Ur pappas tal till Anton
vid minnesstunden i Kinna församlingshem
28 november 2003




Det har inte alltid varit lätt att hänga med dig i
svängarna. Din intensitet tog många gånger andan ur
mig
och de andra i familjen. Tidigt krävde du stor
uppmärksamhet. Dina spel blev snart mycket mer
avancerade än vad jag klarade av. För att inte tala om
dataprogrammen du skrev på vitt papper innan du ens
hade dator. Eller engelskan du lärde dig prata innan
du pluggat ett enda ord i skolan. Du hade en till
synes omättlig aptit på symboler. Det var datakoder,
ryska bokstäver och kinesiska tecken om vartannat. Jag
begrep aldrig hur du bar dig åt för att få in allt i
ditt lilla huvud.

Dina överraskningar var många genom åren. Ett år hade
du installerat en tidsinställd helveteskakafoni som
utlöstes mitt i natten till den första april, så din
mamma och jag flög en halvmeter upp ur sängarna.
Julikvällen 1999 när du tillkännagav ditt beslut att
åka jorden runt istället för dataingenjörsutbildningen
vi trodde var självklar för dig, den kommer jag aldrig
att glömma. Hösten 2000 började du utan tidigare
bakgrund plötsligt i fiskeindustrin i Norge. För att
inte tala om när du din sista sommar i livet blev en
uppskattad medarbetare i äldrevården hemma i Kinna.

I fyra långa veckor - mitt livs mest fantastiska resa
-
tog du mig med genom Vietnam från Mekong i söder till
Kinagränsen i norr. Din förmåga att planera,
administrera och ta ansvar för vår resa gjorde mig
överraskad, imponerad och stolt. Med uppbådande av
mina yttersta krafter lyckades jag orka hänga med dig
i ditt tempo. Idag är jag tacksammare än någonsin att
jag antog den utmaningen.

Som så mycket annat hos dig växte ditt beslut att
försöka bli lärare fram ur dig själv. Du hade bråttom
att försöka finna en stabil tillvaro och att bli
vanlig efter allt som varit så ovanligt och speciellt
i ditt liv. Du ville på kort tid finna en yrkesroll,
samhällsroll och vuxenroll - kort sagt en identitet.
När du upplevde hur den drömmen krossades och din
självkänsla brast, tog du ditt sista stora beslut i
samma kompromisslöshetens och konsekvensens anda som
du alltid brukat göra.

Under några höstveckor sjönk du allt djupare ner i
depression. Precis som i din barndom och ungdom
förstod jag inte till fullo vidden av de nya sfärer
där du rörde dig. Jag saknade fantasi att helt och
fullt ta in de signaler du skickade ut. Din bortgång
verkar naturligtvis så onödig, meningslös och oändligt
tragisk
för oss som hoppats på dig och som tänkt oss din
framtid helt annorlunda. I vårt perspektiv ter det sig
i alla fall så. Du såg det kanske på ett annat sätt.
Cirkeln blev i alla fall sluten. Du lämnade världen på
Distansgatan i Borås bara ett par hundra meter från
lasarettet där du en gång föddes. Visst är det väl
märkligt att det blev så efter alla dina färder runtom
på jordklotet.

Anton, du har varit en fantastisk son. Du kommer för
alltid att leva i våra hjärtan. Vi har varit och
kommer alltid att vara oändligt stolta över dig. Ditt
minne är ljust - mycket ljust - mitt i sorgens mörker
denna förfärliga november. Du spände i ditt korta liv
över så mycket. Du tangerade och överskred ständigt
nya gränser. Från dina tidigare engagemang i symboler,
spel, koder, datorer, teknik, matematik och
naturvetenskap förändrades du mycket. De världsvida
resorna bidrog till att lyfta fram helt andra
personlighetsdrag än dem vi tidigare sett. Lugn,
tålmodighet, empati och ökande förståelse för andra
människor och kulturer blev alltmer typiska för dig
under den sista tiden av din levnad.

Anton, många gånger under de senaste tre veckorna har
jag tänkt att om du på en våglängd som kunde nått dig
hade fått uppleva bara en bråkdel av all den värme,
sympati och kärlek som strömmat emot dina
familjemedlemmar efter budet om din bortgång, då hade
du aldrig kommit på tanken att lämna världen.

Du uttrycker i ditt avskedsbrev ett tack för de fina
stunder som livet trots allt har erbjudit. Du önskar
att vi som lever efter ska göra det bästa av tiden som
återstår och att vi inte skall låta ditt beslut
förstöra våra egna liv. Du har ofta under din levnad
ställt oss inför många tuffa uppgifter. Dessa sista
meningar i ditt avskedsbrev känns nu i sorgen
stundtals oändligt svåra att leva upp till. Samtidigt
ser vi det som en plikt och en livsuppgift att göra
allt vi kan för att infria dina önskningar. Vi vill
inget hellre än att med hjälp av de andliga och
mänskliga resurser vi har omkring oss försöka skapa
fortsatt mening i våra liv och i andras liv genom de
verksamheter vi håller på med och vill utveckla.

Tack, Anton, för de fantastiska 23 år som vi fick dela
med dig !


Din pappa
 

 

Tillbaka