop med ett snöre med den andra så den bara följde efter. Den tredje dagen blev jag mött med jeep kl 16 och åkte direkt tillbaka till Jaisalmer. Jag gick till järnvägsstationen där jag fick stå i evigheter i en till synes kort kö för att få biljett till nattåget tillbaka till Jodhpur. På hotellet träffade jag en svensk kille som var adopterad från Colombia, och kl 22.30 gick tåget.

Onsdag 4 april (Royal Palace Hotel, Udaipur)
Jag var framme i Jodhpur tidigt på morgonen. Ett gäng japaner som åkte med samma tåg som jag både till och från Jaisalmer lade sig och sov på turistkontoret trots att det stod en skylt att det var förbjudet. Jag gick istället och åt frukost, och tog 9.45-bussen till Udaipur. Den 8-timmarsresan blev en hård prövning efter två nätter i öknen och en natt på tåget, men så är det när man reser. Framme i Udaipur tog jag en autorickshaw till gamla stan där en liten kille visade mig till Royal Palace Hotel som inte var fullt så fint som namnet antydde - det är ganska vanligt i Indien att sjabbiga hotell har tjusiga namn. Efter en välförtjänt dusch och middag dök jag ner i sängen.

Torsdag 5 april (Royal Palace Hotel, Udaipur)
Till lunch blev det en "Rajasthani pizza". Den påminde inte ens om pizza, men var ändå mycket god. Jag hyrde en cykel och trampade runt i Udaipur, som onekligen är en trevlig stad, men jag fick inte speciellt mycket gjort. Posten var stängd. Jag framkallade en filmrulle men blev besviken då det var fullt med damm från negativen, och på järnvägsstationen fick jag ingen klarhet i hur jag ska ta mig till Calcutta. Jag cyklade till Pratap Smarak Rock Garden som var fin, men först gick jag fel och ett par skällande hundar skrämde mig så att jag hoppade upp på en mur. Tillbaka i gamla stan på kvällen var det en omöjlig uppgift att lämna tillbaka cykeln eftersom det var någon slags festival på gång. Det var extremt mycket folk på gatorna och höga torn dekorerade med figurer och belysning bars genom folkhavet, och liksom i Pushkar drevs lamporna av ett puttrande kraftverk, men det här var i betydligt större skala. I folkhavet hoppade grupper omkring som tokiga och ropade konstant ett ord som lät som "jossem". Det skickades t.o.m. in ett par kor bland alla människorna. Helt sanslöst. Efter någon timme hade det lugnat sig så att jag kunde återlämna cykeln.

Fredag 6 april (Royal Palace Hotel, Udaipur)
Idag gjorde jag en utflykt till Chittorgarh, 11 mil från Udaipur. Jag tog en buss kl 9, och det dröjde hela 3½ timme innan den var framme i Chittorgarh. I samma ögonblick jag steg av bussen kom rickshawfolket som en svärm runt mig och alla påstod sig vara villiga att ta mig "vart som helst" för Rs 2. I den prisklassen kan man vara säker på att det är något lurt, men eftersom ingen ville ta ordentligt betalt så hoppade jag in i en autorickshaw och sa att jag ville till järnvägsstationen, eftersom jag hade läst att man skulle kunna hyra cykel däromkring. Jag kom faktiskt till järnvägsstationen och betalade bara Rs 5 (hade ingen växel). Förklaringen till det låga priset var naturligtvis att han skulle ta mig på sightseeing runt fortet efteråt till ett betydligt högre pris, men jag hade inte lovat någonting och lyckades faktiskt bli av med honom utan alltför stora svårigheter. Jag hyrde en cykel och cyklade iväg till det stora fortet som ligger uppe på ett berg. Det var ganska så varmt. Uppe vid fortet cyklade jag omkring i några timmar till de olika templen, tornen, palatsen och ruinerna som finns där. Det kändes inte så mycket som ett fort när man var där uppe, utan mer som ett stort område med olika saker att titta på. Det kostade ingenting att besöka fortet, men vid ett torn skulle de ha Rs 230 om man ville kliva upp. Absurt. Det var också fin utsikt över Chittorgarh. Bussen tillbaka till Udaipur var mycket snabbare och tog endast 2 timmar, så jag var tillbaka före kl 20. Till min glädje kom jag över ett exemplar av tidtabellen "Trains at a glance" på busstationen i Udaipur, och kunde därmed konstatera att det bästa sättet att ta mig till Calcutta verkade vara via Delhi, så jag bokade in mig på nattbussen imorgon kväll.

Lördag 7 april (Nattbuss Udaipur - Delhi)
Idag checkade jag ut kl 10 och hyrde en cykel igen. Till lunch blev det återigen en "Rajasthani pizza", som är något av det godaste jag har smakat i Indien! Kl 13 tog jag en halvtimmes båttur i Lake Pichola. Ännu en gång har jag hamnat på en plats där en James Bond-film spelats in, sist var det James Bond Island i Thailand med "The man with the golden gun", och nu Udaipur med sitt Lake Palace som var med i "Octopussy". Filmen visas varje kväll på de flesta restauranger här i stan. Efter båtturen besökte jag City Palace. Vakterna var helt paranoida och frågade vart man var på väg och ville se biljetten hela tiden. Det var en biljett för palatsområdet, en för muséet och en för båtturen, och eftersom båtbryggan låg innanför palatsområdet så var man tvungen att köpa biljett för palatsområdet även om man bara skulle göra båtturen och inte besöka muséet. Jag tog en snabbtitt på Jagdish-templet innan det var dags att åka iväg med bussen kl 18. Jag tog en rickshaw men blev avsläppt vid fel resebyrå. Den rätta låg dock på andra sidan gatan. Nattbussar brukar sällan vara bekväma, och det var inte heller den här.

Söndag 8 april (Nattåg Delhi - Calcutta)
Jag var framme i Delhi vid 8-tiden på morgonen och tog direkt en rickshaw till New Delhi Railway Station där jag lyckades få en biljett för tåget till Calcutta idag. Sleeper Class, som jag alltid brukar åka, gick dessvärre inte att få. Istället blev det 3 Tier AC Sleeper, vilket var ganska mycket dyrare, men jag kände inte att jag hade något alternativ för jag vill verkligen komma iväg nu och det gick inte att få Sleeper Class imorgon heller. Efter biljettköpet gick jag och åt frukost på Diamond Cafe, och gick sedan tillbaka till järnvägsstationen och satte mig i soffan på turistkvotakontoret. Efter en stund kom jag på att det kanske inte vore en dum idé att boka en biljett tillbaka från Calcutta, så det gjorde jag. Två veckor i Bangladesh borde vara lagom, så det blev 24 april till Satna, nära Khajuraho som jag har tänkt besöka på tillbakavägen. För övrigt var det ganska roligt att bara sitta på turistkvotakontoret och lyssna på alla problem som folk hade - det flesta hade faktiskt någon form av problem. Det vanligaste var att de inte hade något "Moneychange Certificate", och utan det är man tvungen att betala i utländsk valuta så det var någon som frågade mig om jag ville sälja US$30 och visst ville jag det eftersom jag fick bra kurs. Sedan var det så att kontoret stängde kl 14, men man fick inte komma in efter kl 13 och de som kom efter det blev väldigt irriterade och stod och bankade på glaset medan vakten pekade på en skylt med öppettiderna. Tåget gick kl 16.15 enligt tidtabellen. Skillnaden mot Sleeper Class var marginell och definitivt inte värd det högre priset. Vagnen var något fräschare, man fick filt och kudde, det var luftkonditionering istället för fläktar, inga tiggare och man behövde inte oroa sig för baggaget. Men det var gott om försäljare som sålde allt från godis till blinkande leksaker. Det är iallafall väldigt mycket bekvämare att åka tåg än buss på natten för på tåget ligger man och sover. Det största problemet med långa resor, både med buss och tåg, är att man inte får ätit ordentligt - det blir mest kex, frukt och liknande, plus den mycket osmakliga tågmaten som serveras, som man med stor möda delvis kan trycka i sig. Mannen som jag växlade pengar med i Delhi hamnade på samma plats som jag i tåget och visade sig vara från Sri Lanka. Där fanns även en kille från Israel som hade varit i Indien ett år och tänkte stanna ett tag till. På honom lät det som att det skulle vara livsfarligt i Bangladesh och han berättade om någon japan som blivit överfallen där. Men han hade inte varit där själv och jag tvivlar på att det skulle vara så speciellt farligt där. Dock kan det nog bli en utmaning eftersom Bangladesh verkligen inte är något turistland, men det är väl det som är poängen med att åka dit.

Måndag 9 april (Centerpoint Guesthouse, Calcutta)
Framme i Calcutta efter ett dygns tågresa delade jag en taxi med killen från Israel till Sudder St. Calcutta var sig likt med sin usla luft och hopplösa trafik. Jag bytte upp min Bangladeshbok till den nyaste, det var kanske onödigt dyrt men det är ju roligare att ha en bok som är ett halvår gammal än en som är fem år. Jag åt på Zurich Food Center som är min favoritrestaurang i Calcutta - alltid kul att komma tillbaka till ställen där man har varit tidigare.

Bangladesh

Tisdag 10 april (Hotel Haque International, Benapole)
Jag gick upp ganska tidigt, men det dröjde innan jag kom iväg. Efter frukosten konstaterade jag att ingen av de tre duscharna fungerade - inte så trevligt när man känner sig helt ofräsch. Jag lyckades iallafall hitta säkerhetsnålar på marknaden. Det är fantastiskt hur lätt det är att slarva bort dem, jag hade med mig tre stycken och de har försvunnit allihop. Dumt nog stod det inte i guideboken att tågen till gränsen går från Sealdah-stationen, så jag hade inte en aning om vart jag skulle och tog därför en rickshaw till tågbokningskontoret. En handdriven rickshaw, sådana som bara finns i Calcutta, verkade billigare än en taxi så jag tog en sådan, och samtidigt för att jag inte testat dem tidigare. Det var ett misstag för efter halva sträckan kom vi till slutet av området där sådana rickshaws är tillåtna, och då var det bara att kliva av. Naturligtvis brydde sig inte rickshawmannen om att varna mig om detta från början så nu fick jag ta en taxi iallafall, och det var ju frustrerande när jag kände att tiden gick och jag behövde komma iväg. På tågbokningskontoret fick jag alltså veta att jag skulle till Sealdah-stationen och tog en ny taxi dit. Inte förrän kl 11.30 satt jag på det lokala tåget till Bangaon, fast det visade sig senare inte spela så stor roll eftersom jag inte kom mycket längre än till gränsen. Det här tåget var minst sagt välfyllt. Alla sittplatserna var redan tagna när jag steg på, så jag satte mig på ryggsäcken innanför dörrarna. Vid varje station (och det var många) blev jag tacklad av allt folk som vällde ut och in, naturligtvis i båda riktningarna samtidigt. Det lilla jag kunde skymta av landskapet var att det började se väldigt tropiskt ut med palmer och illgröna fält. Framme i Bangaon två timmar senare var det en 45-minuters cykelrickshawtur till gränsen. Jag delade den med en man som sa att det var strejk i Bangladesh. Jag hoppades att det inte var sant eller inte så allvarligt, men dessvärre hade han rätt. Det kändes inte speciellt varmt, men ändå forsade svetten - luftfuktigheten var helt extrem här. Vid gränsen åt jag en enkel måltid innan jag passerade den. Det tog en bra stund att komma igenom fastän jag var mer eller mindre ensam om att passera gränsen, men det var mest att sitta och vänta. Det tog längst tid på den indiska sidan där immigrationsmannen ringde någon samtidigt som han frågade saker som på vilken adress hotellet jag bott på i Calcutta låg, och så knappade han på en antik dator. På väggen satt en tavla med statistik över hur många som passerat gränsen under gårdagen, utlänningar respektive indier och bangladeshier. Tullpersonalen var inte intresserade av att titta i mina väskor, utan frågade bara efter nationalitet och viftade förbi mig. Immigrationsmannen på Bangladeshsidan bekräftade att det var strejk och att inga bussar gick någonstans, så jag hade inget annat val än att ta in på hotellet som han nämnde. Omedelbart efter gränspassagen kände jag att jag inte var i Indien längre - det var inte många meter jag behövde gå förrän folk var mycket sämre på engelska och tittade på mig på ett helt annat sätt. På hotellet fanns ingen restaurang trots att det stod "Hotel & Restaurant" både på en skylt utanför hotellet och på nyckelbrickan, men killen i receptionen skrev ner namnet på en restaurang och pekade åt vilket håll jag skulle gå. Jag lyckades inte hitta den, men någon visade mig till ett ställe som påstods vara det som stod på lappen, men det tvivlar jag på. Det kändes som att jag var den första utlänningen som någonsin satt sin fot där, för alla i lokalen satte sig runt mig och tittade på medan jag åt. I Indien blir man behandlad som utlänning, men här känns det som om man kom från en annan planet. Jag har fått olika bud om hur länge den här strejken kommer att vara, men det ser inte bättre ut än att jag blir kvar här imorgon utan något att göra. Det känns ju inte så lustigt att sitta i den här usla hålan när jag hade tänkt vara två veckor i landet.

Onsdag 11 april (Hotel Haque International, Benapole)
Idag blev en miserabel dag - strejken hade ingen betydelse eftersom magsjukan slog till vid 7-tiden på morgonen. Det måste ha varit den där restaurangen igår kväll. Så jag stannade på mitt rum och kräktes upprepade gånger. Vid 12-tiden släpade jag mig ner för att meddela att jag stannar en natt till, och hotellkillen var snäll nog att ordna en vattenflaska åt mig. Vid 15-tiden upphörde kräkningarna, men jag blev kvar i sängen resten av dagen.

Torsdag 12 april (Hotel Pritom, Dhaka)
Idag på morgonen var jag helt färdig efter att inte ha ätit på över ett dygn, men strejken var över och jag tog en minibuss till Jessore kl 9 vilket tog en dryg timme. I Jessore tog jag en rickshaw till en kinesisk restaurang för att försöka få i mig något. Framme vid restaurangen kom en gubbe med käpp som var helt galen och utbrast "Chinese! Chinese!", och så skickade han mig till fel våning i hissen. Jag serverades en oinspirerande frukost som jag delvis fick i mig, och som visade sig vara ultradyr - de tog betalt för varje liten detalj, t.ex. smörklick Tk 20. När jag skulle tillbaka till busstationen blev jag cyklad helt åt skogen, rickshawfolket kan ju ingen engelska så det är hopplöst att försöka förklara och om man visar en karta över deras egen stad så tittar de på en som frågetecken. Jag fick ta en ny rickshaw till busstationen och kom iväg på bussen till Dhaka kl 13. Busstationen kändes oseriös och jag betalade mindre för biljetten än vad som stod i guideboken, men det var hur som helst rätt buss. Efter ett par timmar var vi framme vid båten över Padmafloden som tog en dryg halvtimme, och en annan buss väntade på andra sidan. Biljettkillen höll ett särskilt öga på mig och såg till att jag inte kom bort. Framme i Dhaka kl 18.30 tog jag en baby-taxi (så kallas autorickshaws i Bangladesh), men chauffören hittade inte hotellet jag nämnde utan tog mig istället till ett slumpmässigt hotell och krävde mig på mer betalning än vi kommit överens om. Efter någon minuts hetsig diskussion med ett halvt dussin människor gav jag upp, gav honom vad han ville ha och checkade in på hotellet som var på gränsen till för dyrt, men det var mörkt och jag var alldeles för utmattad för att leta hotell, och dessutom hade jag ingen aning om var jag var. Jag fick i mig lite soppa och gick sedan och lade mig.

Fredag 13 april (Asia Hotel, Dhaka)
Idag lokaliserade jag mig och med en kraftansträngning flyttade jag till det närliggande och billigare Asia Hotel precis i tid före checkout kl 12. Jag var fortfarande mycket trött men på bättringsvägen, och jag började äta lite mer under dagen. Men jag nöjde mig med att ta mig till ett internetcafé i den norra stadsdelen Banani, och sedan stannade jag på rummet och läste.

Lördag 14 april (Asia Hotel, Dhaka)
Idag tog jag en rickshaw till Sadarghat i Old Dhaka och såg mig omkring i området. Pink Palace var sevärt både på utsidan och insidan - rummen var fullt möblerade och borden dukade. Utanför träffade jag en svensktalande bangladeshisk man som hade bott i Sverige i fyra år och även jobbat i fiskeindustrin i Norge. Vi satt och pratade en bra stund. Sedan fortsatte jag till den vackra Sitaramoskén, och på Bicycle St skaffade jag den ultimata souveniren från Bangladesh - en bit rickshaw art. Dhaka är världens rickshawtätaste stad med runt en halv miljon cykelrickshaws, så trafiken domineras av dem och trafikstockningar med nästan bara cykelrickshaws är en vanlig syn.

Söndag 15 april (Hotel Safina, Chittagong)
På förmiddagen skaffade jag båtbiljett för The Rocket från Dhaka till Khulna på onsdag kväll, och gick även till posten för att skicka ett brev. De hade inga frimärken utan stämplade kuvertet med en maskin. Rickshawkillen som cyklade mig till busstationen ville ha mer betalt än vi kommit överens om, och busskonduktören tyckte att jag skulle ta med mig ryggsäcken in i bussen och betala för tre säten. Jag lade den istället i bagageutrymmet men betalade ändå för mycket. Vid 12-tiden kom bussen iväg, men det tog över en timme innan den kom ut ur stan. Bussen var trång och det var alltför lite plats för benen, men vägen var iallafall slät och bra. Landskapet var grönt och fint, och långa sträckor gick vägen genom alléer av träd. Framme i Chittagong i mörkret vid 19-tiden skulle en kille som jag satt bredvid på bussen "hjälpa" mig till ett hotell, men jag tyckte att han krånglade till det mer än han gjorde nytta.

Måndag 16 april (Hotel Safina, Chittagong)
Jag började dagen med att promenera längs Jubilee Rd i jakt på frukost men gav upp och tog en rickshaw till Aarongs varuhus där det enligt guideboken skulle finnas vykort, vilket det också gjorde fast de var dyra. Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta vykort i det här landet. Det var rätt omständigt att handla hos Aarongs - först skulle man gå till en disk och få ett kvitto och en påse till varan, sedan betalade man vid en annan disk och så skulle man fylla i en enkät. Det kändes lite fånigt när jag bara skulle ha några vykort. Jag fick tag på någon slags hamburgare som inte var speciellt god och tog sedan en rickshaw till Foy's Lake, ett vackert och trivsamt picknickområde. Från en närliggande kulle var det utsikt bort till Bay of Bengal som var full med stora skepp. Efter en stunds avkoppling vid sjön tog jag en rickshaw till järnvägsstationen där jag köpte biljett för tåget till Dhaka på onsdag, och efter lunch gick jag upp på Fairy Hill där det skulle vara utsikt över staden men det var en massa träd ivägen. Jag tittade även på ett par moskéer och vimsade omkring i flera olika förvirrade rickshaws.

Tisdag 17 april (Hotel Safina, Chittagong)
Idag var en mycket trevlig dag. Efter en del trassel lyckades jag få min rickshaw att hitta fram till Modapur Bus Station där bussar till Rangamati avgår. Bussen gick inte förrän kl 10.30 så jag fick vänta där över en timme. En gubbe som sålde snacks envisades med att säga rupees istället för taka när jag frågade efter priserna. Den obekväma färden längs den skumpiga vägen som slingrade sig upp bland kullarna till Rangamati i Chittagong Hill Tracts tog drygt två timmar. Rangamati ligger utspritt på öar på kanten av Kaptai Lake, som är den största konstgjorda sjön i Bangladesh. Sjön och dess omgivningar är mycket vackra med klarblått vatten och låga berg runtomkring. Jag tog en baby-taxi till Aranjak Cafe där jag åt lunch, och hyrde sedan en båt därifrån. Jag tog en 2-timmars tur som inkluderade besök i två Chakma-byar. Det var bara jag i båten, fast det fanns plats för ett tiotal passagerare. Killen som körde båten och visade mig runt var ung och bodde själv i en av byarna. Byarna var väldigt vackra och fridfulla, jag blev vänligt bemött och fick komma in och sitta ner i olika rum. Folket tittade inte konstigt på mig och bad inte om pengar, och jag kunde ta bilder på dem utan krav om baksheesh. Några talade t.o.m. engelska. De var förstås vana vid att få besök av turister. För att vara fattiga så tyckte jag de verkade ha det rätt så bra och husen/hyddorna var rena och fräscha. I den andra byn blev jag bjuden på snacks och ett glas gulaktigt vatten, och med risk för att vara oartig tackade jag nej till det och drack mitt eget vatten - det sista jag vill ha är en ny omgång magsjuka. På väg tillbaka över sjön mörknade himlen och det började mullra, och strax efter att vi kommit i land kom ett skyfall. Jag hoppade in i en baby-taxi och åkte till busstationen i regnet där en buss tillbaka till Chittagong gick omedelbart. Den var dock långsammare än den jag åkte med i förmiddags, så jag var inte tillbaka i Chittagong förrän kl 20.30. Jag delade en rickshaw med en kille som satt bredvid mig på bussen.

Onsdag 18 april (Ombord The Rocket, Dhaka - Khulna)
Idag fick jag gå upp tidigt för att hinna med tåget till Dhaka kl 7. Tåget var fräscht och bra, och bekvämare än bussen. Snacks och dricka serverades kontinuerligt av folk som gick omkring i vagnarna, och på hela den 5½ timme långa resan stannade tåget endast vid en station. När jag tog en rickshaw till Sadarghat Boat Terminal i Dhaka stod trafiken nästan stilla så jag var lite orolig att jag inte skulle hinna i tid till båten, men det lättade upp och jag kom fram i god tid före avgången kl 18. Sadarghat Boat Terminal är ett myller av båtar och människor, men The Rocket var den största och finaste båten av dem alla. De nedre sektionerna för de lägre klasserna var ganska sjabbiga och fulla med folk, men uppe i första klass som jag hade biljett för var det fridfullt, snyggt och rent. Det var vackert att se solen gå ned som ett orange eldklot över floden som var full med allt från små roddbåtar till större skepp. Mindre trevligt var det att en stund senare passera förbi stora skorstenar som vällde ut svart rök över floden. Jag delade hytt med en bengalisk man, och det fanns faktiskt några utlänningar ombord, dock inga vita sådana. Jag började bli förkyld under gårdagen med täppt näsa och rethosta, men det är bättre nu. Sängen var bekväm och jag sov gott, men när jag gick upp för att gå på toaletten under natten upptäckte jag att första klass-matsalen var full med folk som låg och sov på golvet!

Torsdag 19 april (Khulna Hotel, Khulna)
Idag har jag mest kopplat av på däcket och suttit och tittat på de förbiglidande flodbankerna. Maten var god, man fick välja mellan bengalisk och västerländsk mat och det var ju inget svårt val. Alla måltider var dock exakt likadana, förutom frukosten förstås. Först fick jag bröd och soppa, sedan fisk och pommes frites, därefter kycklingvingar med potatis och till sist efterrätt. Båten stannade för att släppa av och på passagerare ett antal gånger, och folket i första klass försvann med tiden så till slut var det nästan bara jag kvar. Solen hann gå ned ytterligare en gång innan jag var framme i Khulna kl 21 efter drygt ett dygns resa längs med floderna. Jag befarade att få en räkning för maten vilket jag också fick, men den var överkomlig. Personalen skulle ha baksheesh också. Det var inga problem att komma fram till Khulna sent på kvällen, jag tog en rickshaw till ett hotell och fick ett rum på direkten.

Fredag 20 april (Natore Boarding, Natore)
Jag spillde ingen tid i Khulna utan åkte raka vägen till busstationen på morgonen. Trots att jag var tidigt ute lyckades jag inte nå min tänkta destination idag, det gick nämligen extremt trögt att ta sig fram. Jag ville åka till Bogra för att göra en utflykt till Paharpur imorgon, men kom bara till Natore, nästan 10 mil därifrån. Jag är lite stressad nu eftersom jag har hört att det blir en ny strejk den 23:e, så jag bör lämna landet innan dess. Det fanns ingen direktbuss från Khulna till Bogra så jag åkte till Jessore kl 7.30. Bussen var mycket långsam och tog hela tre timmar. Framme i Jessore upptäckte jag att min ryggsäck som legat under sätet längst bak i bussen var öppnad och att någon uppenbarligen hade rotat i den, men ingenting verkade saknas. Efter lunch konstaterade jag att det inte heller här fanns någon direktbuss till Bogra, men fick besked att jag kunde ta en buss till Natore, dock inte förrän kl 13. Den var nog så bra de första två timmarna tills vi kom till färjekorsningen över Padmafloden, men då blev det stora problem. Det tog fyra timmar av utdraget väntande innan bussen kunde åka över floden (vilket tog 5-10 minuter)! Det måste vara det mest oplanerade färjeläget jag har skådat, och vad som gjorde det än mer irriterande var den tjusiga järnvägsbron precis bredvid - de kunde väl ha byggt en väg också när de ändå var igång! Vägen fram till färjan var fylld av stora lastbilar som stod parkerade på båda sidor, med en smal korridor i mitten för trafik i båda riktningarna. Så när färjan kom i land och fordonen från den skulle köra av så fick min buss och alla andra som kört in i korridoren backa hela vägen tillbaka - det var fullständigt kaos. Vidare så var vägen ner till färjan alltför brant och en lastbil som inte orkade upp fick bogseras med traktor. Och allt gick i slowmotion. Efter en evighetslång väntan körde vi på färjan vid 19.30-tiden, och vid det laget hade jag gett upp hoppet om att komma till Bogra idag. Men väntan var inte över bara för att vi var över på andra sidan - det var trafikstockning även där, vilket visade sig bero på en smal bro ett stycke längre fram som bara hade plats för ett fordon. Det var iallafall inte så långt kvar till Natore, och framme där efter kl 21 sa jag bara "Hotel!" till första bästa rickshaw vilket fungerade utmärkt - jag fick ett mycket billigt rum för endast Tk 35.

Lördag 21 april (Hotel Akbaria, Bogra)
Idag fick jag kämpa mot klockan för att ta mig från Natore till Bogra, från Bogra till Paharpur och tillbaka till Bogra, men jag lyckades faktiskt fastän det hela tiden kändes som att jag var för sent ute. Dock kan man fråga sig om det verkligen är värt sådana här ansträngningar för att få sig en hastig titt på några ruiner. Bussen som var framme i Bogra kl 10.30 fick någon slags problem för vi stannade vid vägkanten och det plockades fram domkraft och andra verktyg, så jag tänkte att nu blir man väl sittandes här några timmar, men det var lyckligtvis snabbt avklarat. I Bogra tog jag in på ett hotell och lämnade packningen där. Jag nämnde en restaurang för en rickshawkille men blev ivägcyklad långt bort till ett helt annat ställe där jag fick en osmaklig lunch och begav mig sedan tillbaka till busstationen för att åka till Jaipurhat, den närmsta orten till Paharpur. Från Jaipurhat åkte jag med en plågsamt långsam buss till Paharpur, och den sista biten fram till ruinerna med rickshaw. Jag var framme vid 16.30-tiden och kunde bara stanna en halvtimme för att hinna tillbaka till Bogra. En uniformerad man visade mig runt ruinerna av det tusenåriga buddhistklostret som en gång i tiden var det största söder om Himalaya. Det var inte så väldigt imponerande, men det var fin utsikt från den 20 m höga kullen i mitten. Jag tog en tempo (större, delad autorickshaw) tillbaka till Jaipurhat och hann precis med vad som kan ha varit den sista bussen tillbaka till Bogra, strax efter kl 18.

Söndag 22 april (Nattåg Saidpur - Chilahati)
Idag var planen att åka från Bogra till gränsen vid Chilahati via Kantanagar Temple men det blev precis samma sista minuten-stress som igår, om inte ännu värre. Nu hade jag dessutom hotet från morgondagens 72-timmars strejk hängandes direkt över mig, och att bli fast i Bangladesh tre dagar utan något att göra hade inte varit lustigt alls. Men jag lyckades mot alla odds ta mig ur landet. Några direktbussar fanns inte så jag åkte till Rangpur och vidare till Saidpur, där jag tog ett rum att lämna packningen i och växlade pengar. Det var lättare sagt än gjort - ingen av en hel rad banker ville ta mina US$10, antingen tog de inte dollar alls eller så tog de bara högre valörer. Till slut fick jag växlat med en man i en affär. Efter att ha spillt alltför mycket tid i Saidpur hoppade jag på en buss mot Kantanagar Temple. Jag var så sent ute att jag övervägde att skippa det, men då hade den här stora omvägen kännts som ett misslyckat fiasko så jag chansade och lyckades faktiskt ta mig fram till templet precis före solnedgången vid 18-tiden. Bussen var plågsamt långsam och det kändes som att det var på väg att gå åt skogen. Jag gjorde detta under förutsättning att tåget till Chilahati går under strejken - jag hade fått olika bud på detta och var inte alls säker så det kändes riskabelt. Från vägen var det en bit att gå till templet, genom en by med barn som var på mig som magneter. Som tur var så var floden uttorkad, annars skulle man åkt båt också. Jag gick ett varv runt templet och tog ett kort, och skyndade mig sedan tillbaka. Det var synd för det var ett spektakulärt tempel som förtjänade mer än fem minuter, men bättre att se det hastigt än inte alls. Tillbaka vid busstationen i Saidpur gick precis den sista bussen till Chilahati som jag hade kunnat ta om inte alla mina saker varit i ett hotellrum. Jag åkte istället till järnvägsstationen för att kolla läget och fick besked att ett "late running train" skulle gå under kvällen. Jag hämtade packningen och satte mig och väntade på stationen. Så småningom fick jag veta att tåget inte skulle komma förrän kl 3 på natten, och blev uppmanad att lägga mig och sova i ett hörn inne på stationsmästarens kontor. Det var full aktivitet till en bit efter midnatt med ringande telefoner och folk som sprang in och ut, mest för att titta på mig där jag låg i min sovsäck kändes det som. Sedan blev det tyst och mörkt - stationsmästaren lade sig och sov på sitt bord och hans assistent på golvet. Jag var långt ifrån säker på att det skulle komma något tåg, men vid 3-tiden började det plinga, ljuset tändes och stationsmästaren och hans assistent började yrvaket ringa telefonsamtal. Telefonerna var antika och skulle vevas före varje samtal. Stationsmästaren var verkligen trött och sluddrade i telefonerna, och så hade han flera lurar samtidigt som han sa "Hallo? Hallo?" i. Det hela kändes en aning bisarrt.

Indien

Måndag 23 april (Nattbuss Siliguri - Calcutta)
Tåget var framme i Chilahati lagom till gryningen, och efter att ha packat ner sovsäcken i ryggsäcken inför en publik på ett 20-tal personer gick jag till immigrationskontoret bredvid järnvägsstationen. Immigrationsmannen frågade efter ett Road Permit som man ska ha om man flyger till Bangladesh och lämnar landet via en landgräns. Han verkade inte ha en aning om hur det låg till och bad att få låna min guidebok för att läsa om det! Därifrån var det en ganska lång rickshawfärd till checkposten vid gränsen. Där var det ett gäng muntra soldater som var mer intresserade av att sitta ner och prata och bjuda på te än att hålla på med gränsformaliteter. Efter en kort promenad genom ett fält och en dörr i staketet som utgör gränsen kom jag till den indiska checkposten där de var betydligt mer seriösa och sökte igenom ryggsäcken. Immigrationskontoret var i Haldibari dit jag kom med rickshaw, även det en bra bit. Vi råkade köra över en liten hund med ena hjulet, och den började yla och springa runt som tokig. Jag tog en buss till Siliguri men gick av misstag av i Jalpaiguri som lätt förväxlas med New Jalpaiguri vid Siliguri. Kartan stämde därför inte alls och jag insåg snart att det var fel och hoppade på en ny buss. På banken i Siliguri, där det tog evigheter att lösa in resecheckar, träffade jag två svenska tjejer som hade passerat gränsen vid Chilahati några dagar tidigare vilket jag hade lagt märke till i loggboken vid immigrationen. I Siliguri åt jag en sällsynt god måltid bestående av Roast Chicken och Finger Chips, och jag tog nattbussen till Calcutta kl 19. Strax efter avgången utbröt ett gräl som blev ganska långvarigt där flera av passagerarna stod och skällde på varandra medan bussen körde. Bussen var som vanligt obekväm och det gick inte att finna någon bra ställning att sova i.

Tisdag 24 april (Nattåg Calcutta - Satna)
Framme i Calcutta vid 9-tiden på morgonen åkte jag taxi till Centerpoint Guesthouse och tog en säng över dagen. Det var för varmt och jag var för trött för att titta på något på stan så jag stannade där under dagen. Det fanns inget som helst vatten i kranarna så det var ju inte så trevligt. Efter kl 18 tog jag en taxi till Howrah Railway Station, som kryllar av folk på ett sätt som påminner om en myrstack. Tåget gick kl 20 och det var skönt att äntligen sitta på tåget som jag haft biljett för i två veckor - om jag hade fastnat i Bangladesh så hade jag ju missat både biljetten och min fina planering.

