Sätila i oktober 2008


Älskade Anton!

Det har gått fem år sedan vi miste dig. I egenskap av din storasyster, som dessutom ägnar sitt liv åt att skriva, ville jag så gärna skicka en hälsning till dig – och till alla som går in på din hemsida. När det gäller dig själv så hoppas jag innerligt att du egentligen är väl medveten om hur din familj har det. Om jag inte trodde på att du väntar på oss i en bättre värld så vet jag inte hur jag skulle klara av att leva. Och för mig är det inte en tankekonstruktion – jag tror därför att jag litar på Någon som håller världen i sin hand. Och därför att jag och mamma och pappa (och andra utöver det) har fått många tecken och löften till tröst.

De sista åren av ditt liv fick du se hela världen, vilket innebar en hel del utmaningar för dig. När du lämnade oss för din sista destination skickade du samtidigt ut oss på en fullständigt omtumlande resa, som fortfarande pågår. Den första tiden visste vi inte ens var vi var någonstans, det var bara mörker runt omkring oss. Men den Vän som jag tror på skickade glödande meddelanden in i det svarta. Strax innan vi nåddes av dödsbudet gjorde jag ett positivt graviditetstest. Din systerdotter Matilda, som blev fyra år nu i sommar, växte i min mage de nio långa månaderna efter att du lämnat oss. Utan detta mirakel hade sorgen varit så mycket svårare att bära.

Matilda var kanske det största ljuset, men inte det enda. Vi fullkomligt dränktes av värme och kärlek från vänner, kollegor och släktingar. Men stödet kom också från människor vi inte kände – och det tack vare din hemsida, Anton. Vi kan inte med ord uttrycka hur tacksamma vi är för alla uppmuntrande, stöttande, hjärtevärmande inlägg som kommit emot oss i din gästbok. Och där överflödar verkligen tilliten på att du är i gott bevar någonstans bortom denna världens oro och mörker. ”Hoppas att du kan lära dej spela Maiden på harpan så att du kan rocka vidare i himlen!” skrev någon ett par månader efter din död – som en av oändligt många som tror på en fortsättning för dig. Och en av de verkligt minnesvärde kondoleanserna var den från Iron Maiden själva.

Du kan vara stolt över din mamma. Det är hon som sköter om gästboken, och det är inte bara vi som får kraft av det som skrivs där. Hela din hemsida – eller snarare du och ditt liv, som har lämnat ett avtryck där – sprider fortfarande så mycket glädje och inspiration. Kanske kan detta till och med rädda människor från att gå under. På så sätt kan du, trots allt, vara del i den motståndsrörelse som kämpar mot mörkret. Även om du inte orkade stanna kvar här.

Din pappa har blivit en riktig globetrotter, i din anda. På något sätt blir han gång på gång erbjuden att följa med på resor till exotiska platser, ofta i samband med tidpunkter som påminner om dig. På femårsdagen av din bortgång, Allhelgonadagen, befinner han sig i Bolivia. Återigen, du kan vara stolt.

För egen del kan jag säga att det var du som gav mig min identitet. Genom dig föddes jag som storasyster och började växa upp. När du lämnade oss blev jag plötsligt och oåterkalleligen vuxen på allvar. Jag blev mamma samtidigt som den viktigaste länken till min egen barndom gick förlorad.

Du fattas oss. Och ändå finns du kvar hos mig, hos oss, mitt i vardagen. Så många vanliga saker påminner om dig. Varma sommardagar äter jag (med lika delar vemod och njutning) mjukglass med nötströssel, jag kan falla i tårar över en Kalle Anka-pocket och i orostyngda stunder stärkas av dina visdomsord ”det får la bli väl”. Efter Iron Maidens senaste Sverigekonsert köpte mamma en kvällstidning bara för att läsa den översvallande recensionen av dina gamla idoler, som liksom du sprider ljus i mörkret. Pappa har ramat in en bit av världskartan där du satte knappnålar för varje plats du besökte.

Det största som har hänt under de här fem åren är ändå Matilda och Gustav, mina barn och våra föräldrars barnbarn. När min son låg i min mage bar jag samtidigt på en annan bebis. Trots en fruktansvärd oro lyckades jag starta upp en verksamhet som frilansjournalist, med hjälp av starta-eget-bidrag och mycket stöd från familj och vänner. Det är kanske det näst största för mig, som alltid kämpat i motvind med mitt journalistiska kall. Nu står det Maskrosbollens Skrivbyrå på mina fakturor. Jag tänker på dig när jag skriver om sådant som kan sprida hopp i tunga människohjärtan.

Gustav föddes strax innan treårsdagen av din död. Även om det var jobbigt då är jag glad över en sådan positiv bemärkelsedag mitt i den höst som för alltid bär spår av din långfredagsvandring. Och han är en sådan fullkomlig glädjespridare. Nu, två år gammal, är han förvillande lik den lille lintott som jag lekte med i barndomen.

Matildas beslutsamhet och integritet kan definitivt mäta sig med din. Så också hennes medkänsla. För henne är det helt naturligt att följa med till ”Antons trädgård” där du ligger begravd. Det blir ofta besök där när hon är med sin mormor och morfar. Förra påsken, när hon var drygt två och ett halvt, blev hon förtvivlad när kranarna på kyrkogården var avstängda så att hon inte skulle kunna vattna blommorna med sin rosa vattenkanna. Du skulle bli jätteledsen där uppe i himlen, sa hon med trotsig bestämdhet på tvååringars vis. Problemet löstes när jag hittade en vattenflaska i min väska.

Klara är Matildas andranamn, precis som vår farmor hette. Hon fick följa sitt barnbarnsbarn nästan ett helt år. På min dotters första födelsedag brann det ett ljus framför bilden på dig och vår farmor – ett av de sista fotona på er tillsammans. Jag är glad att hon också fick del av glädjen som följde i spåren efter din död, att hon inte knäcktes av förlusten.

Den största nåden hade varit att få dig tillbaka. Men nu blev det inte så. Istället fick vi tröst – inte som ett plåster utan som en hjälp. ”Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er” har Vännen sagt. Och det gjorde vi. Det gör vi fortfarande.

Att livet nu snarare flödar av ljus, med inslag av mörker, istället för tvärtom – det är vår gåva till dig. Vi sörjer dig och saknar dig – och när det riktigt griper tag om oss så känns det ända in i hjärteroten och ut i hela kroppen – men vi LEVER och livet är Meningsfullt.


Vi ses!

Varma hälsningar från din familj, genom din syster Malin




Matilda vattnar på sin morbror Antons grav.



Storasyster Matilda och lillebror Gustav 2008 ...



... och storasyster Malin och lillebror Anton 1982.

 

 

Tillbaka