Till Anton

på Din begravningsdag

     
 

– 28 november 2003 –

 
     
  Det blev som Du ville, Anton.
Det är i alla fall vad jag tror.

 

Jag menar inte bara de yttre omständigheterna med plats
och ceremoni; jag menar känslan. Ditt besked var tydligt:
Vi som blev kvar när Du gick vidare skulle inte låta oss
förlamas av sorgen och förbittras av maktlösheten.
Dina föräldrar och Din syster drog slutsatsen att förtvivlan
och mörker måste vändas till hoppfullt ljus. De lyckades,
Anton. Men det kan inte ha varit lätt.
 

Kapellet på Nya begravningsplatsen i Kinna visar sig vara
just ljust. Stora fönsterväggar släpper in det sparsamma
dagsljus som ändå finns i novemberdiset. Inredningens trä
är ljust och det genomskinligt vita tyget mot väggen bara
antyder en korsform.
 

På Din kista av ljus ek flyter röda rosor som ville de hålla
fast livets puls. Ut mot kanten stelnar de till flamingo, eller
är det kallor? Men de är också röda, inte sorgevita.

 
     
   
     
  Din Farmor har fått ny svart, mjuk hatt. Hon sitter
så stilla i sin rullstol, närvarande men återhållsam med
uttrycken. "Det blev väl för mycket", har hon sagt om Dig.
 

Din syster är allvarligt rak i ryggen, ljusklädd vid sin
Anders sida. Jag ser på Din mamma. Hon är drabbad av
det värsta som kan hända en mor, men jag vet att hon är
fast besluten att följa Din uppmaning och inte låta sig slås
sönder.
 

Jag ser på Din pappa. Han rör sig mellan bänkraderna och
dörren, hälsar, kramar, visar vägen. Öppen för andras när-varo också nu, när han kunde ha stängt sig inne i sig själv
och givit upp. Det gör han inte. Han kommer med en liten
mörk tjej och visar henne en plats mitt inne bland familjen.
Som Askungen dyker hon upp, ingen vet vem hon är.
Som Askungen kommer hon att försvinna, inte följa med
till minnesstunden. Men det växer en trygg värme mellan
henne, Din mamma och Malin när hon fått sin plats mellan
dem. Din pappa vänder sig då och då om och ler upp-muntrande mot någon.

 
     
   
     
  Kransen från Kunskapens Hus strålar av rosor i svallande
massor. Först senare får jag veta att kommunens
kosovoalbaner lagt ihop till en av de andra stora kransarna.
Sakta fylls stolsraderna. Sakta fram till fem i två, då väller
det in folk - mest ungdomar med blommor i händerna,
som får sätta sig på de låga fönsterbänkarna vid den glasade
väggen.

Turid från Skåne har med sig sin dotter Caroline och
hennes familj. Caroline har en hel bukett rosor som hon
fördelar mellan familjemedlemmarna. Det vandrar röda
rosor i bänken, som ett eko av livets puls, också de. Jag
ser en liten barnahand sträcka en mörkröd ros högt i
skyn ceremonin igenom. Kärleken kan segra, Anton.
Kunde Du inte ha väntat på det?
 

Jag vet inte riktigt när jag ser den, inte riktigt varför
den tar sig in i mitt medvetande, men snart har den
helt tagit över det, den lilla fågeln som plötsligt flyger
vid fönsterväggen längst fram. Ljudlöst rör den vingarna,
flyger från ruta till ruta, finner den höga gröna växten,
prövar om den är ett lämpligt träd att slå sig ner i. Flyger
mot rutan igen. Vet inte riktigt om den ska stanna eller
fly ut.


"Hälsning" viskar det bakom mig.


Prästen Owe Johansson använder samtidigt en liknelse
om en fågel i en bur, men han har formulerat sitt tal
innan han kom hit och jag tror inte han ser fågeln här och
nu. Den flyger mot rutan igen, längtar den ut?
 

Jag vet inte riktigt när den försvinner, plötsligt är den
inte längre kvar. Den har bara tittat till oss en stund. "Jag
har sett den förr. Jag vet vad den är", säger Din mamma
på kyrkogården en lång avslutningsstund senare.
Jag kommer att märka att många har sett hennes fågel.
Den flyger numera på Internet också.
 

En avslutning var vad det blev, Anton. Ett band
som slöt en cirkel till en krans, flätad av Ditt liv. Jag tror
Du vet att de kan det här, Dina familjemedlemmar. Du
kunde tryggt lägga det i deras händer.
 

Owe skissar Dig med ord - intensiteten, projekten, envis-heten. De formas av hans verbala tecknande i luften och
jag finner nyckelord efter nyckelord av det ljus och den
framtidstro Du bett oss inte sudda. Ute är novemberdis.
Här inne får Grieg bära bud om Våren och en hälsning
från Norge, där Du fileat fisk och fått vänner som inte
kan tro att Du är borta, visar minnessajterna.
 

Kören bjuder tröst: Lean on me.
 