Onsdag 25 april (Hotel Shanti, Khajuraho)
Framme i Satna kl 14 köpte jag biljett för resan vidare till Delhi på fredag och tog en autorickshaw till busstationen där det omedelbart gick en buss mot Khajuraho. Vägen var extremt dålig och bussen lika skraltig den, så den inte alltför långa sträckan tog fyra timmar att avverka. Kylaren kokade med jämna mellanrum varvid chauffören stannade till och hämtade en hink vatten att hälla i. Vi som satt längst fram vid kylaren fick flytta på oss för att inte bli skållade då den kokade över. Instrumenten på panelen under ratten trillade av ibland, och ett virrvarr av sladdar hängde i luften. Bussen gick idiotiskt nog inte helt fram till Khajuraho utan i en by 10 km därifrån fick jag kliva av. Det var mörkt, det fanns inga bussar eller rickshaws och ingenstans att bo. Vad gör man då? Jo, man klänger sig fast vid en man på en motorcykel med stora ryggsäcken på ryggen och lilla ryggsäcken på magen. Jag hade ett obekvämt minne från en liknande situation i Nepal och visste att det skulle bli jobbigt. Det var överkomligt men jag hade inte stått ut så mycket längre, och när jag klev av i Khajuraho tappade jag balansen och föll pladask ner på trottoaren med stora ryggsäcken utan att skada mig. Jag fick det bästa rummet jag haft i Indien och betalade inte mer än vanligt - rent och snyggt, gott om plats, fina möbler och lampor och ett fräscht och fungerande badrum. Efter tre nätter i rad ombord på tåg och bussar var det skönt att äntligen få duscha, borsta tänderna och krypa ner i en riktig säng.

Torsdag 26 april (Hotel Shanti, Khajuraho)
Idag var en bra dag. Khajuraho är något av det bästa jag har sett i Indien och var klart värt den alltför höga inträdesavgiften på Rs 460. De tusenåriga templen ligger i en vacker och välskött trädgård. Det var lugnt och fridfullt och inte alls mycket folk på området, men det är ju lågsäsong och tämligen varmt. Med hatt och mycket vatten gick det bra. Templen i Khajuraho är berömda för de inhuggna erotiska scenerna, och templen var mycket imponerande såväl nära som på håll. Det närliggande muséet skulle ha ytterligare Rs 460 i inträde, och det var ju enbart löjligt. Efter några timmar vid den västra gruppen av tempel hyrde jag en cykel för att se de östra templen. De är mer utspridda, inte lika spektakulära och är gratis att besöka. Vid ett tempel skulle man ta av både strumpor och skor varvid fötterna höll på att grillas. Khajuraho är en trivsam ort med endast 10,000 invånare och stillsam trafik. Jag framkallade en filmrulle i en till synes seriös fotoaffär som var något dyrare än vanligt men blev återigen besviken då kvalitén var usel.

Fredag 27 april (Nattåg Satna - Delhi)
Idag hade jag förmånen att återigen få skumpas fram i fyra timmar på den usla vägen tillbaka till Satna. De höll faktiskt på att asfaltera på ett par ställen. I Satna fick jag klättra upp på det stekheta busstaket för att ta ner min ryggsäck som låg fastbunden där. Jag åkte till järnvägsstationen och det var ett par timmars väntan innan tåget gick kl 18.

Lördag 28 april (Camran Lodge, Delhi)
På morgonen gick jag av på en station för att köpa läsk. Jag stod med ryggen mot tåget, och helt plötsligt sa försäljaren "Train is running!", varvid jag rusade tillbaka med en skvalpande läskmugg i handen och hoppade på tåget i farten. Det hade ju inte varit så lyckat om tåget hade åkt iväg med alla mina grejer. Jag var framme i Delhi på förmiddagen men tåget gick inte längre än till Hazrat Nizamuddin i den södra delen av stan. Därifrån tog jag tog en förbetald autorickshaw till Main Bazaar och det fungerade bra. Jag bokade tågbiljett till Shimla på måndag, och för övrigt har jag mest gjort ärenden i Main Bazaar som att ta passfoton, köpa ny väckarklocka, nytt bälte, T-shirts och en musikkassett. Som vanligt i Main Bazaar blev jag utfrågad om och om igen av olika personer, och så var det en som försökte övertala mig att åka till Kashmir.

Söndag 29 april (Camran Lodge, Delhi)
Jag hyrde en cykel och ägnade större delen av dagen åt att cykla omkring i Delhi. Tanken var att titta på en del saker som jag inte såg förra året, men detta gick inte så bra då jag möttes av astronomiska inträdesavgifter vart jag än gick. Jag började med Jama Masjid i Old Delhi som jag visserligen såg sist men gärna ville se igen p.g.a. den spektakulära utsikten från minareten. Jag hade dock ingen lust att betala Rs 50 och begav mig söderut till New Delhi, förbi India Gate till Purana Qila-fortet (Rs 230) och Delhi Zoo (Rs 40). Det blev inget av med det, så jag fortsatte till Humayun's Tomb som jag väldigt gärna hade sett men att betala Rs 460 när man reser på en budget går bara inte om det inte är något speciellt. I min fyra år gamla guidebok står det att det kostar Rs 0.50 att se Humayun's Tomb. Jag satte mitt sista hopp till Nationalmuséet, men kunde bara skaka på huvudet och cykla tillbaka till Main Bazaar (Rs 150; Rs 450 med kamera). Det var hur som helst trevligt med en cykeltur och trafiken var inte så farlig eftersom det var söndag. På vägen tillbaka fick jag syn på McDonald's. Jag beställde en Maharaja Mac, den indiska motsvarigheten till Big Mac. En skylt på väggen upplyste om att "No beef products are sold here", och burgaren smakade därför inte riktigt som den brukar. Tillbaka i Main Bazaar träffade jag de två tyskarna som jag delade taxi med från flygplatsen första dagen på resan. De hade varit i Nepal och skulle flyga hem nu ikväll.

Måndag 30 april (Alaknanda Hotel, Shimla)
Det var ett mirakel att jag kom iväg i morse för min nya väckarklocka ringde aldrig. Strax efter kl 5.30 vaknade jag till och tittade på klockan, varpå jag flög upp ur sängen, panikplockade ihop alla saker som låg utspridda över hela rummet och tog en cykelrickshaw till järnvägsstationen. Det var på minuten att jag kom med tåget som gick prick kl 6, jag hann inte ens leta upp min vagn så jag fick byta till rätt vagn på en station lite senare. Framme i Kalka kl 11.30 var det en halvtimme innan minitåget till Shimla gick från den smalspåriga plattformen. Det var en långsam men vacker färd upp bland kullarna som började komma precis efter Kalka. Den 10 mil långa sträckan tog 5 timmar att åka. Framme i Shimla var jag ganska utmattad p.g.a. tidig uppstigning, måttligt bekvämt säte och begränsat näringsintag. En porter tog mig till ett hotell, först var jag tveksam till det men det var inte så dumt för jag slapp bära packningen uppför de långa backarna och jag fick ett relativt billigt rum. Det fanns dock inget rinnande vatten. Jag gick sedan ut på stan och åt en utsökt pizza från Domino's. Jag kunde ganska snart konstatera att Shimla är en mycket trivsam plats och påminner starkt om Darjeeling och Gangtok som jag besökte förra året. Shimla ligger på 2000 m höjd och är vackert beläget bland skogsbeklädda kullar. Det är en helt annan värld här uppe jämfört med större delen av Indien där landskapet är platt och trist. Här råder en avkopplande atmosfär, det är svalare, luften är ren och trafiken stillsam. Det finns inga rickshaws och det springer omkring apor snarare än kor. Staden är mycket kuperad och det finns charmiga byggnader från kolonialtiden. Egentligen borde man tillbringa mer tid på sådana här platser istället för i varma, dammiga och kaotiska städer men omväxling är ju det bästa.

Tisdag 1 maj (Alaknanda Hotel, Shimla)
Det var ganska varmt i Shimla under dagen men det blev svalare fram på eftermiddagen. Efter frukosten gick jag upp till Jakhu Temple. Det var inte helt lätt att hitta vägen upp, men det gick med lite lokal guidning av några killar. Det var en ganska ansträngande promenad upp till templet, och det var fullt med apor både längs vägen upp och vid templet, som passande nog var tillägnat apguden Hanuman. Tillbaka nere i stan hämtade jag ut mina bilder från Bangladesh som var strålande och av god kvalité för en gångs skull. Jag lät dem köra om den förra rullen som var katastrofal, och resultatet blev rätt hyfsat. Efter ytterligare en god pizza från Domino's tog jag hissen från The Mall ner till Cart Rd i den nedre delen av stan. På biljetten stod det att man åkte i hissen "på egen risk". Vid den kaotiska busstationen kändes det som att jag var i Indien igen, och jag fick besked om att en buss till Amritsar går vid 7-tiden imorgon.

Onsdag 2 maj (Tourist Guesthouse, Amritsar)
Idag ringde väckarklockan som den skulle, men det är inte så roligt att gå upp tidigt på morgonen för att sätta sig på en buss i nästan 10 timmar. Kl 7.20 gick direktbussen till Amritsar från busstationen. Från Shimla tillbaka till Kalka tog halva tiden mot minitåget. Vägen var asfalterad och fin, men med skarpa kurvor så gott som hela tiden, och chauffören körde som om det vore folkrace. Tutandes gjorde han vilda omkörningar med skymd sikt, och en gång fick han tvärnita för en annan buss i en kurva. Att det kändes upplagt för trafikolyckor bekräftades av de vrak som låg här och där, och skyltar med olycksstatistik längs med vägen. Jag var dock mest bekymrad för min ryggsäck som låg på taket med tanke på hur bussen lutade i kurvorna. Efter Kalka var det slut på nervkittlandet och vägen till Amritsar var plan. Vi åkte genom Chandigarh som är provinshuvudstad både för Haryana och Punjab. Framme i Amritsar sen eftermiddag tog jag en cykelrickshaw till Tourist Guesthouse och lade mig och sov med en gång, jag gick bara upp för att äta middag vid 21-tiden.

Torsdag 3 maj (Tourist Guesthouse, Amritsar)
Idag åkte jag till Golden Temple med en tysk som också bodde på Tourist Guesthouse. Till skillnad mot de flesta turistattraktioner i Indien är detta gratis, och man kan till och med bo och äta gratis vid templet. Det är sikhernas gästfrihet. Men det är mycket enkel mat och enkelt boende, och man förväntas ge en liten donation. Tempelområdet med sjön som templet ligger i är helt magnifikt, men fötterna blev grillade eftersom varken skor eller strumpor är tillåtna. Man lämnar sina skor i en jättelik skodepå och får en bricka, och man måste även täcka huvudet. Det sitter ett gäng präster inne i templet som kontinuerligt läser ur sikhernas heliga skrift till musik, vilket går ut i högtalare och hörs över hela området. Inne i templet är det en ständig ström av folk som trängs för att be och dricka av det heliga vattnet från sjön. Till och med fläktarna i taket är förgyllda. Man kan gå uppför en trappa två våningar för att se den gyllene kupolen, och på vägen ut ur templet blir man bjuden på en kletig, söt massa. Runt om den rektangulära sjön kan man se pilgrimer doppa sig i vattnet, och det går omkring skäggiga vakter med turban, orange dräkt och ett spjut i handen. Golden Temple är öppet dygnet runt. Jag får nog komma tillbaka på morgonen när det är svalare. För övrigt är Amritsar bara ytterligare en dammig indisk stad. På posten var det dags för lunch precis när jag kom fram till luckan, så det blev inga frimärken. Jag tog en promenad i den oinspirerande parken Ram Bagh och gick sedan tillbaka till Tourist Guesthouse där jag frågade om möjligheten att åka och titta på den dagliga flaggceremonin vid gränsen till Pakistan. Fem minuter senare satt jag i en taxi för Rs 400 dit och tillbaka (drygt två mil vardera hållet) med ett par timmars väntetid. Det var kanske lite förhastat för det hade nog varit bättre att stanna över natten vid gränsen och se ceremonin i samband med det. Vi var framme vid gränsen i god tid före ceremonin som började före solnedgången kl 18.30. Först skulle alla (och det var många) ta kort vid en sten som står på själva gränsen, och sedan tog de plats i läktarna. Det var fullsatt men jag såg ingen annan västerlänning. Jag fick VIP-plats nedanför läktarna tillsammans med pensionärer och andra, så jag satt väldigt bra till för att fotografera. Även utan den här ceremonin så är gränsen ovanligt stilig. Själva skådespelet varade 20 minuter och var en rätt så speciell upplevelse. Lustigt klädda soldater marscherade, vrålade och utförde olika ritualer ivrigt påhejade av publiken som var helt galen och betedde sig som den värsta hejarklack och vrålade något som en man bredvid mig översatte till "India is great!". Samma sak utspelas samtidigt på den pakistanska sidan av gränsen. Efter att flaggorna var halade och gränsporten stängd vällde publiken ner från läktarna och fram till gränsen där de fortsatte att vråla.

Fredag 4 maj (Tourist Guesthouse, Amritsar)
Det är verkligen varmt på dagarna nu. Jag tycker att folk är sämre på engelska här än på andra håll i Indien. Taxichauffören igår kunde inte ett ord, och en del rickshawchaufförer förstår inte ens "Golden Temple" som är den mest uppenbara destinationen här. Det var skönt att åka till Golden Temple i morgonsvalkan före kl 7 och slippa bli stekt om fötterna. När jag kände mig färdig tog jag en titt på Sikhmuséet på övervåningen i huvudentrén till tempelområdet. Där fanns en del läskiga tavlor på martyrer som blivit levande kokta, levande itusågade, etc. Sedan gick jag till den närliggande parken Jallianwala Bagh där britterna öppnade eld mot en stor folksamling 1919. Där fanns ett litet museum, en vägg med kulhål och ett valv som folk hoppade ner i för att fly. Jag åkte också till Durgiana Temple som ligger i en sjö liksom Golden Temple, men som naturligtvis inte var lika fint. Jag framkallade ytterligare en film med medelmåttigt resultat.

Pakistan

Lördag 5 maj (Clifton Hotel, Lahore)
Buss kändes som det bästa alternativet för att åka till Lahore, tåget tar nämligen 9 timmar enligt tidtabellen - lite saftigt för en sträcka på 5 mil. Jag åkte med en 60-årig tysk tant som hade bott i Indien 25 år och nu skulle resa över land till Europa. Ingen hade velat följa med genom åren så nu hade hon slutligen bestämt sig för att göra det själv, för hon ville inte sitta på ålderdomshemmet och ångra att det aldrig blev av. Vi kom iväg från busstationen efter kl 9. Bussen till gränsen var ganska mycket långsammare än taxin häromdagen. Det var en bit att gå vid gränsen, så det blev varmt och svettigt med ryggsäcken. Det tog någon timme att komma igenom gränsen och det var helt problemfritt. Det hade gått snabbare om vi hade skyndat oss från bussen för nu hamnade vi långt bak i kön och immigrationsproceduren var långsam. För den tyska tanten tog det en bra stund eftersom hon hade ett residential permit, och immigrationsmannen verkade inte vara van vid att hantera sådana. I tullen var de helt ointresserade av packningen, på den indiska sidan gjorde de ingenting och på den pakistanska frågade de bara om vi hade någon whisky. Vid den pakistanska immigrationen var det inga köer så det gick mycket snabbare. Bussen till Lahore stod och väntade på oss och avgick omedelbart. De första sakerna jag lade märke till var de dekorerade pakistanska lastbilarna och en klar skillnad i klädsel - här är männen klädda i enfärgade, heltäckande klädesplagg. Jag tyckte också att det kändes billigare än Indien, iallafall läsken och bussbiljetten. Vi kom till järnvägsstationen i Lahore vid 14-tiden och tog in på ett dyrare hotell (Rs 300), men det får det vara värt för att undvika problem. Budgethotellen i Lahore är ökända för systematiska rån, stölder och utplacering av droger i rum med polisinkallning. Jag hade ingen lust att gå ut på stan idag så jag stannade på rummet och läste. Jag satt också i restaurangen en bra stund och pratade med ett par andra resenärer som kommit från Iran. De berättade att vägen till Chitral redan är öppen. Vi såg på väderrapporten att det är 43°C i Lahore och upp till 52°C på andra platser i landet - väderkartan var helt täckt av stora solar.

Söndag 6 maj (Clifton Hotel, Lahore)
Sightseeing i Lahore blev verkligen ett svettigt företag. Svetten rann ner i ögonen så det sved, T-shirten blev helt genomblöt och jag hällde i mig vatten och läsk konstant. Jag tog mig omkring i Lahore med minibussar och delade suzukis vilket var mycket billigt, men det var hopplöst att hitta den som gick till rätt ställe och mycket tid gick åt till detta. Först åkte jag till Lahore Fort och den tjusiga Badshahimoskén. Inträdet till fortet var bara Rs 4, i Indien hade man väl fått lägga ut Rs 250 för något liknande. Det bästa med fortet var läskserveringen. Utanför fortet i en park står Minar-i-Pakistan med 250 trappsteg att gå uppför. Det var inte så jobbigt, men det var trångt när man mötte folk som gick i den andra riktningen. Från toppen var det fin utsikt över fortet, moskén och stan. Sedan åkte jag till The Mall men allt var stängt eftersom det var söndag. Jag gick istället till Lahore Zoo som var ganska hyfsat för att vara ett asiatiskt zoo. Jag träffade den tyska tanten och de andra jag pratade med igår flera gånger under dagen, och vi fortsatte prata.

Måndag 7 maj (Rawalpindi)
På förmiddagen åkte jag tillbaka till The Mall och den här gången var det lättare eftersom jag visste att minibuss nr 34 går dit. Jag hade tänkt besöka Lahore Museum, men det var stängt för städning eftersom det var den första måndagen i månaden. Istället gick jag till ett cybercafé, och så skickade jag ett vykort på posten. Portot var dyrare än i Indien, men internet var jättebilligt. Liksom i Bangladesh stämplades kortet med en maskin istället för frimärken. Jag kom iväg på bussen till Rawalpindi kl 15, vilket var i senaste laget. Jag var helt förbluffad över den tjusiga motorvägen med ordentliga vägskyltar och flotta vägkrogar med parkeringsplatser och papperskorgar. De är uppenbarligen stolta över det här för längs med vägen kunde man läsa slagordet "Pakistan Motorways - We Believe In Excellence!". Det var gott om vägtullar och vid dem stod det "Pay Toll - Build Pakistan". Stor kontrast mot Indien! Vid 19-tiden, när det var mörkt, blev det något fel på bussen så chauffören fick gå ut och meka, och samtidigt blev det oväder med regn och åska. Men vi kunde köra vidare igen efter en liten stund. Framme i Rawalpindi regnade det fortfarande, och hotellen i närheten var fulla. Jag hade ingen lust att sätta mig i en taxi i mörkret men jag hittade ett hotell som hade rum, visserligen dyrt men jag fick ner priset till Rs 300 efter en bra stunds tjatande.

Tisdag 8 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
På morgonen tog jag en taxi in till Islamabad och iranska ambassaden. De skulle ha ett brev från min ambassad innan jag ens kunde få en ansökningsblankett, så det blev en ny taxi till svenska ambassaden som inte var helt lätt att hitta. Det blir ganska dyrt att hålla på så här. Den svenska damen som behandlade mitt ärende sa "Har du också lagat ditt pass?". Det har varit tejpat sedan ID-sidan trillade av på min förra resa, men ingen brukar kommentera det. Hon sa att jag troligtvis skulle få pappret imorgon men att det ibland kunde vara problem med faxen. Om jag inte får det så blir det problematiskt eftersom iranska ambassaden är stängd torsdag och fredag. Sedan tog jag bussen tillbaka till Rawalpindi och löste in resecheckar på banken. Jag hade inte en tanke på att passet var på ambassaden och skrev på tre checkar, men som tur var så nöjde de sig med mitt extrapass som ännu är tomt. Därefter flyttade jag in på det billigare Venus Hotel och åkte och hämtade mina grejer med taxi. Här fanns det faktiskt riktiga frimärken på posten.

Onsdag 9 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
I morse var jag vid svenska ambassaden igen, men nej då visst inte hade det kommit något svar. Jag kom tillbaka efter kl 14, men fortfarande inget svar. När jag för tredje gången före kl 17 kom tillbaka så fick jag äntligen mitt papper, men det var till ingen större glädje eftersom jag nu måste stanna här till på lördag för att ansöka om det iranska visumet. Mellan varven idag tittade jag på den stiliga Shah Faisal-moskén och parlamentsbyggnaderna i Islamabad, och det blev mycket gående längs gator i värmen. Jag tog också en afghansk kebab på Kabul Restaurant. Islamabad är verkligen en märklig stad och känns knappast som Pakistan. Den är en ny, planerad ambassadstad som är ren och prydlig, och med stillsam trafik.

Torsdag 10 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
Idag lämnade jag in mina extremt smutsiga byxor för tvätt. Det kändes inte riktigt bra att gå omkring med shorts, men det var ingen som sa något. Jag tog en minibuss till Taxila, inte så långt från Rawalpindi på vägen till Peshawar, och det var en trevlig dagsutflykt. Minibussar är ett populärt transportmedel i Pakistan. På längre sträckor mellan städer är de någorlunda bekväma, fast man får ont i baken efter ett tag. För transport inom tätort är de dock ofta fyllda till bristningsgränsen och konduktören får då stå hukad i ett hörn. I Taxila hyrde jag häst och vagn för att åka runt till de olika templen och klostren som är utspridda över ett ganska stort område. Det var en gammal skäggig man som körde mig runt för en billig peng. Hela turen tog över tre timmar och inkluderade fem platser: Jaulian, Mohra Moradu, Jandial, Sirkap och Dharmarajika. Ruinerna är omkring 2000 år gamla, och vid de flesta blev jag mött av någon som visade mig runt och sedan ville ha baksheesh. Efter turen tittade jag på muséet och åt i den dyra restaurangen innan jag åkte tillbaka till Rawalpindi.

Fredag 11 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
För att ha något att göra idag så tog jag en minibuss till närliggande Murree uppe i bergen norr om Islamabad. Det var tydligen vanligt att folk blev åksjuka för de hade ett lager med plastpåsar och de fick användas både på vägen dit och tillbaka. Det var en slingrande väg upp till Murree som ligger på ett par tusen meters höjd, och som har fin utsikt över det omgivande landskapet. Det fanns inte mycket att göra i Murree så efter ett par timmar åkte jag tillbaka till Rawalpindi.

Lördag 12 maj (Three Star Hotel, Peshawar)
Idag lyckades jag äntligen ansöka om visum till Iran, men det var en utdragen process. Det kändes som att de gjorde allt för att vara så otillmötesgående som möjligt med en hopplös byråkrat som satt bakom en liten lucka i väggen. Man kunde inte komma in på ambassaden utan fick sitta utanför och vänta. Det fanns åtminstone bänkar under ett tak och en fläkt. Jag var där efter kl 9 och fyllde i dubbla exemplar av ett omfattande formulär, och blev sedan ombedd att sitta ner och vänta utan ett ord om hur länge eller vad som skulle ske. Jag var inte den enda som fick sitta och vänta i evigheter, bl.a. var det en kines som hade hela passet fullt med visum från Iran och som reste fram och tillbaka mellan Turkiet och Pakistan för något jobb. Han menade att det var billigare än att flyga, men det verkar ju extremt omständigt. Efter kl 12 började det hända saker och de ropade upp folk en efter en i en högtalare. "Sweden" kallade de mig, och så fick jag tillbaka passet. Äntligen kunde jag lämna Rawalpindi och tog en minibuss till Peshawar, vilket tog 2½ timme. Jag var framme lite före det blev mörkt och en taxichaufför hjälpte mig att hitta ett rum. Jag kände mig helt paranoid och var övertygad om att någon höll på att länsa min packning medan vi fyllde i formulären i receptionen eftersom det inte fanns möjlighet att sätta sitt eget lås på dörren. Man känner sig lite dum när man istället kan konstatera hur ärliga folk är. Fastän jag redan hade accepterat ett dyrare dubbelrum så blev jag erbjuden att byta till ett enkelrum som de kom på stod ledigt, och när jag gick ut och köpte en läsk fick jag en rupie tillbaka på en Rs 10-sedel.

Söndag 13 maj (Hotel Shahzad, Peshawar)
Idag flyttade jag till ett annat hotell i den nyare delen av staden. Tanken var att försöka finna någon att dela en bil till Khyberpasset med. Det gick inte så bra, men när jag senare promenerade omkring i gamla stan med sina fantastiska gamla hus så träffade jag en kille som ordnade turer till Khyberpasset. Rs 1500 ville han ha och det var kanske lite mycket, men jag hade ingen lust att pruta på detta. Han visade mig runt i gamla stan och sedan åkte vi till hans kontor som låg nära mitt hotell. Han tog mig också med på en föreställning gratis - kl 19 åkte vi iväg till konserthuset. Vi gick in bakvägen, skakade hand med "stjärnorna" och kom ut på scenen precis innan föreställningen skulle börja. Det var fullsatt och publiken började naturligtvis skratta när jag visade mig på scenen. Vi skyndade oss ner och gick och satte oss. Föreställningen höll låg kvalitet med sångerskor som kom av sig, barn som uppträdde, fåniga sketcher, folk som sprang omkring på scenen hela tiden och ett strömavbrott (en frekvent företeelse här). Men publiken verkade gilla det. Efteråt var det ett förfärligt oväder med sandstorm och åska, och det kändes lite farligt när vi åkte rickshaw tillbaka i mörkret med en helskum kille som satt bredvid chauffören.

Måndag 14 maj (Hotel Shahzad, Peshawar)
Idag var jag vid kontoret kl 9, och så åkte vi iväg efter en stund. Det var inte killen jag träffade igår som följde med utan en annan guide, en chaufför och en beväpnad livvakt. Hela turen tog ungefär tre timmar. På väg ut ur stan passerade vi ett enormt läger för afghanska flyktingar och ganska snart kom vi in i Khyber Agency där pakistansk lagstiftning inte gäller annat än längs huvudvägen. Vägen upp och igenom Khyberpasset var mycket spektakulär och väl trafikerad. Vi mötte en hel buss med turister vid ett tillfälle. Det var gott om beväpnade män längs med vägen och livvakten sa flera gånger "Don't worry, I am with you!", men jag var inte orolig. Det kändes inte som att jag skulle bli överfallen bakom nästa krök. Michni checkpost, drygt 5 mil från Peshawar och 2 km från gränsen, är den sista punkten som utlänningar kan besöka. Här har man flott utsikt över gränsbyn Torkham och bergen i Afghanistan på andra sidan. Några småkillar ville sälja hela set med afghanska sedlar. Jag nöjde mig med ett par stycken som souvenir. Sedan åkte vi tillbaka samma väg. Jag funderade på att ta en nattbuss till Chitral men ändrade mig eftersom man då inte ser någonting.

Tisdag 15 maj (Dreamland Hotel, Chitral Town)
Jag ställde klockan tidigt men orkade inte gå upp, så jag kom inte iväg förrän kl 8.30 efter att ha åkt till busstationen med en trögfattad rickshawchaufför. Jag tog en minibuss till Timargarha i Dirdistriktet, och efter lunch fortsatte jag med en annan minibuss till Chitral vid 13-tiden. Det var inte en helt problemfri tur, och inte heller bekväm. Däckproblem fick vi ett par gånger, överhettad motor, och på ett ställe körde vi fast i en svår uppförslutande kurva. Jag satt iallafall bredvid två trevliga killar från Chitral. Det var en dryg men vacker färd upp till Lowaripasset på 3100 m. Vägen är stängd på vintern, och det var inte svårt att förstå varför. Ett hål i berget på en plats är en ända på den tunnel som det är tänkt ska göra det möjligt att köra här året runt. Annars går vintertrafiken mellan Chitral och Peshawar via Afghanistan, ett alternativ som naturligtvis är uteslutet för utlänningar. Det var fascinerande att se hur de stora dekorerade lastbilarna släpade sig uppför den smala, knaggliga grusvägen i slowmotion. Likaså var det underhållande att se folk ta sig in genom fönstret för att komma till en plats längst bak i en fullsatt minibuss. På andra sidan passet var det brantare, och vägen var en till synes oändlig serpentin. På ett ställe körde vi förbi en lastbil som var fullastad med snö från passet. De skulle sälja den i stan, och flera av passagerarna på min minibuss gick ivrigt av för att få sig en bit att äta! Sedan var det en låda som trillade av från vårt tak och över kanten, men återfanns på vägen ett steg längre ned. Det blev också ett gräl bland passagerarna. Vi var inte framme i Chitral Town förrän kl 22, så det fick bli ett lite dyrare hotell där minibussen stannade. Efter kl 23 var det någon som blivit utelåst som ringde på och bankade på dörren i evigheter tills en annan gäst öppnade.

Onsdag 16 maj (Summerland Hotel, Chitral Town)
Idag flyttade jag till ett billigare hotell. Det var inte precis svalt här i Chitral Town fastän det ligger på 1500 m, det var en sån där obehaglig värme som sticker i kläderna. Det finns inte mycket att se eller göra i själva stan, men det omgivande bergslandskapet är mycket vackert. Jag gick och registrerade mig hos polisen vilket man förväntas göra eftersom Chitral är ett känsligt område bara någon mil från Afghanistan. Det är ont om "riktiga" restauranger här, utan det är mer i stil med ta av sig skorna och sätta sig med benen i kors och äta kött, ris, chapatti och rå lök. Jag träffade en kille från Korea som var intresserad av att dela en jeep till Gilgit. Det blir dyrt om ingen mer hänger på, men alternativet att göra en superomväg tillbaka via Peshawar och Rawalpindi är inte tilltalande och det vore synd att missa vägen mellan Chitral och Gilgit.

Torsdag 17 maj (Sor Laspur, Chitral - Gilgit)
Koreanen drog sig ur och ville göra den tuffare gör-det-själv-varianten, något som jag inte har tid eller lust till. Hade jag varit här någon månad senare så hade det inte varit några problem att få sällskap, men nu såg det mörkt ut. De få turister jag såg var inte intresserade, fast jag hörde att en jeep med tre personer hade åkt iväg mot Gilgit idag på morgonen - typiskt att jag missade den. Det är ett virrvarr av jeeputhyrare och folk som bor på olika hotell så det är inte lätt att få någon överblick över möjligheterna att få ihop folk. En jeepchaufför undrade om jag ville åka till Gilgit, och tillsammans åkte vi runt till olika hotell utan resultat. Eftersom det skulle varit alltför dyrt att hyra jeepen ensam hela vägen till Gilgit så erbjöd han sig att ta mig till Phander efter Shandurpasset för Rs 3000, och därifrån skulle jag tydligen kunna ta en "cargo jeep" vidare till Gilgit för Rs 300. Det lät inte så roligt men jag hade ingen lust att sitta och vänta på eventuellt sällskap så vi gav oss iväg omedelbart vid 14-tiden. Efter fem timmars körning var vi i Sor Laspur precis före Shandurpasset, och vid övernattningshärbärget träffade vi på den andra jeepen som hade lämnat Chitral Town i morse. De hade plats för en passagerare till och det vore ju helt klart trevligare att åka med dem till Gilgit än att göra som det var sagt från början. Men det var besvärligt att förhandla fram ett pris där alla var nöjda och de i den andra jeepen var mer intresserade av att spela något fånigt spel än att diskutera det, vilket var frustrerande. Vi kom inte överens på kvällen utan fick sova på saken.

Fredag 18 maj (Khalti Lake, Chitral - Gilgit)
På morgonen blev det att jag betalade Rs 2000 för den första jeepen och Rs 1500 för en plats i den andra, vilket var ok för mig. Deras jeep var dyrare - Rs 9000 för hela sträckan medan min chaufför hade erbjudit sig att köra hela sträckan för Rs 6000. Min chaufför var klart besviken över att han inte fick köra mig till Phander och var rätt så envis, men han gav sig när han insåg att han inte skulle få sin vilja igenom. Folket i den andra jeepen var chauffören Iqbal, en kines från Singapore och ett engelskt par. Den engelska killen var odräglig men de andra var ok, och chauffören var en kul kille. Det var bara en liten bit upp till Shandurpasset på 3800 m som var mycket vackert med gräs, sjöar och snötäckta berg. Myggor fanns i mängder. Här hålls varje sommar en poloturnering mellan lag från Chitral och Gilgit, vilket drar många turister. En bit efter passet stannade vi vid ett vattendrag för att fånga fisk till lunchen. Iqbal var en rutinerad fiskare - vid första kastet med nätet fick han tre stycken och totalt fångade han 25 fiskar. Han trädde upp dem levande på en pinne och slog dem sedan i huvudet med en sten. Det var inga stora fiskar men de var mycket goda och ett välkommet inslag i den deprimerande dieten av te, ris och chapatti. Vi stannade i en by och fick dem tillagade. Den här vägen är obeskrivligt vacker och bergslandskapen är de finaste jag har sett någonstans. Det är så grönt och idylliskt med små byar med åsnor, vinkande barn och kvinnor i färgglada kläder. Lite irriterande är dock de oräkneliga checkposts där alla måste kliva ur och skriva en massa uppgifter i en bok. Mot slutet av dagen kom engelsmannen på att de skulle lägga in en extra dag och åka till någon dal, och ställde upp ett ultimatum att jag skulle vara med och betala eller bli dumpad. Riktigt dålig stil, men som tur var så blev det inte av. Vi övernattade på ett härbärge vid Khalti Lake.

