Anton Gustafsson

* 24 februari 1980
+ 1 november 2003





Kyrkoherde Owe Johanssons griftetal till Anton
vid begravningsgudstjänst i
Kinna Gravkapell den 28 november 2003



Bo Setterlind skriver:

"Det är tid för en lång resa,
en färd till ett annat land,
ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band.

Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där,
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld

Det är tid för en lång resa
- för ett möte med HAN SOM ÄR."



Låt oss ta som riktmärke för den här svåra stunden två
ord från Bibeln.

För tre tusen år sen hade David, kungen, Mellanösterns
störste statsman, gjort den djupt mänskliga
erfarenheten, att runt omkring oss kan ridåerna gå ner
och det bli totalt mörkt, men också erfarenheten att
det finns en Gud, som ser i mörkret. Därför skriver
David i Ps 139 i Psaltaren:
'Om jag säger: mörker må täcka mig, ljuset omkring mig
bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är
ljus som dagen, själva mörkret är ljus'. Ps 139:11-12

När aposteln Matteus i Matt 12 skall beskriva hur
Jesus är, den Herre och Mästare han valt att följa och
som han lärt känna under några års mycket nära
gemenskap, så citerar han profeten Jesaja, från 600 år
dessförinnan, hur han, profeten, betecknar Herrens
tjänare, den Messias som skall komma:
'Han skall inte bryta av det knäckta strået eller
släcka den rykande veken, utan han skall en dag föra
rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp'
Matt 12:20-21

Matteus har funnit: sån är Jesus. Han upprättar den
som blivit knäckt och bruten. Han kupar sina händer
kring slocknande livslågor. Han förkastar ingen. Han
älskar alla och har gått i döden för oss, före oss,
för att bereda en väg från mörkret här i dödsskuggans
dal till ljuset hos Gud.

---

Anton var en helt vanlig grabb. Han bar, som alla
ungdomar, på drömmar och längtan. Han kände uppror mot
en vrång värld, där så mycket styrs, men inte alltid
till det bättre. Han letade efter sin plats i
tillvaron. Han var en fågel i bur, som fått pröva sina
vingar och ville pröva dem ännu mer. Han kämpade mot
meningslöshet och mörker, eller kanske snarare i
meningslöshet och mörker; gav på sätt och vis inte upp
men genomförde också sitt sista projekt målmedvetet
och noggrant.

Nu lämnar han oss som kände honom i stor sorg och
saknad. Och han lämnar en helt vanlig familj, med
mamma och pappa och storasyster och farmor och där
mycket engagemang, kärlek och förståelse finns, och
tomrummet blir större än han kunde ana och såret
kommer att ömma för all framtid.

Men Anton var också en mycket ovanlig grabb. Redan
från början. Han var söndagsbarn och han föddes på en
ovanlig dag, skottdagen. För den inföll ju tidigare
just den 24:e februari och inte den 29:e. Tidigt
visade han sin analytiska och tekniska förmåga. Anton
var nyfiken, undersökande, ville pröva, ville veta.

Omgivningen förstod honom kanske inte alltid, men
beundran för hans självständighet och respekt för hans
förmåga att hela tiden vara sig själv lyser igenom i
spalterna på den minnessajt som nu ligger på nätet,
och där hundratals skrivit till Antons minne och
önskat honomm vila i frid - på svenska, på engelska,
tyska, spanska.

För Anton var mer känd än någon kinnabo idag. Över
hela världen. Det var nog inte meningen och aldrig
planerat.
Men sånt kan hända i dataåldern, och i det sökprogram
på Internet som jag använt, får Anton Maiden 19.400
träffar. Han har sidor på japanska och det finns
artiklar om honom på sajter som lyfter fram
DIY-kulturen, Do-it-yourself. Hans intressanta och
välfyllda hemsida hade många besök.

---

I de unga rösterna som saknar Anton och hans musik,
hör jag desperata rop från en generation som längtar
efter helhet och sammanhang, efter gemenskap, ideal
och renhet, men har svårt att hitta det i en värld där
så många svikit.

Anton förblev sig själv i all uppståndelse. Han ville
resa och uppleva världen. Energiskt och målmedvetet
genomförde han sina planer och fick under några få år
uppleva mer än de flesta gör under ett långt liv.

Han blev en globe-trotter, en back-packer, som for med
lätt packning. I rörelse, precis som i Karin Boyes
dikt med samma rubrik:


"Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd
- men det är vägen som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen där man sover blott en gång
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr."


Det hindrar inte att vi känner ett oändligt vemod, när
vi följer Anton till graven idag. '... det är vägen
som är mödan värd'. I svåra stunder är det gott att
lita till Jesus som sa: 'Jag är vägen, sanningen och
livet...' Han inbjuder oss att göra så: 'Lean on me..'

I veckan mellan Domssöndag och Första Advent när
budskapet, både allvarligt och glädjerikt, når oss att
vi en gång skall stå inför HAN SOM ÄR till redovisning
av våra liv men att vi redan här och nu får möta Honom
som är Försonare och Kung och vars namn betyder
Frälsare. Han ser genom mörkret och förbarmar sig över
lågor som brinner ut. Och 'Hans namn skall ge folken
hopp'.

Ansvaret för liv, för varandras liv, ligger hos oss
alla. Vi får inte döma - och kan det inte heller. Vi
får vända oss till Honom som behållit den rätten för
sig. Han har alla svar, Han är barmhärtig och god, Han
kommer till oss just för att bära oss i vår svaghet.
Och Han är den som kan göra oss helt fria till sist.

Diktaren Bo Setterlind kan gott få det sista ordet
också. För de här raderna handlar nog om Anton. Och om
oss alla och vår längtan och våra frågor. Men framför
allt om den Herre, som ensam kan befria:


"Mitt hjärta är en bur. Du är den glada fågel, som
sluppit ut därur.
Du sjunger väl en sång om trohet intill döden. Och
livet har sin gång.
Du som åt tiden ler och svävar över månen, är inte
ensam mer.
Du fann din melodi den stund då hjärtat sprängdes och
du blev fri."

Amen

Owe Johansson

 

Tillbaka