Din syster reser sig. Lugn och trygg ställer hon sig
vid Din sida och skickar den riktigt stora trösten från en
storasyster: "Var inte rädd", läser hon med Ylva Eggehorns
formulering och sin egen röst. "Var inte rädd".
Mitt hjärta vrider sig. Det är de rätta orden. Och jag
önskar att de på något sätt kan läka den rädsla Du ändå
måste ha känt inför detta Ditt sista projekt som vi alla
så innerligt gärna önskat att Du kunnat avstå ifrån.
 

Kanske läser hon också tröst till sig själv och till oss
andra. "Var inte rädd". Men jag är rädd, Anton. Rädd
inför det faktum att livet kan råka in i sådana avgrunds-gränder att man inte finner vägen ut. Rädd att fler än
Du kan vandra på återvändsgator just nu utan att vi kan
göra något för att vända deras steg.
 

"Var inte rädd". Rädsla nyttar ingenting till om den
får förlama. Rädsla måste vecklas ut till handling för
hopp och framtidstro. "Var inte rädd". Det finns händer
att fatta i sökandet efter hoppet. Hand vid hand till
en kedja, till en länk som bildar bro över mörka vatten.
 

Jag hade önskat att Du hade funnit en bro över dem från
liv till liv, Anton. Nu hör jag den gamla låten från mina
tonår och vet att det är vi som måste slå bron över sorgens
vatten att uppfylla Din önskan att vi ska fylla våra
liv med mening. Vid min ena sida sitter Emir och Fadila,
vid min andra min äldste son. Lyckan och sorgen har
skiljts av en hinna tunn som en regndroppes hölje denna
höst. Sist jag satt invid Emir och Fadila var det bröllop
hos familjen Gustafsson. Livet har visat sin styrka och
sin bräcklighet som ljus och mörker när åskan går. Men
till vad finns vi människor för varandra, om inte för att
dela både sorg och glädje, och till att hålla i varandra
och förundras när åskan rullar?
 

Stad i ljus, sjunger Jerry Rudenvall till klara trumpettoner.
I glasrutorna där fågeln flög växer bilden av en husgavel,
ur plötsligt frambrytande solljus. Det är som ett
mirakel.
 

Medan sex män, Dina släktingar och vänner, varsamt
lyfter Dig och bär Dig ut arbetar sig solen målmedvetet
genom molnen, skapar sig en väg genom vilken den kan
fylla himlen med glöd och ge begravningsplatsens fuktiga
gräs ett stilla ljus, som om jorden ville säga ett tröstande
"välkommen".

 
     
   
     
Högen av blommor växer på Ditt kistlock.
En oändlig rad av människor vill säga adjö. Mina från
familjen Adamsson är orange i det röda roshavet.
Jag ville skicka med Dig intensiteten hos elden och värmen
hos solen när den är på väg upp eller ned. Mitt emot
Calle och mig när vi tar vårt farväl läser en kvinna i
muslimsk sjal ord som vi inte förstår. Din värld var hela
världen, för Dina resors skull men också för att Din
familj alltid fått influenser från när och fjärran, från Sjuhärad,
från Skåne, från Norra Bohuslän, från Bosnien,
Irak, Kina och Vietnam.
 

Nu reser Din kropp en sista gång.
Sakta sänker bärarna Din kista
ner i jorden. Det sista jag ser är rött.
Kärlekens färg. Solen lyser.
Det är fullt av folk.

     
   
     
  Jag vill hälsa på Din familj och upptäcker att jag tittar
efter Dig. Du borde stå här med dem. Något är fel,
Anton. Och det kan aldrig mera bli rätt. Men det måste
gå att göra andra saker rätt även om någon - Du - fattas
oss.
 

Solen flyttar med oss in i församlingshemmet
inne i Kinna.

 
     
   
     
  Det blir som Du ville, Anton. Du har en familj så fylld av
kärlek och omtanke att förtvivlan inte finner underlag att
gro. Här planteras ljusets frön. Vid Dina foton brinner
ljus.
 
     
   
     
   
     
  Din syster, Din pappa, Din mamma, Din vän Turid och
prästen Owe talar om Dig så att Livet drar efter andan
trots att Döden andas på det. Om Du fått uppleva en bråkdel
av all den kärlek och omsorg som familjen mött under
dessa tunga novemberveckor hade Ditt beslut kanske blivit
ett annat, säger Din pappa.
 

Jag känner en uppgift ta form över kaffebordet:
att göra det möjligt att vara närmare livet, närmare varandra,
närmare känslorna. Inte bara när katastrofen är ett
faktum. Utan hela tiden. Varje disig grådaskdag, varje
glödande upplevelsedag, varje lekfull sommarbrisdag
och varje bister motvindsdag.
 

Det måste gå, Anton.
Det måste.

 
     

 

Text av Marita Adamsson, Strömstad

 

 
  •  

 
 

Bilderna är tagna av Bertil Hulthén

 
     
  Tillbaka