Lördag 19 maj (Madina Guesthouse, Gilgit)
Idag åkte vi den sista biten till Gilgit där vi var framme vid 15-tiden. Precis som Chitral Town är Gilgit omgivet av berg, men det finns inte mycket att se i stan. Det var gott om utlänningar på Madina Guesthouse.

Söndag 20 maj (Skardu)
På morgonen ringde jag och gratulerade pappa som fyllde år igår. Jag gick till ett Public Call Office (PCO) men det var inget vidare: dyrt, ingen ordning på hur länge man hade pratat och vad man skulle betala, fördröjning på linjen, och vid första försöket hörde jag honom men han hörde inte mig. Jag tog en minibuss till Skardu kl 11, mer för vägen dit än för Skardu i sig självt. Det tog 6 timmar och var en hisnande färd längs den djupa klyftan som Indusfloden rinner igenom. Vägen är som en smal remsa uthuggen i bergväggen ovanför floden. Vid en rastplats fanns en komisk skylt: "We have all kinds of cold drinks - Papsi, 7-up, Cook, Fanta". I Skardu fick jag ett bra rum billigt.

Måndag 21 maj (Madina Guesthouse, Gilgit)
Det var blåsigt i Skardu, och samhället är mycket konservativt - inte en enda kvinna finns på gatorna, jag såg bara någon enstaka vid den lilla men färgglada Qatal Gah-moskén. Från Skardu går en jeepväg till Askole som är startpunkt för den två veckor långa vandringen till K2 Base Camp och tillbaka, och det lär vara en oerhört spektakulär vandring genom världens troligtvis finaste bergslandskap. Jag funderade på att fortsätta längre in i Baltistan till Khapalu, men jag känner att tiden rinner iväg så jag tog minibussen tillbaka till Gilgit kl 11. Den här gången var den inte full så jag kunde sträcka ut benen på sätet framför och det var ju bekvämt. Tillbaka på Madina Guesthouse konstaterade jag att samma folk fortfarande var kvar där inklusive det engelska paret.

Tisdag 22 maj (Old Hunza Inn, Karimabad)
Jag tog en fullsatt minibuss ett par timmar till Karimabad i Hunzadalgången, min första tur längs Karakoram Highway (KKH). Här var mycket vackert med en stor, grön dal omgiven av snötäckta berg. Jag släpade mig uppför en dryg backe till Baltit Fort men hade inte lust att betala den höga entréavgiften på Rs 300. Just nu har jag stora bekymmer med att försöka bestämma mig för vad jag ska göra de närmaste dagarna. Jag hade gärna velat åka till Khunjerabpasset på gränsen till Kina men det finns ingen transport dit och då är det eviga problemet att hitta folk att dela en jeep med, så jag lade ner det. Jag bör vara i Islamabad lördag morgon för att förhoppningsvis hämta ut mitt visum och vet inte riktigt vad jag ska hitta på imorgon.

Onsdag 23 maj (Jaglot)
Jag kände att jag mest har suttit i jeepar och minibussar den senaste tiden och tänkte därför åka till Astor Valley söder om Gilgit på vägen tillbaka till Rawalpindi. Man skulle visst kunna göra en dagsvandring till en sjö där, men som vanligt kom jag iväg alltför sent. Först tog jag en passagerarsuzuki till närliggande Aliabad, och där skulle det finnas minibuss tillbaka till Gilgit. Det tog dock två timmar innan den var full så klockan blev 12 innan jag kom iväg. Med på minibussen fanns en skåning som var i Pakistan för att hälsa på sina föräldrar i Lahore. I Gilgit åt jag på Madina Guesthouse innan jag åkte vidare till Jaglot med en ny minibuss. Framme där kl 17.30 fick jag besked att "This time no Astor", så det var bara att erkänna sig besegrad. Jag skulle naturligtvis kunna åka dit imorgon men då kommer jag ju aldrig till Islamabad, så nu sitter jag i ett förfallet rum i denna håla och känner mig misslyckad.

Torsdag 24 maj (Prince Hotel, Besham)
Kl 6 på morgonen bankade det på dörren. Yrvaket öppnade jag fönstret och undrade vad det var frågan om. "Open the door!" sa mannen utanför utan någon förklaring som om det var razzia på gång, men det var i själva verket en japansk tjej som behövde låna toaletten! Inte lite sjukt resonerat - "Hmm, någon behöver låna en toalett, låt oss väcka utlänningen!". Japanen var uppenbarligen lika förvånad som jag över förfarandet och bad så hemskt mycket om ursäkt både på väg till och från badrummet. Toaletten var bara ett hål i golvet så hon kunde ju lika gärna ha gått till ett träd. Lite senare på morgonen fick jag se hur köttet jag åt igår kväll blivit styckat: några män satt runt en filt på gården omgivna av en flugsvärm. Jag påbörjade resan söderut längs med KKH och åkte i fyra olika minibussar under dagen. Det känns som att jag inte gör annat än att sitta i minibussar, och man blir ju helt förstörd av att bara sitta och åka dagarna i ända och äta oaptitlig mat. Först tog jag en minibuss till Chilas, och på vägen dit såg jag Nanga Parbat, 8125 m. I Chilas tryckte jag i mig svampig potatis, äcklig kycklingsoppa och rå lök. Jag brydde mig inte om de gamla stenristningarna i Chilas utan fortsatte i nästa minibuss till Shatial. Den var synnerligen obekväm och jag fick sitta ihopklämd i en helt sned ställning, så det var en lättnad att byta till en annan minibuss strax före Shatial. Det tar tid att fylla minibussarna här så oftast tar det en bra stund innan man kommer iväg, och chauffören brukar köra fram och tillbaka genom byn och tuta och ropa ut destinationen i jakt på passagerare. Den tredje minibussen var mindre än vanligt och rymde bara 8 passagerare, och vid ett tillfälle var det nästan bara jag kvar. Den gick inte helt till Besham, så jag fick byta till en fjärde minibuss där jag fick sitta i framsätet. Chauffören spelade ett kassettband med någon som oupphörligen gapade hysteriskt, och ibland hördes instämmande rop i bakgrunden. Jag kunde urskilja orden "Pakistan", "India" och "Kashmir". Vi körde förbi en cyklande japan på vägen, och jag var framme i Besham i skymningen, ungefär halvvägs till Rawalpindi.

Fredag 25 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
Idag fick jag ytterligare ett exempel på pakistansk ärlighet. Jag trodde att jag hade betalat frukostnotan med jämna pengar, men strax efteråt kom hotellkillen upp till mitt rum med en Rs 5-sedel och sa "Sir, the bill was 35 rupees". Jag fortsatte minibussåkandet den sista biten tillbaka till Rawalpindi, och började med en som gick till Mansehra. På den träffade jag en helschysst kille som jag åkte vidare med till Abbottabad. Han ville bjuda hem mig, men jag ville komma till Rawalpindi så snabbt som möjligt. Han bar min packning, betalade minibussen från Mansehra till Abbottabad, visade mig till bussen till Rawalpindi (för en gångs skull en riktig buss), och köpte snacks och läsk åt mig att ha på bussen. På bussen satt jag bredvid en jobbig gubbe som omedelbart började ställa en lång serie frågor och sedan gick över till att predika islam och försökte övertyga mig om att läsa ett engelskt exemplar av koranen - "Then you will believe!". Jag försökte argumentera att det vore orimligt att alla människor tror på samma sak, men han vägrade lyssna och svarade oförskämt "You are not using your brain!". Sedan tog han upp plånboken och gav mig Rs 50 "for your refreshment". Jag använde pengen till en taxi då bussen stannade en bit utanför centrum.

Lördag 26 maj (Venus Hotel, Rawalpindi)
Idag var det dags för rond nummer två mot den hopplösa iranska ambassaden. Jag var där kl 9.30 och blev sittandes i fem timmar. En stackars engelsman hade väntat i tre veckor men hade fortfarande inte fått svar från Tehran (det är besvärligare för vissa nationaliteter). En tysk som inte fick något visum idag muttrade något om att bli behandlad som en hund. Efter ett par timmar fick jag besked om att det inte hade kommit något svar från Tehran och att jag skulle ringa på måndag och höra om det hänt något. Detta var ju helt åt skogen så jag frågade om det fanns möjlighet att få visumet utfärdat på konsulatet i Quetta. "It will be better for you to wait here" fick jag till svar, men när jag förklarade att jag bara slösar bort min tid och inte har något att göra här så började han trumma nervöst med fingrarna och ringde till Tehran. Jag fick prata med gubben som godkänner visumansökningar och det visade sig att det hängt upp sig på något jag hade skrivit på ansökan. På frågan om hur länge jag tänkte stanna i Iran hade jag svarat "Up to 30 days if extension of transit visa is granted". Jag förklarade att enligt vad jag hört och läst kan transitvisum förlängas inne i Iran. Gubben var helt oförstående och sa "What do you mean? A transit visa is valid for 7 days only". Jag sa då "Ok, I want a 7 days transit visa". "You just want to pass through?", sa gubben. "Yes", ljög jag, och då var allt frid och fröjd. Efter ytterligare väntan fick jag ett inbetalningskort och blev ivägskickad till banken, som var stängd. Återigen fick jag sitta och vänta en bra stund och fick sedan lov att betala kontant. I morgon klockan tre ska jag hämta visumet. Jobbigt att inte få det med en gång men det kunde varit värre.

Söndag 27 maj (Nattbuss Rawalpindi - Lahore)
Jag åt frukost på ett ställe som tidigare gjort hyfsat ifrån sig, men idag fick jag hårstrån i omeletten, avslagen läsk och bröd som jag inte hade beställt. Jag var tillbaka vid ambassaden på det nämnda klockslaget och fick sitta och vänta en timme innan jag fick passet, mest för väntandets skull än för att det var nödvändigt kändes det som - när man kommer till Irans ambassad, då ska man vänta. Jag fick ett 10-dagars transitvisum som förhoppningsvis kan förlängas. Jag hämtade mina grejer och satte mig på busstationen i väntan på bussen till Lahore kl 23. Bussarna går hela tiden men det är ju opraktiskt att komma fram mitt i natten.

Måndag 28 maj (Tourist Inn, Multan)
Framme i Lahore kl 4 på morgonen satte jag mig och tog en Pepsi i väntan på gryningen som kom ganska snart. Jag tog en suzuki till järnvägsstationen där det fanns ett "McDonald's" som bara serverade glass och läsk. Jag såg på tavlan att ett tåg skulle gå till Multan kl 6.30 och det var inga problem att få en biljett till det. Kl 6 började tåget rulla så jag undrade om jag verkligen satt på rätt tåg, men det gjorde jag tydligen. Det var inte mycket folk i min vagn så jag kunde lägga mig och sova. Det var trevligt att åka tåg för omväxlingens skull, fast det var varmt och vid ett tillfälle så dammigt att vi fick stänga alla fönster. Snacks- och läskförsäljare gick ständigt genom vagnarna. Ingen biljettkontroll skedde på tåget utan man lämnade in biljetten på stationen vid resans slut. Efter kl 12 var jag framme i Multan. Det var stekhett och jag var trött, men jag åkte iallafall och tittade på det vackra mausoléet av Sheikh Rukn-i-Alam. Det var dåligt med restauranger i Multan och inte en turist så långt ögat nådde.

Tisdag 29 maj (Erum Hotel, Bahawalpur)
Jag åkte och tittade på några andra mausoléer och en moské, och kände mig sedan färdig med Multan. Rickshawchauffören ville inte ge något pris utan sa bara "As you like, no problem, please sit down". Med mina tidigare intryck av hur ärliga och ogiriga folket i Pakistan ofta är så nöjde jag mig med det svaret. Den här mannen var dock som hämtad från Indien och krävde mig på Rs 100 vid färdens slut. Jag gav honom Rs 40 och förklarade att nästa gång han vill ta för mycket betalt får han tala om det först. Jag åkte tåg vidare till Bahawalpur kl 12 och var framme där efter 2 timmar. Den här gången var det biljettkontroll på tåget. Det var besvärligt att försöka hitta ett vettigt ställe att bo på i Bahawalpur. Jag åkte rickshaw fram och tillbaka med packningen i värmen, det ena stället dyrare än det andra och ingenstans fanns dusch, inte ens en som man kunde låna. Jag var på väg att ge upp och ta ett rum utan dusch när jag helt plötsligt blev erbjuden ett rum med dusch på ett ställe där de tidigare påstått att det inte fanns någon. Jag gick till basaren och lyckades inte hitta ingången till moskén.

Onsdag 30 maj (Nattåg Bahawalpur - Karachi)
Idag tog jag en mycket långsam buss till Uch Sharif med byte i Ahmadpur East. Från busstoppet åkte jag häst och vagn till basaren och började gå i riktning mot ruinerna men tröttnade snart p.g.a. värmen och hoppade på en suzuki. Ruinerna här var klart sevärda. Den vackraste byggnaden, ett cirkulärt mausoleum, är till hälften raserad men sedd framifrån kan man inte ana att baksidan fattas. Bakom den var ett utmärkt ställe att sitta och vila i skuggan och några barn tjatade om "Hello rupees" i det oändliga. Den tryckande värmen gjorde att jag inte stannade alltför länge. Vid ruinerna fanns också ett rum med gravar där de försökte klämma ut Rs 100, men jag gick in för Rs 10. Jag hoppade på en åsna med vagn på väg tillbaka till basaren men gick av på vägen för att se ytterligare gravar. Det var ont om vidare transport så jag gick tillbaka med svetten forsande. En man satt och sålde vattenmelon i basaren. Jag ville ha en nyuppskuren men han förstod inte det utan tog några av de redan uppskurna som var omgivna av en svärm av insekter, och hällde dessutom en massa salt på så det var ingen höjdare. Jag hade funderat på att kombinera med en tur till Derawar Fort i Cholistanöknen men tiden sprang iväg så jag tog en direkt minibuss tillbaka till Bahawalpur. Den var snabbare, men det tog en bra stund innan den var full. Det var inga problem att få en reserverad sittplats på tåget till Karachi samma kväll. Jag träffade en engelsklärare på stationen som hjälpte mig med biljetten, och sedan bjöd han in mig till hans skola så jag åkte med honom på hans motorcykel. I skolan fick jag sätta mig i ett klassrum med ett gäng tjejer i 20-årsåldern som talade utmärkt engelska och turades om att ivrigt ställa frågor. Sedan bjöd läraren på kvällsmat och körde mig tillbaka till hotellet för att hämta packningen och ta en rickshaw till järnvägsstationen. Tåget skulle gå kl 19.15 så när ett tåg mot Karachi rullade in kl 19.30 utgick jag från att det var rätt tåg och klev på. Likaväl var det fel tåg så jag fick gå av i Khanpur efter någon timme och vänta på nästa tåg som kom en halvtimme senare. Sittplatsen var mycket obekväm så det var skönt när jag kom över en liggplats. Glädjen blev dock inte långvarig för efter någon timme kom killen som hade reserverat platsen och tog över. Samtidigt sa han "I want to have a chat with you" och började ställa en lång serie med de gamla vanliga, uttjatade frågorna. Det övergår mitt förstånd hur man kan väcka någon mitt i natten och förvänta sig att han ska vara på prathumör, inte minst när man samtidigt kör iväg honom från en liggplats.

Torsdag 31 maj (Hotel Al Dubai, Karachi)
Tåget var framme i Karachi vid 9-tiden i morse, och taxichaufförerna var helt från vettet och skulle ha upp till Rs 200 för den korta biten till Saddar. Jag tog en rickshaw istället och tog in på ett hotell med en oändligt lång och tröttsam trappa upp till mitt rum. Efter att ha ätit lade jag mig och sov fram på eftermiddagen. Före kvällen gick jag ut och klev på en buss i riktning mot Quaid-i-Azam-mausoléet. Jag fick gå runt hela det stora området för att hitta ingången, bara för att läsa på en skylt att efter kl 16 tillåts endast familjer komma in. Det stod en polis och såg till att detta efterföljdes, så jag får komma tillbaka senare. På väg därifrån blev jag stoppad av en lång kille. Han sa ingenting men när jag försökte gå vidare tog han tag i mig. Nu blir man väl rånad tänkte jag, men han ville bara bli fotograferad tillsammans med mig! Jag tog en rickshaw tillbaka och det blev den mest förvirrade rickshawturen någonsin. Det verkade som att han förstod vart jag skulle och till min förvåning nollställde han mätaren så jag frågade inte om priset. Men han kunde ingen engelska och visste inte var hotellet låg, så det blev bara en enda soppa av alltihop. Mätaren var inte mycket att ha heller för han skulle ha mycket mer än vad som stod på den. Det är inte fullt så varmt här som i inlandet, och svalkande vindar är ett välkommet inslag.

Fredag 1 juni (Hotel Al Dubai, Karachi)
Jag tog en rickshaw till Cycle Market där jag hyrde en cykel från en av de många cykelverkstäderna. De skulle ha Rs 2000 i deposit och det lär ju ha varit mer än cykeln var värd. "Cycling here is only recommended for the fearless", stod det i guideboken. Vid järnvägsstationen var det fredagsbön och fullt med folk som bad på långa utrullade mattor. När bokningskontoret öppnade efter lunch var det fullständig kaos och det hjälpte inte mycket att stå först i kön när jag var omgiven av folk som ropade och viftade med alla möjliga olika formulär. Så jag struntade i att försöka ordna ett stopp i Moenjodaro på vägen och tog en biljett direkt till Quetta. Men jag hade säkert kunnat ordna till det med Moenjodaro för det var inga problem att få plats på tåget dagen efter. När jag skulle cykla vidare var cykeln punkterad så det blev inte mycket med den tilltänkta sightseeingen utan jag fick lämna tillbaka den. Jag gav mig istället på den riskfyllda aktiviteten att framkalla bilder. Den första rullen var godkänd så jag körde två till, men den andra blev helt massakerad med linjer över bilderna. Typiskt att det var den med de vackra bilderna från jeepturen över Shandurpasset. Jag passade även på att klippa mig till det extremt låga priset Rs 40.

Lördag 2 juni (Nattåg Karachi - Quetta)
På morgonen tog jag en rickshaw till Quaid-i-Azam-mausoléet och fick alltså äntligen se denna fina byggnad. Det var sådär obehaglig luft så att det stack och kliade överallt. Precis när jag kom in i mausoléet var det vaktombyte, vilket sker 4 ggr per timme. Kl 12 avgick Bolan Mail från Karachi City Station. När jag gick på tåget var det en polis som varnade för att ta emot drycker från främlingar, och flera jag pratade med senare menade att man skulle vara försiktig på tåget. Vagnen var långt ifrån full och jag hade en hel kupé med fyra liggplatser för mig själv. "First Class Sleeper" hette det, men kupén såg mer ut som en bunker och liggplatserna var täckta med damm. Det blev hemskt kvavt när tåget stod stilla en längre stund. Tåget stannade i Moenjodaro på kvällen och jag hade vissa funderingar på att kliva av där, men eftersom jag inte visste om det fanns någonstans att bo och eftersom Moenjodaro ligger i den farligaste delen av Sindprovinsen så lät jag bli. Tåget stannade även i Dadu och Larkana som är ökända banditområden. Varje gång tåget stannade samlades folk utanför mitt fönster som ställde de gamla vanliga frågorna.

Söndag 3 juni (Muslim Hotel, Quetta)
På förmiddagen passerade tåget Bolanpasset som ska vara den mest spektakulära järnvägssträckan i Pakistan, men jag tyckte det var färglöst och inte så värst fantastiskt. Det var många tunnlar, och det var alltid någon som tjoade eller visslade när vi åkte igenom dem. Efter ett dygn på tåget var jag framme i Quetta och sov större delen av dagen.

Måndag 4 juni (Nattbuss Quetta - Taftan)
I Quetta är människorna den huvudsakliga attraktionen med sitt afghanska utseende. Jag köpte biljett för bussen till Irangränsen och såg mig omkring i stan innan jag tog en minibuss till Hanna Lake. Jag blev avsläppt vid avtagsvägen och fick gå någon kilometer upp till sjön. Enligt guideboken skulle det vara ett populärt utflyktsmål på sommaren och svårt att hitta parkeringsplats, men stället var stendött och de enda människorna där var några poliser som satt och drack te, och de som höll öppet den tomma restaurangen. En lift upp på ett berg vid sjön stod stilla. Tydligen höll sjön på att torka ut. Efter att ha tagit en kycklingburgare i restaurangen gick jag tillbaka till vägen och hoppade på en förbipasserande minibuss tillbaka till Quetta. Vid 17-tiden på busskontoret kom en bil och körde mig och några andra passagerare till bussen, och det tog en bra stund innan vi kom iväg. Stoppen var många och långa, men chauffören stängde aldrig av motorn även om vi stod stilla över en halvtimme. Det var flera poliskontroller, långa fikapauser och ett bråk. En gång fick de stapla om en massa lådor som stod längst bak i bussen.

Iran

Tisdag 5 juni (Akbar Tourist Guesthouse, Bam)
Trots alla stopp var jag framme i Taftan i god tid före gränsen öppnade kl 9.30. Växlingskurserna som erbjöds för överblivna rupier var usla så jag växlade bara lite grann för att kunna åka till Zahedan. Det var kaos inne på immigrationskontoret med skrikande barn och ett berg av väskor. Ingen ville titta i mitt bagage. Väl igenom gränsen var jag mitt i ingenstans och det fanns inga bussar, men vi var 6 utlänningar som delade en pickup till Zahedan. Det dröjde dock innan vi kom iväg eftersom de andra inte var nöjda med priset. På restaurangen vid busstationen i Zahedan växlade jag in mina rupier, även här till dålig kurs men bankerna var stängda. Buss till Bam fanns inte förrän kl 16 vilket innebar att komma fram sent, men eftersom de andra skulle dit så hängde jag på. En tokig schweizare hade gett sig iväg på en annan buss men kom tillbaka då bussen hade blivit stoppad av polisen och fått vända eftersom några av passagerarna hade falska pass. Bussen till Bam var extremt seg så det blev inte bara sent utan nästan midnatt innan vi var framme. Vi blev muddrade av en polis när vi steg på bussen, de skrev med tuschpenna på väskorna och bussen fick puttas igång. Det tog närmare 2 timmar innan vi ens kommit ut ur Zahedan, och stoppen på vägen var många och långa. Det var däckproblem, ljusproblem, passkontroller och en gång fick vi ta ut väskorna och gå en bit, dock utan att de söktes igenom, och sedan sätta tillbaka dem igen en bit längre upp. På ett ställe låg t.o.m. en kamel på vägen, och då stannade bussen för att hjälpa till att släpa den av vägen och skära halsen av den. I Bam tog vi en taxi till Akbar Tourist Guesthouse.

Onsdag 6 juni (Akbar Tourist Guesthouse, Bam)
Inga banker i Bam ville växla pengar, men jag blev lovad att få växla på hotellet imorgon till bra kurs. Jag gick till ruinstaden Arg-e-Bam några kilometer från hotellet. Den var helt magnifik och klart värd entréavgiften på 30,000 rials. Jag gick omkring där några timmar och hade stället nästan helt för mig själv.

Torsdag 7 juni (Omid Guesthouse, Kerman)
Idag åkte jag vidare till Kerman med en italienare som jag träffade vid gränsen, och en tysk. Tysken hade rest och bott utomlands i 25 år och var hemskt rolig. Vi tog en taxi till busstationen där de verkade ha stora problem, och det såg inte ut som att det skulle bli någon buss på ett bra tag. Men kl 11 kom vi iväg och var framme i Kerman några timmar senare där vi tog en taxi till Omid Guesthouse. Tysken läste arabiska siffror och såg på telefonnumret att det var rätt ställe. Det var ingen där så vi lämnade väskorna bakom disken och gick och åt. Killen i receptionen var helt ifrån sig när vi kom tillbaka för att vi hade lämnat våra grejer där. Jag gick och tittade på några moskéer och senare gick vi tillsammans till den långa basaren med en persisk man från samma hotell. Det är gott om kvinnor på gatorna jämfört med Pakistan, men de är ofta klädda helt i svart.

Fredag 8 juni (Aria Hotel, Yazd)
Jag åkte vidare med tysken och italienaren till Yazd. Det fanns en buss kl 10 och vi satt och väntade på busstationen ett tag och tog en "frukost" bestående av te och bröd som de sedan skulle ha 10,000 rials för. Det verkar som att folket här inte alls är så ärliga som de är i Pakistan utan passar på att blåsa turister så fort de får chansen. Bussarna är sällan fulla så det finns goda möjligheter att göra det bekvämt för sig. Framme i Yazd efter kl 16 blev vi precis som förra gången dumpade på en ocentral gata och fick ta taxi in till stan. Det var presidentval idag och vi gick förbi ett par vallokaler där folk stod och stoppade röster i lådor. Jag fick tvättat mina extremt smutsiga byxor och hade köpt ett par i Quetta att ha på under tiden. På kvällen gick vi till basaren men den var igenbommad eftersom det var fredag. Vi tog istället en promenad i den gamla stan som ska vara en av de äldsta i världen.

Lördag 9 juni (Beheshty Hotel, Yazd)
Idag åkte tysken och italienaren vidare till Esfahan medan jag stannade kvar i Yazd. Lika bra det för tysken har börjat bli jobbig och håller på och klagar på att mina kläder är för smutsiga och att jag säger dumma saker. Men det har varit tacksamt med sällskap för Iran känns ibland knepigt och frustrerande när man kommer från Pakistan och Indien. Det är mycket större skillnad mellan Iran och Pakistan än det är mellan Indien och Pakistan. Det första som slår en är högertrafiken, sedan kommer lugnet, ordningen och avsaknaden av rickshaws. Vi tre hade delat ett rum och när jag nu var ensam kvar så skulle de plötsligt ha mycket mer betalt. Det var hopplöst att försöka förhandla med dem så jag fick byta hotell. En väldigt trevlig sak här i Yazd var en stor cykeldepå där man gratis kunde låna en cykel. Man var tvungen att lämna passet men jag gav dem mitt andra pass som jag inte börjat använda. Jag tog en tur till Towers of Silence en bit utanför stan med hjälp av en karta som en kille på en restaurang hade ritat åt mig. Det var två torn uppe på var sin kulle med lite ruiner nedanför men stället låg vid ett bostadsområde och var nedklottrat och användes som motorcykelbana. Tillbaka i stan såg jag ett antal fina moskéer och vid Jame'-moskén var det en tjej från en souveniraffär som visade mig runt. Det var efter-valet-upptåg på kvällen med följen av bilar och motorcyklar som tjoade och viftade med flaggor.

Söndag 10 juni (Isfahan Hotel, Shiraz)
Jag åkte till busstationen på morgonen för att ta en buss till Shiraz, men det fanns ingen förrän kl 14. Jag hade ingen lust att sitta och vänta i timtals utan lämnade packningen där och åkte tillbaka och tog en cykeltur i gamla stan. Jag var framme i Shiraz efter kl 21 och tog en taxi till en hotelltät gata med en kille från bussen. De flesta var för dyra och ville inte ge någon rabatt trots den sena timmen, men efter mycket letande fann jag ett rum för 20,000 rials.

Måndag 11 juni (Isfahan Hotel, Shiraz)
Idag började jag med att ordna en förlängning av visumet. Jag hade hört att visumkontoret flyttat men hade ingen aning om vart, så jag tog en taxi och försökte förklara vart jag skulle genom att vifta med passet. Taxichauffören hade naturligtvis ingen aning om var kontoret låg och var mer intresserad av att suga ut mig på pengar än att ta mig till rätt ställe. Efter att ha kört omkring ett antal andra passagerare dumpade han mig vid polisstationen, inte långt från där jag steg på, och försökte ta mer betalt än vi kommit överens om. På polisstationen fick jag adressen till visumkontoret och kunde ta en ny taxi. Visumförlängningen tog bara en liten stund och jag slapp gå till banken och kunde betala direkt. Men jag fick bara 7 dagar vilket inte var sådär alldeles lysande, så jag måste göra om detta senare. Det var ett par som hade varit i Iran 8 månader och nu skulle åka hem, men de hade stora problem då det fattades några dagar på visumet. Jag gav mig på filmframkallning igen och fick i vanlig ordning damm från negativen på hälften av bilderna. Nu var mitt tålamod slut så jag sorterade ut alla bilder med damm och krävde att få dem omkörda, vilket jag också fick med bättre resultat. Det var en bild som trots omkörning hade en stor fläck, så jag krävde att få den omkörd ytterligare en gång. Inte för att det var nödvändigt utan mer för att ge igen på alla gånger jag fått ut dåliga bilder. Expediten suckade och tyckte jag var hemskt besvärlig, men mina krav var knappast obefogade - man kan inte göra ett hur dåligt jobb som helst och bara förvänta sig att kunden ska hålla tyst och lägga upp pengarna på bordet. Shiraz är en trevlig stad och jag promenerade till olika sevärdheter. Men man blir trött av att de hela tiden ska ha höga entréavgifter från utlänningar. Både för Citadel of Karim Khan och Hafez' Tomb var det 20,000 rials och de såg inte jätteimponerande ut från utsidan så det fick vara. Moskéer är iallafall oftast gratis, liksom det ögonbedövande Mausoleum of Shah-é Cheragh. Det var något av det glittrigaste jag sett, men man fick inte ta kort därinne. På kvällen tog jag en runda i basaren.

Tisdag 12 juni (Isfahan Hotel, Shiraz)
För en gångs skull kom jag iväg från busstationen med en gång, i en mindre buss till Marvdasht, och därifrån vidare till Persepolis med taxi. Inträdet var på 50,000 rials men detta är ju en av Irans höjdpunkter. Av någon mystisk anledning får man alltid en biljett från något helt annat - den här gången fick jag en biljett från Esfahan. Persepolis byggdes för 2500 år sedan av Darius I och förstördes av grekerna några hundra år senare. Till en början kände jag mig besviken och tyckte att "var det bara det här", men efter någon timme ändrade jag inställning och tyckte stället var skithäftigt och kunde inte sluta fotografera. Jag träffade en iransk kvinna som bodde i Australien och var här på semester. Hon tog flera bilder åt mig, och sedan åkte vi tillbaka till Shiraz tillsammans. Köpte biljett till Esfahan för imorgon bitti.

Onsdag 13 juni (Amir Kabir Hostel, Esfahan)
Idag åkte jag buss 8 timmar från Shiraz till Esfahan. Jag satt bredvid en underlig gubbe som envisades med att ständigt tilltala mig på persiska. Han köpte glass åt mig, kysste min hand flera gånger och insisterade på att jag skulle skriva något i hans bok. I Esfahan fick jag ett rum i cellstorlek för hutlösa 30,000 rials.

Torsdag 14 juni (Amir Kabir Hostel, Esfahan)
Idag kunde jag byta till ett rum med tre sängar för 20,000 rials per säng som var fullt igår, och jag var själv i rummet så det var ju betydligt bättre. Jag gick till Meidun-é Emam Khomeini, en av världens största öppna platser. Runt platsen finns Sheikh Lotfollah Mosque, Ali Ghapu Palace och den enastående Emam Mosque. Inträdet för var och en av dessa var 25,000 rials så det var i dyraste laget och jag struntade i de två förstnämnda. Jag träffade en kille som visade mig runt bakvägen in i Emam Mosque medan det var prayer time, fast jag fick muta biljettmannen med 5000 rials då han såg oss. Utifrån ser moskén sned ut eftersom ingången är vinklad mot torget medan själva moskén är vinklad mot Mecca. Emam Mosque var helt fantastisk trots de fula byggnadsställningarna på kupolen. Jag köpte en ny midjeväska då även den från Jaipur gett upp. Jag gick till tågbokningskontoret och köpte biljett för nattåget till Tehran imorgon och träffade där en kille som tog mig på en tur. Vi tog en kopp te under en av broarna men floden var dessvärre uttorkad. Esfahan är för övrigt en oerhört grön stad med massor av alléer. Vi åkte buss till Golestan-é Shohada, ett gravfält för folk som dog i Irakkriget. Det var uppsatt bilder på de döda i långa rader. På kvällen gick jag till basaren med killen som visade mig Emam Mosque tidigare. Först visade han ett trivsamt teahouse med utmärkt utsikt över Meidun-é Emam Khomeini, som nu var i full aktivitet. Vi gick även till ett flott hotell som såg ut som en moské, och så blev vi insläppta för en snabb titt i en teologisk skola.

Fredag 15 juni (Nattåg Esfahan - Tehran)
Det var ganska onödigt att stanna i Esfahan en dag till för alla sevärdheter var för dyra och jag hade inget speciellt att göra. Det mesta är dessutom stängt och igenbommat på fredagar. En fotoaffär var dock öppen och jag försökte förklara att jag inte ville ha något damm på bilderna. Men expediten misstolkade detta och trodde att jag ville ha "endast framkallning". När jag väl fick bilderna var de dock utmärkta så jag passade på att köra en film till. Killen jag träffade på tågbokningskontoret igår menade att "nobody takes the train", och det visade sig stämma rätt så bra. Jag skulle ta en taxi till stationen men chauffören hade ingen aning om var den låg och tittade frågande på tågbiljetten och undrade om det inte var bussterminalen jag skulle till. Efter att ha frågat ett antal personer fick han klart för sig var stationen låg. Tur att jag var ute i god tid. Stationen låg långt utanför stan på vägen till Shiraz, och vi hade passerat "här slutar staden"-skylten innan vi kom fram. Han missade avfarten och istället fick jag korsa vägen till fots när vi passerade stationen. En vakt vid infarten till stationsområdet verkade förvånad över att jag tänkte ta tåget. Jag satte mig i den stora, tjusiga vänthallen som var nästan tom på folk - en handfull passagerare, några uttråkade vakter, ett par tjejer i informationsdisken och personal i den tomma banken och den tomma restaurangen. Jag råkade glömma påsen med de senaste bilderna i restaurangen men tack och lov kom den mycket trevlige journalisten Mr Dayani med dem, och vi pratade om hur det är att resa i Iran.

Lördag 16 juni (Hemma hos Mr Dayani, Tehran)
Det blev faktiskt en del folk på tåget trots allt, de måste ha kommit strax före avgången. Efter en bekväm natt på tåget kunde jag i soluppgången beskåda ett helt tomt och platt ökenlandskap som sträckte sig ända bort till horisonten. Framme i Tehran på lördagsmorgonen följde jag med Mr Dayani som lovat att jag skulle få bo hos honom. Tehran är alltför stort och inte speciellt intressant, men staden i sig är liksom övriga iranska städer full med träd och fontäner och inte alls sådär dammig, brun och smutsig som i länderna längre österut. Staden lutar uppåt i nordlig riktning och ju längre upp man kommer, desto bättre har invånarna det. Mr Dayani ordnade så att jag kunde lämna ryggsäcken över dagen i en restaurang där han var stamkund, och så hade jag dagen till eget förfogande och skulle träffa honom på kvällen för att åka hem till honom. Han bodde nämligen rätt långt från centrum. Enligt några jag pratade med häromdagen skulle det vara hopplöst med förlängningar på transitvisum utöver den första. På visumkontoret lät det iallafall som att det skulle gå bra att få en förlängning till, men jag var för tidigt ute. Jag åkte upp till bergen i norra delen av stan. Liften var stängd men utsikten över stan var bra och jag träffade några trevliga ungdomar. Pappa hade skickat ett e-mail för att ordna träff med hans arbetskamrats syster och hennes två söner. Jag kontaktade dem per telefon men det blev förvirrat eftersom de inte visste något om mig vilket de skulle ha gjort, och så trodde jag att namnet jag fått var systern när det i själva verket var den äldsta sonen, Mehran. Men vi bestämde iallafall en mötesplats imorgon kväll. På kvällen träffade jag Mr Dayani vid hans kontor och vi åkte taxi hem till honom. Jag lånade hans primitiva tvättmaskin som han hade importerat från Pakistan men en blå T-shirt färgade av sig.

Söndag 17 juni (Arya Hotel, Tehran)
Vi åkte buss in till stan kl 6 på morgonen för att Mr Dayani skulle till jobbet, men eftersom jag skulle träffa den här killen ikväll så kan jag inte bo hos Mr Dayani i natt. Han visade mig ett hotell för US$70 men det var inte riktigt i min prisklass så jag åkte till budgethotellområdet i den södra delen av stan. Mr Dayani ville göra en intervju med mig så jag åkte direkt tillbaka till hans kontor på Islamic Republic News Agency, en mycket viktig tidningsbyggnad för hela landet. Han hade gjort flera liknande intervjuer med utlänningar genom åren, och menade att detta bidragit till förbättrade villkor för turism i Iran. Jag kunde låna Internet, och så visade han den centrala redaktionen. Sedan åkte jag till Meidun-é Azadi, ett grönt och vackert område nära flygplatsen med ett stort monument i mitten av en cirkulationsplats. En polis körde iväg mig när jag slog mig ner i skuggan under ett träd. Tillbaka i stan gick jag på bio på eftermiddagen. Mannen i biljettluckan trodde att jag ville ha tre biljetter när jag frågade om filmen började klockan tre, så det kändes lite dyrt (en biljett kostade 6000 rials). De satt nämligen ihop och jag förstod inte att det var tre biljetter. Men mannen som släppte in folk rättade till det hela och såg till att jag fick pengar tillbaka. Filmen var otroligt tråkig och det hände ingenting på hela filmen förutom prat. Det var typ familjeproblem men jag förstod ju ingenting. Kl 20 träffade jag Mehran som vi hade bestämt och efter en liten stund även hans kusin. Vi satte oss och pratade på ett fint hotell och gick även till en marknad. De trivdes inget vidare med att bo i Tehran och var kritiska mot Iran i största allmänhet. Jag blev inbjuden hem till dem imorgon kväll och de följde mig tillbaka till mitt hotell i taxi.

Måndag 18 juni (Hemma hos Mehran, Tehran)
Idag fick jag mitt visum förlängt med en vecka till, så nu har jag 24 dagar och längre än så vill jag nog inte stanna iallafall. På eftermiddagen träffade jag en japan som jag sett tidigare i Yazd och en kille på gatan ordnade så att vi kunde gå in i Sepahsalar Mosque & Madrassa, men stället var mer eller mindre en byggarbetsplats. Jag tog med mig ryggsäcken från hotellet och träffade Mehrans kusin vid samma mötesplats som igår kl 19.30. Vi gick en bit till hans bil och åkte hem till familjen som inte bodde så långt därifrån. De hade en flott lägenhet på översta våningen med utsikt över stan. Jag blev bjuden på fin middag och pratade med de två sönerna och kusinen. Mehrans bror var väldigt språkintresserad och hade införskaffat en persisk svenskbok som jag tyckte skulle vara en rolig present till pappa så jag fick köpa den av honom. Den var inte rättad av en svensk så det var gott om fel. Jag fick också nöjet att se på iransk TV. Iran har 6 kanaler, den ena tråkigare än den andra, och på bästa sändningstid visas program som skulle sänts mitt på dagen på de flesta andra håll. Pappas arbetskamrat ringde från Sverige sent på kvällen och jag försökte prata med henne men linjen var både fördröjd och förvrängd så det var nästan omöjligt att förstå varandra.

Tisdag 19 juni (Hemma hos Ahmad, Reine)
I morse visade Mehrans bror mig till busshållplatsen och jag satte kurs mot Reine, en liten by uppe i bergen som ingen tycktes känna till. Från Meidun-é Emam Hussein tog jag en trådbuss mot Eastern Bus Terminal, trodde jag, för den gick åt helt fel håll. Så när den nådde ändhållplatsen trodde jag att jag var nära terminalen och tog en taxi. Chauffören nämnde något om 5000 rials men talade inte engelska och hade tydligen inte klart för sig vilken terminal jag skulle till. När vi var framme efter en lång tur bara fnyste han åt mina 5000 rials och började prata om 20,000 rials. Vi kunde inte komma överens och efter att ha fnyst åt varandra en stund plockade han fram någon slags kniv. Det verkade mest vara på skoj så jag blev inte speciellt rädd, men en smula obehagligt var det och han lyckades slita till sig 15,000 rials. Från terminalen tog jag en liten buss mot Amol och gick av vid uppfarten till Reine där jag tog en delad taxi till byn. Det tog betydligt längre tid att komma hit från Tehran än jag trott. I Reine blev jag genast mött av Ahmad som erbjöd mig att bo hos honom. Han var en mycket speciell man som stammade och hela tiden sa samma saker. Han ville ta mig på tur upp på det 5600 m höga Damavandberget men skulle ha rejält betalt för det. Det var vackert landskap runt Reine, och svalt och skönt. Överhuvudtaget har värmen inte varit besvärlig i Iran. Med kommentarer som "Iran will be absolutely stinking hot" väntade jag mig det värsta, men det har inte varit några problem. Jag tog en promenad runtomkring byn och i utkanterna fanns en militäranläggning.

Onsdag 20 juni (Carvan Hotel, Rasht)
Det blev ingen fjälltur till Ahmads besvikelse, utan jag åkte tillbaka ner till vägen och klev omedelbart på en förbipasserande buss till Amol, och åkte vidare till och längs med Kaspiska havet med en serie bussar och delade taxis. Först bil till Chalus, sedan bil vidare till Ramsar (med en chaufför som diggade mitt kassettband från Indien) och slutligen en buss till Rasht. I de här trakterna var det högre luftfuktighet och därmed svettigare, men i gengäld vackrare landskap än de eviga öknarna som dominerar landet i övrigt. På ena sidan skogsbeklädda berg och på den andra kunde man ibland skymta det turkosfärgade Kaspiska havet rulla in. Jag hade tänkt stanna i Ramsar men det fanns inga hotell till rimligt pris så jag fortsatte till Rasht som inte ligger vid havet utan en liten bit in i landet.

Torsdag 21 juni (Sedaghat Guesthouse, Rasht)
Idag åkte jag till Bandar-é Anzali för att ta en närmare titt på Kaspiska havet, inte så långt från Rasht. Det var inte lika vacker färg på vattnet här som när jag åkte längs kusten igår, men det var tacksamt med en lugn och avkopplande dag för en gångs skull. Jag satte mig under en parasoll och betraktade iranskt strandliv - stranden är en av få platser i Iran där åtminstone killarna tillåts klä av sig. Längs med promenaden en bit från stranden var det en lång rad med serveringar men ingen av dem tycktes ha några kunder, liksom de som erbjöd dyra båtturer. En kund fick de iallafall när jag slog mig ner för att ta en sandwich. Dessa eviga sandwichar är visserligen billiga men otroligt trista och enformiga i längden, och de är ofta det enda som finns att få tag på. Tillbaka på hotellet i Rasht träffade jag en tjej från Melbourne som jag sett ett par gånger tidigare på andra platser i Iran, och vi delade en pizza. Lite senare stötte jag ihop med en kille som jag träffat i en park i Esfahan. Man blir lika paff varje gång men det är inte så konstigt egentligen för de flesta är på väg till Turkiet och följer ungefär samma rutt. Precis när jag skulle checka ut för att byta till ett billigare rum så fick jag ett mystiskt telefonsamtal, troligtvis från någon som jag träffat på gatan. Han sa någonting om att han skulle gå till universitetet men jag förstod inte vad syftet var med att ringa mig. Iran är långt ifrån det enda landet där man får en massa uppmärksamhet och blir ständigt utfrågad, men här blir det ibland väldigt tröttsamt för vad man än gör (köper något, kliver på en buss eller bara går på stan) så ska de ha reda på vilket land man kommer ifrån (den vanligaste och mest irriterande frågan när man reser), och ofta fortsätter det med namn, ålder, jobb/studier, etc. Istället för att fråga vilket land man kommer ifrån så räknar de ofta upp en massa länder som någon slags gissningslek, och det börjar nästan alltid med Tyskland.

Fredag 22 juni (Hotel Iran, Ghazvin)
Rasht kryllar verkligen av folk, såväl på dagen som på kvällen, och gatorna är ofta så packade att det är besvärligt att ta sig fram. Idag åkte jag upp till den fantastiskt vackert belägna byn Masulé, omgiven av gröna berg och någon timmes åkande från Rasht. Jag tog en ganska brant stig uppför ett berg, inte helt lämpligt med sandaler visade det sig. Tillbaka i Rasht tog jag en buss till Ghazvin och var inte framme förrän efter kl 22, men det var inga problem att få ett rum.

Lördag 23 juni (Hotel Iran, Ghazvin)
Idag tog jag en tur till mausoléet vid Soltaniyé men det var knappast värt över 2 timmars bussresa vardera hållet. Från korsningen på vägen mot Zanjan där jag gick av var det 5 km till byn men en liten buss kom snart förbi. Inne i mausoléet var det svalt och skönt, och hiskeligt högt till taket (48 m), men byggnaden var förfallen och inget vidare attraktiv. Kupolen var täckt med byggnadsställningar på utsidan och restaureringsjobb pågick för fullt. Inuti var hela utrymmet upp till taket uppspjälkat med byggnadsställningar och man kunde bara gå upp två våningar. En kvinna som var involverad i restaureringen tog genast på sig uppgiften att bli min guide. Jag undrade om hon skulle kräva mig på pengar efteråt, men det gjorde hon inte. Någon inträdesavgift var det inte heller, men det här stället var väl inte precis välbesökt av turister. Tillbaka vid stora vägen var det ett litet gäng som väntade på transport, och det dröjde inte alltför länge innan vi kunde kliva på en buss tillbaka till Ghazvin.

Söndag 24 juni (Ordibehesht Hotel, Hamadan)
På förmiddagen såg jag Jame' Mosque i Ghazvin (som jag hade utsikt över från mitt rum) och det vackra Shrine of Hussein, ytterligare ett sånt där glittrigt mausoleum. Efter en 4-timmars bussresa var jag i Hamadan vid 16-tiden. En sak som man knappast kan undgå att lägga märke till i Iran är att vägskyltarna som anger avstånd på engelska är helt inkonsekventa och varierar både i typsnitt, stavning och stora/små bokstäver, så man kan tro att ett barn har haft hand om det hela. I Hamadan blev jag trött då hotellen skulle ha upp till 60,000 rials för ett rum, och stället som enligt guideboken var billigast var stängt, och någon menade att det var "forbidden for foreigners". Jag lyckades pruta ner ett rum till 35,000 rials efter en hel del tjat, men det är över gränsen för vad jag vill betala för ett rum i Iran.

Måndag 25 juni (Nattbuss Hamadan - Tabriz)
Jag köpte biljett för nattbussen till Tabriz innan jag satte mig på bussen till Ali Sadr Cave i sällskap av två killar från Österrike. Vid grottan tog jag först en kebabtallrik tillagad med hjälp av en fläkt. Inträdet var 50,000 rials men jag fick faktiskt en studentbiljett för 30,000 rials genom att vifta med GO25-kortet som jag fick från Kilroy Travels när jag köpte flygbiljetten. I det här fallet var det iallafall värt varenda rial, dels för att det var en klar höjdpunkt av Iran och en välkommen kontrast till moskéer, basarer och ruiner, och dels för att de hade gjort ett bra jobb med att göra iordning grottan för besökare med belysning, trappor, skyltar etc. Det var dessutom massvis med personal i grottan, inklusive de stackarna som satt och trampade omkring turisterna i båtar. Det var inte mycket att gå utan man kom ganska snart till startpunkten för den båttur som utgjorde större delen av besöket i grottan. Båtturen var en halvtimme till en plats där man gick av och gick en slinga, och sedan åkte man tillbaka med båten igen. Det hela var verkligen häftigt och en annorlunda upplevelse - visst har jag besökt grottor som varit mer spektakulära än den här men aldrig att jag har åkt båt i dem på detta viset. Varje båtfölje bestod av en trampbåt med 2 personer som trampade, och tre sammankopplade båtar med turister som drogs efter. Det var oftast en guide och en turist som trampade, och jag fick nöjet att trampa den första hälften. Det var ganska ansträngande att trampa och vid något tillfälle var grottpassagen så smal att det var med nöd och näppe vi kom förbi. Ibland fick man också ducka för stenformationer som hängde ner från taket. Med bara T-shirt blev det rätt så kyligt efter att ha varit i grottan ett tag. Inte ens här kunde man undgå ett porträtt av Emam Khomeini, denne man som tittar fram vart man än vänder blicken i Iran. Den här grottan upptäcktes så nyligen som för 40 år sedan. Efter grottbesöket var det dåligt med passagerare för att åka tillbaka till Hamadan och det var tal om att det skulle gå en buss kl 18, vilket inte alls var bra eftersom jag då skulle missa bussen till Tabriz kl 19 som jag köpt biljett för. Men ganska snart sa kebabmannen att bussen skulle gå med en gång om jag hivade upp en massa pengar, vilket snart sjönk till 10,000 rials. Nattbussen till Tabriz hade kunnat vara väldigt bekväm om inte den elake assistenten hade kommit och kört iväg mig från långsätet längst bak. Det visade sig senare att han skulle ligga där själv, men han kunde ju väntat tills det var aktuellt. Det blev iskallt på natten vilket jag inte var beredd på och hade bara T-shirt.

Tisdag 26 juni (Takht-é Gamsheed Pension, Takab)
Framme på terminalen i Tabriz tidigt på morgonen var tanken att lämna stora ryggsäcken där och mer eller mindre åka tillbaka för att se Takht Soleiman. Destinationerna ropas ut om och om igen på terminalen och det var en buss som skulle till ett ställe som lät som "Kom igen då!" - det var komiskt. En kille hjälpte mig att hitta lagerlokalen där jag kunde lämna ryggsäcken mot en liten avgift och sedan tog jag en buss till Zanjan, 5 timmar tillbaka längs med vägen som jag precis kommit på. Detta var ju en rejäl omväg men jag får skylla på otillräcklig information från guideboken och att det är hopplöst att försöka ta reda på saker och ting eftersom ingen talar engelska i det här landet. Från Zanjan åkte jag vidare till Takab, en liten håla långt, långt ute i ödemarken. Framme där vid 16-tiden var jag långt ifrån säker på hur detta skulle gå till och enligt boken fanns bara ett dyrt hotell där jag inte hade för avsikt att bo. En man var sugen på att köra mig till ruinerna och tillbaka för 40,000 rials och det var ju dyrt men hade varit överkomligt om han kunnat ordna någon slags övernattning åt mig. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka en lång stund på hackig engelska lade jag ner försöken att komma överens med honom eftersom han menade att hans hus var för litet och han skulle ha 60,000 rials för att låta mig sova i hans bil! Men han var ändå till nytta för han visade mig till ett rimligt övernattningsställe, och tydligen ska det gå att åka minibuss till ruinerna imorgon bitti. Det här börjar bli ungefär lika hysteriskt som i Bangladesh att jag "måste" se en sista sak innan jag lämnar landet medan tiden rinner ut (jag har bara två dagar kvar på mitt visum). Det är inte fullt så illa ännu men kan bli det om det strular till sig imorgon, och det vore snopet att missa Takht Soleiman nu när jag har åkt sådana omvägar för att komma hit.

Onsdag 27 juni (Golshan Hotel, Tabriz)
Det var inga problem att åka till Takht Soleiman. Jag gick upp före kl 6 och tog omedelbart en tidig morgonbuss som släppte av mig vid ruinerna. Jag lär ha kunnat åka hit direkt från Ali Sadr som inte ligger så långt härifrån, för det måste de två killarna från Österrike ha gjort - de klev på bussen strax innan jag gick av. Här fanns ingen "studentrabatt" att få utan det var bara att betala 25,000 rials. I vanlig ordning fick jag en biljett från något helt annat ställe, men den här gången var det extra märkligt eftersom biljetten var från mausoléet vid Soltaniyé där det inte fanns någon biljett alls. Det skulle ju kunnat vara så att de hade slutat ta betalt sedan restaureringsarbetet påbörjades, men byggnadsställningarna var med på bilden på biljetten. Takht Soleiman är ett cirkulärt fort som är upphöjt över det vackra omgivande landskapet, och innehåller en liten sjö och diverse ruiner. Till en början undrade jag varför jag åkt så långt för att se detta, men stället var faktiskt inte så dumt och blev bättre ju längre man stannade. Även här pågick arbeten för fullt. När jag kände mig färdig gick jag ett par kilometer till det märkliga konformade berget som syns från ruinerna och enligt guideboken kallas "Prison of Soleiman". Men det stod inget om det gigantiska kraterliknande hål som man möts av på toppen. När jag nådde kanten och sträckte mig över den längre och längre kändes det som att hålet var bottenlöst, och inte förrän jag lade mig ner och kikade över kanten kunde jag se bottnen. Tillbaka nere på vägen hade jag tur som snart kunde hoppa på en förbipasserande buss tillbaka till Takab, för trafiken här var begränsad. Jag tog mig tillbaka till Tabriz en kortare väg än via Zanjan, med buss via Shahindesh och Meyando'ab. I Meyando'ab fick jag till min förbluffelse gratis taxi till platsen för vidare transport till Tabriz. Jag hade inte frågat om priset och när jag skulle betala sa chauffören "No money!". Det blev delad bil den sista biten till Tabriz. "No minibus?" frågade jag och fick "No, Peugeot!" till svar. I Tabriz fick jag tillbaka ryggsäcken och gick på kvällen till basaren för att köpa ett nytt skärp och ett par T-shirts.

Turkiet

Torsdag 28 juni (Busskontor, Dogubeyazit)
Idag gick mitt visum ut så jag satte kurs mot gränsen vid Bazargan. Jag hade en del rial över och köpte bl a ett lager med film. Kl 13 gick bussen till Maku och en fransman som också var på väg till Turkiet åkte med samma buss. Han hade varit i Iran 10 dagar och tyckte det var ett mycket trist land och var glad att få lämna det. Jag var inte precis ledsen heller. Han bar på ett långsmalt stränginstrument från Pakistan som alla skulle pilla på, de var t.o.m. mer intresserade av det än att fråga vilket land vi kom ifrån. I bagagerummet i Esfahan hade personalen haft sönder en sträng så han tolererade inget pillande längre. Från Maku åkte vi direkt vidare till Bazargan i bil. Vi växlade pengar till dålig kurs och blev miljonärer i turkiska liras. Turkiet har en förskräcklig inflation. Från Bazargan upp till gränsen på ett bergspass åkte vi bak på en mindre lastbil. Den iranska gränsbyggnaden var tjusig men den turkiska såg ut som ett skyddsrum. Den iranska immigrationsmannen var på skämthumör och sa att "This visa is finished after 4 o'clock" när klockan var 18.30 - mycket lustigt. Det flöt inte på kontinuerligt utan vi fick sitta och vänta på att en dörr skulle öppnas efter att passet var stämplat. Ingen var intresserad av våra väskor. På andra sidan väntade en minibuss till Dogubeyazit, 35 km från gränsen. Prischocken var ingen överraskning men likaväl inte trevlig. Inte en droppe regn har jag fått i Iran men nästan direkt efter gränsen kom värsta skyfallet. Det mest slående efter gränspassagen var kvinnor med fritt hår. Den känslan jag fick när jag kom till Iran att det var "nästan som hemma" jämfört med Indien och Pakistan förstärkes nu naturligtvis ytterligare. För första gången sedan jag lämnade Sverige kunde jag handla i en riktig mataffär, fast priserna var förstås inte tilltalande. Generellt är Turkiet relativt dyrt men vissa saker var överraskande billiga, iallafall här. Detta gällde framför allt Internet men även rum. Jag satte mig och svarade på gamla e-mail långt in på kvällen och gick sedan tillbaka till busskontoret där jag blivit erbjuden att sova gratis på soffan, och blev bjuden på te i flera omgångar. En av de anställda sov i den andra soffan.

Fredag 29 juni (Nattbuss Dogubeyazit - Istanbul)
På morgonen såg jag mig om i Dogubeyazit som ligger vid Mt Ararat, 5100 m, där Noaks Ark ska ha landat enligt legenden. Bussen till Istanbul gick kl 11 och kostade 25,000,000 TL. Det får väl anses överkomligt för en 23-timmars direktförbindelse tvärs över hela Turkiet. Det var gott om raster, och kaffe, läsk och kex serverades ombord på bussen. De hade värsta HiTec-borstarna med inbyggd slang som bussarna tvättades med, och efter varje rast gick en assistent genom bussen och erbjöd en stark vätska att tvätta händerna med. Med bussen åkte också en iransk familj som bodde i Sverige - en liten kille, två tonårstjejer och deras föräldrar. När vi träffades på busskontoret i Dogubeyazit utbrast mamman "Men du måste ju vara svensk!" bara för att jag satt och åt en gurka. De hade kört bilen till Turkiet och ställt den hos några bekanta i Edirne för det gick tydligen inte att ta med den till Iran, men vid gränsen blev det problem eftersom bilen var tvungen att ställas av i en tull, så det var bara att åka tillbaka genom hela Turkiet och ordna till det hela. Jag fick också höra av dem att bara några timmar innan jag passerade gränsen hade en stackars kurd blivit slagen sönder och samman av fyra kraftiga poliser, enbart för att han hade med sig 2 kg te när gränsen var 1½ kg. Detta till allmän beskådan inför alla som höll på att passera gränsen i den där skyddsrumsliknande turkiska gränsbyggnaden.

Lördag 30 juni (Paris Hotel, Istanbul)
Före ankomsten till Istanbuls jättelika bussterminal idag på förmiddagen körde vi över Bosphorusbron och på andra sidan hälsade en skylt oss välkomna till Europa. Ryggsäcken i bagageutrymmet var helt dränkt i någon sörja från bussen så det var verkligen inte trevligt. Jag tog mig till Sultanahmet med metro och spårvagn, och en kille visade mig till Paris Hotel. Jag betalade 25,000,000 TL för tre nätter efter lite prutande och trodde att det var ungefär vad man kunde förvänta sig att få betala i Istanbul, och dessutom ingick fri tillgång till Internet. Så gissa om jag blev sur när två killar från Tjeckien strax därefter flyttade in i rummet med 5 sängar, som bara hade betalat 5,000,000 TL var. De stannade dock bara en natt och sedan hade jag rummet för mig själv, och efter tredje natten betalade även jag 5,000,000 TL per natt. Moskéerna i Turkiet har en helt annan stil än i Iran och den berömda Blue Mosque var en vacker syn. Istanbul är en mycket trivsam stad med massor att se, och det lär vara den mest moderna och västerländska staden på den här resan. Fast det är lite väl mycket turister här. På ett sätt kändes det som att jag var tillbaka i Indien - envetna mattförsäljare! Varken i Iran eller Pakistan blev jag någonsin pressad att köpa något, men i Istanbul kan man vara nästan säker på att den som tilltalar en på gatan har en mattaffär och att han kommer försöka få med en dit och övertala en att köpa en matta. Vädret är optimalt här, det har kommit ett par regnskurar men annars är det perfekt. På kvällen såg jag den dagliga ljusshowen vid Blue Mosque men den var inte jätteimponerande utan var mer utdraget historieberättande.

Söndag 1 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag var jag helt väck av förkylning och huvudvärk men tog en 6-timmars båttur längs med Bosphoren upp till mynningen vid Svarta havet. Det var hög stämning på båten med dans och musik. Båten stannade ett par timmar innan vi åkte tillbaka, och då gick alla upp till ett gammalt fort med utsikt över sundets mynning i Svarta havet. Ett trevligt utflyktsmål. Jag gick av båten lite för tidigt på vägen tillbaka och fick ta en buss, och störtade sedan i säng.

Måndag 2 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag mådde jag lite bättre och gick till Sveriges generalkonsulat nu när helgen var över för att få ett sånt där dyrt och onödigt papper som syrierna liksom iranierna kräver. Konsulatet var inom gångavstånd från Sultanahmet på andra sidan bron över Golden Horn och det var lätt att hitta - helt plötsligt var det bara där utan något letande eller frågande. Det var en del folk som väntade utanför grinden och vi blev insläppta allteftersom. Mannen som gjorde iordning pappret var inte svensk men här fick jag det med en gång till skillnad från i Islamabad. Jag gick tillbaka över bron där folk står och fiskar, och gick upp till Süleymaniyemoskén, den största i Istanbul. Grand bazaar förtjänade namnet för den var verkligen enormt stor, men det var inte precis billigt att handla där.

Tisdag 3 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag tog jag mig till Syriens konsulat för att ansöka om visum, och det låg lite längre bort. Jag åkte buss till Taksim och där hjälpte en kille mig att komma vidare till Harbiye. Därifrån gick jag till konsulatet. Det var ganska lätt att hitta och jag behövde bara fråga en gång. Personalen var inget vidare på engelska och det var svårt att få någon klarhet i huruvida det var möjligt att få ett double entry-visum, men det lät som att det skulle gå. På torsdag ska det vara färdigt så det blir nästan en vecka i Istanbul, men det finns ju sämre ställen att tillbringa en vecka på.

Onsdag 4 juli (Paris Hotel, Istanbul)
Idag gick jag till Topkapipalatset. Stället svärmade av turister och inträdet var dyrt. För mig var det inget speciellt så det kändes inte riktigt värt entréavgiften. Förutom att gå omkring och titta själv på området så tog jag en 30 minuters guidad tur i haremet som man betalade extra för, men det var enda sättet att komma in där. Märkligt nog fanns här ett växlingskontor som tog resecheckar utan avgift, i stan tar alla 5%.

Torsdag 5 juli (Nattbuss Istanbul - Canakkale)
Nu börjar jag få nog av Istanbul. Jag åkte och hämtade mitt visum men det var single entry fastän de hade sagt att jag skulle få ett dubbelt. Jag påpekade detta och de ändrade genom att skriva "TWO" när det redan var överstruket. Kan bara hoppas att det fungerar. En japan som också hämtade sitt visum hade skaffat ett ISIC-kort här i Istanbul trots att han inte var student. Det visade sig inte vara några som helst problem, i Sultanahmet säljer var och varannan affär ISIC-kort utan några restriktioner. Den första jag gick till ville ha 31,000,000 TL, den andra ville inte ge några kort om man inte var student men den tredje tog 25,000,000 TL så då slog jag till. Såhär lätt var det: "How much is a student card?" - "25,000,000 TL" - "What if I'm not a student?" - "We just need one picture". Jag gick omedelbart till Aya Sofya-kyrkan för att testa mitt nya kort. Tidigare kändes det för mycket att betala 7,000,000 TL för att se den men nu kunde jag utan problem gå in för 3,000,000 TL. Typiskt att jag inte skaffade kortet innan jag gick till Topkapipalatset, men jag lär få stor nytta av det i Syrien och Egypten. I Syrien får man otroliga 95% rabatt på entréavgifter och i Egypten 50%. Jag åkte till bussterminalen och satte mig och väntade på bussen till Canakkale kl 24. Nattbuss är det bästa alternativet här eftersom allt är så dyrt för då slipper man iallafall betala för ett rum.

Fredag 6 juli (Nattbuss Canakkale - Selcuk)
Det var färja sista biten till Canakkale vid 6-tiden på morgonen. Jag köpte biljett vidare till Selcuk i natt, lämnade ryggsäcken på busskontoret och tog en minibuss till Troy. Jag hade inte precis någon brådska så jag tog det väldigt lugnt vid ruinerna. Stället var lugnt och fridfullt, det var rätt varmt men bänkar var strategiskt placerade i skuggan. Jag hörde från en guide att bara 35% av de nio antika städerna (Troy I-Troy IX) hittills har blivit utgrävda. Jag köpte ett vykort med ett flygfoto över ruinerna som jag använde som karta när jag gick omkring. Ruinerna var inte särskilt spektakulära, mest gammal sten, men jag hade heller inga förväntningar på det här så det var ingen besvikelse. Egentligen åkte jag mest hit för att jag läst om det i boken "Från kap till kap", och för att se den stora trojanska hästen av trä som man har byggt upp vid ingången till ruinerna. Man kunde kliva upp i den på en trappa. Tillbaka i Canakkale tidig eftermiddag hade jag inget att göra och stan kändes ointressant så jag gick och lade mig i en park. Bussbolaget jag hade köpt biljett hos visade sig vara mindre seriöst - kl 24 när bussen skulle gå fick jag besked om att det var "problem with bus - no bus" och en stund senare var det tal om att bussen skulle gå kl 2. Jag lade mig och sov på en soffa på övervåningen och gick ner kl 2 för att se om där fanns någon buss. Det fanns det, men den gick bara till Izmir. Det påstods att vidare transport till Selcuk skulle kosta 1,000,000 TL så jag fick tillbaka det beloppet.

Lördag 7 juli (Nattbuss Selcuk - Göreme)
Framme i Izmir på morgonen tog jag en minibuss till Selcuk, men den kostade 1,750,000 TL. Jag köpte biljett vidare till Göreme, lämnade bagaget på busskontoret och tog en minibuss till Ephesus som bara låg några kilometer från bussterminalen. Ephesus var imponerande och det rådde ingen brist på turister här. Mest spektakulärt var det vackra Celsus Library och den enorma Great Theatre med plats för 25,000 åskådare. Den är dramatiskt placerad på en bergssluttning. Ephesus är den bäst bevarade klassiska staden vid östra Medelhavet. Den grekiska ön Samos ligger mycket nära men det är rätt så dyrt att ta färjan dit. På väg ut från området såg jag en stor orm som slingrade sig över vägen. Kl 16.30 gick bussen till Göreme. Det blir den tredje natten i rad ombord på en buss och det börjar bli lite slitsamt.

Söndag 8 juli (Peace Cave Pension, Göreme)
Kl 4.30 på morgonen var det bara att kliva av i iskylan i Nevsehir, och den sista biten till Göreme blev det minibuss, fast inte förrän några andra hade blivit informerade om guidade turer i Cappadocia. Jag tog in på ett av oräkneliga pensionat i det populära Göreme och lade mig och sov till kl 12. Eftersom det fanns ett kök så gick jag och köpte mig en påse makaroner. På eftermiddagen gick jag till Göreme Open Air Museum. Cappadocia är känt för sitt spektakulära landskap av stenformationer som dessutom har varit bebodda för länge sedan. Bostadsgrottor och kyrkor i rikliga mängder har huggts in i den mjuka, vulkaniska bergarten. Det är en märklig syn. Jag köpte biljett till Aleppo i Syrien för imorgon kväll. Det var fasansfullt dyrt. Busspriserna varierar tydligen beroende på var man är, men framför allt så blir det mycket dyrare om man vill göra flera stopp på vägen. Från Istanbul till Aleppo via Canakkale, Selcuk och Göreme har jag fått lägga ut närmare 70,000,000 TL och det totala avståndet är knappast längre än Dogubeyazit-Istanbul som kostade mig 25,000,000 TL. Jag har inte vågat räkna efter hur mycket jag har gjort av med sedan jag lämnade Iran.

Måndag 9 juli (Nattbuss Göreme - Aleppo)
Idag hyrde jag en cykel och tog en tur till den underjordiska staden vid Kaymakli. Vädret var perfekt och jag behövde verkligen en cykeltur, men sadeln var hemskt obekväm. Jag var framme efter tre timmar, och den här underjordiska staden var helt otrolig. Den höggs ut av tidiga kristna som gömde sig här och det finns flera sådana här grottstäder i området. Den underjordiska staden var upplyst och man gick böjd genom trånga tunnlar till alla möjliga slags rum, och på ett ställe var det ett ventilationsschakt som man inte såg någon botten på. Jag cyklade tillbaka till Göreme en annan väg för att göra det till en rundtur, och denna väg var något längre. Skyltar fanns knappt så jag var inte alltid säker på att jag var på rätt väg och visste heller inte hur långt det var kvar, vilket gjorde att jag blev stressad eftersom bussen skulle gå kl 20 från Göreme. Men jag kom inte på avvägar och jag frågade folk på traktorer och i byar om vägen. Ett tag hade jag sällskap av två cyklande killar som inte talade engelska och tjatade om att de ville ha pengar. Jag bad en av dem att ta ett kort åt mig men han höll den bak och fram och tryckte av blixten rakt i ansiktet. Det fanns gott om aprikosträd längs vägen men de var angripna av insekter. Jag blev rejält trött mot slutet och var tillbaka i Göreme precis i tid till bussen med mycket liten marginal. Den här "bussen" till Aleppo var en usel historia. Det var tre andra personer som hade köpt likadana biljetter (en amerikan som hade bott ett år i Istanbul och två kanadensiska tjejer). Vi blev ivägkörda i en minibuss till Kayseri där vi blev dumpade på bussterminalen flera timmar med bara en biljett till Iskenderun och inget som helst kvitto på att vi hade betalat till Aleppo.

Syrien

Tisdag 10 juli (Zahert Al-Rabih Hostel, Aleppo)
I Iskenderun på morgonen visste man naturligtvis ingenting om vår buss men det reddes ut per telefon och vi kunde åka vidare till Antakya, och därifrån över gränsen och till Aleppo. Vi fick vänta lite grann vid gränsen på att få passen stämplade, men att titta i väskorna var det aldrig tal om. De andra sa något om att en "border tax" var inkluderad i bussbiljetten och att det var därför den var så dyr, men det verkade inte som att det var någon sådan vid gränsen så jag tror att det var lurendrejeri. Cykelturen igår gav en rejäl solbränna på händerna och en stor vätskefylld blåsa som kom tillbaka när jag gjorde hål på den. Det var inte fel att komma till Syrien som är bra mycket billigare än Turkiet och inte sådär trist och västerländskt. Jag delade rum med amerikanen och vi gick tillsammans till basaren som var helt fantastisk och i en klass som jag inte sett någon annanstans. Det var som i en film eller som om man hade vridit tillbaka tiden några sekler. Jag åt min första falafel sandwich någonsin, men garanterat inte den sista. På kvällen mötte vi några andra som skulle ordna en tur till s.k. "Dead cities" imorgon, och efter en del velande lyckades vi fixa till det för 5 personer. De hade missuppfattat priset till US$14 istället för US$40 och det kändes ju osannolikt billigt.

Onsdag 11 juli (Al-Jamia al-Arabiyya, Deir ez-Zur)
Kl 8 åkte vi iväg i en minibuss på en 4-timmars tur. De övriga passagerarna var amerikanen, två cyklister från Tjeckien och en tant. Det första stället vi åkte till var en s.k. "Dead city", det var diverse ruiner ute i ödemarken och det blåste ordentligt. Inga turister och inga entréavgifter här inte. Vi fortsatte till ruinerna av en imponerande kyrka vid Qala'at Samaan som byggts på ett ställe där en man hade suttit på en pelare i 36 år. Sedan till några gravar, och ytterligare ruiner på ett fjärde ställe. En klart trevlig utflykt. I Syrien får man en halv grillad kyckling med potatis och sallad för bara S£75. Jag köpte biljett till Deir ez-Zur från hotellet och gick tillbaka till basaren där jag åter träffade amerikanen. Vi gick upp till citadellet som var stängt igår, och därifrån var det utmärkt utsikt över stan. Kl 18 gick bussen och jag satt bredvid en kille som studerar i Cairo. Han hade inte varit hemma på två år och hade precis landat i Aleppo. Nu skulle han hälsa på familjen i Deir ez-Zur. Framme i Deir ez-Zur vid 23-tiden tog jag en taxi till ett hotell och fick en säng i ett delat rum. Jag hade inte lagt märke till att det fanns ett tvättställ i rummet och då det inte fanns något vid badrummet så tog jag för givet att det var vatten i en tunna med kran som stod där. Men efter att ha tvättat händerna så tyckte jag att det var hemskt vad det luktade bensin. Jag sköljde med vattenslangen inne på toaletten och lukten var borta på morgonen. Anmärkningsvärt att ställa upp en sådan tunna vid en hotelltoalett på det viset.

Torsdag 12 juli (Al-Jamia al-Arabiyya, Deir ez-Zur)
Idag tog jag en minibuss till Abu Kamal, mindre än en mil från gränsen till Irak. Det var ingen liten håla precis utan var fullt med folk och affärer, och stan hade 50,000 invånare enligt Mohammed som jag träffade precis när jag skulle åka tillbaka till Deir ez-Zur. Han menade att det var för varmt och att jag borde komma hem till honom ett par timmar. Syrien är känt för sitt gästfria folk och innan jag visste ordet av satt vi på en lokal buss på väg hem till honom. Jag blev bjuden på kaffe och lunch och vi satt och pratade. Han hade 7 söner från fem år och uppåt, och de hade satellit-TV med 36 kanaler. Jag gick upp på taket med en av de äldre och han pekade åt ett par håll och sa "Iraq!". Jag hade kanske tänkt åka och titta vid gränsen men det blev inget av med det.

Fredag 13 juli (Citadel Hotel, Palmyra)
Åkte buss till Palmyra som ligger vid en oas i öknen. Här var det varmt. Jag träffade tre svenska killar som var på semester ett par veckor i Syrien, och tillsammans gick vi till Temple of Bel där man betalar inträde medan resten av ruinerna är gratis. Men med studentkortet spelar det ingen roll för jag betalar bara några kronor. Palmyra var imponerande och är Syriens främsta attraktion, fast man var ändå så gott som ensam bland ruinerna. Ruinerna utanför Temple of Bel är en lång gata av pelare och tempel av olika slag. Det råder en viss respektlöshet - en asfaltväg går rakt igenom området mellan Temple of Bel och de övriga ruinerna, och det fanns inga vakter eller skyltar så turisterna kan göra precis som de vill. En kille klättrade upp till toppen av templet och en guide berättade att en turist hade störtat ner och dött därifrån. Värst var den man som körde motorcykel rätt genom ruinerna. Efter att vi sett Temple of Bel så ville svenskarna rida kamel upp till slottet på ett närliggande berg för att se solnedgången. Jag har fått nog av kamelridning så jag gick bredvid. Det var storslagen utsikt över ruinerna, oasen och staden med sina 40,000 invånare.

Lördag 14 juli (Ebn Al-Walid Hotel, Homs)
Kycklingen jag åt igår kväll kan inte ha varit så bra för den flög ut genom fönstret vid 2-tiden på natten, och ryggsäcken fick ta emot en del av den också innan jag hann fram. Jag var hemskt trött idag men tog ändå en runda till bland ruinerna och besökte även Palmyra Museum där en man tog med mig till en stängd del av muséet för att visa två gamla skelett och sedan skulle han ha baksheesh för det. Sedan tog jag en buss till Homs. Syrien har varit franskt så här får man heta "monsieur" snarare än "mr" eller "sir".

Söndag 15 juli (Ebn Al-Walid Hotel, Homs)
Idag åkte jag till slottet Krak des Chevaliers som också är en av Syriens huvudattraktioner. Jag tog en buss mot Tartus, gick av vid avfarten och efter en stund kom en minibuss som åkte till slottet. Slottet var stort, imponerande, mycket välbevarat och låg högt över omgivningarna så utsikten var fantastisk. Här kan man ägna timmar åt att utforska alla torn, trappor, rum och gångar. Det var inte mycket turister här heller och killen i restaurangen menade att det var en dålig säsong. Jag delade en taxi tillbaka till Homs med en japan och ett par från Barcelona.

Måndag 16 juli (Ebn Al-Walid Hotel, Homs)
Idag åkte jag till Apamea via Hama, och när jag frågade en man i byn åt vilket håll ruinerna låg så ville han köra mig dit, fast inte förrän jag varit hemma hos honom och druckit kaffe och ätit gurka och vattenmelon. Han försåg mig även med en frusen vattenflaska. Apamea påminde om Palmyra med en lång gata av pelare, fast i en annan färg på stenen. Det fanns biljettkontor på vardera sidan men stället var inte inhägnat så man kunde bara knalla rätt in. Men återigen, eftersom sightseeing i Syrien är nästan gratis med studentkort så spelade det ingen roll. Palmyra är större och mer känt, men det var inte fel att se Apamea också. På vägen tillbaka stannade jag till kort i Hama och kunde konstatera att stan var mycket trivsam med Orontesfloden omgiven av parker och enorma vattenhjul av trä som gav ifrån sig ett brölande, knarrande ljud. Det hade klart varit bättre att bo där de senaste dagarna än i Homs.

Tisdag 17 juli (Hotel Kaoukab as-Sharq, Lattakia)
Idag förflyttade jag mig till Lattakia, men gjorde inte mycket i övrigt och det fanns inget att se här. Har kommit in i en sova-till-klockan-10-rytm sedan magsjukan i Palmyra, får försöka styra upp det här för dagarna blir så korta annars. Jag delade rum med en holländsk kille och vi pratade om behovet att ta en paus från resandet, vi var överens om att det blir slitsamt i längden.

Libanon

Onsdag 18 juli (Hotel des Cedres, Tripoli)
Jag började dagen med att gå till polishuset där jag trodde att immigrationskontoret var, men en polis satte mig i en taxi. De syriska visumen är mystiska och inte ens på immigrationskontoret fick jag någon klarhet i hur det ligger till med de 15 dagarna. Jag åkte med holländaren till slottet Qala'at Salah ad-Din, först med minibuss till Al-Haffa och när vi var framme där körde strax några gubbar förbi. Det var uppenbart vart vi var på väg så de bara viftade åt oss att hoppa in. Biljettmannen var mycket misstänksam mot våra studentkort vilket inte har hänt förut. Slottet var i rätt dåligt skick men det omgivande landskapet här var vackert och dramatiskt, och märkligt nog var det mer turister här än vid Krak des Chevaliers. Tillbaka i Lattakia åkte jag till busstationen. Jag räknade inte med att det skulle finnas någon direktförbindelse till Libanon utan tänkte kanske stanna i Tartus över natten, men det fanns faktiskt en buss till Tripoli med en gång. Efter en stund var det byte till minibuss och det var en fransman med. Enligt immigrationsmannen vid gränsen får jag en ny 15-dagarsperiod när jag kommer tillbaka till Syrien så det lät ju bra. Visum för Libanon fick jag vid gränsen. Jag och fransmannen delade rum i Tripoli. Det var det enda billiga hotellet i stan men det var nog det värsta rummet jag någonsin haft. Fläkten gick inte eftersom det var strömavbrott så det blev olidligt varmt, och när vi öppnade fönstret fylldes rummet av myggor. Det gick helt enkelt inte att sova där så vi satte oss på balkongen och konstaterade att de höll på med grävarbeten på vägen nedanför mitt i natten.

Torsdag 19 juli (Hotel des Cedres, Tripoli)
Jag gick till gamla stan med sina marknader och moskéer, och träffade snart en man som entusiastiskt visade mig runt till olika platser i gamla stan. Jag misstänkte att han skulle kräva mig på pengar efteråt, men så var det inte. Hotellet var låst när jag kom tillbaka, men jag träffade tanten som ägde stället på gatan och hon låste upp åt mig. Strax därefter kom holländaren till hotellet, han hade precis kommit från Lattakia. Vi delade en pizza och gick sedan till en moské där det var fullt med skäggiga män från Pakistan. De skulle vara i Libanon två månader för att diskutera religion eller något i den stilen, och vi satt ner med dem och drack te. Där var också en libanes som talade utmärkt norska. Han var rolig. Därefter gick vi till en usel biograf och såg en amerikansk film. De satte igång filmen bara för oss och vi var helt själva i salongen. Undra på det när bildkvalitén var bedrövlig (mörk och suddig), ljudet kasst och salongen varm och kvav. Strömavbrott blev det också, och filmen i sig var trist. Inte var det billigt heller. På kvällen var det ett långt strömavbrott i hela kvarteret, det verkar vara en daglig företeelse här. Vi satte oss och pratade på balkongen med stearinljus. Jag och fransmannen bytte till ett annat rum som inte var lika illa som förra natten.

Fredag 20 juli (Talal's New Hotel, Beirut)
Idag tog jag och fransmannen en tur upp i bergen. Vi tog en minibuss till Bcharré och vidare till The Cedars, den sista cederskogen som finns kvar i Libanon. Där var en stig genom skogen som vi gick, och sedan började vi gå tillbaka mot Bcharré men det var för långt och vi fick lift efter ett tag, och ytterligare lift tog oss till Kadishagrottan där det var utsikt över den vackra Kadishadalen. För att komma till grottan fick vi kliva över en stor hög av sopor som hade rasat ner på stigen. Vi hade ingen lust att betala inträdet till grottan utan satte oss istället och tog ett parti backgammon. På kvällen åkte vi till Beirut vilket inte tog lång tid alls i detta pytteland. Vi betalade lika mycket för hotellet här som i Tripoli (LL 6000), men det här var mycket bättre och det fanns satellit-TV i rummet.

Lördag 21 juli (Talal's New Hotel, Beirut)
Idag har jag gått omkring i Beirut hela dagen. Stan känns ganska västerländsk och i vissa kvarter kan man tro att man är i Europa. Men det byggs överallt och här och var finns rester av förstörda byggnader. Jag pratade med en 28-åring som hade utbildning i matematik men jobbade på ett bageri. Han längtade till Europa. Jag hade fått e-mail från mor och far som kom hem från Frankrike igår som planerat, och fick därmed veta att jag fått 4000 kronor utbetalt från Norge som jag inte kände till. Det var alldeles utmärkt för nu behöver jag inte bekymra mig för att reskassan ska sina för tidigt. Jag gick via Beirut Central District och Hamraområdet ner till havet på den västra sidan, där stan tar slut och Medelhavet breder ut sig. Kustlinjen här är dramatisk och påminner om Great Ocean Road i Australien med branta stup och stora klippformationer som sticker upp ur havet. Här fanns också en liten nöjespark där jag tog en tur i parishjulet. Jag följde kusten längs The Corniche och var tillbaka vid hotellet i skymningen. Hotellet ligger vid busstationen i östra delen av stan och jag har tänkt bo där de närmaste dagarna och göra turer till olika platser i landet.

Söndag 22 juli (Talal's New Hotel, Beirut)
Åkte med fransmannen till Baalbek och där träffade han ytterligare en fransman. Till min förvåning fick jag studentrabatt, dvs samma pris som libaneserna betalar fastän det står i guideboken att inga som helst rabatter finns att få i Libanon, så istället för LL 12,000 betalade jag LL 7000. Ruinerna i Baalbek var mycket imponerande. Fransmannen åkte vidare och jag åkte tillbaka. På vägen besökte jag Aanjar med delad taxi från Chtaura. Aanjar var mindre imponerande men hade fina bågar i sten. Här fick jag ingen rabatt så det verkar vara lite slumpartat med det. Jag gick någon kilometer till huvudvägen där en taxi stannade och i Chtaura bytte jag till en minibuss tillbaka till Beirut.

Måndag 23 juli (Talal's New Hotel, Beirut)
Gjorde idag en tur till kuststäderna Tyre och Sidon söder om Beirut. I Tyre träffade jag en kille som bjöd hem mig när jag var på väg till ruinerna. Vi satt och drack läsk och det var tal om att det skulle bli mat efter en stund. Jag kände mig stressad så jag gick till ruinerna under tiden och han följde med. Tillbaka i huset fick han telefon om att hans farbror precis hade huggt av sig några fingrar så det blev inget med maten utan han satte mig på en minibuss till Sidon. Där såg jag ett gammalt slott på en liten ö som det gick en stenbro ut till, och sedan åkte jag tillbaka till Beirut där en mycket lustig taxichaufför körde mig till hotellet.

Tisdag 24 juli (Talal's New Hotel, Beirut)
Idag åkte jag buss till Byblos, norr om Beirut. Ruinerna där var mest stenhögar men jag fick iallafall rabatt och det låg vackert till vid det klarblåa havet. Jag tog även en titt på hamnen och en kyrka innan jag hoppade på en buss tillbaka mot Beirut och bad att få bli avsläppt vid avtagsvägen till Jeitta där jag fick betala LL 4000 för en taxi. Jeitta är Libanons mest turistiga attraktion och biljetten gick loss på LL 16,500 men det var det värt. Här fanns en drös svenskar (mest ungar och ett par vuxna), och ett äldre par från Belgien som jag träffade igår i Sidon. Det var två grottor - den övre går man igenom och där kunde man ta sig god tid, men den nedre åker man båt i och det var hastigt överstökat på 5-10 minuter med motor. Själva båtåkandet var bättre i Ali Sadr i Iran, men grottorna här i Jeitta var oerhört mycket vackrare. De är bland de mest spektakulära i världen och det kändes nästan overkligt att befinna sig i dem. Fotografering är strängeligen förbjudet. I biljetten ingår det att åka minitåg resp. linbana mellan de två grottorna (aningens överdrivet), samt en 20 minuters film. Det var intressant att se bilder från återuppbyggnaden av anläggningen, som totalförstördes under kriget. Det fanns ingen transport tillbaka förutom dyra taxis så jag började gå tills jag kom till en större väg där en taxi plockade upp mig och tog mig till stora vägen mot Beirut. Minibussen jag tog dumpade mig i nån förort men en kille hjälpte mig att hitta ytterligare en minibuss till centrum.

Syrien

Onsdag 25 juli (Al-Haramein Hotel, Damascus)
Idag satte jag punkt för vistelsen i Libanon och tog en minibuss till Damascus. Gränserna i de här trakterna är i allmänhet smidiga - inga bagagekontroller, man bara går ut och stämplar passet och åker vidare. Det var inga problem med visumet som jag varit så misstänksam mot, men det var en bra bit att åka mellan de två gränsposterna så jag började undra om jag hade missat något. Jag var i Damascus tidig eftermiddag och gjorde inget speciellt resten av dagen. Tog en madrass på balkongen - billigare än rum. På hotellet fanns en japan som var på konsulatet i Istanbul samtidigt som jag, och en annan japan som jag träffat både i Deir ez-Zur, Palmyra och Beirut.

Torsdag 26 juli (Al-Haramein Hotel, Damascus)
Idag gick jag till Jordaniens ambassad och ordnade visum. Det mesta är inom gångavstånd i Damascus. Visumet kan man få vid gränsen till samma kostnad så det var mest för skojs skull som jag gick till ambassaden. Man blev genomsökt med metalldetektor vid ingången och vakten behöll miniräknare och kamera. Det var enkelt att få visum här och det var färdigt samma dag kl 13. Under tiden gick jag till det närliggande Nationalmuséet men på väg dit var det två killar som behövde hjälp med en visumansökan till Belgien. Vi satte oss i en park och jag gjorde mitt bästa med att fylla i det besvärliga Schengenformuläret. Nationalmuséet hade förutom en mängd ointressanta montrar en liten statyett som är avbildad på S£500-sedeln, en rekonstruktion av en gravkammare från Palmyra, en synagoga från Dura Europos (som ligger längs med vägen till Abu Kamal, men jag stannade inte där) och ett helt rum dekorerat i stil med Azempalatset i gamla stan. Efter att ha plockat upp passet gick jag till det lilla militärmuséet som hade en oändlig mängd gamla svärd att titta på. Jag såg även moské och madrassa vid bredvid muséerna. Moskén var designad av den ottomanska mästerarkitekten Sinan och påminde därmed om moskéerna i Istanbul. På eftermiddagen och kvällen gick jag till basaren i gamla stan och köpte souvenirer.

Fredag 27 juli (Al-Haramein Hotel, Damascus)
Jag irrade omkring på busstationen för att försöka åka till Bosra men efter en stund visade det sig vara lättare än jag trodde - en stor buss gick direkt dit efter en halvtimme. I Bosra finns en magnifik romersk teater som är fristående till skillnad från de flesta andra som brukar vara inbyggda i en sluttning. Efter att ha sett den köpte jag en hel påse med olika glassar som jag satte i mig en efter en - det är billigt med glass i Syrien. Ofta får man extra glass på köpet och ibland händer det t.o.m. att man inte får betala för glassen. En av glassarna visade sig vara isglass med chokladsmak, en variant som var ny för mig. Tillbaka i Damascus upptäckte jag att man hade behandlat mina prylar med total respektlöshet. Varje dag flyttar personalen allas väskor, tar bort madrasserna från golvet och ställer upp några bord, och gör det motsatta på kvällen. Tidigare hade de bara flyttat väskorna men idag hade de slängt upp dem på en hylla i en enda stor hög utan att ta någon hänsyn till den poster som jag hade satt fast utanpå ryggsäcken och som därmed blev helt ihopknycklad. Jag hade nämligen slut på tejp och kunde därför inte rulla upp den på min tidigare samling av posters.

Lördag 28 juli (Al-Haramein Hotel, Damascus)
Jag gick till posten för att skicka iväg mammas födelsedagspresent. Det var någon som tryckspolade högt ovanför vilket resulterade i en regnskur mitt framför ingången. Det var en osmidig procedur för ett så litet paket. Passet skulle visas och de krävde att paketet skulle packas upp för att se innehållet men gav efter när jag förklarade vad det innehöll och nöjde sig med att jag lovade att det inte innehöll guld eller silver. Vidare skulle killen som tejpade på tulldeklarationen ha baksheesh och de insisterade på att jag skulle skriva en avsändaradress - ganska onödigt när jag drar härifrån snart. Jag gick och köpte en ny poster och en ny tejprulle. Tejpen var genomskinlig och två myggor var invirade mitt i rullen. Jag tillbringade hela eftermiddagen i den charmiga gamla stan. Umayyadmoskén var fin men jag fick fågelskit på tröjan. Det fanns ett sånt där glittrigt persiskt mausoleum i gamla stan och här fick man till skillnad från i Iran ta kort därinne. I övrigt har jag promenerat i smala gränder, pratat med ett gäng killar på ett mysigt coffeehouse, sett ett antal moskéer, kyrkor och palats och träffat några ungar vid den nedskräpade och illaluktande Barada River. Jag tittade även på den motbjudande avlivningen av hönor - en man plockade ut dem en efter en ur trånga burar, höll fast den ena mellan benen medan han vägde den andra, bröt nacken och skar halsen av dem och dunkade dem mot en kant.

Söndag 29 juli (Al-Haramein Hotel, Damascus)
Dessa dagar är präglade av velighet. Idag hade jag tänkt ta en delad taxi till Amman men ändrade mig och tänkte istället ta tåget imorgon bitti som går två gånger i veckan. Detta dels för att få mer tid i gamla stan, dels för att det är billigare och omväxlande att ta tåget, och dels med tanke på att Jordanienvisumet gäller 14 dagar och det kanske inte är så roligt att komma till Israel på en lördag då det är shabbat. Man kunde inte köpa biljett i förväg och det var lika bra det eftersom jag senare ändrade mig igen. Jag tillbringade dock större delen av dagen med att göra andra saker som att framkalla 7 filmrullar med relativt hyfsat resultat. Men några timmar blev det i gamla stan. På väg tillbaka till hotellet ropade någon "Anton!" bakom mig, och då var det otroligt nog den australiska tjejen som jag träffade flera gånger i Iran. Här var även flera norrmän och danskar. På kvällen ändrade jag planerna igen då folk satt och pratade om Quneitra och det lät intressant. Jag fick också veta att tågresan till Amman görs med antika vagnar och tar 11 timmar så det blir bättre att ta en tur till Quneitra imorgon och sedan åka delad taxi till Amman som jag hade tänkt från början.

Jordanien

Måndag 30 juli (Cliff Hotel, Amman)
Det var tur att jag ändrade planerna för Quneitra var fascinerande och det hade nog inte varit så roligt att sitta på det där tåget hela dagen. På morgonen åkte jag taxi för att få tillstånd från FN. Taxin släppte inte av mig vid byggnaden så det var lite klurigt att hitta den, men det var enkelt att få tillståndet - en kille gick in med passet och kom tillbaka med tillståndet efter en liten stund och det var gratis. En minibuss gick omedelbart från busstationen och jag fick byta till en annan för den sista biten. Strax före Quneitra klev en kille på som var min automatiska kostnadsfria guide. Quneitra var en syrisk stad som förstördes av israelerna 1967 och har varit en spökstad sedan dess. Den israeliska gränslinjen ligger precis utanför byn med taggtråd och minfält - här kan ingen passera. Vissa hus var relativt hela men de flesta var bara högar av betongblock och förvridna metallstänger. Moskéns tak hade rasat in och kyrkan var heller ingen vacker syn. Det var fascinerande att se en förstörd och övergiven nutidsstad och omväxlande mot alla romerska ruiner. Området var lugnt och fridfullt och den enda aktiviteten var någon enstaka turist, FN-bil och en handfull lokalt folk. De hade satsat stort på vägarna här - lite mysko att gå omkring bland raserade och obebodda hus på en flott, till synes ny asfaltväg. Efteråt stod en minibuss och väntade som tog mig direkt tillbaka till Damascus. Jag hämtade packningen på hotellet och tog en delad taxi till Amman från busstationen. Det tog ett bra tag innan bilen var fylld och det var stekande hett. Gränsen var smidig och framme i Amman åkte jag med en av passagerarna i en taxi till downtown vilket han bjöd på, fast det var ingen lång bit. Jag tog en madrass på taket och det var trivsamt. När jag satt och åt kyckling på kvällen träffade jag en kille som tänkte ta en tur till ökenslotten öster om Amman. Jag följde med honom till hotellet som anordnade turen och vi var fyra personer som var intresserade. De andra betalade JD 15 var men jag tyckte det var för dyrt och fick komma med för JD 10.

Tisdag 31 juli (Cliff Hotel, Amman)
Vi åkte iväg i en minibuss på morgonen och skulle besöka fyra ökenslott. De andra passagerarna var en holländare, en italienare och en ungrare. Det första slottet, Qasr al-Hallabat och det närliggande badhuset Hammam as-Sarah, var allt annat än imponerande och Azraq dit vi åkte sedan var inte mycket bättre. Vi var allmänt missnöjda och skojade hela tiden om hur dåligt det var. En annan grupp på 8 personer hade betalat JD 40 tillsammans och de hade en luftkonditionerad minibuss. Vi tog lunch i Azraq, vilket skulle visa sig vara ett bra drag. Då vi skulle lämna Azraq fick minibussen puttas igång. Det tredje slottet Qusayr 'Amra var lika oimponerande och när vi skulle åka därifrån gav minibussen upp totalt. Chauffören försökte få igång den en bra stund med hjälp av lokalt folk men försvann slutligen utan att säga ett ord. Vi blev sittandes i ett stort tält vid slottet i timtals utan att veta om vi skulle komma tillbaka till Amman idag. Det lokala folket var iallafall hyggligt och de lagade gratis mat åt oss. Det fanns en nedgången souvenirshop i tältet och vykorten var verkligen slitna. Vi kunde ta dem gratis. I själva verket var det hela rätt kul och gjorde utflykten betydligt mer minnesvärd än om vi bara hade sett slotten och åkt tillbaka. När chauffören kom tillbaka hade han ringt hotellet och de skickade ut en bil för att hämta oss. Vi stannade vid det fjärde slottet Qasr al-Kharaneh på vägen tillbaka och det var mycket bättre än de tre första. Tillbaka i Amman krävde jag förgäves pengar tillbaka.

Onsdag 1 augusti (Cliff Hotel, Amman)
Idag åkte jag till Jerash, en av Jordaniens större attraktioner och visst var det bra, men jag börjar bli lite mätt på romerska ruiner. I Jordanien finns inga studentrabatter men däremot utlänningspriser så inträdet på JD 5 var lite dyrt, och biljettkontoret låg osmidigt till. Jag träffade ungraren från igår vid ruinerna. Tänkte se slottet vid Ajlun också men det började bli sent och transport upphör efter kl 18 här så jag ändrade mig när jag satt och väntade på att bussen skulle fyllas upp och åkte tillbaka till Amman.

Torsdag 2 augusti (Cliff Hotel, Amman)
Idag åkte jag till Ajlun Castle och det var helt klart bättre än ökenslotten och med fin utsikt över det omgivande landskapet. Jag började prata med en man och det lät som att han hade bil med sig och ville ta mig på tur till olika platser vilket skulle varit mycket mer effektivt än att hålla på och vänta på bussar. Riktigt så var det dock inte utan det blev att han följde med mig till Umm Qais med buss. Han var pratsam och försökte övertyga mig om att det finns liv efter döden. Umm Qais ligger nära israeliska gränsen och ruinerna var inte mycket att se men det var utsikt över Sea of Galilee i fjärran. Jag har tänkt cykla runt sjön senare så det var fascinerande att se den från den jordanska sidan.

Fredag 3 augusti (Cliff Hotel, Amman)
Idag åkte jag till Madaba för att se mosaik. Minibussen jag tog för att komma till busstationen visade sig gå åt skogen men det var inga problem att byta till en servicetaxi. I Madaba blev jag avsläppt långt från centrum men jag kunde åka gratis med två kanadensare i deras taxi. Först såg jag St George's Church med den berömda mosaikkartan av Palestina. Jag gick in gratis men pratade senare med folk som fått betala. Därefter gick jag till den "arkeologiska parken" med en massa mosaik, samt ett museum och Apostelkyrkan med ytterligare mosaik. En ruskigt schysst taxichaufför körde mig gratis till busstationen. Det fanns inga bussar till det närliggande Mt Nebo men en taxi var överkomlig. Där uppe blev det mer mosaik och utsikt över Döda havet. I klart väder ska man kunna se Jerusalem från berget. Jag träffade två fransmän och åkte tillbaka med dem i deras taxi. Tillbaka i Amman åt jag på McDonald's och tittade på den stora romerska teatern. Jag gick också upp till citadellet med utsikt över den kuperade staden. Jag och en av fransmännen bestämde oss för att försöka oss på King's Highway söderut imorgon, som eventuellt kan vara problematisk p.g.a. brist på transport.

Lördag 4 augusti (Dana Tower Hotel, Dana Village)
Jag och fransmannen gav oss alltså iväg på morgonen med minibuss till Madaba. Konduktören tog dubbelt betalt med ursäkten att vi hade bagage, men den riktiga anledningen var naturligtvis att vi var turister. I Jordanien försöker folk ta extra betalt från turister för allt möjligt. Det fortsatte i samma stil hela dagen och fransmannen vart asförbannad. Från Madaba åkte vi vidare till Dhiban och därifrån med taxi till Ariha på andra sidan av Wadi al-Mujib, en enorm klyfta över 1000 m djup som påminner en del om Grand Canyon. Vägen slingrar sig ner den ena sidan och upp den andra, och vi stannade vid en utkikspunkt och tog kort. Vidare med två minibussar kom vi till Kerak där jag fick släpa mig upp till fortet med min hiskeliga ryggsäck. Efter att ha sett fortet åkte vi vidare via Tafila och den sista minibussen tog oss hela vägen till Dana Village. Här var mycket vackert och fullt med fransmän.

Söndag 5 augusti (Dana Tower Hotel, Dana Village)
Tog idag en långpromenad på 14 km med fyra fransmän ner i dalgången och Dana Nature Reserve. Jag gjorde misstaget att ta på mina gamla skor vilket var mycket obekvämt så jag slängde dem efteråt. Bergslandskapet var spektakulärt och fransmännen var ivriga på att göra avstickare. Jag kände mig lite utanför bland alla fransmän. De hade ordnat med att en bil från hotellet skulle hämta oss där nere kl 15, vilket var dyrt eftersom det var 10 mil att köra för att komma tillbaka till Dana Village. Det blev förvirring över mötesplatsen vid en skola, men vi fick lift av en tysk tant som även ville ta ut JD 5 per person, en avgift som skulle betalas av alla som använder naturreservatet. Vi kom undan genom att påstå att vi inte hade några pengar med oss och att vi skulle betala när vi kom tillbaka. Innan vi åkte tillbaka satt vi i ett tält några timmar och drack te.

Torsdag 9 augusti (Valentine Inn, Wadi Musa)
Har nu tillbringat fyra dagar i Petra och ska försöka sammanfatta det hela. Jag och fransmannen åkte på måndagsmorgonen med minibuss via Ma'an. Den andra minibussen var nästan tom, chauffören sa att han kommit till Ma'an för att han trodde att det skulle vara många turister där, och när vi var framme ville han ta ordentligt betalt - chaufförerna är likadana allihop i det här landet. Vi tog in på det populära Valentine Inn och valde att sova i säng utomhus. På eftermiddagen gick jag ner till Petra och köpte mig ett tredagarspass vilket även ger en fjärde dag gratis. Priset är JD 20/25/30 för 1-3 dagar så det lönar sig att stanna flera dagar och det finns så mycket att se här så 4 dagar är inte för länge. Petra är så utspritt och efter varje dag är man helt slut av allt promenerande i hettan, och mycket uppför och nerför. Petra är bland de dyraste turistattraktionerna jag har besökt men samtidigt något av det bästa jag har sett. Har sett en japan från hotellet i Damascus och det belgiska paret jag träffade i Libanon. Varje gång man kommer ner till ingången vill en massa folk att man ska rida häst. Första gången var det en kille som påstod att jag skulle få rida "gratis" ner till The Siq. Eftersom det var gratis kunde jag ju lika gärna prova på det, men det dröjde inte länge förrän han förklarade att det var "free for me, but you have to pay for the horse", så då klev jag av. Bäst av all min tid i Petra var naturligtvis första gången jag gick genom The Siq, en smal klyfta 1.2 km lång med höga bergsväggar på båda sidor som man går igenom varje gång man ska till eller från Petra, och den första skymten av The Khazneh, Petras finaste monument som var med i Indiana Jones & The Last Crusade. Den visas på hotellen i Wadi Musa om kvällarna och är en riktigt underhållande film. Bedouinerna som bor i en by i närheten lever på turisterna genom att sälja dricka, souvenirer och erbjuda "taxi" i form av åsnor, hästar och kameler. Allt här är dyrt. Ibland får man sitta ner och dricka te med dem men det är falsk vänlighet då de oftast vill ha pengar efteråt. Första dagen gick jag upp till The Monastery som är i klass med The Khazneh men som man bara ser en gång eftersom det är långt att gå dit. Det är förbjudet att kliva upp till toppen via klipporna bredvid men jag och en amerikan fick lov eftersom de som bor där gick upp och det var i slutet av dagen precis innan polismannen skulle gå hem. Vi gick med honom tillbaka. Andra dagen gick jag upp till High Place of Sacrifice, samt såg The Royal Tombs. Tredje dagen hyrde jag åsna och guide för den annars ansträngande turen upp till Mt Haroun. Efter hårt prutande fick jag det för JD 6.5. Det tog bara en dryg timme upp till toppen med åsnorna. Helt bekvämt var det inte, men bättre än kamel och definitivt bättre än att gå. Jag blev rejält solbränd under den här turen. Aaron's Tomb på toppen var stängd men det var suverän utsikt över Petras spektakulära bergslandskap. Jag kunde se The Monastery som en liten prick i berget. Sista dagen tittade jag på lite saker som jag inte sett tidigare, och gick upp på berget ovanför The Khazneh för att se det från ovan.

Fredag 10 augusti (Wadi Rum)
I morse kl 6 åkte jag med bussen direkt från hotellet till Wadi Rum. Jag hade "bokat" 4WD-turen via hotellet men det visade sig vara rena skämtet för framme i Rum var jag tvungen att få ihop en grupp på 6 personer innan vi kunde komma iväg. Efter ett tag blev det en grupp med en nyzeeländare och fyra fransmän. Vi satte iväg ut i öknen som sägs ha världens mest spektakulära ökenlandskap med dramatiska berg som skjuter rakt upp ur den plana, orangeröda sandslätten. Vi satt på två bänkar på flaket och stannade för att titta på sanddyner, kliva upp på klippor och gå genom klyftor. Det var lite väl mycket turister på sina ställen. Fram på eftermiddagen blev det så varmt att en cigarettändare exploderade. De har imponerande täckning för mobiltelefoner här - ringa i öknen, inga problem! Vi var framme vid lägret bestående av ett par tält vid 15-tiden och tog det lugnt resten av eftermiddagen. Spelade yatzy med franska regler (urtrist). Efter att ha sett den inte alltför spektakulära solnedgången från ett berg serverades en utsökt middag i tältet, och de hade ordnat med kallt vatten vilket var underbart. Det hade kommit fler bilar till lägret så det var ganska mycket folk. Sov gjorde vi på madrasser utanför tältet under en helt stjärnfylld natthimmel.

Lördag 11 augusti (Petra Hotel, Aqaba)
På morgonen åkte vi tillbaka till Rum för att ta bussen till Aqaba kl 7. Det tog bara 20 minuter från lägret. Från hotellets tak, där jag sov, var det strålande utsikt över Aqaba, Eilat och Röda havet. Jag har faktiskt inte sovit inomhus en enda natt i Jordanien. Gjorde inte mycket idag, tog en promenad längs stranden, tittade på det lilla fortet etc. Det var ruskigt varmt här. Jag lade mig och sov ett tag på hotellet och satte mig sedan på en bänk och kikade på Israelboken men blev avbruten av ett par urflippade ungar som satte sig och sniffade lösningsmedel ur en påse.

Israel

Söndag 12 augusti (Chez Alexis Guesthouse, Mitzpe Ramon)
Det fanns ingen transport till gränsen så det blev en taxi för JD 2 efter en stunds väntan för att få det priset. Gränsen var ödslig och jag var den ende som passerade just då. På den jordanska sidan blev jag bara igenomviftad efter att ha betalat JD 5 departure tax, men israelerna var besvärliga och misstänksamma. Bagaget röntgades och genomsöktes, fast de gick med på att inte köra filmrullarna i maskinen. Jag fick många frågor och misstänksamma blickar. De hittade mitt andra pass och började tjata om det, och så anmärkte de på mitt tejpade pass. Den enda som tidigare har sagt någonting om det är den svenska tanten på ambassaden i Islamabad, och jag har passerat 15 landgränser och gjort 6 internationella flygresor med detta tejpade pass utan att någon har sagt ett ord. De ville se mina pengar och jag fick redogöra för mina vistelser i Pakistan, Iran och Libanon men fick iallafall till slut ett 3 månaders visit permit. Ute på andra sidan gränsen fanns ingen transport förutom en dyr taxi som stod och väntade. Efter att ha suttit en stund på en bänk gick jag till huvudvägen och fick där en taxi till rimligare pris in till Eilat. Det råder inga tvivel om att Israel är överlägset dyrast på den här resan, och en ordentlig prischock även när man kommer från Jordanien som inte är det billigaste landet det heller. Jag åt på McDonald's i Eilat till astronomiskt pris (30 NIS), fast då fick jag iallafall en enorm läsk och pommes frites. Hittills på resan har jag alltid köpt vatten på flaska men här är det uteslutet. Kranvattnet ska vara ok att dricka i Israel. Eilats flygplats var en smula ovanlig då den ligger mer eller mindre mitt i centrum. Det var ju inte de största flygplanen som landade där men ändå märkligt. Eilat är hysteriskt vid den här tiden och när jag blev erbjuden att sova på taket utan toalett för 30 NIS så kom jag fram till att det var nog lika bra att lämna Eilat med en gång. Det finns ändå ingenting för mig här. Så jag gick till busstationen och tog 15-bussen till Mitzpe Ramon, lika hisnande dyrt det som allt annat. Det var knappt något vanligt folk som åkte med bussen utan den var full med uniformerade värnpliktiga och deras vapen. I Israel gör även tjejerna värnplikt. Gång på gång gjorde vi avstickare från huvudvägen till militäranläggningar för att plocka upp och släppa av värnpliktiga. Framme i Mitzpe Ramon hade jag stora problem att hitta till Chez Alexis Guesthouse men fick till slut en gratis lift dit. Jag fick en säng utanför rummen för "bara" 40 NIS - även det rekorddyrt sedan jag påbörjade resan. Det fanns iallafall kök så jag gick och köpte mig ett paket makaroner.

Måndag 13 augusti (Chez Alexis Guesthouse, Mitzpe Ramon)
Idag åkte jag för att titta på Ein Avdat, inte så långt från Mitzpe Ramon. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort då stället var makalöst tillkrånglat. Jag tog den svindyra bussen och sa att jag ville bli avsläppt vid universitetet som ligger vid Ein Avdat men blev istället avsläppt vid den övre entrén ett antal kilometer från den lägre vid universitetet. Problemet var att om man gick in vid den övre entrén så kunde man bara gå till utsiktspunkten eftersom vägen ner i klyftan var enkelriktad uppåt av "säkerhetsskäl" då ett par branta metallstegar ingår i uppstigningen. Detta förklarade en trött tjej på knackig engelska vid entrén och jag var därmed strandsatt på en ödslig väg med ett busstopp. Jag är inte mycket för att lifta och föredrar att resa i länder där transport är billigt och frekvent, men jag åkte med en bil som av en händelse stannade något hundratal meter från mig. Han skulle dock snart svänga av åt ett annat håll så jag blev sittande i en busskur ordentligt frustrerad och funderade på att lägga ner det hela och ta nästa buss tillbaka. Men en man pekade ut universitetet som var synligt från busskuren där jag satt och jag åkte med nästa buss dit och slapp betala genom att vifta med biljetten från den första bussen. Från universitetet går man ner längs en väg tills man kommer till entrén för Ein Avdat där de förklarade att det var strängeligen förbjudet att vara kvar på området efter kl 16.45. Hur som helst så var Ein Avdat mycket vackert så det var tur att jag inte missade det. Det är en sval vattenkälla omgiven av en spektakulär klyfta i den varma öknen. Det gick omkring rådjur där också. Ein Avdat är på framsidan av guideboken men bilden visade sig vara spegelvänd. Efter den enkelriktade uppstigningen var jag tillbaka på samma ödsliga plats på vägen och satte mig för att vänta på bussen tillbaka till Mitzpe Ramon. En japansk tjej på andra sidan vägen fick stopp på en bil och åkte iväg åt andra hållet men kom märkligt nog tillbaka efter en stund i samma bil som då stannade för att plocka upp mig - i själva verket skulle hon också till Mitzpe Ramon. Kvinnan som körde bilen var ganska speciell och tyckte jag var galen som suttit vid vägen så länge. Tillbaka i Mitzpe Ramon tittade vi på Maktesh Ramon - stan ligger vid kanten av världens största naturliga krater. Vägen söderut mot Eilat går ner i serpentin längs kanten och fortsätter längs kraterns botten, men när jag kom hade jag inte en aning om att jag åkte i kratern. Visst var det en storslagen syn, men kratern är för stor för att ge intryck av en krater så hade jag inte vetat vad det var så hade jag bara sett det som en enorm, öde slätt.

Tisdag 14 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Idag åkte jag och japanen till Jerusalem via Beersheba. Hon hade bott där ett antal månader för någon språkkurs och hade nu rest runt i landet den sista tiden. Hon var 29 år men såg mer ut som 20. På väg från busstationen till gamla stan pekade hon ut en pizzeria som nyligen sprängts i luften. Fasaden var täckt av nedklottrade, gröna pappskivor. Hon hjälpte mig hitta ett bra ställe att bo i gamla stan där jag tog en säng i ett gigantiskt dormitory på taket med Dome of the Rock synlig genom fönstret. Det kostade 15 NIS per natt och billigare än så blir det knappast i Israel. På TV-nyheterna såg jag hur israelerna precis hade gått in i Jenin på Västbanken och jämnat polisstationen med marken. Många av de palestinska självmordsbombarna har kommit just därifrån. Jag läste även långa e-mail från min orolige far om den instabila situationen i Israel. Värst av allt är att Temple Mount med Dome of the Rock har varit stängt för turister nästan ett år vilket jag inte kände till förrän jag kom hit.

Onsdag 15 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Idag har det inte blivit mycket gjort, förutom några ärenden gick jag till Western Wall på eftermiddagen där det var fullt med svartklädda judar. De ser verkligen lustiga ut med sina hattar, glasögon och hårflätor antingen hängandes fram eller virade runt öronen.

Torsdag 16 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Jag gick till Mount of Olives efter att på väg ut ur gamla stan ha råkat titta in på ett ställe där en man visade vägen ner i källaren där det blev stearinljus, kors i pannan och vattenstänk överallt, och sedan ville han ha pengar för det vilket han kunde glömma. Vid Tomb of the Virgin Mary var det full religiös aktivitet. Från berget var det flott utsikt över gamla stan och Dome of the Rock. Jag såg några kyrkor på berget varav en hade en fin vy av Dome of the Rock rakt genom fönstret vid altaret, och gick sedan tillbaka till gamla stan och såg Church of the Holy Sepulchre som står på platsen för Jesus korsfästning och innehåller hans grav. Utsidan var inget vidare men det var mycket att se därinne och jag blev positivt överraskad eftersom guideboken gav intryck av att kyrkan skulle vara en besvikelse.

Fredag 17 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Större delen av muren runt gamla stan är stängd av säkerhetsskäl men jag fick veta från turistbyrån att den södra, kortare delen av promenaden fortfarande är öppen så jag gick den. Kl 16 gick jag med i en timmes procession längs med Via Dolorosa till de olika "stationerna" som representerar Jesus väg till korset, och det hela slutade i Church of the Holy Sepulchre. Souvenirförsäljarna är uppenbarligen desperata för att det är så dåligt med turister, ett par var mer eller mindre förbannade för att jag inte ville köpa något och en var riktigt otrevlig - när jag stod och tittade utanför affären så visade han in mig och började visa olika saker, men när jag inte ville ge något pris så blev han aggressiv och blockerade vägen ut, tog tag i mig och gav mig en argsint blick och menade att jag var oförskämd. Jag har varit på dåligt humör sedan jag kom till Jerusalem för att jag inte får se Temple Mount och för att det är så trist stämning på det hela taget.

Lördag 18 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Idag blev det en tidig start för att åka på tur. Receptionskillen väckte mig kl 2.30 och kl 3.45 plockade minibussen upp mig och några andra vid Damascus Gate. Vi satte kurs mot Masada och efter en ansträngande 45-minuters uppstigning på berget i mörkret kunde vi se solen gå upp över Döda havet. Ruinerna på toppen var dock inget speciellt. Det lär vara varmt att göra uppstigningen på dagen så det fanns en linbana. Kl 8 åkte vi vidare till Döda havet. Det fanns dyra förvaringsskåp och märkligt nog betalduschar samtidigt som det fanns gratisduschar vid stranden. Det sved ordentligt på händerna p.g.a. torr hud men det var en makalös upplevelse att flyta på vattnet - man behöver inte göra någonting, bara lägga sig på rygg och koppla av. Sedan stannade vi vid ett närliggande naturreservat, men vi hade inte lust att betala inträdet så vi satte oss och pratade istället. På väg tillbaka till Jerusalem stannade vi till vid Qumran där "The Dead Sea Scrolls" hittades, men ingen ville gå ut och ta kort. Vi stannade även på Mount of Olives så jag fick se utsikten därifrån en gång till. Vi var tillbaka kl 14, jag lade mig och sov hela eftermiddagen och kl 20 ringde talade jag med mina oroliga föräldrar som ringde upp enligt instruktioner från ett e-mail som jag hade skickat.

Söndag 19 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Jag tog bussen till Yad Vashem i de västra utkanterna av Jerusalem, som är ett komplex till minne av Förintelsen. Där fanns ett bra, kronologiskt museum samt en mängd olika monument utspridda över området, inklusive en vit buss med svensk flagga som användes för att hämta judar från koncentrationslägren i krigets slutskede.

Måndag 20 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Idag åkte jag till Bethlehem med en minibuss från Damascus Gate. På minibusstationen frågade de om jag ville bara till gränsen eller "inside" och jag sa att jag ville till Bethlehem. De hade tydligen inte lov att köra den sträckan och tog därför omvägar på diverse grusvägar för att ta sig förbi checkpointen. Jag visste inte om detta och blev tämligen förvånad och tänkte att det här kan väl knappast vara huvudvägen mellan Jerusalem och Bethlehem. Det lagliga förfarandet är alltså att åka till gränsen mellan Israel och Västbanken, passera genom checkpointen till fots och sedan ta vidare transport till Bethlehem. I Bethlehem såg jag först Milk Grotto Chapel där Maria ammade Jesus. Någon droppe av mjölken ska ha fallit till golvet och färgat hela grottan vit, heter det enligt legenden. Därefter gick jag till Church of the Nativity. Inne i kyrkan leder två trappor ner till ett utrymme där en stjärna på golvet markerar platsen där Jesus ska ha fötts, och bredvid finns ett litet rum där han ska ha lagts i krubban, som numera finns i en kyrka i Rom. Här finns speciella palestinska frimärken som man inte kan ta med sig tillbaka in i Israel och posta. Jag stötte oturligt nog ihop med en kille som jag träffade på gatan i Jerusalem igår. Då tilltalade han mig och nästan omedelbart bjöd in mig att komma och sova över i hans hus i Bethlehem och så skulle jag få gratis hårklippning. Jag fick hans telefonnummer och skulle ringa honom när jag kom till Bethlehem men han var lite väl snabb i sin inbjudan och såg dessutom gay ut så det gjorde jag ju inte. Men när jag nu träffade honom igen i Bethlehem kunde jag ju inte gärna säga nej till att gå hem till honom. Jag hade dock rätt i min bedömning och hamnade i en obehaglig situation i hans frisersalong men tog mig ur det hela och gick till "herdarnas äng". Någon äng fanns inte att se utan det var bara en kyrka. Då jag skulle tillbaka till Jerusalem tog jag en taxi till checkpointen och plockade sedan upp vidare transport på andra sidan.

Tisdag 21 augusti (Al-Arab Hostel, Jerusalem)
Idag blev en ansträngande dag med två stora muséer. Först ett par timmar på Tower of David museum i citadellet i gamla stan som behandlar Jerusalems historia, och därefter en halvtimmes promenad till det enorma Israel Museum där jag blev kvar i fyra timmar. Man kunde tro att det var ett nöjesfält snarare än ett museum för stället var packat med folk och det var full aktivitet med drakflygning i den omgivande trädgården. Det var bl.a. akeologiavdelning och konstavdelning, och det fanns ett par kompletta synagogor plus en speciell byggnad som innehåller "The Dead Sea Scrolls". Stället var så stort att man lätt gick vilse och det kändes som att det aldrig skulle ta slut. Det var mer än bara Israel och den sektion som främst fångade mitt intresse var den med föremål från Centralamerika, Afrika och Oceanien med en massa grimaserande masker, statyer och totempålar, vilket naturligtvis inspirerade till nya resor. Det israeliska parlamentet Knesset ligger precis bredvid muséet.

Onsdag 22 augusti (Aviv Hostel, Tiberias)
Jag förflyttade mig till Tiberias vid Sea of Galilee och blev mött på busstationen av en svensktalande kille som visade vägen till ett vandrarhem där jag fick ett rum med 5 sängar helt för mig själv.

Torsdag 23 augusti (Aviv Hostel, Tiberias)
Jag tänkte åka till Nazareth men det gick ingen buss förrän kl 10.30 så det blev Safed istället. Falafel gick loss på 10 NIS här - dubbla priset mot Jerusalem och mer än 10 ggr vad falafel kostar i Syrien. Safed var iallafall vackert beläget och är Israels högsta stad på 800 m. Jag besökte några synagogor men hade inte lust att ge några bidrag med tanke på min svidande plånbok, trots uppmanande blickar och pekande mot donationsboxen. Tillbaka i Tiberias hade 3 personer flyttat in i rummet inklusive en norsk tjej.

Fredag 24 augusti (Aviv Hostel, Tiberias)
Idag tog jag en tur till ruinerna vid Beit She'an. Det var inget speciellt men jag stannade där ett bra tag och vandrade omkring bland ruinerna. Det bästa var kranarna med iskallt vatten som nästan var värda inträdet i sig själva. Tillbaka i Tiberias hade de flyttat alla mina saker till ett annat rum för att rummet jag var i skulle bli ett tjejrum. Sådant uppskattar jag inte.

Lördag 25 augusti (Aviv Hostel, Tiberias)
Idag gick jag upp tidigt för att göra cykelturen 55 km runt Sea of Galilee. Kl 7 kom jag iväg och cykeln hyrde jag från vandrarhemmet men den var inget vidare trots att den var dyr. Jag stannade till vid kyrkorna vid Tabgha. Först Church of the Multiplication of the Loaves & Fishes där Jesus enligt bibeln ska ha mättat 5000 personer med ett par fiskar, därefter Church of the Primacy of St Peter och till sist Church of the Mount of Beatitudes som jag nådde efter en lång och svettig promenad uppför en kulle. Strax efter Tabgha kom jag till Capernaum och ruinerna av en gammal synagoga. Det närliggande Greek Orthodox Monastery var vackert inuti. På ett ställe var det en lång rad med "Swimming is forbidden"-skyltar men stranden var packad med folk likaväl. Jag tog hela dagen på mig och var tillbaka i Tiberias på kvällen. Det var varmt och svettigt så jag tog många raster, men värre var att cykeln var motspänstig och inte ville rulla trots nedförslutning. En kille på en bensinmack lossade den bakre bromsen åt mig som jag trodde var orsaken till problemet, men det blev inte mycket bättre av det.

Söndag 26 augusti (Aviv Hostel, Tiberias)
Jag gick upp tidigt även idag och tog 7.40-bussen till Nazareth. Framme där befarade jag att kyrkorna inte skulle öppna på eftermiddagen eftersom det var söndag, plus att jag hade glömt att ta på långbyxorna så jag var på väg att bli på riktigt dåligt humör när jag läste vid ingången till Basilica of the Annunciation att "Entrance to people in shorts is absolutely forbidden". Men kyrkan var öppen och en gubbe sa att jag kunde gå in iallafall. De verkar inte vara mycket för att respektera förbudsskyltar här, fast det kändes ju inte helt bra att gå in med shorts. På övervåningen var det mässa. Marknaden var stängd söndag men kyrkan i marknaden var öppen och även där var det mässa. Jag gick uppför en lång och svettig trappa till vad som skulle vara Nazareths vackraste kyrka men den var stängd, liksom St Gabriel's Church. Märkligt nog fick jag en apelsin gratis - jag lade den på vågen men killen bara viftade och sa "No money!". Tillbaka i Tiberias gick jag runt i stan men det var inte mycket att se där. Jag stod nere vid sjön och pratade med en sydafrikan som bor i samma rum som jag när en man med rätt extrema åsikter lade sig i och det blev en lång diskussion.

Måndag 27 augusti (Light House Hostel, Akko)
Idag förflyttade jag mig till Akko via Haifa. Det var en bit att gå från busstationen och mannen i informationen pekade åt fel håll, men väl inne i gamla stan träffade jag en man från vandrarhemmet och han körde mig dit. Akko var ett trivsamt och charmigt ställe och en klar höjdpunkt av Israel. Det var inte mycket turister här men ett indiskt par som hade varit på kibbutz bodde i samma rum.

Tisdag 28 augusti (Light House Hostel, Akko)
Det blev en sen snart idag och jag följde med indierna till busstationen. Det är inte alltid så lätt att hitta i Old Akko så efter en stund var vi tillbaka där vi började. Jag åkte till Haifa och tog den underjordiska bergbanan upp på Mt Carmel där jag åt på McDonald's innan jag tog bussen vidare till Megiddo. Det blev en timme att vänta på busstationen men där fanns ett cybercafé så jag passade på att skriva en rad hem. Bussen släppte av mig precis vid Megiddo som tur var eftersom det började närma sig stängningstiden. Det fanns inte jättemycket att se förutom palmer och gammal sten, men stället är mer känt som Armageddon och ska vara platsen för "The last great battle on Earth". Den mest intressanta detaljen var den underjordiska tunnel som man går igenom för att lämna området. Jag gick 2 km till Megiddo Junction eftersom gubben i informationen i Haifa hade sagt att jag måste åka via Afula för att komma tillbaka. Från korsningen går en väg till närliggande Jenin på Västbanken och det satt soldater på vakt i varenda busskur. Tillbaka i Akko gick jag till fyren och såg ljusen från Haifa på andra sidan bukten under månens sken.

Onsdag 29 augusti (Light House Hostel, Akko)
Idag gjorde jag turen upp till Rosh HaNikra via Nahariya, norr om Akko. Busstationen i Nahariya var avspärrad och en polis såg till att ingen gick in så jag gick till turistbyrån och fick veta att det fanns en buss kl 12. Under tiden gick jag ut till stranden och när jag kom tillbaka var busstationen öppen. I Rosh HaNikra köpte jag en kombinerad biljett som inkluderade attraktionerna i Akko. Man åker linbana ner till området med bländande vit sten som skjuter upp ur havet, havsgrottor som man promenerar till genom gångar och ett par gamla brittiska järnvägstunnlar varav den ena numera fungerar som biograf där man ser en film om Rosh HaNikra. Hela detta turistkomplex ligger märkligt nog precis vid den stängda gränsen mellan Israel och Libanon och gränsgrinden med en skylt står utanför restaurangen. Citadellet i Akko var mer eller mindre övergivet och jag kunde gå in utan att visa biljetten från Rosh HaNikra.

Torsdag 30 augusti (Light House Hostel, Akko)
Åkte återigen till Haifa där jag idag tittade på det mycket vackra Baha'i Shrine of the Bab. Jag var osäker på om jag skulle få se det för indierna hade sagt något om att man var tvungen att vara i en grupp, men en man visade var jag skulle gå upp och det var inga problem. Jag fick t.o.m. en broschyr på svenska. Sedan gick jag nedför berget och tittade tillbaka upp. Tydligen var det så att det var trappan ner från gravmonumentet som man bara kunde gå i grupp av någon ytterst märklig anledning. Hela upplägget, med gröna parker i segment nedför bergssluttningen från gravmonumentet med en trappa i mitten som löper över vanliga gator som man inte ser nedifrån, var oerhört attraktivt och något av det bästa jag sett i Israel. Därefter tog jag bussen till Caesarea via Hadera. Caesarea skulle vara "One of Israel's greatest archaeological sites", men jag var inte imponerad. Det såg någorlunda bra ut vid entrén, men inne var ruinerna inte mycket att se, den romerska teatern såg ut som om den kommit från IKEA, moskén och citadellet var ockuperade av restauranger och souveniraffärer som tillsammans med badstranden dominerade området, och en närliggande fabrik med tre höga skorstenar gjorde inte saken bättre. Jag tyckte det bästa var de attraktioner som låg utanför området och som man inte behövde betala inträde för att se - den byzantinska gatan och den romerska akvedukten. Den senare var det en bit att gå till och jag tänkte ta bussen tillbaka till Hadera därifrån eftersom bussen tidigare gjorde en avstickare dit. På kvällen gjordes emellertid inte denna avstickare, och lyckligtvis blev jag informerad om detta så att jag hann gå tillbaka till busstoppet på vägen.

Fredag 31 augusti (No 1 Hostel, Tel Aviv)
Jag började dagen med lite mer sightseeing i Akko och såg Al Jazzar-moskén, The Templar Tunnel och det turkiska badhuset. Jag hade hört att en biljett för citadellet gäller även för de andra attraktionerna men vid det turkiska badhuset fungerade det inte med biljetten från Rosh HaNikra. I informationen vid citadellet visade det sig dock att biljetten inte var någon riktig biljett utan skulle lösas in mot en hel hög biljetter till olika saker i Akko. När jag var färdig släpade jag iväg med ryggsäcken till järnvägsstationen och tog tåget till Tel Aviv vid 14-tiden. Jag lämnade ryggsäcken någon minut på en bänk medan jag köpte biljett men när jag kom tillbaka stod en sur polis där och klagade på det, och strax därefter kom någon och skulle se passet. Det var trevligt att åka tåg för en gångs skull och billigare än bussen, speciellt som jag inte behövde byta i Haifa, men Israels järnvägsnät är mycket begränsat. Jag köpte biljett från en automat på plattformen, ingen kontroll skedde på tåget men man skulle stoppa in biljetten i utgångsspärren på stationen vid resans slut. I Tel Aviv tog jag bussen till Ben Yehuda St och checkade in på det dyra No 1 Hostel. Stan var mer eller mindre övergiven eftersom det var fredag kväll, det mesta stängt och inte mycket folk på gatorna. McDonald's var iallafall öppet.

Lördag 1 september (No 1 Hostel, Tel Aviv)
Idag på shabbaten passade det bra att se sig om i Tel Aviv. Jag gick promenaden längs stranden ner till Jaffa. Det var en fin vy av Jaffa från piren, men på det hela taget tyckte jag att Jaffa kändes lite väl modernt. På väg tillbaka gick jag igenom Neve Tzedek-området, och så skulle jag se en eldsprutande fontän vid Dizengoff Square men det hände ingenting. En kille som bott i rummet fyra år verkade tro att det var hans rum och blev ursinnig när jag ville ha ljuset tänt kl 20, varvid jag flyttade till ett lugnare rum.

Söndag 2 september (No 1 Hostel, Tel Aviv)
Gick till Egyptiska ambassaden med en kanadensare som precis flugit in till Israel. Visumet var billigt, lekande lätt att ordna och kunde plockas upp kl 13 samma dag, men jag fick ge upp hoppet om att klämma in det i mitt gamla pass som nu är fullt utan fick börja på det nya. Inte så smidigt att ha ett visum från Tel Aviv där, men vad ska man göra. På resebyrån fungerade inte datorsystemet, och när jag kom tillbaka kunde jag inte få någon vettig information om att boka om flygbiljetten så jag får göra det i Cairo. Under resten av dagen tog jag en promenad i Tel Aviv och besökte Carmel Market, Yemenite Quarter samt åkte upp till 29:e våningen i Shalom Tower.

Egypten

Måndag 3 september (Gold of Sinai, Dahab)
Jag hann precis med 9.30-bussen till Eilat, och framme där tog jag en annan buss till gränsen vid Taba. Fastän jag var på väg ut ur landet så frågade israelerna om mina vistelser i Libanon osv, och så klagades det återigen på det tejpade passet. Men nu är det fullt så jag kommer inte att använda det mer. Jag fick lägga ut 66 NIS i departure tax och E£17 i entry tax, och på den egyptiska sidan blev det grundlig bagagegenomgång inklusive souveniruppackning och genombläddring av så gott som alla mina framkallade bilder. Det fanns ingen buss på andra sidan gränsen men efter att ha prutat länge och väl kom jag iväg i en bil till Dahab för E£30 tillsammans med lite annat folk. Vi passerade den lilla Pharaoh's Island och det var mycket vackert att köra längs med Sinais kust med det klarblåa vattnet och in bland bergen. På andra sidan Röda havet ser man bergen i Saudiarabien. Det var uppfriskande att komma till Egypten efter några veckor i Israel som blir lite trist i längden. I Dahab fick jag rum och god mat till rimligt pris jämfört med Israel, fast det fanns ingen fläkt så det blev att jag tog madrassen och lade mig på taket. Stället var trivsamt och avkopplande, och i restaurangen sitter man under palmer precis vid vattnet.

Tisdag 4 september (Gold of Sinai, Dahab)
Idag såg jag mig omkring i Dahab och gick även bort till Dahab City där det blåste väldigt och stan var mycket ödslig till skillnad från strandområdet där alla turisterna håller till. De flesta bilarna tutade på mig och ville agera taxi, och till slut fick jag en gratis lift tillbaka till stranden utan att ens försöka lifta.

Onsdag 5 september (Mt Sinai)
Jag lämnade stora ryggsäcken i Dahab och tog 9.30-bussen till St Katherine's Monastery och Mt Sinai. Det visades en förfärlig film på bussen och passkontrollerna var oräkneliga. Bussen stannar i Al-Milga, en liten by 3 km från St Katherine's, och där träffade jag en svensktalande tysk, åt en pizza och köpte proviant för resten av dagen. Därefter gick jag till St Katherine's och påbörjade uppstigningen vilket tog några timmar i lugnt tempo. Mt Sinai, 2285 m, är berget där Moses enligt bibeln mottog de 10 budorden. Det fanns möjlighet att köpa vatten, läsk osv på vägen upp men jag hade med mig mer än nog. Jag nådde toppen i god tid före solnedgången och där fanns bedouiner som hyrde ut madrasser och filtar. Jag hade sovsäck med mig men det var ju klart bekvämare med madrass också så jag tog en sådan för E£5. Vi var en handfull turister som övernattade på toppen och såg solnedgången, månuppgången och den stjärnklara natten.

Torsdag 6 september (Gold of Sinai, Dahab)
Det blev lite kyligt under natten, och tidig morgon väcktes vi av något hundratal turister som kommit upp under natten för att se soluppgången vid 6.30-tiden, inklusive hejdlöst fotograferande japaner. Jag tog en annan väg ner med trappsteg och det gick rätt snabbt. Det var otroligt mycket turister i St Katherine's Monastery och parkeringen var full med turistbussar. Jag fick hyra ett skynke att hänga över mig för att gå in i kyrkan. Bussen tillbaka till Dahab gick kl 13 och resten av dagen tog jag det lugnt.

Fredag 7 september (Gold of Sinai, Dahab)
Kl 8 åkte jag och 5 andra personer iväg i en Land Cruiser till den s.k. Coloured Canyon. Det var några kilometer att köra genom öken från huvudvägen. Vi gick igenom klyftan med en massa andra turister och det påminde om The Siq i Petra. Den här var dock betydligt smalare så det var inte bara att promenera igenom utan ibland fick vi hoppa, och så var det en riktigt trång passage där man skulle hala sig igenom med fötterna före. Bedouinerna vi mötte efteråt sa att det hade regnat här några minuter i april förra året. Vi åkte sedan till Nuweiba där man kunde simma med en delfin i havet om man ville. Jag åkte med ut i båten men efteråt ville de ha E£10 för detta. Jag visste att man skulle betala för att simma med delfinen men inte för att bara sitta i båten och killen som bokade turen hade sagt att inget skulle betalas extra så jag vägrade betala. Slutligen åkte vi tillbaka in i öknen och en skumpig färd bort från vägen tog oss till den mindre besökta White Canyon. Vi gick igenom klyftan och kom till en liten oas där ca 100 bedouiner bodde. De ser turister regelbundet men vi var iallafall de enda som hade kommit dit idag och guiden förklarade att här ute lever bedouinerna traditionellt jämfört med fuskbedouinerna i Dahab och Nuweiba som anpassat sig till modernt liv. I solnedgången lämnade vi oasen och gick över ett berg där bilen väntade på andra sidan, och vi åkte tillbaka till Dahab i mörkret. Det blev en riktig heldag som överträffade förväntningarna.

Lördag 8 september (Haramein Hotel, Suez)
Idag tog jag 10-bussen från Dahab till Sharm el-Sheikh. Det fanns ingen buss vidare till Suez förrän kl 16.30, men det var lika bra det för annars hade jag inte hunnit gå ner till Sharm el-Sheikh som låg en bra bit från busstationen. Jag lämnade ryggsäcken på busstationen mot betalning under tiden. Sharm el-Sheikh var ett trist ställe i mina ögon. På väg in till Suez åkte bussen igenom Ahmed Hamdi-tunneln under Suezkanalen, och framme i Suez i mörkret tog jag en taxi till Haramein Hotel som chauffören hade stora problem med att hitta. Det var full aktivitet på gatorna och mycket folk.

Söndag 9 september (Ismailia)
Idag träffade jag tre tyskar i ett för övrigt oturistigt Suez och vi åkte ner till Port Tawfiq tillsammans. På eftermiddagen åkte jag vidare till Ismailia. Taxichauffören som tog mig till busstationen försökte få det till "3 dollar" istället för E£3. Jag har haft irriterad hud mellan fingrarna och runt handlederna rätt länge men nu har det blivit riktigt besvärligt med smärtsamma, variga utslag. Mina sandaler är dessutom på väg att ge upp och jag har försökt sy dem flera gånger.

Måndag 10 september (Ismailia)
Jag hade tänkt hyra en cykel och ta en tur i Ismailia men hudinfektionen satte stopp för de planerna så det blev promenad istället. Ismailia var trivsamt med prydliga, trädfyllda gator, torg och fontäner. Jag åt även kyckling i sällskap av en extrem mängd flugor.

Tisdag 11 september (Mereland Hotel, Port Said)
Idag tog jag tåget till Port Said längs med Suezkanalen och såg en del stora båtar. Händerna värkte och jag ägnade eftermiddagen åt att försöka hitta det sjukhus som jag frågade om på turistbyrån. Pricken på kartan var felaktig men till slut träffade jag en kille som visste var sjukhuset låg och han satte mig i en taxi. En assistent i receptionen visade vägen till ett rum där doktorn låg och sov, så det var ingen väntetid. Han skrev ut recept på antibiotika i form av kapslar och hudkräm som jag sedan hämtade ut från det närliggande apoteket. Doktorn gick på E£30 och medicinerna på E£15 så det var överkomligt.

Onsdag 12 september (Mereland Hotel, Port Said)
Jag blev sittande 2 timmar på ett cybercafé för att läsa om terrorattacken mot USA och kände mig rätt så omskakad resten av dagen som jag ägnade åt sightseeing i Port Said. Jag tog en timmes båttur på Suezkanalen och åkte även över med gratisfärjan till Port Fuad på andra sidan.

Torsdag 13 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Idag förflyttade jag mig till Alexandria. Busstationen i Port Said hade flyttat men jag hann precis till den nya i tid för att ta 9-bussen. Eftersom Port Said är en tax free zone så är det tull på busstationerna men de nöjde sig med att öppna den lilla ryggsäcken, stänga den igen och säga "Welcome to Egypt!". Alexandria kan vara en besvikelse om man väntar sig storslagna kvarlämnor från Alexander the Great, men vad jag fann var en trivsam kuststad med charmiga spårvagnar. Stan är väldigt utbredd längs med kusten - 20 km lång men bara 3 km in i landet, så det känns som att den aldrig tar slut när man åker längs Al-Corniche. Hotellet var på 5:e våningen så det blir lite ansträngande. Det var ett långvarigt strömavbrott på kvällen och jag satte mig och läste med stearinljus.

Fredag 14 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Idag såg jag snabbt den oimponerande romerska teatern i Alexandria innan jag tog två minibussar till Rosetta vid Nilens västra mynning i Medelhavet. Rosetta var ett myllrande inferno av människor, åsnor, kycklingar, sophögar och dammiga grusvägar. Men mitt i allt det här flyter den breda Nilen, och det fanns ett antal ganska så speciella hus. Först satt jag ner och drack te med några killar som inte var något vidare på engelska. En biljett skulle köpas vid det stängda muséet för att besöka tre av husen, och sedan hjälpte ett par småkillar mig att hitta till dem. Först var det en kvarn, sedan ett badhus och till sist det stiliga Ramadan House där jag fick en utmärkt guidning gratis. Rosetta är för övrigt känt för Rosettastenen som finns på museum i London. Tillbaka till Alexandria fick jag en direkt minibuss.

Lördag 15 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Åkte idag västerut längs med kusten i minibuss till El Alamein. Kusten här var en nästan oavbruten serie av fula betongbyar där många egyptier tillbringar de heta sommarmånaderna. El Alamein var platsen för ett stort ökenslag under andra världskriget. Här finns nu ett utmärkt museum och ett stort, välskött och välorganiserat gravfält med tusentals gravar. Tillbaka på huvudvägen hejdade jag en minibuss på väg västerut för att åka till Sidi Abdel Rahman ett par mil från El Alamein. Här fanns ett hotell med en sandstrand och intensivt turkost vatten. Sedan åkte jag tillbaka till Alexandria.

Söndag 16 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Jag bytte till ett dyrare rum för en natt för att kunna njuta av den enastående utsikten över Eastern Harbour. Bättre utsikt från ett hotellrum får man leta efter. Idag blev det sightseeing i Alexandria och jag såg det grekisk-romerska muséet, Pompey's pillar och Kom Ash-Shuqqafas katakomber, som var höjdpunkten i Alexandria. Jag lämnade kameran i biljettkiosken eftersom man ofta måste betala extra för att ta med sig kamera in på turistattraktioner i Egypten, men efter att ha sett katakomberna var jag tvungen att gå och köpa en kamerabiljett och ta med kameran ner.

Måndag 17 september (New Hotel Welcome House, Alexandria)
Jag hade tänkt att en dag skulle räcka i Alexandria men kände mig inte färdig med stan och tyckte även att den är mycket trivsam så det blev en dag till. Jag tog på mig långbyxorna för att kunna besöka några moskéer inklusive Abu Abbas al-Mursi. Jag gick även bort till Fort Qaitbey som höll på att renoveras så endast bottenplanet var öppet, och så åkte jag till Montazahpalatset i de östra utkanterna av staden. I skymningen tog jag en 20 minuters tur med häst och vagn. Vid det här laget har jag hunnit bli stamkund på Mohammed Ahmed-restaurangen.

Tisdag 18 september (Palm Trees Hotel, Siwa)
Idag har jag åkt hela dagen för att ta mig till Siwaoasen längst i väst. Kl 11 kom jag iväg på en minibuss till Marsa Matruh och efter en timmes uppehåll där gick bussen till Siwa kl 16, och det var fyra timmar att åka genom öknen.

Onsdag 19 september (Nattbuss Siwa - Alexandria)
Idag hyrde jag en cykel från hotellet och tog en tur runt i oasen. Det är en fantastisk vegetation här med hur långt ute i öknen det ligger. Själva stan är dammig och inte precis grön men när man kommer upp på en kulle med ruiner av gamla lerhus så ser man oasen som ett grönt hav av palmer. Det blev ett par mils cyklande och vägarna var bra och asfalterade. Åsnedrivna vagnar var det gott om, såväl i stan som på vägarna runt om i oasen. Jag tar nattbussen tillbaka till Alexandria kl 22.

Torsdag 20 september (Sultan Hotel, Cairo)
Det var inte helt lätt att sova på bussen - först kassettband med islamiska böner och sedan James Bond-film på full volym. När vi kom till Marsa Matruh sa chauffören "Fire!" flera gånger vilket följdes av en timmes mekande med bussen. Men så stod det ju också i guideboken att det alltid måste vara "at least one breakdown" på den här sträckan. Från Alexandria tog jag ett tidigt morgontåg till Cairo, och framme där åkte jag tunnelbana till Midan Orabi där jag tog in på Sultan Hotel på 5:e våningen. Så det blir många trappsteg varje gång jag ska till rummet men det var ju billigt - bara E£6 för en säng. Jag hade kunnat bo på första våningen för E£8 men det skadar väl inte med lite motion. Jag träffade ett par japaner som bodde på Al-Arab Hostel i Jerusalem, och i mitt rum fanns en kille från Gambia som hade bott i Sverige och talade bra svenska. Jag var inte särskilt trött trots att det inte blev mycket sömn, men det blev ingen sightseeing utan jag ägnade dagen åt saker som att skriva vykort, framkalla 13 filmrullar med rätt så bra resultat, internet, växla pengar och göra förfrågan för ombokning av flyget. I Cairo är det gott om folk som på olika sätt försöker få med västerlänningar till affärer, och innan man kommit in i rutinen att avvisa alla som tilltalar en på gatan så hamnar man lätt i en och annan affär. Nästan som i Indien, fast de är inte lika envetna. Inte sällan börjar de prata svenska i varierande omfattning när man säger att man är från Sverige. Innan man vet ordet av befinner man sig i en affär och blir tillfrågad vad man vill ha att dricka. Säger man att man inte vill ha så insisterar de och påstår att det är "Egyptian hospitality". 100% lögn. Sedan försöker de övertyga en att köpa vad det nu är de har, må det vara parfym, souvenirer eller en paketresa till Luxor och Aswan. Med mig slösar de dock både sin tid och cola eftersom jag aldrig köper något under sådana omständigheter. En man ansträngde sig ordentligt för att hjälpa mig hitta kontoret för ombokning av flygbiljetten, vilket inte var helt lätt. Han såg respektabel ut och jag trodde faktiskt att han ville hjälpa till på riktigt, men likaväl hamnade jag i en affär efteråt.

Fredag 21 september (Sultan Hotel, Cairo)
Idag tog jag, efter att ha sovit ut ordentligt, en tur med spårvagnen till förorten Heliopolis där jag promenerade omkring några timmar. Presidenten bor där, och det finns många vackra byggnader. Det finns även ett förfallet palats som ser ut som ett hinditempel - en bisarr syn i en egyptisk tätort.

Lördag 22 september (Sultan Hotel, Cairo)
Jag gick först till en byggnad vid Midan Tahrir för att förlänga visumet. Stället var en smula förvirrande, men själva processen var snabb och enkel, och det kostade inte mycket. De undrade varför jag "bara" ville ha visumet förlängt till november när jag kunde få hela 6 månader. Större delen av dagen ägnade jag åt det enorma Egyptiska muséet. Jag kom dit före kl 12 och blev kvar till stängningsdags kl 16.45 då alla blev utslängda av vakterna. Muséet har över 100.000 föremål och det är en oändlig samling mumier, faraoniska statyer och liknande. Höjdpunkten var naturligtvis Tutankhamuns dödsmask av rent guld som beskrivs som "arguably the single most stunning artefact held by any museum anywhere in the world". Jag brydde mig inte om att ta några bilder eftersom blixtfotografering är förbjudet. Att gå in i Royal Mummy Room kostar dubbelt så mycket som entrébiljetten för hela muséet, och jag vet inte om det är riktigt värt det för att se 11 mumifierade döingar. Visserligen inte vilka som helst men ändå. Det var varmt och kvavt i muséet och det fanns varken fläktar eller luftkonditionering förutom i ett par nyare rum.

Söndag 23 september (Sultan Hotel, Cairo)
Jag var beredd på att pyramiderna skulle kunna bli en besvikelse, och folk har sagt saker i stil med "I didn't like the Pyramids, and the Sphinx was too small!". Men någon besvikelse var de inte utan var helt klart imponerande. Vad man kan störa sig på är att bussarna kör ända upp bland pyramiderna och att bostadsområdena bara är något hundratal meter bort. Jag kom till Giza med minibuss, och helt plötsligt stack den enorma Cheopspyramiden upp ur bostadshusen. På baksidan breder öknen fortfarande ut sig iallafall. Det var naturligtvis gott om påflugna kamelägare, souvenirförsäljare osv, men inte värre än jag klarade av. Den minsta av de tre pyramiderna (Mycerinus) var stängd för renovering, men jag var inne i de två största (Cheops och Chephren). Inne i pyramiderna finns bara tomma rum, och för att komma till dem måste man gå hukad i trånga, starkt lutande korridorer. Att komma tillbaka till Cairo blev lite besvärligt - jag var ensam i en buss med en chaufför som inte talade engelska. Det slutade med att han dumpade mig utan att jag visste var jag var och så fick jag leta upp en annan buss.

Måndag 24 september (Sultan Hotel, Cairo)
Tog en s.k. River Bus längs med Nilen ner till Old Cairo där jag såg en synagoga, en moské och ett antal kyrkor inklusive Hanging Church där en tjej omedelbart blev min guide. Det var visserligen gratis men blev tröttsamt då hon upprepade gånger testade mina kunskaper i bibliska personer vilket varje gång resulterade i "eeh, eeh...". Jag såg den s.k. Nilometern på en närliggande ö i Nilen innan jag tog tunnelbanan tillbaka till Downtown. Priset för att åka upp i Cairo Tower hade gått upp rejält och var numera lika högt som tornet (E£32 och ingen studentrabatt, vanligtvis 50%), så jag avstod. Kanske att jag kostar på mig det innan jag flyger hem.

Tisdag 25 september (Sultan Hotel, Cairo)
Den del av Cairo som kallas Islamic Cairo är helt annorlunda mot Downtown och ett paradis för den som gillar moskéer. Där finns minareter att kliva upp i och moskéer att besöka i det oändliga. Något irriterande är dock att det nästan alltid är någon som vill ha baksheesh. Det kan bli dyrt i längden men jag kom för det mesta undan med att betala ingenting eller mycket lite, och där de skulle ha mer betalt avstod jag. Vissa byggnader höll på att renoveras och var stängda för besökare. Idag tog jag området runt och norr om basaren Khan al-Khalili. Jag gick även till den s.k. Northern Cemetery och såg moskén som är avbildad på E£1-sedeln. På kvällen ringde jag och gratulerade mamma som fyller år imorgon.

Onsdag 26 september (Sultan Hotel, Cairo)
Jag fortsatte utforskandet av Islamic Cairo med området söder om Khan al-Khalili, såg den storslagna Mosque-Madrassa of Sultan Hassan och den gamla Mosque of Ibn Tulun. På kvällen var det s.k. Sufi Dancing i citadellet. Föreställningen var gratis och mycket bra - det var fart, fläkt och färg. Efteråt delade jag en taxi med ett gäng japaner tillbaka till hotellet. Jag är inte imponerad av den flexibilitet som Kilroy Travels skryter med. Vad som sker när man uppsöker ett av deras "Service Centers" för att ändra biljetten är att de skickar iväg ett fax till Danmark och sedan väntar på svar. Efter 6 dagar har de fortfarande inte hört någonting, och inte kunde jag få besked om hur mycket det skulle kosta. Jag kan bara hoppas att de har fått ordning på det hela när jag återvänder till Cairo.

Torsdag 27 september (Sunshine House, Hurghada)
Åkte buss ner längs med Röda havets kust till Hurghada där jag kunde sova på taket för en billig peng.

Fredag 28 september (Sea Princess Hotel, Al-Quseir)
Idag åkte jag minibuss längs den 20 km långa "Resort Strip", och besökte det lilla akvariet med färgglada fiskar från Röda Havet. Hurghada är Egyptens främsta resort men jag fann stället varken intressant eller attraktivt och souvenirförsäljarna var aggressiva. Dahab var inte speciellt intressant för mig heller, men det var iallafall ett någorlunda trevligt ställe att vara på. Åkte buss vidare till Al-Quseir.

Lördag 29 september (Qena)
Sea Princess Hotel var ingen höjdare, men det fanns knappast något annat val. Dyrt var det, E£21 för ett pytterum, och när fläkten gick sönder så tog assistenten och öppnade fönstret istället så att jag blev överfallen av myggor. Det fanns inte mycket i Al-Quseir men det var ett fridfullt ställe och det fanns en någorlunda trevlig strandpromenad. Att ta sig därifrån till Qena visade sig vara lättare sagt än gjort då den egyptiska polisen har satt upp restriktioner för utlänningar efter terroristattackerna 1997 och andra incidenter längs med Nilen. T.ex. kan man inte ta vägen direkt från Al-Quseir till Qena via Qift utan måste ta en omväg via Port Safaga. Det hade ju inte varit några större problem om jag hade kunnat få rätt information från början, men icke. Jag började på "busstationen" i själva stan, ett bord i ett skraltigt hus med texten "Welcome to bus station" målad på väggen. Ingen fanns där men efter att ha suttit en stund kom en man som sa att en buss till Qena skulle gå därifrån kl 14.30. Jag var där igen på det nämnda klockslaget men ingen buss och mannen var väck. Efter en stund kom en buss som skulle någon helt annanstans, men jag kunde följa med den till den riktiga busstationen utanför stan. Där blev jag sittandes i timtals med en utvecklingsstörd kille som tjatade om baksheesh i det oändliga och försökte övertyga mig om att ta en taxi till Qena för E£50. Både folk från bussen och folk på busstationen sa att det skulle bli buss till Qena och ingen indikerade att det skulle vara några problem att ta den. Efter en timme kom en buss och folk sa att den skulle till Qena så jag hivade in bagaget och gick och satte mig, men strax vinkade någon till mig att kliva av, hivade ur bagaget och påstod att bussen skulle till Hurghada. Förbryllad gick jag tillbaka till stationsbyggnaden. Ingen talade tillräcklig engelska för att kunna förklara vad det var frågan om men de sa saker i stil med att det fanns ingen buss till Qena utan jag skulle ta taxi till Port Safaga och buss därifrån, vilket ju stämde rätt så bra. När bussen som jag tidigare försökt mig på skulle åka iväg så gick jag till den igen. Folk skrek "No, no!" bakom mig, men jag frågade bussassistenten vart bussen skulle och han sa Qena, varvid jag återigen hivade in bagaget och gick och satte mig. Folk på bussen började omedelbart protestera och rycka och dra i mig, och påstod återigen att bussen skulle till Hurghada. Jag sa ok, jag åker till Hurghada bara jag kommer härifrån, men då kom en man som äntligen kunde sprida ljus över det hela genom att säga ord som "police" och "security". Tillbaka i stationsbyggnaden frågade jag när det fanns buss till Port Safaga och fick "five o'clock" till svar. Klockan passerade 6 men de fortsatte säga att bussen skulle gå "five o'clock", och slutligen kl 18.30 kom bussen. All förvirring över tiderna förklarade sig senare då jag upptäckte att min klocka gick en timme före - sommartid hade upphört. I Port Safaga fick jag omedelbart en buss vidare till Qena där jag runt midnatt släpade omkring ryggsäcken över halva stan i jakt på rum. Hotellen var antingen för dyra eller påstod sig vara fulla ("complete"), vilket kändes osannolikt så jag misstänker att de inte ville ta in utlänningar. Ett av dem påstod sig vara reserverat för ett fotbollslag! Poliserna gillade inte riktigt att jag vandrade runt på det viset och en polisman ordnade en bil som skulle ta mig till ett hotell. Polisen sa ett par gånger att jag inte skulle betala för bilen, men chauffören ville ha betalt likaväl. Efter en del prutande fick jag slutligen ett rum för E£15 och kunde sjunka ner i sängen efter en hopplös dag.

Söndag 30 september (Waha Hotel, Kharga)
Idag tog jag en taxi till tempelkomplexet vid Dendara på andra sidan Nilen utanför Qena. Där blev man mött av poliser som ville veta hur länge man tänkte stanna vid templet och vart man skulle åka sedan. Det var en massa gruppturister där när jag kom men när de försvann så var det bara jag kvar. Som det första tempel jag såg i Egypten var det helt överväldigande, och samtidigt är det ett av de bäst bevarade tempelkomplexen i Egypten. Templet var ingenting annat än magnifikt och jag tog 2½ timme på mig. Täckt med hieroglyfer såväl på utsidan som på insidan och med 18 massiva stenpelare i den första hallen, även de täckta med hieroglyfer, så kunde jag inte göra annat än att säga "wow". Rummen var många, vissa upplysta, andra kolsvarta, men de flesta var bebodda av fladdermöss. Det fanns två trappor upp till taket och även en trång underjordisk korridor med mera hieroglyfer som man kunde krypa ner i mot baksheesh. Hela detta underbara komplex kostade endast E£6 med studentkort och ingen fotoavgift, knappast i proportion till vad man betalar på andra ställen i Egypten. Efter besöket eskorterade poliserna mig till huvudvägen där de satte mig på en förbipasserande minibuss tillbaka till Qena. Jag hämtade väskorna och gick till tågstationen där ett norrgående tåg stod och väntade så jag hoppade in i en 3:e-klassvagn. Det var trängsel och en ständig ström av män och pojkar som med entoniga stämmor sålde allt från te, bröd och grillade majskolvar till kläder, leksaker, sy-kit och rakhyvlar. Mellan två stationer var vagnen full med skolpojkar som ropade "What's your name?". Rejält billigt är det att resa på det här viset. Framme i Asyut satt en polis vid utgången som eskorterade mig till den närliggande busstationen och satte mig på 20-bussen till Kharga. Bussen var full så jag fick sitta på en kudde i mittgången bredvid chauffören, vilket inte var helt bekvämt. Var framme i Kharga vid 23-tiden.

Måndag 1 oktober (Waha Hotel, Kharga)
Kharga är den största av de fyra oaserna som ligger i en båge västerut från Nilen mellan Cairo och Luxor. Stan var inget vidare men det finns en del att se runtomkring. När jag var på väg till dessa attraktioner kom en man på motorcykel. Han sa att han var engelsklärare och övertalade mig att följa med till hans skola, och sedan skulle han köra mig till sevärdheterna. Först fick jag byta om för det var ju olämpligt att komma till skolan i shorts. Vi började med att sitta och prata med andra lärare och sedan fick jag vara med på hans lektion. Klassen reste sig omedelbart då vi gick in i klassrummet och upprepade i kör då jag sa "Hello" och "Good morning". Jag fick sätta mig i en tom bänk bredvid en kille, blev serverad te, och så började lektionen. Passande nog så handlade texten de läste i läroboken om någon som flög till New York och såg skyskraporna genom flygplansfönstret. Klassen bestod av pojkar i 15-årsåldern som var inriktade på idrott och svaga i andra ämnen, förklarade läraren. Efter en stund blev det att klassen ställde frågor till mig och jag fick rita upp min resrutt genom Egypten på tavlan. Fotografering var "forbidden" liksom det mesta i Egypten utom tempel och pyramider. Detta var ju nog så trevligt men efteråt när läraren tog mig på den utlovade sightseeingturen så kom de typiska egyptiska tendenserna fram även i denna engelsklärare ute i en oas. Istället för att behandla mig som en gäst som han nu skulle visa runt i sin hemstad så betraktade han mig som en levande plånbok. Han ville ha E£5 för att fylla på bensin på motorcykeln, och det var ju helt ok, men på bensinstationen ändrade han sig plötsligt till E£10 utan någon förklaring - bra mycket mer än vad vi skulle komma att köra för, fast jag protesterade inte. Han tog mig till Al-Bagawat, ett område med en mängd gamla lertegelgravar som jag hade velat ägna lite mer tid än det hastiga besök vi gjorde, speciellt med tanke på de E£10 som jag betalade i inträde. Därefter åkte vi till ett tempel som var stängt för renovering och en tempelruin på en kulle med utsikt över oasen. Tillbaka i stan åt vi lunch, och det kom inte som en överraskning att han förväntade sig att jag skulle betala hans mat vilket jag naturligtvis inte gjorde. Med gnistrande ögon erbjöd han sig sedan att köra mig till några sanddyner och andra ställen, naturligtvis mot ytterligare betalning. Då fick jag nog av honom och gick tillbaka till hotellet.

Tisdag 2 oktober (Government Rest House, Dakhla)
Jag tog morgonbussen kl 7 vidare till nästa oas, Dakhla, och var framme där efter några timmars färd genom öknen. Government Rest House i huvudorten Mut var bland de mest prisvärda ställen jag bott på - ett rymligt rum med två sängar som jag hade för mig själv plus fungerande badrum för bara E£5. Jag tog en pickup till Al-Qasr, ett charmigt ställe där en man visade mig runt i den gamla lertegelbyn till en moské, madrassa och kvarn, mot baksheesh naturligtvis.

Onsdag 3 oktober (Al-Badawiyya Hotel, Farafra)
Idag återigen tidig morgonbuss, den här gången kl 6 till Farafra. Här är man långt från verkligheten med 300 km väg till Dakhla och 185 km till Bahariyya. Farafra är dessutom den minsta av oaserna. Inga turister fanns i sikte på stans enda hotell när jag ville ta en tur till den s.k. White Desert förutom en grupp som redan varit där, så det blev rätt så dyrt. Hotellet skulle ha E£200 för en eftermiddagstur med jeep men en annan kille som jag hittade tog mig dit för E£75, dock inte i jeep. Det var för mycket det också men jag hade ingen lust att sitta här och vänta. Vi åkte iväg och han körde mig en bit in i öknen från vägen. Jag lär inte ha sett det bästa av öknen, men där var iallafall kritvit sten som såg ut som snö, vita stenformationer och stället gav ett arktiskt intryck.

Torsdag 4 oktober (Paradise Hotel, Bahariyya)
Jag mådde inget bra under natten och morgonen men med en kraftansträngning kom jag med förmiddagsbussen till Bahariyya, den sista oasen. Här fanns det rekordbilliga Paradise Hotel för E£3.50, fast faciliteterna var mindre bra än på Government Rest House i Dakhla. Jag var rätt så trött men fram på eftermiddagen hyrde jag en skraltig cykel och tog en tur i oasen. Det var trevligt att cykla omkring bland palmer och lertegelhus, åsnor lastade med dadlar och barn som ville ha pennor. Men ska man bara besöka en av Egyptens oaser så ska det vara Siwa.

Fredag 5 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Illamåendet och diarrén fortsatte i natt och mitt utmattade tillstånd tillät inga fler cykelturer så jag tog bussen tillbaka till Cairo.

Lördag 6 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Magsjukan gav inte med sig och efter den tredje natten kände jag att det var dags att gå till doktorn, så jag tog tunnelbanan till Doqqi och Masr International Hospital där jag utan väntetid fick komma in till doktorn. Han konstaterade något slags magangrepp och skrev ut en dunderkur med fyra olika läkemedel. Det blev lite dyrare den här gången - E£50 för doktorn och E£67 för medicinerna. Det förhäxade flygkontoret var stängt, fast det var ju inte så konstigt eftersom 6 oktober är nationaldag i Egypten.

Söndag 7 oktober (Nattbuss Cairo - Aswan)
Idag fick jag äntligen den nya flygbiljetten så nu är det klart att jag flyger hem från Cairo den 3 november. Det gick på över E£400 men det får det vara värt för att slippa åka tillbaka till Israel. Det gick inte att få en tågbiljett till Luxor idag så det blir buss och eftersom det var samma pris till Aswan så åker jag dit. På eftermiddagen besökte jag Manial Palace Museum som var trevligt med undantag för de guider som smög sig på en varje gång man gick in i en ny byggnad. Kl 17 avgick den nattliga 15-timmarsresan till Aswan via Suez och Hurghada.

Måndag 8 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Efter att ha installerat mig i Aswan åkte jag båt över till andra sidan Nilen och besökte där Tombs of the Nobles som hade en och annan sevärd grav. Jag klev sedan upp till toppen av kullen med strålande utsikt över Aswan och Nilen. Där satt en kille med sin kamel, och efter att ha pratat en stund red vi iväg till hans hus i den närliggande byn där han bjöd på lunch. Han ville sedan ta mig på solnedgångstur till en sten med lite hieroglyfer på som låg i den närliggande öknen. Kamelridning är inte min favorit så jag gick bredvid. Nyckeln till det lilla låset på lilla ryggsäcken hade försvunnit, så jag gick till låssmeden som tog fram en maskin och körde så gnistorna sprutade.

Tisdag 9 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Jag tog morgonbussen till Abu Simbel kl 8. Den här vägen har varit stängd för utlänningar men öppnades tidigare i år vilket jag är tacksam för eftersom det hade varit drygt att behöva flyga dit. Efter fyra timmars resa genom sandig öken var jag framme i det lilla och avlägsna samhället Abu Simbel, bara några mil från Sudan. Omgivningarna var attraktiva med Lake Nasser som breder ut sig runt samhället och det var någon kilometer att promenera till templen. Stället var lugnt och fridfullt och jag hade templen helt för mig själv större delen av tiden. En frustrerad souvenirförsäljare förklarade att det brukade komma hundratals turistbussar varje dag före terrorattacken mot USA men att det nu knappt kom några alls. De två templen var en mäktig syn såväl på utsidan som på insidan. Det större av de två har fyra jättelika sittande statyer av Ramses II som tittar ut över vad som en gång var Nilen men numera är Lake Nasser, för att markera till de båtar som kom söderifrån att de var på väg in i faraons land. I den första hallen möts man av ytterligare åtta stora stående statyer av Ramses II, och de hieroglyftäckta väggarna är upplysta med ett dovt gult sken. Templen i Abu Simbel flyttades några hundra meter på 60-talet liksom flera andra tempel längs med Nilen då det stod klart att byggnaden av High Dam i Aswan skulle lägga dem under vatten. Efter att länge och väl ha beundrat de båda templen tog jag bussen tillbaka till Aswan kl 17.

Onsdag 10 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Jag hyrde en cykel för att titta på sevärdheter runtomkring Aswan. Först cyklade jag till Aswan Dam för att se det närliggande Philae Temple men tog fel väg och kom tillbaka till Aswan, vilket var irriterande. Ett nytt försök tog mig till båtbryggan för templet som ligger på en ö och även det flyttades då vattnet steg. Templet är populärt så det var bara att vänta några minuter så hade jag en grupp att dela en båt med. Templet var hyfsat bra men jag gillar inte sightseeing under tidspress - efter en timme gick båten tillbaka. Tillbaka i Aswan såg jag den ofärdiga obelisken, ett gigantiskt stenblock som huggits ur berget för att bli en obelisk men som övergavs då en defekt upptäcktes i graniten. Kvällen tillbringade jag på Nubian Museum, ett nytt museum som var fräscht och prydligt och hade en del information om byggnaden av dammarna i Aswan och räddningsprojekten för de tempel som var dömda att dränkas av Lake Nasser. När jag lämnade tillbaka cykeln fick jag vänta ett bra tag på att mannen som hade mitt travel card i pant skulle komma tillbaka, vilket var irriterande.

Torsdag 11 oktober (Bob Marley Hotel, Aswan)
Jag fortsatte cyklandet och tog mig idag till den något mer avlägsna High Dam. Jag fick inte lov att cykla över Aswan Dam på väg dit men poliserna stoppade en pickup och satte mig och cykeln på flaket och jag behövde inte betala något för det. High Dam var inte en jättespektakulär syn. I närheten ligger Kalabsha Temple, ytterligare ett flyttat tempel som även det ligger på en ö. Här fanns inga turister så det blev lite dyrare men efter en stunds prutande fick jag ner dem till E£15 för båten. Båtmannen gav mig 35 minuter på ön så det blev återigen stressig sightseeing, fast det fanns inte jättemycket att se. Templet var inget märkvärdigt utan tjusningen med besöket låg i att jag var där ensam. När jag kom tillbaka till Aswan Dam fick jag cykla över dammen, men poliserna sade ifrån bestämt att "No stopping, no photo!".

Fredag 12 oktober (Felucca på Nilen)
Idag blev en slapp dag ombord på en felucca. Jag och en japan blev sittandes i båten några timmar i väntan på att 5 personer från Tjeckien skulle komma tillbaka från en morgontur till Abu Simbel. Vi kom iväg vid 14-tiden och seglade till en stund efter solnedgången då vi slog läger vid flodbanken. Tjeckerna var inget vidare sällskap och var dåliga på engelska. Åt och sov gjorde vi på båten.

Lördag 13 oktober (Marwa Hotel, Aswan)
Efter soluppgången seglade vi ett par timmar vidare till Kom Ombo, 40 km från Aswan, som var målet för turen. Poliserna i Kom Ombo påstod att alla hotell var stängda så jag tog tåget tillbaka till Aswan och ägnade eftermiddagen åt muséet och ruinerna på Elephantine Island där folk var extrema på att kräva mig på baksheesh.

Söndag 14 oktober (Marwa Hotel, Aswan)
Idag tog jag ett morgontåg kl 7 till Daraw där jag tog en taxi i form av åsna med vagn till kamelmarknaden. Det var en stor plan med hundratals och åter hundratals kameler. De blev inte precis snällt behandlade - med hopbundna ben och dreglande, brölande käftar blev de slagna med käppar av folket på marknaden. En kamel kostade omkring E£4000. Jag fortsatte i en pickup till Kom Ombo för att se templet där. Det är raserat men har en mängd fina reliefer. Jag hade kommit till fots till templet från korsningen där pickupen släppte av mig, men när jag tänkte gå tillbaka samma väg så stoppade poliserna mig. Med tåg åkte jag därför vidare till Edfu och det redigt stora Temple of Horus. Det är välbevarat men jag tyckte det var mindre inspirerande än Dendaratemplet i Qena, och trappan upp till taket var stängd. Efter en intensiv dags sightseeing tog jag ett långsamt tåg tillbaka till Aswan.

Måndag 15 oktober (Marwa Hotel, Aswan)
Jag tog en sista dag i Aswan och en man i roddbåt tog mig från Elephantine Island till den botaniska trädgården på Kitchener's Island. De hade ingen växel så jag slapp betala inträdet på E£5. Jag fortsatte i roddbåten till andra sidan och Monastery of St Simeon. Inträdet var gratis och där låg en polis och sov, och en trött vakt låste upp för mig. Det var schysst utsikt över den omgivande öknen. Jag gick över bergskammen till Tombs of the Nobles och tog båten tillbaka över Nilen därifrån.

Tisdag 16 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Jag tog återigen det relativt snabba norrgående tåget kl 7, den här gången till Luxor. Jag kände så fort jag satte foten utanför stationsbyggnaden att här är folk aggressiva, och en gubbe följde efter mig vart jag än gick och ville sedan ha baksheesh för det. Efter att ha installerat mig på ett billigt hotell nära järnvägsstationen så tog jag ett långsamt 3:e-klasståg en bit tillbaka söderut till Esna för att se templet där. En irriterande försäljare klädde upp mig i en egyptisk dress som han sedan försökte övertyga mig om att köpa. Han började på E£285 och kom ner till E£25 men oavsett hur många gånger jag förklarade att jag inte var intresserad så kunde han inte begripa det utan fortsatte att tjata. Det var inte mycket kvar av templet men det som var kvar var välbevarat och i samma stil som de tempel jag sett tidigare. På kvällen såg jag två muséer i Luxor, först det lilla Mummification Museum och därefter det något större Luxor Museum som hade en del riktigt schyssta statyer.

Onsdag 17 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Killen på hotellet cyklade iväg mig sittandes på pakethållaren till en affär där jag kunde hyra en cykel, och efter att ha tryckt i mig en portion kushari tog jag cykeln med på färjan över till västbanken. Efter några kilometer genom fälten inlands från Nilen när man det första monumentet Colossi of Memnon och Thebesbergen tornar upp sig med sina tempel och gravar. Man köper sina biljetter från ett centralt biljettkontor och ger sig sedan iväg till respektive monument, och ska man se allting här (vilket jag naturligtvis har för avsikt att göra) så blir det många biljetter och mycket pengar - här lönar det sig verkligen att ha ett studentkort eftersom det ger 50% rabatt på alla biljetter. Biljettmannen ordnade så att jag fick en biljett till Tomb of Nefertari, annars måste man komma tidigt på morgonen eftersom endast 150 personer kan besöka graven varje dag. Jag laddade också upp med biljetter för Valley of the Kings och Tomb of Ay. Varje biljett för Valley of the Kings ger tillträde till tre valfria gravar. Så den första graven jag såg i Luxor blev alltså Nefertari i Valley of the Queens, den mest spektakulära graven i Egypten och samtidigt landets överlägset dyraste monument att besöka (E£100, E£50 med studentkort). Naturligtvis var graven helt magnifik, tråkigt bara att man inte har någon tid att njuta av den - besöket är begränsat till 10 minuter så det är bara att gå in, se sig om lite snabbt, stirra på de makalöst vackra väggmålningarna och sedan ut igen fortare än kvickt. Fotografering är inte tillåten. Jag gav mig sedan iväg till Valley of the Kings, och istället för att cykla en lång väg runt bergen så parkerade jag cykeln vid Deir al-Madina och tog trappan över berget. Svettigt och ansträngande, men jag fick storslagen utsikt över Nilen och de omgivande gröna fälten, och väl över på andra sidan berget, panoramautsikt över Valley of the Kings. I Valley of the Kings besökte jag 9 gravar: Saptah, Tawsert/Sethnakt, Seti II, Tuthmosis III, Amenhotep II, Merneptah, Ramses III, Ramses IV och Ramses IX. De var varierande sevärda, ingen var naturligtvis i närheten av Nefertari men här kunde man ta den tid man ville. Ibland var jag ensam nere i gravarna, andra gånger ekade de av guidning på tyska. De tempel jag sett tidigare har haft hieroglyfer och bilder huggna i sten, men här är det väggmålningar i färg. Gravarna är långa, komplexa strukturer med rum efter rum i långa, ofta nedförslutande korridorer. Blixtfotografering är inte tillåten så jag brydde mig inte om att ta några bilder. Något utmattad begav jag mig sedan till den avlägsna Tomb of Ay, ett par kilometers promenad längs en ödslig väg i den s.k. Western Valley. Vakten var på väg hem och jag mötte honom på vägen, men han vände tillbaka för att låsa upp graven för mig. Jag fick lift från Valley of the Kings så jag slapp gå tillbaka över berget.

Torsdag 18 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Det var demonstrationer idag på morgonen innan jag åkte över till västbanken, antar att det hade att göra med det pågående terrorkriget mellan USA och Afghanistan. Jag hade förkylningssymptom men fortsatte iallafall sightseeingen per cykel, om än i ett något dämpat tempo. Har laddat kameran med 400-film nu och ska försöka ta kort nere i gravarna. Först såg jag Temple of Seti I. Det var inget märkvärdigt och vakten var rejält irriterande. Jag sa ifrån att jag inte ville ha någon guidning, dels för att slippa betala baksheesh och dels för att jag föredrar att se mig omkring på egen hand. Men trots att jag hela tiden indikerade att jag inte var intresserad av hans förklaringar genom att inte svara på tilltal och gå åt motsatt håll när han visade vägen så envisades han med att följa efter vart jag än gick, och mycket riktigt ville han ha baksheesh efteråt. Det är ett jobbigt dilemma för man får lätt dåligt samvete med tanke på att tempelvakterna bara försöker komplettera sina obetydliga löner, men samtidigt vill jag inte betala för att få tempelbesöket förstört och dessutom svider det redan i plånboken av alla biljetter. Här i Luxor gör de som i Iran och bryr sig inte om att ha separata biljetter för varje monument utan man får oftast en biljett för något helt annat. Jag fortsatte till Ramses II:s Ramesseum där jag fick vara ifred, och som var klart sevärt. Templet är visserligen raserat men jag gillade framförallt de stora, stående statyerna som står mot varandra i två uppsättningar. Vidare cyklade jag till Valley of the Queens för att se de tre gravar som är öppna där utöver Nefertari. De var naturligtvis bleka i jämförelse med Nefertari men åtminstone en av dem var hyfsat sevärd. Jag rundade av dagen med de s.k. Assasif Tombs. Det var tre gravar, först Pabasa som krävde en separat biljett och som inte var värd besväret, och därefter Kheru-Ef och Anch-Hor som båda gick på en och samma biljett. När man kommer ut till såna här gravar som sällan besöks av turister och där vakten låser upp speciellt så har man inte mycket annat val än att ta den automatiska rundvisningen och sedan ge vakten baksheesh. Kheru-Ef var rejält oturistig och hade ingen som helst belysning så det blev till att använda ficklampan som jag lämpligt nog hade med mig. Graven var odekorerad men var värd besöket för att man fick känna sig som Indiana Jones och utforska de trånga, kolsvarta passagerna i ficklampans sken. I en annan, rymligare sektion som hade reliefer så ordnade vakten med belysning i form av två speglar som reflekterade solskenet. Anch-Hor hade belysning och där låg en mumie i en nisch som vakten lät mig fotografera med blixt. På väg tillbaka till färjan blev jag omsvärmad av småflickor som ville sälja små hemmagjorda dockor. Alla ville naturligtvis att jag skulle köpa just deras dockor och det var lite besvärligt då jag knappt hade någon växel men efter mycket skrik, bråk och gråt så kom jag därifrån med den som jag tyckte var finast. På McDonald's var det en grupp svenskar.

Fredag 19 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Det här blev ingen rolig dag då jag vaknade vid 3-tiden av magsmärtor som fortsatte fram till 11-tiden då jag kräktes, och blev sedan sängliggande resten av dagen. Vid 17-tiden gick jag ut för att få något att äta, och naturligtvis blev det konflikt om huruvida jag skulle betala för cykeln som stod fastkedjad med mitt lås.

Lördag 20 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Idag kunde jag fortsätta sightseeingen på västbanken och klarade av de 13 gravarna som går under benämningen Tombs of the Nobles. De var varierande sevärda och med varierande grad av fototillåtelse och krav om baksheesh från vakterna. Tomb of Nakht var pytteliten men hade utsökta väggmålningar och en schysst vakt som lät mig fotografera och inte ville ha någon baksheesh. I Nefer-Sekherus grav monterade vakten ner en dörr till ett stängt sidorum så att vi kunde gå ner i en gång med ficklampor. Där låg gamla krukor, en och annan mumie och en massa annan bråte. Vakten sa hela tiden "Very deep" och pekade på sakerna och sa "Antiques..." med darrande röst som för att göra intryck av att det var något väldigt exklusivt han hade tagit med mig på. Han fick E£3 för besväret vilket han naturligtvis inte var nöjd med. Jag fortsatte till Deir al-Medina och de tre fina gravarna där. I Peshedus grav fungerade inte belysningen så det blev ficklampa, lite synd för den hade riktigt fina väggmålningar. Vakten var desperat för baksheesh och lät mig fotografera med blixt, vilket ju var den enda möjligheten där. Ett litet tempel fanns också vid Deir al-Medina. På kvällen såg jag Sound & Light-showen i Karnak Temple, en 1½ timmes föreställning där man går till olika delar av templet och så lyses templet upp medans röster berättar. Det var ett kortvarigt avbrott i början och en kille med ficklampa sprang omedelbart iväg för att rätta till det medan turisterna fnissade. Tveksamt om showen var värd E£33 (ingen rabatt).

Söndag 21 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Det är alltid någon som vill hjälpa till att bära cykeln vid båten och idag var det för en gångs skull behövligt då båten precis var på väg att gå så jag gav honom E£0.50 för hjälpen. Men när samma gubbe bar iväg med cykeln på andra sidan utan att jag var i närheten så var jag inte lika villig att betala. Idag tog jag en andra omgång i Valley of the Kings, och jag tog en kortare väg än sist, över berget från Temple of Hatshepsut. Kände mig rätt så busig då jag gick in för att fotografera i gravarna utan fotobiljetter som officiellt kostar E£5 per grav. Det var för det mesta inga problem, t.ex. i Tawsert/Sethnakt så låg vakten och sov långt uppe vid ingången och en annan kille kom ner och satte igång att fotografera med blixt så då kunde jag lugnt följa hans exempel. Undantaget var Ramses III som hade två aggressiva vakter som inte var intresserade av baksheesh. När jag var på väg ut efter att ha smygfotograferat så gav de sig på en annan kille som de trodde var jag. Under tiden gick jag raskt mot utgången och när de började ropa efter mig så flydde jag och hängde omedelbart på en turistgrupp på väg ner i en annan grav ifall de skulle fått för sig att följa efter. För övrigt så såg jag fyra gravar som jag inte såg förra gången: Tuthmosis IV, Monthu-Hir-Khopshef och Ramses VII, plus Tutankhamun som kräver en separat och extra dyr biljett. Många menar att den inte är värd att besöka med tanke på den extra biljetten och att det inte finns mycket att se därinne, men för mig var den väl värd besöket och det var en speciell känsla att gå ner där. Liksom vid Nefertaris grav måste kameran lämnas utanför. Fem gravar har varit stängda under båda mina besök i Valley of the Kings, tråkigt nog inklusive Seti I som ska vara den bästa. Jag gick tillbaka över berget och besökte Hatshepsuts tempel där Luxormassakern ägde rum i november 1997 då 58 turister dödades av terrorister. Templet ser bäst ut på håll (utanför det biljettkrävande området) mot den dramatiska bergväggen som skjuter upp bakom templet och väl inne är det inte mycket att se, speciellt som den översta terrassen är stängd för renovering. Jag skulle ha klämt in Ramses III:s tempel Medinat Habu också i dagens program men det stängde en halvtimme tidigare än jag trodde så jag får ta det imorgon.

Måndag 22 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Började dagen med det gigantiska Karnak Temple, det största tempelkomplexet i Egypten, där jag alltså var häromkvällen. Efter att ha hört och läst om hur fantastiskt och överdådigt det här stället skulle vara så kunde jag inte bli annat än besviken. Det lär ha varit överväldigande en gång i tiden men numera är det inte alls i gott skick utan bara ett stort, utspritt område med gammal sten och kändes inte överimponerande med tanke på alla de fina tempel jag sett tidigare. Kanske hade jag upplevt det annorlunda om det varit det första templet jag sett i Egypten. The Hypostyle Hall var däremot ingen besvikelse, en skog av enorma hieroglyftäckta pelare som ensamt gjorde besöket väl värt mödan. I vilket fall som helst så är det ju en självklarhet att se Karnak Temple, men jag menar att det är överreklamerat. Det fanns också ett "Open-air museum" som mest var en byggarbetsplats. För sista gången åkte jag över till västbanken och såg Medinat Habu som var helt klart sevärt. På kvällen såg jag Luxor Temple och det var ju vackert när det var upplyst, men jag får komma tillbaka för att fotografera i dagsljus. Har nu sett "allt" i Luxor.

Tisdag 23 oktober (New Everest Hotel, Luxor)
Gjorde idag en tur till Abydos, 2½ timmes tågresa från Luxor. Framme på stationen i Al-Balyana blev jag i vanlig ordning omhändertagen av polisen som ordnade taxi med eskort. Det kändes lite dyrt med E£10 vardera hållet till och från templen men det var väl inte läge för prutning. Först såg jag Seti I:s underbara tempel. Det är välbevarat med både tak och pelare i gott skick, men den främsta attraktionen är de många rummen med enastående reliefer, delvis i färg, som är bland de finaste i Egypten. Där var turistgrupper så jag var inte ensam. På baksidan finns en lägre struktur där man kan ta sig in i det s.k. Osireion om man vadar genom grönt, slemmigt vatten men det hade jag rakt inte lust att göra. En beväpnad, civilklädd man eskorterade mig till Ramses II:s närliggande tempel som är mindre och raserat men värt en titt och har en del färgglada reliefer. Poliserna tog mig till en restaurang i Al-Balyana för lunch och satte mig sedan på tåget tillbaka till Luxor.

Onsdag 24 oktober (Majestic Hotel, Minya)
Idag gick jag åter till Luxor Temple för att fotografera, och tog sedan tåget 6 timmar till Minya. Det blev lite väl kallt av luftkonditioneringen efter ett tag, och då jag inte hade någon reservation fick jag flytta mig ett par gånger - en gång fick jag släpa ryggsäcken genom halva tåget. Framme i Minya följde en polis med till hotellet men sedan fick jag vara ifred och kunde gå ut själv på kvällen.

Torsdag 25 oktober (Majestic Hotel, Minya)
Idag gjorde jag en utflykt till Tell al-Amarna och det blev det drygaste jag gjort på länge. Jag gick till turistkontoret i järnvägsstationen för att fråga huruvida det var möjligt att åka dit, men där fanns bara en polis som inte talade engelska och som bjöd på te. Han gick fram till en karta på väggen och räknade upp alla sevärdheter i regionen. Efter ett tag då ingen kommit för att bemanna kontoret så indikerade jag för polismannen att jag ville åka till Tell al-Amarna och han satte mig då på tåget till Mallawi. Där var jag tvungen att ta en dyr taxi till färjeläget och på andra sidan Nilen stod det klart att det här inte skulle bli billigt. Det enda tillåtna sättet att ta sig runt var med buss, priserna var fasta och betydligt högre än vad som stod i guideboken, och ingen fanns att dela kostnaderna med. Senast hade ett par turister varit där för en vecka sedan, sa de. Skulle jag sett allt så hade det gått på flera hundra kronor, men det hade ju kännts löjligt att inte se någonting när jag tagit mig dit så jag tog det billigaste alternativet att se fyra av de s.k. Northern Tombs för E£22 inklusive biljett och buss. I sällskap av en mindre armé av beväpnade poliser åkte jag så iväg för att titta på gravarna. Det var ju fin utsikt och gravarna var trevliga att se men absolut inget märkvärdigt efter alla gravar jag sett tidigare och knappast värt allt besvär. Det var dyrt och jag fick bara se en liten del av Tell al-Amarna, och inte den bästa delen heller, så om jag fick något ut av besöket så var det väl det bisarra i att man sätter in sådana resurser för att en stackars turist ska få se några ospektakulära gravar. Flera större polisfordon följde med och när vi satt och drack te efteråt i en byggnad nedanför gravarna sa en kille som var med "Look at all these people... so many bodyguards". De E£22 jag betalade kändes dyrt för mig men var ju bara symboliskt mot den här stora insatsen - det kan omöjligt vara lönsamt att hålla ett sånt här ställe öppet och i så hög beredskap när nästan ingen kommer för att besöka. För att göra det hela ännu bättre så gick färjan sönder när jag skulle tillbaka. Det skulle ta "en halvtimme" att laga den, dock en egyptisk sådan så jag blev sittandes ett bra tag. Taxi tillbaka till Mallawi, och omväxlande nog satte poliserna mig i en minibuss till Minya.

Fredag 26 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Hotellkillen såg till att jag fick träffa polisen på morgonen. Jag sa att jag ville ta en minibuss till Beni Hasan och de körde mig till minibusstationen. I Abu Qirqus tog chauffören mig till polisstationen efter att ha släppt av övriga passagerare, och det var tal om att han skulle agera taxi till det gamla vanliga utsugningspriset E£10. Jag sa att jag ville ta en lokal pickup till färjeläget men efter att ha väntat en stund på polisstationen så körde poliserna mig dit gratis. Över på andra sidan Nilen klev vi uppför en massa trappsteg till de fyra gravarna. De bestod alla av ett rymligt rum med diverse väggmålningar. Det var fin utsikt över Nilen som ett blått band omgivet av grönska. Jag behövde inte åka tillbaka över floden utan kunde ta vägen direkt från Beni Hasan tillbaka till Minya. Poliserna körde mig hela vägen och fram till hotellets dörr så det var ju bekvämt, men sedan höll de på att driva mig till vansinne. Jag hade tänkt äta lunch, ta en promenad runt stan och sedan åka därifrån men då skulle det vara stor utredning om det vilket ju var hopplöst när ingen talade ordentlig engelska. De bevakade restaurangen där jag satte mig för att äta, och när jag sedan gick iväg för att ta en promenad runt stan så följde de efter och menade att jag skulle ha livvakt. Då fick jag nog och bestämde mig för att ta tåget tillbaka till Cairo, men inte ens detta kunde jag göra utan att poliserna skulle krångla till det - hotellkillen insisterade på att jag skulle sitta ner och vänta för att bli eskorterad till järnvägsstationen som låg ytterst nära, och så förbjöd de mig att ta 3:e-klasståg, osv. Det var skönt att komma tillbaka till Cairo där man kan göra som man vill utan att ha polisen efter sig. En svensk 28-åring bodde i rummet som jag flyttade in i, och han var rätt speciell. Han hade rest, jobbat och bott utomlands sedan han gick ut gymnasiet, han hade mest varit i Afrika och bl.a. gjort långa cykelresor, men nu hade han blivit lat och slagit sig ner i Cairo för en höst framför TV:n. Vi hade inte riktigt samma attityd till sightseeing. Det är inte precis varmt i Cairo längre, det är nästan så man fryser när man går i shorts och T-shirt på kvällarna.

Lördag 27 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag åkte jag och tittade på Meidumpyramiden. Jag tog en minibuss mot Beni Suef som stannade vid en moské på vägen, och jag klev av vid avtagsvägen till Meidum. Efter några minuter kom en fullsatt pickup förbi som jag klängde mig fast vid. I byn blev jag utfrågad av polisen och började gå mot pyramiden men snart kom poliserna och körde mig dit, och det var ju bekvämt för det hade varit rätt så långt att gå. Jag fick en guidad tur vid pyramiden som inte är välbesökt av turister, de sa att det kom 4-5 pers/dag. Det är ingen riktig pyramid då det yttre höljet kollapsade för länge sen, men den var en imponerande syn och väl värd att åka och titta på. Liksom vid Gizapyramiderna gick jag in i pyramiden via en trång sluttande korridor och kom till ett tomt rum. Det fanns också en struktur bredvid som inte var nämnd i guideboken där jag gick dubbelvikt genom en trång gång, nedför en stege och kröp igenom ett hål till ett rum med en sarkofag. Poliserna ordnade med transport tillbaka till Cairo och jag hamnade i en minibuss med ett hysteriskt gäng som roade sig våldsamt med min närvaro.

Söndag 28 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag tog jag citadellet där det fanns en hel del att se, framför allt Mohammed Ali-moskén och utsikt över stan ända bort till pyramiderna i fjärran. Där var också flera olika muséer som var måttligt intressanta. På kvällen åkte jag upp i Cairo Tower och det var ju inte billigt men definitivt värt det för att få 360º panoramautsikt över Nilen och centrala Cairo. Även här såg jag pyramiderna som små disiga silhuetter bortanför stan. Jag stannade där uppe ett bra tag tills det var helt mörkt så att jag fick se staden upplyst också.

Måndag 29 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag åkte jag och tittade på Cairo University och Cairo Zoo i Giza, och gick sedan till Egyptiska muséet och tog en rulle kort med 400-film. Jag återbekräftade flyget och tiderna hade ändrats så inte nog med att planet går mitt i natten utan nu ska jag bli sittandes i Amsterdam i 6 timmar också. Jag såg "Jurassic Park III" på bio och den var redigt klippt, och så var det paus mitt i filmen.

Tisdag 30 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Gjorde mitt andra besök vid pyramiderna idag. Det var behaglig temperatur och knappt några turister så det var perfekta förhållanden. Den tredje pyramiden är fortfarande stängd men jag var inne i två av de mindre Queens' Pyramids. Jag såg även Cheopsbåten och gick omkring i öknen bakom pyramiderna och såg dem i olika vinklar. En och annan grav tittade jag också på. De stängde redan kl 16 så jag kände mig inte riktigt färdig. Det var knökfullt med skolbarn vid pyramiderna vid stängningstiden. Jag gjorde en deal med en taxichaufför för utflykten imorgon.

Onsdag 31 oktober (Sultan Hotel, Cairo)
Idag gjorde jag en riktig kraftansträngning och tog en heldags intensiv sightseeing med taxi till flera platser runtomkring Cairo. Taxichauffören var en aning motspänstig, och det var ju dyrt och stressigt att hinna med alltihop. Inte riktigt min stil, men nu har jag inte mycket tid kvar av resan så det var den enda möjligheten. Framförallt var det problematiskt att jag hade glömt nämna Abu Sir när vi diskuterade turen. Det ligger nära Saqqara och chauffören hade sagt att tiden inte var något problem, men när vi väl var ute och åkte så lät det annorlunda. Vi startade från hotellet kl 7.30 och åkte direkt till Dahshur. Där finns några pyramider, framför allt Red Pyramid och Bent Pyramid. Red Pyramid var oerhört lik Cheopspyramiden vid Giza och nästan lika stor - undrar hur många som inte har besökt Egypten som är medvetna om dess existens, för det är inte många turister som tar sig dit ut. Precis som vid Gizapyramiderna tog man sig in i pyramiden genom en trång, sluttande korridor. Bent Pyramid låg någon kilometer därifrån och chauffören menade att vägen var för dålig att köra på, så jag fick jogga iväg till den. Den utmärks av den ändrade vinkeln halvvägs upp, och att det är den enda pyramiden runt Cairo som har sitt yttre skal nästan intakt. Ingången är dock stängd för besökare. Vi åkte vidare till Memphis som en gång i tiden var Egyptens huvudstad men som det inte finns någonting kvar av. Det enda som finns att se där är ett litet museum med en liggande jättestaty av Ramses II och några statyer i den omgivande trädgården. Så det var snabbt avklarat och jag hade ganska många timmar över till Saqqara som var den mest omfattande biten idag. Det var dock ganska många av monumenten där som var stängda. Jag började med Zoser's Step Pyramid som är den främsta attraktionen vid Saqqara och världens äldsta pyramid. Jag betade av området runtomkring den och irrade mig ut i öknen för att försöka hitta den ofärdiga Sekhemketpyramiden vilket jag inte lyckades med. Vi åkte vidare inom Saqqara till Tetis pyramid som jag kunde gå in i på samma sätt som övriga pyramider. Själva pyramiden är mest en grushög men i den underjordiska kammaren finns det s k Pyramid Text och en sarkofag. Den närliggande Tomb of Mereruka var ett virrvarr av rum med fina inskriptioner. Vi åkte avslutningsvis till Mastaba of Ti där jag ställdes inför problematiken med Abu Sir vars pyramider var synliga därifrån. Där fanns en kille med kamel men det var för dyrt, så jag sa till chauffören att om han inte ville köra mig dit så skulle jag gå. Han menade att det skulle vara "farligt" och det slutade med att jag fick betala lite mer än vi sagt från början fastän stället ligger på vägen tillbaka till Cairo, så det blev E£80 istället för E£70 (han ville ha E£25 extra och var rätt sur men jag tycker allt att han fick skapligt betalt). Abu Sir var stängt men med lite baksheesh så gick det att se sig omkring där ändå, fast inte inne i pyramiderna. De tre pyramiderna var ju mest grushögar men jag klev upp på en av dem (trots en av vakternas protester, men med lite baksheesh kan man göra det mesta i Egypten). Från toppen kunde jag se omkring 10 pyramider längs horisonten - Dahshur och Saqqara i söder och Gizapyramiderna i norr (likaså är Saqqara synligt från Giza). Vakten visade mig även ett raserat tempel vid pyramiderna, och så gick jag till det närliggande soltemplet som mest var en hög stenblock i öknen. Vi var tillbaka i Cairo vid 16-tiden och på väg in i stan var det några tjejer längst bak i en buss som var märkt "Deutsche Schule" som började signalera med skrivna meddelanden genom bakrutan, och så försökte de gissa min nationalitet. Taxichauffören tyckte det var helfestligt och drog igång en mindre biljakt i rusningstrafiken och skrek "Sweden" genom rutan flera gånger om.

Torsdag 1 november (Sultan Hotel, Cairo)
Jag blev magsjuk ännu en gång på torsdagsmorgonen och det fortsatte under natten till fredagen, så mitt schema för de sista dagarna gick åt skogen. Men jag har ju sett en hel del vid det här laget så det var väl ingen katastrof. Jag gjorde iallafall ett tredje besök vid pyramiderna idag men var egentligen inte i form för att göra någonting.

Fredag 2 november (Cairo Airport)
Idag förberedde jag hemresan, köpte souvenirer och presenter i Khan al-Khalili, och klippte mig. Lite irriterande att av fyra bilder på mig vid pyramiderna så var det inte en enda som blev bra. Jag åkte till flygplatsen vid 22-tiden med den extremt billiga flygbussen (E£2.50). Bussen stannade väldigt kort vid den första terminalen så jag hann knappt blinka innan vi var på väg till den andra och jag visste inte vilken terminal jag skulle till. Men folk frågade snart vart jag var på väg och det var ju den första terminalen så chauffören satte av mig på vägen och så fick jag gå tillbaka en bit. Flygplatsen kändes förvånansvärt liten.

Lördag 3 november (Hemma i Sverige)
Hemresan var ju rätt så dryg då flyget var kl 4 på morgonen och sedan 6 timmar att vänta i Amsterdam, men tiden gick faktiskt rätt så fort. Jag har svårare för att vänta när jag inte vet hur länge jag ska vänta. Check in var 2 timmar före avgången och väskan vägde 25 kg så jag var beredd på att bli tvungen att slänga en massa saker, men det var inga problem till min lättnad. Det var inga speciella säkerhetskontroller utan det var helt som vanligt att flyga. Det blev ju inte mycket sovit men jag var inte så värst sömnig ändå och kunde hålla mig vaken till midnatt efter hemkomsten. Jag kom till Landvetter kl 15.30 enligt tidtabellen där jag möttes av mor, far, syster och hennes pojkvän. Väl hemma fick jag ett hjärtligt mottagande med mat och presenter, och det blev mycket souveniruppackning och saker att visa och berätta. Nu blir det mycket att stå i den närmaste tiden med fotoalbum att göra iordning osv.


Karta:
Dagbok:
Bilder:
Övrigt:
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Indien] - [Bangladesh] - [Pakistan] - [Iran] - [Turkiet] - [Syrien] - [Libanon] - [Jordanien] - [Israel] - [Egypten]
[Kuriosa] - [Valuta] - [Pass-stämplar] - [Vykort] - [Frimärken] - [Hela dagboken] - [Höjdpunkter] - [Sammanfattning]